JK 7569-12-28

Samrådsförfarandet enligt 7 kap. 10 § konkurslagen

I ärenden där konkursförvaltare sökt samråd enligt 7 kap. 10 § konkurslagen (1987:672) i frågor om rättegångar synes Konkurstillsynen inta en aktiv roll vad gäller rättegångar som har nära samband med konkursen (t.ex. återvin­ningstalan) och bidrar med synpunkter på ett till synes fullgott underlag. I många av dessa ärenden har Konkurstillsynen t.ex. haft tillgång till ett utkast till stämningsansökan. När det gäller rättegångar som rör andra frågor, t.ex. utomobligatoriska skadestånds- och fordringsanspråk, finns emellertid exem­pel på ärenden där underlaget varit begränsat till de uppgifter som för­valta­ren har lämnat antingen muntligen, och som då kortfattat nedtecknats i en tjänsteanteckning, eller mycket summariskt i halvårsberättelser. Justitie­kanslern ifrågasätter om Konkurstillsynen i sådana fall kan anses ha till­gång till ett fullgott underlag för att kunna avge ett väl underbyggt ställ­ningsta­gande och få till stånd ett adekvat samrådsförfarande med förvalta­ren.

Konkurstillsynen uppger att man i regel litar på att förvaltaren förser till­syns­myndigheten med relevant och tillräckligt underlag. Ett problem som kan uppstå är att konkursförvaltare inte ger in underlaget i rimlig tid för att ett reellt samrådsförfarande ska kunna komma till stånd. Vad gäller på­gående rättegångar i konkurser följer Konkurstillsynen upp det främst ge­nom halvårsberättel­serna. Konkurstillsynen skulle eventuellt kunna ställa högre krav på förvaltarnas redovisning i dessa frågor. Ett problem är att konkursförvaltarna inte alltid lämnar all information till Konkurstillsynen om t.ex. strategiska ställningstaganden i pågående rätte­gångar eftersom den information som lämnas till Konkurstillsynen anteck­nas och så småningom blir en allmän handling. De anteckningar som Konkurs­tillsynen gör i anledning av kontakter med konkursförvaltare kan emel­lertid omfattas av sekretess, vilket prövas om någon begär att få ta del av hand­lingen. Det kan även hända att Konkurstillsynen väljer att formulera sig mer kortfattat i de anteck­ningar som rör frågor om t.ex. pågående rättegångar.

Tillsynen enligt 7 kap. 27 § konkurslagen

Tillsynsmyndigheten ska enligt 7 kap. 27 § konkurslagen övervaka att för­valtningen bedrivs på ett ändamålsenligt sätt i överenstämmelse med denna lag och andra författningar. Den ska då särskilt se till att avvecklingen av konkursen inte fördröjs i onödan.

Mot bak­grund härav granskar Justitiekanslern de 20 äldsta ärendena. De huvudsakliga skälen till att konkur­serna inte ännu har avslutats är att rätte­gångar pågår eller att det finns tvistiga fordringar som alltjämt kräver utred­ning eller åtgärder. Konkurstillsynen synes i allt vä­sentligt göra vad som an­kommer på tillsynsmyndigheten i detta avseende.

I det äldsta ärendet noteras följande. Beslut om konkurs fattades den 30 maj 2002. Tillgången i konkursbolaget utgjordes i huvudsak av en fas­tighet med s.k. ägarlägenheter i Tyskland, varav en del lägenheter alltjämt inte hade avyttrats vid tidpunkten för konkursutbrottet. I halvårsberättelser under åren 2003 – 2005 uppgav konkursförvaltaren att det sannolikt inte förelåg något övervärde i konkursen samt meddelade att den eventuellt skulle avslutas under påföljande halvårsperiod. I halvårsberättelser 2006 lämnade förvaltaren förhållandevis knapphändiga uppgifter om bakgrunden till att konkursen då ännu inte hade avslutats. Enligt en tjänsteanteckning i ärendet i mars 2007 hade Konkurstillsynen kontakt med förvaltaren i frågan om hinder för konkursens avslutande. Det framgår inte på vilket sätt denna kontakt följdes upp av Konkurstillsynen, men enligt ett diariefört dokument hölls ett möte mellan förvaltaren och Konkurstillsynen i oktober 2008 då bl.a. aktuellt ärende diskuterades. Förvaltaren har därefter kontinuerligt gett in halvårsberättelser och har anfört i huvudsak att det inte går att ange när konkursen kommer att kunna avslutas på grund av pågående försäljning i Tyskland.

