Domskäl

TR:n (ordf rådmannen Ullrich) anförde i dom d 19 april 1991:

Domskäl. L.Ö. har förnekat vad åklagaren lagt henne till last och uppgivit: Hon känner N.C. sedan början av 1980-talet, då hon träffade honom i Goa i Indien. Hon for dit tillsammans med en pojkvän men lärde känna A.R., med vilken hon ingick ett förhållande. Både hon och A.R. använde narkotika. De träffade N.C. därefter vid ett tillfälle 1986 i Portugal. På hösten 1987 kom N.C. till Sverige. Hon och A.R. träffade honom på en restaurang. Hon känner inte till att någon narkotikaaffär gjordes upp dem emellan vid det tillfället. Ett par dagar senare greps A.R. för annan brottslighet, vilket hon talade om för N.C.. I slutet av febr 1988 kom N.C. hem till henne i bostaden på Frejgatan. A.R. avtjänade då ett fängelsestraff. Under den närmaste tidsperioden träffades hon och N.C. mellan tre och sex gånger. De besökte restauranger och gjorde inköp tillsammans. Vid ett tillfälle nämnde N.C. att han hade med sig ett större parti kokain, som han ville att hon skulle ta hand om. Hon ville inte göra det och N.C. blev arg. Därefter träffades de bara en gång varvid de sade adjö. Hon vet inte varför N.C. falskeligen uppgivit att hon av honom tagit emot heroin för försäljning. Det kan bero på att han vill hämnas för att hon ej mottog kokainpartiet.

Åklagaren har åberopat uppgifter från N.C. som lämnats vid förhör d 18 mars 1991 på polisstationen i Woking i England. Förhöret, som har hållits av brittisk polis i närvaro av två svenska utredningsmän, L.Ö:s offentlige försvarare och åklagaren, har spelats upp under huvudförhandlingen.

N.C. har under förhöret uppgivit bl a: Han hade köpt ett kg heroin i Indien och for med detta till Stockholm d 23 febr 1988. Han hade dessförinnan inte träffat något avtal om försäljning av heroinet. Han tog kontakt med L.Ö. och sade att han hade heroin för vidareförsäljning. Hon gick med på att sälja och skulle betala honom 900 kr per g. Under de följande två veckorna mottog hon vid fyra tillfällen 200 g heroin vid varje tillfälle. Mottagandet skedde vid två tillfällen på hotell Birger Jarl där han bodde och vid två tillfällen på restaurangen Brända Tomten. Det förflöt två eller tre dagar mellan leveranserna. I samband med dessa redovisade hon för det tidigare mottagandet med 180 000 kr. När hon sålt 800 g och han fått betalt enligt överenskommelsen for han hem, vilket skedde d 9 mars 1988. Vid något av deras sammanträffanden talade de om att han skulle föra kokain till Stockholm men något avtal om detta träffades inte, då han inte ansåg att det var värt besväret.

N.C. har under förhöret även lämnat uppgifter om en narkotikaaffär under hösten 1987 med A.R. och uttalat besvikelse över att han på grund av A.R:s gripande endast erhållit 6 000 USD mot överenskomna 10 000 USD för leveransen. Han har tillagt att det inte förekommit några motsättningar mellan honom och L.Ö. eller honom och A.R..

N.C. har enligt egen uppgift avgivit sin utsaga i syfte att göra rent hus med sitt förflutna så att det efter hans pågående straffavtjäning inte aktualiseras någon nyupptäckt brottslighet. Utsagan är detaljerad och nyanserad. Den präglas av spontanitet och uppriktighet. Det saknas enligt TR:n skäl att anta att han lämnat oriktiga uppgifter i syfte att tillvita L.Ö. en allvarlig brottslighet, som hon inte begått, eller i något annat syfte. TR:n sätter på grund härav tilltro till N.C:s utsaga. Åtalet är därför styrkt i enlighet med gärningspåståendet.

L.Ö. har tidigare vid tre tillfällen dömts för narkotikabrott. Hon dömdes senast d 16 febr 1989 av Stockholms TR för sådan brottslighet till fängelse ett år. Hon frigavs villkorligt efter halva strafftiden och blev i anslutning härtill familjevårdsplacerad. Enligt personutredningen avhöll hon sig under det följande året helt ifrån narkotika och har enligt egen uppgift ej använt droger sedan tiden för den senaste lagföringen.

Med hänsyn till att den aktuella brottsligheten ligger förhållandevis långt tillbaka i tiden och till att L.Ö. numera synes ha förändrat sin livsföring till det bättre anser TR:n att det finns skäl att utmäta ett kortare fängelsestraff än det som annars skulle bestämmas. TR:n beaktar vid straffmätningen även den senaste domen.

L.Ö. bör kvarbli i häktet.

Domslut

Domslut. TR:n dömde L.Ö. jämlikt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64) för grovt narkotikabrott till fängelse fem år.

Domskäl

HovR:ns domskäl. Åtalet baseras enbart på utsagan från N.C.. Det finns anledning att med stor försiktighet värdera uppgifter från en medmisstänkt som dessutom inte kunnat höras direkt i HovR:n. Även med beaktande av detta ger dock det som förekommit i HovR:n inte anledning att dra andra slutsatser än TR:ns i fråga om tilltron till N.C:s utsaga. Genom den är följaktligen utrett att L.Ö. gjort sig skyldig till grovt narkotikabrott i enlighet med åtalet.

Det finns inte anledning att bestämma fängelsestraffet kortare än TR:n gjort.

Det är inte uppenbart att skäl till häktning saknas.

TR:ns dom skall följaktligen stå fast.

HovR:ns domslut. HovR:n - som tillämpar 34 kap 3 § 2 st BrB - fastställer TR:ns domslut - - -.

Referenten, t f hovrättsassessorn Svahn Lindström, med vilken nämndemannen Björkman instämde, var skiljaktig i ansvarsdelen enligt följande yttrande.

Åklagarens bevisning består liksom vid TR:n av N.C:s uppgifter. N.C. har hörts i England av engelsk kriminalpolis med bl a åklagaren och L.Ö:s dåvarande försvarare närvarande vid förhöret. N.C:s uppgifter har här och vid TR:n förebragts genom uppspelning av bandupptagning från förhöret i England. HovR:n har med stöd av 35 kap 14 § 1 st 3 RB tillåtit åklagaren att åberopa den i England avgivna berättelsen som bevisning.

Frågan är då hur denna bevisning skall värderas. N.C. har utan att tveka berättat att L.Ö. innehaft och överlåtit heroin i enlighet med vad åklagaren påstår. Berättelsen är detaljerad och förefaller vederhäftig; de uppgifter som har gått att kontrollera har visat sig stämma. Det finns ingenting som stöder L.Ö:s antagande att N.C. skulle ha haft anledning att få henne straffad för ett brott hon inte har begått. Om N.C. hade lämnat sin berättelse muntligen vid HovR:ns huvudförhandling, skulle berättelsens bevisvärde sannolikt ha bedömts som avsevärt.

Emellertid har N.C. alltså inte hörts vare sig vid TR:n eller HovR:n. En huvudregel i svensk bevisrätt är den s k bevisomedelbarhetsprincipen som när det gäller utsagor av vittnen och andra innebär att bevisning i regel inte skall förebringas genom bandupptagningar och protokoll utan genom ett förhör inför rätten. Det är den metod som ansetts ge de bästa förutsättningarna för rätten att värdera bevisningen. I detta mål har det inte gått att tillämpa bevisomedelbarhetsprincipen beträffande N.C:s berättelse. Det gör att bevisvärdet av hans berättelse måste påverkas. För det första är det självfallet lättare att beskylla någon för brott när den påstådda brottslingen inte finns närvarande. Onekligen hade det varit värdefullt för möjligheterna att värdera N.C:s uppgifter att höra honom lämna dem med L.Ö. närvarande. Vidare har N.C. visserligen utsatts för frågor av både försvarare och åklagare under förhöret i England. Men varken HovR:n eller L.Ö. har haft tillfälle att ställa några frågor till honom eller fått möjlighet att se hur han reagerat på ställda frågor. Den extra kontroll av olika förhörspersoners tillförlitlighet som normalt kan utövas i brottmålsrättegångar har alltså inte gått att genomföra här.

Mot den angivna bakgrunden måste man vara försiktig vid bevisvärderingen i målet. Det finns ingen annan bevisning mot L.Ö. än N.C:s berättelse. Denna berättelse, sådan den förebragts inför HovR:n, är enligt min mening inte tillräcklig för fällande dom. Med ändring av TR:ns dom ogillar jag därför åtalet.

Domskäl

Domskäl. Den enda egentliga bevisning som från åklagarsidan har åberopats till stöd för åtalet mot L.Ö. utgörs av de uppgifter som den i Storbritannien häktade brittiske medborgaren N.C. lämnat vid förhör d 18 mars 1991 på polisstationen i Woking i England. I målet aktualiseras därmed frågor om förutsättningarna för att uppgifter av sådant slag skall få åberopas som bevis och om hur denna bevisning i så fall bör värderas.

Enligt 35 kap 14 § 1 st RB gäller bl a att en uppteckning av en berättelse som någon i anledning av en redan inledd eller förestående rättegång har lämnat inför åklagare eller polismyndighet eller annars utom rätta får åberopas som bevis i rättegången endast om det är särskilt föreskrivet (punkt 1), om förhör med den som lämnat berättelsen inte kan hållas vid eller utom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten (punkt 2) eller om det finns särskilda skäl med hänsyn till de kostnader eller olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas medföra, vad som kan antas stå att vinna med ett sådant förhör, berättelsens betydelse och övriga omständigheter (punkt 3). Enligt andra stycket av paragrafen skall dessa regler tillämpas också i fråga om en fonetisk eller liknande upptagning av en berättelse.

Enligt vad som upplysts kommer åtal mot N.C. för narkotikabrottslighet i Storbritannien att prövas i rättegång där senare under innevarande år. Det kan förutses att denne därvid kommer att ådömas ett långvarigt frihetsstraff. Vidare har upplysts att N.C. lämnat de i förevarande mål aktuella uppgifterna under villkor att han ej utlämnas för brott till Sverige. Det är för närvarande ej lagligen möjligt att föranstalta om förhör i bevissyfte vid svensk domstol med den som utomlands är berövad friheten (i en remiss till lagrådet d 12 sept 1991 föreslås på grundval av departementspromemorian Ds Ju 1987:12 att ett lagstöd tillskapas). Det står sålunda klart att N.C. inte har kunnat eller kommer att kunna höras personligen i rättegången mot L.Ö.. Bestämmelsen i 35 kap 14 § 1 st 2 RB ger därmed utrymme för att de av N.C. inför brittisk polismyndighet lämnade uppgifterna skall få åberopas i förevarande mål.

Av rättens allmänna skyldighet att sörja för att ett brottmål blir tillfredsställande handlagt följer emellertid att den har ett ansvar för att se till att bevismaterialet förebringas på det med hänsyn till omständigheterna bästa möjliga sättet och så att befogade rättssäkerhetsanspråk från den till talades sida tillgodoses. Om exempelvis uppgifter har lämnats inför utländsk polismyndighet eller i utländsk rättegång utan att den i Sverige tilltalade eller företrädare för honom har varit närvarande och beretts möjlighet att ställa frågor, kan det finnas anledning för domstolen att - i varje fall som en komplettering till uppgifterna - söka föranstalta om bevisupptagning utomlands med stöd av lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol, i den mån ett sådant förfarande bättre skulle tillgodose den tilltalades rättssäkerhetsintressen. I en sådan situation får ofta sådana synnerliga skäl anses föreligga som avses i 1 § 2 st i nämnda lag. Särskilt gäller detta när det är fråga om uppgifter av central betydelse i målet samt detta avser brottslighet med högt straffvärde. I sammanhanget bör också uppmärksammas möjligheten att föranstalta om bevisupptagning per telefon, när förutsättningar för detta föreligger.

Uppenbarligen är det inte alltid möjligt att åstadkomma en bevisupptagning utomlands som tillgodoser rättssäkerhetsaspekterna på det sätt som är önskvärt. Den främmande statens lagstiftning kan tänkas lägga hinder i vägen (jfr NJA 1990 s 273), och i andra fall kan tidsskäl eller andra vägande skäl tala emot en sådan lösning. Bevisupptagning per telefon är inte heller alltid möjlig att genomföra och kan ibland framstå som mindre lämplig med hänsyn bl a till arten av den bevisning som är aktuell. Andra hinder mot bevisupptagning kan vara att uppgiftslämnaren avlidit eller befinner sig på okänd ort. Redan av dessa skäl står det klart att det kan förekomma situationer då uppgifter lämnade inför utländsk myndighet eller i utländsk rättegång måste få användas som bevisning utan komplettering, trots att den i Sverige tilltalade inte har varit företrädd i samband med att uppgifterna lämnats och inte heller senare fått möjlighet att själv eller genom företrädare ställa frågor till uppgiftslämnaren. Naturligt är att denna brist då i stället återspeglas vid rättens värdering av den förebragta bevisningen.

I detta sammanhang finns det anledning att beakta innehållet i artikel 6 av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. I artikeln föreskrivs bl a att envar när det gäller anklagelse mot honom för brott skall vara berättigad till en rättvis ("fair") och offentlig rättegång (punkt 1). Bland särskilt angivna minimirättigheter som därvid skall tillkomma den anklagade nämns i artikeln rätten att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot honom (punkt 3 d).

