JK 7039-09-22

Bakgrund

Justitiekanslern beslutade den 18 september 2008 att följa upp 2004 års granskning av rättssäkerheten i brottmål, vilken utmynnat i rapporten Felaktigt dömda, med en förnyad utredning (Rättssäkerhetsprojekt 2, Justitiekanslerns dnr 6016-08-22). Inom ramen för projektet har Justitiekanslern bl.a. gått igenom ett antal domar i narkotikamål. I ett av de mål som analyserats har Svea hovrätt, avd. 7, dömt en person ST för bl.a. grovt narkotikabrott (Svea hovrätts dom den 3 mars 2009 i mål nr B 10193-08). Påföljden för ST bestämdes till sammanlagt 12 års fängelse. I hovrättens avgörande deltog, förutom två nämndemän, hovrättslagmannen GE, hovrättsrådet MU (referent) samt tf. hovrättsassessorn MP (skiljaktig).

Hovrättens dom överklagades till Högsta domstolen, som den 20 juli 2009 beslutade att återförvisa målet med hänvisning till att det hade förekommit grovt rättegångsfel vid hovrättens handläggning (mål nr B 1511-09). Målet prövades på nytt av hovrätten, avd. 1, som då ogillade åtalet för grovt narkotikabrott och fastställde tingsrättens friande dom i denna del (Svea hovrätts dom den 1 september 2009 i mål nr B 6149-09).

Med anledning av vad som hade framkommit underrättade Justitiekanslern den 10 november GE och MU om att en anmälan till Statens ansvarsnämnd övervägdes. De bad den 11 november att få yttra sig före beslutet och har den 12 november gett in ett yttrande. I detta sägs bl.a. följande.

Beträffande vår bedömning att ”Under förundersökningen har [ST] dock inte nämnt något om att det funnits kartonger och foliepåsar i [MT:s] rum vid besöket.” har HD, trots påpekande från RÅ, valt att tolka denna som att vi avsåg vad ST uppgett under förundersökningen i det överklagade målet. Så som RÅ påpekar är det helt klart att ST under förundersökningen i det tidigare målet inte nämnde något om kartonger eller påsar hemma hos MT. Den citerade meningen ska läsas tillsammans men den därpå följande ”Inte heller [MT] har i det tidigare målet nämnt något om detta.” och då framgår vad vi avsett. Det visar sig att vi har i behåll arbetspapper från framtagandet av den aktuella domen och av dessa papper kan utläsas att vi avsåg att hänvisa till vad ST uppgav under förundersökningen i det tidigare målet. Den uttryckliga hänvisningen kom dock inte att tas in i den slutliga texten, vilket med facit i hand var beklagligt.

Vidare har HD, trots påpekande från RÅ, ansett att vår hänvisning till vad MT uppgett enligt den tidigare domen var felaktig. Enligt domen mot MT, så som domen återgetts i HD:s beslut, angav MT att han förvarade kartongerna ”hemma” men däremot finns ingen uppgift om var i hemmet kartongerna befunnit sig. Frågan i det här avseendet var om kartongerna befunnit sig i MT:s rum så som uppgetts av ST. Inte heller i den här delen innehåller vår dom således något sakfel.

HD prövar vidare om MT under förundersökningen i det tidigare målet uppgett något om var kartongerna befunnit sig och konstaterar att så varit fallet. Enligt vår uppfattning var dock MT:s uppgifter från den tidigare förundersökningen inte processmaterial i vårt mål. Varken av bevisuppgifter, huvudförhandlingsprotokoll eller den överklagade domen framgår att dessa uppgifter var åberopade. Tvärtom framgår av ST:s bevisuppgift i hovrätten att det endast var domen som var åberopad. HD:s slutsats i den här delen kan således helt lämnas utan beaktande i nu aktuell fråga.

Vad slutligen gäller vår bedömning att MT:s mor ”i tingsrätten och vid polisförhör” lämnat uppgifter ”om att det inte förekommit något besök av släktingar i juni 2002” så förhåller det sig så som RÅ konstaterat att hänvisningen till tingsrätten är felaktig. Vi har åter tagit del av vad MT:s mor uppgav under huvudförhandlingen vid tingsrätten och av videoupptagningen framgår att hon tar tillbaka vad hon tidigare uppgett under polisförhör.

Enligt vår bedömning, vilken uppenbarligen är densamma som RÅ:s, innehåller således den undanröjda domen endast ett sakfel, hänvisningen till vad MT:s mor ska ha uppgett vid tingsrätten. Det felet har inte på något sett haft en avgörande betydelse för den bevisprövning som vi gjorde.

Rättsliga utgångspunkter

Justitiekanslern får, i enlighet med 6 § lagen (1975:1339) om justitiekanslerns tillsyn, anmäla till den som har befogenhet att besluta om disciplinpåföljd om en befattningshavare har åsidosatt vad som åligger honom i hans tjänst och felet kan beivras genom disciplinärt förfarande.

Av 34 § lagen om offentlig anställning (LOA) framgår att Statens ansvarsnämnd beslutar i frågor om bl.a. disciplinansvar när det gäller arbetstagare som är anställda genom beslut av regeringen. 

Enligt 14 § LOA får en arbetstagare, som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter i anställningen, meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Är felet med hänsyn till samtliga omständigheter ringa, får någon påföljd inte meddelas.

Högsta domstolen har i sitt beslut konstaterat att hovrättens domskäl innehåller sakfel i tre avseenden. Högsta domstolen har vidare konstaterat att det av hovrättens domskäl framgår att det är med hänsyn till just de berörda sakförhållandena som ST:s förklaring till det ifrågavarande tumavtrycket har lämnats utan avseende av hovrätten.

GE och MU har i sitt yttrande invänt att domen i själva verket bara innehåller ett sakfel och att detta inte på något sätt har haft avgörande betydelse för den bevisprövning som de gjorde.

Jag anser mig ha anledning att utgå från vad Högsta domstolen har slagit fast i sitt beslut om återförvisning. Jag konstaterar också att hovrättens dom beträffande den första omständigheten – vad ST sagt under förundersökningen – är i varje fall missvisande och ger ett felaktigt intryck av bevisläget. Vidare anser jag att domen i fråga om den andra omständigheten – vad MT sagt i den tidigare rättegången om var kartongerna fanns – ger ett vilseledande intryck; den omständigheten att MT faktiskt nämnt att kartongerna fanns i hans hem kommer bort i domen. Genom dessa fel eller brister ges ett annat intryck av bevisläget än det faktiska, något som rimligen även har påverkat hovrätten själv i dess bedömning av den samlade bevisningen.

Jag anser att fel som på detta sätt inverkar på bevisprövningen i fråga om en avgörande omständighet, och som dessutom ger läsaren av domen ett felaktigt intryck av bevisläget, är allvarliga. Detta gäller naturligtvis inte minst när det som här är fråga om allvarlig brottslighet som förskyller ett långt fängelsestraff, när tingsrätten har frikänt och hovrätten med en annan bevisvärdering överväger en fällande dom.

Jag ser alltså allvarligt på GE och MU bristfälliga hantering av bevisningen i målet och har övervägt frågan om straffrättsligt ansvar. Jag anser dock vid en samlad bedömning att det inte är fråga om något straffbart tjänstefel.

Däremot finns det skäl att hos Statens ansvarsnämnd aktualisera frågan om GE och MU bör meddelas disciplinpåföljd för tjänsteförseelse. Saken bör sålunda anmälas dit.