JO dnr 1767-2021

I en anmälan som kom in till JO den 26 februari 2021 (JO:s dnr 1767-2021) framförde AA klagomål mot Solna tingsrätt och uppgav i korthet följande.

Hon hade som häktad varit belagd med restriktioner efter att en huvudförhandling avslutats, trots att åklagaren då förklarat att de skulle tas bort eftersom det inte längre fanns någon kollusionsfara. Efter förhandlingen hade hon förts till häktet Sollentuna och kriminalvårdspersonalen sade att de inte fått

Med anledning av de uppgifter som kom fram i anmälan beslutade jag den 2 mars 2021 att i ett särskilt ärende (JO:s dnr 1831-2021) utreda också Kriminalvårdens hantering av frågan om AA:s restriktioner.

Inledningsvis hämtade JO in och granskade bl.a. dagboksblad och anteckningar från huvudförhandlingen i Solna tingsrätts mål nr B 6425-20 samt utdrag från Kriminalvårdsregistret (KVR).

Av handlingarna från tingsrätten framgick att rätten den 13 oktober 2020 – i det sista omprövningsbeslutet av häktningsfrågan före huvudförhandlingen – förlängde tiden för åtals väckande, förordnade att AA fortfarande skulle vara häktad i målet och gav åklagaren fortsatt tillstånd att meddela henne restriktioner. De särskilda häktningsskälen var kollusionsfara och den s.k. tvåårsregeln. I anteckningarna från huvudförhandlingen den 29 och 30 oktober samt 2 november 2020 står under rubriken Övriga anteckningar bl.a. följande:

Åklagaren begär att [AA] ska kvarbli i häkte till dess domen meddelas på grund av flyktfara samt att det inte är uppenbart att skäl för häktning saknas. Hon anför att någon kollusionsfara inte längre föreligger och att [AA] inte längre behöver ha några restriktioner i häktet.

Försvararen påkallar inget omedelbart beslut från tingsrätten i häktningsfrågan.

Det finns inte något dokumenterat beslut i anteckningarna som rör frågan om häktning eller restriktioner.

I en daganteckning i KVR den 6 november 2020 anges följande:

Solna tingsrätt avdelning 1 (B 6425-20) har 2020-11-02 efter avslutad huvudförhandling beslutat att dom i målet kommer att meddelas 2020-11-16 klockan 11.00. [AA] ska alltjämt vara häktad. Restriktionerna hävs.

Tingsrätten meddelade dom den 16 november 2020 och förordnade därvid att AA skulle stanna kvar i häkte till dess domen i ansvarsdelen vann laga kraft mot henne. I domskälen under rubriken Övriga frågor står bl.a. följande:

För dråp är inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år och det är inte uppenbart att skäl till häktning saknas. Ett långt fängelsestraff presumerar också en viss flyktfara. [AA] ska därför kvarstanna i häkte till dess domen i ansvarsdelen vinner laga kraft.

JO:s remiss till Solna tingsrätt

Efter de inledande utredningsåtgärderna remitterades AA:s anmälan till Solna tingsrätt. Tingsrätten uppmanades att lämna upplysningar om det som dittills hade kommit fram i utredningen. I samband med det skulle tingsrätten besvara följande frågor:

1. Meddelade tingsrätten några beslut i häktningsfrågan eller i fråga om restriktioner under huvudförhandlingen i det aktuella målet?

Solna tingsrätts remissvar

Tingsrätten inkom den 27 april 2021 genom lagmannen med i huvudsak följande remissvar:

Målets hantering

Tingsrätten höll huvudförhandling i målet mellan åklagaren och [AA] den 29 och 30 oktober samt den 2 november 2020. Vid huvudförhandlingens avslutande begärde åklagaren enligt anteckningarna att [AA] skulle vara fortsatt häktad på grund av flyktfara samt det inte var uppenbart att skäl för häktning saknas. Åklagaren angav att det inte längre förelåg någon kollusionsfara varför [AA] inte längre behövde ha några restriktioner.

Det har antecknats att försvararen inte påkallade något omedelbart beslut från tingsrätten i häktningsfrågan.

Förhandlingen avslutades med besked om att dom skulle meddelas den 16 november 2020. I anteckningarna framgår också att åklagaren skulle yttra sig över försvararens kostnadsräkning senast den 3 november 2020. Det finns ingen anteckning om något beslut i fråga om häktning.

Av [AA:s] anmälan framgår att Kriminalvården inte uppfattat att restriktionerna var hävda förrän efter fyra till sex dagar efter huvudförhandlingens avslutande.

Ordföranden i målet har yttrat sig, se bilaga. Ordföranden har sagt att hon vid huvudförhandlingens slut avkunnade beslutet att besked i häktningsfrågan skulle komma när rätten överlagt i skuldfrågan. Hon har också uppgett att Kriminalvårdens personal påmindes om att åklagaren inte längre hade tillstånd att meddela restriktioner. Hon har även tillagt att den förberedda blanketten ”UNDERRÄTTELSE - till häkte…”, fanns korrekt ifylld men att transportpersonalen vägrade ta emot blanketten. Hon har slutligen uppgett att rätten att meddela restriktioner hävdes i samband med huvudförhandlingens avslutande den 2 november 2020.

