JK 7284-08-22

På senare tid har det i olika sammanhang uppmärksammats att personer har dömts för brott utan att domstolarna har haft kunskap om alla de omständigheter av betydelse för prövningen i målet som Polisen har känt till (se t.ex. JO-beslut 2008-06-25 i ärende 1772-2007, PA och NES artikel på DN Debatt den 26 oktober 2008 samt böckerna Hanteraren av DS och Infiltratören av LW). Det har hävdats dels att otillåtna brottsprovokationer har förekommit utan att domstolen har fått kännedom om det, dels att poliser har lämnat oriktiga vittnesmål för att inte avslöja brotts- eller bevisprovokationer.

Det som har blivit känt väcker frågan i vilken mån personer som har blivit dömda i de aktuella målen har rätt till resning. Av betydelse för denna fråga är bl.a. Högsta domstolens avgörande den 28 december 2007 i mål B 5039-06 (NJA 2007 s. 1037) – med frikännande på grund av polisiär brottsprovokation – och bestämmelserna i 58 kap. 2 § 3 rättegångsbalken om resning när något vittne har avgett en falsk utsaga.

Den 8 juli 2009 prövade Högsta domstolen två ansökningar om resning i målen Ö 5345-08 (det s.k. Gotlandsärendet) och Ö 3798-08 (det s.k. vapenärendet). I det förra fallet avslogs resningsansökan, medan den med stöd av 58 kap. 2 § 4 rättegångsbalken beviljades i det senare.

Omständigheterna i det fall där resning beviljades var i korthet följande. Polisen hade före ett tillslag bedrivit spaning mot DD. Enligt vad åklagaren uppgav sakframställningsvis vid tingsrätten var anledningen till detta att det i slutet av år 2002 och början av år 2003 hade inkommit tips till

Polisen om att DD och MQ på krogar skrutit om att de innehade samt kunde anskaffa vapen. Den 16 januari 2003 observerade Polisen DD tillsammans med en annan man, som visade sig vara MQ. DD och MQ gick in i en fastighet på Vanadisvägen i Stockholm. När de kom ut bar MQ på två mörka attachéväskor. DD hämtade en bil och hjälpte därefter MQ att lasta in väskorna i bilens lastutrymme. I detta skede ingrep Polisen. I vardera av de två attachéväskorna anträffades fyra handgranater och i en svart axelremsväska anträffades en kulsprutepistol, en ljuddämpare och två magasin passande till kulsprutepistolen. I en MQ tillhörig träningsväska återfanns nio hagelpatroner. I en läderjacka, som låg i bilens baksäte och som visade sig tillhöra DD, låg sju patroner, kaliber 22. Vid visitering påträffades på DD en nyckel och på MQ nycklar som passade till de två väskorna med handgranater. Vid en husrannsakan i ett utrymme, där gods tillhörande DD och hans flickvän förvarades, anträffades en elpistol. DD bestred ansvar för brott under åberopande av att han inte hade känt till innehållet i väskorna och jackan. I hovrätten dömdes DD för bl.a. grovt vapenbrott till fängelse ett år. Det visade sig sedermera att DD hade köpt vapnen och ammunitionen av en av Polisens infiltratörer.

I samband med att Justitiekanslern initierade det ärende som nu är för handen förelades Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren att yttra sig över några frågor som har uppkommit med anledning av det anförda. Rikspolisstyrelsens och Riksåklagarens yttranden fogas till beslutet (bilagorna 1–2).

bilagorna 1–2

Sedan Justitiekanslern hade inlett ärendet hörde bl.a. advokaten PA och statsåklagaren NES av sig gemensamt i en skrivelse och framförde önskemålet om att en total genomlysning vad gäller Polisens användande av informatörer skulle ske.

Justitiekanslern redovisar i det följande de rättsliga utgångspunkterna för de frågor som granskningen har avsett, en sammanfattning av de synpunkter som de i ärendet hörda myndigheterna har lämnat och de slutsatser som går att dra av utredningen.

Rättsliga utgångspunkter

Sedan en brottmålsdom har vunnit laga kraft kan frågan om den dömdes ansvar för den åtalade gärningen inte tas upp till ny prövning. Resning till förmån för den tilltalade får dock enligt huvudregeln i 58 kap. 2 § 4 första ledet rättegångsbalken beviljas, om någon omständighet eller något bevis, som inte tidigare har förebringats, åberopas och dess förebringande sannolikt skulle ha lett till att den tilltalade hade frikänts eller till att brottet hade hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som har tillämpats. Om den tilltalade har dömts utan tillämpning av en strafflindrande bestämmelse (29 kap.3 och 5 §§brottsbalken) och ny bevisning gör det sannolikt att bestämmelsen varit tillämplig i brottmålet, kan resning beviljas med stöd av en analog tillämpning av första ledet av punkten 4 (se NJA 2002 s. 619) Av det andra ledet i samma punkt (den s.k. tilläggsregeln) följer att resning också får beviljas om det finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om den tilltalade har förövat det brott för vilket han har dömts.

