JK 6144-10-41

AD har varit berövad friheten som anhållen och häktad under tiden den 7 september – 2 november 2009 på grund av misstanke om grov våldtäkt. Han åtalades för denna brottslighet och grov misshandel. Tingsrätten ogillade åtalet för grov våldtäkt, men dömde honom för grov misshandel till fängelse ett år. Hovrätten fastställde domen i skulddelen. Högsta domstolen meddelade inte prövningstillstånd.

AD har begärt ersättning för lidande med ett så högt belopp som möjligt. Han har även begärt ersättning för ombudskostnader med 4 252 kr. Han har gjort gällande att det vid prövningen av hans rätt till ersättning inte ska beaktas att han har dömts till ett fängelsestraff. Om Justitiekanslern skulle anse att detta ska beaktas har han gjort gällande att han i varje fall ska tillerkännas ersättning för det ”extra lidande” som det har inneburit att vara frihetsberövad på grund av misstanke om ett så klandervärt brott som grov våldtäkt. Justitiekanslern har hämtat in ett strafftidsbeslut från Kriminalvården daterat den 12 november 2010.

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som har varit frihetsberövad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning bl.a. om frikännande dom meddelas.

AD har frikänts från ansvar för den brottsmisstanke som föranledde frihetsberövandet. Han är därmed i princip berättigad till ersättning enligt frihetsberövandelagen.

Av 6 § fjärde stycket frihetsberövandelagen följer att ersättningen kan sättas ned efter vad som är skäligt om tiden för frihetsinskränkningen har avräknats eller annars beaktats vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd. I Justitiekanslerns praxis har tillämpningen av denna regel normalt lett till att ersättningen helt har jämkats om frihetsinskränkningen till fullo har beaktats vid verkställigheten av ett fängelsestraff. Jämkningsregeln korresponderar därvid med bestämmelsen i 19 a § lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. Enligt denna bestämmelse ska tiden för ett frihetsberövande i form av anhållande och häktning anses som tid varunder den utdömda påföljden har verkställts, om den dömde med anledning av misstanke om brott som prövas genom dom i målet har varit berövad friheten som anhållen eller häktad under en sammanhängande tid av minst 24 timmar.

Av strafftidsbeslutet framgår att AD har påbörjat verkställigheten av det fängelsestraff som han har ådömts. Strafftidsbeslutet utvisar också att det aktuella frihetsberövandet har tillgodoräknats honom vid strafftidsberäkningen genom att räknas av från det ådömda fängelsestraffet.

AD har argumenterat för att jämkningsregeln inte bör tillämpas på det sättet att ersättningen helt bortfaller, eftersom hans lidande såsom misstänkt för ett allvarligt brott då inte blir tillräckligt kompenserat genom avräkningen av häktningstiden mot straffet. En sådan tillämpning av jämkningsregeln har ibland förekommit när Justitiekanslern prövat ersättningsanspråk enligt frihetsberövandelagen. Detta har dock inte något uttryckligt stöd i förarbetena, jfr prop. 1997/98:105 s. 56 eller i därpå byggd domstolspraxis. Enligt min mening är det inte möjligt att inom ramen för den frivilliga skadereglering som bedrivs här kunna göra en mera rättvis värdering av lidandet i det enskilda fallet än vad som sker genom en avräkning dag för dag. Det finns därför inte anledning att i detta fall frångå den tidigare nämnda huvudprincipen vid tillämpningen av 6 § fjärde stycket frihetsberövandelagen. AD:s anspråk på ersättning för lidande till följd av frihetsberövandet får anses tillräckligt kompenserat genom att han tillgodoräknats anhållande och häktningstiden som straffverkställighet. Någon ekonomisk ersättning därutöver ska därför inte utgå.

Vid denna utgång i huvudsaken kan AD inte få ersättning för ombudskostnader.