NJA 2013 s. 1003
Fråga om jämkning av ersättning enligt 6 § tredje stycket lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
Stockholms tingsrätt
B.-Å.E. förde vid Stockholms tingsrätt den talan mot staten genom Justitiekanslern som framgår av tingsrättens dom.
Domskäl
Tingsrätten (rådmannen Håkan Larson) anförde följande i dom den 11 oktober 2010.
Bakgrund
Den 3 maj 2002 förordnade Hovrätten över Skåne och Blekinge att
B.-Å.E. skulle ha gemensam vårdnad om sin dotter tillsammans med barnets mor och att dottern skulle vara stadigvarande bosatt hos modern med rätt för dottern till regelbundet umgänge med fadern. Under tiden den 20-25 juni 2002 utövade B.-Å.E. sin umgängesrätt med dottern. Hon skulle lämnas tillbaka till sin dagmamma på morgonen den 25 juni 2002. Så skedde inte, vilket ledde till att modern samma dag gjorde en polisanmälan om egenmäktighet med barn. Åklagarmyndigheten i Malmö fattade omedelbart beslut om att inleda förundersökning.
Den 4 juli 2002 anhölls B.-Å.E. i sin frånvaro för grov egenmäktighet med barn. Den 5 september 2002 häktades B.-Å.E. i sin frånvaro av Trelleborgs tingsrätt, vilkens beslut fastställdes av hovrätten.
Den 13 september 2002 tillerkändes modern ensam vårdnaden om dottern.
B.-Å.E. greps i Spanien den 6 november 2002. I samband med detta återfördes dottern till Sverige av modern. Den 14 november 2002 försattes B.-Å.E. på fri fot av spanska myndigheter. I Sverige förblev han häktad i sin utevaro.
Via sin offentlige försvarare hade B.-Å.E. den 24 juni 2003 låtit meddela att han var beredd att höras på telefon från Spanien. Åklagaren gav i augusti 2003 i uppdrag åt polismyndigheten i Skåne att genomföra telefonförhöret. Så skedde först den 9 februari 2005.
Den 20 juni 2005 verkställdes häktningsbeslutet mot B.-Å.E. Den 27 juni 2005 hävdes häktningen av Trelleborgs tingsrätt. Samma tingsrätt fann i dom den 6 juli 2005 att det inte gick att fälla B.-Å.E. till ansvar för att egenmäktigt ha bortfört dottern, då det inte var utrett att han vid det tillfället då han förde sin dotter till Spanien hade för avsikt att bortföra henne samt då kvarhållandet av dottern och underlåtenheten att återföra henne till modern som sådant inte var straffbelagt. Hovrätten fastställde domen den 24 februari 2006 och HD fastställde hovrättens domslut den 23 maj 2007.
B.-Å.E. begärde genom ombud hos Justitiekanslern ersättning av staten på väsentligen samma skäl som han åberopar i detta mål. I beslut den 17 juli 2008 avslog Justitiekanslern hans anspråk, Dnr 7765-07-01.
Yrkanden m.m.
B.-Å.E. har yrkat förpliktande för staten att till honom betala dels 198 389 euro och 45 000 kr jämte ränta - - - dels 3 168 kr jämte ränta
- - -. Av yrkat belopp avser 32 315 euro ersättning för lidande, 156 332 euro ersättning för intrång i näringsverksamhet, 9 396 euro för advokatkostnad i Spanien, 62 euro medicinkostnad, 284 euro resekostnader till Sverige; allt enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen). Beloppet 45 000 kr avser skadestånd jämlikt artikel 6.1 i Europakonventionen. Beloppet 3 168 kr avser B.-Å.E:s ombudskostnader i ärendet hos Justitiekanslern.
Som grund för sin talan har B.-Å.E. anfört följande. Han har varit häktad på grund av misstanke om brott, för vilket han senare blivit frikänd. Han har därmed rätt till skadestånd enligt 2 § frihetsberövandelagen för lidande, intrång i näringsverksamhet och utgifter. Därvid ska medräknas även den tid som han varit häktad i sin utevaro vartill det reseförbud som den spanska domstolen, som han i vart fall uppfattade det, ålade honom och som hävdes först våren 2004. B.-Å.E. grundar även sitt skadeståndanspråk på bestämmelsen i 5 § frihetsberövandelagen. Särskilt med hänsyn till att samtliga tre instanser enhälligt frikänt honom från brottsmisstankar efter en bedömning av rättsenligheten av B.-Å.E:s handlande utan någon föregående bevisprövning, kan inte ersättning vägras eller sättas ned med stöd av bestämmelsen i 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen. B.-Å.E. har inte undandragit sig förundersökning och lagföring. B.-Å.E. inställde sig på kallelse till häktningsförhandlingen den 20 juni 2005 vid Trelleborgs tingsrätt. Vidare har rättegången mot honom inte hållits inom skälig tid, vilket grundar rätt för honom till skadestånd enligt artikel 6.1 i Europakonventionen eftersom konventionsbestämmelsen kränkts. Härvid åberopas den långa tid som gick mellan det att klartecken gavs för telefonförhöret till det att det ägde rum. B.-Å.E:s ombudskostnader hos Justitiekanslern har orsakats av den långsamma handläggningen. - Vid tiden för verkställandet av häktningsbeslutet i Spanien 2002 bedrev han en transportrörelse riktad mot Sverige och svenskar som då genererade en månadsinkomst på i genomsnitt drygt 7 000 euro. Genom uppmärksamheten i pressen samt att B.-Å.E. på grund av häktningen hade inskränkt rörelsefrihet, kom verksamheten att minska i omfattning och överskottet gick ned till knappt 1 500 euro i månaden.
