JK 4520-13-40

Bakgrund

Den 27 juli 2012 beordrades en patrull vid Polismyndigheten i Öster­götlands län (polismyndigheten) till ett s.k. "prio 1 larm” vid socialkontoret i Motala. Enligt larmet påstods en man vid namn FM ha hotat att bränna ner kontoret. När patrullen kom till platsen såg de en man stå och samtala med personalen. Efter att patrullen via teckenspråk med personalen hade fått bekräftat att mannen i fråga var den som anmälan avsåg tog patrullen tag i FM:s armar och ledde ut honom till en polisbil. När FM hade placerats i bilen informerades han om vad an­ledningen till ingripandet var. FM uppgav att han var oskyldig och blev mycket upprörd över det inträffade. En av polismännen fattade då tag i FMs ena arm och kopplade ett grepp, varefter FM försökte slita sig loss.

Vid ankomsten till polisstationen avvisiterades FM. I samband med avvisitering tog en av polismännen kontakt med företrädare för socialkontoret för att ta upp en formell anmälan. Det framkom då att FM vid det aktuella tillfället inte hade uttalat något hot utan att denna händelse hade inträffat vid ett tidigare tillfälle. Polisen beslutade därför att genast försätta FM på fri fot.

En chefsåklagare vid Riksenheten för polismål beslutade att inte inleda förunder­sökning med anledning av ingripandet mot FM. Beslutet motiverades med att uppgifterna i ärendet inte gav anledning att anta att brott som hörde under allmänt åtal hade förövats. Beslutet stod fast vid en över­prövning. Vid den senare prövningen konstaterades att det saknades förutsättningar att gripa FM men att det med hänsyn till vad som tidigare hade förevarit mellan honom och personalen vid socialkontoret fanns en förklaring till hur missförståndet mellan socialförvaltningen och polisen hade uppstått. Åklagaren bedömde därför att det tjänstefel som hade begåtts var ringa och därmed inte straffbart.  

Anspråk

FM har – som han slutligen bestämt sitt yrkande – begärt ersättning av staten med 15 000 kr, varav 10 000 kr för kränkning och 5 000 kr för sveda och värk. Han har som grund för anspråket angett att polismyndig­heten genom fel eller försummelse enligt 3 kap. 2 § skade­ståndslagen (1972:207) har kränkt honom och åsamkat honom såväl fysisk som psykisk skada.

Rikspolisstyrelsen har i ett yttrande hit avstyrkt anspråket.

Utredningen

FM har sammanfattningsvis anfört följande.

Polisens beslut att gripa honom var felaktigt. Det tog ca en timme och tio minuter innan han fick lämna polisstationen. Mot bakgrund av att han inte hade gjort något fel var ingripandet oerhört kränkande för honom. I sam­band med gripandet fick han personskador och hans psykiska status för­sämrades ytterligare. Han fick ont i vänster arm och vänster axel. Han fick också ett kraftigt blåmärke på armen som satt kvar ca en vecka och han hade även ont i armen och näsan ca en vecka efter händelsen. Han känner sig felbehandlad av samhället och har under lång tid efter händelsen varit oerhört ledsen. Han grubblar mycket över det inträffade och han har haft sömnproblem. 

FM har åberopat journalanteckningar till styrkande av de skador som han åsamkades vid den aktuella händelsen. Han har vidare hänvisat till åklagarens beslut i överprövningsärendet angående tjänstefel.

Rikspolisstyrelsen har i sitt yttrande hit i allt väsentligt bekräftat de sa­k­omständigheter som FM har åberopat i ärendet. Riks­polis­styrelsen har dock anfört att det mot bakgrund av FMs aggressiva beteende var befogat att utöva visst våld mot honom och att det inte kan anses visat att han tillfogades något psykiskt lidande till följd av polisens åtgärder i samband med ingripandet mot honom. Rikspolisstyrelsen har vidare bl.a. gjort gällande att FM inte var berövad friheten på det sätt som avses i 5 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihets­­­berövande­­­­­lagen).

FM har kommit in med synpunkter på Rikspolisstyrelsens yttrande.

Utgångspunkter för Justitiekanslerns prövning

FM har åberopat 3 kap. 2 § skadeståndslagen till stöd för sitt an­språk. Som framgår av de rättsliga utgångspunkterna ska dock anspråket i första hand prövas enligt bestämmelserna i frihetsberövandelagen.

Ersättning enligt 5 § frihetsberövandelagen

Det bör inledningsvis klargöras att ersättning för personskada inte kan utgå enligt 5 § frihetsberövandelagen (se 7 § frihetsberövandelagen). Frågan är då om FM kan tillerkännas ersättning för lidande med anledning av det aktuella polisingripandet. I denna del gör Justitiekanslern följande överväganden.