Enligt 58 kap. 2 § 3 rättegångsbalken får resning även beviljas om t.ex. ett vittne har avgett falsk utsaga och det kan antas ha inverkat på utgången i målet.

Polisens användning av provokativa brottsbekämpningsmetoder är inte reglerad i lag. Åklagarmyndigheten har emellertid för ett par år sedan gett ut en RättsPM i syfte att skapa klara och tydliga rutiner för att främja en enhetlig, förutsebar och rättssäker tillämpning av dessa metoder, se RåR 2007:1 och RättsPM 2007:4.

Rikspolisstyrelsen, Polismyndigheten i Stockholms län resp. Polismyndigheten i Skåne har även utfärdat ett antal tjänsteföreskrifter avseende hanteringen av informatörer m.m., se FAP 490-1 (RPSFS 2007:5), TjF 2009:01, 400-B, TjF 2007:09, 400-C resp. 490-1 (2008-06-13).

Utredningen

Frågorna till Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren

Enligt Justitiekanslerns mening måste frågan ställas om de myndigheter som har kunskap om fall där domen är felaktig har en plikt att ta initiativ på något sätt till ett resningsförfarande. Bör en sådan plikt, i så fall, vara begränsad till ärenden där det är känt hos polismyndigheten i fråga – ibland kanske hos Åklagarmyndigheten – att personer som har dömts rätteligen skulle ha frikänts eller fått en lindrigare påföljd? Vilket ansvar bör ligga hos myndighetens ledning när den har misstankar men inte säker kännedom om sådana fall?

Justitiekanslern hemställde att Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren skulle besvara dessa frågor.

Nedan görs en sammanfattning av de synpunkter som myndigheterna har lämnat i ärendet. För den som vill ta del av hela yttrandena hänvisas till bilagorna 1–2.

Riksåklagarens yttrande 

Åklagarmyndigheten har en plikt att ta initiativ på något sätt till ett resningsförfarande om den får veta att en dom är felaktig och att de rättsliga förutsättningarna för att bevilja resning finns. Åklagarmyndigheten har vidare en plikt att agera om det kan misstänkas att det har förekommit sådana oegentligheter under en brottsutredning att det kan finnas förutsättningar för resning i ett mål. Denna plikt gäller myndighetens ledning och enskilda åklagare.

Rikspolisstyrelsens yttrande

En polismyndighet som har eller får kännedom eller misstankar om fall i vilka felaktigheter har förekommit i de hänseenden som omfattas av Justitiekanslerns frågor, dvs. dels polisiär brottsprovokation, dels falsk vittnesutsaga, har givetvis skyldighet att vidta åtgärder.

Regelverket föreskriver att saken, om det kan bli fråga om att inleda förundersökning mot en anställd inom Polisen för brott som har samband med arbetet, ska lämnas över till åklagare enligt 5 kap. 1 § polisförordningen (1998:1558).

Utöver att överlämna ärendet enligt föregående stycke föreligger det, enligt Rikspolisstyrelsens mening, en skyldighet för en polismyndighet att underrätta åklagare som har lett den aktuella förundersökningen, om misstanke uppkommer i nu nämnda avseenden. En sådan skyldighet får anses följa av 23 kap. 4 § rättegångsbalken, där objektivitetsprincipen kommit till uttryck.

Efter att ha tagit del av Riksåklagarens och Rikspolisstyrelsens yttranden och de föreskrifter m.m. som finns på myndighetsnivå samt övrig utredning i ärendet konstaterar jag att Riksåklagaren samt Rikspolisstyrelsen och i förekommande fall polismyndigheterna numera tycks ha väl utarbetade rutiner för hur provokativa arbetsmetoder ska hanteras och genomföras. 

I det fall där Högsta domstolen beviljade resning (vapenärendet), visar utredningen att det var först efter hovrättens dom i målet som det framkom att en infiltratör på Polisens uppdrag hade uppträtt som säljare av ett vapen och ammunition. De flesta av de inblandade poliserna torde inte ha känt till att så var fallet. Inte heller vare sig den tilltalade, hans försvarare, åklagaren eller domstolarna var informerade om detta förhållande. Högsta domstolen kallade detta ”ytterst anmärkningsvärt”, i vilket omdöme Justitiekanslern instämmer.

Med anledning av de nya uppgifterna verkställdes vid Åklagarmyndighetens riksenhet för polismål förundersökningar om bl.a. eventuellt olagliga arbetsmetoder vid Polisen. Vid dessa har enligt Riksåklagaren förhör hållits med infiltratören och en kriminalkommissarie. Den förre har vidgått att han vid tillfället var infiltratör på uppdrag av kriminalkommissarien, men ville inte redovisa närmare hur eller varför provokationen genomfördes. Kriminalkommissarien vägrade att lämna några upplysningar angående operationen.