Europadomstolen har i en serie avgöranden belyst innebörden av denna artikel när det gäller fall då uppgifter lämnade utom rätta har åberopats mot en tilltalad utan att uppgiftslämnaren personligen har hörts vid rätten (se de i SvJT 1991 s 293 ff refererade fallen Unterpertinger, Kostovski, Windisch och Delta; jfr numera även fallen Isgro och Asch vilka avgjorts under år 1991). Domstolen har därvid konstaterat att frågan om tillåtligheten av viss bevisning i första hand regleras av nationell lag och har begränsat sin bedömning till frågan huruvida processen som helhet, däribland sättet för bevisupptagningen, uppfyllt de krav som kan ställas på en rättvis rättegång.

Vid denna prövning har Europadomstolen uttalat att all bevisning i princip måste framläggas i den tilltalades närvaro vid en offentlig förhandling inför rätten. Detta betyder enligt domstolen dock inte att vittnesutsagor för att kunna användas som bevisning alltid måste avges vid en sådan förhandling; att som bevisning använda sådana utsagor som gjorts under förfarandet före rättegången är inte i och för sig oförenligt med punkterna 3 d och 1 i artikel 6, under förutsättning att försvarets rättigheter har respekterats. Enligt vad domstolen har uttalat kräver dessa rättigheter som regel att den tilltalade skall få en tillräcklig och adekvat möjlighet att motsäga och utfråga den som vittnat mot honom, antingen vid den tidpunkt då vittnet gjorde sitt uttalande eller också i ett senare skede av förfarandet.

I konsekvens med denna uppfattning har domstolen i flera av fallen funnit det stridande mot artikel 6 att lägga uppgifter lämnade hos polis- eller åklagarmyndighet till grund för en fällande dom när uppgiftslämnaren inte hörts i rättegången och den tilltalade eller företrädare för honom inte heller i annat sammanhang fått tillfälle att utfråga denne. De ifrågavarande uppgifterna synes i dessa fall ha varit den enda eller i varje fall den helt avgörande bevisningen mot den tilltalade.

Det förhör med N.C. som från åklagarsidan har åberopats i förevarande mål har som TR:n antecknat hållits i närvaro av L.Ö:s dåvarande offentlige försvarare och åklagaren. Dessa har också fått tillfälle att ställa frågor till N.C.. L.Ö:s rättssäkerhetsanspråk får därmed anses ha blivit tillräckligt tillgodosedda. Det förfarande som tillämpats har också förutsatts i förarbetena till de ändringar i 35 kap 14 § RB som genomfördes år 1987 (se NJA II 1987 s 199). Huruvida i avsaknad av en traktat i ämnet med Storbritannien en bevisupptagning vid domstol skulle ha kunnat åstadkommas inom rimlig tid får för övrigt betecknas som ovisst.

Förhöret med N.C., som hållits på engelska, har vid TR:n och i HovR:n förebringats genom att en ljudbandupptagning har spelats upp vid huvudförhandlingen. Även i HD har förhöret med N.C. förebringats på detta sätt. I den juridiska litteraturen har riktats invändningar mot ett sådant förfarande när det gäller utsagor avgivna på främmande språk (se Lindgren i Advokaten 1985 s 397 f och Elwing i SvJT 1985 s 234 f). Något hinder häremot kan emellertid inte anses föreligga, under förutsättning att utsagan tolkas till svenska eller - som varit förhållandet i förevarande fall - en svensk översättning finns tillgänglig i målet. Tvärtom måste uppspelning av en fonetisk upptagning många gånger vara en fördel (jfr prop 1986/87:89 s 171 och Hellners i SvJT 1985 s 767).

Frågan är därefter hur N.C:s uppgifter bör värderas. Som TR:n har anfört är hans utsaga detaljerad och nyanserad, och den ger ett intryck av spontanitet och uppriktighet. Trots detta och fastän förhöret upptagits under sådana förhållanden att L.Ö:s rättssäkerhetsanspråk har beaktats på ett godtagbart sätt, medför det förhållandet att N.C. inte hörts personligen i rättegången att hans uppgifter måste värderas med stor försiktighet.

Av utredningen får anses framgå att N.C. enligt den i anlosaxisk straffrätt tillämpade territorialitetsprincipen inte i Storbritannien kan ställas till ansvar för brott begångna i Sverige men att han kan påräkna straffnedsättning för egen del på grund av att han lämnat för L.Ö. och andra personer graverande uppgifter. Dessa förhållanden är ägnade att ytterligare försvaga bevisvärdet av hans utsaga.

Till detta kommer att flera avvikelser föreligger mellan N.C:s uppgifter enligt förhöret d 18 mars 1991 och vad han berättat vid ett av L.Ö:s försvarare åberopat tidigare polisförhör med honom d 11 okt 1990; även om berättelserna i stora drag stämmer överens skiljer sig uppgifterna åt bl a i fråga om omständigheterna kring de påstådda överlåtelserna samt kvantiteten och kvaliteten av den narkotika som skulle ha överlåtits.

Av betydelse är också att, som nämnts inledningsvis, N.C:s uppgifter utgör den enda egentliga bevisningen i målet. Att han befann sig i Stockholm under den aktuella tiden och där sammanträffade med L.Ö. - något som hon själv har medgett - är visserligen klarlagt. Det har emellertid inte förebringats någon bevisning som stöder N.C:s uppgifter om att de därvid skulle ha haft narkotikaaffärer tillsammans. Så t ex saknas utredning som skulle kunna bekräfta att L.Ö., som åtalet förutsätter, innehaft mycket betydande penningbelopp eller som ger någon antydan om i vilka sammanhang eller till vem eller vilka hon skulle ha försålt narkotikan.

Vid en samlad bedömning finner HD att bevisningen i målet inte är tillräcklig för att L.Ö. skall kunna fällas till ansvar. Åtalet skall alltså ogillas.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i själva saken ogillar HD åtalet.

JustR Lambe, med vilken JustR Nyman instämde, var skiljaktig och anförde: Jag är ense med majoriteten fram till det stycke i domen som börjar: Frågan är därefter hur N.C:s uppgifter bör värderas. Enligt min mening bör emellertid domen i fortsättningen ha följande lydelse.

N.C:s utsaga har avgivits vid polisförhör. Förhöret har skett i former som nära motsvarar den ordning som enligt RB skall iakttas vid upptagande av bevis utom huvudförhandling. Sålunda har såväl åklagaren som försvararen varit närvarande vid förhöret och ställt frågor till N.C.. Utsagan har, som förut anmärkts, i samtliga domstolsinstanser förebringats genom att en ljudbandupptagning spelats upp vid huvudförhandlingen. Även om det förhållandet att N.C. inte kunnat höras personligen av domstolarna manar till viss försiktighet vid värderingen av hans utsaga bör givetvis bevisvärdet av utsagan bedömas främst utifrån dess innehåll. I detta hänseende bör till en början anmärkas att utsagan är detaljerad och nyanserad och förmedlar ett intryck av spontanitet och uppriktighet.

Vad beträffar avvikelser som förekommer mellan N.C:s uppgifter vid två skilda polisförhör med honom bör beaktas att skillnaderna hänför sig till förhållanden utan avgörande betydelse i ett händelseförlopp som daterar sig till början av år 1988 och som sträcker sig över ca två veckor, och att händelseförloppet i stort är detsamma i bägge utsagorna.

Utsagans bevisvärde skulle kunna ifrågasättas om i målet framkommit något på personliga motsättningar grundat motiv för N.C. att sanningslöst tillvita L.Ö. den påstådda brottsligheten. Hon har dock inte kunnat ange något förhållande som utgör en plausibel förklaring till ett sådant beteende från N.C:s sida.

På samma sätt skulle utsagans bevisvärde kunna ifrågasättas om L.Ö. - som medgivit att hon vid åtskilliga tillfällen träffat N.C. under den angivna tiden - lämnat en öppen redogörelse om vad som förevarit under N.C:s Stockholmsbesök. L.Ö. har emellertid på denna punkt varit mycket svävande och knapphändig.

Av utredningen får väl anses framgå att N.C. enligt den i anglosaxisk straffrätt tillämpade territorialitetsprincipen inte i Storbritannien kan ställas till ansvar för brott begångna i Sverige men att han kan påräkna straffnedsättning för egen del på grund av att han lämnat för L.Ö. och andra personer graverande uppgifter. Det är ovisst hur stor nedsättningen kan bli men det saknas anledning tro att förväntningar om en sådan nedsättning varit av avgörande betydelse för N.C:s uppgifter om L.Ö..

Vid en samlad bedömning finner jag, liksom TR:n och HovR:n, att N.C:s utsaga förtjänar tilltro. Jag fastställer därför HovR:ns domslut.

HD beslöt d 26 sept 1991 att L.Ö. inte vidare skulle hållas häktad i målet utan omedelbart skulle försättas på fri fot.

Domskäl

TR:n (ordf t f rådmannen Erdmann, som dock var skiljaktig från nämnden beträffande den nu aktuella åtalspunkten) anförde i dom d 30 april 1991, såvitt åtalet för försök till grovt narkotikabrott och försök till varusmuggling, grovt brott, var i fråga:

Domskäl. - - - J.S. och T.T. har vitsordat att de varit i Amsterdam i mitten av dec 1990 och jan 1991. S.S. har vidgått att han varit i Amsterdam tillsammans med J.S. och T.T. i mitten av dec 1990 och att han ensam varit i Köpenhamn d 26 jan 1991. Samtliga har förnekat gärningen.

Åklagaren har till utveckling av åtalet anfört: Den 26 jan 1991 blev en bil med holländska registreringsskyltar stoppad för rutinkontroll av tullpersonal vid färjeläget Rödby i Danmark. I bilen fann tullpersonalen tio plastpåsar innehållande ett vitt pulver, som visade sig vara sammanlagt 9 kg 378 g amfetamin. Förare var den holländske medborgaren P.J., född 1954. Han anhölls kl 12.55. Vid förhör med P.J. framkom att han fått i uppdrag av en holländsk medborgare vid namn W.J. (född 1946) att köra bilen till Köpenhamns centralstation (Hovedbanegården) där han skulle parkera bilen olåst. W.J. och ytterligare en holländare, som kom i en annan bil, skulle därefter ta hand om narkotikan. Dansk polis körde P.J:s bil till avtalad mötesplats vid järnvägsstationen och höll den under uppsikt. Polisen såg därefter att en bil med holländska registreringsskyltar kom till platsen och cirklade några varv kring den uppställda bilen. En av holländarna, som senare visade sig vara W.J., gick fram till P.J:s bil. Polisen grep W.J. och den andre holländaren, B-F.H. (född 1945). De gripna sade att de skulle besöka vänner i Danmark. P.J. sade att han hade ekonomiska bekymmer och blivit lovad pengar av W.J. för körningen. P.J. var bekant med W.J. och de umgicks några gånger i veckan under hösten 1990 och oftare från mitten av dec 1990. P.J. berättade att W.J. till honom hade sagt att mottagare av narkotikapartiet var en finne och en ungrare. När polisen visade P.J. en karta med 14 foton utpekade denne utan att tveka J.S. och T.T.. P.J. sade att ytterligare en svensk var inblandad. Denna person har P.J. emellertid aldrig sett. P.J. uppgav vidare att dessa tre personer varit i Amsterdam d 13-16 dec 1990 och bott på hotell Atlanta, där de sammanträffat med W.J. och avtalat att W.J. skulle leverera 8 kg 98-procentigt amfetamin till Sverige. W.J. hade för P.J. berättat att personerna visat upp 125 000 svenska kr i kontanter för P.J. och att J.S. och T.T. i mitten av jan 1991 varit i Amsterdam och överlämnat 75 000 svenska kr till W.J. som förskottsbetalning. Det var under detta besök i Amsterdam som P.J. första och enda gången såg svenskarna, genom ett caféfönster på ett avstånd av 10-15 m. W.J. kunde emellertid inte köpa 8 kg amfetamin för de 75 000 kr utan endast 4 kg och beslöt att lura svenskarna på renheten. Han fann en leverantör och gav denne de 75 000 kr men såg honom sedan inte mer. W.J. tvangs därefter lämna sin bil i pant för att överhuvudtaget kunna anskaffa amfetamin. Han fick emellertid inte önskad mängd utan endast 2 kg och tvingades blanda ut amfetaminet med bensoesyra till en renhet av ca 20 procent amfetamin. S.S. hade i uppdrag att hämta narkotikapartiet i Köpenhamn men kom inte i kontakt med holländarna som då satt anhållna. S.S. ringde till J.S. och berättade att leveransen uteblivit. Det uppstod panik och J.S. och T.T. begav sig brådstörtat iväg till Amsterdam för att söka upp W.J. vilket naturligtvis misslyckades. - Såväl W.J., T.T. som J.S. är dömda för narkotikabrott. W.J. är en känd narkotikahandlare. T.T. är vidare nyligen dömd för att ha innehaft narkotika på anstalt. S.S. har varit föremål för polisens intresse eftersom han lever på en materiell standard som inte motsvarar hans inkomster. Varken S.S. eller S.S:s hustru har något arbete. Polisen bedrev spaning mot främst J.S.. De misstänktas bilar och även deras närståendes bilar var "spärrade" i tullen, vilket innebar att de fanns förtecknade på en särskild lista och togs ut för kontroll vid passage genom tullen.

Åklagaren har åberopat utskrifter av polisförhör med P.J. och protokoll vid häktningsförhandling i Köpenhamns TR samt vittnesförhör med kriminalinspektören M.G., polisassistenten C.U. - som hört P.J. i Danmark - och den danske kriminalassistenten K.S., som deltagit i den danska förundersökningen och även hört P.J.. Åklagaren har vidare åberopat en omfattande skriftlig bevisning.

