JK 5394-10-31

Enligt regeringsformen (RF) är varje medborgare gentemot det allmänna till­försäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift, bild eller på annat sätt med­dela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.

Yttrandefriheten i vissa medier som bl.a. tidningar, radio och TV samt vissa webbplatser, omfattas av den särskilda grundlagsregleringen i tryck­frihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Denna yttrandefrihet tillkommer självfallet också de offentliganställda. Jag bortser här från de undantag som kan följa av sekretessregleringen.

En grundläggande beståndsdel i den yttrandefrihetsrättsliga regleringen är meddelarskyddet. Detta innebär att den som brukar sin yttrandefrihet inte får utsättas för några sanktioner i andra fall än då detta är uttryckligen angivet i grundlagarna.  En tjänsteman som t.ex. låter sig intervjuas av en journalist men vill vara anonym får inte efterforskas. Om tjänstemannen framträder öppet får han inte utsättas för några repressalier. Motsvarande skydd gäller för den som själv offentliggör uppgifter, t.ex. på en grundlagsskyddad webbplats. Varje åtgärd som medför negativa konsekvenser för en offentligt anställd person och som grundar sig på medverkan i en tryckt skrift eller ett medium som omfattas av YGL har i princip ansetts vara otillåten, jfr betänkandet Meddelarrätt SOU 1990:12 s. 63.

Det är klarlagt i ärendet att den berörde tjänstemannen framfört sina åsikter på en privat blogg som i och för sig inte omfattas av regleringen i YGL. JO (Hans- Gunnar Axberger) har dock i ett beslut i ett närbesläktat ärende (dnr 149 – 2009 m.fl.) den 25 september 2009 uttalat att bestämmelserna i RF innebär att det också inom regeringsformens ram finns ett motsvarande skydd mot repressalieåtgärder även när TF eller YGL inte kan tillämpas. Det är också enligt min mening ett naturligt synsätt.

Innebörden av yttrandefriheten är bl.a. att det allmänna som arbetsgivare inte får lägga sig i vilka åsikter de anställda har eller hur de brukar sin yttrandefrihet. En offentlig arbetsgivare kan därmed inte av sina anställda kräva att de utanför tjänsten avhåller sig från att ge uttryck för en viss typ av värderingar.

En utgångspunkt för min prövning i ärendet är alltså att den berörde tjänste­mannen inte har fått utsättas för några repressalier för de privata åsikter som han framfört på sin blogg. Att publiceringen i detta fall ägde rum innan an­ställ­ningen påbörjades saknar därvid betydelse.

Principen att en tjänstemans offentligt uttalade åsikter är en privatsak kan dock inte upprätthållas fullständigt undantagslöst. JO har i det nämnda ärend­et uttalat bl.a. följande.

Man måste räkna med att exempelvis en beslutsfattare, vars personliga åsikt­er tilldragit sig uppmärksamhet, i allmänhetens ögon kan framstå som mindre lämpad att handlägga vissa typer av ärenden och att detta någon gång kan ge en myndighet rätt att vidta åtgärder. Det handlar då om att förebygga förtroende­skador av ungefär samma slag som de som riskerar att uppkomma vid jävs­förhållanden. Jäv kan som bekant föreligga redan då en beslutsfattare kan synas ha en sådan anknytning till det som ska bedömas att den hos parter och allmänhet är ägnad att ge upphov till ett ifrågasättande av vederbörandes objektivitet. Åtgärder kan därför vara befogade även då det i och för sig saknas faktiska skäl att misstro vederbörande beslutsfattares förmåga att i tjänsten bortse från sina privata uppfattningar.

Enligt JO får vidare en avvägning ske mellan kravet på myndighetens opartiskhet och skyddet för yttrandefriheten. Om utfallet av en sådan avvägning blir att myndigheten har rätt att vidta åtgärder måste dessa stå i proportion till vad som i sammanhanget kan anses absolut nödvändigt. Det torde enligt JO, när sådana konflikter aktualiseras, finnas utrymme för att hitta samförståndslösningar inom ramen för anställningsför­hållandet så att man kan finna en lösning som inte behöver betraktas som en repressalieåtgärd.

Den mening som kommer till uttryck i JO:s beslut återspeglar väl vad som får anses vara gällande rätt och jag har ingen annan uppfattning om hur förhållandet bör uppfattas mellan den offentlige arbetsgivaren och den anställde när det gäller den anställdes yttrandefrihet och de krav på tjänsteutövningen som kan anses åvila denne.

När den nu berörde tjänstemannens åsikter uppmärksammades i medierna får det alltså anses naturligt och tillåtet att departementet ville bemöta dessa och klargöra att de inte gav uttryck för departementets synsätt. Detta särskilt som blogguttalandena rörde frågor som har anknytning till departementets verksamhetsområde. Ordvalet i departementets uttalande kan naturligtvis diskuteras och det finns skäl att betona vikten av att ett sådant bemötande utformas med särskilt beaktande av förbudet mot repressalier.

Jag kan inte finna att utredningen ger underlag för bedömningen att den berörde tjänstemannen i detta fall har utsatts för någon otillåten repressalie. Den överens­kommelse som har träffats mellan departementet och den anställde synes vara att beteckna som en sådan samförståndslösning som i enlighet med vad JO ansett bör kunna godtas. Det har inte heller framkommit något som tyder på att tjänstemannen i samband med att han fick förändrade arbetsuppgifter har fått sänkt lön eller på annat sätt drabbats av några ofördelaktiga konsekvenser. Som ovan framgått har tjänstemannen inte själv vänt sig hit med några klagomål, utan ärendet har väckts genom en anmälan från en utomstående.

Det anförda leder sammanfattningsvis till slutsatsen att det inte finns skäl att uttala någon kritik mot företrädare för departementet med anledning av det inträffade.

Ärendet är därmed avslutat.