JO dnr 1203-2004

I en anmälan till JO ifrågasatte AA och BB handläggningen av ärende K8827-02 m.fl. vid Polismyndigheten i Kronobergs län (åklagarkammarens i Växjö ärende dnr C-2-1995-02) samt vissa bedömningar som Växjö tingsrätt och Göta hovrätt hade gjort i ett brottmål m.m.

Av anmälan med bilagor framgick att AA och BB, när det gäller handläggningen av de ovan nämnda ärendena, var missnöjda bl.a. med den långa handläggningstiden samt med att åtal väcktes för snatteri trots att CC, som var misstänkt för gärningen, tidigare hade underrättats om att åtal inte skulle väckas.

Handlingarna i ärende K8827-02 m.fl. vid Polismyndigheten i Kronobergs län, ansökan om stämning den 26 september 2003 i ärende C-2-1995-02 vid åklagarkammaren i Växjö, diarieblad i samma ärende samt Växjö tingsrätts dom den 14 oktober 2003 i mål B 1405-03 och B 139-03 infordrades.

Av handlingarna framgick bl.a. följande.

Under tiden juni 2002 till november 2002 inkom till polismyndigheten ett stort antal anmälningar om skadegörelse (K8827-02 m.fl.) CC, född i maj 1987, antecknades under november 2002 som skäligen misstänkt för flera fall av skadegörelse. I samband med ett polisförhör den 10 december 2002 delgavs han misstanke om 43 skadegörelsebrott och ett snatteri. Förundersökningsprotokollet kom in till åklagarkammaren i mitten av april 2003.

Den 17 maj 2003 greps och anhölls CC som misstänkt för försök till rån. Förundersökning inleddes men lades ned av vice chefsåklagaren DD, åklagarkammaren i Växjö, den 12 augusti 2003.

Den 9 september 2003 anhölls CC som misstänkt för ytterligare ett rån. I en skriftlig underrättelse till CC den 25 september 2003 angavs att chefsåklagaren vid åklagarkammaren i Växjö, EE, hade fattat beslut att inte åtala CC för de cirka

Den 14 oktober 2003 dömde Växjö tingsrätt CC för de åtalade gärningarna. När det gäller snatteriet dömdes CC i enlighet med sitt erkännande.

Ärendet remitterades till åklagarmyndigheten för upplysningar och yttrande enligt följande.

a) Vilken var anledningen till att åtal för snatteri väcktes trots att beslut att inte väcka åtal för gärningen hade fattats föregående dag (ärende K17493-02)?

b) Vilken var anledningen till att den tidsfrist som anges i 4 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) hade överskridits i ärende K7320-03?

c) Vilken var anledningen till att beslut i åtalsfrågan beträffande ärendena K8827-02 m.fl. fattades först i september 2003 trots att förundersökningsprotokollet inkom till åklagarkammaren i april 2003?

Dåvarande Åklagarmyndigheten i Linköping inkom med yttrande till vilket var fogat upplysningar från EE och DD.

Inledningsvis upplyste EE i huvudsak följande. Under sommaren och tidig höst 2003 var, på grund av sjukdom och låg bemanning, arbetsbelastningen mycket hög. Det aktuella ungdomsärendet handlades av DD men eftersom hon blev upptagen av ett svårutrett ärende rörande dråp var det han som väckte åtal i ärendet. Det var ett omfattande ärende med åtta misstänkta personer och 83 anmälningar. Det tog honom tre dagar att gå igenom ärendet, fatta alla beslut och därefter skriva stämningsansökan. Handläggningen skedde under tidspress bl.a. eftersom det fanns häktade personer i målet.

Vidare upplyste han följande angående fråga a) i remissen.

Det förundersökningsprotokoll som inkom till kammaren i april 2003 innehöll huvudsakligen ett stort antal klotterärenden. Brott kunde inte styrkas i dessa varför jag beslutade att inte åtala CC för dessa. Däremot åtalades han för ett snatteri (K17493-02). Vid diarieföringen i datorn av de negativa åtalsbesluten i klotterärendena råkade jag av misstag markera även snatteriärendet. Detta låg som nr 10 av 47 ärenden. Av förbiseende upptäcktes inte det felaktigt diarieförda snatteriärendet vid expedieringen av ärendet. Det hela är närmast att betrakta som en felskrivning. På grund av det automatiserade och centraliserade underrättelseförfarandet skickades en underrättelse till CC.

DD anförde följande beträffande frågorna b) och c) i remissen.