Riksåklagaren motsatte sig inte att resning beviljades i Högsta domstolen.

Beträffande Gotlandsärendet och vapenärendet, som hade handlagts av Riksenheten för polismål, inkom till Riksåklagaren ansökningar om att förundersökningarna i de ursprungliga målen skulle återupptas i syfte att utreda förutsättningarna för Riksåklagaren att medverka till en ansökan om resning till förmån för de dömda.

Dåvarande riksåklagaren fann i beslut den 8 juni och 10 september 2007 att det i båda målen hade förekommit s.k. bevisprovokationer, att den formella hanteringen av dessa provokationer hade varit bristfällig, att detta faktum dock inte påverkade frågan om resning samt att utredningen hos Riksenheten för polismål närmast stärkt åtalen. Han vidtog därför enligt besluten inte någon vidare åtgärd med anledning av ansökningarna. Han erinrade däremot de dömda, genom deras ombud, om att de själva kunde ansöka om resning i Högsta domstolen.

Som har nämnts beslutade Justitieombudsmannen i april 2007 att ta upp ett ärende för att behandla de rättsliga problem som är förknippade med Polisens infiltrations- och informatörsverksamhet, Polisens användning av provokativa åtgärder samt behovet av en lagreglering. Under utredningen granskade JO det omfattande förundersökningsmaterialet i sex ärenden som handlar om polisoperationer i vilka den nyss nämnda kriminalkommissarien och infiltratörer eller informatörer hade spelat en central roll. I det beslut som följde, den 25 juni 2008, redovisade JO sin syn på nämnda frågor. JO fann vid sin granskning att förundersökningsmaterialet inte gav skäl att återuppta någon av de nedlagda förundersökningarna. JO betonade dock att det är helt oacceptabelt att Polisen i de granskade fallen genomgående synes ha hemlighållit väsentlig information i brottsutredningarna för försvar, åklagare och domstolar. JO uttalade även bl.a. att han ansåg att det inte kan accepteras att en infiltratör utan tydligt stöd i lag går fri från ansvar för en gärning som föranleder straff om den begås av någon annan. Justitiekanslern instämmer i JO:s uttalanden.

Genom Högsta domstolens beslut i resningsmålen avseende Gotlandsärendet och vapenärendet har det väsentligen klargjorts vad som gäller beträffande resning i fall där provokativa polismetoder har använts. Det betyder att det i varje fall i princip står klart i vilka fall Rikspolisstyrelsen samt Polismyndigheterna och Åklagarmyndigheten enligt Riksåklagaren och RPS behöver agera. Det är fråga om de fall då någon har fällts till ansvar för brott som har provocerats fram från Polisens sida och som annars inte skulle ha begåtts. Det sagda gäller alltid i fall där den tilltalade eller hans försvarare inte har fått kännedom om att provokativa åtgärder har företagits och om målet har behandlats i tiden efter rättsfallet NJA 2007 s. 1037, i vilket Högsta domstolen fann att det saknas förutsättningar att fälla någon till ansvar för ett brott som annars inte skulle ha begåtts, om det har provocerats fram från Polisens sida. När det gäller mål som har behandlats dessförinnan är det inte utan vidare så att nämnda omständigheter ska anses utgöra tillräckliga skäl för resning. Förutsättningar för resning måste dock enligt Högsta domstolen normalt anses vara uppfyllda om det görs sannolikt att det framprovocerade brottet inte skulle ha begåtts om provokationen inte hade ägt rum.

Jag instämmer i bedömningen att Polisen och i förekommande fall Åklagarmyndigheten bör, i sådana fall som Högsta domstolen nu har beviljat resning i, ta initiativ till en förnyad prövning. I de fall det finns misstankar men är osäkert om förutsättningar finns för resning bör myndigheten enligt min mening undersöka saken.

Med hänsyn till hur uppgifterna och kunskaperna har varit fördelade mellan polis och åklagare finns det inte anledning att nu fordra några initiativ från Åklagarmyndighetens sida för att uppdaga fall där resning kan ifrågakomma. Däremot bör Rikspolisstyrelsen verka för att resning kommer till stånd i eventuella sådana fall som har nämnts ovan. Utöver detta uttalande ser jag inte anledning till några åtgärder i ärendet.

Det finns sålunda inte skäl för mig att framställa någon kritik vid sidan av den som JO och Högsta domstolen har uttalat. Inte heller ser jag tillräckliga skäl – mot bakgrund av att JO redan har granskat saken och att resningsfrågan nu väsentligen är klarlagd i Högsta domstolen med de följder det får – att ta något initiativ med anledning av PA och NES skrivelse. 

Med dessa uttalanden avslutas ärendet.