Rättslig reglering

När en huvudförhandling avslutas och någon tilltalad i målet är häktad ska rätten pröva om det fortfarande finns sannolika skäl för misstanke om brotten som prövats eller om det inte finns skäl för häktning samt skäl för restriktioner häva häktningen och tillståndet att meddela restriktioner (jfr 24 kap. 5 a § , 19 § 2 st. och 21 § rättegångsbalken ). Ett tillstånd till restriktioner förfaller om rätten inte medger fortsatt tillstånd i samband med att den förordnar att någon ska vara fortsatt häktad.

Bedömning i aktuellt fall

Av ordföranden i målets yttrande framgår att hon inte avkunnade beslut om att tilltalad skulle vara fortsatt häktad, men avkunnade beslut om doms meddelande samt påminde Kriminalvården om att tillstånd att meddela restriktioner inte längre förelåg. Detta överensstämmer inte med vad som återfinns i anteckningarna. Vid kontroll med protokollföraren, en fiskal, har denna uppgett att anteckningar-

Av materialet är det svårt att komma till någon annan slutsats än att rätten, genom ordföranden, inte uttryckligen förklarade att [AA] skulle vara fortsatt häktad tills dom meddelas, varken genom att avkunna ett beslut vid förhandlingens slut eller efter avslutad överläggning. Inte heller synes något beslut om att rätten att meddela restriktioner var hävd ha avkunnats eller på något annat sätt tydligt meddelats. Om de närvarande representanterna för Kriminalvården vägrade ta emot en underrättelse om fattade beslut skulle en lösning kunna ha varit att ordföranden säkerställde att handlingen e-postades till Kriminalvården. Protokollföraren har uppgett att hon inte på eget bevåg skickade iväg blanketten ”UNDERRÄTTELSE - till häkte…” eftersom det enligt hennes mening inte hade fattats några formella beslut i häktningsfrågan.

Även om uppgifterna kring det inträffade till viss del går isär synes tingsrätten enligt min mening ha brustit när det gäller tydligheten kring viktiga beslut i häktningsfrågan genom att inte i samband med huvudförhandlingens avslutande, varken muntligen eller skriftligen, på ett klart sätt meddela vilka beslut som fattats.

I ett underyttrande till tingsrättens remissvar svarade den ansvariga rådmannen följande på JO:s frågor:

1. När huvudförhandlingen avslutades meddelade jag att beslut i häktningsfrågan skulle komma när vi överlagt skuldfrågan. Jag erinrade Kriminalvårdens personal att åklagaren inte längre har tillstånd att meddela restriktioner. 2. Vi hade förberett vår blankett ”UNDERRÄTTELSE – till häkte efter huvudförhandling, se bilaga (en icke ifylld blankett) [ utelämnad här; JO:s anm. ]. Vad gäller restriktionerna var rutan ”Hävs” ikryssad. Transportpersonalen vägrade ta emot blanketten och jag sa ett par gånger att de skulle ta emot den men de gjorde inte det med motiveringen att de inte behövde blanketten. 3. Därefter har åklagaren och försvararen varit i kontakt med tingsrättens kansli med allmänna frågor kring häktningsbeslutet och jag bifogar min och åklagarens e-postkorrespondens som utmynnade i att vi den 6 november 2020 skickade underrättelsen [ utelämnad här; JO:s anm. ]. 4. Rätten att meddela restriktioner hävdes i samband med huvudförhandlingens avslutande den 2 november 2020.

JO:s remiss till Kriminalvården

JO remitterade även ärendet till Kriminalvården. Myndigheten uppmanades att lämna upplysningar om det som dittills hade kommit fram i utredningen. I samband med det skulle Kriminalvården besvara följande frågor:

1. Vilka rutiner har Kriminalvården för att i samband med transporter från en domstol ta emot och dokumentera uppgifter om fortsatt frihetsberövande och eventuella restriktioner? 2. Tog de kriminalvårdare som ansvarade för transporten av AA emot några handlingar från tingsrätten? Om ja, har det dokumenterats att så har skett och i så fall var? 3. Har Kriminalvården haft några kontakter med AA:s dåvarande offentlige försvarare och Solna tingsrätt i restriktionsfrågan? Om ja, när skedde

Kriminalvårdens remissvar

Kriminalvården inkom den 31 maj 2021 genom chefen för sektionen för verksjuridik med i huvudsak följande remissvar:

Bakgrund m.m.

– – –

Kriminalvården har i ärendet hämtat in uppgifter om sakförhållandena från Kriminalvårdens region Stockholm, som i sin tur inhämtat uppgifter från häktet Sollentuna, samt från myndighetens nationella transportenhet (NTE). Uppgifter om myndighetens rutiner har även inhämtats från Kriminalvårdens övriga fem regioner.

Kriminalvårdens yttrande

Allmänt om Kriminalvårdens rutiner

JO har efterfrågat vilka rutiner Kriminalvården har för att i samband med transporter från en domstol ta emot och dokumentera uppgifter om fortsatt frihetsberövande och eventuella restriktioner. Vad avser denna fråga kan följande nämnas.

