JK 8331-06-40

Bakgrund

Fyra personer åtalades vid Göteborgs tingsrätt för bl.a. grovt rån alternativt utpressning, grovt brott. Åklagaren angav därvid i gärningsbeskrivningen att de fyra personerna tillsammans och i samförstånd den 14 april 2006 olovligen hade trängt in i MK:s lägenhet och där medelst våld och hot som för MK och MN hade inneburit och framstått som trängande fara olovligen med tillägnelseuppsåt förmått MN att i MK:s ställe från sitt eget bankkonto överföra 320 000 kr till ett av gärningsmännen anvisat bankkonto. Det anvisade kontot tillhörde MS. Gärningsmännen hade, enligt åklagaren, påstått att MK hade begått ett brott mot en kvinna och samtidigt krävt honom på en större summa pengar. MK hade utsatts för våld och hotelser. MN hade erbjudit sig att betala kravet som riktades mot MK. Han blev skjutsad till sin lägenhet för att hämta sin internetdosa. Härefter hade han i MK:s bostad via en dator fört över 320 000 kr till MS konto. Åtal väcktes även mot MS för medhjälp till grovt rån alternativt medhjälp till utpressning, grovt brott. 

I anslutning till händelsen hade bl.a. MK och MN i polisförhör berättat om vad som hade hänt i enlighet med vad åklagaren senare gjorde gällande i åtalet. Tingsrätten hade den 17 april 2006 beslutat om kvarstad på 320 000 kr på grund av MN:s anspråk på ersättning. Vid senare kontakt med polisen tog MK och MN tillbaka sina påståenden om att de hade utsatts för brott. MN angav även att han inte hade anspråk på ersättning. Kvarstaden hävdes härefter av tingsrätten den 20 april 2006.

 I samband med åtalet gjorde åklagaren en ny framställan om kvarstad samt yrkade att tingsrätten från MS skulle förverka 320 000 kr som utbyte av brott. Vid huvudförhandlingen förnekade de tilltalade gärningen. Målsägandeförhör hölls med bl.a. MN. Vid förhöret uppgav denne bl.a. följande. Det hade inte förekommit något våld eller hot. Han förde över pengar till ett konto därför att någon, han visste inte vem, behövde låna pengar. Han hade inget anspråk på pengarna eftersom han hade lånat ut dem. 

I en dom den 7 juli 2006 lade tingsrätten på närmare anförda skäl de berättelser som bl.a. målsägandena hade lämnat under förundersökningen till grund för sin bedömning. Gärningen bedömdes som rån. Åtalet mot MS ogillades. Tingsrätten förordnade i domen att MS som förverkat värde av brott skulle utge 320 000 kr samt att beslutet om kvarstad skulle bestå till dess domen i fråga om värdeförverkande vann laga kraft. I denna del anförde tingsrätten följande (den tilltalades namn anges även här med initialerna MS).

 ”Tingsrätten konstaterar att utbytet av brottet satts in på MS konto och att han således ensam faktiskt kan förfoga över detta. Han har därmed i brottsbalkens mening beretts vinning av brottet. Förutsättningar för förverkande hos honom föreligger därför i och för sig. MS har gjort gällande att ett förverkande skulle vara oskäligt eftersom han kan antas vara skyldig att utge det mot förverkandet svarande beloppet till annan. Tingsrätten anser emellertid att någon sådan skyldighet inte kan antas föreligga. Värdet av utbytet av rånbrottet skall förklaras förverkat hos MS.” 

MS och MN överklagade beslutet om förverkande. MS gjorde för sin del inte anspråk på den kvarstadsbelagda egendomen. MN yrkade att hovrätten i vart fall skulle förklara att han hade bättre rätt till pengarna än MS. Hovrätten för Västra Sverige beslutade den 16 oktober 2006 att inte meddela prövningstillstånd för MS samt att avvisa MN:s överklagande. Högsta domstolen beslutade den 20 november 2006 att inte meddela prövningstillstånd. 

