JK 5631-10-41

Ersättning enligt frihetsberövandelagen samt viss kritik mot en förvaltningsrätt när en dom med innebörden att psykiatrisk tvångsvård skulle upphöra inte nådde fram från domstolen till sjukhuset per fax

Justitiekanslerns beslut

Ersättning ska utgå för lidande med 4 000 kronor samt ombudskostnader med 4 000 kronor. Ersättning ska betalas ut av Justitiekanslern.

Bakgrund

Den 28 juli 2010 utfärdades ett vårdintyg avseende BB vid Östersunds sjukhus. Samma dag togs hon in enligt 6 b § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT). Den 3 augusti 2010 överklagade BB intagningsbeslutet till Förvaltningsrätten i Härnösand och yrkade att tvångsvården av henne skulle upphöra. Efter att ha hållit en förhand­ling i målet den 5 augusti 2010 meddelade förvaltningsrätten dom den 9 augusti 2010. Överklagandet bifölls på så sätt att tvångsvården skulle upphöra. Enligt förvaltningsrättens faxlista faxades domen till sjukhuset den 9 augusti 2010. Domen har emellertid inte antecknats som inkommen till sjukhuset förrän den kom dit per post den 11 augusti 2010. Samma dag informerades BB av läkare på sjukhuset om innehållet i domen och valde då att begära sig utskriven.

Anspråk

BB har begärt ersättning för lidande med ett skäligt belopp och ersättning för ombudskostnader med 4 000 kr. Hon har till stöd för anspråket anfört i huvudsak följande. På grund av sjukvårdens bristande rutiner kom hon att tvångsvårdas under två dagar trots att tvångsvården hade upphävts. Hon upplevde det som mycket kränkande att kvarhållas och medicineras mot sin vilja. Förvaltningsrätten måste redan i samband med överläggning den 5 augusti 2010 ha kommit fram till att ansökan inte skulle bifallas. Det är då inte acceptabelt att domen inte meddelades förrän den 9 augusti 2010. Detta bör beaktas vid bestämmande av en skälig ersättning.

Utredningen

Socialstyrelsen har lämnat ett eget yttrande och ett yttrande från chefsöverläkaren vid Jämtlands Läns Landsting, Östersunds sjukhus, Område Psykiatri. I yttrandet har Socialstyrelsen redogjort för vissa bestämmelser som aktualiseras i detta fall, däribland 3, 4, 6 b, 27 och 32 §§ LPT. Bland dessa bör 27 § LPT nämnas där det före­skrivs att en chefsöverläkare genast ska besluta att tvångsvården ska upphöra när det inte längre finns förutsättningar för tvångsvård.

Chefsöverläkaren vid sjukhuset har anfört i huvudsak följande. I sjukhusets diarium finns inte antecknat att förvaltningsrättens fax har inkommit den 9 augusti 2010. Domen har däremot antecknats som inkommen per post den 11 augusti 2010. Förklaringen till detta kan vara att faxet aldrig har anlänt eller att det anlänt men förkommit eller på annat sätt inte underställts chefsöverläkaren.

Socialstyrelsen har för sin del sammanfattningsvis angett att tvångsvården den 9 – 11 augusti 2010 inte var lagligen grundad och att BB för den tidsperioden bör ha rätt till ersättning enligt 5 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen).

Justitiekanslern har även hämtat in ett yttrande från Förvaltningsrätten i Härnösand som har anfört följande.   

Målet gällde ett överklagande av ett intagningsbeslut för tvångsvård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård. Förvaltningsrätten har därvid att pröva om förutsättningarna för intagning är uppfyllda och om vården ska upphöra. Undertecknad har talat med ansvarig rådman. Hon uppgav att det framstod klart att skäl fanns för intagning men att frågan om vårdens upphörande var svårbedömd. Det var en komplicerad sjukdomsbild. Det fanns både psykiska och somatiska sjukdomsbesvär. Utgången i målet var alltså inte uppenbar efter förhandlingens slut. Överläggningen pågick länge och dom beslutades. Rådmannen ville dock kontrollera vissa saker i litteraturen när hon kom tillbaka till kansliet i Härnösand. Den muntliga förhandlingen hölls på Östersunds sjukhus och rådmannen återkom till Härnösand på kvällen. När det gäller frågans svårighetsgrad kan nämnas att patienten intogs för tvångsvård på nytt den 28 augusti 2010 (Förvaltningsrättens dom den 16 september 2010 i mål nr 3657-10).

Sammanfattningsvis fanns det enligt förvaltningsrättens mening inte förutsättningar att avkunna dom direkt efter förhandling eller samma dag.

Om det är uppenbart att tvångsvården ska upphöra avkunnas dom direkt efter överläggning. När det är mer tveksamma fall kan journalanteckningarna behövas genomgås vid överläggningen och ytterligare överväganden göras. Eftersom de muntliga förhandlingarna hålls på sjukhusen har inte rätten tillgång till praxis och litteratur som när förhandling hålls i rättens lokaler i Härnösand.