Det skiljer sig mellan Kriminalvårdens häkten hur transporter till och från t.ex. en huvudförhandling i domstol utförs samt vilken funktion inom myndigheten som ansvarar för transporten. En sådan transport kan genomföras av såväl häktets egen personal som av transportpersonal från NTE. För en transport som utförs av personal från NTE finns rutiner i den enhetens lokala tillägg till Kriminalvårdens säkerhetshandbok ( 2018:9 ).

Enligt rutinerna är transportledaren ansvarig för att lämna relevant information till den beställande enheten, dvs. häktet. Det kan vara fråga om information som kommit transportpersonalen tillhanda såväl muntligen som skriftligen. Av handboken framgår bl.a. följande.

Gällande inträffad incident eller synnerligen viktig information som framkommer under transportuppdraget (ex. händelse med inslag av hot/våld, muntligt besked i förväg kring fri fot, hävda restriktioner, uppgifter om risk för självskada/självmord, sjukdomstillstånd, medicinering) ska detta kommuniceras till beställaren och anteckning om vem som mottagit informationen samt klockslag när den lämnats noteras på resplan/färdhandling. […]

Vissa domstolar väljer att, i stället för skriftligt beslut direkt efter förhandling, maila beslut till berört häkte där klienten är frihetsberövad. Transportpersonalen ska i dessa lägen muntligen meddela häktet vad som gäller när vi lämnar klient åter, samt dokumentera på transportunderlaget, exempelvis:

1) Domstolen ej lämnat besked i häktningsfrågan, beslut mailas häktet,

2) Domstolen lämnat muntligt beslut i häktningsfrågan, klient ska försättas på fri fot, beslut ska mailas häktet,

3) Domstolen lämnat muntligt beslut i häktningsfrågan, klient ska vara fortsatt häktad, beslut ska mailas häktet.

Det bör i sammanhanget framhållas att det idag i allt större utsträckning förekommer att domstolar inte överlämnar något skriftligt beslut till den närvarande transportpersonalen. Normalt sett skickas beslutet i stället endast per e-post till det berörda häktet. NTE:s transportpersonal befattar sig därmed inte med skriftliga handlingar angående den häktade i en sådan situation.

Särskilda rutiner finns även när det gäller transporter som utförs av häktena. Nedan följer en sammanställning av de uppgifter som har lämnats av Kriminalvårdens regioner i detta avseende.

I Kriminalvårdens region Mitt tillämpar häktena i stort sett samstämmiga rutiner. Transportpersonal tar emot ett skriftligt beslut om frihetsberövande vid domstolen, om ett sådant finns, och meddelar även muntligt till vakthavande befäl innan transporten tillbaka till häktet. När transporten återvänt till häktet dokumenteras beslutet. Transportpersonal har vid de flesta häkten instruktion inför transporten att efterfråga ett skriftligt beslut innan de lämnar domstolen. Denna rutin gäller när fysisk närvaro sker vid domstolen. Vid närvaro i domstol via t.ex. videolänk, eller om domstolen meddelar att de avser att skicka beslutet per e-post, sker bevakning av e-postlåda av kansliet under kontorstid och vanligtvis av vakthavande befäl efter kontorstid. Dessa funktioner ansvarar sedan för dokumentation. I de fall domstolen meddelar att de avser att skicka beslut om fortsatt frihetsberövande per e-post även om den intagne varit fysiskt närvarande i domstolen tillser transportledaren att domstolen ändå lämnar muntlig information om innehållet. De aktuella besluten kan också inkomma till häktena som digitala handlingar direkt till Kriminalvårdens IT-system, i stället för genom e-post. I de fallen sker bevakning av IT-system av kansli eller vakthavande befäl, som även ansvarar för vidare dokumentation.

Kriminalvårdens region Nord har uppgett följande. I de allra flesta fall lämnar domstolen ett skriftligt beslut gällande häktning och restriktioner i form av domsbevis eller häktningsbevis till transportpersonal efter avslutad förhandling i domstolen. Transportledaren ansvarar sedan för att beslutet överlämnas till vakthavande befäl eller till klienthandläggare i häktet, som därefter ansvarar för att dokumentationen av detta sker. Om domstolen meddelar att beslut kommer att skickas genom e-post eller fax sker bevakningen i häktet av vakthavande befäl eller klienthandläggare. Den som ansvarar för bevakningen kontaktar också domstolen om något beslut inte kommer in till häktet i närtid.

I Kriminalvårdens region Syd gäller följande. Vid de flesta häktena ombesörjer häktets egen personal transporter till och från en domstol. Transportledaren har ansvaret för att tillse att ett beslut om frihetsberövande och restriktioner medföljer tillbaka till häktet. Detta dokumenteras sedan av avdelningspersonal eller av vakthavande befäl. Om ett beslut om hävda restriktioner har fattats får häktet därmed omedelbart kännedom om detta.

