JK 2241-05-40

Bakgrund

Efter ansökan från dåvarande Skattemyndigheten i Göteborg beslutade Länsrätten i Vänersborg den 15 januari 2003 (mål nr 58-03) interimistiskt att egendom som tillhörde SE och Imko Försäljnings AB (bolaget) fick tas i anspråk genom betalningssäkring för att säkerställa betalning avseende från bolaget oredovisad mervärdesskatt under perioden den 1 september – 30 oktober 2002. Beslutet om betalningssäkring omfattade egendom motsvarande ett värde av 1 148 410 kr. 

Länsrättens beslut överlämnades den 15 januari 2003 till Kronofogdemyndigheten i Göteborg för verkställighet. Den 16 januari 2003 betalningssäkrade kronofogdemyndigheten hos SE en personbil av märket BMW. 

Efter muntlig förhandling fastställde länsrätten den 13 juni 2003 sitt tidigare beslut om betalningssäkring. SE överklagade länsrättens beslut. Kammarrätten i Göteborg beslutade den 25 september 2003 (mål nr 4784-03) att avslå överklagandet. Regeringsrätten beslutade den 10 november 2003 (mål nr 7193-03) att inte meddela SE prövningstillstånd. 

Den 8 juli 2003 väckte staten genom skattemyndigheten talan mot SE vid Alingsås tingsrätt (mål nr T 1110-03) om betalningsskyldighet enligt 12 kap. 6 § skattebetalningslagen. Tingsrätten ogillade käromålet genom en dom den 19 mars 2004. Staten överklagade tingsrättens dom till Hovrätten för Västra Sverige. Överklagandet kom sedermera, efter att Högsta domstolen den 26 maj 2004 hade meddelat domar i två mål som rörde tolkningen av 12 kap. 6 § skattebetalningslagen och som hade betydelse för talan mot SE, att återkallas. 

Med anledning av tingsrättens dom yrkade SE att länsrätten skulle häva beslutet om betalningssäkring. I ett beslut den 6 april 2004 hävde länsrätten betalningssäkringen av SE:s egendom och tillerkände honom ersättning för ombudskostnader. Länsrätten förordnade dock att vidtagna åtgärder skulle bestå till dess beslutet om hävning vann laga kraft. 

SE överklagade beslutet och yrkade att kammarrätten skulle undanröja länsrättens förordnande beträffande vidtagna åtgärder. Efter att först ha bestritt yrkandet, anförde staten genom Skatteverket i en skrivelse till kammarrätten den 28 maj 2004 att den egendom som hade betalningssäkrats skulle komma att återställas snarast. Skatteverket hänvisade därvid till de två domarna från Högsta domstolen. Vidare återkallade Skatteverket ansökan om verkställighet av betalningssäkringen. 

Kronofogdemyndigheten upphävde den 7 juni 2004 sitt verkställighetsbeslut avseende den omhändertagna bilen. SE hämtade bilen den 9 juni 2004. I ett beslut den 18 juni 2004 undanröjde kammarrätten länsrättens beslut om att vidtagna åtgärder skulle bestå till dess att beslutet hade vunnit laga kraft. Vidare tillerkände kammarrätten SE ersättning för ombudskostnader.

 Anspråket m.m.

SE har genom sitt ombud, advokaten RE, framställt anspråk på skadestånd av staten med totalt 497 681 kr. Av beloppet avser 200 000 kr skador och värdeminskning på den omhändertagna bilen, 240 000 kr förlorad arbetsförtjänst och 57 681 kr ombudskostnader i målet om betalningssäkring. SE har också begärt ersättning för ombudskostnader i ärendet här med 25 000 kr. 

SE har till stöd för anspråket i sammanfattning anfört följande. Kronfogdemyndigheten i Göteborg har varit försumlig i samband med omhändertagandet och förvaringen av bilen. Dåvarande skattemyndigheten i Göteborg väckte talan mot honom onödigt sent. En planerad huvudförhandling vid Alingsås tingsrätt ställdes felaktigt in på begäran av staten efter uppgift om sjukdom hos ombudet. Beslutet om betalningssäkring borde ha hävts med omedelbar verkan efter att tingsrätten hade ogillat käromålet. Länsrätten i Vänersborg och Kammarrätten i Göteborg har inte iakttagit skyndsamhet vid prövningen av yrkandet att betalningssäkringen skulle hävas efter tingsrättens dom. Kammarrätten har felaktigt avvaktat med att pröva frågan till dess ett mål i Högsta domstolen var avgjort. Till följd av betalningssäkringen har den omhändertagna bilen genomgått värdeminskning på grund av ålder. Den har också åsamkats lack- och karosskador m.m. i samband med omhändertagandet och förvaringen. Eftersom han i sin anställning var beroende av att ha tillgång till bil, förlorade han anställningen som en följd av att bilen omhändertogs. Han har inte fått ersättning för sina ombudskostnader i målet om betalningssäkring. 