Följande omständigheter är ostridiga i målet. Torsdagen d 13 dec eller fredagen d 14 dec 1990 avreste J.S., T.T. och S.S. i bil till Amsterdam. Bilen, en Volvo med registreringsnummer LOY 862 är registrerad på J.S:s sambo, L-L.A.. Den 14 dec tog de in på hotell Atlanta i Amsterdam. S.S. skrev in sig i hotelliggaren. Söndagen d 16 dec lämnade de Amsterdam. Utresedagen har fastställts genom en utresekontroll samma dag kl 14.00 vid gränsstationen Oldenzaal. Gränspolisen har antecknat bilens registreringsnummer, LOY 862, och J.S:s, T.T:s och S.S:s namn med angivande även av deras personnummer. Onsdagen d 16 jan 1991 flög J.S. och T.T. från Köpenhamn till Amsterdam; J.S:s flygbiljett anträffades vid husrannsakan hos J.S. d 5 febr. S.S. hade kört dem till Helsingborg i sin hustrus bil, en Ford Sierra med registreringsnummer DGS 431. Den 16 jan tog J.S. och T.T. åter in på hotell Atlanta. Rummet skrevs i J.S:s namn. Fredagen d 18 jan ringde J.S. från Amsterdam till S.S. i Sverige och begärde kassaförstärkning. Samma dag sände S.S. 6 000 svenska kr till J.S. genom Sparbanken Kronan i Halmstad som s k expressbetalning. Som mottagande bank angavs "AMRO-Bank, 410 Staalmeesterslaan, Amsterdam". S.S. uppgav inte sitt namn som betalningsavsändare till sparbanken utan det fiktiva "S.B.". Söndagen d 20 jan flög J.S. och T.T. tillbaka till Köpenhamn. De åkte därefter tåg till Helsingör. T.T. togs ut för tullkontroll, när han passerade tullen i Helsingborg. S.S. körde dem i bil (DGS 431) från Helsingborg samma dag. T.T. släpptes av i Skummeslöv hos sin flickvän. Återresan med bil är dokumenterad genom ett polisingripande d 20 jan på kvällen på E6 söder om Halmstad, i höjd med Sperlingsholm, mot J.S. och S.S.. En liten bit cannabisharts påträffades i bilen - - -. - Lördagen d 26 jan 1991 körde S.S. bil till Köpenhamn för att träffa W.J. kl 17.00 vid Köpenhamns centralstation. S.S. färdades i en Volvo med registreringsnummer KSU 384, som han lånat av en kamrat. Enligt de till talades samstämmiga mening var avsikten med mötet att för T.T:s räkning inkassera 50 000 kr av W.J., som var skyldig T.T. denna summa efter kortspel på kriminalvårdsanstalten Malmö. - Tisdagen d 29 jan eller onsdagen d 30 jan körde J.S. och T.T. med bil till Amsterdam. De färdades i en Ford med registreringsnummer HFM 051 som är registrerad på T.T:s flickvän, K.L.. Onsdagen d 30 jan tog de in på hotell Cordial i Amsterdam, enligt hotelliggaren. Den 31 jan lämnade J.S. och T.T. Amsterdam och övernattade samma kväll på VIP-Hotell i Hamburg. Rummet, ett dubbelrum, bokades i J.S:s namn. Fredagen d 1 febr kom de till Köpenhamn och övernattade på Hotell Saga. Endast J.S. registrerade sig i hotelliggaren. Lördagen d 2 febr ankom de till Helsingborg och blev föremål för tullvisitation. Tullpersonalen antecknade bilens registreringsnummer och deras namn.

De tilltalade har uppgett följande om de olika resorna.

J.S.: Han dömdes i maj 1988 för bl a grovt narkotikabrott till fängelse 3 år 6 månader. Han avtjänade straffet bl a på kriminalvårdsanstalten Malmö, där han blev bekant med T.T.. De var på samma avdelning under ca ett år. Han träffade där också W.J. men talade inte nämnvärt med honom på grund av språksvårigheter. J.S. blev villkorligt fri d 24 juni 1990. I okt 1990 frigavs T.T. och därefter började de umgås igen, bl a återupptog de tippandet tillsammans. - Han lärde känna S.S. för sex år sedan i Oskarström och uppehöll kontakten med honom genom brev och telefonsamtal under fängelsevistelsen. S.S. flyttade till Tibro men återvände till Oskarström under tiden J.S. satt i fängelse. De höll därefter tät kontakt med varandra och umgicks familjevis. - T.T. uppgav i dec att W.J. var skyldig honom 50 000 kr och att T.T. skulle åka till Amsterdam och driva in pengarna. T.T. vågade inte resa ensam och bad därför J.S. att följa med som skyddsvakt. J.S. skulle få 10 000 kr för besväret och dessutom sina kostnader betalda. J.S. ansåg sig inte kunna lita på T.T. och vidtalade därför S.S. att följa med på resan som stöd för J.S.. T.T. godtog att S.S. också reste med. J.S. berättade för S.S. att han blivit utlovad 10 000 kr av T.T.. J.S. och S.S. skulle skydda T.T. och eventuellt slå W.J. på skallen om det "skulle behövas", dvs om W.J. inte betalade. När de anlänt till Amsterdam tog T.T. kontakt med W.J. per telefon, men J.S. minns inte när det skedde. Lördagen d 15 dec blev de uppringda från hotellreceptionen att W.J. kommit. W.J. besökte dem på rummet. T.T. och W.J. talade engelska med varandra. J.S. förstod inte vad de sade. Eftersom avsikten med resan var att driva in fordringen antog han att samtalet gällde spelskulden. De fick inte berätta för någon att W.J. förlorat så mycket pengar på kortspel. W.J:s hustru kunde bli "vansinnig". Efter ungefär en timma kom W.J:s hustru upp till rummet. S.S. stod då i duschen. Därefter gick alla på restaurang och åt och drack alkohol. W.J:s hustru visade dem runt i staden. Paret J återvände hem. T.T. var berusad och de lämnade av honom vid hotellet. J.S. och S.S. tog därefter en sväng i nöjeskvarteren. T.T. berättade senare att W.J. inte hade några pengar, eftersom denne nyligen köpt en bil, men lovat att betala skulden i jan i Köpenhamn. W.J. skulle ringa till T.T. så snart han kommit dit. J.S. fann inte detta förfarande märkligt. Efter nyår meddelade T.T. att W.J. skrivit brev och i stället ville träffa dem i Amsterdam för att betala hälften av skulden. - Den 16 jan körde S.S. dem till Helsingborg. J.S. vet inte varför S.S. inte följde med till Amsterdam. Han kanske inte fick för sin fru. Sedan de tagit in på hotellet d 16 jan ringde T.T. samma kväll till W.J.. Denne kom till hotellet med sin son. Medan W.J. och T.T. samtalade tog J.S. hand om sonen så att denne inte skulle få veta att fadern hade spelskulder. Därefter åkte de tillsammans till W.J:s bostad. W.J. lovade att komma till Köpenhamn och då betala hela skulden. J.S. och T.T. hade mycket ont om kontanter vid tillfället. Eftersom W.J. inte betalat någon del av skulden ringde J.S. till S.S. i Sverige fredagen d 18 jan och bad denne skicka pengar. J.S. såg en Amro-Bank på andra sidan gatan och S.S. åtog sig att skicka pengarna till den banken. Pengarna skickades emellertid till en annan Amro-Bank än de först talat om. De var tvungna att ta taxi dit men väl framme fick de beskedet att utbetalning skulle kunna ske först två eller tre dagar senare. De hade "jättelitet" pengar och kunde inte betala hotellräkningen helt. T.T. ringde till W.J. som lovade hjälpa dem med pengar. De mötte därefter W.J. ungefär 100 m från café Monico och träffade honom således inte vid själva cafét. Han gav dem 200 eller 250 "gulden" (floriner). Han förklarade att han med "200 procent säkerhet" skulle komma till Köpenhamn d 26 jan med pengarna. Det var aldrig tal om att W.J. skulle skicka pengar per post. I Danmark hade de så litet pengar kvar att de tvingades åka tåg utan att betala. I Helsingör råkade de träffa S.S. som turade med färjan. Han betalade deras överresa till Helsingborg. S.S. visade dem kvittot på att han skickat 6 000 svenska kr till dem. - J.S. bad S.S. att åka till Köpenhamns centralstation d 26 jan och ta emot de 50 000 kr av W.J.. S.S. skulle direkt ta undan de 10 000 kr som tillkom J.S.. Anledningen till att J.S. inte själv reste var att han skulle arbeta på måndagen d 28 jan och dessutom hade rest mycket. Den 27 jan ringde S.S. från Köpenhamn till T.T. och berättade att W.J. aldrig visat sig. J.S. var då hemma hos T.T.. S.S. uppgav också att han ringt till W.J:s bostad men endast fått beskedet av W.J:s hustru att denne inte var hemma. De trodde därför att W.J. inte ville infria sin skuld och beslöt att resa till Amsterdam igen för att tvinga av honom pengarna. J.S. vet inte varför de så snabbt åkte tillbaka till Amsterdam. De kom dit onsdagen d 30 jan och begav sig genast till Lelystad, en förstad till Amsterdam, där W.J. bodde. T.T. kom emellertid inte ihåg adressen och de irrade runt. De återupptog sökandet följande dag men kom inte i kontakt med någon som kände W.J. och kunde visa dem adressen. - J.S. har aldrig träffat P.J. och har ingen förklaring till dennes lögnaktiga uppgifter. J.S. kan inte förstå varifrån P.J. fått uppgifter att W.J. skulle överlåta amfetamin till dem. Det var inte tal om amfetamin under någon av deras resor till Amsterdam. W.J. kan ha lämnat vilseledande uppgifter till P.J.. W.J. skulle inte kunna berätta för P.J. om spelskulden på 50 000 kr eftersom det är "skamligt" att vara skyldig pengar. Å andra sidan har W.J. saknat anledning att beljuga J.S.. P.J. har angett fel dag för J.S:s möte med W.J. utanför Monico. J.S. kan inte förstå hur P.J. känt till att de bott på hotell Atlanta. - På kriminalvårdsanstalten Malmö finns tre avdelningar med 25 fångar på varje avdelning. På den avdelning där J.S. vistades fanns ytterligare fem eller sex finnar. På hela fängelset fanns sammanlagt sju eller åtta finnar. Det var förbjudet att spela kort om pengar men sådant spel förekom, dock har han aldrig sett spel med så höga summor som 50 000 kr.

T.T.: Han hade dömts 1988 för bl a grov misshandel och narkotikabrott till fängelse fyra år. Han träffade W.J. på kriminalvårdsanstalten Malmö. W.J:s skuld till honom på 50 000 kr hade uppkommit genom kortspel under fängelsetiden. De hade inte haft så mycket pengar på sig utan använt spelmarker. I fängelset kom de överens om att han skulle hämta pengarna hos W.J. i Amsterdam. Det var aldrig tal om att skicka dem per post. T.T. trodde inte att det var möjligt att sända så stora summor från Holland per post. - Han reste till Amsterdam i dec utan att i förväg ha underrättat W.J. och visste därför inte om denne hade några pengar. J.S. och S.S. skulle medfölja som "stöd"; man vet aldrig vad som kan hända när det gäller så mycket pengar. J.S. skulle få 10 000 kr i ersättning för sitt stöd. T.T. träffade W.J. på hotellrummet. W.J. hade inga pengar att betala honom med just då, men lovade att betala i Köpenhamn i mitten av jan. Pengarna skulle överlämnas på centralstationen. W.J. var utvisad ur Sverige och kunde därför inte besöka honom. T.T. bad J.S. fråga S.S. om denne kunde hämta pengarna. T.T. hade blivit kontrollerad i tullen och vågade därför inte själv föra över pengarna till Sverige. Efter W.J:s besök på hotellet festade de tillsammans. - W.J. skrev brev och ringde även T.T. och ville att de skulle besöka Amsterdam igen. W.J. förklarade att han fortfarande inte hade några pengar att betala T.T.. T.T. fick uppfattningen att W.J. försökte "blåsa" honom och beslutade därför att åka till W.J. och "snacka allvarligt" med honom. J.S. och T.T. kom till Amsterdam d 16 jan och träffade W.J. samma kväll. De begav sig därefter till W.J:s bostad. Denne bjöd på vin och körde dem till hotellet senare under kvällen. W.J. hade köpt bil på kontokort och hade tydligen pengar, men T.T. fick ingen betalning. T.T. minns dock inte om de utövade någon form av påtryckning på W.J. för att förmå denne betala. - Den 26 jan var T.T. i sin bostad. J.S. hade vidtalat S.S. att hämta pengarna på centralstationen. T.T. hade genom J.S. lovat S.S. 10 000 kr för penningtransporten från Danmark till Sverige. I dec hade det inte varit tal om att S.S. skulle få någon ersättning. Den 26 jan eller dagen därpå fick T.T. veta att W.J. inte kommit till avtalad mötesplats. T.T. ringde till W.J. i Amsterdam och dennes hustru svarade på holländska. T.T. förstod inte mer än att W.J. inte var hemma. Några dagar senare reste T.T. och J.S. i bil till Amsterdam för att leta efter W.J.. På åklagarens fråga varför T.T. tidigare förnekat att denna resa ägt rum har T.T. svarat att han inte "trodde det var så viktigt" och att resan i vart fall inte tillkommit särskilt brådstörtat, vilket åklagaren påstått. T.T. har vidare uppgett att det inte råder någon ovänskap mellan honom och W.J..

