JK 8357-09-40

Bakgrund

Socialnämnden i Vallentuna kommun beslutade den 23 januari 2008 att omedelbart omhänderta GG med stöd av 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Dåvarande Länsrätten i Stockholms län fast­ställde omhändertagandet genom ett beslut den 28 januari samma år. Efter ansökan från socialnämnden förordnade länsrätten i en dom den 13 februari 2008 att GG skulle beredas vård med stöd av 4 § första stycket LVM.

Sedan GG hade överklagat domen höll Kammarrätten i Stock­holm muntlig förhandling i målet den 25 april 2008. I samband med att för­handlingen avslutades upplystes att dom i målet skulle komma att meddelas snarast och senast inom fyra veckor. I en dom daterad fredagen den 16 maj 2008 upphävde kammarrätten länsrättens dom och avslog socialnämndens ansökan om vård av GG. Kammarrättens dom gällde enligt domslutet omedelbart. Måndagen den 19 maj 2008 expedierades domen per post till bl.a. GG:s ombud, socialnämnden och det LVM-hem där GG vistades. Till ombudet och socialnämnden faxades också domen samma dag. Domen inkomststämplades hos behand­lingshemmet dagen därefter, tisdagen den 20 maj 2008, och GG släpptes då från behandlingshemmet.

GG ansökte hos Justitiekanslern om ersättning för lidande med 7 000 kr. Till stöd för sitt anspråk anförde hon att hon hade varit felaktigt frihetsberövad i fyra dagar efter meddelad dom.   

Justitiekanslern beslutade den 4 februari 2009 att tillerkänna GG ersättning för lidande med 2 000 kr på grund av att hon inte hade släppts från vårdhemmet redan på mån­dagen utan först dagen därpå, tisdagen den 20 maj 2008 (dnr 6339-08-41).

Justitiekanslern fann vid granskningen av ärendet att det fanns skäl att upp-märksamma förvaltningsdomstolarnas rutiner i vid mening när det gäller att se till att en person som är föremål för ett administrativt frihets­berövande släpps fri då tvångsvård inte ska ske. Med anledning härav öppnade Justitiekanslern ett initiativärende och begärde in ett yttrande från Kammarrätten i Stockholm. I yttrandet anförde ordföranden i det aktuella målet bl.a. följande.

Inledningsvis vill jag framhålla att mina egna minnesbilder av målet, såväl dess handläggning vid den muntliga förhandlingen, som den därefter följande överläggningen är i allt väsentligt obefintliga. Någon kontakt med målet, förutom ett i förväg utdelat tryck, hade jag inte före den muntliga förhandlingen. Efter att nu på nytt ha tagit del av domen i målet anser jag mig ändå kunna konstatera att problematiken i målet med i grunden två mot varandra stående vårdbehov i vart fall enligt min uppfattning gjorde det slutgiltiga ställnings­tagandet tämligen komplext och på intet sätt enkelt.

Den muntliga förhandlingen i förvaltningsmål är som bekant endast ett komplement till den skriftliga handläggningen, varvid varken principer om omedelbarhet eller muntlighet gör sig gällande som i allmänna mål. Omedelbart efter den muntliga förhandlingen överlade rätten till dom. Det ställningstagande som där beslutas blir som regel ståndande, men kan vid ledamöternas läsning av akten komma att behöva revideras. Särskilt framstår en sådan möjlighet som möjlig i ett mål av nu redovisad karaktär.

Enligt min bedömning, baserad på det för mig nu tillgängliga materialet, var omständigheterna i anslutning till överläggningen inte sådana att det kan sägas ha förelegat vare sig skyldighet eller förutsättningar i övrigt för att då omedelbart förordna om att vården skulle upphöra eller att förordna om att länsrättens förordnande om att domen skulle gälla omedelbart inte längre skulle gälla. Det kan här blott noteras att något yrkande om omedelbart upphävande av vården inte framställdes vid förhandlingen.

