JK 4265-06-21

Allvarlig kritik mot en polismyndighet som destruerade räkenskapsinformation m.m.

1. Justitiekanslern riktar allvarlig kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland för att handlingar som hade varit tagna i beslag och som innehöll räkenskapsinformation destruerades utan lagligt stöd.

2. Justitiekanslern riktar kritik mot Ekobrottsmyndigheten för att myndigheten, efter det att beslaget hade hävts, inte informerade Polismyndigheten i Västra Götaland om att ett ombud för den person från vilken handlingarna under punkten 1 hade tagits i beslag hade kontaktat Ekobrottsmyndigheten angående beslaget och framfört att hans huvudman önskade återfå handlingarna.

Justitiekanslern riktar också kritik mot Ekobrottsmyndigheten för att myndigheten inte – i nära anslutning till att man hade tagit emot ett telefaxmeddelande från ombudet med en begäran om att återfå det tidigare beslagtagna godset – på ett klart och tydligt sätt hänvisade ombudet till beslagsenheten hos Polismyndigheten i Västra Götaland.

3. Justitiekanslern vidtar i övrigt inte någon åtgärd i ärendet.

I juni 2002 inledde en åklagare hos Ekobrottsmyndigheten en förundersökning mot CC. Brottsmisstanken avsåg bokföringsbrott m.m. som CC påstods ha begått i ett antal bolag som han var delägare i. Den 14 januari 2003 beslutade åklagaren att genomföra en husrannsakan i CC:s bostad. Vid husrannsakan, som utfördes av fyra kriminalinspektörer, togs egendom omfattande 106 punkter i beslag enligt ett protokoll som upprättades av Ekobrottsmyndigheten. Beslagen avsåg bl.a. pärmar, datorer och disketter. Beslagen fastställdes av åklagaren.

Tretton beslagspunkter hävdes av åklagaren vid tre olika tillfällen under tiden den 31 januari – 15 april 2003. Denna egendom utlämnades till och kvitterades av CC:s hustru. Den 21 juni 2005 hävde åklagaren de resterande beslagspunkterna. Egendomen förvarades då hos Polismyndigheten i Västra Götaland (polismyndigheten). Samma dag expedierade Ekobrottsmyndigheten beslutet rörande beslagen till polismyndigheten.

Den 14 juli 2005 skickade polismyndigheten en kallelse till CC på hans senast kända adress. Enligt kallelsen ombads CC att snarast sätta sig i förbindelse med polismyndigheten och bestämma tid för avhämtning av ”beslagtaget gods”. Kallelsen kom i retur. Polismyndigheten skickade inte någon ytterligare kallelse till CC. Den 10 februari 2006 fattade polismyndigheten beslut om att det kvarvarande godset skulle förstöras och den 16 februari samma år verkställdes beslutet.

CC har genom sitt ombud advokaten HPS i en skrivelse hit den 9 juni 2006 framfört klagomål mot polismyndighetens och åklagarens hantering av den beslagtagna egendomen. Han har bl.a. anfört följande.

”CC var under år 2003 föremål för förundersökning avseende bokföringsbrott, försvårande av skattekontroll samt grov skattebrott.

Under förundersökningen beslagtogs en mängd material. Efter det att förundersökningen lades ned hävdes beslagsbeslutet. Den 20 juni 2005 tog jag [advokat HPS; Justitiekanslerns anmärkning] kontakt med ansvarig åklagare MW i anledning av att CC undrade vad som skett med den beslagtagna egendomen. MW hänvisade mig till förhörsledaren EG som hänvisade mig tillbaka till MW. Ingen av dessa kunde ge mig någon information om vad som skett med den beslagtagna egendomen.

Efter det att åklagaren hänvisat mig till förhörsledaren, som i sin tur hänvisade mig till åklagaren ett par gånger, skickade jag den 15 december 2005 ett fax till åklagaren MW angående det beslagtagna materialet. Jag hänvisade i faxet till mina tidigare kontakter dels med MW, dels med EG. I samtliga kontakter med dessa personer har jag tydligt informerat om att CC var mycket angelägen om att få tillbaka den beslagtagna egendomen. Vid samtliga kontakter hänvisade nämnda personer fram och tillbaka till varandra. Jag påpekade i faxet att det var oerhört viktigt att CC fick besked så att han kunde tas ur den moment 22-situaton i vilken han försatts.