Det är utrett att polisen i med samband ingripandet mot FM beslutade att gripa honom. Det får vidare anses utrett att gripandet hävdes efter drygt en timme. FM har således varit berövad friheten på det sätt som avses i 5 § frihetsberövandelagen (jfr Justitiekanslerns beslut den 22 januari 2013 i ärendet med dnr 2624-12-40).

En ytterligare förutsättning för att ersättning ska utgå enligt 5 § frihets­berövandelagen är att det står klart att beslutet vi­lade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Med detta avses enligt förarbetena att en efter­handskontroll klart visar att beslutet med hänsyn till vad som då har blivit känt inte borde ha fattats om omständigheterna hade varit kända vid beslutstillfället. Bestämmelsen är avsedd enbart för helt klara fall där grunden för åtgärden på ett iögonenfallande sätt framstår som felaktig.

För att ersättning ska kunna utgå enligt denna bestämmelse krävs således att beslutet objektivt sett var felaktigt (se prop. 1997/98:105 s. 53 f.).

Det är utrett att polisens beslut att gripa FM grundades på att man fått ett larm med beskedet att denne vid det aktuella tillfället hade framfört ett allvarligt menat hot om att bränna ner socialkontoret. Det har i efterhand visat sig att denna uppgift var oriktig och att hotet uttalats vid ett tidigare tillfälle, vilket innebar att det saknades laglig grund för att gripa FM vid det aktuella tillfället. Det är vidare klarlagt att beslutet aldrig hade fattats, om polisen inte hade missförstått socialkontorets personal vid den telefonkontakt som föregick ingripandet. Beslutet var alltså objektivt sett felaktigt.

Eftersom det står klart att beslutet att gripa FM vilade på felaktiga grunder och var oriktigt i den mening som avses i 5 § frihets­berövandelagen har FM rätt till ersättning för det lidande som han utsattes för genom frihetsberövandet. Ersättningen ska i enlighet med Justitiekanslerns praxis bestämmas till 1 000 kr.

Ersättning enligt 8 § frihetsberövandelagen

Vad sedan gäller frågan om FM ska tillerkännas ersättning för personskada med stöd av 8 § frihetsberövandelagen gör Justitiekanslern följande överväganden.

Genom den i ärendet åberopade journalanteckningen, och genom vad som i övrigt har framkommit om omständigheterna i samband med gripandet av FM, har han styrkt att han åsamkades fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) till följd av det våld som polisen utövade mot honom med stöd av 10 § polislagen. 

För att ersättning ska kunna utgå enligt den aktuella bestämmelsen krävs emellertid som tidigare nämnts att den skadelidande inte har betett sig på ett sådant sätt att det har varit påkallat att använda våld mot hans eller hennes person eller egendom.

Av förarbetena till frihets­berövandelagen framgår att bestämmelsen i 8 § innebär att det allmänna åläggs ett strikt ersättningsansvar för skador orsaka­de av våld i vissa angivna fall. Vidare framgår att paragrafen tar sikte på skador orsakade av laglig våldsanvändning och att ersättningsskyldighet kan uppkomma även om något fel inte har förekommit. Som exempel på när ersättning ska utgå med stöd av bestämmelsen anges att polisen tvingas skada tredje mans egendom i samband med ett gripande av en brotts­ling, att tullen skadar egendom som genomsöks vid en rutinbesiktning eller att polisen avlossar ett varningsskott efter en flyende brottsling och att skott­et råkar träffa någon annan (se prop. 1997/98:105 s. 23 f. och s. 58).

Annat är inte visat än att FM i samband med ingripandet mot honom rent objektivt betedde sig på ett sådant sätt att polismännen hade rätt att med stöd av 10 § polislagen utöva visst våld mot honom.

Fråga uppkommer då om FM ändå ska tillerkännas ersättning med hänvisning till att beslutet att gripa honom i efterhand visade sig vara oriktigt. Det gemensamma för de exempel som har angetts i förarbetena på när ersättning kan utgå enligt 8 § frihetsberövandelagen är att den skade­lidandes beteende inte på något sätt har varit anledningen till att våldet har utövats. I detta fall var emellertid FMs beteende den direkta orsaken till polisens våldsanvändning. Vid sådant för­hållande saknas det förut­sättningar att tillerkänna honom ersättning enligt nämnda lagrum. Den om­ständigheten att beslutet att gripa honom hade sin grund i ett miss­förstånd leder inte till någon annan bedömning (jfr Justitie­kanslerns beslut den 30 mars 2006 i ärendet med dnr 3718-04-40).

Ersättning enligt skadeståndslagen

Justitiekanslern instämmer i åklagarens bedömning i tjänstefelsärendet att de polismän som deltog i ingripandet mot FM inte gjorde sig skyldiga till något straffbart tjänstefel. Till det kommer att FM har tillerkänts ideellt skadestånd med stöd av 5 § frihetsberövandelagen. Han kan därför inte tillerkännas kränkningsersättning med stöd av skad­e­ståndslagens bestämmelser.