S.S.: Han har känt J.S. fem eller sex år och de bor nästan grannar. Han blev ombedd av J.S. att medverka till att driva in en fordran för T.T. i Amsterdam. T.T. var obekant för honom. J.S. utlovade 5 000 kr eller 10 000 kr i ersättning för hans medverkan. S.S. skulle få pengarna av T.T.. S.S. och J.S. skulle fungera som "stöd" och eventuellt "mjuka upp" holländaren. För S.S. blev det en välkommen semesterresa som just då inte hade det "så bra" med sin hustru. - S.S. träffade personen, W.J., på hotellrummet i dec. Han hade aldrig hört talas om W.J. tidigare. T.T. och W.J. började samspråka. S.S. behövde uppsöka toaletten och när han återvänt till rummet berättade T.T. att W.J. inte kunde betala men att det skulle ordna sig. På vilket sätt angav T.T. dock inte. På kvällen var de ute och festade med W.J.. - Den 16 jan blev S.S. ombedd av J.S. att köra denne och T.T. till Helsingborg. Den 20 jan ringde J.S. på nytt och ville att S.S. skulle köra dem från Helsingborg. - Den 18 jan skickade han 6 000 kr till J.S.. Anledningen till att han angav ett fiktivt namn som betalningsavsändare är att "storebror", samhället, bevakar honom. Han skriver av princip inte sitt eget namn på betalningsavier. Banken hade upplyst honom om att pengarna senare skulle sändas till J.S. i Sverige om betalningen inte kunde verkställas i Nederländerna. Vem som angavs som betalare saknade således betydelse. - Ungefär en vecka före d 26 jan blev det bestämt att S.S. skulle möta W.J. vid centralstationen i Köpenhamn och hämta T.T:s pengar. S.S. infann sig på mötesplatsen före kl 17 och stannade till kl 18.30, men W.J. kom aldrig. S.S. körde en lånad bil eftersom hans egen bil inte var i kördugligt skick, vilket framgår av ingivet besiktningsprotokoll från Svensk Bilprovning. För resan till Köpenhamn och penningtransporten till Sverige var han utlovad 10 000 kr. Eftersom W.J. aldrig kom, har S.S. inte utfört något arbete som berättigar till ersättning. Han har inte tagit upp frågan om ersättning med T.T..

Åtalet mot J.S., T.T. och S.S. bygger i huvudsak på de uppgifter som P.J. lämnat vid åtta polisförhör och vid en häktningsförhandling i Danmark. Att P.J. faktiskt lämnat de uppgifter som framgår av förhören får anses visat genom vad C.U.och K.S. berättat om formerna för förhören. De förhör som K.S. och C.U. hållit har ägt rum under medverkan av holländsk tolk som brukar anlitas av dansk respektive svensk domstol. Polismännens sammanfattningar har översatts till holländska för P.J.. P.J. har även signerat varje sida av K.S:s förhör d 4 febr 1991.

Av utredningen framgår att P.J. vägrat komma till Sverige. Förhör med honom har således inte kunnat hållas inför rätten. Försvararna har helt motsatt sig att åklagaren tillåts åberopa såväl de upptecknade förhören som bevisupptagning vid dansk domstol. I målet är upplyst att bevisupptagning vid Köpenhamns TR varit möjlig först d 7 maj 1991. J.S., T.T. och S.S. har suttit häktade sedan början av febr. TR:n har därför, under beaktande av vikten av brottmåls skyndsamma behandling, funnit särskilda skäl föreligga att tillåta de av åklagaren åberopade skriftliga utsagorna.

Av de åtta polisförhören är de som letts av K.S. respektive C.U. de mest utförliga. Genom C.U:s och S.S:s vittnesmål framgår att P.J. spontant lämnat en mycket detaljerad berättelse och att dennes uppträdande präglats av en strävan att lämna så utförliga uppgifter som möjligt. C.U. har uttryckt det så, att P.J. berättat så flödande att de ibland tvingats hålla tillbaka honom i talet för att hinna teckna ned hans utsaga. De åberopade utsagorna omfattar sammanlagt 35 sidor, inklusive protokollet från häktningsförhandlingen vid Köpenhamns TR. Mot bakgrund av vad sålunda anförts har TR:n funnit att det med fog kan antas att ett muntligt förhör i Danmark inte kommer att tillföra målet några väsentliga uppgifter utöver vad som redan framkommit genom de åberopade polisförhören med P.J.. Vidare har TR:n noterat att även efter en bevisupptagning kommer de uppgifter som P.J. kan tänkas lämna vid en sådan upptagning att föredras inför TR:n genom en uppläsning av protokoll. På grund härav och då ytterligare försening av målets handläggning bör undvikas, har TR:n lämnat åklagarens begäran om bevisupptagning i Danmark utan bifall.

De utskrifter av polisförhör med P.J. och protokoll från häktningsförhandling som åklagaren tillåtits åberopa är följande:

Polisförhör

- Förhör d 26 jan 1991 kl 12.35 av overtoldassistenten F.P., Politi-Told Narkotikagruppen, Rødbyhavn. i samband med att amfetamin påträffades i P.J:s bil vid tullkontroll - - -, Bilaga 4

- Förhör d 26 jan kl 13.55 av politiassistenten T.R.M., Politi-Told Narkotikagruppen, Rødbyhavn. Förhöret hållet utan tolk på tyska språket - - -, Bilaga 5

- Förhör d 26 jan kl 16.05 av kriminalassistenten C.B.H. - - - Bilaga 6

- Förhör d 26 jan kl 18.30 av B H. Förhöret hållet utan tolk på tyska språket - - -, Bilaga 7

- Förhör d 4 febr 1991 kl 09.30 av kriminalassistenten K.S.. Förhöret hållet på holländska språket med hjälp av tolk - - -, Bilaga 8

- Förhör på polishuset i Köpenhamn av polisassistenten C.U. med biträde av kriminalinspektören C-W C. Förhören hållna på holländska språket med hjälp av tolk.

- d 13 febr kl 12.45-14.50 - - -

- d 14 febr kl 09.30-11.15 - - -

- d 25 febr kl 10.30-11.35 - - -, Bilaga 10 Häktningsförhandling Häktningsförhandling d 27 febr inför Köpenhamns TR, Bilaga 9 (Domsbilagorna 4-10 här uteslutna; red:s anm.)

Vid bedömningen av vilket värde P.J:s utsagor kan ha som bevis är först att notera att de huvudsakligen bygger på de uppgifter som P.J. har fått från W.J.. P.J. har för K.S. berättat att han umgåtts och talat mycket med W.J. samt att W.J. var mantalsskriven på P.J:s adress. P.J. har emellertid inte själv varit i kontakt med någon av de personer som W.J. har berättat om, förutom att han vid ett tillfälle sett två av svenskarna på ett avstånd av 10-5 m. W.J. och B-F.H:s danska försvarare har motsatt sig varje form av förhör med W.J. och B-F.H.. Detta förhörsförbud gäller såväl den danska som den svenska polisen. Det har därför inte varit möjligt att kontrollera P.J:s uppgifter mot W.J:s. Tilltron till P.J:s uppgifter beror således av vilket stöd hans uppgifter har av övrig utredning i målet.

En timme efter anhållandet berättade P.J. (polisförhör nr 2) att han fått i uppdrag att ställa bilen vid Köpenhamns centralstation (Hovedbanegården) utanför Tivoli mellan kl 16 och 17 d 26 jan. Där skulle hans holländske leverantör, som packat narkotikan, och ytterligare en person hämta narkotikan och lämna över till en finne och en bulgar/ungrare. P.J. uppgav vidare att han en gång på avstånd hade sett finnen och bulgaren/ungraren vid deras besök i Nederländerna när de avtalat med leverantören om denna sändning. Vid nytt förhör med början kl 16.05 (polisförhör nr 3) berättade P.J. självmant att polisen måste handla snabbt om de medskyldiga skulle gripas. Till förtydligande av sina tidigare uppgifter berättade P.J. att hans bil skulle ställas på den sida av Tivoli som vetter mot centralstationen och att narkotikan skulle läggas i en sportväska och placeras i bagageutrymmet med bagageluckan olåst. Han berättade också att de två holländarna färdades i en röd bil. - Av utredningen i övrigt framgår att polisen grep W.J., när denne lade handen på bagageluckan till P.J:s bil, och att W.J. och B-F.H. färdats i en röd bil. När P.J. hördes på nytt kl 18.30 (polisförhör nr 4) och fick veta att polisen gripit två holländska män, sade han genast att en av männen var W.J..

Av P.J:s uppgifter vid polisförhör nr 4, 5, 6 a och 6 b framgår att han vid ett tillfälle i Amsterdam sett den finne och ungrare som, enligt W.J:s uppgift till P.J., var mottagare av narkotikapartiet. P.J. har uppgett följande: Lördagen d 19 jan hade W.J. avtalat med svenskarna att träffas utanför svenskarnas hotell kl 17.00. (S har berättat att P.J. beskrev de inblandade som finnen, ungraren och svenskarna.) P.J. och W.J. väntade på café Monico, varifrån de kunde se ingången till hotellet. Svenskarna visade sig utanför hotellet och fortsatte förbi cafét på andra sidan gatan. W.J. sprang ut och mötte svenskarna på gatan. P.J. såg svenskarna tydligt genom caféfönstret. Avståndet till dem var 10-15 m. W.J. samspråkade med dem under några minuter.

Av den kartskiss som P.J. gjort i samband med polisförhör nr 5 - - - och C.U:s uppgift att P.J. pekat ut hotellet på förevisade fotografier, som även getts in och åberopats i målet - - -, är utrett att det hotell som P.J. åsyftar är hotell Atlanta. C.U., som själv besökt platsen, har berättat att avståndet från cafét till hotellentrén är ca 50 m och att hotellentrén är synlig från caféfönstret. Av C.U:s uppgifter och åberopade fotografier framgår vidare att trottoaren utanför cafét är 6-7 m bred och att det går dubbla spårvagnsspår i gatan, som är ca 4 m bred. Avståndet från caféfönstret till motsatta sidan är således ca 11 m och väl förenlig med P.J:s uppgift om på vilket avstånd han sett svenskarna.

Vid polisförhör nr 5 förevisades P.J. 14 fotografier. K.S. har uppgett att P.J. före konfrontationen fick lämna signalement på finnen och ungraren, varvid P.J. sade bl a att finnen hade ljust, lockigt hår. K.S. har vidare uppgett att P.J. utan minsta tvekan pekade ut foto nr 3 som ungraren och foto nr 7 som finnen. Personerna på foto nr 3 och 7 är T.T. respektive J.S.. Det förtjänar noteras att J.S. har utpräglat lockigt, ljust hår. C.U. har berättat att P.J. vid förhör d 14 febr (nr 6 b) likaså utan att tveka bland tio fotografier pekade ut T.T. och J.S. samt uppgav sig vara "hundraprocentigt" säker på att det var dessa personer han sett utanför café Monico.

Vid förhör d 26 jan (förhör nr 4) uppgav P.J. att han av W.J. fått veta att denne knutit kontakt med finnen och ungraren när de varit intagna på samma fängelse i Sverige, att de uppehållit kontakten därefter samt att dessa var intresserade av att köpa 8 kg amfetamin och i anledning därav besökt W.J. i mitten av dec 1990 och då kört bil till Amsterdam. - Av övrig utredning framgår att såväl W.J., T.T. som J.S. under tiden d 25 maj-d 22 dec 1988 funnits på samma avdelning på kriminalvårdsanstalten Malmö. Bilresan till Amsterdam, vistelsen där under tiden d 14-16 dec och J.S:s, T.T:s och S.S:s sammanträffande med W.J. är klarlagda genom de tilltalades berättelser och utredningen i övrigt i målet.

P.J. uppgav i förhör d 4 febr (förhör nr 5) att W.J. berättat om en tredje person, av svensk nationalitet, som också var inblandad i saken och som tillsammans med finnen och ungraren i dec bott på ett hotell vid Rembrandtplatsen snett över café Monico (dvs hotell Atlanta) och även träffat W.J.. Av förhöret kan utläsas att P.J. är väl bekant med hotellet, sedan han vid ett tillfälle i dec tillsammans med W.J. och W.J:s hustru besökt svenskarnas hotell. - Av övrig utredning i målet framgår att J.S. och T.T. bott på hotell Atlanta d 14-16 dec tillsammans med S.S. och att J.S. och T.T. inte umgåtts med någon annan svensk än S.S..

I förhöret d 13 febr (förhör nr 6 a) bör även noteras P.J:s uppgift från W.J. att mötet i dec på svenskarnas hotell senare på kvällen övergick i en "glad afton" med W.J., W.J:s hustru och svenskarna. - J.S., T.T. och S.S. har alla uppgett att W.J. ensam kom upp till deras hotellrum, att W.J:s hustru anslöt sig till sällskapet efter ca en timme och att alla därefter gick på restaurang och förlustade sig samt visades runt i staden.

Även P.J:s uppgift vid förhör d 26 jan (förhör nr 4) om svenskarnas resa i mitten av jan 1991 stöds av övrig utredning i målet. W.J. hade uppgett för P.J. att svenskarna kom med flyg till Schipol utanför Amsterdam onsdagen d 16 jan, sedan de och W.J. varit i kontakt med varandra, och återvände till Sverige med flyg söndagen d 20 jan.