Vid kontakt med beslagsenheten fick jag uppgift om att materialet var omfattande. Jag meddelade att jag skulle efterhöra med CC hur materialet skulle hämtas. När kontakt togs ånyo med beslagsenheten visade det sig att materialet förts för destruktion kort tid dessförinnan. Beslagsenheten uppgav att kallelse skickats till CC:s gamla adress men kommit i retur.

Det material som beslagtagits består huvudsakligen av bokföring och en mängd viktiga bolagshandlingar avseende bolag i vilka CC är delägare. Även en stor mängd privata handlingar beslagtogs. Dessa var av ett omfattande ekonomiskt värde. Bland dessa privata handlingar fanns utställda skuldebrev, aktiebrev, pensionsbesparingsdokument, aktier och obligationer.

Ett stort problem utöver de ekonomiska förluster CC med familj lider på grund av att materialet inte längre finns är att det enligt lag föreligger en skyldighet för CC att bevara exempelvis bokföringsmaterial för en avsevärd tid fram över. CC kan komma att råka ut för besvärande rättsliga problem i anledning av detta. Delar av det förstörda materialet hade därutöver behövts för att åberopas som bevisning i en varumärkestvist där CC är part. Utan möjlighet att åberopa materialet är CC förhindrad att på ett adekvat sätt tillvarata sin rätt. CC har i detta avseende redan lidit en rättsförlust.

Polis och åklagare har hanterat situationen mycket klandervärt och underlåtitatt följa de regler som gäller för beslag. CC har inte givits möjlighet att avhämta det beslagtagna materialet före destruktionen. I egenskap av ombud för CC har jag i god tid vidtagit omfattande åtgärder för att få information om materialet och för att få ut det. Trots dessa ansträngningar har polisen låtit förstöra egendomen.

Av RPSFS 2000:56 följer bl.a. att aktier, obligationer andra liknande värdehandlingar och utländsk valuta skall förvaras i bankfack eller i ett annat av polismyndigheten godkänt förvaringsrum som uppfyller motsvarande säkerhetskrav. Polis och åklagare har ej följt dessa föreskrifter.”

Ekobrottsmyndigheten och Polismyndigheten har på Justitiekanslerns begäran yttrat sig i ärendet. De har anfört bl.a. följande.

”Handläggningen vid Ekobrottsmyndigheten

Myndigheternas hantering av den egendom som CC senare kommit att ifrågasätta inleddes den 14 januari 2003 genom en husrannsakan beslutad av förundersökningsledaren, kammaråklagaren MW. Husrannsakan ägde rum på den fastighet, med adress […], där CC med familj bodde. Vid nämnda husrannsakan, som utfördes av fyra kriminalinspektörer, togs egendom omfattande 106 punkter i beslag enligt upprättat protokoll. Beslagen rörde egendom med anknytning till de bolag som omfattades av brottsmisstankarna, främst pärmar, datorer, disketter m.m. Av protokollet över husrannsakan och beslag i brottmål framgår att misstanken gällde grovt skattebrott och att beslagen skedde för utredning av brott (s.k. bevisbeslag). Beslagen fastställdes sedermera av MW. Vidare framgår av nämnda protokoll jämte vidhäftade kvitton att tretton beslagspunkter hävdes vid tre olika tillfällen under tiden den 31 januari 2003 till den 15 april 2003, punkterna 1-9, 65, 96 och 101-102, samt att de utlämnats till och kvitterats av CC:s hustru. På baksidan av beslagsprotokollets första sida framgår att MW den 21 juni 2005 har hävt de resterande beslagspunkterna och av myndighetens brottmålsdiarium framgår att beslutet rörande de nämnda beslagen samma dag expedierades till polismyndigheten.