När det gäller frågan om domen har avfattats med den skyndsamhet som kunnat begäras menar förvaltningsrätten att det inte fanns några hinder för meddelande av dom och expediering den 6 augusti 2010.

Domen i ifrågavarande mål lämnades ut till kansliet för expediering den 9 augusti 2010. Den ansvarige domaren har daterat domen, vilket är den rutin som förvaltningsrätten har. Domen expedierades samma dag.

När förvaltningsrätten beslutar att tvångsvård ska upphöra faxas också domen till parterna samma dag och i förekommande fall till behandlingshem. Förvaltningsrätten ska också per telefon förvissa sig om att faxförsändelsen når mottagaren som ska verkställa beslutet. Enligt faxlistan har fax översänts till aktuell avdelning på Östersunds sjukhus den 9 augusti 2010 kl. 15.35. Misstaget som förvaltningsrätten gjorde är att man inte ringde och efterhörde att försändelsen kommit fram till mottagaren.

Förvaltningsrätten har efter denna olyckliga händelse kommit överens med chefsöverläkaren att när tvångsvård upphör ska förvaltningsrätten ringa till jourhavande överläkare på psykiatriska kliniken. Dessutom skriver vi i akten att dom faxats och att kliniken underrättats per telefon.

BB har yttrat sig över vad Socialstyrelsen och förvaltningsrätten har anfört.

I 5 § frihetsberövandelagen föreskrivs att den som varit berövad friheten till följd av beslut vid myndighetsutövning har rätt till ersättning, om det står klart att beslutet om frihetsberövande vilade på felaktiga grunder och därför var oriktigt. I förarbetena till bestämmelsen anförs att detta innebär att rätten till ersättning ska bedömas restriktivt och att bestämmelsen är avsedd enbart för helt klara fall där grunden för åtgärden på ett iögonenfallande sätt framstår som felaktig, jfr prop. 1997/98:105 s. 52 f. 

Det står klart att det efter förvaltningsrättens dom den 9 augusti 2010 inte längre fanns något lagligt stöd för den psykiatriska tvångsvården av BB. Tvångsvården fortsattes emellertid fram till dess att sjukhuset fick kännedom om domen den 11 augusti 2010.  Frihetsberövandet har därför under tiden den 9 – 11 augusti 2010 varit oriktigt i den mening som avses i 5 § frihetsberövandelagen.

När det gäller tvångsvården i tiden den 5 – 9 augusti 2010 gör Justitiekanslern följande bedömning.

Mål enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård ska enligt 35 § i lagen handläggas skyndsamt. Förvaltningsrätten har i denna del förklarat att det i och för sig inte fanns några hinder för meddelande av dom fredagen den 6 augusti 2010. Det hade givetvis också varit lämpligt om så hade skett. Domen meddelades dock följande vardag, måndagen den 9 augusti 2010, och den fördröjningen kan inte anses innebära att det allmänna kravet på skyndsamhet har åsidosatts (jfr Justitiekanslerns beslut i ärende dnr 976-09-22).

Det kan även ifrågasättas om, när domen inte meddelades den 6 augusti 2010, rätten var skyldig att särskilt besluta om upphävande av tvångsvården när överläggningen hade avslutats den dagen (jfr JO:s beslut i ärende dnr 2102-2009). Enligt Justitiekanslerns uppfattning borde ett sådant beslut ha fattats, men i avsaknad av en tydlig reglering beträffande sådana situationer kan frihetsberövandet av BB under tiden den 5 – 9 augusti 2010 ändå inte anses vara oriktigt i den mer påtagliga mening som detta begrepp avses ha enligt i 5 § frihetsberövandelagen (jfr Justitiekanslerns beslut i ärende dnr 6339-08-41 och 8357-09-40).

BB är alltså endast berättigad till ersättning enligt frihetsberövandelagen för lidande under tidsperioden den 9 – 11 augusti 2010 men inte för dagarna dessförinnan. I enlighet med Justitiekanslerns praxis bestäms ersättningen till 4 000 kr.

Begärd ersättning för ombudskostnader får anses vara skälig och godtas.

BB:s ärende aktualiserar också Justitiekanslerns tillsynsbefogenheter. Förvaltningsrätten har medgett att ett fel begicks när man inte per telefon kontrollerade att faxet med domen kommit sjukhuset till handa. Det är givetvis av yttersta vikt att frågor som berör enskildas frihet hanteras med den största omsorg och förvaltningsrätten kan inte undgå viss kritik för detta fel. Med hänsyn till vad som har framkommit beträffande förvaltningsrättens och sjukhusets nya rutiner utgår dock Justitiekanslern från att liknande händelser kan undvikas i framtiden. Saken kan därför bero med här gjorda uttalanden och det skadestånd som utges till BB.