JK 3359-96-40

Texon har genom det uppgivna ombudet advokaten Björn C, framställt ett anspråk på skadestånd av staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen med i första hand 90 000 kr jämte ränta och i andra hand 87 839 kr. Som grund för sitt anspråk har Texon angett att det vållats skada med begärt belopp i anledning av att kronofogdemyndigheten underlåtit att inom rimlig tid verkställa utmätning, vilket dröjsmål utgör försummelse vid myndighetsutövning.

Riksskatteverket har yttrat sig över Texons framställning, se bilaga (här utesluten). Till verkets yttrande har fogats ett yttrande från Kronofogdemyndigheten i Malmö och en konkursbouppteckning avseende gäldenären.

Texon har lämnat synpunkter på Riksskatteverkets och kronofogdemyndighetens yttranden.

Texon har till stöd för sitt anspråk anfört i huvudsak följande.

Utmätning skall företas så snart som möjligt. Handläggningen i ett utmätningsärende bör normalt vara slutförd inom några veckor. Att ett ärende om utmätning måste handläggas skyndsamt är självklart med tanke på de risker som en fördröjd handläggning innebär för sökanden. I och med utmätningen får sökanden förmånsrätt i den utmätta egendomen. Hur snart en utmätning kan ske blir normalt avgörande för om sökanden skall få sin fordran betald.

I det aktuella ärendet hade gäldenären utan svårighet kunnat kontaktas och nås för utmätning. Det kan ifrågasättas om någon avitid över huvud taget skulle ha behövt föregå utmätningsförrättningen i ett fall som detta. Avitiden borde i vart fall ha kunnat hållas kort. Trots att omedelbar verkställighet hade begärts och trots upprepade påstötningar från Texon dröjde utmätningen i 23 veckor. Under den tiden hade ytterligare borgenärer hunnit begära utmätning för sina fordringar mot gäldenären. Det har från Texons sida aldrig varit aktuellt att medge gäldenären något betalningsanstånd. Detta har kronofogdemyndigheten också upplysts om vid de återkommande påstötningar som Texon gjort hos kronofogdemyndigheten för att få den begärda utmätningen till stånd.

En utmätning borde med hänsyn till ärendets enkla beskaffenhet och den uttryckliga begäran om omedelbar verkställighet ha ägt rum inom en månad och under alla förhållanden före den 7 juli 1996. En utmätning före den 7 juli 1996 hade inte varit möjlig att häva. På grund av dröjsmålet med utmätningen kom emellertid den utmätta fordran att hamna inom återvinningsfristen i konkursen och utmätningen gick åter. Om kronofogdemyndigheten hade handlagt Texons begäran om utmätning korrekt hade någon sådan återvinning inte varit möjlig. Kronofogdemyndigheten hade kunnat ansöka om gäldenärens försättande i konkurs tidigare än vad som skedde men avstod från detta. Återvinningsfristen skall därför bedömas utifrån den tidpunkt då konkursansökan faktiskt gjordes.

Vid utmätningen värderades utmätt egendom till 87 839 kr, dvs. i det närmaste full täckning för Texons fordran. Med all sannolikhet hade de utmätningsbara tillgångarna uppgått till ett högre värde om utmätningen hade företagits i rimlig tid. Texon hade då troligen fått hela sin fordran reglerad och det erhållna beloppet säkrat från återvinning i anledning av konkursen. Skadan kan i vart fall inte, i brist på annan utredning, uppskattas till ett lägre belopp än de 87 839 kr som utmättes den 11 september 1996.

Staten skall enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Enligt 4 kap. 10 § första stycket utsökningsbalken (härefter UB) skall utmätning ske så snart som möjligt efter det att behövliga handlingar kommit in till kronofogdemyndigheten. Innan utmätning sker skall dock gäldenären i enlighet med innehållet i särskilt formulär underrättas om målet så tidigt att gäldenären kan beräknas få tillräcklig tid att bevaka sin rätt (se 4 kap. 12 § första stycket UB och 6 kap. 1 § utsökningsförordningen). Endast i de fall som anges i 4 kap. 12 § andra stycket UB får underrättelse underlåtas. Har flera sökt utmätning mot samma gäldenär skall utmätning för fordringarna ske samtidigt, om inte utmätning för någon av fordringarna därigenom fördröjs oskäligt (4 kap. 11 § UB).