Staten har bestritt käromålet. Staten har vitsordat att B.-Å.E. betalat 9 396 euro för juridiskt biträde i Spanien, 62 euro för mediciner, 151 euro och 133 euro för flygresor och 3 168 kr för ombudsarvode i Justitiekanslerns tidigare ärende. Staten har som i och för sig skäliga belopp vitsordat 14 000 kr för ideell skada för 17 dagars frihetsberövande, 10 000 kr som ersättning för intrång i näringsverksamhet och 10 000 kr som kränkningsersättning om brott mot artikel 6.1 i Europakonventionen skulle anses föreligga.
Som grund för bestridandet har staten anfört följande. B.-Å.E. har varit berövad friheten som misstänkt för egenmäktighet med barn, grovt brott, under tiden den 6-14 november 2002 och den 20-27 juni 2005. Frikännande dom har meddelats. Det bestrids att B.-Å.E. varit underkastad reseförbud. B.-Å.E. har försökt att undandra sig förundersökning eller lagföring. Synnerliga skäl för att ersättning ändå ska utgå föreligger inte. B.-Å.E. har genom sitt eget beteende föranlett beslutet om frihetsinskränkning och i vart fall är det med hänsyn till omständigheterna inte skäligt att ersättning lämnas till honom, 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen. Under alla förhållanden bör en eventuell ersättning sättas ned väsentligt med anledning av hans eget handlande. De utgifter som B.-Å.E. yrkar ersättning för har inte uppkommit som en direkt följd av frihetsberövandet och är därför inte ersättningsgilla enligt 7 § frihetsberövandelagen. Det bestrids att det har förekommit en kränkning av B.-Å.E:s rätt till rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. Av Europadomstolens praxis följer att perioder där den misstänkte har hållit sig undan det rättsliga förfarandet inte ska räknas med i denna bedömning.
Domskäl
B.-Å.E:s talan enligt frihetsberövandelagen
I 2 § anges att den som varit häktad på grund av misstanke om brott har rätt till ersättning bland annat om det meddelas frikännande dom. I bestämmelsen anges också att detta gäller även den som varit underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet. Bestämmelserna i 2 § tillämpas enligt 3 § även då någon på grund av svensk myndighets begäran om utlämning varit utsatt för ett motsvarande frihetsberövande utomlands. Ersättning lämnas enligt lagen för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. I 6 § andra stycket anges dock att om den skadelidande vid misstanke om brott försökt undandra sig förundersökning eller lagföring, lämnas ersättning endast när det finns synnerliga skäl. I samma paragrafs tredje stycke står det att ersättning kan vägras eller sättas ned om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt. Enligt 7 § lämnas ersättning för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande.
Tingsrätten konstaterar först att kostnaderna för advokat, medicin, resor och ombud inte har uppkommit till följd av B.-Å.E:s frihetsberövande.
B.-Å.E. har som häktad varit berövad friheten under tiden den 6-14 november 2002 i Spanien och den 20-27 juni 2005 i Sverige, sammanlagt 17 dagar för brott, för vilka han senare frikänts. För dessa perioder är han i och för sig ersättningsberättigad enligt 2 och 3 §§. Dessförinnan var han från den 4 juli 2002 först anhållen och senare häktad i sin utevaro. Likaså var han häktad i sin utevaro mellan den 15 november 2002 och den 19 juni 2005. Frihetsberövandelagen ger ej rätt till ersättning för tid då någon varit anhållen och häktad utan att vara frihetsberövad.
Av den spanska domstolens beslut den 14 november 2002 om tillfällig frigivning av B.-Å.E. framgår inte mer än att han anmodades fastslå bostadsadress för kallelser och delgivningar, varvid han skulle underrätta domstolen om de byten av bostadsadress som han gör. Tingsrätten finner således inte visat att B.-Å.E. varit underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet.
De särskilda skälen för häktningen av B.-Å.E. var att det fanns risk för att han avvek eller undandrog sig lagföring eller straff. Han gjorde så under nästan tre år fram till den 20 juni 2005, då han självmant inställde sig till häktningsförhandlingen i Trelleborgs tingsrätt. Han frigavs efter en vecka och frikändes i tre instanser. Genom HD:s dom klargjordes att vad som lades B.-Å.E. till last inte var brottsligt. Tingsrätten anser att synnerliga skäl för rätt till ersättning enligt 6 § andra stycket frihetsberövandelagen föreligger (jfr prop. 1997/98:105 s. 55x).
