JK 796-00-40

Anspråk på skadestånd av staten med hänvisning till att Lunds universitet felaktigt vägrat en elev att delta i en viss kurs ingående i psykologutbildningen

Justitiekanslerns beslut 

1. Justitiekanslern tillerkänner MF skadestånd med 35 500 kr. På beloppet skall utgå ränta beräknad enligt 4 och 6 §§räntelagen från den 24 mars 2000 till dess betalning sker.

2. Det ankommer på Lunds universitet att ombesörja utbetalning av beloppet till MF.

MF har uppgett i huvudsak följande, vilket här antecknas som en bakgrund till hennes skadeståndsanspråk mot staten.

MF påbörjade hösten 1996 studier vid Umeå universitet för att bli psykolog. Hon ansökte om och beviljades att få byta studieort under år 1997. Hon fortsatte därefter sina studier vid Lunds universitet. I samband med överflyttningen tillgodoräknades hon kurser från tidigare terminer. Under hösten 1998 läste hon psykologi i Kanada. Då hon skulle återuppta sina studier i Lund under vårterminen 1999 fick hon besked av studievägledaren att hon inte kunde göra det eftersom hon saknade två kurser i kognitiv teori resp. psykodynamisk teori. Ett godkänt resultat på dessa kurser var ett villkor för att påbörja studier under termin åtta av utbildningen. Hon läste därför om kurserna under vårterminen. I samband med tentamen visade det sig att hon faktiskt läst kurserna tidigare under studierna i Umeå, att dessa tillgodoräknats henne och att de var antecknade i det relevanta registret, det s.k. LADOK. Studievägledaren tillstod att hon av misstag lämnat felaktiga uppgifter. Det var då för sent på terminen att påbörja det klientarbete som skulle ha utförts redan från terminsstarten. Genom den felaktiga informationen om kurserna och genom att underlåta att notera att dessa faktiskt var genomgångna har universitetet felaktigt beslutat att hon inte skulle få påbörja studierna under termin åtta. Härigenom har hennes studier försenats med en hel termin för vilket hon kräver ersättning av staten.

MF har mot bakgrund av det som här anförts yrkat skadestånd av staten med sammanlagt 129 615 kr. Av detta belopp utgör 85 500 kr den arbetsförtjänst som hon beräknar att hon har förlorat som psykolog genom att hennes studietid vid universitetet förlängts, 18 000 kr avser mistad lön under sommarferierna och 26 115 kr motsvarar studielån samt ränta för att finansiera studierna under en extra termin. MF har vidare yrkat ränta på skadeståndet enligt reglerna i 4 och 6 §§räntelagen.

Efter remiss har Lunds universitet avgett yttrande över skadeståndsanspråket och därvid anfört i huvudsak följande

"Det är riktigt att MF fått besked från såväl studievägledare som studierektor att hon inte fick påbörja delkursen handlett klientarbete på psykologprogrammet vårterminen 1999 på grund av att hon saknade delkurserna i behandlingsteori och behandlingssituationens psykologi, dels med psykodynamisk inriktning, dels med kognitiv inriktning, om vardera fyra poäng. Detta besked byggde på felaktiga grunder, eftersom MF redan fått nämnda delkurser tillgodoräknade från tidigare studier. För att myndighet skall kunna ge ett riktigt besked, förutsätts att tillförlitligt underlag finns. Presenterar den enskilde ett felaktigt underlag, kan inte myndigheten anses ha förfarit oaktsamt om felaktigt besked baserat på detta underlag lämnats. Primärt bör det anses vara studenten som i situation som denna skall presentera underlag till grund för beskedet. MF har överlämnat samtliga handlingar från tidigare studier till institutionen för bedömning av tillgodoräknande. Beslut om tillgodoräknande har fattats av institutionen, men något separat besked härom har inte gått ut till MF. Det är vidare osäkert om hon erhållit LADOK-utdrag utvisande att kurserna tillgodoräknats. MF har antagligen inte kunnat presentera erforderligt underlag, varför studievägledaren och studierektorn borde ha företagit egen utredning, exempelvis genom kontroll i LADOK, före avgivande av besked i frågan huruvida MF var behörig att påbörja klientarbetet. Studievägledarens och studierektorns besked kan anses utgöra eller stå i nära samband med myndighetsutövning. I vart fall har de lämnat felaktig information till MF. Beskedet att hon inte vårterminen 1999 fick påbörja delkursen handlett klientarbete om sju poäng, som löper under tre terminer, var dock i sig korrekt. MF skulle nämligen inte, även om institutionen i tid uppmärksammat att hon fått ovan nämnda delkurser tillgodoräknade, vårterminen 1999 ha kunnat påbörja det handledda klientarbetet, eftersom hon vid kursstarten i början av terminen inte var klar med delkursen i egenterapi om en poäng. Hon godkändes i denna delkurs först den 9 april 1999 (se bifogat studieintyg). Att delkursen i egenterapi skall vara genomförd och godkänd för att få påbörja det handledda klientarbetet framgår av kursplanen för kurs IX, Psykoterapi - Psykologisk behandling och diagnostik (se bilaga). Av det ovan sagda följer att MF inte har blivit en termin försenad med sin utbildning på grund av felaktigt besked från institutionen och således inte lidit den av henne påstådda skadan. Enligt Lunds universitets bedömning kan staten därför inte anses ha ådragit sig skadeståndsskyldighet enligt 3 kap. 2 § eller 3 kap. 3 §skadeståndslagen gentemot MF genom vad hon anfört i skrivelsen av den 10 februari 2000."