Ekobrottsmyndighetens bedömning

Ekobrottsmyndigheten har gått igenom akten och hämtat in upplysningar från den handläggande åklagaren MW och kriminalinspektören EG som också tjänstgör vid Ekobrottsmyndigheten och vilken varit en av dem som hanterat beslagen och biträtt förundersökningsledaren. Av upplysningarna har framgått att EG:s uppfattning är den att hon beträffande beslagen hänvisat CC:s tidigare försvarare till MW vid endast ett tillfälle. Den beslagtagna egendomen har i huvudsak utgjorts av pärmar med anknytning till de bolag som CC kontrollerade. Det har således inte varit fråga om några oordnade handlingar utan inbördes samband. Beslagspunkterna har protokollerats med användande av den beteckning som ägaren själv åsatt pärmen eller mappen. Ekobrottsmyndigheten kan inte vitsorda att beslagen innehållit aktier, obligationer eller dylikt som enligt Rikspolisstyrelsens föreskrifter skall förvaras under särskilt betryggande former (RPSFS 2000:56).

Av 27 kap. 10 § tredje stycket rättegångsbalken framgår att föremål som tagits i beslag skall vårdas väl (se Lindberg, Gunnel, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, Thomson Fakta AB 2005, s. 406 ff.). Det framgår inte vare sig av akten eller i brottmålsdiariet när den beslagtagna egendomen har överlämnats till polismyndigheten. Klart är dock att den beslagtagna egendomen har översänts till polismyndigheten innan förundersökningen avslutades och att det är polismyndigheten som hanterade frågor kring den beslagtagna egendomen efter åklagarens beslut att häva beslaget. Ekobrottsmyndigheten har efter att Justitiekanslern begärt yttrande från Ekobrottsmyndigheten fått kännedom om att Polismyndigheten i Västra Götaland den 14 juli 2005 skickat ut en kallelse till CC och uppmanat honom att kontakta polismyndigheten för att bestämma tid för avhämtning av den tidigare beslagtagna egendomen och att egendomen sedermera har förstörts.”

”Handläggningen vid polismyndigheten

Polismyndighetens del i förundersökningen mot CC begränsar sig till förvaring av beslagtagen egendom för Ekobrottsmyndighetens (EBM) räkning.

Beslaget registrerades i beslagsliggaren den 14 januari 2003. Ärendet diariefördes med ett diarienummer från EBM (C01-3-195-02). Delar av beslaget hävdes under 2003 och lämnades ut av EBM. Den 14 juli 2005 inkom beslut från åklagare MW att utredningen nedlagts och att det resterande beslaget var hävt. Det senare beslutet var fattat den 21  juni 2005 och inkomststämplat vid EBM den 7 juli 2005.

Samma dag som beslutet mottogs av beslagsenheten vid polismyndigheten (den 14 juli 2005) skickades en kallelse till CC där denne ombads sätta sig i förbindelse med beslagsenheten för att bestämma tid om när det tidigare i beslag tagna godset kunde hämtas ut.

Kallelsen kom i retur. Eftersom CC angavs vara utvandrad till okänt land i folkbokföringsregistret skickades inte några fler kallelser. Någon annan person som kunde verka som CC:s ombud var inte känd för polismyndighetens beslagsenhet. Materialet förvarades på beslagsenheten i över 6 månader efter åklagarens beslut om hävning av beslaget. Den 10 februari 2006 fattade polismyndigheten beslut om att det aktuella godset skulle förstöras.

Huruvida CC underrättats om beslutet att förundersökningen lagts ned och att beslaget hävts är inte känt av polismyndigheten. Den underrättelsen ansvarar förundersökningsledaren för.

Övriga upplysningar

Polismyndigheten vitsordar, såsom nämnts ovan, att det finns kvitton och protokoll som redovisar att CC:s hustru hämtat ut de punkter som EBM beskriver i sitt yttrande. I övrigt har myndigheten inte någon insyn i förundersökningen och kan följaktligen inte göra något uttalande om denna.

