JK 2678-98-35

Som en allmän bakgrund till åtalet i detta mål vill jag här inledningsvis erinra om vad jag anfört i mitt överklagande till Svea hovrätt (den 17 mars 2000) rörande offentlighetsprincipen och meddelarskyddets viktiga roll inom det konstitutionella systemet (avsnitt 1 s. 2-4). Jag vill också påminna om vad jag där anfört rörande tolkningen av lokutionen "myndighet och annat allmänt organ" i 3 kap. 4 § Tryckfrihetsförordningen (TF) vilken är av central betydelse i målet (avsnitt 2 s. 4-8). Det saknas enligt min mening skäl att här upprepa den redogörelsen och jag nöjer mig därför med att nu peka på de argument som redan framförts.

Meddelarskyddet, innefattande efterforskningsförbud och anonymitetsskydd, har sammanfattningsvis ansetts vara en av de hörnpelare på vilka det svenska statsskicket vilar och utgör vid sidan av reglerna om domstolsoffentlighet och om allmänna handlingars offentlighet ett av de instrument som bär upp offentlighetsprincipen.

Mot den här i korthet angivna bakgrunden har jag på grund av sakens utomordentligt stora principiella vikt ansett det försvarligt att underställa saken Högsta domstolens prövning oaktat att åtalet inte vunnit bifall varken i Mora tingsrätt eller i Svea hovrätt, jfr 54 kap. 9 § andra stycket rättegångsbalken (RB).

Jag övergår härefter till att närmare granska hovrättens avgörande och ange i vilka avseenden jag menar att det är befogat att göra en annan bedömning än den som hovrätten har kommit fram till.

Såväl Mora tingsrätt som Svea hovrätt har funnit styrkt att efterforskning skett i enlighet med vad Justitiekanslern har angett i gärningsbeskrivningen. Det får alltså anses utrett i målet att Lennart S uppsåtligen har försökt utröna vem som lämnat de aktuella uppgifterna för publicering. Efterforskning i den mening som avses i 3 kap. 4 § TF har därmed enligt vad underdomstolarna funnit ägt rum.

I frågan om Lennart S omfattas av tryckfrihetsförordningens efterforskningsförbud har denne i tingsrätten invänt att han agerat som privatperson och i hovrätten att endast den som i formell mening varit ställföreträdare för kommunen och som haft rättslig möjlighet att handla på kommunstyrelsens vägnar kan göras straffrättsligt ansvarig, något som inte är fallet med en enskild ledamot av kommunstyrelsen (och fullmäktige).

Hovrätten har lämnat en uttömmande redovisning av doktrin och rättspraxis till belysning av frågan om vilken personkrets som kan anses omfattad av efterforskningsförbudet. Hovrätten har därvid uttryckligen frångått tingsrättens bedömning att förbudet skulle gälla endast den som i rättslig mening företräder en myndighet. Förbudet tar enligt hovrätten sikte på alla som kan sägas representera en myndighet. Ett annat synsätt skulle enligt hovrätten inte vara förenligt med ett av huvudsyftena bakom förbudet nämligen att motverka repressalier för dem som lämnat meddelanden för publicering i tryckt skrift. (hovrättens dom s. 6). Endast den omständigheten att Lennart S inte varit formell ställföreträdare för kommunen utesluter därför inte bifall till åtalet. Denna bedömning ligger i linje med den uppfattning som jag redovisat som min egen i målet och hovrättens resonemang så långt föranleder därför inte någon gensaga från min sida.

Hovrätten har därefter övergått till en prövning av frågan huruvida Lennart S i sin egenskap av ledamot av kommunfullmäktige och kommunstyrelsens kan sägas ha representerat kommunen. Hovrätten har därvid funnit att en enskild ledamots ställning i kommunfullmäktige som regel inte kan anses vara sådan att vederbörande i denna egenskap kan sägas representera kommunen och ha en sådan maktfunktion som efterforskningsförbudet tar sikte på. Åtalet i denna del har därför underkänts (domen s. 7). Som jag inledningsvis har framhållit godtar jag hovrättens bedömning i detta avseende och har därför inskränkt åtalet till att avse endast Lennart S handlande som ledamot av kommunstyrelsen.

Hovrätten har därvid funnit att en enskild ledamot i kommunstyrelsen har en sådan funktion och ställning att han kan anses representera kommunen som myndighet och att därmed tryckfrihetsförordningens efterforskningsförbud kan slå till om ledamoten vidtar åtgärder mot en person som liksom Malin H i det nu aktuella målet är anställd på en enhet underställd kommunstyrelsen (domen s. 9).

Den av hovrätten anförda meningen överensstämmer också den med min egen uppfattning. Kommen så långt i argumenteringen har åklagaren enligt min mening fullgjort vad på honom ankommer för att en visa att en överträdelse av efterforskningsförbudet i strid mot tryckfrihetsförordningen har förekommit. Att det inte varit någon fråga inom den rent privata sfären som avhandlats vid samtalen med Malin H har ju klarlagts genom den tidigare prövningen av frågan i domstolarna.

Lennart S har i hovrätten också invänt mot åtalet att han handlat inte som kommunstyrelseledamot utan som kristdemokratisk politiker och att han därför inte skulle omfattas av efterforskningsförbudet.

Hovrätten har för sin del också hållit med om att det måste finnas ett visst utrymme för en kommunstyrelseledamot att uppträda i skilda roller. På motsvarande sätt som andra förtroendevalda måste, enligt hovrättens mening, en nämndledamot vid sidan av de funktioner som ankommer på en sådan ledamot också kunna verka allmänt politiskt i egenskap av företrädare för ett visst parti, låt vara att utrymmet härför vid tillämpningen av efterforskningsförbudet måste vara begränsat.