Tingsrätten anser att en ojämkad ersättning för lidande under 17 dagar uppgår till det av Justitiekanslern vitsordade beloppet. När det gäller intrånget i näringsverksamheten åvilar bevisbördan B.-Å.E. utan någon lättnad; han har inte rätt att falla tillbaka på bestämmelsen i 35 kap. 5 § RB. I denna del har B.-Å.E. åberopat ett intyg utfärdat av A.B.H. den 3 september 2007 om att B.-Å.E. utfört transporter för dennes rörelse och därvid i genomsnitt fakturerat med cirka 4 000 euro per månad. Tingsrätten finner inte visat att B.-Å.E:s intrång i näringsverksamheten överstiger det av Justitiekanslern vitsordade beloppet 10 000 kr.
Fråga är då om ersättningen till B.-Å.E. ska jämkas. Tingsrätten anmärker att de exempel som ges i förarbetena på att jämkning ska ske, avser situationer där en straffbar handling begåtts av någon och i vilka den misstänkte varit involverad utan att kunna bindas till gärningen (se prop. 1997/98:105 s. 55m). Som ovan angetts har det i förevarande fall inte begåtts något brott. Särskilda skäl att jämka ersättningen föreligger således inte.
B.-Å.E:s talan enligt Europakonventionen
Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen har var och en vid prövningen av en anklagelse mot honom för brott rätt till domstolsprövning inom skälig tid. Enligt Europadomstolens praxis ska vid bedömningen om en kränkning skett utgångspunkten vara den totala tid som ett förfarande har tagit. Den tidsperiod som i förvarande fall är aktuell börjar med att B.-Å.E. anhölls i sin frånvaro den 4 juli 2002 och slutar med HD:s frikännande dom den 23 maj 2007, dvs. nästan fem år.
Av Europadomstolens praxis följer emellertid att perioder där den misstänkte har hållit sig undan det rättsliga förfarandet inte ska räknas med i den relevanta tidsperioden. I förevarande fall börjar den relevanta tidsperioden således löpa först den 20 juni 2005 när häktningsbeslutet mot honom verkställdes. Den relevanta tidsperioden uppgår därför till drygt ett år och elva månader. Denna tidsperiod är skälig inte minst med hänsyn till att prövningen skedde i tre instanser.
B.-Å.E. är därför inte berättigad till ersättning enligt Europakonventionen.
- - -.
Domslut
Domslut
Staten ska genast till B.-Å.E. betala 24 000 kr jämte ränta - - -.
Svea hovrätt
Båda parter överklagade i Svea hovrätt. B.-Å.E. yrkade att staten skulle förpliktas att till honom utge dels 188 993 euro, dels 45 000 kr och dels 3 168 kr, jämte ränta på beloppen. Staten yrkade att käromålet skulle ogillas eller i vart fall att det utdömda beloppet skulle nedsättas till 12 000 kr.
Part bestred motparts ändringsyrkande.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Per Sundberg och Torbjörn Widemar samt tf. hovrättsassessorn Ulf Walther) anförde följande i dom den 23 december 2011.
Hovrättens domskäl
Parterna har åberopat samma omständigheter och har utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som vid tingsrätten.
Ersättning enligt lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder
Hovrätten delar tingsrättens bedömning att B.-Å.E. enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder inte är berättigad till ersättning för medicin eller tidigare resekostnad.
Av statens överklagandeskrift framgår att staten har godtagit tingsrättens bedömning att det i och för sig med beaktande av 6 § andra stycket samma lag finns synnerliga skäl att tillerkänna B.-Å.E. ersättning med 24 000 kr avseende lidande samt intrång i näringsverksamhet. Hovrätten gör i detta avseende samma bedömning som tingsrätten har gjort. B.-Å.E:s yrkande om höjd ersättning ska därför inte bifallas.
Vad gäller statens yrkande om att denna ersättning ändå ska vägras eller sättas ned med stöd av 6 § tredje stycket samma lag gör hovrätten följande bedömning.
Även om synnerliga skäl att lämna ersättning föreligger enligt 6 § andra stycket innebär detta inte att paragrafens tredje stycke om jämkning m.m. inte kan tillämpas. Av lagens förarbeten framgår att en frikänd som varit frihetsberövad i normalfallet ska tillerkännas ersättning av det allmänna. Jämkning bör ske endast i klara fall av oskälighet och med hänsyn till att det då rör sig om ett undantag från en grundläggande rättsstatsprincip är det påkallat med en restriktiv tillämpning av bestämmelsen. Ersättning kan vägras i situationer där den frihetsberövade till följd av sitt eget handlande har stått i ett sådant förhållande till brottet att ingripandet mot honom varit klart motiverat. En anledning till jämkning på grund av den skadelidandes eget beteende kan vara att den skadelidande handlat på ett sådant sätt att han har dragit misstankarna till sig (se prop. 1997/98:105 s. 26, 55-56). Enligt hovrättens mening kan dock inte förarbetena förstås som att ett brott i och för sig måste ha begåtts för att jämkning ska kunna komma ifråga.
