JK 2373-17-4.1

Allmänna utgångspunkter

Av 2 § första stycket 1 samt andra stycket lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) följer att den som har varit häktad eller under minst 24 timmar i sträck anhållen på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning bl.a. om det meddelas frikännande dom. AT är därför i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet får antas ha inneburit för honom. Omständigheterna i ärendet är emellertid sådana att det bör övervägas om det finns skäl att sätta ned ersättningen.

Nedsättning enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen

Enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen kan ersättning vägras eller sättas ned om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsberövande eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas.

Principen att den som frikänts i en rättegång ska betraktas som oskyldig är mycket viktig i en rättsstat. Som en konsekvens av detta ska en person som varit frihetsberövad, men där frikännande dom meddelats, normalt tillerkännas ersättning av det allmänna. Bestämmelsen ska alltså tillämpas restriktivt. Vidare ankommer det på staten att visa att förutsättningarna för nedsättning av ersättningen är uppfyllda. Skäl för nedsättning anses dock finnas om den skadelidande genom sitt eget beteende har föranlett ingripandet mot honom eller henne. I förarbetena anges att skäl för nedsättning på grund av den skadelidandes eget beteende kan finnas om personen till följd av sitt eget beteende har stått i ett sådant förhållande till brottet att ingripandet mot honom eller henne varit klart motiverat eller har handlat på ett sådant sätt att han eller hon har dragit misstankarna till sig. Den som ofrivilligt har betett sig på ett sådant sätt att ett ingripande har skett mot honom eller henne ska emellertid inte behöva drabbas av nedsättning av ersättningen. Om någon av en tillfällighet råkar befinna sig på en brottsplats, ska nedsättning alltså normalt inte ske på grund av personens närvaro (se prop. 1997/98:105 s. 25 f. och s. 55 f.).

För att jämkning med hänvisning till den skadelidandes eget beteende ska kunna ske har emellertid ansetts krävas att det agerande som föranleder jämkning avser något annat än det handlande som låg till grund för frihetsberövandet (brottspåståendet), se NJA 2013 s. 1003.

I det aktuella fallet framgår bl.a. följande av tingsrättens dom. Det är klarlagt att AT i en bil tillsammans med två kamrater begett sig till en plats för att träffa några andra personer. Där har handgemäng uppstått mellan sökanden och en person de träffat där. I samband med detta har en av AT:s kamrater tagit fram en kniv och angripit den sistnämnde personen med dödlig utgång. Tingsrätten fastslår att utredningen inte ger stöd för påståendet att AT insåg vad som skulle ske när de begav sig till platsen. Det är inte heller styrkt att han före eller under händelsen varit likgiltig i fråga om målsäganden skulle dö eller inte. Med hänsyn till dessa omständigheter har således tingsrätten frikänt AT för medhjälp till mord. Han ska därmed betraktas som oskyldig för denna gärning.

Som framgått ovan ska nedsättning inte ske enbart på grund av att en person råkar befinna sig på en brottsplats. Enligt AT:s egen utsaga och tingsrättens bedömning framgår dock att han efter det dödliga knivangreppet som utförts av hans kamrat, begett sig med denne och den andre kamraten till sin bil, kört iväg från platsen och kört gärningspersonen till den plats han önskat. Att sökanden, i enlighet med sin utsaga, skulle ha känt sig hotad av sin kamrat att köra denne från brottsplatsen lämnas utan avseende här. Detta beteende från AT:s sida innebär att han dragit misstankar mot sig själv. Detta bör han även ha insett. Utan hans agerande efter knivangreppet vore det mindre sannolikt att han skulle ha frihetsberövats en längre tid för delaktighet i händelsen. Snarare måste hans agerande i detta avseende ha varit en avgörande omständighet för frihetsberövandet. Agerandet – att köra iväg från brottsplatsen med gärningspersonen – faller även utanför det s.k. brottspåståendet. Förutsättningarna för att sätta ned ersättningen p.g.a. sökandens eget beteende föreligger därmed.

Sammantaget gör Justitiekanslern bedömningen att AT:s eget beteende kan anses ha gett anledning till att misstankar riktades mot honom på ett sådant sätt att han i väsentlig omfattning får anses själv ha föranlett att han frihetsberövades p.g.a. misstanke om medhjälp till mord. Det finns därför anledning att vägra honom ersättning. Hans begäran ska därmed avslås.

Ersättning för ombudskostnader

Vid denna utgång ska även AT:s begäran om ombudskostnader avslås.