Polismyndighetens beslagsenhet har inte haft någon kännedom om att CC haft något ombud i detta ärende. Det har inte heller framgått på något sätt att CC varit angelägen om att hämta ut sin tidigare i beslag tagna egendom. Om polismyndigheten haft kännedom om att det fanns ett ombud för CC hade självklart kontakt tagits med denne. Om det kommit till polismyndighetens kännedom att CC hade för avsikt att hämta ut materialet hade det inte förstörts.

Ombudet advokat HPS hänvisar i sin skrivelse till flera kontakter med polisens beslagsenhet. Det finns inga uppgifter i skrivelsen om när dessa kontakter tagits. Chefen för ifrågavarande beslagsenhet kan bara erinra sig ett tillfälle då en person som uppgett sig vara ombud för CC kontaktade beslagsenheten och att det var i tiden efter det att materialet destruerats. Ombudet erhöll då besked om detta. Skriftlig dokumentation av samtalet har inte gjorts.

Den vård som tagits om det beslagtagna godset har följt de föreskrifter som regleras i FAP 102-2 (RPSFS 2000:56). Materialet har förvarats i det skick det hade då det inkom från EBM. Materialet var packat i lagerkartonger där det enskilda innehållet i varje pärm/ arkivbox inte var känt i detalj av polismyndigheten. Något meddelande om att materialet innehöll värdehandlingar åtföljde inte materialet då det överlämnades av EBM. Av beslagsprotokollet kan man heller inte utläsa att någon sådan handling skulle finnas i beslaget. Det finns inget som tyder på att det fanns något av ekonomiskt värde bland det förstörda godset. Vid destruktionen upptäcktes inte heller några värdehandlingar.

Vidtagna åtgärder

Polismyndigheten arbetar med att ta fram en tjänsteföreskrift angående hantering av beslag eftersom det i flera fall saknas författningsstyrning avseende detta område.

Polismyndigheten har inlett ett arbete att, tillsammans med åklagarmyndigheten, hitta rutiner för att förbättra hanteringen av gods som inte hämtas ut.

Polismyndighetens bedömning

Polismyndighetens bedömning är att de föreskrifter som finns angående beslagtagen egendom har följts. Det kan dock konstateras att det finns ett behov av ytterligare regelverk som berör bl.a. rutiner for hanteringen av gods som inte hämtas ut efter det att beslagsbeslutet hävts.

Det har i anmälan gjorts gällande att CC:s ombud haft flera kontakter med åklagaren och förhörsledaren i ärendet och framfört att det var angeläget att återfå egendomen. I detta sammanhang kan det konstateras att det inte finns någon uppgift hos polismyndigheten som pekar på att dessa uppgifter vidarebefordrats till polismyndigheten.

Det är dock olyckligt att det aktuella materialet förstörts utan att polismyndigheten först försäkrat sig om att CC nåtts av beskedet att det fanns möjlighet för honom att hämta godset. Man kan vidare ifrågasätta förfarandet som sådant med beaktande av materialets karaktär. Av 5 kap. 1 § andra stycket FAP 102-2 (RPSFS 2000: 56), framgår att den utredande polismyndigheten skall anses förvara egendomen och ha ansvaret för det fortsatta förfarandet med denna även om godset förvaras hos annan (verkställande) polismyndighet. Eftersom den utredande myndigheten i förevarande fall var EBM, som kan jämställas med utredande polismyndighet, skulle frågan om hur egendomen skulle hanteras ställts till EBM och inte behandlats inom polismyndigheten. Om polismyndigheten hade kontaktat förundersökningsledaren eller förhörsledaren vid EBM med en framställan om att få förstöra egendomen hade man kunna få upplysningar om att det fanns ett ombud i ärendet och på så sätt kunna undvika den uppkomna situationen.”

Med anledning av Ekobrottsmyndighetens och polismyndighetens yttranden har CC anfört bl.a. följande.

