JK 2538-03-41

Utgångspunkter m.m.

Enligt 4 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som har avtjänat ett fängelsestraff rätt till ersättning bl.a. om det efter anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom. MA har således i princip rätt till ersättning för sitt lidande under den tid som han verkställt det aktuella fängelsestraffet. 

Ersättning kan emellertid i vissa fall vägras eller sättas ned med stöd av 6 § frihetsberövandelagen. Enligt denna bestämmelse har den skadelidande inte rätt till ersättning om han själv uppsåtligen har föranlett åtgärden (se första stycket). Om den skadelidande har försökt försvåra sakens utredning lämnas ersättning endast om det finns synnerliga skäl (se andra stycket). Ersättningen kan vidare vägras eller sättas ned om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas (se tredje stycket). Slutligen kan ersättningen jämkas om tiden för frihetsinskränkning har avräknats eller annars beaktats vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd (se fjärde stycket). 

Av utredningen i ärendet framgår att polismyndigheten hade fått ett tips från MA om det aktuella rånet och att det därför kunde förhindras. Det framgår också att MA var med vid rånförsöket och att han då greps av polisen. Vid huvudförhandlingen bestred han ansvar för försök till rån under anförande att han handlat i nöd samt att han inte aktivt medverkat vid utförandet av brottet. Han berättade dock inte att det var han som hade tipsat polisen. Tingsrätten fann det visat att MA hade deltagit aktivt i det påbörjade försöket och att det framgick av hans egna uppgifter att han hade klart för sig vad som skulle ske. Han dömdes därför för försök till rån. I sin ansökan om resning berättade MA att det var han som hade tipsat polisen om rånet. Tingsrätten fann mot bakgrund av de nya uppgifterna att det skulle strida mot grunderna för uppsåtsläran och reglerna om nöd att döma MA för de åtalade gärningarna. MA frikändes därför efter resning. 

Åklagaren har anfört att MA själv genom att inte berätta hela sanningen har försatt sig i den situationen att han riskerade att dömas för brotten och att han därför inte har rätt till ersättning. Även Kriminalvårdsstyrelsen har anfört att ersättning bör vägras eller i vart fall sättas ned. 

Jämkning med stöd av 6 § första stycket frihetsberövandelagen?

Jag börjar med att ta ställning till om MA kan anses uppsåtligen ha föranlett frihetsberövandet på ett sådant sätt att han inte har rätt till ersättning enligt 6 § första stycket frihetsberövandelagen. Bestämmelsen kan exempelvis bli tillämplig om någon felaktigt anger sig själv som skyldig till ett brott (se prop. 1997/98:105 s. 54). Om MA från början hade berättat för rätten att det var han som hade tipsat polisen hade han antagligen inte dömts för försök till rån. Hans underlåtenhet att berätta hade således betydelse för frihetsberövandet. Underlåtenheten kan emellertid enligt min mening i detta fall inte likställas med ett erkännande. MA bestred ansvar för försök till rån. Orsaken till att han dömdes var inte att han inte berättade att han tipsat polisen utan att rätten fann det visat att han hade varit närvarande vid rånförsöket och även deltagit. Mot bakgrund härav anser jag inte att MA uppsåtligen föranlett frihetsberövandet på ett sådant sätt att ersättning skall vägras med stöd av 6 § första stycket frihetsberövandelagen. 

Jämkning med stöd av 6 § andra stycket frihetsberövandelagen?

MA har inte heller försökt försvåra sakens utredning på ett sådant sätt att ersättningen bör jämkas med stöd av 6 § andra stycket frihetsberövandelagen. Han har visserligen inte berättat hela sanningen men det är inte tillräckligt för att jämkning skall ske med stöd av denna bestämmelse (se prop. 1997/98:105 s. 54). 

Jämkning med stöd av 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen?