Fråga uppkommer då om FM ska tillerkännas ersättning för personskada med stöd av 3 kap. 2 § skadeståndslagen.

Som tidigare har konstaterats är det styrkt att FM har åsamkats personskada i form av sveda och värk till följd av polisens våldsanvändning mot honom. För att staten ska vara skadeståndsskyldig mot honom krävs att dessa skador har uppkommit på grund av fel eller försummelse. I denna del gör Justitie­kanslern följande överväganden.

I enlighet med den bedömning som har gjorts i det föregående kan det inte anses ha varit fel av polisen att i samband med att FM blev mycket upprörd använda visst våld mot honom. Vålds­användningen som sådan kan därmed inte anses ha innefattat fel eller försummelse.

Det går emellertid inte att bortse från att beslutet att gripa FM aldrig borde ha fattats och att detta berodde på ett missförstånd mellan två offentliga organ. När det gäller en så pass ingripande åtgärd som att fri­hetsberöva en person måste det ställas mycket höga krav på att polisen och andra involverade myndigheter försäkrar sig om att samtliga förutsättningar för åtgärden är uppfyllda. Om det, som i detta fall, i efterhand visar sig att bristande kommunikation mellan myndighetsföreträdare har föranlett ett oriktigt gripande måste ut­gångspunkten vara att staten, som har beslutat om åtgärden och verkställt den, har gjort sig skyldig till ett skadestånds­grundande fel. Den omständigheten att kommunen i fråga eventuellt har bidragit till det missförstånd som uppstod mellan polismyndigheten och socialkontoret föranleder inte någon annan bedömning. Det får därför anses utrett att staten har gjort sig skyldig till ett skadeståndsgrundande fel gente­mot FM.

Vad därefter gäller frågan om det föreligger adekvat orsakssamband mellan beslutet att gripa FM och de skador som han åsamkades i an­slutning till gripandet konstaterar Justitiekanslern att skadorna aldrig hade uppkommit om polisen hade avstått från att gripa honom. Det föreligger därmed ett orsakssamband mellan det skadeståndsgrundande felet och de uppkomna skadorna. Fråga uppkommer då om orsakssambandet har varit adekvat.

Det skulle kunna hävdas att det har varit svårförutsägbart för staten att räkna med att FM skulle åsamkas personskador i samband med att polismyndigheten verkställde gripandet av honom. Vid en samlad be­dömning anser dock Justitiekanslern att det måste anses ligga i farans riktning att en person som grips på grund av ett uppen­bart miss­förstånd blir så pass upprörd att polisen tvingas att använda visst våld mot honom eller henne. Justitiekanslern anser därför att det i detta mycket säregna fall får anses ha förelegat adekvat orsakssamband mellan det skadeståndsgrundande felet och de skador som polisen tillfogade FM.

uppen­bart miss­förstånd

Av de journalanteckningar som har åberopats i ärendet framgår att de skador som FM tillfogades var av övergående natur. Han har också själv uppgett att ett blåmärke satt kvar i ca en vecka. Ersättningen för sveda och värk kan därför inte bestämmas till ett högre belopp än 1 000 kr.

Sammanfattning av skadeståndsdelen

FM ska således tillerkännas ersättning med sammanlagt 2 000 kr, varav 1 000 kr för lidande och 1 000 kr för personskada i form av sveda och värk. Mot bakgrund av att ärendet till övervägande del har avsett tillämp­ning av frihetsberövandelagens bestämmelser ska Justitiekanslern betala ut beloppet.

Tillsyn

Omständigheterna i detta ärende visar på att oavsiktliga misstag i ärenden av aktuellt slag kan få stora konsekvenser för den en­skilde.

Det har inte gått att utreda vad den omedelbara orsaken till missförståndet mellan länskommunikationscentralen och socialkontorets personal var. Uppenbart är att det är av yttersta vikt att en anmälningsmottagare ställer relevanta kontrollfrågor om vad som skett för att undvika dylika miss­förstånd.

Det bör samtidigt framhållas att de polismän som verkställde beslutet att gripa FMs knappast kunde ha hanterat den uppkomna situationen på något annat sätt mot bakgrund av den information som de hade fått från länskommunikationscentralen. Jag noterar i detta sammanhang att det med hänsyn till om­ständigheterna vid ingripandet inte framstod som ända­målsenligt och praktiskt genomförbart att ta upp en anmälan på social­kontoret eller att där vidta några andra utrednings­åtgärder. Polismännen kan därför inte kritiseras för att de tog med sig FM till polisstationen. Jag noterar vidare att polismännen kontaktade social­för­valt­ningen för att ta upp en formell anmälan kort tid efter att de hade anlänt till polisstationen och att FM släpptes omedelbart efter att det klarlagts att det hela rörde sig om ett missförstånd. Polismännen hanterade således den upp­komna situationen på ett korrekt sätt.

Med dessa uttalanden avslutar jag ärendet.