MF har fått del av universitetets svar och lämnat synpunkter på detta. Hon har därvid understrukit att universitetet medgett att hon fått felaktiga besked inför terminsstarten 1999 om möjligheterna att påbörja termin åtta. I fråga om universitetets invändning om den saknade delkursen i egenterapi om 1 poäng har hon framhållit att denna invändning inte framförts tidigare av universitetets företrädare, att hon tidigare fått besked om att vissa timmar av kursen kunde genomföras sedan terminen påbörjats samt att enligt universitets praxis studenter brukat få dispens från kravet att denna kurs skulle vara genomgången för att nästa etapp av studierna skulle få påbörjas. Sammanfattningsvis har hon därför som sin mening framhållit att denna omständighet inte kan anses medföra att det brister i kausalitet mellan den felaktiga informationen och den skada som hon fått vidkännas till följd av att studierna försenats.

Lunds universitet har i anledning av MF:s synpunkter ombetts att avge förnyat yttrande och därvid tillagt i huvudsak följande.

"MF har begärt ersättning av Lunds universitet med anledning av att hon på grund av felaktigt besked (beslut) blivit en termin försenad med sina studier. Lunds universitet har den 6 april 2000 yttrat sig i ärendet. Justitiekanslern har nu begärt att Lunds universitet yttrar sig över de uppgifter som MF lämnat i skrivelse till Justitiekanslern den 2 maj 2000, särskilt vad avser möjligheterna att påbörja det handledda klientarbetet oaktat kursen i egenterapi inte var avslutad. Med anledning härav vill Lunds universitet anföra följande.

Argumenten för kravet på att egenterapin skall vara genomförd och godkänd innan det handledda klientarbetet får påbörjas är följande. Egenterapin betraktas som ett mycket viktigt led i studentens utveckling mot en professionell yrkesroll. Att ha genomgått egenterapins samtliga faser är väsentligt för studentens förmåga att kunna gå in i en terapirelation med klient. Omsorgen om klientens väl sätts i främsta rummet.

Enligt uppgift från institutionen för psykologi tillämpas restriktivitet vid beviljande av dispens från kravet i kursplanen för kurs XI, Psykoterapi - Psykologisk behandling och diagnostik, att delkursen i egenterapi skall vara genomförd och godkänd för att få påbörja det handledda klientarbetet. Varje ansökan om dispens prövas individuellt utifrån en helhetsbedömning av studentens situation. Flera aspekter beaktas därvid, bl.a. antal terapitimmar som studenten saknar. Hänsyn tas till om det enbart gäller någon enstaka timma, som dessutom beräknas vara avklarad innan studenten de facto träffar sin första klient. Vidare beaktas huruvida studenten är klar med övriga moment av utbildningen. Dispens beviljas således inte per automatik utan varje ansökan prövas noggrant.