Skatteverket, Huvudkontoret, har i ett yttrande till Justitiekanslern avstyrkt bifall till anspråket. Till yttrandet har bifogats yttranden från Skatteverket, Göteborg, och Kronofogdemyndigheten i Göteborg. 

SE har inkommit med synpunkter på yttrandena. 

Justitiekanslern har haft tillgång till akterna i de berörda målen hos Länsrätten i Vänersborg, Kammarrätten i Göteborg och Alingsås tingsrätt. 

Utgångspunkter för prövningen

Anspråket grundar sig dels på 21 § lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter (betalningssäkringslagen), dels på 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). 

När ett beslut om betalningssäkring har meddelats för en fordran som inte är fastställd och fordran senare inte blir slutligt fastställd, har gäldenären enligt 21 § första stycket betalningssäkringslagen rätt till ersättning av staten för ren förmögenhetsskada som därigenom har tillfogats honom. 

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen skall staten ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar för. 

För att ersättning skall utgå enligt någon av de angivna bestämmelserna krävs dessutom, enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer, att den som begär skadestånd har lidit ersättningsgilla skador samt att det finns adekvata orsakssamband mellan de skadeståndsgrundande handlingarna och skadorna. Det ankommer på den som framställer ett anspråk att visa att samtliga förutsättningar för skadeståndet är uppfyllda. 

Jag prövar anspråket med dessa utgångspunkter. 

Ersättning enligt betalningssäkringslagen

Beslutet om betalningssäkring i egendom tillhörig SE avsåg en fordran som inte var fastställd. Eftersom käromålet avseende denna fordran ogillades har fordran inte slutligt fastställts. SE är därmed i princip berättigad till ersättning enligt 21 § första stycket betalningssäkringslagen. 

Ersättning enligt den angivna bestämmelsen utgår för ren förmögenhetsskada. Härmed avses sådan ekonomisk skada som uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada. Ersättning kan alltså utgå för t.ex. förlorad arbetsförtjänst, kapitalförluster, uteblivna realisationsvinster och utgifter. Dock kan ersättning enligt betalningssäkringslagen inte utgå för utgifter för biträde eller bevisning, se prop. 1989/90:3 s. 48 och 1993/94:151 s. 147. 

De skador som det i detta fall kan komma i fråga att ersätta enligt betalningssäkringslagen är således dels värdeminskning till följd av ålder på den omhändertagna bilen, dels förlorad arbetsförtjänst. 

När det gäller bilen – en BMW M5 av 1999 års modell som SE köpte från Tyskland hösten 2000 – har SE gjort gällande att den under den tid som den var omhändertagen minskade i värde med 75 000 kr enbart på grund av ålder. Han har dock inte påstått att han skulle ha sålt bilen för det fall den inte hade blivit föremål för betalningssäkring. Bedömningen får därför göras med utgångspunkt från att SE, om det inte hade meddelats något beslut om betalningssäkring, skulle ha behållit bilen och kört den. Bilen skulle därvid, när det gäller värdeminskning enbart till följd av ålder, i vart fall ha genomgått samma värdeminskning som nu blev fallet. Vid sådant förhållande kan SE inte anses ha lidit någon skada med avseende på värdeminskningen. 

Såvitt avser förlorad arbetsförtjänst har SE anfört bl.a. följande. Vid tiden för betalningssäkringsförrättningen hade han just tillträtt en anställning inom den bransch – svets och mekanik – där han är kunnig och har verkat under lång tid. Hans arbete bestod i att han med utnyttjande av det mycket stora kontaktnät han hade inom branschen skulle knyta kundkontakter och verka som arbetsledare på uppdrag som han kunde skaffa. Hans lön bestod i en fast del på 15 000 kr per månad och en provisionsdel som normalt borde ge honom ytterligare åtminstone 15 000 kr per månad. Arbetet krävde dock att han hade bil. I och med att han fråntogs sin bil kunde han inte fullgöra sina arbetsuppgifter. Han fick i stället ett helt annat arbete som försäljare av arbetskläder med en fast lön på 15 000 kr per månad. Han har dock inte ens detta arbete kvar utan blev arbetslös som en direkt följd av betalningssäkringen. 