”Det noteras att Ekobrottsmyndigheten vill göra gällande att endast ett telefonsamtal har förevarit mellan EG och undertecknat ombud [advokat HPS; Justitiekanslerns anmärkning]. Detta är fel. Det var flera kontakter med såväl EG som med åklagaren MW. Det var dessa upprepade och resultatlösa kontakter som föranledde mig att skicka bilagda fax där jag uttrycker min kraftiga irritation. Uppenbarligen minns EG fel.

Det noteras också att Ekobrottsmyndigheten inte "kan vitsorda att beslagen innehållit aktier, obligationer eller dylikt”. Det är också en av de saker som läggs myndigheten till last, nämligen att man inte upprättat en korrekt förteckning över beslagtagen egendom. Påståendet att den omständigheten att förteckningen över vad som beslagtagits inte innehållit fullständiga uppgifter utan varit bristfällig kan inte frita myndigheten från ansvaret för förvaringen av egendomen.

Polismyndigheten gör för sin del gällande att polisen inte haft någon kännedom om att CC biträtts av ombud i ärendet. Med det utgår CC från att polismyndigheten menar försvarare, omständigheten under vilket beslaget skett och den brottsmisstanke som förelegat borde ha föranlett polismyndigheten att kontrollera huruvida en försvarare var förordnad eller i vart fall ta en kontakt med förundersökningsledaren på Ekobrottsmyndigheten innan bokföring och värdepapper förstördes.

Det är synnerligen förvånande att polisen inte har gjort några noteringar om de kontakter jag hade med handläggaren på beslagsenheten angående uthämtandet av materialet innan det destruerades.

Polisens uppgifter i yttrandet är felaktiga även ytterligare i ett avseende. Jag har aldrig erhållit något besked om att materialet destruerats. Däremot har en kollega till mig på byrån, som skulle ombesörja den praktiska avhämtningen, fått beskedet att materialet var destruerat när han, på mitt uppdrag, ringde polismyndigheten för att hämta ut materialet. Dessa uppgifter visar ånyo att polisen inte är trovärdiga i sina uppgifter alternativt att myndigheten har oerhört dålig ordning på sin verksamhet.

Jag hade två kontakter med polisens beslagsenhet, dels för att få besked om var den beslagtagna egendomen kunde hämtas och sedan ett ytterligare telefonsamtal med besked om att advokatbyrån skulle ombesörja hämtningen. Därefter hade en kollega till mig kontakt med dem för att praktiskt ombesörja hämtningen.

Det noteras att polismyndigheten uppger att vid destruktion inte upptäcktes några värdehandlingar. CC skulle sätta värde på besked om vilka åtgärder – om någon – som vidtagits för att kontrollera detta.”

Polismyndigheten har förelagts att yttra sig över vilka åtgärder som myndigheten vidtog för att kontrollera att det inte fanns några värdehandlingar bland de handlingar som destruerades. Polismyndigheten har i denna del anfört bl.a. följande.

”Händelseförloppet

Polisens hantering av det beslagtagna godset begränsade sig till att kontrollera att märkningen på kartongryggarna stämde med beskrivningen i beslagsprotokollet. Handlingarna i boxarna granskades inte innan de destruerades.

Rättslig reglering

Rikspolisstyrelsen har beslutat att polismyndigheterna i Stockholms län, Skåne län och Västra Götalands län skulle ansvara för den godshantering som annars skulle ha åvilat Ekobrottsmyndigheten. Denna ordning har gällt t.o.m. 2005 då Ekobrottsmyndigheten övertog beslagshanteringen. Beslag gjorda före 2006 avslutas vid polismyndigheten.

Bedömning

Polismyndigheten borde ha låtit Ekobrottsmyndigheten avgöra vad som skulle ske med det skriftliga materialet i boxarna. Polismyndigheten hade ingen insyn i förundersökningen och hade därför begränsade möjligheter att bedöma om innehållet hade något värde.”

Ekobrottsmyndigheten har förelagts att yttra sig över om myndigheten har fått del av ett telefaxmeddelande daterat den 15 december 2005 från advokaten HPS och vilka åtgärder som i förekommande fall vidtogs med anledning av innehållet i faxmeddelandet. Ekobrottsmyndigheten har i denna del anfört bl.a. följande.

