NJA 1989 s. 12
Avräkning av anhållandetid från ådömda dagsböter. 33 kap 5 § 3 st BrB.
Luleå TR
Allmän åklagare yrkade vid Luleå TR ansvar å M.H., född 1963, för narkotikabrott, som han ansåg vara ringa.
M.H. var i anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, berövad friheten såsom anhållen under tiden d 2 juli 1986 kl 08.50-d 4 juli 1986 kl 16.00.
TR:n (ordf hovrättsfiskalen Möller) fann i dom d 6 nov 1986 åtalet mot M.H. styrkt och dömde henne enligt 2 § narkotikastrafflagen (1968:64) till 50 dagsböter å 30 kr.
HovR:n för Övre Norrland
M.H. fullföljde talan i HovR:n för Övre Norrland och yrkade att åtalet måtte ogillas och, om detta yrkande inte bifölls, i första hand att HovR:n måtte förordna att bötesstraffet skulle anses verkställt genom den ovan angivna anhållandetiden.
Åklagaren bestred ändring.
HovR:n (hovrättslagmannen Andersson, hovrättsrådet Larsson och adj led Pavón, referent) fastställde i dom d 25 mars 1987 TR:ns domslut.
HD
M.H. (offentlig försvarare advokaten M.A.) sökte revision och yrkade att åtalet måtte ogillas eller, i andra hand, att HD måtte förordna att det henne ådömda bötesstraffet skulle anses verkställt genom tillgodoräknande av den tid hon varit anhållen i målet. HD meddelade prövningstillstånd i fråga om tillgodoräknande av tid för frihetsberövande men ej i ansvarsfrågan, i följd varav HovR:ns dom därutinnan skulle stå fast.
Riksåklagaren bestred ändring.
Betänkande
Målet avgjordes efter föredragning.
Föredraganden, RevSekr Backlund, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. M.H. har varit anhållen i målet under tiden d 2 juli 1986 kl 08.50-d 4 juli 1986 kl 16.00.
I 33 kap 5 § 3 st BrB stadgas bl a följande. När någon som med anledning av misstanke om brott som prövats genom dom i målet under en sammanhängande tid av minst 24 timmar varit berövad friheten som anhållen dömes till böter må förordnas att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.
Enligt uttalanden av departementschefen (NJA II 1973 s 215 och 223) torde avräkning av anhållningstid mot böter regelmässigt böra ske. Han ansåg det knappast möjligt att ange hur stort avdrag som skall anses motsvara viss tids frihetsberövande. Avdraget skall därför bestämmas med hänsyn till vad som i varje särskilt fall är skäligt.
På grund av det anförda bör den tid M.H. varit anhållen i målet avräknas från det henne ådömda bötesstraffet. Avdraget bör skäligen bestämmas till 10 dagsböter.
Domslut
HD:s avgörande. HD ändrar HovR:ns dom, såvitt nu är i fråga, så att HD förordnar att det bötesstraff om 50 dagsböter som ådömts M.H. skall till en del av 10 dagsböter anses verkställt genom den tid M.H. varit anhållen i målet.
HD (JustR:n Palm, Rydin, Gregow, Gad och Svensson, referent) fattade följande slutliga beslut:
Domskäl
Skäl. I 33 kap 5 § BrB behandlas bl a den situationen att någon som dömts till böter har med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, under en sammanhängande tid av minst 24 timmar varit berövad friheten som anhållen. Enligt tredje stycket av paragrafen kan rätten i ett sådant fall förordna att påföljden skall anses helt eller delvis verkställd genom frihetsberövandet.
M.H. har med anledning av misstanke om brott, som prövats genom dom i målet, varit berövad friheten såsom anhållen under tiden d 2 juli 1986 kl 08.50-d 4 juli 1986 kl 16.00. Frågan gäller nu om avräkning skall ske och i så fall i vilken omfattning.
Såsom uttalats i förarbetena till 33 kap 5 § BrB bör avräkning av tid för straffprocessuella frihetsberövanden från bl a böter regelmässigt ske (se prop 1972:146 s 64). Någon omständighet som talar emot avräkning i förevarande fall har inte framkommit.
Vad gäller storleken av det avdrag som skall ske ger förarbetena föga ledning. Departementschefen framhöll att det i fråga om bl a böter knappast är möjligt att ange hur stort avdrag som skall anses motsvara viss tids frihetsberövande och förordade att avdraget bestäms med hänsyn till vad som i varje särskilt fall är skäligt (prop 1972:146 s 47). Även med en individualiserad bedömning bör någon hållpunkt för avräkningen kunna ställas upp. I ett sådant ordinärt fall som det föreliggande bör som ett riktmärke kunna gälla att ett dygns frihetsberövande motsvarar 10 dagsböter. Resultatet får sedan modifieras med hänsyn till omständigheterna (jfr prop 1974:97 s 75). I enlighet med det anförda bör från det bötesstraff om 50 dagsböter som ådömts M.H. avräknas 20 dagsböter.
Domslut
HD:s avgörande. HD förordnar att det bötesstraff om 50 dagsböter som ådömts M.H. skall till en del av 20 dagsböter anses som verkställt genom den tid M.H. varit anhållen i målet.