JK 8322-14-30

Högskolan Dalarna har i en skrivelse hit underrättat Justitiekanslern om att en arbetstagare vid högskolan ansett sig ha blivit utsatt för åtgärder som inne­fattar brott mot tryckfrihetsförordningens bestämmelser om förbud mot otillåten efterforskning respektive otillåten repressalie. Högskolan har, innan man går vidare med sin utredning av händelsen, velat underställa Justitie­kanslern saken för eventuell åtgärd.     

Justitiekanslern har inhämtat komplet­terande upplysningar.

Justitiekanslern ska vaka över tryckfrihetens gränser. Denna funktion fullgörs i första hand genom Justitie­kanslerns uppgift som ensam åklagare på området. Justitiekanslern kan emellertid dessutom – inom ramen för sin tillsynsverksamhet – i vissa fall ta ställning till om ett visst agerande eller handlingssätt har varit lagligt eller lämpligt även om det inte finns anledning att vidta någon straffrättslig åtgärd.  

Av 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen (TF) framgår att det står var och en fritt att med­dela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst till bl.a. författare, redak­tioner och nyhetsbyråer för offentliggörande i tryckt skrift (meddelarfrihet). I den rättig­heten får inga andra begränsningar göras än de som följer av TF.

Reglerna om meddelarfrihet kompletteras av ett principiellt förbud för myndigheter och andra allmänna organ att efterforska bl.a. den som har lämnat ett meddelande enligt 1 kap. 1 § tredje stycket TF i vidare mån än som erfordras för åtal eller ett annat ingripande mot honom som inte står i strid med förordningen, se 3 kap. 4 § TF (efterforskningsförbud). Efterforsk­ning i strid med denna regel är straffbar enligt vad som närmare anges i 3 kap. 5 § andra stycket TF. Detta förbud avser att skydda sådana meddelare som inte har trätt fram, utan velat vara anonyma. 

Enligt 3 kap. 4 § andra stycket TF får en myndighet eller ett allmänt organ inte heller ingripa mot någon för att han eller hon i en tryckt skrift har bru­kat sin yttrandefrihet eller medverkat till ett sådant bruk (repressalieförbud). Den som uppsåt­ligen in­grip­er i strid med 3 kap. 4 § andra stycket TF kan, enligt 3 kap. 5 § andra stycket TF, hållas straffrättsligt ansvarig om åtgärden utgör avskedan­de, uppsägning, medde­lan­­de av dis­ciplin­påföljd eller en liknande åtgärd. De åtgärder som faller utanför den angivna bestämmelsen är inte straffbara som brott mot repres­sa­lie­för­budet.

Repressalieförbudet i TF anses dock innefatta att varje åtgärd som medför negativa kon­sekvenser för en offentligt anställd person och som grundar sig på den­nes medverkan i media i princip är otillåten (se t.ex. JO 2010/11 s 605). Myndigheter och chefer hos myndigheter får således inte vidta några för en enskild nega­tiva tjäns­te­åt­gärder på grund av den enskildes bruk av tryck- eller meddelar­fri­heten (se t.ex. JO 1975/76 s. 314 och 1987/88 s. 193 samt SOU 1990:12 s. 63). För­budet förutsätter för sin tillämpning att åtgär­der vidtas mot en enskild på grund av att denne har brukat sin yttrandefri­het eller medverkat till ett sådant bruk. Negativa tjänsteåtgärder som har sin grund i något annat, t.ex. missköt­samhet eller konflikter, kan alltså inte utgöra brott mot repressalieförbudet. Förbudet mot hindrande åtgärder är som framgått alltså vidare än straff­bestämmelsens tillämpningsområde.    

Uppgifterna i ärendet ger vid handen att den aktuella uppgiftslämnaren inte har agerat anonymt, utan helt öppet. Något brott mot TF:s efter­forsknings­förbud har således inte begåtts. 

Det har inte heller kommit fram något ser ger underlag för ett antagande om att en åtgärd av det slag som avses i straffbestämmelsen beträffande otillåtna åtgärder har förekommit.

Förundersökning beträffande brott mot efterforsknings- respektive repres­salie­­förbuden ska således inte inledas i ärendet. 

Justitiekanslern kommer dock att i särskild ordning låta utreda om de omstän­digheter som avses med hög­skolans skrivelse hit avser något sådant otillåtet ingripande som har skett i strid med bestämmelsen i 3 kap. 4 § andra stycket TF men som inte omfattas av kriminali­seringen i 3 kap. 5 § TF.