Med beaktande av att den aktuella konkurshandläggningen har pågått i över tio års tid väcker Justitiekanslern frågan hur Konkurstillsynen dokumenterar sina överväganden och analyser om det föreligger förutsättningar att avsluta en konkurs eller om det behövs inhämtas kompletterande uppgifter i saken från förvaltaren.

Konkurstillsynen anför att frågan om att avvecklingen av en konkurs inte fördröjs i onödan regelmässigt är föremål för ett övervägande från den an­svarige handläggarens sida, särskilt när det kommer in en halvårsberättelse från förvaltaren, men att handläggarens ställningstaganden inte alltid noteras skriftligen i det enskilda fallet. Det konstateras att även om det inte finns något krav på att sådan dokumentation ska ske och en konkurs kan stå öp­pen i princip under obegränsad tid så länge detta inte medför någon skada för borgenärerna, kan en anteckning underlätta en uppföljning av ärendets handläggning hos myndigheten.  

Ärenden rörande lönegaranti

Konkurstillsynen har, när det gäller tillsynen över konkursförvaltarnas han­tering av lö­negarantifrågor, två huvudsakliga uppgifter. Dels den övergri­pande tillsy­nen, vilken innefattar granskning av lönegarantihanteringen i stort inklusive t.ex. information till och övriga kontakter med arbetstagare, effektivitet, rutiner m.m., dels rollen som statens företrädare beträffande den materiella riktigheten i de beslut som förvaltarna fattar i lönegarantifrågor. När det gäller den senare uppgiften företräder Konkurstillsynen staten om en arbetstagare som inte är nöjd med förvaltarens beslut väcker talan mot staten, samt har rätt att för statens räkning väcka talan mot en arbetstagare.

Den övergripande tillsynen över lönega­rantihanteringen har Konkurstillsy­nen utfört bl.a. genom byråbesök hos förvaltarna varvid ett urval av konkur­ser och ett antal arbetstagare i varje konkurs särskilt har granskats. Besöken har utmynnat i ett omdöme; bra, bra men kan förbättras eller måste förbätt­ras. De granskningsprotokoll från två byråbesök som Justitiekanslern tar del av utmynnade båda i beslutet bra, vilket angavs innebära att framtida löne­garantibeslut från förvaltare verksamma vid dessa byråer endast skulle komma att granskas stickprovsvis.

Justitiekanslern framhåller att metoden med byråbesök och den granskning som utförs ge­nom dessa synes mycket väl genomtänkt och adekvat för än­damålet. Justitiekanslern ifrågasätter dock om stickprovskontrollerna är till­räckliga för att uppfylla Konkurstillsynens skyldighet att tillvarata statens intresse genom överkla­gande av ma­teriellt oriktiga beslut.

