JK 9846-14-30

Med anledning av en i Landstinget i Jönköpings län planerad organisationsförändring av sjukvården inom länet skrev en ST-läkare den 13 november 2014 ett e-brev till ett antal landstingspolitiker. Författaren av e-brevet uppgav sig representera en grupp läkare som var kritiska till bl.a. förslagen om omorganisation och läkaren ställde också en rad frågor. Läkaren medverkade även i ett radioreportage som sändes av P4 Jönköping. I programmet framfördes bl.a. kritik mot förslagen ur ett patientsäkerhetsperspektiv.

Fem personer med politiska uppdrag i Landstinget i Jönköpings län, bl.a. som ledamöter i landstingsstyrelsen, kommenterade ST-läkarens e-brev i en skrivelse den 15 november 2014. I skrivelsen som skickades till läkaren nämnde de bakgrunden till förslagen och anförde bl.a. följande.

Det uttalande vi hörde i P4 Jönköping om att denna förändring innebär att patienter kommer att behöva resa mer förvånar oss mycket. Det verkar vara en sammanblandning med förslaget om fördelning av opererande specialiteter. Vi tar gärna emot frågor och synpunkter från invånare och även medarbetare, men ser allvarligt på när enskilda medarbetare sprider vilseledande och osaklig information till invånare och patienter. […] Eftersom du representerar flera när du skriver är det bra om du sprider vårt svar till de andra.

Enligt 1 kap. 1 § tredje stycket TF står det var och en fritt att meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift. Motsvarande bestämmelse finns i 1 kap. 2 § YGL. Denna s.k. meddelarfrihet utgör en central del i vår yttrande- och tryckfrihetsrättsliga grundlagsreglering.

Det finns ett uttryckligt förbud i 3 kap. 4 § andra stycket TF respektive 2 kap. 4 § tredje stycket YGL mot att utan stöd i grundlagarna ingripa mot någon för att denne brukat sin tryck- eller yttrandefrihet eller medverkat till ett sådant bruk, det. s.k. repressalieförbudet. Brott mot repressalieförbudet är straffsanktionerat enligt vad som närmare anges i 3 kap. 5 § tredje stycket TF respektive 2 kap. 5 § tredje stycket YGL. Straffrättsligt ansvar för uppsåtligt ingripande i strid med repressalieförbudet kan dock bara utkrävas om den drabbade blivit avskedad, uppsagd, fått en disciplinpåföljd eller utsatts för en liknande åtgärd.

För att förbudet ska gälla måste det vidare finnas ett lydnads- eller beroendeförhållande mellan uppgiftslämnaren och företrädaren för myndigheten eller det allmänna. I typfallet rör det sig om en person med överordnad tjänsteställning som tillrättavisar en underordnad och som har en reell möjlighet att utsätta den underordnade för någon form av negativa konsekvenser.

I det nu aktuella fallet är samtliga de personer som undertecknat den anmälda skrivelsen ledamöter av landstingsstyrelsen i Jönköpings län. Skrivelsens utformning och innehåll talar för att uttalandena har gjorts av dem i deras egenskap av företrädare för landstinget och således inte som representanter för respektive politiskt parti. De skulle därmed, om övriga förutsättningar var för handen, kunna ställas till ansvar för brott mot repressalieförbudet. Av anmälan och innehållet i skrivelsen går det emellertid inte att dra slutsatsen att någon kan misstänkas för att ha vidtagit en sådan åtgärd som kan föranleda straffrättsligt ansvar för brott mot repressalieförbudet. Förundersökning ska därför inte inledas i ärendet.

Även om det som anmälts hit inte utgör brott finns det skäl att betona att också andra negativa åtgärder som vidtas i repressaliesyfte är otillåtna. Repressalieförbudet omfattar även sådant som inte är brottsligt och företrädare för det allmänna är utanför det straffbelagda området underkastade Justitiekanslerns och Riksdagens ombudsmäns (JO) tillsyn. Repressalieförbudet i denna vidare mening innebär att i princip varje åtgärd som medför negativa konsekvenser för en offentligt anställd person och som grundar sig på dennes medverkan i ett grundlagsskyddat medium är otillåten.

Myndigheter och företrädare för myndigheter får således inte vidta någon för den enskilde negativ tjänsteåtgärd på grund av dennes bruk av tryck- eller yttrandefriheten.

Mot den bakgrunden finns det skäl att ifrågasätta utformningen av skrivelsen till läkaren från de fem företrädarna för landstinget. Formuleringen att brevskrivarna ”ser allvarligt på när enskilda medarbetare sprider vilseledande och osaklig information” kan uppfattas som en varning och som att landstinget endast godtar att de anställda utnyttjar sin grundlagsfästa yttrandefrihet om uppgiftslämnandet i sak överensstämmer med den bild av verkligheten som landstinget vill förmedla. Detta är dock inte innebörden av de offentliganställdas meddelarfrihet. Den innebär att det står den anställde fritt att förmedla inte bara en annan åsikt utan också en annan uppfattning om faktiska förhållanden. En offentligt anställds lojalitetsplikt anses inte heller innefatta en skyldighet att avstå från kritik av arbetsgivaren och den anställde ska aldrig behöva avstå från att vända sig till medierna av rädsla för att dra på sig arbetsgivarens missnöje. Med de nu gjorda uttalandena anser jag mig kunna avsluta detta ärende utan att i särskild ordning granska det inträffade.