SE har inte åberopat någon utredning som ger stöd för att han till följd av att bilen omhändertogs har förlorat arbetsförtjänst. Det finns sålunda varken utredning om arbetsgivare, anställningsvillkor och lön eller om vilka konsekvenser beslutet om betalningssäkring fick för SE:s anställning. Han kan därmed inte anses ha visat att han har lidit någon skada för förlorad arbetsförtjänst. 

Ersättning enligt skadeståndslagen

Eftersom SE, enligt de bedömningar som jag har gjort ovan, inte kan anses ha lidit någon skada avseende värdeminskning och förlorad arbetsförtjänst, kan ersättning i de delarna inte heller utgå med stöd av skadeståndslagen. 

Beträffande den omhändertagna bilen har SE också begärt ersättning för skador som påstås ha uppkommit i samband med omhändertagandet och förvaringen av bilen. Han har i den delen anfört bl.a. följande. Lack- och karosskador har uppstått på bilen. Den har ställts upp för förvaring utan föregående tvättning och vidtagande av andra åtgärder för att skydda den mot rost och andra skador som uppkommer vid lång tids uppställning. Detta har medfört att däcken har blivit förstörda samt att olika rostskador och liknande har uppkommit. Han lämnade bilen till Wölkes Bil AB (Wölkes) för besiktning efter att han hade återfått den. Hos Wölkes fotograferades olika skadade detaljer på bilen och upprättades kostnadsförslag för reparation. Enligt kostnadsförslaget skulle den sammanlagda reparationskostnaden uppgå till 108 500 kr. Han har dock inte haft möjlighet att låta utföra en sådan reparation utan har tvingats nöja sig med de åtgärder som krävdes för att bilen över huvud taget skulle kunna köras. Kostnaderna för detta har uppgått till 26 924 kr. Följderna av betalningssäkringen har medfört att SE varken har kunnat betala Wölkes eller den bank där han hade tagit lån för att köpa bilen. Han har därför tvingats sälja den. 

Enligt vad Kronofogdemyndigheten i Göteborg, med hänvisning till en faktura från det bolag som ombesörjde förvaringen av bilen, har anfört hade bilen tvättats och avsynats i samband med att den ställdes upp för förvar. Kronofogdemyndigheten har även hänvisat till protokoll från betalningssäkringsförrättningen av vilket framgår att bilen vid omhändertagandet hade mindre skador på lack och fälgar. 

Till styrkande av att det har uppkommit skador på bilen till följd av omhändertagandet och förvaringen har SE åberopat ett brev samt fakturor och fotografier från Wölkes. I brevet anges att bilen är regelbundet servad och reparerad hos Wölkes och har bedömts vara i gott bruksskick. Vidare anges att vissa skador har ”upptäckts” på bilen efter långvarig förvaring utan föregående tvätt och konservering. Slutligen anges att bilens skick direkt före förvaringen inte har kunnat fastställas. 

Jag konstaterar att det i brevet – som inte är undertecknat – inte anges när de ifrågavarande skadorna kan ha uppkommit. Det sägs endast att de har ”upptäckts”. Vidare redovisas inte något underlag för slutsatsen att bilen har varit föremål för långvarig förvaring utan föregående tvätt och konservering. På grund härav, och med hänsyn till att bilens skick före förvaringen inte har kunnat fastställas, kan det enligt min mening inte anses klarlagt att de aktuella skadorna på bilen har uppkommit efter det att den omhändertogs. SE har därmed inte visat att han har lidit någon skada i detta avseende. 

SE har slutligen begärt ersättning för ombudskostnader i de mål där länsrätten beslutade om betalningssäkring, kammarrätten avslog överklagandet av länsrättens beslut och regeringsrätten beslutade att inte meddela prövningstillstånd. Eftersom SE inte har gjort gällande att det har förekommit fel eller försummelse under handläggningen av den frågan, kan staten inte heller i denna del åläggas skadeståndsskyldighet. 

På anförda skäl skall SE:s anspråk avslås.