För egen del får jag tillstå att jag har svårt att se hur en sådan distinktion skulle kunna upprätthållas inom det kommunalpolitiska området utan att efterforskningsförbudets funktion och effektivitet samtidigt allvarligt urholkas eller omöjliggörs. Häri ligger också den rättsfråga som enligt min mening gör det försvarligt att underställa målet Högsta domstolens prövning.

En kommunstyrelse har en ledande roll i den kommunala förvaltningen. Det är också den enda nämnd som är obligatorisk. Kommunstyrelsen har det övergripande ansvaret för förvaltningen av kommunens angelägenheter och kan göra framställningar i olika frågor till fullmäktige, övriga nämnder och andra myndigheter och dessutom begära in yttranden och andra upplysningar från bl.a. övriga nämnder och anställda. Ledningen av den kommunala förvaltningen utövas ytterst av kommunstyrelsen och tjänstemännen förväntas lojalt följa de beslut som fattas av detta politiskt sammansatta organ. Inom den kommunala förvaltningen får alltså varje ledamot i kommunstyrelsen, oavsett de politiska styrkeförhållandena där, anses inneha en central position som ger ledamoten en särskild tyngd och möjligheter att utöva makt och ta olika initiativ.

Om man tillämpar detta synsätt på det konkreta fallet kan konstateras att Lennart S har ingått som ledamot i kommunstyrelsen låt vara som en företrädare för ett oppositionsparti. Han har varit verksam som en ledande företrädare för sitt parti inom kommunen. I sammanhanget kan man inte heller bortse från att efterforskningen skett vid en tidpunkt då samarbetet mellan de partier som bildat majoritet i kommunstyrelsen precis upphört och rört personalens förhållande till den ledande företrädaren för ett av dessa partier. I en sådan situation kan nya koalitioner bildas och partier som tidigare varit i opposition kan komma att utgöra kommunstyrelsens majoritet.

I detta fall har efterforskningen riktat sig mot en anställd i den kommunala förvaltningen som dessutom arbetat vid en enhet direkt underställd kommunstyrelsen. Att tänka sig att Lennart S i förhållandet till de anställda vid sidan av de uppgifter som tillkom honom som kommunstyrelseledamot skulle kunna uppträda enbart som partipolitiker utan någon koppling till sina kommunala uppdrag är enligt min mening inte möjligt.

Om jag återför resonemanget till det generella planet får, när det gäller just den kommunala verksamheten, alla frågor anses så intimt sammankopplade att allt ytterst rör sig om politik eller om man så vill utövning av politisk makt eller politiskt inflytande. Till skillnad från hovrätten anser jag att det i ett sådant sammanhang inte kan finnas ens ett begränsat utrymme för en kommunstyrelseledamot att uppträda under skilda hattar eller i olika skepnader, såvitt angår tillämpningsområdet för TF:s efterforskningsförbud.

För att få avsedd effekt inom det kommunalpolitiska området måste efterforskningsförbudets adressat rimligtvis vara alla de som inom t.ex. en kommunstyrelse har en sådan ställning att underordnade inom kommunen skulle dra sig för att fritt meddela sig med pressen om de visste att denne företrädare skulle straffritt kunna efterforska den som i anonymitetens hägn skulle vilja lämna uppgifter, och detta särskilt om denne också har en sådan position att risken för repressalier inte kan anses utesluten.

I detta speciella fall visar också Malin H:s reaktioner med önskvärd tydlighet att Lennart S intagit en sådan central ställning inom kommunen att han utan tvekan får anses tillhöra den krets som bör omfattas av förbudet. Malin H har funnit hans påringningar mycket obehagliga och Lennart S har tydligen kunnat förmås avsluta sina efterforskningsförsök först sedan en chef på ekonomienheten framhållit det olämpliga i hans beteende. Att saken rört kommunala angelägenheter har klarlagts i målet. Att liksom hovrätten tänka sig att Lennart S förfarande skulle vara tillåtet med hänvisning till att det tillämpats inte av en kommunalpolitiker utan av en partipolitiker menar jag måste vara uteslutet. Ett godtagande av hovrättens synsätt skulle nämligen enligt min mening leda till att efterforskningsförbudet på det kommunalpolitiska området sattes ur spel. Det skulle få långtgående återverkningar för pressens möjligheter att med bibehållet källskydd fylla sin roll att kritiskt granska samhällsförhållandena inom detta för medborgarna viktiga område.

Jag får därför av här anförda skäl sammanfattningsvis hemställa att Högsta domstolen med ändring av hovrättens dom fäller Lennart S till ansvar för brott mot tryckfrihetsförordningens efterforskningsförbud.

Mot bakgrund av tingsrättens och hovrättens samstämmiga bevisvärdering när det gäller frågan huruvida någon efterforskning skett får Justitiekanslerns överklagande anses aktualisera en rättslig tolkningsfråga. Huvudförhandling torde därmed inte erfordras i Högsta domstolen.

Om Lennart S vidhåller sin i tingsrätten och hovrätten vederlagda uppfattning att någon efterforskning inte ägt rum, tillförs målet dock ett inslag av bevisprövning som tycks göra muntlig förhandling nödvändig.

Justitiekanslern åberopar samma bevisning som i tingsrätten och i hovrätten.

Om muntlig förhandling skall hållas inskränker sig Justitiekanslern till att begära förhör med vittnet Malin H men avstår i Högsta domstolen från hörande av vittnet Lars Uno A.