Kriminalvårdens region Öst har uppgett följande när det gäller frågan om rutiner. Häktena i regionen har till viss del något skilda rutiner för att hantera den aktuella frågan. Normalt är det transportledaren som efter avslutad förhandling i domstol ansvarar för att häktet får kännedom om ett beslut om fortsatt frihetsberövande och eventuella restriktioner. Vanligtvis gäller att transportledaren får muntlig information om detta. Ett skriftligt beslut skickas därefter normalt per epost till häktet. Det ankommer på vakthavande befäl att bevaka att ett sådant beslut inkommer och att därefter dokumentera det. Kanslipersonal och klienthandläggare stödjer vakthavande befäl i denna uppgift. Vid några häkten inom regionen används under transporten NTE:s checklista angående lokala transporter. Denna checklista tas emot av häktets personal efter att transporten avslutats och dokumentation sker av klienthandläggare under kontorstid samt av vakthavande befäl utanför kontorstid. I checklistan ska bl.a. besvaras frågan om den intagnes restriktioner förändrats. Utöver den information som lämnats av transportledare mottar häktena information om beslut och liknande per e-post

Även Kriminalvårdens region Väst har uppgett att rutinerna skiljer sig åt något mellan regionens häkten. Normalt gäller dock att transportledaren ansvarar för att häktet får kännedom om ett beslut av domstol. Dokumentation av beslutet sker sedan vanligtvis av häktets vakthavande befäl, eller av kanslipersonal. Domstolarnas hantering när det gäller expediering av beslut skiljer sig dock åt, och vissa domstolar ser alltid till att ett skriftligt beslut överlämnas till transportpersonalen. I andra fall skickas beslutet vanligen per e-post. Om något beslut i en sådan situation inte kommer in kontaktar häktet domstolen i syfte att säkerställa att verksamhetsstället har fått all nödvändig information om frihetsberövandet.

Den nu aktuella anmälan riktar sig mot häktet Sollentuna i Kriminalvårdens region Stockholm . I häktet Sollentuna finns särskilda rutiner för hantering av ifrågavarande situationer. Kanslifunktionen har i uppdrag att ta emot, dokumentera och inhämta uppgifter om fortsatt frihetsberövande. Bevakning av detta sker genom en markering på en s.k. transportlista och uppföljning sker dagen efter en förhandling om någon information ännu inte kommit in från domstolen.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att Kriminalvårdens häkten har väl utarbetade rutiner för att hantera den ifrågavarande situationen. Vissa lokala variationer förekommer, men ärendena hanteras på ett mycket snarlikt sätt. Utgångspunkten är att det är transportledaren som har ansvaret för att beslut om fortsatt frihetsberövande och restriktioner kommer till häktets kännedom, oavsett om beslutet har meddelats muntligen eller skriftligen av domstolen. I många fall kommuniceras dock inte domstolens beslut med Kriminalvårdens transportpersonal. Normalt är det därför häktenas vakthavande befäl, ofta biträdd av kanslipersonal eller klienthandläggare, som ansvarar för att dokumentera ett beslut och vid behov bevaka att ett skriftligt beslut inkommer från domstolen, t.ex. genom e-post.

I samband med utredningen har flera verksamhetsställen och regioner påtalat vissa brister i hanteringen, vilka emellertid inte kan hänföras till Kriminalvårdens hantering av frågan. Det förefaller vara vanligt förekommande att det dröjer innan vissa häkten får besked av åklagaren vilka restriktioner som ett beslut avser, trots att information om åklagarens rätt att meddela restriktioner har lämnats av domstolen genom beslut. Det bör i denna del framhållas att det inte kommit fram något som tyder på annat än att samtliga häkten har fullgoda rutiner bl.a. för bevakning av e-postlådorna. Vissa häkten har vidare framfört att det är problematiskt att domstolarna ibland inte överhuvudtaget tillställer häktena skriftliga beslut. Det har dock även påpekats att ett mer enhetligt och tydligt förfarande i detta avseende kan förväntas i och med den nya lagstiftningen som innebär att rätten framöver även ska besluta vilka slags restriktioner åklagaren får meddela. De nya bestämmelserna träder i kraft den 1 juli 2021 (se bl.a. SFS 2021:285).

Särskilt om omständigheterna i AA:s fall

Transporten av AA mellan häktet Sollentuna och Solna tingsrätt utfördes av transportpersonal från NTE. Det finns inte några uppgifter om att transportpersonalen tog emot handlingar av domstolen avseende AA:s restriktioner och inte heller om att någon information lämnades muntligen av domstolen till transportpersonal. Om domstolen hade överlämnat handlingar till Kriminalvårdens personal i samband med huvudförhandlingen skulle detta ha dokumenterats i resplanen i enlighet med de rutiner som beskrivits ovan. Någon dokumentation angående domstolens beslut om restriktioner har emellertid inte skett.

Det finns vidare inte någon dokumentation om att häktet Sollentuna inledningsvis har haft kontakt med vare sig AA:s offentliga försvarare eller Solna tingsrätt i restriktionsfrågan. Den klienthandläggare som ansvarade för ärendet har dock en minnesbild av att han talade med AA om att restriktionerna hade hävts, samt att häktet i samband med detta genast upprättade kontakt med tingsrätten för att eftersöka information. Detta skedde troligtvis samma dag som häktet tog emot och dokumenterade domstolens beslut om hävning av tillståndet till restriktioner, dvs. den 6 november 2020 (jfr daganteckning som redovisas i JO:s remiss).