Frågan är då om ersättningen bör jämkas på grund av MA:s eget beteende. Det är härvid hans beteende i samband med gripandet som skall läggas till grund för bedömningen (se prop. 1997/98:105 s. 26). Ett exempel på när jämkning kan ske är enligt förarbetena om en person som har avtjänat straff för rån var närvarande vid rånet men efter en resningsprövning bedöms inte ha varit delaktig på ett sådant sätt att han skall dömas (se prop. 1997/98:105 s. 55). Den som ofrivilligt har betett sig på ett sådant sätt att ett ingripande har skett mot honom skall dock inte drabbas av jämkningsregeln (se prop. 1997/98:105 s. 55). 

I det aktuella fallet har MA varit närvarande vid rånförsöket. I samband med resningen berättade MA att han inte vågade annat än att följa med till brottsplatsen och delta i händelseförloppet till dess att polis skulle ingripa. Mot bakgrund härav och med hänsyn till tingsrättens bedömning av uppsåtet och frågan om nöd kan MA inte anses ha betett sig på ett sådant sätt att ersättningen bör jämkas med stöd av 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen. Bedömningen av frågan om uppsåt och nöd bör sålunda slå igenom även vid prövningen av om jämkning bör ske på grund av eget beteende. 

Jämkning med stöd av 6 § fjärde stycket frihetsberövandelagen?

Av utredningen i ärendet framgår att MA dömdes den 2 januari 2002 av Göteborgs tingsrätt för bl.a. grovt bedrägeri. Påföljden bestämdes till skyddstillsyn och samhällstjänst. Den 15 juli 2002 undanröjdes skyddstillsynen och tingsrätten fastställde straffet till åtta månaders fängelse. MA överklagade tingsrättens beslut. Hovrätten fann att straffvärdet för de brott som han befunnits skyldig till var åtta månader. Eftersom brotten hade begåtts före domen den 22 oktober 2001 och även innan den domen börjat verkställas fann hovrätten emellertid att fängelsestraffet i enlighet med grunderna för 34 kap. 3 § andra stycket brottsbalken skulle sättas något lägre än vad tingsrätten hade bestämt. I ett beslut den 23 september 2002 bestämde hovrätten påföljden till fängelse sex månader. 

Fängelsestraffet för de brott som MA dömts för i januari 2002 blev alltså kortare än som skulle ha varit fallet om MA inte hade ådömts ansvar för försök till rån m.m. i oktober 2001. MA har anfört att han skulle ha kunnat fullfölja skyddstillsynen och samhällstjänsten om han inte hade dömts för försök till rån m.m. och att ersättningen därför inte bör jämkas. Jag anser dock inte att MA:s invändning i den delen är av beskaffenhet att påverka bedömningen av jämkningsfrågan. Det förhållandet att domen från oktober 2001 har beaktats vid ett senare fastställande av ett fängelsestraff medför att ersättningen bör jämkas. 

Av utredningen framgår att det fängelsestraff som MA ådömdes i september 2002 blev två månader kortare än som skulle ha blivit fallet om den aktuella domen inte hade beaktats. Vid bedömningen av hur stor jämkningen skall vara bör man även beakta tidpunkten för villkorlig frigivning. Av ett strafftidsbeslut avseende hovrättens beslut i september 2003 framgår att den tidigaste dagen för villkorlig frigivning var den 9 augusti 2003. Enligt uppgift från Kriminalvårdsstyrelsen skulle tidigaste dag för villkorlig frigivning ha varit den 19 september 2003 om fängelsestraffet i stället hade bestämts till åtta månader och övriga omständigheter varit oförändrade. MA skulle med andra ord ha frigetts villkorligt 41 dagar senare om inte den numera upphävda domen hade beaktats av hovrätten. Mot bakgrund härav anser jag att ersättning bör utgå med ett belopp som motsvarar vad som skulle ha utgått vid (66 - 41 =) 25 dagars frihetsberövande. 

Det förhållandet att MA har suttit frihetsberövad som dömd enligt en lagakraftvunnen dom medför att hans lidande kan antas ha varit extra påtagligt. Jag bedömer mot bakgrund härav att en skälig ersättning uppgår till 25 000 kr. 

Begärd ersättning för ombudskostnader är skälig och godtas.