Vid bedömningen av skadeståndsanspråk i anledning av försenad handläggning vid en myndighet måste ställning tas till dels vad allmänheten kan kräva av myndigheten, dvs. vad som alls utgör ett dröjsmål med skadeståndsrättsliga verkningar, dels om ett sådant dröjsmål har uppkommit genom vållande på det allmännas sida (se Bertil Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2:a uppl., 1996 s. 87).

Vid prövningen av om skadeståndsgrundande fel eller försummelse har förekommit från en myndighets sida får man ställa sig frågan vad som rimligen kan fordras av myndigheten med hänsyn till verksamhetens art och ändamål. Myndighetens handlande skall värderas inte utifrån dess eget perspektiv utan ur allmänhetens synvinkel. Det avgörande blir de krav på rättssäkerhet, noggrannhet och korrekt handläggning som den enskilde rimligen har kunnat ställa i den aktuella situationen. Har myndigheten brustit i något av dessa avseenden, hjälper det inte att man från det allmännas sida kan åberopa särskilda förhållanden som gör handlandet i viss mån ursäktligt, t.ex. att felet har berott på hög arbetsbörda (se prop. 1989/90:42 s. 14 - 15).

När inte lagen anger en viss frist för handläggningen av en fråga, krävs det i allmänhet en betydande försening för att ett skadeståndsgrundande dröjsmål skall anses föreligga. Att handläggningen av ett ärende vid en myndighet kan ta viss tid är således något som den enskilde normalt får acceptera. Den enskilde kan också få tåla att handläggningen av ett visst ärende drar ut på tiden därför att andra, mer brådskande, ärenden måste handläggas med förtur. Beror däremot förseningen på en oförsvarligt långsam arbetstakt, en påtagligt bristfällig organisation eller en klar felbedömning av frågan om vilka ärenden som bör ha förtur, bör det allmänna svara för uppkommen skada (prop. 1989/90:42 s. 16). Den enskilde har dock rätt att vänta sig en snabbare handläggning när en försening typiskt sett kan bli allvarlig för honom eller när han för myndigheten har påtalat en sådan risk. Bristande hänsyn till hans intresse kan i sådana fall medföra skadeståndsskyldighet. Det kan finnas anledning att beakta inte enbart hur ärenden av ett visst slag brukar handläggas utan även hur handläggningen rätteligen bort ske med hänsyn till ärendets vikt och myndighetens möjligheter (se Bertil Bengtsson, a.a., s. 90).

Det finns numera inte någon i författning föreskriven viss längsta tid inom vilket ett beslut om utmätning skall fattas. Däremot föreskrivs att utmätning skall ske så snart som möjligt. En snar utmätning är av betydelse bl.a. med hänsyn till konkurrensen med andra borgenärer. I förarbetena till UB förutsattes att utmätning i allmänhet skulle ske inom ungefär en månad från ansökningen. Numera tycks det emellertid i allmänhet ta längre tid innan utmätning beslutas. Hur länge det dröjer innan utmätning kan ske i ett visst fall beror bl.a. på övrig arbetsbelastning vid kronofogdemyndigheten och hur ingående undersökning myndigheten behöver göra innan utmätningsbar egendom påträffas (jfr Torkel Gregow, Utsökningsrätt, 3:e uppl., 1996 s. 166). Vidare måste samordning med andra enskilda mål och med indrivning av allmänna mål ofta ske.

Utredningen i det ärende som nu är aktuellt hos Justitiekanslern ger vid handen att en snabb handläggning av Texons ansökan om verkställighet var av väsentlig betydelse för bolaget och att detta på olika sätt hade framförts till kronofogdemyndigheten. Kronofogdemyndigheten kan dock inte klandras för att den inledningsvis önskade reda ut en oklarhet rörande fordrad ränta eller för att den underrättade gäldenären om målet enligt reglerna härom, även om avitiden förefaller att ha varit lång. Utmätningen kom dock inte att äga rum förrän drygt tre månader efter det att avitiden hade löpt ut. Jag kan inte finna annat än att detta, även med beaktande av samordningen med gäldenärens övriga enskilda skulder och indrivningen i allmänna mål, måste anses innefatta ett dröjsmål med beslutet om utmätning. Anledningen till detta dröjsmål synes ha varit främst de uppgifter om kommande betalningar och tänkbara uppskov som gäldenären lämnade till handläggaren vid kronofogdemyndigheten och handläggarens semester. Dessa skäl för aktuellt dröjsmål kan inte anses som godtagbara. Dröjsmålet får i stället betraktas som en försummelse i skadeståndslagens mening från kronofogdemyndighetens sida.