Det var B.-Å.E:s eget agerande som föranledde brottsmisstankarna mot honom vilket i sin tur ledde till det första frihetsberövandet. Även om det inte kunde förväntas att B.-Å.E. skulle ha verkat positivt för att underlätta brottsutredningen valde han emellertid även efter det att dottern hade återförts till Sverige att fortsätta undanhålla sig. Detta gjorde han trots att svensk domstol vid upprepade tillfällen fann att skäl för häktning förelåg. Det får således konstateras att B.-Å.E:s eget beteende har föranlett såväl misstankarna mot honom som domstolarnas beslut om frihetsinskränkning. Även med beaktande av att bestämmelsen ska tillämpas restriktivt medför de av staten åberopade omständigheterna enligt hovrättens bedömning att ersättning ska vägras. Tingsrättens dom ska alltså ändras på denna punkt.
Skadestånd för brott mot Europakonventionen
Hela förfarandet fram till dom i HD tog nästan fem år. Att förfarandet tog så lång tid har sin huvudsakliga förklaring i att B.-Å.E. undandrog sig lagföringen. Att B.-Å.E. under den tid han var utevarohäktad erbjöd sig - och fick åklagarens godkännande i och för sig till - att höras per telefon från Spanien medför inte någon annan bedömning. Såsom tingsrätten konstaterat ska den relevanta tidsperioden i huvudsak därför anses löpa från dagen då häktningsbeslutet mot honom verkställdes. Vid denna bedömning kan inte tidsperiodens längd anses stå i strid med B.-Å.E:s rätt till en rättegång inom skälig tid enligt Europakonventionen. Tingsrättens dom ska därför fastställas i detta avseende.
- - -.
Sammanfattning
Hovrättens ställningstaganden innebär sammanfattningsvis att tingsrättens dom ska ändras så tillvida att hovrätten ogillar käromålet - - -.
Hovrättens domslut
Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten käromålet - - -.
Högsta domstolen
B.-Å.E. överklagade och yrkade att staten skulle förpliktas att till honom betala dels 188 993 euro, dels 45 000 kr, jämte ränta på beloppen.
Justitiekanslern motsatte sig att hovrättens dom ändrades.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, justitiesekreteraren Helene Bergström, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom.
Domskäl
Skäl
Bakgrund
B.-Å.E. var frihetsberövad som häktad under tiden 6-14 november 2002, i Spanien, och under tiden 20-27 juni 2005, i Sverige, som misstänkt för grov egenmäktighet med barn. Anledningen till brottsmisstanken var att B.-Å.E. inte hade återlämnat sin dotter till den andra vårdnadshavaren efter det att han hade haft umgänge med henne 20-25 juni 2002. Han informerade inte heller den andra vårdnadshavaren om var dottern befann sig. Frihetsberövandet i Spanien var föranlett av en begäran från Sverige om utlämning av B.-Å.E. Spanien avslog dock begäran om utlämning och B.-Å.E. inställde sig till häktningsförhandling i Sverige i juni 2005 varvid han häktades. B.-Å.E. åtalades sedan för grov egenmäktighet med barn och åtalet ogillades av tingsrätten och hovrätten samt slutligen av HD (NJA 2007 s. 326).
B.-Å.E. vände sig till Justitiekanslern med anspråk på ersättning enligt lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen). Justitiekanslern fann att B.-Å.E. i princip var berättigad till ersättning enligt frihetsberövandelagen men avslog hans anspråk med stöd av 6 § tredje stycket samma lag då det med hänsyn till
B.-Å.E:s eget handlande skulle vara oskäligt att utge ersättning till honom.
Parterna har åberopat samma grunder och omständigheter som i hovrätten.
Tillämpliga regler
Enligt 2 § frihetsberövandelagen har bl.a. den som har varit häktad på grund av misstanke om brott och därefter frikänts rätt till ersättning från staten. Det gäller även den som på grund av misstanke om brott under minst 24 timmar i sträck har varit underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet. Det följer av 3 § samma lag att bestämmelserna i 2 § också tillämpas då någon bl.a. på grund av en svensk myndighets begäran om utlämning för brott har varit utsatt för ett motsvarande frihetsberövande utomlands.
I 6 § frihetsberövandelagen regleras undantagen från huvudregeln att ersättning ska utgå under vissa givna förutsättningar. Enligt andra stycket lämnas ersättning till den som bl.a. har försökt undandra sig lagföring endast när det finns synnerliga skäl. Det följer av tredje stycket att ersättning kan vägras eller sättas ned om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Bakgrunden till jämkningsregeln i 6 § frihetsberövandelagen är att det i vissa fall har ansetts stötande att den skadelidande ska få ersättning. Det kan t.ex. vara fråga om att den skadelidande genom sitt eget handlande har dragit misstankarna till sig. Möjligheten till jämkning i 6 § ska enligt förarbetena till bestämmelsen tillämpas restriktivt och endast i klara fall av oskälighet. Det ankommer på staten att åberopa och bevisa de omständigheter som medför att ersättningen bör jämkas. (Prop. 1997/98:105 s. 54-56.)
