JK 2683-06-41

Bakgrund

OL var berövad friheten som anhållen och häktad under tiden den 22 mars 2004 – 15 februari 2005. 

OL anhölls i sin frånvaro den 19 mars 2004 på grund av misstanke om medhjälp till grovt narkotikabrott och grovt vapenbrott. Han greps den 22 mars 2004 och häktades den 26 mars 2004 som på sannolika skäl misstänkt för grovt narkotikabrott i Stockholm under augusti 2003 – januari 2004 samt grovt vapenbrott i Stockholm under tiden januari 2003 – 22 mars 2004. Misstanken om grovt vapenbrott innefattade bl.a. ett överlämnade av ett kulsprutevapen till en person som inte hade rätt att inneha det. Den 28 maj häktades han även för grovt vapenbrott sommaren 2000 och grovt tjänstefel i december 2003. Den 16 juni 2004 häktades han också för grovt vapenbrott i november 2002, bestående i att han utan att ha rätt till det innehaft en kulsprutepistol av märket Cobray, en revolver av märket Colt och en pistol av märket Deringer. 

OL åtalades tillsammans med ett antal andra personer vid Eskilstuna tingsrätt. Åtalet mot honom omfattade åtta åtalspunkter och innefattade bl.a. påståenden om dels grovt narkotikabrott alternativt medhjälp till grovt narkotikabrott och medhjälp till försök till grovt narkotikabrott alternativt grovt tjänstefel, dels grovt vapenbrott vid flera tillfällen, bl.a. genoma) att han den 13 november 2002 utan att ha rätt till det innehaft de ovan angivna vapnen (en Cobray, en Colt och en Deringer) (åtalspunkt 18) ochb) att han i maj – juni 2003 utan att ha rätt till det överlåtit ett kulsprutevapen till en person som inte hade rätt att inneha det (åtalspunkt 20). 

Han dömdes den 28 oktober av Stockholms tingsrätt för grovt tjänstefel, medhjälp till grovt narkotikabrott, medhjälp till försök till grovt narkotikabrott, grovt vapenbrott (bl.a. enligt åtalspunkterna 18 och 20) och grovt brott mot lagen om brandfarliga och explosiva varor till fängelse fyra år. I domen anförs att det vid straffmätningen har beaktats att OL kommer att skiljas från sin anställning som polisman om han fälls till ansvar enligt åtalet. 

Domen överklagades till Svea hovrätt. Hovrätten försatte OL på fri fot den 15 februari 2005. I en dom den 23 mars 2005 ogillade hovrätten åtalet mot OL i dess helhet. 

Riksåklagaren överklagade hovrättens dom i de delar som gällde vapenbrott (åtalspunkterna 16-18 och 20) till Högsta domstolen. Beträffande samtliga gärningar gjorde åklagaren alternativt gällande grovt tjänstefel. Högsta domstolen dömde OL för vapenbrott (åtalspunkt 18) och tjänstefel (åtalspunkt 20). Påföljden bestämdes, bl.a. med hänsyn till att det ansågs föreligga särskilda skäl, till villkorlig dom. Den omständigheten att OL hade varit frihetsberövad i målet under en avsevärd tid medförde att den villkorliga domen inte förenades med böter. 

Anspråk

OL har begärt att Justitiekanslern förskottsvis skall besluta om en ersättning om 2 000 000 kr. Av den begärda ersättningen avser 369 600 kr förlorad inkomstförlust och resterande belopp lidande. OL har begärt att Justitiekanslern skall uppskatta en ersättning för utebliven semesterersättning ”enligt schablon”. 

Som skäl för en förhöjd ersättning har OL anfört att han lidit mycket under frihetsberövandet. Han har också åberopat den omfattande publicitet som förekommit kring frihetsberövandet och gjort gällande att han senast den 2 april 2004 var till fullo identifierbar för den stora allmänheten. 

OL har gett in bl.a. ett stort antal tidningsartiklar samt lönebesked under den aktuella perioden. 

För ombudskostnader har han begärt ersättning med 18 007 kr för 14 timmars arbete. 

