JK 5242-08-80

Justitiekanslerns yttrande avseende betänkandet effektivare signaler (SOU 2008:72)

Justitiekanslern har granskat förslagen i betänkandet utifrån de synpunkter som Justitiekanslern främst har att beakta. Genomgången ger inte anledning till några andra synpunkter än de som redovisas nedan.

Uppfyller tillståndsförfarandet i 3 kap. 8 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, LEK, förutsättningarna i 3 kap. 2 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen, YGL?

Av 3 kap. 1 § LEK framgår bl.a. att det krävs tillstånd för att här i landet få använda en radiosändare.

Tillstånd för radioanvändning som huvudsakligen avser utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL beviljas enligt 3 kap. 6 § LEK. Antalet tillstånd som beviljas inom ett frekvensutrymme får enligt 3 kap. 7 § LEK begränsas, om det är nödvändigt för att garantera en effektiv användning av radiofrekvenser. Vid tilldelning av frekvenser för sådan radioanvändning ska det allmänna, enligt 3 kap. 2 § andra stycket YGL, eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sådant sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.

När det uppkommer fråga om tillstånd att använda radiosändare för nya eller väsentligt ändrade radioanvändningar som inte huvudsakligen avser utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL och det kan antas att det frekvensutrymme som kan avsättas för verksamheten inte är tillräckligt för att ge tillstånd åt alla som vill bedriva sådan verksamhet, ska prövning ske genom allmän inbjudan till ansökan, om inte särskilda skäl föranleder annat (3 kap. 8 § första stycket LEK).

I kommittédirektiven Radiofrekvensanvändning och elektronisk kommunikation (Dir. 2007:11) anges bl.a. att konvergensen inom sektorn för elektronisk kommunikation har medfört att man i allt högre utsträckning kan använda olika typer av tekniker för att leverera samma typ av innehåll. Det är t.ex. numera möjligt att se på TV i mobiltelefonen och ”tala i telefon” genom datorn. Detta gör det mer problematiskt att föreskriva vilken form av tjänst som ska tillhandahållas inom ett visst frekvensutrymme. Möjligheten att definiera vad som är en ny eller väsentligt ändrad radioanvändning blir som en följd av konvergensen allt svårare.

I betänkandet anförs att alternativa distributionsformer av radio- och TV-utbudet ökar i andel samt att olika former av distribution av audiovisuellt material har utvecklats specifikt för mobiltelefoner och andra mindre terminaler. TV- och radioprogram sänds i allt större omfattning över mobilnätet. Samma utveckling sker inom mobilt bredband (jfr s. 80 f. i betänkandet).

Utredningen synes dock i sina överväganden om ändringar i 3 kap. 8 § LEK inte ha beaktat denna utveckling. Utredningens lagförslag tycks ha utgått ifrån den ”klassiska” mobiltelefon- och Internettrafiken, dvs. utan beaktande av det audiovisuella innehåll (mobil-TV, radio samt överföring av ljud, bilder och texter) som redan nu har blivit ett vanligt förekommande inslag i utbudet i de mobila telefon- och bredbandsnäten.

Det framgår dessutom av utredningen att det audiovisuella utbud som redan nu tillhandahålls i de mobila telefon- och bredbandsnäten får anses vara i vart fall delvis riktat till allmänheten i den bemärkelse som avses i 1 kap. 6 § YGL. Mot denna bakgrund anser Justitiekanslern att utredningen borde ha belyst frågan huruvida förfarandet i 3 kap. 8 § första stycket LEK tillgodoser kravet i 3 kap. 2 § andra stycket YGL på att tilldelning av frekvenser ska ske på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.

Är det ändamålsenligt att behålla bestämmelsen i 3 kap. 8 § andra stycket 1 LEK?

Av 3 kap. 8 § andra stycket 1 LEK framgår att tillståndsförfarandet i lagrummets första stycke inte ska tillämpas på den radioanvändning som huvudsakligen avser utsändning till allmänheten av program i ljudradion eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket YGL.

Av utredningen framgår att ett audiovisuellt utbud (mobil-TV, radio samt överföring av ljud, bilder och texter) redan ingår i trafiken i de mobila telefon- och bredbandsnäten och att dess andel i den sammanlagda trafiken förväntas öka inom den närmaste framtiden.

Utredningen innehåller inte några närmare uppgifter om andelen av det audiovisuella utbudet i den sammanlagda trafiken i de mobila telefon- och bredbandsnäten och det får antas att en sådan uppskattning inte låter sig göras. Dessutom ter det sig naturligt att andelen av sådana inslag varierar både över tiden och från leverantör till leverantör, dock med en uttalad ökningstendens. Med hänsyn till utvecklingen ställs frågan huruvida det numera är möjligt att med någon större grad av säkerhet fastställa om en viss radioanvändning huvudsakligen avser utsändning till allmänheten i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1§ tredje stycket YGL eller om tjänster som inte har något samband med den nyss nämnda bestämmelsen utgör det huvudsakliga inslaget.

Mot denna bakgrund anser Justitiekanslern att huvudsaklighetsrekvisitet i 3 kap. 8 § andra stycket 1 LEK kan komma att skapa gränsdragningsproblem när det gäller frågan om tilldelning av frekvenser i ett mobilt telefon- eller bredbandsnät ska prövas enligt 3 kap. 8 § första stycket eller 3 kap. 6 § LEK. Detta kan i sin tur leda till otillfredsställande resultat som möjligtvis inte överensstämmer med kravet i 3 kap. 2 § andra stycket YGL och kan även leda till snedvridning i konkurrenshänseende mellan olika leverantörer av mobila telefon- och bredbandsnät.

Justitiekanslern anser att det i denna del behövs ytterligare utredning för att med beaktande av den utveckling som sker inom mobila telefon- och bredbandsnät åstadkomma en lösning i fråga om tillståndsgivning som tillgodoser kravet i 3 kap. 2 § andra stycket YGL och samtidigt garanterar konkurrensneutralitet oavsett vilken andel det audiovisuella utbudet har i ett enskilt mobilt telefon- eller bredbandsnät.