Av 7 § frihetsberövandelagen följer att ersättning kan utgå för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Lagen ger ingen närmare vägledning för hur ersättning för lidande ska beräknas. Det följer av rättsfallet NJA 2012 s. 464 att värderingen av den ideella skadan (”lidande”) bör utgå från den tid som frihetsberövandet varat.
Bedömningen i detta fall
Det är i målet ostridigt att B.-Å.E. i princip är berättigad till ersättning enligt 2 § frihetsberövandelagen för den tid han faktiskt har varit frihetsberövad. Det är vidare ostridigt att - om B.-Å.E. ska anses ha undandragit sig lagföring - det föreligger synnerliga skäl enligt 6 § andra stycket frihetsberövandelagen för att utge ersättning till B.-Å.E. Det innebär att 6 § andra stycket inte utgör något hinder för att ersättning lämnas.
Frågan blir då om det med tillämpning av 6 § tredje stycket är oskäligt att utge ersättning i det här fallet. Med hänsyn till att det är påkallat med en restriktiv tillämpning av bestämmelsen måste en viss försiktighet iakttas vid bedömningen. Genom att inte återlämna dottern till den andra vårdnadshavaren efter umgänget har B.-Å.E. visserligen agerat på ett sådant sätt att han borde ha förstått att han väckte misstankar om ett brottsligt handlande. Mot det ska vägas att det inte är visat att B.-Å.E. vid något tillfälle hade brottsligt uppsåt, eller att han hade insikt om att hans handlande kunde innebära att han gjorde sig skyldig till ett brott. Mot bakgrund av att det enligt nämnda förarbeten endast är vid klara fall av oskälighet som jämkning ska ske med stöd av 6 § tredje stycket kan det i det här fallet inte anses oskäligt att utge full ersättning.
När det gäller B.-Å.E:s krav på ersättning för den tid han har varit häktad i sin frånvaro, men inte frihetsberövad, har han inte visat att han har varit underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet. Han har inte heller visat att det föreligger någon annan grund för ersättning för den tid han inte faktiskt har varit frihetsberövad. Vid sådant förhållande saknas det grund för att ersättning ska utgå för den tid B.-Å.E. har varit häktad i sin frånvaro. Beträffande B.-Å.E:s yrkande om ersättning för kostnader gör HD inte någon annan bedömning än vad hovrätten har gjort.
B.-Å.E. är berättigad till ersättning för lidande för den tid han har varit frihetsberövad och det saknas anledning att frångå det av Justitiekanslern vitsordade beloppet om 14 000 kr. När det gäller ersättning för intrång i näringsverksamhet har B.-Å.E. inte visat att han är berättigad till ersättning utöver det av Justitiekanslern vitsordade beloppet om 10 000 kr. Sammantaget är B.-Å.E. berättigad till ersättning enligt frihetsberövandelagen med 24 000 kr.
Skadestånd på grund av kränkning av Europakonventionen
HD delar hovrättens bedömning att det var B.-Å.E:s eget agerande som i huvudsak var anledningen till att lagföringen tog lång tid. Med hänsyn till att den tidsutdräkt som beror på den skadelidande själv ska avräknas från den onödiga handläggningstiden (se NJA 2012 s. 211 I p. 27) har B.-Å.E:s rätt till rättegång inom skälig tid enligt Europakonventionen inte kränkts.
Slutsats - - -
Hovrättens dom ska alltså ändras så att staten förpliktas att till B.-Å.E. betala 24 000 kr jämte ränta.
- - -.
Domslut
HD:s avgörande
Se HD:s dom.
Domskäl
HD (justitieråden Stefan Lindskog, Lena Moore, Agneta Bäcklund och Ingemar Persson, referent) meddelade den 22 november 2013 följande dom.
Domskäl
Bakgrund
B.-Å.E. skulle den 20-25 juni 2002 utöva umgänge med sin dotter, om vilken han sedan den 3 maj samma år hade vårdnad gemensamt med dotterns mamma. Under umgängesperioden reste B.-Å.E. med dottern till Spanien. B.-Å.E. polisanmäldes den 25 juni när dottern inte återlämnades till mamman, hos vilken dottern hade sitt boende enligt vårdnadsförordnandet.
B.-Å.E. anhölls i sin utevaro den 4 juli, varefter han såsom på sannolika skäl misstänkt för grov egenmäktighet med barn häktades i sin utevaro den 5 september 2002 på grund av flykt- och recidivfara. Sedan B.-Å.E. hade efterlysts internationellt greps han i Spanien den 6 november 2002, och dottern återfördes till Sverige. B.-Å.E. försattes på fri fot av spanska myndigheter den 14 november 2002. Han begärdes utlämnad från Spanien i december samma år. Spaniens högsta domstol avslog i september 2004 denna begäran med hänvisning till att den ifrågavarande gärningen inte var straffbar enligt spansk lag. Under tiden som den spanska handläggningen pågick omprövades häktningsfrågan i Sverige ett antal gånger på B.-Å.E:s begäran.