För att skadestånd skall kunna utgå krävs också att det föreligger ett orsakssamband mellan det konstaterade dröjsmålet och den av bolaget påstådda skadan.

Enligt 8 § förmånsrättslagen ger utmätning förmånsrätt i den utmätta egendomen, dvs. särskild förmånsrätt. Enligt 4 kap. 30 § UB inträder förmånsrätten i allmänhet i och med utmätningsbeslutet. Har utmätning skett hos gäldenären innan beslutet om konkurs meddelats skall verkställigheten som regel fortgå utan hinder av konkursen. Utmätningen skall dock, om förvaltaren begär det innan egendomen har blivit såld, gå åter om utmätningssökanden inte har panträtt och förmånsrätten skall gå åter (3 kap. 8 § konkurslagen). Av 4 kap. 13 § konkurslagen följer att förmånsrätt eller betalning som en borgenär har vunnit genom utmätning går åter om förmånsrätten har inträtt senare än tre månader före fristdagen.

Med hänsyn till det sagda är det uppenbart att ett dröjsmål fram till den 11 september 1996 inte i sig är tillräckligt för att kravet på orsakssamband skall vara uppfyllt. Varje utmätning någon gång efter den 7 juli 1996 och varje av denna utmätning föranledd förmånsrätt hade nämligen kunnat gå åter till följd av gäldenärens försättande i konkurs den 24 oktober 1996. Den frågan måste därför ställas huruvida kronofogdemyndigheten rätteligen bort verkställa utmätningen före fristdagen den 7 juli. Jag anser mig inte ha underlag för att påstå att det före den dagen hade förekommit ett skadeståndsgrundande dröjsmål (jfr t.ex. JK-beslut 1992 C.2). Enligt min mening kan det därför inte sägas föreligga för skadeståndsskyldighet erforderligt orsakssamband mellan kronofogdemyndighetens dröjsmål med beslutet om utmätning och någon sådan skada som Texon påstår. Redan på grund av det anförda bör Texons anspråk avvisas. För övrigt är det troligt att en tidigare utmätning också hade lett till en tidigare konkurs, varvid förmånsrätten ändå skulle ha återvunnits och utmätningen hävts (jfr t.ex. JK-beslut 1985 C.7).

Jag vill också ifrågasätta huruvida Texon verkligen drabbats av den förlust som påstås. Av intresse härvidlag är den reglering som gäller vid fördelning av medel som influtit vid exekution. Medlen skall av kronofogdemyndigheten fördelas mellan utmätningssökandena enligt förmånsrättslagens (1970:979) regler. Fordringar med lika rätt fördelas i förhållande till fordringarnas storlek. Först skall dock avdrag göras för de kostnader som uppkommer efter utmätningen. Som tidigare angivits var gäldenären redan i juni registrerad för skulder i allmänna och enskilda mål. Av kronofogdemyndighetens yttrande framgår att enbart skulden till staten uppgick till ca 150 000 kr den 1 juni och till ca 525 000 kr en månad senare, dvs. den 1 juli 1996. Vid utmätningstillfället i september synes av handlingarna att döma gäldenärens egendom ha värderats till 87 839 kr. Det saknas stöd för antagande att gäldenären dessförinnan haft egendom till ett väsentligt högre belopp. Om utmätningen hade verkställts i slutet av juni eller i början av juli skulle, med tillämpning av 4 kap. 11 § UB, utmätningen ha skett för de då registrerade fordringarna. I förevarande fall skulle således influtna belopp ha fördelats mellan flera borgenärer oavsett när utmätningen ägt rum. Texon hade därvid inte erhållit full betalning för sin fordran. Utredningen medger inte några säkra slutsatser i frågan om vilket belopp som Texon hade kunnat utfå vid en fördelning.

På grund av det anförda lämnar jag Texons framställning om skadestånd utan bifall.