JK 480-01-40
Skadeståndsanspråk mot staten för att en länsstyrelse utan uttryckligt lagstöd förordnat en ersättare för ett begravningsombud. Uppenbart oriktig rättstillämpning?
Justitiekanslerns beslut
Justitiekanslern avslår Burlövs församlings skadeståndsanspråk mot staten.
Burlövs församling har i en skrivelse hit begärt skadestånd av staten med 3 093 kr på den grunden att Länsstyrelsen i Skåne län utan laga stöd förordnat en ersättare för ett begravningsombud. Ersättningen avser merkostnader som har uppkommit för församlingen med anledning av förordnandet och avser dels en utbildningskostnad och dels förlorad arbetsinkomst under utbildningen för ersättaren.
Länsstyrelsen i Skåne län har motsatt sig bifall till skadeståndsanspråket och i huvudsak anfört följande.
Bestämmelser om ombud för att granska hur församlingarna tar till vara de personers intressen som inte tillhör Svenska kyrkan infördes i begravningslagen och begravningsförordningen genom ändringar som trädde i kraft den 1 januari 2000.
Begravningslagen innehåller inte något om ersättare för ombud. Enligt begravningsförordningen skall länsstyrelsen ge kommunen tillfälle att föreslå personer som är lämpliga för uppdraget som ombud. Många kommuner, däribland Burlövs kommun, ansåg det angeläget med ersättare för ombud för att minska sårbarheten och föreslog såväl ombud som ersättare. Länsstyrelsen fann inte någon anledning att frångå de förslag som kom från kommunerna. Något förbud att utse ersättare finns inte i lagstiftningen.
Sedan ersättare utsetts i bl.a. Burlövs kommun sände Kammarkollegiet länsstyrelserna en skrivelse där kollegiet framförde att lagstiftningen inte ger möjlighet att förordna ersättare. Med anledning därav övervägde länsstyrelsen att entlediga de utsedda ersättarna. Berörda kommuner, ombud och ersättare hördes. Efter kommunicering kommer de att entledigas.
Enligt 10 kap. 6 § begravningslagen har ombud rätt till skälig ersättning för sitt arbete och sina kostnader. Ersättningen betalas av församlingen och utgör en kostnad för begravningsverksamheten. Ersättningen skall enligt 56 § begravningsförordningen betalas för sådana kostnader som varit nödvändiga för fullgörande av uppdraget. Det får anses vara huvudmannen som avgör om kostnaderna är nödvändiga. Deltagande i utbildning förutsätts ske efter överenskommelse med huvudmannen för bedömning av nödvändigheten för att fullgöra uppdraget.
Med hänsyn till vad som har anförts anser länsstyrelsen att det inte varit fråga om något fel eller någon försummelse från länsstyrelsens sida. Till detta kommer att ett förordnande av en ersättare inte med automatik ger upphov till utbildningskostnader.
För att staten skall drabbas av ett skadeståndsansvar krävs enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen att det kan konstateras fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Denna culpabedömning är inte i alla avseenden densamma som vid bedömningen av skadeståndsansvar för andra rättssubjekt. Vid rättstillämpningen finns det ofta utrymme för olika bedömningar, vilka var för sig kan framstå som riktiga i den meningen att det inte kan sägas att det ena eller andra ställningstagandet innefattar fel eller försummelse. Skadeståndsansvar för oriktig rättstillämpning förutsätter därför att en uppen-bart oriktig bedömning gjorts (se t.ex. rättsfallen NJA 1994 s. 654 och NJA 2002 s. 88).
Enligt 10 kap. 1 § begravningslagen (1990:1144) skall länsstyrelsen, när en församling är huvudman för begravningsverksamheten, förordna ett eller flera ombud att granska hur församlingen tar till vara de personers intressen som inte tillhör Svenska kyrkan. Närmare bestämmelser om hur ombud utses och entledigas finns i begravningsförordningen (1990:1147). Enligt 10 kap. 6 § begravningslagen har ombudet rätt till skälig ersättning för sitt arbete och sina kostnader. Ersättningen skall utges av församlingen.
I förevarande fall har länsstyrelsen förordnat dels ett begravningsombud, dels en ersättare för ombudet. Något uttryckligt stöd i begravningslagen för länsstyrelsen att utse ersättare för begravningsombud finns inte. Vid bedömningen av om länsstyrelsens rättstillämpning varit så uppenbart oriktig att den grundar skadeståndsansvar för staten kan dock konstateras att 10 kap.
1 § begravningslagen ger ett visst tolkningsutrymme. Av bestämmelsen framgår att länsstyrelsen kan förordna "ett eller flera ombud". Det är således möjligt för länsstyrelsen att förordna två ombud för ett och samma verksamhetsområde. Inget sägs i lagen om huruvida det ena ombudet därvid får vara ersättare för det andra. Att förordna ersättare kan därför inte anses stå i tydlig strid med lagen. Av länsstyrelsens yttrande framgår också att Burlövs kommun föreslagit en ersättare för ombudet.
Att länsstyrelsen i detta fall i sitt beslut förordnat den ene som ombud och den andre som ersättare kan med hänsyn till det anförda inte anses utgöra en klar överträdelse av den aktuella rättsregeln eller i övrigt anses innefatta något fel eller någon försummelse. Burlövs församling kan mot bakgrund härav inte tillerkännas skadestånd av staten. Ersättningsanspråket skall alltså avslås.
Ärendet avslutas, varvid Justitiekanslern beklagar den utdragna handläggningen här.