Åtal väcktes den 9 juni 2005 för grov egenmäktighet med barn. Sedan B.-Å.E. hade återvänt till Sverige verkställdes häktningsbeslutet den 20 juni 2005. Efter häktningsförhandling samma dag beslutade tingsrätten att B.-Å.E. skulle vara fortsatt häktad, då på grund av flyktfara. Hovrätten lämnade den 23 juni B.-Å.E:s överklagande av häktningsbeslutet utan bifall. Efter tingsrättens huvudförhandling den 27 juni 2005 försattes han på fri fot.
I dom den 6 juli 2005 ogillade tingsrätten åtalet. Hovrätten fastställde den friande domen den 24 februari 2006, och HD fastställde hovrättens domslut den 23 maj 2007 (domen är refererad i NJA 2007 s. 326). I domskälen anges att riksåklagaren godtog B.-Å.E:s uppgift att han när han i juni 2002 tog med sig dottern till Spanien hade för avsikt att återlämna henne vid utgången av umgängesperioden. Under sådana förhållanden kunde B.-Å.E:s åtgärd att ta med sig dottern till Spanien inte hänföras till ett sådant egenmäktigt bortförande som omfattades av straffbudet för egenmäktighet med barn i 7 kap. 4 § BrB. Mot den bakgrunden och då det av rättsfallet NJA 2006 s. 708 följde att inte heller kvarhållandet av dottern i Spanien - dit dottern alltså inte hade förts olovligen - utgjorde ett straffbart bortförande i bestämmelsens mening kunde åtalet inte vinna bifall.
Av yrkade belopp avser 346 euro ersättning för utgifter, 156 332 euro ersättning för intrång i näringsverksamhet, 32 315 euro ersättning för lidande och 45 000 kr ersättning för kränkning av B.-Å.E:s rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen (långsam handläggning).
Utgångspunkter för rätten till ersättning
Enligt 2 § första stycket 1 lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som har varit häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning, om det med avseende på den gärning som har legat till grund för häktningen meddelas en frikännande dom eller om åtalet avvisas eller avskrivs eller om förundersökningen avslutas utan att åtal väcks. Det gäller enligt 2 § tredje stycket även den som på grund av misstanke om brott under minst 24 timmar i sträck har varit underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet.
Enligt 3 § tillämpas bestämmelserna i 2 § också då någon på grund av en svensk myndighets efterlysning eller begäran om anhållande, överlämnande eller utlämning för brott har varit utsatt för ett motsvarande frihetsberövande utomlands.
Rätt till ersättning finns även om häktningsbeslutet i sig är helt oantastligt. Vidare saknar anledningen till den frikännande domen, att åtalet avvisas eller avskrivs eller att förundersökningen avslutas utan att åtal väcks betydelse. Den frikände är berättigad till ersättning även om brottsmisstankar mot denne kvarstår. (Prop. 1997/98:105 s. 49.)
Undantag från rätt till ersättning
I 6 § frihetsberövandelagen föreskrivs det vissa undantag från rätten till ersättning. I HD aktualiseras bestämmelsen i paragrafens tredje stycke, men prövningen i tingsrätten och hovrätten har avsett även det andra stycket (se p. 19).
Enligt 6 § andra stycket frihetsberövandelagen utgår i princip inte ersättning om den skadelidande har försökt undanröja bevis eller på något annat sätt har försökt försvåra sakens utredning, eller om den skadelidande vid misstanke om brott har försökt undandra sig förundersökning eller lagföring. Det är här fråga om att den skadelidande själv genom någon form av obstruktion har föranlett den frihetsinskränkande åtgärden (a. prop. s. 54 f.). Enbart den omständigheten att personen i fråga har häktats på grund av kollusions eller flyktfara, dvs. att det finns risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller undandrar sig lagföring, utlöser således inte en tillämpning av bestämmelsen. Från detta undantag från rätten till ersättning görs dock ett undantag när det finns synnerliga skäl. Detta undantag från undantaget har domstolarna tillämpat i detta mål (se p. 19).
Ersättning kan enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen vägras eller sättas ned, om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. En utgångspunkt för ersättningsfrågan är - som har nämnts i det föregående (se p. 8) - att det saknar betydelse att misstanke om brott kvarstår. Att det förhållandet då heller inte får ligga till grund för att jämka ersättningen har uttryckligen reglerats i tredje styckets andra mening. En annan utgångspunkt för ersättningsfrågan är att anledningen till den frikännande domen saknar betydelse för rätten till ersättning (se åter p. 8). Det innebär bl.a. att ersättning enligt undantagsregeln i tredje stycket inte kan vägras eller sättas ned på den grunden att den som har frihetsberövats har handlat på det sätt som har lagts honom till last men frikänts på grund av bristande uppsåt.
