JK 2310-06-40

Staten skall enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar för. 

Staten bär alltså inte något strikt ansvar för skador och olägenheter som orsakas av ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Skadeståndsansvaret bygger i stället på principen om ett ansvar för styrkt vållande. Vid myndighetsutövning som innefattar bevisvärdering eller rättstillämpning är statens skadeståndsansvar inskränkt till sådana fall där det varit fråga om uppenbara fel eller påtagliga felbedömningar, se t.ex. rättsfallen NJA 1994 s. 654 och 2003 s. 285. 

Som SU får förstås menar han att både polisens och länsstyrelsens beslut att omhänderta respektive tillfälligt återkalla hans körkort var felaktiga på ett sådant sätt att de har grundat ett skadeståndsansvar för staten. 

2 kap. 2 § första stycket och 14 kap. 3 §trafikförordningen (1998:1276) innebär att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot de anvisningar som meddelas av en trafiksignal döms till penningböter. 

Enligt 5 kap. 3 § 4 körkortslagen (1998:488) (KKL) skall ett körkort återkallas bl.a. om en körkortshavare kört ett motordrivet fordon mot rött ljus, om överträdelsen inte kan anses som ringa. 

Såvitt gäller en rödljuskörning är det enligt 5 kap. 5 § och 7 § första stycket 2 KKL en förutsättning för polisens beslut om omhändertagande av ett körkort och länsstyrelsens beslut om tillfällig återkallelse av detsamma att det på sannolika skäl kan antas att körkortet kommer att återkallas slutligt enligt 5 kap. 3 § 4 samma lag. Polisens och länsstyrelsens beslut på detta stadium utgör således en preliminär prövning av den brottsliga gärning som är i fråga och som därefter kan komma att prövas i annan ordning, jfr 5 kap. 1 § andra stycket KKL. 

Av handlingarna i ärendet framgår att SU sedan han hade stoppats av polisen nekade till att ha kört mot rött ljus. Det framgår också att den polisman som strax efter händelsen beslutade om omhändertagandet av SU:s körkort tillsammans med honom på plats konstaterade den motstridiga signalbild som trafikljusena i korsningen uppvisade. Vidare uppgav polismannen vid huvudförhandlingen i tingsrätten att hon inte hade sett vad trafikljuset längre bort i korsningen signalerade. 

Av 36 § vägmärkesförordningen (1978:1001) framgår att ett en fordonssignal (trafikljus) kan upprepas omedelbart före eller efter en korsning. Av 37 § samma förordning framgår att en röd signal innebär att ett fordon inte får passera stopplinjen, eller om en sådan saknas, signalen. Det framstår för Justitiekanslern som uppenbart att reglerna är utformade utifrån förutsättningen att upprepade trafikljus i samma korsning är synkroniserade med varandra och inte uppvisar motstridiga signalbilder. Den enskilde måste rimligtvis kunna förlita sig på detta, varför hårdare krav knappast kan uppställas än att han eller hon skall behöva koncentrera sig på signalbilden på enbart ett av de upprepade trafikljusen. 

Det vore enligt Justitiekanslerns mening orimligt att hålla SU ansvarig för att ha fört sitt fordon mot rött ljus för det fall han fokuserade på enbart ett trafikljus i korsningen, som visade grönt ljus och alltså gav klartecken för att köra. Även om de objektiva förutsättningarna för brott i ett sådant fall skulle anses uppfyllda eftersom SU rent faktiskt passerade det honom närmast belägna trafikljuset, som visade rött, torde något subjektivt rekvisit för brottet inte vara uppfyllt. Även tingsrätten konstaterade i sin dom att SU inte kunde anses ha begått gärningen vare sig uppsåtligen eller av oaktsamhet. 

Med beaktande av de omständigheter som hade framkommit vid polisens omhändertagande av SU:s körkort måste det vid den tidpunkten ha framstått som rimligt att SU hade förlitat sig på det trafikljus som först slog om till grönt. Det måste vidare ha varit uppenbart att det mot SU:s nekande svårligen skulle kunna föras i bevis att den subjektiva sidan av brottet var uppfyllt, dvs. att han uppsåtligen eller av oaktsamhet hade passerat det trafikljus som visade rött. 

Under sådana omständigheter har det knappast kunnat antas att SU slutligen skulle kunna hållas ansvarig för rödljuskörningen och att hans körkort skulle komma att återkallas slutligt enligt 5 kap. 3 § 4 KKL. Förutsättningarna för omhändertagande av körkortet kan därför inte anses ha förelegat. Enligt Justitiekanslern mening måste felbedömningen anses vara av sådant slag att skadeståndsskyldighet har uppstått för staten mot SU. 

Länsstyrelsen synes inför sitt beslut ha haft tillgång till samma beslutsunderlag som polisen, dock med den väsentliga skillnaden att det hos länsstyrelsen inte verkar ha framgått att polisen vid rödljuskörningen inte observerade signalbilden hos det trafikljus som stod längre bort i korsningen. Med beaktande av denna skillnad finner Justitiekanslern att länsstyrelsen genom sitt beslut inte har gjort sig skyldig till någon skadeståndsgrundande felbedömning. 

Staten bör emellertid i den uppkomna situationen ersätta SU:s skador till följd av såväl omhändertagandet som den tillfälliga återkallelsen av körkortet. Utredningen ger stöd för att SU har fått vidkännas de skador som skadeståndskravet omfattar. Skadestånd skall därför utgå med det fordrade beloppet.