Beskedet från studierektorn beträffande egenterapin innebar att MF tilläts göra uppehåll i terapin på grund av utlandsstudier. Dispens att få påbörja det handledda klientarbetet oaktat kursen i egenterapi inte var genomförd och godkänd har inte sökts och således inte heller beviljats. Enligt Lunds universitets uppfattning kan det inte anses ankomma på universitetet att utan förfrågan från student informera denne/denna om eventuella möjligheter till dispens från behörighetskrav för kurs."

MF har fått del av det förnyade yttrandet och kommenterat det. Hon har därvid sammanfattningsvis framhållit att hon saknat anledning att själv söka dispens från kravet på genomgången kurs i egenterapi eftersom hon av studievägledaren fått besked om att det inte skulle vara något problem med att vänta med delar av kursen till dess termin åtta påbörjats. Dessutom var det vanligt att studenter formlöst och utan något skrivet beslut i saken fick vänta med delar av denna kurs oavsett vad som fanns angivet i studieplanen.

Universitetet och MF har i sina yttranden hänvisat till vissa bilagor; denna del av utredningen har inte närmare återgetts här.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet för vars fullgörande staten svarar.

Sedan den 1 januari 1999 gäller också att staten i enlighet med reglerna i 3 kap. 3 § skadeståndslagen under vissa förutsättningar svarar för felaktig information även i sådana fall då denna lämnats utanför området för vad som innefattas i begreppet "myndighetsutövning".

I MF:s fall är det emellertid tydligt att den information som lämnats henne och det beslut som fattats rörande hennes rätt att påbörja studierna under den åttonde terminen avser åtgärder som vidtagits "vid" myndighetsutövning, nämligen rörande hennes rätt att under i kursplanen angivna förutsättningar delta i universitetets undervisning i de ämnen som hört till psykologutbildningen. MF:s skadeståndsanspråk omfattas alltså av regleringen i 3 kap. 2 § skadeståndslagen och det saknas då anledning att närmare beakta reglerna i 3 kap. 3 §.

Av intresse att nämna i detta sammanhang är också en annan regel i skadeståndslagen, den bestämmelse i 6 kap. 1 § som gäller möjligheterna att jämka skadestånd vid medvållande m.m. Enligt andra stycket i den paragrafen kan bl.a. skadestånd med anledning av ren förmögenhetsskada jämkas om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Jämkning skall enligt tredje stycket samma paragraf ske med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och övriga omständigheter. Jämkning kan t.ex. ske i sådana situationer där den skadelidande förhållit sig passiv och underlåtit att överklaga beslut eller på annat sätt medverkat till uppkomsten av skadan.

Jag prövar MF:s skadeståndsanspråk med utgångspunkt i nu nämnda regler.

Det är då till en början ostridigt att universitetet lämnat felaktiga besked om förutsättningarna för att MF skulle kunna påbörja sina studier under termin åtta. Hon påstods inte ha genomgått två kurser som hon faktiskt redan läst i Umeå. Ostridigt är också att MF inte reagerat över beskedet från Lunds universitet eller vidtagit någon åtgärd för att få en omprövning av detta till stånd. Hon har i stället börjat läsa kurserna på nytt.

Det felaktiga beskedet till MF får som universitetet medgett anses innefatta ett sådant fel som kan ådra staten ett skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § SkL. Universitetet har emellertid gjort gällande att felet inte orsakat skadan eftersom MF ändå inte kunnat påbörja klientarbetet under termin åtta. Det berodde på att hon resterade med kursen i egenterapi. Det skulle med andra ord brista i adekvat kausalitet mellan den felaktiga informationen och den skada som MF hävdar att hon drabbats av.

MF har i denna del uppgett att hon uppsökte studierektorn vårterminen 1998 när hon förstod att hon kanske inte skulle bli klar med egenterapin före vårterminen 1999 på grund av resan till Canada. Studierektorn uppgav då att hon kunde vänta med några timmar till efter utbytesstudierna i Canada. Hon kunde välja själv om hon ville gå en eller två timmar fram till dess. Studierektorn ville att hon skulle ge skriftligt besked till institutionen om hur mycket som saknades. Det gjorde hon före Canadaresan, och det saknades sju timmar. Härefter nämndes inte saken från universitetets sida. Om hon hade fått besked att hon måste göra färdigt egenterapin hade hon kunnat göra det i januari och februari 1999, före starten av det handledda klientarbetet. När hon nekades att börja med det handledda klientarbetet nämndes kurserna i psykodynamisk teori och kognitiv teori, men inget nämndes om egenterapin. Också i april 1999 uppgav studievägledaren att MF hade kunnat påbörja vårterminen 1999 som vanligt om hon hade fått kurserna i psykodynamisk teori och kognitiv teori tillgodoräknade. Inget nämndes om egenterapin då heller. Enligt vad MF erfarit är det en mer eller mindre uttalad policy av institutionen att medge anstånd med en del av de 50 timmarnas egenterapi. Hon känner till fyra personer som fått sådant anstånd.