Konkurstillsynen uppger att alla avslagsbeslut granskas. I övrigt poängtera­s att det föreligger en viss problematik i att ersättningen till arbetstagarna som regel utbetalas direkt, innan överklagandetiden har löpt ut. Om Kon­kurs­tillsynen väcker talan och vinner bifall i domstol leder detta sällan till att utgiven lönegarantier­sättning återbetalas till staten. Det finns inte heller någon möjlighet att inhibera utbetalningen till arbetstagaren. Detta kan i viss mån bidra till att Konkurstillsynen avstår från att klaga i fall där det kanske hade varit befo­gat. I viss utsträckning är det fråga om en lagstift­ningspro­blema­tik. Om det är principiella frågor driver Kon­kurstillsynen emellertid dessa, oavsett möj­ligheten till återbetalning. När det gäller frågan om stick­provsgranskning bygger Konkurstillsynens tillsyn i stor utsträck­ning på det förtroende för förvaltarkåren som finns och dess förmåga att fatta korrekta beslut.

Hanteringen av handlingar med uppgifter som kan omfattas av sekretessbe­stämmelser

Justitiekanslern noterar vid genomgången av akterna att vissa handlingar förvaras i förslutna kuvert försedda med texten ”Sekretesspröv­ning”. Hand­läggare vid Konkurstillsynen redogör för att denna rutin finns för att un­derlätta hanteringen av akterna samt att en sekretessprövning görs när någon begär att få ta del av handlingarna.

Justitiekanslern noterar att förslutna kuvert använ­ds i varierande utsträck­ning i ärendena. Exempelvis förva­ras vissa brottsanmälningar enligt 7 kap. 16 § konkurslagen i förslutna kuvert, medan andra inte gör det och i ett ärende ligger en faxkopia av en handling i ett förslutet kuvert, medan origi­nalet av samma handling inte för­varas i något ku­vert.

Justitiekanslern har inga synpunkter på själva förfa­randet med att hand­lingar läggs i ett kuvert i akten, men noterar att det inte kan ses som en sek­retess­markering enligt bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen och of­fent­lig­hets- och sekretesslagen (2009:400) (OSL). En sekretessmarke­ring ska enligt 2 kap. 16 § tryckfrihetsförordningen (TF) och 5 kap. 5 § OSL an­tecknas på hand­lingen i fråga och innehålla uppgift om tillämplig sekretess­regel, datum när anteckningen gjordes och den myndighet som har gjort anteckningen.

Justitiekanslern rekom­menderar att en sekretessmarkering görs på hand­lingen med angivande av tillämplig sekretessbestämmelse och övriga upp­gifter i enlighet med reglerna i TF och OSL redan när handlägga­ren gör be­dömningen att handlingen ska förvaras i ett förseglat kuvert. Ställnings­ta­gandet att handlingen ska förvaras i ett kuvert innefattar en pre­liminär be­dömning att handlingen kan innehålla sekretessbelagda uppgifter. Det finns ett flertal sekretessregler som kan bli tillämpliga i Konkurstillsy­nens verk­samhet och en sekretessmarkering med angivande av tillämplig sekre­tessbe­stäm­melse fungerar som vägledning för den handläggare som, vid en begä­ran att ta del av handlingen, ska göra sek­retessprövningen.

Avslutande kommentarer

Vid den avslutande redovisningen den 14 november 2012 deltar från Kon­kurstillsynen Per-Olof Lindh, Ulla Haag Salomonsson, Kerstin Kullendorff, Cecilia Ho­gebrandt Thalin, Maria Sköld och Göran Andersson.

Justitiekanslerns sammanfattande slutsatser är att Konkurstillsynens verk­samhet är mycket välskött. Det finns i allt väsentligt erforderlig doku­mentation som gör att handläggningen i de enskilda ärendena går att följa. Den formella tillsynen i form av kontroll av avgivandet av förvaltar- och halvårsberättelser synes fungera mycket bra. Justitiekanslern har inga syn­punkter på det tillsynsarbete som är under utveckling, men noterar att de metoder och analyser som Justitiekanslern har tagit del av framstår som väl genomtänkta. Den inspektionsinriktade tillsynen får dock inte innebära att den gransk­ning av enskilda konkurser som konkurslagen förutsätter åsido­sätts.

Justitie­kanslern tackar slutligen för ett mycket gott och vänligt bemötande från personalen under inspektionen.