JK 5024-16-40

Bakgrund

AK åtalades i november 2014 i Nacka tingsrätt för mord. Enligt åklagaren hade han den 21 augusti 2012 berövat en annan person livet i Thailand. AK vidgick de faktiska omständigheterna i stort men bestred ansvar eftersom han menade att han agerat i nödvärn. Om han på något sätt skulle göras ansvarig för brott ansåg han att det inte var fråga om mord, utan grov misshandel och vållande till annans död.

Som bevisning åberopade åklagaren bl.a. vittnesförhör med två personer bosatta i Thailand. Tingsrätten kallade dessa vittnen till huvudförhandling i december 2014 men det stod tidigt klart att de inte skulle inställa sig. Efter att tingsrätten ansökt om rättslig hjälp från thailändska myndigheter kom vittnena i stället att höras via videolänk från en domstol i Thailand.

Den 20 mars 2015 dömde Nacka tingsrätt AK till fängelse i ett år och sex månader för grov misshandel och vållande till annans död.

Både AK och åklagaren överklagade domen till Svea hovrätt. Under handläggningen beslutade hovrätten att inte tillåta viss bevisning som AK åberopade. Den 11 december 2015 ändrade hovrätten tingsrättens dom och dömde AK till tio års fängelse för mord.

AK överklagade domen till Högsta domstolen, som den 2 mars 2016 beslutade att inte meddela prövningstillstånd. Hovrättens avgörande stod därmed fast. En ledamot var skiljaktig och ansåg att prövningstillstånd skulle meddelas.

Anspråket

AK har begärt skadestånd av staten med 1 000 000 kr för ideell skada på den grunden att hans rätt till en rättvis rättegång enligt Europakonventionen har åsidosatts vid rättegången i hovrätten. Till stöd för sitt anspråk har AK anfört i huvudsak följande.

Av artikel 6.3 d) i Europakonventionen framgår att var och en som blivit anklagad för brott har rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom. Han har med all önskvärd tydlighet försökt göra gällande sin principiella rätt att låta förhöra de två thailändska vittnena. Han har krävt att vittnena ska infinna sig i domstolen i Sverige och dessutom försökt få svar på sina frågor via videolänk.

Tingsrätten fick garantier från thailändsk åklagare om att vittnesförhören kunde ske via videolänk under betryggande former. När förhören sedermera inleddes visade det sig att den thailändska åklagaren inte hade för avsikt att leva upp till detta. När förhöret med det första vittnet inleddes avbröts det från Thailand och det klargjordes att varken åklagare, målsägandebiträde, försvarare eller rättens ordförande fick ställa frågor direkt till vittnena.

Vittnesförhören gick i stället till så att den thailändska åklagaren och en tolk satt bredvid vittnena. När en fråga ställdes omformulerades den till vittnet av tolken eller av den thailändska åklagaren och i vissa fall av båda två. Ibland uppstod en diskussion mellan åklagaren och tolken, som sedan presenterade ett svar för vittnet. Det förekom också att vittnena fick hjälp av andra personer på plats i Thailand, bl.a. av en person som inte syntes i videoupptagningen. Förhören gick felaktigt till även på andra sätt.

Detta förfarande har medfört flera nackdelar för honom. För det första har han inte kunnat ställa direkta frågor till vittnena. För det andra har varken försvararen eller rätten kunnat ingripa mot den thailändska åklagarens och tolkens regelvidriga inblandning i vittnesförhören. För det tredje finns det en risk att de svenska domstolarna kommit att döma över andra uppgifter än de som faktiskt lämnats av vittnena. Delar av utsagorna kan komma från eller i vart fall ha förvrängts av den thailändska åklagaren eller tolken.

Förfarandet har inneburit ett påtagligt och kännbart ingrepp i grundläggande rättssäkerhetsgarantier. Felen är så djupgående att det inte hjälper med en försiktig värdering av vittnesuppgifterna. Den åberopade bevisningen borde antingen ha avvisats eller ha tagits upp genom förnyade förhör i Sverige. Hovrätten har dock inte gjort detta, utan lagt uppgifterna till grund för sin dom. Hovrätten har dessutom avvisat hans begäran om att höra den aktuella tolken, samtidigt som tolkens skriftliga yttranden har tillåtits som bevis.

Utgångspunkter för bedömningen

AK:s anspråk gäller ersättning för ideell skada.

Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten ersätta ideell skada som har sin grund i att någon kränks på det sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritets­kränkande brott. Regleringen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsut­övning.

Enligt Högsta domstolens praxis (se främst rättsfallen NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten bli ersättningsskyldig också vid överträdel­ser av Europa­konventionen. I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en över­trädelse av konventionen genom en rätt till skade­stånd ska sådant skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Vid prövningen ska denna be­stäm­mels­e tolkas konformt med konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de begräns­ning­ar som följer av 2 kap. 3 § skade­stånds­lagen inte bortfalla ens vid en kon­­ventionskonform tolkning. Därmed kan ersätt­ning för ideell skada vid över­träd­elser av konventionen i regel inte grundas på skade­stånds­lag­en. Sådan ersättning kan dock utgå utan särskilt lag­stöd om det krävs för att upp­fylla Sveriges åtag­­an­den enligt kon­ven­tion­en. Med det menas skyl­dig­het­­en enligt artikel 13 i konventionen att på det nationella planet till­handa­hålla rätts­medel för att komma till rätta med konventions­över­träd­elser.

AK har inte gjort gällande att domstolarnas handläggning innefattat något sådant integritetskränkande brott som är en förutsättning för att ersättning för ideell skada ska kunna utgå med stöd av skadeståndslagen. Justitiekanslern kan inte heller se att så skulle vara fallet. Frågan är därför om det förekommit en sådan överträdelse av Europakonventionen som kan grunda skadeståndsansvar för staten enligt Högsta domstolens praxis.

Kort om rätten till en rättvis rättegång

Rätten till en rättvis rättegång behandlas i artikel 6 i Europakonventionen.

Av artikel 6.1 framgår att var och en, vid prövningen av en anklagelse mot honom för brott, ska ha rätt till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upp­rättats enligt lag. I artikel 6.3 d) anges vidare att var och en som har blivit an­klagad för brott ska ha rätt att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom samt att själv få vittnen inkallade och förhörda under samma förhållanden som vittnen åberopade mot honom.

Frågan om det har skett en kränkning av rätten till en rättvis rättegång ska enligt Europadomstolens praxis bedömas mot bakgrund av rättegången i sin helhet. De speciella minimirättigheter som anges i artikel 6.3 kan ses som en precisering eller exemplifiering av villkor som måste vara uppfyllda för att en rättegång ska anses som rättvis (om detta och det följande, se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, femte upplagan, s. 259–353).

Exakt vad som ingår i det allmänna begreppet rättvis rättegång är svårt att sammanfatta. En grundläggande princip är dock att en part ska bli hörd av domstolen. Det innebär att parten ska få möjlighet att framföra vad han eller hon har att säga till stöd för sina ståndpunkter. Utmärkande för en rättvis rättegång är också att parterna är lik­ställda i processen och att proceduren inte gynnar den ena på den andras bekostnad. Den tilltalade i ett brottmål får exempelvis inte ha sämre möjligheter än åklagaren att utföra sin talan inför domstolen. Principen om parternas likställdhet hänger nära samman med principen om ett kontradiktoriskt förfarande. Denna princip syftar till att garantera att båda parterna får kännedom om allt material i rättegången och att de har samma möjligheter att åberopa bevisning och att utföra sin talan.

På samma sätt som den tilltalade ska få tillgång till handlingar i målet och ges tillfälle att vid behov bestrida deras värde som bevismaterial ska han eller hon också ha möjlighet att angripa den muntliga bevisning som åkla­garen åberopar. Det ska därför finnas en rätt att ställa frågor till vittnen för att på så sätt få fram ytterligare information eller för att påvisa svagheter i deras utsagor. I regel får en domstol inte grunda en fällande dom på munt­liga utsa­gor av personer som den tilltalade inte haft möjlighet att förhöra i något skede av processen (se bl.a. NJA 1991 s. 512 och Schatschaschwili mot Tysk­land, no. 9154/10, Europadomstolens dom [stor kammare] den 15 december 2015).

Den tilltalades rättigheter enligt artikel 6.1 och 6.3 d) är inte begränsade till att få ställa frågor till åklagarens vittne. Han eller hon har också rätt att kalla in egna vittnen på samma villkor som åklagaren. För båda parterna gäller dock att det i princip är den nationella domstolen som avgör om bevisningen är relevant. Nationell lag får ställa upp villkor för hörande av vittnen, förutsatt att villkoren är lika för båda parterna. Det är bara i undantagsfall som Europadomstolen har synpunkter på vilken bevisning som tillåtits.