Anspråket

MN har i en skrivelse hit, genom sitt ombud advokaten RS, begärt ersättning med 320 000 kr. Till stöd för anspråket har han anfört bl.a. följande. Förverkandet ledde till att han förlorade 320 000 kr och att staten gjorde motsvarande vinning. Det framgår av tingsrättens dom att polis, åklagare och även tingsrätten fäste tilltro till de uppgifter som MN ursprungligen hade lämnat i polisförhör och som innebar att han hade tvingats att överföra 320 000 kr till det uppgivna bankkontot. Han borde ha fått hjälp att bevara sin rätt till sina pengar. Exempelvis borde ett målsägandebiträde ha förordnats för honom. Förverkandeyrkandet och beslutet därom har medfört att MN har gått miste om alla möjligheter att återfå sina pengar, vilket inte hade blivit fallet om de inte hade förverkats. 

Åklagarmyndighetens yttrande m.m.

Ett yttrande har hämtats in från Åklagarmyndigheten, riksåklagarens kansli. Riksåklagaren har i sin tur tagit in ett yttrande från berörd åklagarkammare (1:a åklagarkammaren i Göteborg). Åklagarkammaren har beträffande handläggningen efter tingsrättens beslut om att häva kvarstaden anfört följande. 

”MN har härefter under förundersökningen och vid rättegången i tingsrätten hävdat att han inte har varit utsatt för något brott. MN har vid huvudförhandlingen informerats av åklagaren vad ett förverkande innebär och uppmanats att göra anspråk på pengarna. MN har trots detta vid huvudförhandlingen förklarat för tingsrätten att han inte gör anspråk på pengarna. 

Åklagarens uppfattning under förundersökningen var att det förelåg ett behov av målsägandebiträde för MN, trots hans inställning till brottet och skadestånd/ersättning. Särskilt tillfrågad om målsägandebiträde har MN förklarat att han inte önskar något biträde. I anledning härav har något biträde inte förordnats. Åklagarens uppfattning är att utrymmet för att förordna målsägandebiträde mot målsägandens uttryckliga vilja är begränsat. 

Åklagaren/polis har informerat MN om processen, hans möjlighet att göra anspråk på de 320 000 kronorna och vad ett förverkande innebär. Åklagaren/polis har även informerat MN om målsägandebiträde och andra möjligheter till hjälp och stöd. MN har uttryckligen inte velat ta emot den hjälp som rättsväsendet har kunnat ge. Åklagaren har inte kunnat föra talan för MN mot hans vilja. I denna situation har åklagaren varit tvungen att framställa ett yrkande om förverkande av 320 000 kronor såsom utbyte av brott (värdeförverkande). Åklagarmyndighetens agerande skall, enligt min mening, inte berättiga MN till ersättning.” 

Riksåklagarens kansli har redogjort för bestämmelserna om målsägandebiträde och härefter beträffande frågan om ett sådant biträde borde ha förordnats anfört följande. 

”Den handläggande åklagaren har redogjort för hur frågan om målsägandebiträde handlagts. Åklagaren gjorde bedömningen att målsäganden var i behov av ett målsägandebiträde. Informerad därom har målsäganden förklarat att han inte önskade något biträde. Någon ansökan om målsägandebiträde ingavs inte. 

Som ovan angivits är huvudregeln den att det ankommer på målsäganden att begära att målsägandebiträde förordnas. Bestämmelsen i 4 § ger dock i vissa undantagsfall domstolen möjlighet att förordna ett sådant biträde utan en begäran från målsäganden. 