Åklagarmyndighetens yttrande

Åklagarmyndigheten har i ett yttrande anfört bl.a. följande. OL har varit frihetsberövad för de brott som han sedan kom att dömas för av Högsta domstolen. Han var redan från början häktad för det vapenbrott som kom att betecknas som åtalspunken 20 i stämningsansökan. Högsta domstolen rubricerade visserligen den gärningen som tjänstefel, men OL har ändå varit häktad för denna gärning. Den 16 juni 2004 häktades OL även för det vapenbrott som kom att betecknas som åtalspunkt 18 i stämningsansökningen. Det är inte uppenbart att OL inte skulle ha frihetsberövats endast för den brottslighet som Högsta domstolen slutligen kom att döma honom för. Det är däremot svårt att säga hur lång häktningstiden i så fall hade blivit. Utredningen i den del som gällde grovt narkotikabrott tog ju relativt lång tid i anspråk. Under alla förhållanden måste det beaktas att frihetsberövandet har beaktas av Högsta domstolen vid fastställandet av påföljden. 

OL har lämnat bl.a. följande synpunkter på åklagarens yttrande. Hans uppfattning är att han inte har varit frihetsberövad på grund av misstanke om de gärningar som Högsta domstolen senare dömde honom för. Under alla förhållanden var inget av det som han sedermera dömdes för häktningsgrundande, eftersom det inte fanns skäl för häktning. 

OL har gett in handlingar som visar att en anmälan avseende den gärning som kom att betecknas som åtalspunkt 20 upprättades den 30 april 2004 och att en anmälan avseende den gärning som kom att betecknas som åtalspunkt 18 upprättades den 16 juni 2004. 

Ersättning för lidande

1. Skall ersättning utgå för hela frihetsberövandetiden? 

Enligt 2 § första stycket 1 lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) utgår ersättning till den som på grund av misstanke om brott har varit häktad eller anhållen under minst 24 timmar i sträck bl.a. om det meddelas frikännande dom. Enligt 2 § första stycket 2 utgår ersättning också bl.a. om det för en viss del av brottsligheten meddelas frikännande dom och det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutats enbart för den övriga brottsligheten. I 2 § första stycket 3 stadgas vidare att ersättning utgår om något brott i domen hänförs till en mildare straffbestämmelse och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan bedömning inte skulle ha beslutats. 

Åklagaren och OL har redovisat olika uppfattningar i frågan om OL har varit frihetsberövad för de gärningar som Högsta domstolen senare dömde honom för. Åklagaren har till stöd för sin ståndpunkt gett in protokoll från häktningsförhandlingarna. Av protokollet från den 26 mars 2004 framgår att gärningen som senare kom att betecknas som åtalspunkt 20 i stämningsansökningen behandlades vid förhandlingen genom att OL berättade om den, att han då sade att händelsen skulle ha ägt rum någon gång under våren – hösten 2003 och att han häktades som misstänkt för grovt vapenbrott i Stockholm januari 2003 – 22 mars 2004. Av protokollet från omhäktningsförhandlingen den 16 juni 2004 framgår att åklagaren då redovisade de misstankar som senare kom att betecknas som åtalspunkt 18. – Justitiekanslern finner att utredningen får anses ge vid handen att OL redan från början var frihetsberövad för den gärning som senare kom att betecknas som åtalspunkt 20 och att utredningen visar att han den 16 juni 2004 häktades även för den gärning som kom att betecknas som åtalspunkt 18. Därmed aktualiseras en tillämpning av 2 § första stycket 2 och 3 frihetsberövandelagen. 

I förarbetena till frihetsberövandelagen anförs beträffande dessa bestämmelser bl.a. följande (prop. 1997/98:105 s. 49 f.). Bestämmelsen innebär att det i efterhand måste göras en bedömning av om den återstående brottslighet som en skadelidande misstänks för är av sådan art och sådant allvar att den ensam skulle ha medfört frihetsinskränkningen. Det gäller med andra ord att sätta sig in i hur den myndighet som beslutade frihetsinskränkningen skulle ha ställt sig, om den brottslighet som senare fallit bort över huvud taget inte hade varit med i bilden när beslutet fattades. Ersättning skall lämnas endast om det är uppenbart att frihetsinskränkningen då inte skulle ha beslutats. Samma synsätt skall tillämpas när det gäller efterhandsbedömningen enligt 2 § första stycket 3 frihetsberövandelagen. 

