JK 2906-04-41

Den 1 januari 1999 trädde lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) i kraft samtidigt som lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning (frihetsinskränkningslagen) upphörde att gälla. Av övergångsbestämmelserna till den nya lagen följer att äldre bestämmelser skall tillämpas om en frihetsinskränkning har beslutats och också upphört före ikraftträdandet. I detta fall torde således den gamla lagen vara tillämplig på frihetsberövandet i november-december 1997 medan den nya lagen är tillämplig i övrigt. Det kan dock tilläggas att denna distinktion inte har någon betydelse i sak då innehållet i de båda lagarna, såvitt nu är av intresse, är i sak i stort sett detsamma.

Enligt frihetsberövandelagen och frihetsinskränkningslagen kan ersättning utgå för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Ersättning utgår endast för sådana skador som har vållats genom själva frihetsberövandet. Utanför det ersättningsgilla området faller således skador som har vållats genom t.ex. brottsmisstanken, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet.

Det ankommer i princip på den skadelidande att visa att förutsättningar för skadestånd föreligger.

PM:s anspråk skall prövas med dessa utgångspunkter.

Eftersom PM har frikänts från ansvar beträffande de brottsmisstankar som föranledde frihetsinskränkningen i form av dels anhållande och häktning, dels reseförbud har han rätt till ersättning.

PM var frihetsberövad som anhållen och häktad vid två tillfällen, i slutet av 1997 under 36 dagar och i september 1999 under 3 dagar.

Det står klart att publiciteten kring frihetsberövandet av PM var extremt omfattande. Den omständigheten att det hade förekommit publicitet redan dessförinnan påverkar inte den bedömningen. En betydligt högre ersättning än vad som är normalt bör således utgå för den tid då PM var anhållen och häktad. Justitiekanslern bedömer att ett skäligt belopp uppgår till 75 000 kr.

PM var vidare under en mycket lång tid ålagd reseförbud. Under cirka tre månader innebar reseförbudet att han inte fick lämna Sverige och att han hade en skyldighet att anmäla sig en gång i veckan, medan det under cirka 38 månader innebar att han fick vistas i England utan anmälningsskyldighet. Under cirka åtta månader innebar det att han fick vistas i England men var skyldig att anmäla sig där en gång i veckan.

De tre månader då PM inte fick lämna Sverige måste rimligen, eftersom PM var bosatt i England, ha inneburit ett större lidande för honom än den övriga tiden. Det dagliga lidande som PM utsatts för genom reseförbudet utan anmälningsskyldighet med tillåtelse att vistas i England får anses ha varit av måttlig styrka. Frihetsinskränkningen har emellertid varat under en mycket lång tid, ungefär fyra år, vilket måste påverka ersättningen i höjande riktning. Justitiekanslern beaktar också att det även under denna tid förekom publicitet.

Sammantaget finner Justitiekanslern att en skälig ersättning för den tid då PM var ålagd reseförbud uppgår till 175 000 kr.

Den sammanlagda ersättningen för lidande uppgår således till 250 000 kr.

Åklagaren har gjort gällande att ersättningen till PM bör jämkas på grund av eget beteende.

Enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen, som inte har någon motsvarighet i frihetsinskränkningslagen, kan ersättning vägras eller sättas ned om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning. I 6 § tredje stycket stadgas också att jämkning kan ske om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas, ett stadgande som hade sin motsvarighet i 4 § andra stycket frihetsinskränkningslagen.

I förarbetena till 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen (prop. 1997-98:105 s. 26 och 55) anges att skäl för jämkning på grund av den skadelidandes eget beteende kan finnas om denne har handlat på ett sådant sätt att han eller hon har dragit misstankarna till sig. Som exempel på när jämkning enligt bestämmelsen kan ske anges i propositionen att ett skyltfönster har krossats av någon i ett större, stökigt gäng och polisen griper flera misstänkta på platsen. Även den som till sist inte kan bindas vid skadegörelsebrott bör då kunna vägras ersättning eller få sin ersättning jämkad, om han genom aktivt deltagande i gängets förehavanden har gett anledning till misstankar. Ett annat exempel på när jämkning kan ske är att en företagare berövas friheten misstänkt för skattebedrägeri, om misstanken har sin grund i att företagaren uppenbart har misskött sin bokföringsplikt.

Hovrätten fann vid sin prövning att det inte kunde anses visat att PM hade deltagit i eller varit införstådd i någon planering av hur kontona skulle användas eller i överföringen av köpeskillingen och att hans egna uppgifter om att han inte kände till kommissionspengarnas egentliga ursprung inte kunde anses vederlagda.