Angående anskaffningen av narkotikan har P.J. lämnat följande uppgifter, som han erhållit från W.J.: Den ursprungliga planen var att svenskarna skulle få 8 kg 98-procentigt amfetamin för 200 000 svenska kr. Svenskarna skulle betala 125 000 kr i Amsterdam och ytterligare 75 000 kr när narkotikan levererades i Köpenhamn. Emellertid betalade svenskarna endast 75 000 kr i jan vilket inte räckte för inköp av 8 kg. W.J. beslöt då att nöja sig med 4 kg amfetamin och fylla ut med 4 kg av annat stoff så att blandningen fick 50 procent renhet. Svenskarna fick ett prov på detta och föreföll nöjda. W.J. lämnade de 75 000 kr till en leverantör men blev lurad på affären. W.J. hade inga pengar men lyckades, genom att lämna sin bil i pant, anskaffa 2 kg 98-procentigt amfetamin, som blandades ut till 8 kg, så att amfetaminet fick en renhet av 22-23 procent. W.J. blandade därvid 150 g amfetamin med 350 g av fyllnadsstoff. P.J. har berättat att han fått inblandningsämnet av en granne och förvarade det i sin bostad. - TR:n anmärker att om 2 kg 98-procentigt amfetamin utblandats till 8 kg borde renheten amfetamin bli cirka 24 procent, varför P.J:s uppgift förefaller rimlig. Om 2 kg amfetamin blandas ut till 9 kg 378 g, motsvarande vad som tagits i beslag, borde renheten bli ca 20 procent. Av de analyser som gjorts i Sverige av prover från de 10 påsarna av det beslagtagna amfetaminet framgår att renheten (procent amfetamin) är: 19, 21, 13, 10, 15, 13, 8, 13, 23 och 12 procent. Återstående inblandningsämne analyserades som bensoesyra. Vid en annan analys av fem prover i dels Sverige, dels Danmark erhölls följande renhet (i procent amfetamin) vid den svenska undersökningen: 13, 15, 15, 16 och 15 procent; vid analysen i Danmark, 7, 12, 19, 7 och 12 procent. Åklagaren har förklarat skillnaden i renhet från prov ur samma påse med att amfetaminet varit dåligt blandat. Vid husrannsakan i P.J:s bostad har polisen funnit en säck vitt pulver som vid analys befunnits vara bensoesyra.

P.J:s berättelse är mycket detaljerad och innehåller en rad detaljer som stöds av övrig utredning i målet. Det finns därför anledning att sätta tilltro till P.J:s uppgifter att W.J. hållit honom informerad om händelseutvecklingen i narkotikaöverlåtelsen. Även om P.J. velat hämnas på W.J. är det osannolikt att P.J. skulle ha kunnat dikta ihop en historia som så väl stämmer med de uppgifter som de tilltalade lämnat om sina resor och besök i Amsterdam. P.J. känner inte J.S., T.T. eller S.S. och synes därför inte ha någon anledning att lämna för dem graverande uppgifter om sammanträffandena med W.J..

P.J. har berättat att han sett två av svenskarna, som han kallat "finnen" och "ungraren", utanför café Monico i Amsterdam, när dessa samtalade med W.J.. P.J. har, som S uttryckt det, utan att tveka utpekat J.S. som "finnen" och T.T. som "ungraren", bland 14 personer vid en fotokonfrontation. C.U. har berättat att P.J. blivit visad ytterligare tio fotografier vid de svenska polisernas förhör och då utan att tveka pekat ut J.S. och T.T.. Det sätt på vilket fotokonfrontationerna har tillgått får anses betryggande. J.S. har själv bekräftat att han träffat W.J. utanför café Monico. J.S. är finsk medborgare och T.T. är född i Ungern. Det råder därför ingen tvekan om att de personer som P.J. sett tillsammans med W.J. är J.S. och T.T..

Av de tilltalades berättelser framgår att S.S. varit med i Amsterdam under dec 1990 och att J.S. och T.T. inte umgåtts med någon annan svensk person. P.J. har uppgett att W.J. för honom berättat att en tredje svensk, som W.J. kallat "bossen", varit med J.S. och T.T. på rummet i dec och medfört pengarna, 125 000 kr, som förevisats W.J. - - -. Denna tredje svensk kan således inte vara någon annan än S.S..

J.S., T.T. och S.S. har samstämmigt uppgett att S.S. skulle möta W.J. d 26 jan 1991 kl 17.00, vilket är väl förenligt med P.J:s uppgift att narkotikan skulle hämtas av W.J. samma dag mellan kl 16 och 17 vid Köpenhamns centralstation för att därefter omgående överlämnas till svenskarna. De tilltalades förklaring till S.S:s resa, att inkassera T.T:s spelfordran på 50 000 kr, förtjänar inget beaktande, i synnerhet som J.S. och T.T. genast efter det uteblivna mötet d 26 jan begav sig till Amsterdam för att söka upp W.J., vilket förefaller omotiverat eftersom de då, enligt egen uppgift, inte visste om W.J. hade några pengar. J.S:s, T.T:s och S.S:s agerande är mycket besynnerligt om ändamålet med alla besöken i Amsterdam - som stundtals varit oannonserade enligt deras egna uppgifter - varit att driva in T.T:s påstådda fordran hos W.J.. Däremot är deras agerande fullt logiskt i ljuset av P.J:s berättelse.

TR:n finner vid en samlad bedömning av vad som framkommit i målet att P.J:s uppgifter vinner sådant stöd att det är ställt utom rimligt tvivel att T.T., J.S. och S.S. är mottagare av det narkotikaparti som tagits hos P.J. i Rödby. Genom de uppgifter som P.J. lämnat om de inblandade personernas kontakter med W.J. finner TR:n styrkt dels att J.S., T.T. och S.S. beställt amfetamin och förevisat 125 000 kr i kontanter för W.J. i dec 1990 - - -, dels att J.S. och T.T. träffat W.J. i mitten av jan 1991 och då besiktigat ett erbjudet parti amfetamin om 2 g med en renhet av knappt 50 procent och överlämnat ett förskott på 75 000 kr. Av P.J:s uppgifter är styrkt att J.S., T.T. och S.S. d 26 jan skulle ta emot amfetaminet i Köpenhamn och erlägga resterande 125 000 kr. - - - Av de tilltalades egna uppgifter framgår att S.S. skulle möta W.J. d 26 jan kl 17.00 på uppdrag av J.S. och T.T.. På grund härav och vad i övrigt framkommit i målet finner TR:n styrkt att S.S. skulle ta emot amfetaminet och överlämna resterande 125 000 kr till W.J.. Av P.J:s uppgifter är slutligen styrkt att avsikten med J.S:s, T.T:s och S.S:s förvärv av narkotikan varit att föra den över till Sverige - - -.

Åklagaren har gjort gällande att J.S., T.T. och S.S. sökt förvärva narkotikan i överlåtelsesyfte. Redan mängden amfetamin visar att avsikten varit att sälja den vidare. Enligt brottsplanen skulle den beställda narkotikan levereras till J.S., T.T. och S.S. i Köpenhamn, varifrån de skulle transportera den till Sverige. Narkotikabrottet torde ha fullbordats om överlämnandet till S.S. i Köpenhamn kommit till stånd. De åtgärder som J.S., T.T. och S.S. vidtagit - att beställa narkotikan, betala i förskott och föranstalta om transport till Danmark och ordna vidaretransport till Sverige - är av sådan omfattning att det måste anses att de påbörjat utförandet av narkotikabrottet. Av utredningen framgår att P.J:s bil togs ut för en rutinkontroll. Om så inte skett hade fara för brottets fullbordan förelegat. J.S., T.T. och S.S. har således gjort sig skyldiga till försök till grovt narkotikabrott på det sätt som åklagaren angett. Med hänsyn till den stora mängden narkotika är brottet att bedöma som grovt. - Mot bakgrund av de uttalanden som HD gjort i rättsfallet NJA 1989 s 456 finner TR:n att J.S., T.T. och S.S. också skall dömas för försök till varusmuggling, som på grund av mängden narkotika skall bedömas som grovt brott.

Påföljdsdelen

J.S. förekommer tidigare under elva avsnitt i kriminalregistret. Han har dömts bl a d 25 okt 1985 för varusmuggling, narkotikabrott (1 §) och trafikbrott till fängelse tre månader; dömts d 20 okt 1986 för narkotikabrott (1 §) och rattonykterhet till fängelse sex månader och slutligen dömts d 17 mars 1988 för grovt narkotikabrott och olaga vapeninnehav till fängelse tre år sex månader. Han påbörjade verkställighet d 19 mars 1988 och blev villkorligt fri d 24 juni 1990 med en straffåterstod av ett år två månader.

T.T. förekommer under 12 avsnitt i kriminalregistret. Han har under åren 1976-1985 dömts i huvudsak för förmögenhetsbrott till fängelse mellan två månader och ett år. De två senaste avsnitten i kriminalregistret är domar från 1988 respektive 1990. Han dömdes d 21 mars 1988 för grov misshandel, narkotikabrott (1 §) och olaga vapeninnehav till fängelse fyra år. Verkställigheten påbörjades d 23 mars 1988. Han blev villkorligt fri d 18 okt 1990 med en straffåterstod av ett år fyra månader. Han dömdes senast d 12 sept 1990 för narkotikabrott (1 §) till fängelse en månad. Domen är enligt uppgift från T.T. överklagad i vad gäller påföljden.

S.S. förekommer under tre avsnitt i kriminalregistret. Han har dömts 1979 för misshandel till villkorlig dom, dömts 1983 för rattfylleri till fängelse en månad och slutligen dömts d 16 jan 1990 för stöld till villkorlig dom.

TR:n har funnit att J.S., T.T. och S.S. gjort sig skyldiga till försök till grovt narkotikabrott och försök till grov varusmuggling. Annan påföljd än ett långt fängelsestraff kan inte komma i fråga. J.S., T.T. och S.S. måste anses ha tagit lika stor del i narkotikabrottet. S.S. har emellertid även gjort sig skyldig till häleribrott, varför han bör ådömas ett längre fängelsestraff.

Av de upplysningar som TR:n inhämtat om straffmätningen i Danmark för motsvarande bestämmelse där, straffelov § 191, framgår följande. Den som på något sätt tar befattning med "euforiserende stoffer" döms till fängelse högst sex år. Om brottet avser en betydande mängd särskilt farligt eller skadligt ämne eller i övrigt är av en särskilt farlig karaktär är maximistraffet fängelse tio år.

Hinder möter således inte att döma till fängelse sex år för narkotikabrotten.

J.S. och T.T. har kort tid efter villkorlig frigivning återfallit i likartad grov brottslighet. Den villkorligt medgivna frihet, som meddelats dem, bör därför förklaras helt förverkad.

Häktningsfrågan

Det föreligger alltjämt risk för att J.S., T.T. och S.S. genom att undanröja bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning och fortsätter sin brottsliga verksamhet. De skall därför kvarbli i häkte tills domen i ansvarsdelen kan verkställas mot dem.

Domslut

Domslut. TR:n dömde J.S. jämlikt 3 och 4 §§narkotikastrafflagen (1968:64) samt 23 kap 1 § BrB och 3 och 8 §§varusmugglingslagen (1960:418) samt 23 kap 1 § BrB för försök till grovt narkotikabrott och försök till varusmuggling, grovt brott, till fängelse sex år, T.T. jämlikt 2 § narkotikastrafflagen, 3 och 4 §§narkotikastrafflagen samt 23 kap 1 § BrB och 3 och 8 §§varusmugglingslagen samt 23 kap 1 § BrB för narkotikabrott, försök till grovt narkotikabrott samt försök till varusmuggling, grovt brott, till fängelse sex år och S.S. jämlikt 9 kap 6 § 1 st BrB, 2 § narkotikastrafflagen, 3 och 4 §§narkotikastrafflagen samt 23 kap 1 § BrB och 3 och 8 §§varusmugglingslagen samt 23 kap 1 § BrB för häleri, narkotikabrott, försök till grovt narkotikabrott och försök till varusmuggling, grovt brott till fängelse sex år sex månader.

T f rådmannen Erdmann var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: J.S., T.T. och S.S. har vitsordat att de besökt Amsterdam på det sätt som åklagaren påstått. De har emellertid samstämmigt uppgett att avsikten med dessa besök varit att driva in en spelskuld, som W.J. hade till T.T.. Såväl deras förklaring till kontakterna med W.J. som turerna kring besöken framstår som mycket egenartade men kan inte avfärdas som fullständigt osannolika. Mot deras förnekande krävs därför övertygande bevisning för att de skall kunna fällas till ansvar för de mycket allvarliga brott som åklagarens gärningspåstående innefattar.

Åklagaren bygger sitt åtal i denna del i huvudsak på de andrahandsuppgifter som P.J. lämnat och P.J:s utpekande av J.S. och T.T. vid en fotokonfrontation d 4 febr 1991, när P.J. hördes av den danske kriminalassistenten K.S..

P.J. har beskrivit de inblandade svenskarna som en "finne och en ungrare" som suttit på svenskt fängelse samtidigt med W.J.. P.J. har vidare berättat att han fått dessa personer utpekade för sig av W.J. i jan 1991 och att han sett dem under några minuter på andra sidan gatan, genom ett caféfönster, på ett avstånd av 10-15 m. Före fotokonfrontationen lämnade han en kort beskrivning av deras utseende och sade bl a att finnen hade lockigt, ljust hår och att ingen av dem bar glasögon eller skägg.

På den karta med sammanlagt 14 foton som P.J. har fått sig förelagd har sex personer skägg och två bär glasögon. Endast en person på fotomontaget har lockigt, ljust hår, nämligen J.S.. J.S. och T.T. har uppgett att det under W.J:s tid på fängelset funnits ytterligare fem eller sex finnar på avdelningen och sammanlagt sju eller åtta finnar på hela fängelset och dessutom ytterligare en eller två personer av ungersk härkomst förutom T.T.. Såvitt framkommit i utredningen har ingen av dessa medinterner ingått i fotomontaget. Genom förhören med S och C.U. har framkommit att dessa varit så övertygade om J.S:s och T.T:s inblandning i saken att de inte ens ansett det meningsfullt att föra in andra personer i utredningen.