I regeringens proposition 1987/88:107 om målsägandebiträde sid. 29 - 30 sägs följande: Det är lämpligt att som kommittén föreslagit i första hand låta frågan om förordnande av målsägandebiträde bli beroende av en begäran från målsägandens sida om biträde. Det är ju målsäganden som i de flesta fall bäst kan bedöma om han eller hon har behov av biträde. I vissa undantagsfall måste det dock finnas en möjlighet att förordna biträde även utan en begäran från målsäganden. Jag tänker då bl.a. på sådana fall där målsäganden befinner sig i chocktillstånd efter brottet och därför inte kan ta till vara sina intressen. Även i vissa fall där ett barn är målsägande kan det finnas behov av en sådan möjlighet, t.ex. när någon av barnets närmaste anhöriga är misstänkt för brottet. Självfallet måste polisen och åklagarmyndigheten se till att målsäganden får information om möjligheterna att få målsägandebiträde. Myndigheterna skall också hjälpa till med att förmedla en begäran om biträde till beslutsmyndigheten. 

Av nämnda uttalande i propositionen framgår enligt Åklagarmyndigheten att situationen inte har varit sådan att åklagaren på eget initiativ skulle ha ingivit en begäran till domstolen. Enligt Åklagarmyndighetens mening har den handläggande åklagaren uppfyllt de krav som kan ställas på åklagaren när det gäller frågan om förordnande om målsägandebiträde. Något fel eller försummelse har från åklagarens sida inte förekommit vid handläggningen av målet.” 

MN har fått del av Åklagarmyndighetens yttrande och har härefter kommit in med ytterligare synpunkter i ärendet. Han har därvid vidhållit sin rätt till ersättning och gjort gällande att förverkandet strider mot 2 kap.10 och 18 §§regeringsformen. 

Den rättsliga regleringen angående förverkande

Enligt 36 kap. 1 § brottsbalken ska utbyte av brott förklaras förverkat om det inte är uppenbart oskäligt. Vid bedömningen av om det är uppenbart oskäligt att förklara utbyte förverkat ska bland andra omständigheter beaktas om det finns anledning att anta att skadeståndsskyldighet med anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord, se 36 kap. 1 a § brottsbalken. 

Förverkande till följd av ett brott av egendom eller dess värde får, om inte annat har föreskrivits, ske hos – såvitt här är av betydelse – den som genom brottet beretts vinning, se 36 kap. 5 § första stycket brottsbalken.

 I 36 kap. 17 § första stycket brottsbalken sägs att förverkad egendom tillfaller staten om inte annat är föreskrivet. Har enligt 1 § utbyte av brott som svarar mot skada för enskild eller medel som en enskild är berättigad att få tillbaka förklarats förverkat hos någon, svarar staten enligt andra stycket i dennes ställe för ersättning åt den skadelidande eller ersättningsberättigade intill värdet av vad som har tillfallit staten på grund av beslutet om förverkande. 

En grundtanke bakom den aktuella bestämmelsen om statens ersättningsskyldighet gentemot en skadelidande när ett sådant förverkande har ägt rum som anges i bestämmelsen är att den skadelidandes möjligheter att få ersättning för skadan inte ska försämras på grund av förverkandet. Det innebär att ett anspråk som en målsägande kan ha och som svarar mot brottsutbytet ska vinna företräde framför statens rätt till det förverkade beloppet. Det är också angeläget att den som har fått utbyte av brott inte ska behöva ersätta detta dubbelt (prop. 1986/87:6 s. 15 f.). 

I lagstiftningsärendet övervägdes om ett uttryckligt undantag från rätten till ersättning borde göras för det fallet att den skadelidande utan giltig ursäkt hade underlåtit att framställa anspråk på ersättning mot den brottslige innan frågan om förverkande hade avgjorts. Statens ansvar kom i stället att begränsas till värdet av vad som hade tillfallit staten på grund av förverkandebeslutet (a. prop. s 20 f.). 

En förutsättning för att ersättning ska utgå är att förverkande har skett hos någon som enligt allmänna principer skulle ha varit skadeståndsskyldig gentemot målsäganden (a. prop. s. 40). Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2005 utvidgades bestämmelsen till att avse även andra civilrättsliga anspråk än skadestånd (prop. 2004/05:135 s. 165).