Närmare om AK:s rättegång

Justitiekanslern har tagit del av tingsrättens och hovrättens domar samt protokollen från domstolarnas huvudförhandlingar. Justitiekanslern har även tagit del av den översättning av de aktuella vittnesförhören som åklagaren har gett in i hovrätten och den redogörelse för det ena vittnesförhöret som AK har gett in. Därutöver har Justitiekanslern tagit del av andra relevanta handlingar ur akterna, bl.a. tolkens yttranden i målet och hovrättens protokoll den 10 november 2015 om tillåtande av bevisning.

När det gäller de två vittnena framgår bl.a. följande. Båda vittnena hördes i Thailand av svensk polis under förundersökningen. Vid rättegången begärde åklagaren att förhören skulle tas upp genom videokonferens med Sveriges ambassad i Bangkok. AK motsatte sig detta och begärde att förhören skulle tas upp genom att vittnena närvarade i tingsrätten. Tings­rätten kallade därför vittnena att närvara vid förhandling den 12 december 2014. Vittnena inställde sig dock inte och det framkom att de inte heller hade för avsikt att närvara via videolänk från ambassaden. Enligt vad som upplystes fanns det inte stöd i thailändsk rätt för att med hjälp av tvångs­medel se till att vittnena infann sig i Sverige eller vid ambassaden.

Genom kontakter med Justitiedepartementet och thailändska myndigheter utredde tingsrätten vilka möjligheter som fanns att ändå höra vittnena. Tingsrättens överväganden, bl.a. utifrån Europakonventionen, framgår av ett protokoll den 15 december 2014. Efter att ha vägt för- och nackdelar med olika alternativ valde tingsrätten ett förfarande som innebar att förhören skulle tas upp i en domstol i Thailand och överföras till tingsrätten via videolänk. En formell ansökan om internationell rättslig hjälp gjordes.

Vittnesförhören ägde rum den 18 februari 2015. Rätten, åklagaren, måls­ägande­biträdet samt AK och hans försvarare var på plats i tingsrätten. De två vittnena närvarade via videolänk från en domstolssal i Thailand. På plats i domstolen i Thailand var också tolk, svensk polis samt ett antal thailändska åklagare, domare och andra tjänstemän. Tolken avlade svensk tolked och förordnades av tingsrätten som tolk vid förhandlingen. Enligt uppgift från svensk polis var det fråga om en tolk som vid behov anlitades av det nordiska sambandskontoret i Bangkok. De två vittnena avlade svensk och thailändsk vittnesed. Den svenska åklagaren fick ställa frågor först och därefter ställde målsägandebiträdet och försvararen frågor. Frågorna förmedlades genom tolken och den thailändska åklagaren. Av utskrifterna framgår att det vid flera tillfällen under förhören förekom diskussioner mellan bl.a. vittnet, tolken och den thailändska åklagaren.

Under den fortsatta handläggningen i tingsrätten lyfte AK:s försvarare frågan om hur vittnesförhören hade genomförts. Tingsrätten gav försvararen tillfälle att utföra vissa utredningsåtgärder i fråga om vittnena och hur förhören gått till m.m. Den aktuella tolken yttrade sig skriftligt om vittnesförhören, liksom en av de svenska poliser som närvarat i Thailand.

Hovrätten spelade upp ljud- och bildfiler av vittnesförhören i tingsrätten och tog även del av de översatta utskrifter av förhören som åklagaren gav in. Hovrätten tillät att tolkens yttranden åberopades som bevisning men bedömde att ett muntligt förhör med tolken inte skulle tillföra målet något väsentligt utöver vad som framgick av hans skriftliga yttranden.

I sina domar kommenterade både tingsrätten och hovrätten förhållandena kring vittnesförhören och hur vittnesmålen skulle värderas i bevishänseende.

Bedömningen av rättegången

Justitiekanslern bedömer att det som har kommit fram i ärendet inte ger stöd för att det förekommit någon överträdelse av AK:s rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 och 6.3 d) i Europakonventionen.

Det står i och för sig klart att vittnesförhören har varit omständliga att genom­föra. Som hovrätten påpekat har frågor från rättssalen i Sverige över­satts till thailändska av en tolk på plats i Thailand, varefter en thailändsk åklagare ställt frågan till vittnet. När vittnet sedan svarat har den thailändska åklagaren redovisat svaret till tolken, som har översatt det till svenska.