Möjligheten att vägra eller sätta ned ersättningen med hänvisning till ”den skadelidandes eget beteende” tillkom bl.a. med anledning av det s.k. Lindomefallet. Enligt förarbetena var det uppenbart oskäligt att ersättning betalas av statliga medel i ett sådant fall. Syftet med ändringen var att klargöra att ersättning inte skulle lämnas om den som frihetsberövats ”till följd av sitt eget handlande har stått i ett sådant förhållande till brottet att ingripandet varit klart motiverat”. Enligt förarbetena åsyftas fall när den enskildes beteende eller handlande har varit avgörande för beslutet att ingripa, genom att personen i fråga har handlat så att han har riktat misstankarna mot sig själv. (A. prop. s. 25 f. och s. 55; se även SOU 1993:55 s. 216 f. och s. 322 f.)
Anledning till jämkning på grund av att det med hänsyn till omständigheterna är ”oskäligt att ersättning lämnas” kan enligt förarbetena finnas när det är klarlagt att den som har frihetsberövats har begått ett visst brott men åtal inte har väckts på grund av åtalsunderlåtelse eller att preskription har inträtt (a. prop. s. 55 f.). Det sistnämnda exemplet är dock inte undantagsfritt; om brottet var preskriberat vid tiden för frihetsberövandet finns det knappast anledning att jämka ersättningen. Ett annat exempel som anförs är att någon har frikänts för det häktningsgrundande brottet men samtidigt har dömts för andra brott, som hade kunnat åberopas som grund för häktningsbeslutet om de då hade varit kända (prop. 1974:97 s. 66 f.).
Av det anförda framgår att det är svårt att närmare precisera innebörden av undantagsbestämmelsen i 6 § tredje stycket. Så mycket är emellertid klart att dess tillämpningsområde är begränsat. Vidare står det klart att med uttrycket ”eget beteende” måste avses något annat än det handlande som låg till grund för frihetsinskränkningen (brottspåståendet). Möjligheten till jämkning enligt tredje stycket ska tillämpas restriktivt och endast i klara fall av oskälighet. Det ankommer på staten att åberopa och bevisa de omständigheter som medför att ersättningen bör jämkas. (Se prop. 1997/98:105 s. 55 f.)
En fråga som har väckts i målet är om, när undantagsregeln i 6 § andra stycket inte är tillämplig på grund av synnerliga skäl (se p. 10), det finns utrymme för att tillämpa undantagsregeln i tredje stycket. Den omständigheten att det finns synnerliga skäl för ersättning vid en prövning enligt andra stycket kan emellertid inte i sig utgöra något hinder mot att ersättning vägras eller sätts ned med tillämpning av tredje stycket. Att det finns sådana synnerliga skäl för ersättning som avses i andra stycket utesluter således i princip inte att det föreligger relevanta jämkningsförhållanden enligt tredje stycket; det rör sig om olika bedömningar.
Ersättningsgill skada enligt frihetsberövandelagen
Enligt 7 § frihetsberövandelagen lämnas ersättning för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Enligt rättsfallet NJA 2012 s. 464 bör värderingen av den ideella skadan (”lidandet”) utgå från den tid som frihetsberövandet har varat.
Ersättning enligt frihetsberövandelagen i detta fall
Det är ostridigt att B.-Å.E. har varit frihetsberövad 9 dagar i Spanien och 8 dagar i Sverige, tillhopa 17 dagar, och att denna frihetsinskränkning i och för sig kvalificerar för ersättning enligt 2 och 3 §§ frihetsberövandelagen.
B.-Å.E. har gjort gällande att han är berättigad till ersättning också för den tid som han har varit häktad i sin utevaro. Rätt till ersättning enligt frihetsberövandelagen förutsätter emellertid att fråga har varit om en sådan frihetsinskränkning som anges i lagen. Utredningen ger inte stöd för att B.-Å.E. skulle ha varit underkastad reseförbud eller annan frihetsinskränkning i Spanien sedan han frigavs där.
Domstolarna har anslutit sig till Justitiekanslerns bedömning att B.-Å.E. har försökt att undandra sig förundersökning eller lagföring på det sätt som avses i 6 § andra stycket frihetsberövandelagen. De har emellertid funnit att det finns synnerliga skäl för ersättning. Detta har Justitiekanslern sedermera godtagit. Frågan om den bestämmelsens tilllämplighet är därmed inte föremål för HD:s prövning. Vad Justitiekanslern har gjort gällande här är endast att ersättningen till B.-Å.E. ska sättas ned med tillämpning av 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen.
Det har inte lagts B.-Å.E. några andra omständigheter till last som grund för att ersättning ska vägras än de faktiska omständigheter som föranledde häktningsbeslutet och sedermera åtalet mot honom, dvs. att han inte har återlämnat dottern vid avtalad tid utan i stället hållit henne kvar utomlands. För detta handlande har han frikänts. Ett handlande som har påståtts utgöra själva brottet utgör inte något sådant ”eget beteende” som avses i 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen (se p. 14). På grund av det och eftersom anledningen till att B.-Å.E. har frikänts saknar betydelse (se p. 11), så finns det inte skäl för att vägra eller sätta ned ersättningen.