I ett beslut den 21 oktober 2009 uttalade Justitiekanslern kritik mot Kammarrätten i Stockholm för att den hade dröjt med att meddela dom i det aktuella LVM-målet (dnr 976-09-22). I beslutet uttalade Justitiekanslern att GG:s rätt att enligt 37 § LVM få sin sak prövad skyndsamt inte kunde anses ha tillgodosetts av kammarrätten. Med hänsyn till att det skedda bedömdes utgöra en engångshändelse fann Justitiekanslern inte anledning till någon ytterligare åtgärd.

Anspråket

GG har nu i en skrivelse hit begärt ersättning av staten med ett skäligt belopp avseende vad som får uppfattas som ideell skada. Hon har vidare begärt ersättning för ombudskostnader i ärendet här med 2 760 kr avseende två timmars arbete.

Till stöd för sitt anspråk har GG i första hand anfört att hon inte har fått sin sak prövad med skyndsamhet i enlighet med 37 § LVM och att hon därför har varit frihetsberövad längre än nödvändigt och utan laga grund då kammarrätten vid den enskilda överläggningen kommit fram till att vården av henne skulle upphöra. I andra hand har hon anfört att kammarrättens handläggning av målet har inneburit en överträdelse av hennes rätt enligt artikel 5.4 i Europakonventionen att få lagligheten av hennes frihetsberövande prövad snabbt. Enligt denna artikel ska ett frisläppande ske när domstolen kommit fram till att grund för frihetsberövandet saknas. Detta sker redan i brottmål i enlighet med 24 kap. 20 § första stycket 2, men inte vid s.k. administrativa frihetsberövanden, vilket således strider mot Europakonventionen.

Ersättningsbestämmelser m.m.

Regler om det allmännas skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (1972:207). Enligt 3 kap. 2 § 2 jämförd med 2 kap. 3 § denna lag kan ersättning för ideell skada utgå under vissa angivna förutsättningar. Av 1 kap. 1 § följer att lagens bestämmelser om skadestånd ska tillämpas om inte något annat är särskilt föreskrivet.

Enligt 5 § lagen (1978:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som har varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning utan ha rätt till ersättning enligt 2-4 §§ rätt till ersättning för bl.a. lidande, om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt.

Enligt Högsta domstolens praxis kan skadestånd för ideell skada också utgå utan uttryckligt stöd i lag i sådana fall då någons rättigheter enligt Europakonventionen har kränkts (NJA 2007 s. 584).

GG:s anspråk avser ideell skada. Hon har inte specificerat med stöd av vilken rättsregel hon begär skadestånd. Hon har i det tidigare skadeståndsärendet hos Justitiekanslern tillerkänts ersättning enligt 5 § frihetsberövandelagen för att hon inte släpptes från vårdhemmet den 19 utan först den 20 maj 2008. Hennes begäran om ersättning i detta ärende får uppfattas avse den tid hon varit frihetsberövad från det att kammarrätten höll muntlig förhandling i målet den 25 april 2008 och fram till dess att dom meddelades den 19 maj 2008. Enligt Justitiekanslerns uppfattning ska hennes anspråk prövas enligt 5 § frihetsberövandelagen. Vid en prövning enligt den bestämmelsen ska även innehållet i artikel 5 i Europakonventionen beaktas. Enligt artikel 5.4  i Europakonventionen ska var och en som berövas friheten genom arrestering eller på annat sätt ha rätt att påfordra att domstol snabbt prövar lagligheten av frihetsberövandet och beslutar att frige honom, om frihetsberövandet inte är lagligt. Bestämmelsen i frihetsberövandelagen ska, i den utsträckning som Europakonventionen kan anses ge anledning till detta, tolkas fördragskonformt. I den mån en överträdelse av artikel 5 i Europakonventionen befinns föreligga kan ideellt skadestånd således utgå med tillämpning av 5 § frihetsberövandelagen.