De normala rutinerna inom Kriminalvården för det fall information om beslut inte lämnas av domstolen inom rimlig tid efter huvudförhandling har redogjorts för översiktligt ovan. Dessa innefattar bl.a. att häktet bevakar frågan samt vid behov kontaktar domstolen vid eventuella oklarheter. I normalfallet skulle häktet därmed senast den 3 november 2020 ha upprättat kontakt med domstolen, när det stod klart att någon information inte kommit in. Under denna arbetsdag tjänstgjorde dock inte någon av häktet Sollentunas ordinarie kanslipersonal, eftersom de vid tillfället i stället närvarade vid en utbildning. Tre vikarier var schemalagda att ersätta ordinarie personal, men en av vikarierna kom att sjukanmäla sig.

AA förflyttades från häktet Sollentuna till häktet Färingsö, som är ett gemensamhetshäkte, den 9 november 2020. Efter tidigare beviljad samsittning under dagtid och samtycke från båda intagna var AA dessförinnan – sedan den 30 september 2020 – placerad i bostadsrum tillsammans med en annan intagen.

Det finns sammanfattningsvis inte något som tyder på att varken NTE:s transportpersonal eller häktet Sollentuna mottog någon information från domstolen angående AA:s hävda restriktioner tidigare än den 6 november 2020. Någon anledning att anta att Kriminalvården skulle ha agerat felaktigt på grund av bristande hantering av information från domstolen finns därmed inte. Det är olyckligt att häktet inte i ett tidigare skede lyckades upprätta kontakt med domstolen och klargöra frågan om AA:s restriktioner. Det är dock mycket sannolikt att detta föranleddes av den omständigheten att ordinarie kanslipersonal inte tjänstgjorde den aktuella dagen samt att delar av den vikarierande personalen var sjuk. Det finns därmed inte något som tyder på att denna underlåtenhet skulle grunda sig i bristande rutiner eller liknande.

Kommunicering av remissvar

AA gavs möjlighet att kommentera Solna tingsrätts remissvar. Vidare fick tingsrätten och Kriminalvården del av varandras yttranden.

Remissvaren innehåller redogörelser för viss rättslig reglering men de frågor som aktualiseras i ärendet ger mig anledning att komplettera redovisningen. Det ska inledningsvis anmärkas att flera bestämmelser i framför allt 24 kap. rättegångsbalken , RB, som reglerar frågor om häktning och restriktioner ändrades

Om rätten beslutar att häkta någon, förordnar att någon ska kvarbli i häkte eller medger förlängning av åtalstiden, ska den samtidigt på begäran av åklagaren pröva om den häktades kontakter med omvärlden ska få inskränkas. Tillstånd till sådana restriktioner får meddelas endast om det finns s.k. kollusionsfara, dvs. risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning. (Se 24 kap. 5 a § första stycket RB .) Rätten kan inte på eget initiativ fatta beslut om tillstånd (se bl.a. prop. 1993/94:24 s. 78 ). Ett tillstånd till restriktioner förfaller om rätten inte medger fortsatt tillstånd i samband med att den förordnar att någon ska kvarbli i häkte eller medger förlängning av tiden för att väcka åtal. Om åklagaren i samband med att rätten på nytt prövar en häktningsfråga inte uttryckligen begär fortsatt tillstånd att få meddela beslut om restriktioner förfaller alltså denna rätt. (Se dåvarande tredje stycket i 24 kap. 5 a § RB och prop. 1997/98:104 s. 63 .) Ett beslut om tillstånd till restriktioner får överklagas särskilt (se 49 kap. 5 § 6 RB ).

Rätten ska häva ett häktningsbeslut om det inte längre finns skäl för det (se dåvarande 24 kap. 20 § första stycket 2 RB , se också mitt beslut den 19 januari 2021, dnr 676-2019). Ett häktningsbeslut gäller, liksom annat beslut om tvångsmedel, längst till dess att rätten meddelar dom i målet (se bl.a. Gunnel Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, fjärde uppl. 2018, s. 764). Döms den misstänkte för brottet och är han eller hon häktad, ska rätten, enligt de grunder som anges i 24 kap. RB , pröva om han eller hon ska stanna kvar i häkte till dess domen vinner laga kraft. I fråga om tillstånd till restriktioner gäller bestämmelserna i 5 a § RB . (Se 24 kap. 21 § första stycket RB .)

Vid domstolen ska det föras register över alla mål (se 6 kap. 1 § första stycket RB ). Av målregistret eller av akten ska domstolens avgöranden i målet framgå, när de har beslutats och vem eller vilka som svarar för detta samt vem eller vilka som svarar för gjorda anteckningar (se 6 kap. 2 § RB ). Vid ett sammanträde ska det antecknas bl.a. parternas yrkanden och invändningar samt medgivanden eller bestridanden av motpartens yrkanden och det som i övrigt

1

De väsentliga ändringarna är att rätten i förekommande fall numera även ska pröva på vilket sätt som den häktades kontakter med omvärlden ska få inskränkas enligt 6 kap. 2 § häkteslagen (2010:611) samt att häktningstiden som huvudregel inte får överskrida nio eller, om den häktade inte fyllt 18 år, tre månader (se 24 kap. 4 a och 5 a §§ RB och 23 a § lagen [1964:167] med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, prop. 2019/20:129 , bet. 2020/21:JuU43 och rskr. 2020/21:244 samt SFS 2021:285 och SFS 2021:287).