Mot bakgrund av det anförda ska B.-Å.E. tillerkännas ersättning enligt 7 § frihetsberövandelagen för ett frihetsberövande om 17 dagar. Det saknas anledning att frångå de av Justitiekanslern vitsordade beloppen om 14 000 kr för lidande och 10 000 kr för intrång i näringsverksamhet. Beträffande B.-Å.E:s yrkande om ersättning för kostnader gör HD inte någon annan bedömning än vad hovrätten har gjort. Någon sådan ersättning ska alltså inte utgå. Sammantaget är B.-Å.E. alltså berättigad till ersättning enligt frihetsberövandelagen med 24 000 kr.
Frågan om långsam handläggning
22. Handläggningen av förundersökningen mot B.-Å.E. tog lång tid. Det medverkade emellertid B.-Å.E. i stor utsträckning själv till. Sedan
B.-Å.E. hade rest till Sverige och häktningsbeslutet verkställdes prövades åtalet mot honom i tre instanser under en tid av ett år och elva månader. Det kan inte anses vara en oskäligt lång tid. Med hänsyn till detta och till att den tidsutdräkt som beror på den skadelidande själv ska avräknas från handläggningstiden, kan B.-Å.E:s rätt till rättegång inom skälig tid inte anses ha kränkts. Att Justitieombudsmannen har kritiserat åklagarens och polisens handläggning under förundersökningen (se Justitieombudsmannens beslut den 13 december 2005, dnr 2536-2005) saknar vid denna bedömning betydelse; kritiken avser närmast åtgärder för att begränsa konsekvenserna av att B.-Å.E. befann sig utomlands. Hans anspråk på ersättning för långsam handläggning ska därför lämnas utan bifall.
Slutsats och rättegångskostnader
Hovrättens dom ska alltså ändras på så sätt att staten förpliktas att till B.-Å.E. betala 24 000 kr jämte ränta.
- - -.
Domslut
HD:s avgörande
Med ändring av hovrättens dom förpliktar HD staten att till B.-Å.E. betala 24 000 kr jämte ränta - - -.
Skiljaktig
Justitierådet Lars Edlund var skiljaktig på det sätt som framgår av följande yttrande.
Jag anser att punkten 11 i domskälen ska utgå samt att punkterna 14, 20 och 21 ska ha följande lydelse.
Jämkning kan ske om den skadelidandes eget beteende har varit avgörande för beslutet om frihetsinskränkning. Enligt förarbetena åsyftas fall då den skadelidande har handlat på ett sådant sätt att han dragit misstankarna till sig själv. Avgörande för om jämkning ska kunna ske bör vara omständigheterna när ingreppet skedde. (Prop. 1997/98:105 s. 26 och 55.) Detta innebär att jämkningsfrågan, såvitt gäller myndighets eller domstols handläggning av frågan om frihetsberövande, ska bedömas utifrån vad som vid frihetsberövandet var känt om den skadelidandes beteende och om detta gav erforderlig grund för beslutet om frihetsberövande. Att beslutet var oantastligt utifrån nämnda förhållanden är dock inte ett tillräckligt skäl för jämkning (se a. prop. s. 49). Därutöver måste gälla att den skadelidande insett eller borde ha insett att hans beteende skulle väcka brottsmisstankar. Med hänsyn till lagtextens utformning och till vad som anförs i förarbetena kan i sådana fall en frikännande dom inte utgöra hinder mot att det beteende som föranledde frihetsberövandet får beaktas vid bedömningen av jämkningsfrågan.
Genom att inte återlämna dottern till den andra vårdnadshavaren efter umgänget i Spanien har B.-Å.E. agerat på ett sådant sätt att han väckte berättigade misstankar om ett brottsligt handlande. Visserligen blev han senare frikänd från åtalet för egenmäktighet med barn. Frikännandet grundades emellertid på en omständighet som vid frihetsberövandet i Spanien var känd endast för B.-Å.E., nämligen vilket uppsåt han hade haft vid avresan dit. När han under vistelsen i Spanien bestämde sig för att inte återlämna dottern, borde han ha insett att hans beteende skulle väcka brottsmisstankar.
Med hänsyn till det anförda är B.-Å.E. inte berättigad till ersättning för de nio dagar som frihetsberövandet i Spanien varade.
Vad gäller frågan om ersättning för de åtta dagar som B.-Å.E. var frihetsberövad i Sverige, sedan han frivilligt återkommit från Spanien, föreligger inte några skäl för jämkning. Det saknas anledning att frångå de av Justitiekanslern vitsordade beloppen om 14 000 kr för lidande och 10 000 kr för intrång i näringsverksamhet. Vid denna bedömning ska B.-Å.E:s talan alltså bifallas såvitt avser ersättning för frihetsberövandet i Sverige med, avrundat, 7 000 kr för lidande och 5 000 kr för intrång i näringsverksamhet. Beträffande hans yrkande om ersättning för kostnader gör jag inte någon annan bedömning än vad hovrätten har gjort. Någon sådan ersättning ska alltså inte utgå.
I övrigt är jag ense med majoriteten.