Mot bakgrund av vad som nu angetts finner jag att fotokonfrontationen är behäftad med sådana brister att det finns utrymme för tvivel om att J.S. och T.T. verkligen varit de personer som P.J. sett i Amsterdam, i synnerhet som P.J. endast sett dem på avstånd. Härtill bidrar den omständigheten att P.J. vid ett förhör berättat att finnen kallades "H." eller "P." och att det i den namnbok över personer som W.J. hade kontakt med finns upptaget en "K.Z.".

På grund av vad som sålunda angetts anser jag att det inte föreligger övertygande bevisning om J.S:s och T.T:s gärningsmannaskap. Därmed faller gärningspåståendet också mot S.S., eftersom denne bundits till brottet genom sin samvaro med J.S. och T.T.. Åtalet för försök till grovt narkotikabrott och försök till grov varusmuggling bör således lämnas utan bifall. - Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

Såväl åklagaren som J.S., T.T. och S.S. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige.

Envar av J.S., T.T. och S.S. yrkade, såvitt nu är i fråga, ogillande av åtalet mot honom för försök till grovt narkotikabrott och försök till grov varusmuggling.

Åklagaren, som bestred bifall till de tilltalades yrkanden, yrkade skärpning av samtliga fängelsestraff.

Vid huvudförhandling inför HovR:n (hovrättslagmannen Malmström, hovrättsråden Persson och Baagoe, referent, samt nämndemännen Tengström och Bullarbo) d 18 juni 1991 upplyste åklagaren att han såsom bevisning beträffande av P.J. lämnade uppgifter i första hand ville åberopa vad denne uppgivit inför dansk domstol, men därutöver de protokoll över polisförhör med P.J. som fogats såsom bilaga 10 till TR:ns dom. Han anförde därvid att det var omöjligt att höra P.J., då denne helt vägrat att inställa sig vid domstol eller annan myndighet i Sverige. Om HovR:n inte skulle tillåta att polisförhören åberopades som bevis, hemställde han att HovR:n försökte kalla P.J., W.J. och B-F.H. för att höras som vittnen i målet. Försvararna uppgav att de inte påkallade förhör inför rätten med de tre nämnda personerna.

Efter enskild överläggning meddelade HovR:n samma dag följande

Beslut. Eftersom förhör med P.J. inte kan hållas inför HovR:n, finner HovR:n med stöd av 35 kap 14 § 1 st 2 RB att åklagaren äger i förevarande mål åberopa såsom bevis de uppteckningar polismyndighet i Danmark gjort av P.J:s berättelser utom rätta (bilaga 10 till TR:ns dom).

Talan mot beslutet får föras endast i samband med talan mot domen.

Domskäl

HovR:ns domskäl. - - - De tre tilltalade har - - - i HovR:n hörts ånyo, därvid de lämnat i allt väsentligt samma uppgifter som för envar av dem antecknats i TR:ns dom.

Åklagaren har i HovR:n som skriftlig bevisning åberopat domstolshandlingar från Köpenhamns Byret, nämligen dom d 7 maj 1991 beträffande P.J., protokoll från den förhandlingen samt protokoll från häktningsförhandling d 2 maj 1991 beträffande W.J. och B-F.H.; se bilagorna C, D och E till HovR:ns dom (här uteslutna; red:s anm). Vidare har åklagaren även i HovR:n åberopat delar av de förhörsutsagor som P.J. avgett inför tull- och polismyndighet som finns fogade som bilagor till TR:ns dom. Dessa utsagor har, i de delar de inte åberopats av åklagaren, i stor utsträckning åberopats av de tilltalade i syfte att påvisa bristande överensstämmelse mellan olika uppgifter.

HovR:n gör följande bedömning.

De tilltalade har redan vid de första polisförhören med dem sammanstämmande redogjort för anledningen till resorna bl a till Amsterdam och sina förehavanden där och de har därefter i stort sett oförändrat vidhållit sina uppgifter.

Det är i och för sig tänkbart att en spelskuld som den W.J. påståtts ha ådragit sig under den gemensamma fängelsetiden i Sverige skulle kunna uppkomma och senare bli föremål för indrivning genom hot eller tvång. Flera omständigheter är dock i förevarande fall märkliga. För att utfå sin fordran, som måste ha framstått som osäker, har T.T., trots att W.J. vid något tillfälle åtagit sig att leverera pengarna i Köpenhamn, företagit flera, förhållandevis kostsamma resor under en kort tidsrymd. Han har därtill utfäst en påfallande generös ersättning åt sina medresenärer. Dessa omständigheter finner HovR:n så anmärkningsvärda att den förklaring som J.S., T.T. och S.S. lämnat angående syftet med sina upprepade resor till Amsterdam och Köpenhamn inte förtjänar avseende. Anledningen till resorna måste i stället ha varit en annan.

W.J. har inför Köpenhamns Byret d 2 maj 1991 berättat att svenskarna - varmed han menar J.S. och T.T. - skrev till honom i nov eller början av dec 1990, att de senare i dec ringde och bad honom möta dem på ett hotell i Amsterdam, att han i dec 1990 och därefter i jan 1991 på Hotel Atlanta i Amsterdam, under hot om repressalier från dem, åtog sig att åt dem skaffa 8 kg amfetamin, transportera det till Köpenhamn och där mot erhållande av 125 000 kr överlämna partiet till en person som skulle kontakta honom på en restaurant. - W.J. har också bekräftat P.J:s uppgifter om att denne från en bar sett svenskarna och alltså skulle ha möjlighet att peka ut svenskarna för polisen om det skulle ske W.J. eller hans familj något.

W.J:s och P.J:s uppgifter ger, om de är sanna, en god förklaring till de till talades olika resor till Amsterdam och Köpenhamn. Frågan blir därför om deras utsagor är så tillförlitliga att de kan läggas till grund för bedömningen i målet.

Vad W.J. berättat är i sina huvudpunkter förenligt med vad P.J. uppgett bl a inför byretten om sin egen befattning med amfetaminet och om vad han fått sig berättat av W.J.. I P.J:s utsagor finns emellertid ytterligare omständigheter kring narkotikaaffären. Dessa uppgifter har inget direkt stöd i W.J:s utsaga men de har å andra sidan inte visat sig vara felaktiga. Att deras berättelser inte är lika utförliga betyder inte att de inte i och för sig kan förtjäna tilltro.

Rent allmänt kan naturligtvis såväl W.J:s som P.J:s trovärdighet ifrågasättas, i första hand med hänsyn till att de själva är kriminellt belastade. Därtill kommer att starka motsättningar självfallet kan uppkomma mellan personer som sysslar med sådan verksamhet som det här är fråga om. Man måste därför ställa sig frågan om det funnits någon anledning för dem, och då i första hand W.J., att felaktigt utpeka svenskarna som mottagare av narkotikan.

W.J. skulle genom en falsk angivelse i detta avseende utsätta sig för en så betydande risk för repressalier av allvarligt slag att ett sådant antagande redan av detta skäl förefaller mindre sannolikt. Till detta kommer att P.J., om han och W.J. gemensamt planerat att felaktigt peka ut svenskarna, självfallet inte frivilligt och till synes opåkallat skulle ha lämnat sådana uppgifter till tullen i Rödby som möjliggjorde att W.J. men knappast någon ytterligare inblandad skulle kunna gripas omgående. Enligt HovR:ns bedömning ger ingenting i utredningen något stöd för ett antagande att W.J. och P.J. felaktigt skulle utpeka svenskarna som mottagare av narkotikapartiet.

Det nu anförda leder enligt HovR:ns mening till att de uppgifter som W.J. och P.J. lämnat bl a inför Köpenhamns Byret måste bedömas som tillförlitliga. Anledning saknas vid sådant förhållande att inte också fästa tilltro till vad P.J. i övrigt berättat, bl a om att en tredje person, utöver J.S. och T.T., varit delaktig i narkotikaaffären. Att denna tredje person, såsom åklagaren påstått, är S.S. styrks av en rad omständigheter. Sålunda var S.S. med på resan i dec 1990 och bodde i samma rum som de övriga, där de också träffade W.J.. Han skjutsade de båda andra till Helsingborg vid deras resa i mitten av jan 1991, bistod dem under denna resa med en penningförsändelse, varvid han dock försökte dölja att han var avsändare, och påträffades på hemväg från Helsinghorg med narkotika i bilen. Slutligen var det han som reste till Köpenhamn d 26 jan 1991 för att möta W.J..

HovR:n finner på grund av det nu anförda och övriga omständigheter att åtalet för försök till grovt narkotikabrott och försök till grov varusmuggling i dess helhet är styrkt.

- - -

Anledning saknas att frångå vad TR:n bestämt i fråga om påföljd, häktning, - - -

HovR:ns domslut. HovR:n fastställde TR:ns domslut, såvitt var i fråga i HovR:n.

Referenten, hovrättsrådet Baagoe, var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: Mot S.S:s förnekande finner jag ej tillförlitligen styrkt att han medverkat vid de förhandlingar som fördes med W.J.. Han måste emellertid senast inför sin avresa till Köpenhamn d 26 jan 1991 ha blivit insatt i de övrigas planer och avsett att medverka vid mottagandet av narkotikapartiet och dess införande till Sverige. Han har härigenom gjort sig skyldig till försök till grovt narkotikabrott och försök till grov varusmuggling. Med hänsyn till det nu anförda bestämmer jag straffet för S.S. till fängelse fyra år. Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

J.S. (offentlig försvarare advokaten B.N.), T.T. (offentlig försvarare advokaten L.C.) och S.S. (offentlig försvarare advokaten X.X.) sökte revision och yrkade, såvitt nu är i fråga, att åtalet för försök till grovt narkotikabrott och försök till varusmuggling, grovt brott, skulle ogillas samt att de skulle försättas på fri fot.

Riksåklagaren bestred ändring.

HD beslöt d 9 aug 1991 att meddela prövningstillstånd angående frågan huruvida förutsättningar funnits att som bevisning åberopa uppteckningar av förhör som hållits i Danmark. HD fann i samma beslut ej skäl att meddela prövningstillstånd i häktningsfrågan och förklarade frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt vilande.

Vad gäller den fråga, vari prövningstillstånd beviljades yrkade revisionskärandena att HD skulle förklara att bevisningen varit otillåten.

Riksåklagaren bestred yrkandet.

Sedan HD meddelat partiellt prövningstillstånd, anförde riksåklagaren i frågan om tillåtligheten av viss i målet prövad bevisning i inlaga d 14 aug 1991 bl a: I 35 kap 14 § RB föreskrivs undantag från den allmänna principen om bevisomedelbarhet. Bestämmelsen är genom en lagändring från d 1 jan 1988 (prop 1986/87:89) uppdelad på tre undantagssituationer. - - - I punkt 2 återfinns den situation som TR:n och HovR:n grundat sina beslut beträffande P.J:s berättelser på. Det förutsätts enligt denna punkt att den som lämnat berättelsen inte kan höras vid eller utom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten. I Fitger, Rättegångsbalken II, sept 1980, s 35:79, uttalas att härmed avses att den som lämnat en skriftlig berättelse avlidit eller är varaktigt sjuk på ett sådant sätt att han inte kan förhöras. Vidare avser den situationen att intygsgivaren befinner sig på okänd ort och det kan antas att han inte kommer att anträffas. Den nu nämnda undantagsregeln är givetvis närmast utformad med tanke på normala förhållanden i en svensk rättegång där skyldigheten att infinna sig vid och uttala sig inför domstolen är liksom tillämpliga tvångsmedel i detalj reglerade. Situationen måste med nödvändighet bli något annorlunda i ett fall som det nu aktuella. Frågan är då hur långtgående ansträngningar som måste göras för att en tillämpning av andra punkten skall kunna ske. Jag vill i den delen peka på att åklagaren i stämningsansökningen d 3 april 1991 - - - som bevisning åberopade bl a bevisupptagning vid Köpenhamns byret med P.J.. Under målets handläggning vid TR:n blev upplyst bl a att de tilltalade bestred denna bevisupptagning och att en sådan bevisupptagning var tänkt att ske d 7 maj 1991 - - -. I en skrivelse till TR:n d 8 april 1991 angav åklagaren som skäl för sin begäran om bevisupptagning att lagföring i Sverige av P.J. och W.J. inte var möjlig. TR:n tillät genom beslutet d 12 april 1991 att upptagningarna av P.J:s berättelser åberopades som bevis. Grunden för beslutet var ett konstaterande att P.J. vägrade komma till Sverige och att de tilltalade motsatte sig bevisupptagning utom rätta. TR:n avslog vidare genom ett beslut under huvudförhandlingen d 19 april 1991 åklagarens begäran om bevisupptagning med P.J. vid dansk domstol - - -. TR:n fann att det inte förelåg synnerliga skäl med hänsyn till intresset av en skyndsam behandling av målet. TR:n konstaterade vidare mot bakgrund av de uppgifter som den svenske polismannen C.U. lämnade i sitt vittnesmål om hur förhören med P.J. gått till att den begärda bevisupptagningen inte skulle tillföra målet något väsentligt. Det bör här anmärkas att åklagaren i målet var närvarande vid de danska domstolsförhandlingarna beträffande P.J. och W.J.. De tilltalades offentliga försvarare hade enligt uppgift också underrättats om dessa domstolsförhandlingar.

Vid handläggningen i HovR:n åberopade åklagaren samma bevisning som hade förebringats vid TR:n. Åklagaren åberopade därvid på nytt att P.J. helt vägrat att inställa sig vid domstol eller annan svensk myndighet. I andra hand påkallade åklagaren vittnesförhör med P.J. och även W.J. i HovR:n. HovR:n konstaterade i likhet med TR:n att förhör inte kunde hållas med P.J. inför HovR:n och tillät med en tillämpning av 35 kap 14 § 2 RB att P.J:s berättelser lästes upp.