Anteckningarna från en huvudförhandling behöver inte innehålla en redogörelse för förhandlingens gång. Det är emellertid viktigt att det i efterhand går att få besked om vilka beslut som rätten har fattat under förhandlingen. Detta ska framgå av målregistret eller av en handling i akten eller, om ett protokoll behövs, av detta. (Se prop. 1999/00:26 s. 76 och t.ex. JO 2004/05 s. 61.)

Under handläggningen av ett mål ska det fortlöpande registreras bl.a. vilka handlingar som kommer in till domstolen och vilka åtgärder som domstolen utför i det (se 5 § förordningen [1996:271] om mål och ärenden i allmän domstol).

I förordningen ( 1990:893 ) om underrättelse om dom i vissa brottmål, m.m. finns grundläggande bestämmelser om expediering av domar, beslut och underrättelser i brottmål. Där framgår bl.a. att en domstol som upphäver ett häktnings- eller anhållningsbeslut genast ska underrätta åklagaren och den myndighet som svarar för förvaringen av den häktade eller anhållne. En domstol ska också lämna en sådan underrättelse om den upphäver ett beslut om tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § rättegångsbalken . (Se 5 §.) Vid tidpunkten för den aktuella händelsen framgick även i 24 § häktesförordningen (2010:2011) att en domstol som ändrade ett beslut om restriktioner som meddelats enligt 6 kap. 1 § häkteslagen var skyldig att omedelbart underrätta den myndighet som svarade för förvaringslokalen om beslutet (bestämmelsen upphävd genom SFS 2021:328).

Om rätten har gett tillstånd till restriktioner enligt 24 kap. 5 a § RB får undersökningsledaren eller åklagaren besluta om sådana inskränkningar. De olika formerna anges i 6 kap. häkteslagen . Ett beslut om restriktioner får sålunda avse inskränkningar i t.ex. rätten att placeras tillsammans med andra intagna, vistas i gemensamhet och ta emot besök. (Se 1 och 2 §§.) Undersökningsledaren eller åklagaren ska se till att den intagne och den myndighet som svarar för förvaringslokalen omedelbart underrättas skriftligen om beslut om restriktioner enligt 6 kap. 1 § häkteslagen (se 23 § första stycket häktesförordningen ).

En häktad person som inte är föremål för restriktioner har som utgångspunkt rätt till gemensamhet under dagtid, dvs. ska då ges möjlighet att vistas tillsammans med andra intagna (se 2 kap. 5 § häkteslagen ). JO har uttalat att gemensamhet får anses förutsätta att en intagen vistas tillsammans med flera andra intagna. Det innebär att s.k. samsittning, när två intagna vistas tillsammans, inte går att jämställa med en vistelse i gemensamhet. (Se t.ex. JO 2020/21 s. 164.)

När en tilltalad är häktad ska rätten, som framgår av redogörelsen för regleringen i 24 kap. 21 § RB , i samband med domen pröva om han eller hon ska stanna kvar i häkte till dess domen vinner laga kraft och i förekommande fall även ta ställning till restriktionsfrågan. Det finns däremot inte någon föreskriven skyldighet för rätten att på eget initiativ vid en huvudförhandlings avslutande alltid meddela ett särskilt beslut i fråga om den tilltalade ska vara fortsatt häktad. Rätten har emellertid ett ansvar att kontinuerligt ompröva häktningsfrågan och ska omedelbart häva beslutet om det inte längre finns skäl för det. Sålunda ska inte någon vara häktad längre än vad som är nödvändigt. Det säger sig självt att detsamma gäller inskränkningar i en enskilds kontakter med omvärlden.

När en huvudförhandling avslutats har rätten tagit del av allt processmaterial och har därmed ett annat och mer gediget underlag för prövningen av såväl själva häktningsbeslutet som ett eventuellt tillstånd till restriktioner. Redan detta förhållande medför enligt min mening att hela häktningsfrågan många gånger bör prövas direkt efter en huvudförhandling. (Jfr JO 2008/09 s. 53.) Även vad parterna anför liksom vilka särskilda häktningsskäl som det enskilda häktningsbeslutet grundar sig på har betydelse för när frågan ska prövas (se t.ex. NJA 2019 s. 741 ). I komplicerade brottmål med flera enskilda överläggningar måste naturligtvis en omprövning göras fortlöpande (se 30 kap. 7 § andra stycket RB ).

Rätten har ett ansvar för att säkerställa att en häktningsfråga lyfts i samband med huvudförhandlingens avslutande och att parterna inte har förbisett detta i sina slutanföranden. Det kan ske genom att ordföranden med frågor eller påminnelser ger parterna möjlighet att klargöra sina respektive ståndpunkter. Detta gäller givetvis också frågan om åklagaren då ska ges fortsatt tillstånd att meddela restriktioner.

Begär inte någon av parterna omedelbar prövning av ett häktningsbeslut behöver dock, som jag tidigare har varit inne på, rätten inte ta ställning till den frågan innan den t.ex. ger besked om tidpunkten för när domen ska meddelas. Det tidigare fattade häktningsbeslutet gäller ju tills vidare. För det fall åklagaren anför att det inte längre föreligger kollusionsfara och att det inte finns behov av restriktioner måste emellertid rätten i vart fall omgående i ett särskilt beslut upphäva åklagarens tillstånd att meddela sådana inskränkningar.

