JK 4987-06-40

Den 22 juni 2000 registrerade Patent- och registreringsverket på ansökan av Billy & Tony Aktiebolag (nedan Billy & Tony) varumärket SALT. Varumärket registrerades för kundinformation vid försäljning av kläder

Efter ansökan om nyregistrering av ett aktiebolag med firman Salt Fashion AB registrerade Bolagsverket den 8 september 2004 bolaget med firma i enlighet med ansökan. Enligt bolagsordningen skulle bolaget bedriva försäljning av konfektion i butik samt därmed förenlig verksamhet. Bolaget heter numera Göteborg Fashion Room AB och benämns nedan Bolaget.

Billy & Tony väckte därefter talan mot Bolaget vid Göteborgs tingsrätt med yrkanden om att tingsrätten vid vite skulle förbjuda Bolaget att använda Bolagets firma, att registreringen av Bolagets firma skulle hävas samt att tingsrätten skulle fastställa att Bolaget var skadeståndsskyldigt mot Billy & Tony på grund av varumärkesintrång. Billy & Tony och Bolaget träffade sedan en förlikning, och tingsrätten meddelade dom i enlighet med överenskommelsen. Enligt förlikningen skulle Bolaget bl.a. upphöra med nyttjandet av sin firma samt utge ersättning till Billy & Tony med 15 600 kr för delar av Billy & Tonys rättegångskostnader.

Bolaget framställde under 2006 ett anspråk på skadestånd av staten om 98 187 kr, varav 35 000 kr avsåg hälften av nedlagda kostnader för förlorad inarbetning och marknadsföring. Bolaget åberopade till stöd för sitt anspråk att Bolagsverkets handläggning och registrering av Bolagets tidigare firma Salt Fashion AB innefattade fel eller försummelse och att felet hade orsakat Bolaget skada med det fordrade beloppet.

Genom ett beslut den 15 januari 2007 tillerkände Justitiekanslern Bolaget skadestånd med 40 333 kr. I beslutet konstaterade Justitiekanslern att Bolagsverket mot bakgrund av de två firmornas likhet och med beaktande av 10 § första stycket 6 firmalagen (1974:156) hade ådragit staten skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207). Ersättningsanspråket för förlorad inarbetning och marknadsföring avslogs emellertid med följande motivering.

”Bolaget har fordrat ersättning med 35 000 kr avseende hälften av kostnaden för den inarbetning och marknadsföring genom annonsering som har blivit overksam till följd av firmaändringen. Ingen utredning har emellertid lagts fram till styrkande av det fordrade beloppet, vare sig beträffande kostnaden för annonsering eller såvitt avser uppskattningen av värdet av den inarbetning av firmanamnet Salt Fashion AB som har gått förlorad genom firmaändringen. Det saknas därmed, åtminstone för närvarande, förutsättningar att godta att någon skada har uppstått för Bolaget i denna del.”

Bolaget har nu begärt omprövning av beslutet såvitt gäller Bolagets annons- och marknadsföringskostnader. Med åberopande av fakturor för annonskostnader under november 2004 – juni 2006 har bolaget fordrat skadestånd med hälften av dessa kostnader, som har uppgått till totalt 82 625 kr, alltså 41 312 kr. Därutöver har Bolaget fordrat ersättning för den del av ersättningen om 15 600 kr till Billy & Tony som på grund av Bolagets självrisk inte har ersatts av Bolagets försäkringsbolag. Kravet uppgår i denna del till 1 920 kr.

Inför Justitiekanslerns tidigare beslut yttrade sig Bolagsverket. Verket anförde beträffande kostnaderna för förlorad inarbetning och marknadsföring bl.a. följande.

”Bolagsverket vill […] anmärka att det är svårt att fastställa vilket värde som ligger i inarbetningen av själva firman för en klädbutik. Detta eftersom det finns ett antal faktorer som bidrar till verksamhetens etablering i omsättningskretsen, som t ex de kända varumärken som tillhandahålls i butiken, butikens läge och personalens service.

Bolaget har inte presenterat någon utredning till styrkande av varför ersättning för förlorad inarbetning och marknadsföring bör utgå och hur värdet av inarbetningen och marknadsföringen varit knuten till själva firman Salt Fashion AB. Det är därför Bolagsverkets uppfattning att de kostnader som Bolaget lagt ner på inarbetning och marknadsföring av firman Salt Fashion AB, kommit Bolaget till del under den tid då verksamheten bedrevs under denna firma.”

Bolaget yttrade sig över vad Bolagsverket hade anfört.