Justitiekanslern har alltså här att ta ställning till om det är uppenbart att OL inte skulle ha frihetsberövats om han hade varit misstänkt endast för dels tjänstefel bestående i att han utan rättsligt stöd lämnat ut ett kulsprutevapen till en person som saknade rätt att inneha det, dels vapenbrott bestående i olaga innehav av en kulsprutepistol Cobray, en revolver Colt och en pistol Deringer. 

Skälen för häktning är visserligen inte lika tungt vägande när det rör sig om två isolerade händelser som när de är fråga om gärningar som misstänks utgöra led i en brottslig verksamhet. Dessutom var ett av häktningsskälen att det för grovt narkotikabrott inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och att det inte var uppenbart att skäl för häktning saknades. Även den återstående brottsligheten sådan den rubricerats av Högsta domstolen är emellertid häktningsgrundande och dessutom relativt allvarlig. Justitiekanslern instämmer i åklagarens bedömning att det inte kan anses uppenbart att OL inte skulle ha frihetsberövats endast för dessa gärningar. 

Däremot skulle ett frihetsberövande naturligtvis inte ha pågått under så lång tid om det hade varit endast dessa brottsmisstankar som utgjort grunden. Bedömningen av hur länge ett frihetsberövande i så fall skulle ha pågått försvåras av den omständigheten att OL frihetsberövades först den 16 juni 2004 för den gärning som av Högsta domstolen kom att rubriceras som vapenbrott. Enligt Justitiekanslerns bedömning får det emellertid anses rimligt att i detta sammanhang utgå från att frihetsberövandet skulle ha pågått under sammanlagt fyra månader. 

Som åklagaren har anfört skall också beaktas att Högsta domstolen i sin dom har beaktat frihetsberövandet på så sätt att den villkorliga domen inte har förenats med dagsböter (jfr 6 § fjärde stycket frihetsberövandelagen). Med beaktande av de principer som har slagits fast av Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1989 s. 12 skall 10 dagsböter anses motsvara en dags frihetsberövande. Med hänsyn till den långa tid som OL var frihetsberövad får alltså denna omständighet, även utifrån ett antagande att OL annars skulle ha ådömts höga dagsböter, endast marginell betydelse för ersättningens omfattning. 

Sammantaget får sålunda OL anses berättigad till ersättning för den del av frihetsberövandet som överstiger fyra månader. 

2. Ersättningens omfattning 

OL var misstänkt för delvis allvarlig brottslighet, vilket bör påverka ersättningens storlek. 

Det står klart att publiciteten kring frihetsberövandet av OL var mycket omfattande. I vart fall i samband med att åtal väcktes, den 30 juli 2004, namngavs OL i massmedierna och kunde därigenom identifieras av den breda allmänheten. En betydligt högre ersättning än vad som är normalt bör med hänsyn till detta utgå. 

Även den omständigheten att OL dömdes av tingsrätten till ett relativt långt fängelsestraff bör i viss mån påverka ersättningens storlek i höjande riktning. 

Även med beaktande av dessa omständigheter kan det inte komma i fråga att utge en så hög ersättning som OL har begärt. Justitiekanslern finner sammantaget att en skälig ersättning för lidande bör utgå med 350 000 kr. 

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst

OL har genom ingivna lönebesked visat att han hade en lön om 33 600 kr per månad. Han bör få ersättning för denna inkomstförlust under den ersättningsberättigade tiden, d.v.s. sju månader. Justitiekanslern har däremot ingen möjlighet att uppskatta utebliven semesterersättning ”enligt schablon”; bevisbördan för skadans storlek ligger på den skadelidande. Sammanlagt bör med hänsyn till vad som nu har sagts en ersättning om 235 200 kr utgå. 

Ombudskostnader

Med hänsyn till ärendets omfattning godtas anspråket på ersättning för ombudskostnader.