Jag vidhåller min uppfattning att domstolarna i den uppkomna situationen tillämpat undantagsregeln i andra punkten på ett riktigt sätt i enlighet med bestämmelsens ordalydelse. Det kan inte heller bortses från att de tilltalade själva agerat på ett sådant sätt att domstolarnas beslut framstår som det enda rimliga.

När det gäller de först i HovR:n åberopade förhören inför dansk domstol med W.J. har HovR:n inte formellt beslutat att tillåta den bevisningen men faktiskt tillåtit den. Även om förhöret med W.J. hållits inför dansk domstol måste dennes berättelse anses lämnad "annars utom rätta" och därmed göra 35 kap 14 § RB tillämplig. Jag anser att HovR:ns åtgärd att tillåta en uppläsning av W.J:s uppgifter är riktig.

I paragrafens tredje punkt slutligen finns en möjlighet att efter en avvägning av olika omständigheter tillåta en uppläsning av en tidigare lämnad berättelse om det finns särskilda skäl till det. En tillämpning av den undantagsregeln har dock inte aktualiserats i målet (jfr prop 1986/87:89 s 173 f). Skulle inte punkt 2 anses vara tillämplig vill jag göra gällande att omständigheterna varit sådana att punkt 3 kunnat komma i fråga.

I olika sammanhang aktualiseras frågan om svenska rättsreglers överensstämmelse med reglerna i Europakonventionen. En fortlöpande anpassning till dessa regler sker i första hand genom en ändrad lagstiftning (jfr t ex vissa av de nya reglerna om anhållande och häktning som infördes år 1988 (prop 1986/87:112). Även om man skulle finna att den åberopade bevisningen skulle stå i strid med konventionens regler, då närmast artikel 6, punkt 3 d, är detta enligt min mening inte av beskaffenhet att påverka tillämpningen av den aktuella bestämmelsen i RB (jfr t ex UD:s information "Mänskliga rättigheter. Förfarandet enligt den europeiska konventionen", Stockholm 1985, s 7). För egen del menar jag dock att omständigheterna - som ovan angetts - varit sådana att de tilltalade får anses ha beretts de rättigheter som anges i den angivna artikeln.

Om HD skulle anse att den nu aktuella bevisningen inte borde ha tillåtits är det angeläget att HD klargör de alternativ i detta hänseende som i stället borde ha kommit i fråga i den uppkomna situationen. Ett sådant uttalande skulle komma att få en stor praktisk betydelse när det gäller handläggningen av olika mål, kanske särskilt narkotikamål, där bevisningen utgörs av förhör med personer, som befinner sig utomlands - ibland i avlägsna länder. (Jfr NJA 1990 s 273, där frågan i HovR:n gällde om berättelser vid utländska polisförhör skulle tillåtas som bevisning eller om bevisupptagning vid utländsk domstol i stället skulle ske.)

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, Revsekr Camitz, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Fråga är nu om bevisning i form av uppteckningar av berättelser som i Danmark lämnats av holländska medborgarna P.J., W.J. och B-F.H.. Holländarna var vid tidpunkten för handläggningen i TR:n och HovR:n av dansk domstol häktade såsom misstänkta för delaktighet i den gärning som T.T., J.S. och S.S. åtalats för i förevarande mål. P.J:s uppgifter har lämnats vid förhör under förundersökningen hållna dels av dansk polis dels av svensk polis. Uppgifterna har vidare lämnats vid häktningsförhandling med P.J. och vid förhör med honom inför Københavns byret samt i byrettens dom mot honom. W.J:s och B-F.H:s uppgifter har lämnats vid förhör med dem inför byretten. T.T:s, J.S:s och S.S:s försvarare var inte närvarande vid förhören. Av HovR:ns domskäl framgår att HovR:n funnit åtalet mot T.T. och hans medtilltalade styrkt huvudsakligen på grundval av P.J:s och W.J:s utsagor.

Av handlingarna i målet framgår vidare bl a följande. T.T. och J.S. häktades d 6 febr 1991. S.S. häktades d 1 febr 1991 i anledning av annat brott och d 15 febr jämväl på grund av misstanke om aktuella brott. Efter ett antal förlängningar av åtalstiden väcktes åtal d 5 april 1991. Vid huvudförhandling inför TR:n hemställde åklagaren med stöd av lagen (1946:817) om bevisupptagning vid utländsk domstol att TR:n måtte förordna om bevisupptagning vid Københavns byret med P.J.. Han anförde därvid att åtalet huvudsakligen byggde på vad P.J. berättat och att det därför vore önskvärt att han hördes vid huvudförhandlingen. Emellertid kunde lagföring av P.J. inte ske i Sverige, eftersom riksåklagaren inte lämnat tillstånd härtill. P.J. vägrade dessutom bestämt att inställa sig för att höras i målet. Åklagaren hemställde att som bevisning få åberopa i vart fall utskrifterna av P.J:s berättelser vid polisförhören och vid häktningsförhandlingen inför byretten. Försvararna motsatte sig bevisupptagning, eftersom denna skulle medföra en förlängning av den redan långa häktningstiden för de tilltalade. Försvararna motsatte sig även att utskrifterna skulle få åberopas. De gjorde därvid gällande att P.J. borde höras inför TR:n och ifrågasatte om möjligheterna uttömts att få P.J. att inställa sig. Vid huvudförhandlingen upplystes att förhör inför byretten i Köpenhamn var utsatta att äga rum, med W.J. och B-F.H. d 2 maj och med P.J. d 7 maj 1991, och att bevisupptagning åt den svenska domstolen kunde äga rum i anslutning till förhören om så önskades samt att åklagaren och försvararna tilläts närvara och ställa frågor vid byrettens egna förhör. I beslut under huvudförhandlingen d 12 april 1991 anförde TR:n att förhör inför rätten inte kunde hållas med P.J. på grund av hans vägran att komma till Sverige och att försvararna motsatte sig bevisupptagning, vilken kunde förekomma tidigast d 7 maj. TR:n tillät därför uppteckningarna av P.J:s berättelser som bevis i rättegången. Vid den fortsatta huvudförhandlingen fann TR:n d 19 april 1991 beträffande åklagarens begäran om bevisupptagning med P.J. inför Københavns byret att en bevisupptagning skulle innebära ytterligare en avsevärd försening av målets avgörande. TR:n förklarade vidare att det med fog kunde antas att ett muntligt förhör i Danmark inte skulle komma att tillföra målet något väsentligt utöver vad som framkommit vid polisförhören. TR:n konstaterade dessutom att uppgifter från polisförhör och uppgifter från en bevisupptagning presenteras på samma sätt, nämligen genom uppläsning av protokoll. På grund av det anförda avslog TR:n yrkandet om bevisupptagning. I dom d 30 april 1991 fann TR:n genom P.J:s uppgifter åtalet styrkt. Den 2 maj 1991 hördes W.J. och B-F.H. inför Københavns byret i närvaro av åklagaren i förevarande mål. Åklagaren fick vissa frågor besvarade av W.J. medan B-F.H. inte var villig att svara på några frågor. Den 7 maj 1991 hölls förhör med P.J.. Eftersom han erkänt sig skyldig avkunnades dom i omedelbart samband med förhöret. P.J. yttrade sig därefter i anledning av frågor från den svenske åklagaren. Vid huvudförhandlingen inför HovR:n åberopade åklagaren som bevisning beträffande av P.J. lämnade uppgifter i första hand vad denne uppgivit inför dansk domstol och därutöver protokollen över vissa polisförhör. Han uppgav ånyo att P.J. helt vägrat att inställa sig vid domstol eller annan myndighet i Sverige. Om polisförhören inte tilläts som bevis, hemställde åklagaren att HovR:n försökte kalla P.J., W.J. och B-F.H. för att höras i målet. Försvararna påkallade inte förhör med nämnda personer. HovR:n konstaterade i beslut d 18 juni 1991 att förhör inte kunde hållas med P.J. inför HovR:n och tillät med stöd av 35 kap 14 § 1 st 2 RB att de uppteckningar polismyndighet i Danmark gjort av P.J:s berättelser utom rätta åberopades som bevis. Härefter förebringades på sätt framgår av HovR:ns dom samtliga polisförhör med P.J.. Vidare förebringades protokollen från domstolsförhören med P.J., W.J. och B-F.H. samt domen mot P.J..

Grundsatsen om bevisomedelbarhet innebär bl a att muntlig bevisning normalt skall tas upp vid huvudförhandling inför den dömande rätten. Som ett uttryck för denna princip innehåller 35 kap 14 § 1 st RB ett förbud mot åberopande av skriftlig berättelse eller av uppteckning av berättelse, som någon lämnat inför åklagare eller polismyndighet eller annars utom rätta. Berättelsen skall ha lämnats i anledning av en redan inledd eller förestående rättegång. Även om förhören med P.J. inför den danska polisen strängt taget hållits i anledning av den danska rättegången, dvs en annan rättegång än den förevarande, har de dock avsett del i samma - gärning som den som här är föremål för prövning. Förbudet i första stycket får således anses omfatta samtliga polisförhör med P.J.. Nämnda bestämmelse avser endast berättelser som lämnats utom rätta, varför den inte är tillämplig i fråga om de utsagor av P.J., W.J. och B-F.H., som avgivits inför den danska domstolen. Protokollen över dessa förhör kan åberopas enligt allmänna regler om skriftligt bevis (jfr Gärde, Nya rättegångsbalken, 1949, s 489 och 491 f).

Vad gäller frågan om förutsättningarna för ett åberopande av uppteckningarna av polisförhören med P.J. kan följande anföras.

Det i 35 kap 14 § 1 st RB uppställda förbudet är inte undantagslöst. Skriftliga berättelser får sålunda åberopas enligt första styckets första punkt om detta är särskilt medgivet. Något sådant medgivande förefinns dock inte vad gäller sådana förhör varom nu är fråga. I andra punkten upptas det fallet att förhör inte kan äga rum, vare sig vid eller utom huvudförhandling eller i övrigt inför rätten. Härmed avses enligt förarbetena till den ändring av paragrafen, som trädde i kraft d 1 jan 1988 (prop 1986/87:89 s 171 ff), den situationen att uppgiftslämnaren avlidit eller är varaktigt svårt sjuk på sådant sätt att han inte kan förhöras. Vidare avses den situationen att han befinner sig på okänd ort och det kan antas att han inte kommer att anträffas. Angivna omständigheter har inte förelegat i fråga om P.J.. Inte heller andra punktens undantagsbestämmelse är därför tillämplig.

Enligt tredje punkten får en skriftlig berättelse tillåtas om det finns särskilda skäl med hänsyn till de kostnader och olägenheter som ett förhör vid eller utom huvudförhandling kan antas medföra, vad som kan antas stå att vinna med ett sådant förhör, berättelsens betydelse och övriga omständigheter. Av förarbetena framgår att rätten i varje enskilt fall får göra en sammanvägning av alla omständigheter vid avgörandet av om muntligt förhör kan underlåtas. Innan denna sammanvägning sker måste dock först möjligheterna att höra P.J. vid eller utom huvudförhandling undersökas.

Uppenbarligen borde ett hörande av P.J. i första hand ske vid huvudförhandlingen. T.T. och hans medtilltalade har därvid gjort gällande att P.J. skulle ha begärts utlämnad från Danmark för att lagföras här. Av handlingarna i målet framgår emellertid att riksåklagaren inte bedömt det möjligt att lagföra holländarna i Sverige. Det förfarande som härnäst borde komma i fråga är att vid huvudförhandlingen höra P.J. som medmisstänkt i anledning av åtalet. De tilltalade har därvid hävdat att P.J. kunde ha förmåtts inställa sig. Av handlingarna framgår endast att P.J. vägrat komma till Sverige. Detta besked måste godtas. Något tvångsmedel finns inte tillgängligt i den föreliggande situationen. Ytterligare ett sätt att höra P.J. vid huvudförhandlingen är att hålla förhör med honom per telefon. Detta förfarande bör dock inte komma i fråga i ett fall som det förevarande när det är fråga om en komplicerad bedömning av utsagans bevisvärde (jfr prop 1986/87:89 s 220).

Vad sedan gäller P.J:s hörande utom huvudförhandling är lagen om bevisupptagning vid utländsk domstol tillämplig. För sådan bevisupptagning i brottmål är det enligt 1 § 2 st en förutsättning att det föreligger synnerliga skäl. Detta krav torde ha uppställts främst av hänsyn till parternas begränsade möjligheter att inställa sig vid en domstol utomlands och till vikten av brottmåls skyndsamma handläggning (jfr NJA II 1947 s 221 f). I målet är upplyst att möjlighet fanns att vid Københavns byret hålla bevisupptagning inom fyra veckor från tidpunkten för TR:ns huvudförhandling.

Av det anförda följer att valet i förevarande fall står mellan bevisupptagning inför dansk domstol och uppläsning av förhörsprotokollen.