”Ekobrottsmyndigheten har inhämtat upplysningar från kammaråklagaren MW som uppgivit att han fått del av det aktuella faxmeddelandet. Detta stöds även av att det finns antecknat i myndighetens brottmålsdiarium som ett inkommet fax från den offentlige försvararen angående beslag. MW har vidare uppgivit att han berättat om faxmeddelandet för sin kollega, kriminalinspektören EG. Hon skall ha kommit ihåg att MW sagt att han skulle kontakta HPS. Han kan emellertid idag inte erinra sig om han gjorde det. I övrigt har Ekobrottsmyndigheten inte något att tillägga.”

CC har kommit in med synpunkter på Ekobrottsmyndighetens och polismyndighetens kompletterande yttranden.

Det är utrett att polismyndigheten skickade en kallelse till CC den 14 juli 2005 enligt vilken CC ombads att ta kontakt med polismyndigheten och bestämma tid för avhämtning av den tidigare beslagtagna egendomen. Eftersom kallelsen kom i retur till polismyndigheten är det även utrett att CC aldrig fick del av denna. Slutligen är det utrett att polismyndigheten destruerade handlingarna den 16 februari 2006.

Jag konstaterar att det föreligger vissa oklarheter kring vilka kontakter som förekom mellan CC:s ombud HPS och polismyndigheten respektive Ekobrottsmyndigheten. Det är dock klarlagt att HPS den 15 december 2005 skickade ett telefax till Ekobrottsmyndigheten som myndigheten mottog. Av faxmeddelandet framgår att HPS företrädde CC, att han tidigare hade haft kontakter med kammaråklagaren MW och kriminalinspektören EG samt att CC ville ha tillbaka den egendom som tidigare hade tagits i beslag. Vidare framgår av faxmeddelandet att HPS vid kontakter med MW hade blivit hänvisad till EG, som i sin tur hade hänvisat till MW, och att han önskade svar på vad CC skulle göra för att komma ur denna ”moment 22-situation”.

Jag har inte anledning att sätta i fråga att faxmeddelandet korrekt återspeglar de kontakter som förekom mellan HPS och Ekobrottsmyndigheten.

Vad gäller kontakten mellan HPS och polismyndigheten konstaterar jag att det – när ord står mot ord och annan bevisning saknas – inte med tillräcklig grad av säkerhet går att fastställa att en sådan kontakt förekom innan polismyndigheten förstörde de i ärendet aktuella handlingarna.

De frågor som CC:s anmälan ger upphov till är främst följande.

1. Hade polismyndigheten rätt att förstöra de i ärendet aktuella handlingarna?

2. Bör Ekobrottsmyndigheten kritiseras för att man inte informerade polismyndigheten om att CC företräddes av ett ombud som hade framställt önskemål från CC om att återfå egendomen?

3. Har det i övrigt förekommit några felaktigheter vid handläggningen av det i ärendet aktuella beslaget.

Om förutsättningarna för beslag av ett föremål visar sig inte längre föreligga skall beslaget hävas. Det beslagtagna föremålet skall då enligt huvudregeln lämnas ut till den från vilken föremålet togs i beslag (se 27 kap. 8 § rättegångsbalken). Varken av rättegångsbalkens bestämmelser eller av Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om förfarandet med egendom som har tagits i beslag, förverkats eller tagits i förvar (RPSFS 2000:56, FAP 102-2) framgår att det finns någon laglig möjlighet att – utan samtycke från ägaren av egendomen – destruera sådan egendom som inte har hämtas ut.

I betänkandet Vissa frågor om beslag (SOU 2005:117) har det föreslagits att egendom skall få säljas eller förstöras av Polisen om den person till vilken ett föremål skall återlämnas har delgivits underrättelse om att föremålet får hämtas och att det annars kan komma att säljas eller förstöras (se nämnda betänkande s. 240 f.). Försäljning föreslås få ske först en månad efter det att delgivning har skett enligt delgivningslagen (1970:428). Förslagen har ännu inte lett till någon lagstiftning.