Det står samtidigt klart att försvaret har fått ställa frågor till vittnena och också gjort detta, låt vara att det varit förknippat med vissa svårigheter. Situationen skiljer sig alltså väsentligt från de fall som Europadomstolen har bedömt, när försvaret inte alls kunnat ställa frågor till vittnen. De översatta utskrifterna av förhören ger vidare inte stöd för att frågor och svar skulle ha förvanskats på något medvetet sätt. Som hovrätten påpekat tycks de diskus­sioner som förekommit till stor del ha berott på att frågor inte har förståtts.

har

fått ställa frågor

En viktig omständighet i sammanhanget är vidare att både tingsrätten och hovrätten har varit väl medvetna om problemen med vittnesförhören. Frågan om hur förhören gått till, vilken kvalitet tolkningen hållit och om vittnena på något sätt påverkats har varit föremål för uppmärksamhet och utredning i båda instanserna. Tolken och en av de svenska poliser som närvarade har lämnat uppgifter i saken och förhören har som framgått skrivits ut i sin helhet och översatts. Vid sidan av denna genomlysning har tingsrätten och hovrätten uttryckligen klargjort att vittnesförhören har värderats med stor försiktighet, med hänsyn till just det sätt på vilket förhören genomförts. Hovrätten har uttalat att vittnesförhören kan tillmätas betydelse endast i den mån de får stöd av annan utredning. Det har alltså inte varit fråga om att okritiskt lägga de aktuella vittnesuppgifterna till grund för fällande dom.

När det gäller vittnesmålens betydelse för utgången måste det påpekas att AK vidgått de faktiska omständigheterna i stort. Prövningen har främst varit inriktad på frågan om en nödvärnssituation förelegat, om gärningen i så fall varit uppenbart oförsvarlig, om AK svårligen kunnat besinna sig och om han haft uppsåt att döda. I hovrättens dom anges att det första vittnets uppgifter är så osäkra att de inte ska inverka på bedömningen av vad som är utrett om händelseförloppet. Justitiekanslern kan inte se att detta vittnesmål har påverkat utgången över huvud taget.

Vad gäller det andra vittnet, har hans uppgifter om hur AK utdelat ett knivhugg av allt att döma haft viss betydelse för bedömningen i hovrätten. Hovrätten har dock gjort en omsorgsfull prövning och beaktat att detta vittne, till skillnad från det första, hördes av polis i direkt anslutning till händelsen. Hovrätten har vidare beaktat att hans uppgifter fått stöd av ett rättsintyg från en läkare och av läkarens muntliga uppgifter. Hovrätten har också beaktat att hans uppgifter i delar bekräftats av AK:s fru. Hans vittnesmål har alltså inte varit ensamt avgörande för utgången.

Vid en helhetsbedömning av rättegången måste det vidare vägas in att

domstolarna på flera sätt agerat för att åstadkomma en rättvis och rättssäker process. Tingsrätten har kallat vittnena att inställa sig personligen i Sverige. Först när detta har visat sig praktiskt och rättsligt omöjligt har tingsrätten accepterat lösningen med en videokonferens. Som framgår av tingsrättens protokoll har det beslutet föregåtts av noggranna överväganden, bl.a. utifrån Europakonventionens krav. Tingsrätten har också gett försvaret möjlighet att i efterhand hämta in kompletterande uppgifter om hur förhören gått till m.m. AK och hans försvarare har såvitt framgår genomgående fått ta del av och getts tillfälle att yttra sig över materialet i målet.

Justitiekanslern konstaterar slutligen att hovrättens beslut i fråga om förhör med den aktuella tolken har grundat sig på bedömningen att ett muntligt förhör inte skulle tillföra något väsentligt utöver det som redan kommit fram i tolkens skriftliga yttranden. Som framgått tillåter Europakonventionen i regel att den nationella domstolen prövar om viss bevisning är relevant och hovrättens beslut i detta fall kan inte anses ha stridit mot konventionen.

Vid en bedömning där alla dessa faktorer beaktas kan Justitiekanslern inte se att det sätt som vittnesförhören har genomförts på innebär att rättegången har varit orättvis. Det finns inte heller i övrigt stöd för att det förekommit någon överträdelse av rätten till en rättvis rättegång så som den kommer till uttryck i artikel 6 i Europakonventionen. Anspråket ska därför avslås.