Utredningen om vilken information som vid sidan av kursplanens bestämmelse lämnats om betydelsen av en genomgången kurs i egenterapi är inte klarläggande. Enligt Justitiekanslerns mening saknas det emellertid skäl att inte fästa tilltro till MF:s uppgifter på denna punkt. Dessa ger då erforderligt stöd för bedömningen att hon genom kontakter med studievägledaren bibringats uppfattningen att hon kunnat vänta med egenterapin och att detta inte skulle utgöra hinder för henne att påbörja studierna under termin åtta. Med detta synsätt kan det då inte som universitetet hävdat anses brista i kausalitet mellan den felaktiga information som universitetet lämnat och fördröjningen av studierna under den aktuella terminen. Förutsättningarna för att skadeståndsskyldighet inträtt för staten är därmed uppfyllda.

Jag lägger detta ställningstagande till grund för mitt fortsatta resonemang och kommer då in på frågan vilken betydelse som kan tillmätas MF:s eget agerande och i vilken mån hon kan anses vara medvållande till den uppkomna skadan.

På en universitetsstuderande måste rimligen kunna ställas det kravet att vederbörande skall veta vilka kurser i en utbildning som han eller hon har gått på och vilka som återstår. Det går inte att helt förlita sig på vad företrädare för undervisningen vid universitetet sagt eller gjort vid olika tillfällen. När MF fick beskedet av universitetet i Lund att de två kurserna saknades borde hon alltså enligt min mening ha försökt få en omprövning till stånd av studievägledarens besked efter att exempelvis ha undersökt befintliga registeruppgifter och kontaktat företrädare för universitetet i Umeå för att klara ut frågan om kurserna redan genomgåtts där. MF har såvitt framkommit inte gjort något av detta utan tycks ha förhållit sig passiv och påbörjat kurserna på nytt. Hade hon gjort vad som rimligen kunnat krävas av henne, hade felet sannolikt upptäckts. Nu blev det upptäckt först långt in på terminen då hon skulle tentera på nytt i en av kurserna. MF har enligt min mening inte lämnat någon godtagbar förklaring till sin passivitet.

Det nu anförda innebär enligt min mening att MF måste anses i betydande grad medvållande till den skada som hon drabbats av och att hennes rätt till skadestånd därför skall jämkas. Vid en bedömning av det vållande som å ena sidan ligger universitetet till last och den oaktsamhet som MF själv visat anser jag att det skadestånd som skall utgå till henne bör jämkas till en tredjedel av vad som annars skulle ha utgått.

MF har i fråga om omfattningen av de förluster som hon drabbats av lagt fram vissa uppgifter rörande studiemedel, tänkbara inkomster från feriearbete och den medianlön som en nyutexaminerad psykolog erhåller vid utträdet på arbetsmarknaden. MF:s uppgifter och sätt att beräkna sin förlust ter sig från allmänna utgångspunkter rimliga med undantag för kravet på kompensation för uppburna studiemedel. Lånets kapitalbelopp har inte utgjort någon kostnad för henne, varför ersättning i den delen bör begränsas till räntan.

Jag är sålunda beredd att uppskatta MF:s förlust efter skälighet till ca 106 500 kr. Ett till en tredjedel jämkat skadestånd uppgår då till 35 500 kr. MF skall tillerkännas detta belopp jämte ränta beräknad enligt 4 och 6 §§räntelagen från den 24 mars 2000, dvs. en månad efter det att hennes krav inkom hit.

Jag vill avslutningsvis tillägga att jag i händelse av en fortsatt tvist i saken vid allmän domstol anser mig oförhindrad att göra de invändningar rörande MF:s skada som en närmare prövning därav kan komma att föranleda. 

Ärendet, vars avgörande av resursskäl beklagligtvis har dragit ut på tiden, är därmed avslutat.