Enligt 27 kap. 10 § tredje stycket rättegångsbalken skall föremål som har tagits i beslag vårdas väl och noggrann tillsyn skall hållas över beslaget så att det inte byts ut, förändras eller på något annat sätt missbrukas (s.k. vårdansvar). Vårdansvaret gäller så länge egendomen finns i statens omedelbara eller medelbara besittning.

Enligt 7 kap. 6 § RPSFS 2000:56 skall aktier, obligationer, andra liknande värdehandlingar och utländsk valuta förvaras i ett bankfack eller i ett annat av polismyndigheten godkänt förvaringsutrymme som uppfyller motsvarande säkerhetskrav. Om tillgång till sådana värdehandlingar tillfälligtvis behövs av utredningstekniska skäl får de enligt andra stycket nämnda paragraf förvaras på något annat betryggande sätt, t.ex. i ett säkerhetsskåp.

När det gäller handlingar som tas i beslag från en bokföringsskyldig fysisk eller juridisk person skall även beaktas att s.k. räkenskapsinformation skall bevaras fram till och med det tionde året efter utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades (se 7 kap. 2 § bokföringslagen [1999:1078]). Av 1 kap. 2 § bokföringslagen framgår att som räkenskapsinformation avses bl.a. avtal och andra handlingar av särskild betydelse för att belysa verksamhetens ekonomiska förhållanden samt sådana uppgifter i övrigt som är av betydelse för att det skall gå att följa och förstå de enskilda bokföringsposternas behandling i bokföringen.

De omständigheterna att polismyndighetens kallelse till CC kom i retur, att han – såvitt utredningen visar – inte hade uppgett någon ny adress till polismyndigheten eller Ekobrottsmyndigheten och att han stod som utvandrad i folkbokföringsdatabasen bidrog i och för sig till att polismyndigheten inte kunde komma i kontakt med honom. Som tidigare nämnts saknas det emellertid lagligt stöd för att, utan samtycke från egendomens ägare, förstöra egendom som inte har hämtas ut efter det att ett beslag har hävts. Något samtycke från CC har inte lämnats i detta fall. Och som framgår nedan fick de handlingar som var att bedöma som räkenskapsinformation under alla förhållanden inte förstöras.

Av det av Ekobrottsmyndigheten upprättade beslagsprotokollet framgår bl.a. att det beslagtagna materialet innehöll bokslutsposter, verifikationer, kund- och leverantörsreskontra, ett avtal avseende Tradepool AB och fakturor från åren 1999-2002. Det måste därmed anses utrett att den egendom som polismyndigheten destruerade innehöll sådan räkenskapsinformation som enligt 7 kap. 2 § bokföringslagen skall bevaras fram till och med det tionde året efter utgången av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades. Med reservation för att en beslagspunkt avsåg en ”pärm, märkt privata lån till bolaget” går det inte att utläsa av beslagsprotokollet att den beslagtagna egendomen innehöll skuldebrev, aktiebrev eller liknande värdehandlingar.

Även om de poliser som arbetar på en beslagsenhet inte kan förväntas ha särskild kunskap om bokföringslagens bestämmelser är det – mot bakgrund av den information som fanns i beslagsprotokollet – anmärkningsvärt att handlingar av ifrågavarande slag förstördes utan att kontakt dessförinnan togs med Ekobrottsmyndigheten. Om en sådan kontakt hade tagits måste det antas att polismyndigheten hade fått informationen att handlingarna inte fick förstöras. Vidare får det antas att polismyndigheten i sådant fall hade upplysts om att CC företräddes av ett ombud. Jag noterar också att det i det beslutsunderlag som togs fram i ärendet finns en anteckning om att beslaget avsåg diverse bokföringshandlingar. Ärendet föredrogs av en polisinspektör och beslutet fattades av en polismästare, vilka personer enligt min mening borde ha haft i vart fall sådan kännedom om bokföringsregler att de borde ha undersökt om det fanns särskilda hinder mot att förstöra materialet.