Fråga c/

Förundersökningsprotokollet, som redovisades till mig den 15 april 2003, innehöll inte några brott som gjorde att den särskilda tidsfristen i 4 § LUL skulle tillämpas, men ärendet skulle ändå handläggas skyndsamt. Innan jag hade tid att ta mig an ärendet för att besluta om åtal inträffade vad jag beskrivit under fråga b/. Eftersom CC således var misstänkt för allvarligare brottslighet, var det naturligt att dröja med beslut i åtalsfrågan. Därtill kom att övriga fyra misstänkta som avses under b/ var föremål för utredning beträffande andra brott. När jag skrev av ärendet under b/ den 12 augusti, var jag förundersökningsledare i ett ärende rörande dråp med fyra personer häktade. Utredningen i det ärendet var inne i ett intensivt skede och min arbetssituation var allmänt mycket ansträngd. Det bör påpekas att förundersökningsprotokollet från april avseende CC var omfattande och innehöll drygt 400 sidor. Jag hade ännu inte hunnit fatta beslut i åtalsfrågan, när CC den 9 september 2003 anhölls misstänkt för rån den 9 september tillsammans med annan person. Jag begärde den andra personen häktad. Han häktades den 12 september och åtal skulle väckas senast den 26 september. På grund av min ansträngda arbetssituation väcktes åtal av chefsåklagare EE, som samtidigt väckte åtal mot CC och ytterligare fyra personer. Huvudförhandling hölls i tingsrätten den 3 och 6 oktober med mig som åklagare. De nu återgivna omständigheterna förklarar enligt min mening varför beslut i åtalsfrågan fattades först i september 2003.

Dåvarande Åklagarmyndigheten i Linköping

Av EE:s upplysningar framgår att det i egentlig mening inte fattats något negativt åtalsbeslut avseende snatteriet. Vad som förekommit är ett handhavandefel vid diarieföringen i det elektroniska ärendehanteringssystemet (BRÅDIS). Underrättelser skickas automatiskt ut. Det är naturligtvis beklagligt att det kommer en underrättelse om att åtal inte skall ske när beslutet egentligen är det motsatta.

Av DD:s upplysningar framgår orsakerna till varför tidsfristen i 4 § LUL överskridits beträffande ärende K7320-03. Jag delar hennes uppfattning att det finns godtagbara skäl till att tidsfristen överskridits.

Enligt min bedömning finns det också godtagbara skäl till varför beslut i åtalsfrågan beträffande ärendena K8827-02 fattades först i september 2003.

AA och BB kommenterade remissvaret.

En förundersökning skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns det inte längre skäl att fullfölja den skall den läggas ned ( 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken , RB).

I LUL finns ett särskilt skyndsamhetskrav och en tidsfrist för handläggningen av ungdomsärenden. En förundersökning mot den som inte fyllt 18 år och som gäller brott för vilket det är föreskrivet fängelse i mer än sex månader skall bedrivas med särskild skyndsamhet. Förundersökningen skall avslutas och beslut i åtalsfrågan fattas så snart kan ske och senast inom sex veckor från dagen för delgivning av brottsmisstanke enligt 23 kap. 18 § första stycket RB . Tidsfristen får överskridas

Enligt 1 a § andra stycket förundersökningskungörelsen (1947:948) (FUK) har undersökningsledaren ansvar för förundersökningen i dess helhet. Förundersökningsledaren skall se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara.

Beträffande klagomålen som gäller de bedömningar som tingsrätten och hovrätten har gjort vill jag nämna följande.

JO:s huvuduppgift är att granska att myndigheter och andra som står under JO:s tillsyn följer lagar och andra författningar i sin verksamhet. Syftet med denna granskning är i första hand att undersöka om myndigheterna har handlat enligt de regler för förfarandet som gäller för dem.

Domstolars självständighet i den dömande verksamheten är fastslagen i grundlag. JO är därför återhållsam med uttalanden om domar och andra domstolsavgöranden. Vad AA och BB har anfört föranleder mig inte att gå ifrån denna princip.

Handläggningstiden i ärende K8827-02 m.fl.

Ärendena K8827-02 m.fl. gällde cirka 40 fall av skadegörelse och ett snatteri. För skadegörelse är sedan den 1 januari 2004 påföljden böter eller fängelse i högst ett år. Vid tiden för utredningen av de brott som CC var misstänkt för var emellertid inte föreskrivet fängelse i mer än sex månader för något av brotten. Den frist om sex veckor som följer av 4 § LUL var därmed inte tillämplig. Däremot gällde naturligtvis det allmänna skyndsamhetskravet i 23 kap. 4 § RB .