Föreligger rätt till ersättning?

Justitiekanslern har i beslutet den 21 oktober 2009 funnit att kravet på skyndsamhet enligt 37 § LVM inte har uppfyllts i det aktuella fallet. Det saknas anledning att nu göra en annan bedömning. Att så har varit fallet innebär dock inte med automatik att det administrativa frihetsberövandet av GG under tiden från förhandlingen och till dess dom meddelades ska anses ha varit uppenbart oriktigt på det sätt som krävs för ersättning enligt 5 § frihetsberövandelagen.

Enligt 5 § frihetsberövandelagen har som nämnts ovan den som har varit frihetsberövad rätt till ersättning om det står klart att beslutet vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. Enligt praxis hos Justitiekanslern tillämpas bestämmelsen även i sådana fall då någon varit felaktigt frihetsberövad genom att en myndighet har underlåtit att fatta något visst beslut eller att försätta någon på fri fot eller dylikt.

Av förarbetena till 5 § frihetsberövandelagen (se prop. 1997/98:105 s. 52) framgår att kravet att det ska stå klart att åtgärden ska ha vilat på felaktiga grunder innebär att rätten till ersättning enligt bestämmelsen ska bedömas restriktivt. Bestämmelsen är avsedd enbart för helt klara fall där grunden för åtgärden på ett iögonenfallande sätt framstår som felaktig.

Innebörden av kravet i artikel 5.4 i Europakonventionen att domstolsprövning av ett frihetsberövande ska ske snabbt kan variera beroende på arten av frihetsberövande och omständigheterna i övrigt. Särskild skyndsamhet är påkallad i fråga om den som är anhållen eller häktad som misstänkt för brott (se Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 3 uppl. s. 130).

Inledningsvis kan konstateras att frihetsberövandet i och för sig har haft laglig grund. Frågan att bedöma är huruvida kammarrättens dröjsmål med att meddela dom i målet kan anses ha inneburit att den lagliga grunden för frihetsberövandet har upphört. I denna del gör Justitiekanslern följande överväganden.

Som kammarrätten har framhållit i sitt yttrande till Justitiekanslern i ärendet 976-09-22 utgör den muntliga förhandlingen i förvaltningsmål endast ett komplement till den skriftliga handläggningen. Rättens slutliga ställningstagande i målet grundar sig endast till viss del på vad som förevarit vid en sådan förhandling. Vidare är den typ av frihetsberövande som det är fråga om i ett LVM-mål av ett annat slag än ett frihetsberövande i ett brottmål. Ett frihetsberövande i ett LVM-mål syftar till att bereda den frihetsberövade vård och är i denna bemärkelse till gagn för den frihetsberövade medan ett frihetsberövande i brottmål sker för att tillgodose andra intressen än den frihetsberövades. En jämförelse med vad som gäller i fråga om frihetsberövande i brottmål är därför inte omedelbart relevant. Till det sagda kan också läggas det faktum att målet enligt vad kammarrätten har uppgett i det ovan redovisade yttrandet var ”tämligen komplext och på intet sätt enkelt” på grund av dess problematik med två mot varandra stående vårdbehov. Det kan inte rimligen ställas samma krav på snabbhet i ett sådant mål som i ett mål där utgången är klar.

Även om kravet på skyndsamhet i 37 § LVM inte uppfyllts anser Justitiekanslern, i avsaknad av någon regel som anger en absolut frist för doms meddelande och med beaktande av att rättens slutliga ställningstagande inte skett förrän dom meddelades, att frihetsberövandet under tiden 25 april-19 maj 2008 inte kan anses ha varit oriktigt på det sätt som krävs för ersättning enligt 5 § frihetsberövandelagen eller ha utgjort en överträdelse av GG:s rättigheter enligt artikel 5.4 i Europakonventionen. GG:s skadeståndsanspråk ska därför avslås.

Vid denna utgång i ärendet kan någon ersättning för ombudskostnader inte utgå.