Sammanfattningsvis hade polismyndigheten inte rätt att destruera de handlingar som tillhörde CC och hans bolag. Den omständigheten att stora delar av materialet innehöll räkenskapsinformation gör att det finns anledning att se extra allvarligt på polismyndighetens agerande. Polismyndigheten förtjänar därför allvarlig kritik för det inträffade.

Genom telefaxmeddelandet av den 15 december 2005 gav HPS ett klart och tydligt besked till Ekobrottsmyndigheten att han företrädde CC och att CC önskade få tillbaka den tidigare i beslag tagna egendomen. Det får vidare anses utrett att denna information inte vidarebefordrades till polismyndigheten.

Jag konstaterar att det i detta fall har förekommit stora brister dels i den interna kommunikationen hos Ekobrottsmyndigheten, dels i kommunikationen mellan Ekobrottsmyndigheten och polismyndigheten. Ekobrottsmyndigheten borde när HPS tog kontakt med myndigheten på ett tydligt sätt ha hänvisat honom till polismyndigheten, alternativt själv tagit kontakt med polismyndigheten. Ekobrottsmyndigheten borde även ha upplyst polismyndigheten om att CC företräddes av ett ombud och att CC önskade återfå de handlingar som förvarades hos polismyndigheten. Om Ekobrottsmyndigheten hade vidtagit dessa åtgärder, hade handlingarna kunnat lämnas ut till CC innan polismyndigheten nu förstörde dem.

De brister i kommunikationen som har förekommit hos Ekobrottsmyndigheten har fått allvarliga konsekvenser för CC och hans bolag. Ekobrottsmyndigheten kan inte undgå kritik för de brister som har förekommit i detta avseende.

Justitiekanslern har tagit del av Ekobrottsmyndighetens protokoll över det ifrågavarande beslaget. Även om de olika beslagspunkterna hade kunnat specificeras ännu tydligare anser jag att de beslagtagna föremålen har beskrivits tillräckligt tydligt för att kraven i 27 kap. 13 § rättegångsbalken om protokollföring över beslag skall anses uppfyllda i detta fall.

Jag finner inte anledning att rikta kritik mot polismyndigheten för hur den beslagtagna egendomen förvarades där. Det har inte heller i övrigt framkommit något i ärendet som gör att det finns anledning för mig att rikta ytterligare kritik mot Ekobrottsmyndigheten, polismyndigheten eller någon tjänsteman vid dessa myndigheter.

Enligt 20 kap. 1 § brottsbalken skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften dömas för tjänstefel. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, skall dock inte dömas till ansvar.

I detta fall uppkommer frågan om det finns anledning att anta att någon har gjort sig skyldig till tjänstefel genom att handlingar tillhörande CC och hans bolag destruerades utan lagligt stöd.

Polismyndighetens beslut att destruera handlingarna har fattats vid myndighetsutövning. Med hänsyn till att det har saknats lagligt stöd för att förstöra handlingarna måste det antas att den som fattade beslut har åsidosatt vad som har gällt för uppgiften och att ett tjänstefel sålunda förekom.

Vid kontakt med polismyndigheten har det framkommit att den som fattade beslutet om destruktion, polismästaren BJ, har avlidit efter beslutet. På grund härav – och då det inte finns anledning att anta att någon annan som har deltagit i ärendet har gjort sig skyldig till tjänstefel som inte är att bedöma som ringa – finns det inte anledning för mig att inleda någon förundersökning. Jag anser vidare att det inte finns skäl för mig att hos Rikspolisstyrelsens ansvarsnämnd aktualisera frågan om disciplinpåföljd.

Jag avslutar ärendet med noteringen att polismyndigheten i sitt yttrande hit har gett uttryck för att det finns ett behov av nya interna rutiner för hantering av gods som inte hämtas ut och att polismyndigheten tillsammans med Åklagarmyndigheten har inlett ett arbete för att ta fram nya rutiner på området. Jag förutsätter att det inträffade inte upprepas.