Under november 2002 antecknades CC som skäligen misstänkt för olika skadegörelsebrott och ett snatteri. Han delgavs misstanke om brotten vid förhör den 10 december 2002. I majoriteten av brottsutredningarna inträdde DD som förundersökningsledare i december 2002. Den 25 september 2003 fattades beslut i åtalsfrågan.

Utredningen avsåg ett mycket stort antal fall av skadegörelse och var således omfattande.

Det gick cirka nio månader från det att CC delgavs misstanke till dess beslut fattades i åtalsfrågan. Förundersökningsprotokollet kom in till åklagarkammaren i mitten av april 2003. Som DD har redogjort för kom CC att misstänkas för allvarligare brottslighet i mitten av maj 2003 och därefter i augusti 2003. Jag har ingen erinran mot hennes bedömning att brottsligheten i maj medförde att det var naturligt att dröja med åtalsbesluten gällande skadegörelse. Mot denna bakgrund och med hänsyn till ärendets omfattning samt till vad som i övrigt upplysts har jag ingen annan synpunkt på åklagarens handläggning än att det självfallet hade varit

Handläggningstiden i ärende K7320-03

När det gäller utredningen av det ärende i vilket CC var misstänkt för försök till rån konstaterar jag följande. CC delgavs misstanke för brottet den 17 maj 2003. Förundersökningen lades ned den 12 augusti 2003. Tidsfristen om sex veckor som följer av 4 § LUL hade då överskridits med cirka sex veckor. DD har upplyst att utredningen omfattade fem misstänkta personer och att bevisläget var komplicerat. Hon har vidare upplyst att det utlåtande som begärdes från Statens Kriminaltekniska Laboratorium den 6 juni 2003 kom in till polismyndigheten den 25 juli 2003. Jag anser, i likhet med vad åklagarmyndigheten anfört i sitt yttrande, att omständigheterna varit sådana att det funnits skäl att överskrida den i 4 § LUL angivna fristen.

Åtalsbeslutet i ärende K17493-02 (snatteri)

Utredningen har visat att CC var misstänkt för snatteri den 15 november 2002 och att han åtalades för denna gärning trots att han tidigare hade fått en underrättelse om att beslut hade fattats om att åtal inte skulle väckas.

EE har i sin redogörelse upplyst att förundersökningen i vilken det aktuella snatteribrottet ingick var omfattande och att han vid diarieföring i datorn av ett mycket stort antal negativa åtalsbeslut av misstag angav att åtal inte skulle väckas för snatteri.

Min uppfattning är att EE, oavsett vilken hans avsikt var, genom registrering i ärendehanteringssystemet BRÅDIS, den 25 september 2003 beslutade att inte åtala CC för snatteri. Han har i en stämningsansökan daterad dagen därpå, såvitt framkommit utan att vara medveten om att ett beslut om att inte väcka åtal redan registrerats, åtalat CC för brottet.

Det inträffade väcker frågan om det varit möjligt för EE att ompröva sitt eget beslut. Jag vill inledningsvis nämna att reglerna om rättelse och omprövning i 26 § och 27 § förvaltningslagen (1986:223) inte är tillämpliga i åklagarväsendets brottsbekämpande verksamhet (se 32 § nämndnde verksamhet.t reglerna om omprövning i 27 § förvaltningslagen (1986:223) inte är tillämpliga i åklagarväsendeta lag). En åklagares beslut anses visserligen enligt etablerad praxis kunna omprövas av den åklagare som fattat beslutet. Hänsynen till inblandade parter och till stabiliteten i rättslivet kräver emellertid att ett beslut omprövas på det sättet endast om det har tillkommit nya omständigheter. Undantag härifrån görs endast beträffande fall där det är uppenbart att det tidigare beslutet helt saknar lagstöd och att ett vidhållande av detta skulle kunna medföra disciplin- eller straffansvar för åklagaren i fråga (se JO 2002/03 s. 116).

I det här fallet har det inte varit fråga om att nya omständigheter har tillkommit som kunnat motivera en annan bedömning i åtalsfrågan. Det är i stället så att det ursprungliga beslutet av misstag blivit helt motsatt i förhållande till vad åklagaren

Det är självfallet mycket olyckligt att en underrättelse om att åtal inte ska väckas för en viss gärning skickas till en person som dagen därpå, utan att några som helst nya omständigheter tillkommit och utan att överprövning skett, åtalas för samma gärning. Det inträffade visar vikten av noggrannhet och kontroll vid handläggning av åtalsbeslut även när ett stort antal beslut rörande likartad brottslighet fattas.

EE kan inte undgå kritik för det inträffade.

Övrigt

Vad AA och BB i övrigt har anfört motiverar inte något uttalande eller någon ytterligare åtgärd från min sida.