Vad som nu har sagts innebär att det inte finns förutsättningar att jämka PM:s ersättning med stöd av 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen eller någon annan bestämmelse. Ojämkad ersättning skall alltså utgå.

Med förlorad arbetsförtjänst avses enligt förarbetena till frihetsinskränknings- och frihetsberövandelagen ett sådant direkt inkomstbortfall som blir följden av att den frihetsberövade inte kan utföra sitt arbete under den tid då han eller hon är frihetsberövad. Därutöver kan ersättning i vissa speciella fall och i skälig omfattning utgå även för en sådan inkomstförlust som hänför sig till viss tid efter frihetsberövandet, t.ex. under tid som kan visa sig vara nödvändig för att en tidigare frihetsberövad som har mist sin anställning på grund av frihetsberövandet skall kunna söka ett nytt arbete.

Med intrång i näringsverksamhet avses bl.a. sådan ekonomisk skada som har uppstått genom att en företagare varit tvungen att lägga ned hela eller delar av rörelsen under tiden för frihetsberövandet. Ersättningen kan avse såväl inkomstbortfall som fasta kostnader i rörelsen vilka näringsidkaren har varit tvungen att betala även under tiden för frihetsberövandet.

För den inkomst som PM kan visa att han har gått miste om till följd av att han var berövad friheten som anhållen eller häktad har han rätt till ersättning.

Vad PM har anfört i den här delen – att inkomsten skall beräknas med utgångspunkt i försäljningen av bolaget Effex eller på grundval av vad som har upplysts om den uteblivna anställningen år 2000 – ger inget underlag för en bedömning av vilka inkomster han kan ha gått miste om. Även om beviskraven i den här typen av ärenden inte bör ställas alltför högt är jag inte beredd att på grundval av den befintliga utredningen utge någon ersättning för inkomstförluster under anhållande- eller häktningstiden.

När det så gäller den inkomstförlust som PM hävdar att han har gjort under den tid då han var ålagd reseförbud skall följande sägas.

Det reseförbud som innebar att PM hade rätt att vistas i England kan inte anses ha utgjort ett hinder för honom att utföra arbete där. Ersättning utgår, som nämnts, inte enligt frihetsinskränknings- eller frihetsberövandelagen för sådana inkomstförluster som är hänförliga till själva brottsmisstankarna. Någon ersättning kan alltså redan av den anledningen inte utgå för den aktuella tiden.

I den mån brottsmisstankarna har försvårat för PM att skaffa sig inkomster är förlusten som framgått inte ersättningsgill enligt frihetsinskränknings- eller frihetsberövandelagen. För att sådan skada skall ersättas fordras att det har förekommit försummelse vid myndighetsutövning (3 kap. 2 § skadeståndslagen). Justitiekanslern har inte underlag för en bedömning att fel eller försummelse har förekommit under utredningen eller rättegången.

När det gäller den tid då PM var ålagd ett reseförbud som innebar att han inte fick lämna Sverige ligger det nära till hands att anta att han inte kunde utföra sitt normala arbete. Han har emellertid inte åberopat någon utredning som visar vilka inkomstförluster detta reseförbud har vållat honom. Någon ersättning kan alltså inte utgå för den tiden heller.

Sammantaget skall PM:s anspråk på ersättning för förlorad arbetsförtjänst - intrång i näringsverksamhet avslås helt.

Det kan i denna del tilläggas att en grundläggande förutsättning för den frivilliga skadereglering som Justitiekanslern bedriver är att de omständigheter som åberopas till stöd för att en viss skada har inträffat i princip är klarlagda och ostridiga. En begränsning i möjligheterna att utreda omständigheterna i ett fall då dessa inte är ostridiga ligger i den rent skriftliga handläggning som tillämpas här. Avsaknaden av den möjlighet till muntlig bevisupptagning under ed eller sanningsförsäkran som en domstolsprövning ger utrymme för begränsar också möjligheterna till en frivillig skadereglering. Som framgår nedan kan den som är missnöjd med Justitiekanslerns beslut väcka talan mot staten vid allmän domstol. I en sådan process är möjligheterna att föra bevisning betydligt bättre än vad de är inom ramen för Justitiekanslerns frivilliga skadereglering.

Kostnader för ombudsarvode skall, även i frihetsinskränkningsärenden, ha varit skäligen påkallade för tillvaratagande av partens rätt för att ersättning skall kunna utgå. I frihetsinskränkningsärenden av okomplicerat slag brukar tidsåtgången för ett ombud uppgå till högst ett par timmar. Längre arbetstid än två till tre timmar godtas endast i undantagsfall. Med hänsyn till det aktuella ärendets art och omfattning är det emellertid rimligt att ersättning för ombudskostnader utgår med begärt belopp.