Marknadsföringskostnaderna

Justitiekanslern har uppfattat Bolagets skadeståndsanspråk i denna del som ett krav på ersättning för det upparbetade värde som firman Salt Fashion AB på grund av annonsering och annan marknadsföring hade när Bolaget var tvunget att byta firma.

Det förtjänar inledningsvis att påpekas att Redovisningsrådet i sin rekommendation avseende immateriella tillgångar (RR 15) har slagit fast att internt upparbetade värden i form av goodwill, varumärken och liknande inte får redovisas som en tillgång i ett företags balansräkning. Det framgår att rekommendationen baseras på en syn som innebär att utgifter för att internt upparbeta varumärken och liknande inte kan särskiljas från löpande utgifter för att utveckla ett företags affärsverksamhet (p. 52). Annorlunda kan det emellertid förhålla sig för det fall liknande immateriella tillgångar vid ett företagsförvärv – jämfört med företagets övriga tillgångar – kan sägas ha åsatts särskilda värden.

Det anförda hindrar naturligtvis inte att en firma i egenskap av tillgång redan före en försäljning av den verksamhet som firman betecknar i och för sig kan sägas ha ett upparbetat värde, även om detta inte kan tas upp i verksamhetens balansräkning. Det är emellertid naturligt att det i en sådan situation är svårt att med någon säkerhet fastställa värdet, inte minst eftersom såväl förekomsten som storleken av värdet – i enlighet med vad Bolagsverket har påtalat – torde vara beroende av ett flertal omständigheter som inte enbart är kopplade till verksamhetens marknadsföring. Som Redovisningsrådet har påpekat måste en gränsdragning göras gentemot vissa löpande utgifter. Vidare är det uppenbart att t.ex. ett företags ekonomiska ställning och resultat är några av de omständigheter som därutöver är av betydelse för bedömningen.

Det ter sig naturligt att nedlagda kostnader för marknadsföring är en av de omständigheter som kan inverka på en firmas värde. Några säkra slutsatser beträffande detta torde emellertid inte kunna dras enbart genom förekomsten i ett enskilt fall av sådana kostnader. Och att anse att värdet av en firma uppgår till en viss kvotdel av kostnaderna för nedlagd marknadsföring torde inte vara möjligt utan annan utredning som utvisar ett sådant samband i det konkreta fallet.

I det aktuella fallet avser marknadsföringskostnaderna i allt väsentligt annonser som månatligen har införts i Örgryte/Härlanda Tidning. Detta synes vara en gratistidning som delas ut i Örgryte- och Härlanda-området. Det har inte framkommit hur annonserna har varit utformade. Inte heller har framgått om annonserna har varit inriktade på konkreta affärserbjudanden, som på kort sikt har genererat intäkter för Bolaget, eller om de huvudsakligen har varit inriktade på en långsiktig inarbetning hos allmänheten av Bolagets verksamhet. Som nämndes i Justitiekanslerns tidigare beslut har inte heller framgått varför det nu fordrade beloppet har bestämts till hälften av marknadsföringskostnaderna.

Enligt Justitiekanslerns mening är det inte möjligt att enbart genom den av Bolaget framlagda utredningen fastställa att Bolaget genom att inte kunna använda sin tidigare firma har gått miste om en immateriell tillgång med ett värde som motsvarar den påstådda skadan.

Likväl är omständigheterna sådana att det får godtas att Bolaget har lidit en viss skada genom att delar av marknadsföringskostnaderna har kommit att bli onyttiga till följd av det fel som staten är ansvarig för, eller – med andra ord – genom att ett visst upparbetat värde på den firma som man måste överge har gått förlorat. Det ter sig sannolikt att en domstol skulle vara benägen att uppskatta en sådan skada till ett skäligt belopp med tillämpning av 35 kap. 5 § rättegångsbalken. Vid en domstolsprövning skulle också Justitiekanslern vara beredd att diskutera en förlikning i saken. I sådana fall brukar Justitiekanslern ibland i den frivilliga skaderegleringen bestämma skadan till ett belopp som ungefär motsvarar vad Justitiekanslern skulle vara beredd att erlägga i samband med en förlikning.

Mot den angivna bakgrunden bestämmer Justitiekanslern skadeståndet i denna del till 10 000 kr.

Genom den utredning som har åberopats har framgått att Bolaget i denna del har drabbats av en ersättningsgill skada om 1 920 kr som staten – utöver vad Bolaget har tillerkänts genom Justitiekanslerns tidigare beslut – bör svara för.