Tingsrätten fattade inte något beslut i frågan om restriktioner

Av utredningen framgår att åklagaren i samband med att huvudförhandlingen avslutades anförde att hon inte längre hade behov av tillstånd att kunna meddela AA restriktioner och att den offentlige försvararen inte påkallade något omedelbart beslut i häktningsfrågan. I den aktuella situationen var rätten inte skyldig att omedelbart pröva om AA skulle vara fortsatt frihetsberövad.

Anteckningarna från förhandlingen innehåller inte något beslut i vare sig häktnings- eller restriktionsfrågan. Enligt tingsrättens remissvar återspeglar anteckningarna korrekt vilka beslut som rätten fattade under förhandlingen. Av yttrandet framgår att protokollföraren vidare har uppgett att det inte fanns skäl att skicka en särskild underrättelse till häktet eftersom det enligt hennes mening inte hade fattats några formella beslut i häktningsfrågan. Beskrivningen är väl förenlig med den e-postkorrespondens mellan åklagaren och rättens ordförande som jag har tagit del av. Den 6 november 2020 – dvs. fyra dagar efter att huvudförhandlingen hade avslutats – frågade åklagaren om tingsrätten hade beslutat att hon inte längre hade tillstånd att meddela restriktioner och vilket datum det beslutet i så fall skulle registreras på.

Den rådman som var ordförande vid förhandlingen har i remissvaret till JO uppgett att hon ”erinrade” Kriminalvårdens personal om att AA inte längre hade några restriktioner, men att de inte ville ta emot en ifylld blankett med sådan upplysning. Jag noterar att anteckningarna från förhandlingen inte tar upp något av det rådmannen har beskrivit (se 6 kap. 3 § RB , jfr 5 § förordningen om mål och ärenden i allmän domstol). Vidare har Kriminalvården i sitt remissvar redogjort för en ordning där tingsrätterna i Stockholmsområdet sedan våren 2020 skickar information om besluten via e-post direkt till aktuellt häkte i stället för att lämna blanketter till den kriminalvårdspersonal som närvarar vid förhandlingen. Härtill kommer att personalen som ansvarade för transporten och bevakningen av AA i enlighet med interna rutiner skulle ha dokumenterat i resplanen om rätten hade överlämnat några handlingar eller gett muntlig information. Men enligt myndigheten finns det inte någon notering om restriktioner i det aktuella fallet.

Utifrån utredningen kan jag därmed inte dra någon annan slutsats än att rätten inte fattade något beslut i restriktionsfrågan när förhandlingen avslutades. Det förhållandet att ordföranden svarat åklagaren i e-postkorrespondensen den 6 november 2020 att ”restriktionerna ska vara hävda av tingsrätten direkt då vi meddelade datum för dom, dvs. i måndags” påverkar inte min bedömning. Snarast ger det som kommit fram intryck av att ordföranden kan ha missförstått regleringens innebörd. Eftersom åklagaren uppgav att det inte längre fanns ett behov av restriktioner skulle rätten följaktligen omedelbart efter att förhandlingen avslutades ha beslutat att upphäva åklagarens tillstånd att meddela AA några inskränkningar. Avsaknaden av ett sådant beslut innebar att Kriminalvården även fortsättningsvis hade att tillämpa de restriktioner som åklagaren tidigare beslutat om. Tingsrätten förtjänar kritik för sin hantering av restriktionsfrågan.

Det finns inte underlag att rikta kritik mot häktet Sollentuna när det gäller restriktionsfrågan

Av Kriminalvårdens remissvar framgår att häktet Sollentuna har en rutin som innebär att kanslipersonalen kontaktar tingsrätten om den inte får information om sådana beslut som här är aktuella inom ”rimlig tid” efter det att huvudförhandlingen avslutats. Det innebär enligt myndigheten att om rutinen tillämpats i förhållande till AA hade häktet senast den 3 november 2020, dvs. dagen därpå, kontaktat tingsrätten för att få besked i häktningsfrågan. Det skedde dock inte. Som jag uppfattat Kriminalvården är den huvudsakliga anledningen att den ordinarie kanslipersonalen var på kurs den dagen och färre vikarier i tjänst än planerat. Det tycks inte ha gjorts någon uppföljning de påföljande dagarna heller. Utredningen tyder i stället på att det dröjde till den 6 november 2020 innan häktet tog kontakt med tingsrätten.

Kriminalvården ansvarar för att bedriva häktesverksamhet och för verkställighet av beslut om häktning (se 1 § förordningen [2007:1172] med instruktion för Kriminalvården och 1 kap. 1 § häkteslagen ). Däremot är inte Kriminalvården ansvarig för själva beslutet om häktning eller om sådana restriktioner som det här är frågan om. Det är dock självklart att ett enskilt verksamhetsställe måste kontrollera såväl grunden för ett frihetsberövande som en intagens identitet. Detta behandlas i 1 kap. 8 § Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd (KVFS 2011:2) om häkte, FARK Häkte. Av föreskriften framgår sålunda att grunden för frihetsberövandet ska kontrolleras innan en person tas in i häkte och det ska även ske en kontroll av att det är rätt person som tas in.