Vid avvägningen mellan å ena sidan kostnaderna och olägenheterna av en bevisupptagning och å andra sidan värdet av en sådan skall enligt förarbetena till ändringen i 35 kap 14 § RB nyttan med ett muntligt förhör ställas inte bara mot kostnaderna för ett sådant förhör utan även mot t ex tvisteföremålets värde och den tidsmässiga vinst man kan göra om den skriftliga berättelsen får åberopas. Med uttrycket berättelsens betydelse avses enligt förarbetena främst betydelsen för målets utgång. Det påpekas att även målets betydelse bör kunna vägas in och att rätten således i en viss given situation bör kunna vara mer frikostig med att tillåta skriftliga berättelser i bagatellmål än i mål om grova brott. I förarbetena har vidare understrukits vikten av att rätten inte nöjer sig med en skriftlig berättelse om ett muntligt hörande kan antas vara nödvändigt för att bedöma vittnets allmänna trovärdighet. I förevarande fall är följande att beakta. Tidsutdräkten framstår i och för sig som beklaglig men kan inte anses utgöra ett avgörande hinder. Kostnaderna och olägenheterna i övrigt i samband med en bevisupptagning i Danmark ter sig inte orimliga. Vad gäller målets betydelse är här fråga om allvarlig brottslighet. Dessutom har redan från rättegångens början av åklagaren gjorts gällande att P.J:s utsaga var av avgörande betydelse för målets utgång. Beträffande nyttan av ett muntligt förhör måste här konstateras att vad som uppenbarligen framför allt stått att vinna genom en bevisupptagning är att T.T. och hans medtilltalade i varje fall genom sina försvarare haft möjlighet att bilda sig en uppfattning om P.J:s trovärdighet och haft tillfälle att hålla motförhör.

Vid en sammanvägning av det anförda får övervägande skäl anses föreligga för att inte tillåta att uppteckningarna av polisförhören med P.J. åberopas som bevis. Den omständigheten att T.T. och hans medtilltalade vid TR:n motsatte sig bevisupptagning och i HovR:n inte åberopade förhör med holländarna minskar inte styrkan av dessa skäl. Att försvararna inte inställde sig vid byrettens förhör med holländarna på eget bevåg sedan TR:n avslagit begäran om bevisupptagning kan inte heller föranleda annan bedömning. Undantagsbestämmelsen i 35 kap 14 § 1 st 3 RB är således inte tillämplig i förevarande fall.

Som ovan konstaterats föreligger enligt RB inte hinder mot att uppteckningarna av förhören med P.J., W.J. och B-F.H. inför dansk domstol åberopas som bevis i rättegången. Motivet till att uppteckningar av domstolsutsagor behandlas annorlunda än utom rätta verkställda uppteckningar synes vara att de sistnämnda inte erbjuder samma garantier för objektivitet som en av domstol upptagen utsaga (Gärde, s 491). Med hänsyn till grundsatsen om bevisomedelbarhet uppstår dock samma betänkligheter som när fråga är om uppteckning av ett polisförhör (jfr Gullnäs m fl, Rättegångsbalken 35:14 s 35:78).

I sammanhanget finns också skäl att ta hänsyn till bestämmelserna i 1950 års europeiska konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna samt till den praxis som har utbildats i den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Av ett flertal avgöranden av domstolen framgår att det anses stridande mot konventionens artikel 6 om en rättvis rättegång att som bevisning använda utsaga som gjorts under förfarandet före rättegången, om utsagan utgjort den huvudsakliga bevisningen mot den tilltalade och försvarets rättigheter inte respekterats. Europadomstolen har därvid uttalat att försvarets rättigheter som regel kräver att en tilltalad skall ges ett tillräckligt och passande tillfälle att motsäga och utfråga den som vittnat mot honom, antingen vid den tidpunkt då uttalandet gjordes eller på ett senare stadium i förfarandet. (Cases Underpertinger 1/1985/87/134, Kostowski 10/1988/154/208, Windisch 25/1989/185/246, Delta 26/1989/186/246 och Asch 30/1990/221/283).

Som ovan anförts utgör protokollen från domstolsförhören - förutom uppteckningarna av polisförhören - den huvudsakliga bevisningen mot T.T. och hans medtilltalade. Försvarets rättigheter har inte iakttagits. Med beaktande av angivna avgöranden av den europeiska domstolen bör därför inte heller protokollen över domstolsförhören få åberopas som bevisning i målet.

Vid denna utgång i prejudikatsfrågan bör målet återförvisas till HovR:n för ny handläggning där.

Domslut

HD:s avgörande. HD förklarar att förutsättningar inte funnits att som bevisning åberopa uppteckningar av de förhör som hållits i Danmark.

HD meddelar T.T., J.S. och S.S. prövningstillstånd i den del deras ansökan därom förklarats vilande.

Med undanröjande av HovR:ns dom såvitt gäller frågan om ansvar för försök till grovt narkotikabrott och försök till varusmuggling, grovt brott, samt frågan om påföljd återförvisar HD målet till HovR:n för erforderlig behandling.

Domskäl

Skäl. Som bevisning mot T.T., J.S. och S.S. har i målet från åklagarsidan åberopats uppteckningar av förhör med de i Danmark frihetsberövade nederländska medborgarna P.J., W.J. och B-F.H.. Vid TR:n åberopades dels uppteckningar av förhör som i Danmark hållits med P.J. av dansk tull- och polismyndighet och av svensk polismyndighet, dels protokoll från Köpenhamns byret, fört i samband med häktningsförhandling inför byretten d 27 jan 1991. I HovR:n åberopades dessutom protokoll över förhör som hållits med P.J., W.J. och B-F.H. vid förhandlingar inför Köpenhamns byret d 2 och 7 maj 1991 samt byrettens dom d 7 maj 1991 mot P.J.. Varken T.T., J.S. eller S.S. har varit närvarande eller företrädd vid något av de nu nämnda förhören. Förhören med P.J. och W.J. utgör enligt vad som framgår av HovR:ns dom den huvudsakliga bevisningen mot T.T. och hans medtilltalade.

T.T., J.S. och S.S. har gjort gällande att, om åklagaren velat åberopa utsagor av de nederländska medborgarna som bevisning, dessa borde ha åtalats i Sverige eller i vart fall inställts till förhör vid svensk domstol i bevissyfte.

Enligt 35 kap 14 § 1 st RB - - - se HD:s domskäl i målet under I, 2 st - - - av en berättelse.

Förbudet enligt 35 kap 14 § RB mot att i andra än vissa särskilt uppräknade fall åberopa uppteckningar av berättelser som bevis tar sikte endast på berättelser som lämnats utom rätta (jfr NJA II 1943 s 457 och Gärde m fl, Nya rättegångsbalken s 489). Av grunderna för stadgandet får anses följa att, som riksåklagaren hävdat i målet, en berättelse som har avgetts inför en utländsk domstol skall anses vara lämnad utom rätta i paragrafens mening.

Under tiden för TR:ns handläggning var P.J. häktad i Danmark som misstänkt för olovlig införsel av narkotika från Nederländerna till Danmark, och det kunde förutses att han skulle ådömas ett långvarigt frihetsstraff. Att, trots sambandet med de gärningar som lagts T.T. och hans medtilltalade till last, P.J. inte begärts utlämnad till Sverige för lagföring får förutsättas sammanhänga med att hans ifrågavarande varusmugglingsbrott ansetts ej kunna bestraffas enligt svensk lag. Och under alla förhållanden gäller att TR:n saknade möjlighet att öva inflytande på utlämningsfrågans bedömning.

Östre landsret har numera enligt vad som upplysts dömt P.J. till fängelse i fyra år för varusmugglingsbrottet. Det är för närvarande ej lagligen möjligt att föranstalta om förhör i bevissyfte vid svensk domstol med den som utomlands är berövad friheten (i en remiss till lagrådet d 12 sept 1991 föreslås på grundval av departementspromemorian Ds Ju 1987:12 att ett lagstöd tillskapas). Anmärkas kan att, även om en framställning om P.J:s hörande vid svensk domstol lagligen hade kunnat göras, något sådant förhör ändå ej torde ha kommit till stånd, eftersom P.J. enligt vad som framgår av handlingarna bestämt motsatt sig att bli förhörd i Sverige och man från dansk sida regelmässigt vägrar att efterkomma en framställning, om den som skall höras inte samtycker (se Ds Ju 1987:12 s 64 f).

Av det anförda följer att P.J. - som varit frihetsberövad alltsedan han greps för varusmugglingsbrottet - inte har kunnat eller kommer att kunna höras personligen i rättegången mot T.T. och hans medtilltalade. Bestämmelsen i 35 kap 14 § 1 st 2 RB ger därmed utrymme för att de av P.J. inför tull- och polismyndighet lämnade uppgifterna skall få åberopas i förevarande mål. Detsamma gäller hans uppgifter inför Köpenhamns byret.

I målet är upplyst att numera även B-F.H. är dömd till fängelse fyra år samt att rättegången mot W.J. inte är avslutad. Inte heller dessa personer har kunnat eller kommer att kunna höras personligen i rättegången mot T.T. och hans medtilltalade. Det finns därmed utrymme för att också deras uppgifter inför byretten skall få åberopas i förevarande rättegång med stöd av 35 kap 14 § 1 st 2 RB.

Av rättens allmänna skyldighet - - - se HD:s domskäl i målet under I, 4-9 st - - - mot den tilltalade.

När det gäller TR:ns handläggning i förevarande mål framgår av handlingarna att åklagaren i första hand yrkade att TR:n skulle förordna om bevisupptagning vid dansk domstol med P.J., W.J. och B-F.H., varvid upplystes att sådan bevisupptagning skulle kunna äga rum vid Köpenhamns byret i anslutning till förhandlingar som var utsatta att äga rum med P.J. d 7 maj samt med W.J. och B-F.H. d 2 maj 1991. I andra hand yrkade åklagaren att få åberopa de då föreliggande förhören med P.J. som bevis. De tilltalade motsatte sig båda yrkandena och gav i stället uttryck för uppfattningen att P.J. borde höras personligen inför TR:n. I beslut meddelat under huvudförhandlingen i målet d 12 april 1991 uttalade TR:n att till följd av P.J:s vägran att komma till Sverige förhör med honom inte kunde hållas inför rätten. På grund härav och då försvararna motsatt sig bevisupptagning utom rätta, som kunde förekomma tidigast d 7 maj 1991, fann TR:n att de av åklagaren åberopade uppteckningarna av P.J:s berättelser borde tillåtas som bevis i rättegången. En förnyad framställning från åklagaren om bevisupptagning vid dansk domstol med P.J. avslogs av TR:n genom beslut d 19 april 1991.

P.J:s uppgifter var av avgörande betydelse för bedömningen av åtalet mot T.T. och hans medtilltalade, och åtalet avsåg brottslighet med högt straffvärde. I enlighet med de riktlinjer som förut angetts får anses att synnerliga skäl förelåg för den av åklagaren begärda bevisupptagningen vid dansk domstol. TR:n borde därför ha förordnat om sådan bevisupptagning oberoende av att försvararna motsatt sig yrkandet därom och oavsett att detta kunde komma att leda till något längre häktningstid för T.T. och hans medtilltalade.

De förut berörda förhandlingarna d 2 och 7 maj 1991 vid Köpenhamns byret med P.J., W.J. och B-F.H. ägde rum innan HovR:n höll huvudförhandling i målet. Av handlingarna får anses framgå att både den svenske åklagaren och försvararna för T.T. och hans medtilltalade bereddes tillfälle att övervara förhandlingarna. Åklagaren var närvarande vid dessa och fick tillfälle att ställa frågor till nederländarna medan försvararna för T.T. och hans medtilltalade uteblev.

Om försvararna för T.T. och hans medtilltalade hade närvarit vid förhandlingarna inför Köpenhamns byret och fått tillfälle att ställa frågor till de nederländska tilltalade, skulle det inte ha förelegat något hinder från de förut angivna utgångspunkterna mot att uppteckningarna från förhandlingarna - eventuellt i förening med de tidigare utsagorna av P.J. - använts som bevisning i HovR:n. Försvararna får emellertid under föreliggande omständigheter anses ha haft visst fog för att inte inställa sig; dels kunde de med hänsyn till TR:ns ställningstagande i bevisupptagningsfrågan ha anledning att hysa tvekan huruvida en inställelse inför dansk domstol skulle anses omfattad av uppdragen som offentliga försvarare, dels ansåg de sig, enligt vad som framgår av skriftväxlingen i HD, sakna garantier för att tillfälle att ställa frågor skulle beredas dem.

Även i HovR:n var alltså läget det att uppteckningar av förhörsutsagor med andra personer åberopades mot T.T. och hans medtilltalade utan att de själva eller deras försvarare hade fått godtagbart tillfälle att ställa frågor till dem som lämnat uppgifter vid förhören. Möjlighet att åstadkomma bevisupptagning utomlands förelåg fortfarande, och HovR:n borde med hänsyn till vad som förut sagts om utsagornas avgörande betydelse och den med åtalet avsedda brottslighetens straffvärde inte ha nöjt sig med uppteckningarna från förhören. HovR:n borde genom förordnande om bevisupptagning ha sörjt för att försvararna fått tillfälle att utfråga åtminstone P.J. och W.J..

I detta läge bör prövningstillstånd meddelas i de delar vari frågan därom vilandeförklarats samt HovR:ns dom mot T.T., J.S. och S.S. undanröjas i motsvarande delar och målet visas åter till HovR:n för erforderlig behandling.

Anledning saknas dock att meddela prövningstillstånd såvitt gäller frågan om förverkande av viss egendom hos J.S..

Domslut

HD:s avgörande. HD förklarar att uppteckningarna av de förhör som hållits i Danmark inte bort, utan förordnande om bevisupptagning vid utländsk domstol, läggas till grund för dom i målet.

HD meddelar T.T., J.S. och S.S. prövningstillstånd i den del deras ansökan därom förklarats vilande utom såvitt gäller frågan om förverkande av viss egendom hos J.S.; i sistnämnda del skall HovR:ns dom stå fast.

Med undanröjande av HovR:ns dom såvitt gäller frågan om ansvar för försök till grovt narkotikabrott och försök till varusmuggling, grovt brott, samt frågan om påföljd återförvisar HD målet i dessa delar till HovR: n för erforderlig behandling.

T.T., J.S. och S.S. skall alltjämt vara häktade i målet.