I de allmänna råden till 1 kap. 8 § FARK Häkte understryks att behovet av att kontrollera grunden för frihetsberövandet kvarstår även efter att en person har tagits in i häkte. Och om tveksamhet uppstår om huruvida den intagne får hållas fortsatt frihetsberövad behöver enligt dessa råd förundersökningsledaren eller domstolen genast kontaktas. Som exempel på när det kan finnas tveksamheter nämns att tidsfristen för att ompröva ett frihetsberövande har passerat utan att Kriminalvården fått någon information om hur processen fortskrider, och att ett beslut om häktning i den misstänktes utevaro verkställts men häktningsförhandling därefter inte hållits inom föreskriven tid.

I anslutning till detta kan noteras att ”hävda restriktioner” anges som exempel på vad som utgör ”synnerligen viktig information” i några av Kriminalvårdens styrande och andra för detta ärende relevanta dokument. Det är onekligen ett rimligt synsätt. Är det ovisst om det finns grund för att inskränka en intagens

När det gäller anteckningarna från huvudförhandlingen beträffande AA anges endast att den ”avslutas med att parterna underrättas om att dom kommer att meddelas genom att hållas tillgänglig på rättens kansli från den 16 november 2020, kl. 11.00”. Jag utgår från att Kriminalvårdens personal befann sig i salen när det beskedet gavs och att den uppgiften därmed har kommit till häktets kännedom. Häktningsbeslutet beträffande AA gällde till dess annat beslutades. Som jag tidigare har beskrivit behöver rätten inte alltid ompröva ett häktningsbeslut omedelbart efter att en huvudförhandling avslutats. I AA:s fall innebar förhållandena således att tingsrätten hade att ge beslut i häktningsfrågan senast i samband med domen. Vidare har en domstol som beslutar i en häktnings- eller restriktionsfråga skyldighet att underrätta verksamhetsstället där den häktade är intagen om beslutet. Jag anser därför att häktet Sollentuna hade anledning att utgå från att AA skulle vara kvar i häkte och att åklagaren hade fortsatt tillstånd att besluta om restriktioner.

För det fall häktet ansåg att det fanns tveksamheter i häktningsfrågan borde naturligtvis Solna tingsrätt genast ha kontaktats i enlighet med vad som sägs i FARK Häkte. Även om AA menar att hon tagit upp restriktionsfrågan med personalen i häktet går det inte att slå fast om det före den 6 november 2020 har uppstått tveksamheter om åklagarens rätt att meddela henne restriktioner. Jag har mot bakgrund av det anförda inte underlag att rikta någon kritik mot häktet Sollentuna.

Det inträffade ger mig dock skäl att framhålla att föreskrifter och rutiner förstås ska följas även vid sjukdom eller annan frånvaro bland den personal som normalt hanterar kontroll av frihetsberövanden och restriktioner. Kriminalvården har ett ansvar att se till att också vikarier har kunskap om vad som gäller. Vidare kan det finnas skäl för häktet Sollentuna att se över sina rutiner för att säkerställa att de är förenliga med vad som sägs i 1 kap. 8 § FARK Häkte och de allmänna råden, särskilt beträffande att verksamhetsstället genast ska kontakta förundersökningsledaren eller domstolen om det uppstår tveksamhet i en häktnings- eller restriktionsfråga. Som jag nyss har anmärkt kan det dessutom finnas ytterligare situationer än de exempel som tas upp i de allmänna råden där ett häkte kan behöva ta sådana kontakter.

Avslutande synpunkter

Ett häktningsbeslut utgör en omfattande begränsning av den enskildes fri- och rättigheter. Rättens beslut att medge tillstånd till restriktioner innebär att åklagaren har möjlighet att ytterligare inskränka den häktades tillvaro. Eftersom det är frågan om ingripande åtgärder är det angeläget att de myndigheter som beslutar om respektive verkställer dessa beslut har väl utarbetade rutiner i enlighet med gällande regelverk. Mitt ärende illustrerar även vikten av samverkan mellan de allmänna domstolarna och Kriminalvården.

Det är mycket bekymmersamt att flera häkten och regioner i samband med Kriminalvårdens utarbetning av remissvaret har påtalat att det finns vissa brister i bl.a. domstolarnas expediering av beslut och underrättelser till de olika verksamhetsställena för frihetsberövade personer. Enligt myndigheten har vissa häkten till och med framfört att domstolarna ibland inte tillställer dem skriftliga beslut över huvud taget.

Som Kriminalvården har påpekat kan möjligen de reformerade bestämmelserna om bl.a. restriktioner som trädde i kraft den 1 juli 2021 leda till mer enhetliga förfaranden i nu aktuella avseenden. Det som har kommit fram i min utredning talar dock för att det finns skäl för berörda myndigheter att adressera frågan. Jag har inhämtat att det förekommer centrala samverkansmöten mellan dels Åklagarmyndigheten och Sveriges domstolar, dels Kriminalvården och Sveriges domstolar. Domstolsverket administrerar dessa möten och har i vart fall tidigare tillhandahållit handböcker för expedieringar. Jag finner därför anledning att skicka detta beslut också till Domstolsverket och Åklagarmyndigheten för kännedom.

Ärendena avslutas.