JO dnr 2083-2006 | lagen.nu

Under inspektioner vid Åklagarmyndigheten, åklagarkammaren i Västerås, och vid Polismyndigheten i Västmanlands län i februari 2006 granskades med avseende på handläggningstiden bl.a. ärenden i vilka målsäganden inte hade fyllt 18 år.

Mina iakttagelser gjorde att jag beslöt att till utredning i ett särskilt ärende ta upp såväl åklagares som polismyndighetens handläggning av sammanlagt ett tiotal ärenden.

Polismyndigheten anmodades att lämna upplysningar och yttrande över handläggningen av ärendena. Myndigheten (länspolismästaren AA) kom in med ett remissvar till vilket var fogat en skrivelse av kriminalinspektören BB.

BB lämnade inledningsvis en kortfattad redogörelse beträffande de aktuella ärendena och uppgav därutöver följande. (Redogörelsen fogas som bilaga 1 till detta beslut).

Orsaken till långa handläggningstider är att något ärende är återupptaget och att i något ärende har andra inblandade gjort att handläggningstiden blivit längre än den borde varit.

En annan orsak är också att ärendebalansen varit stor och att det varit vakanser i barngruppen.

Polismyndigheten har innan inspektionen gjort förändringar för att komma ned i handläggningstiderna. Man har sedan 1 januari 2006 tillsatt alla vakanser med en gruppchef – fu-ledare samt 5 st. utredare. I utredningsgruppen ingår en psykolog och 4 st. poliser. Vi har ett nära samarbete med åklagarkammaren med återkommande träffar och genomgång av ärendena. Barngruppen har också utökat samarbetet med socialtjänsten med inplanerade träffar två gånger per år.

AA anförde att polismyndigheten kommer att fortsätta med det förändringsarbete som påbörjades under januari 2006 och bl.a. utveckla den s.k. egenkontrollen främst avseende kvaliteten i arbetet.

Åklagarmyndigheten (genom vice överåklagaren CC) kom in med ett remissvar (fogas som bilaga 2 till beslutet). Till remissvaret hade fogats yttranden från chefsåklagaren DD (bilaga 3) och kammaråklagarna EE, FF, GG, HH och JJ (här utelämnade).

Av 23 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken framgår att en förundersökning skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns det inte längre skäl att fullfölja en förundersökning skall denna läggas ned. När det, som i förevarande fall, är fråga om förundersökningar i vilka målsäganden vid tiden för anmälan är under 18 år finns det i 2 a § FUK ett särskilt krav på skyndsamhet. En sådan förundersökning skall bedrivas särskilt skyndsamt, om brottet riktats mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. Förundersökningen skall vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter.

I 1 a § andra stycket FUK anges att undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet. Förundersökningsledaren skall se till att utredningen bedrivs effektivt och att den enskildes rättssäkerhetsintressen tas till vara. Undersökningsledaren skall också ge dem som biträder honom behövliga direktiv för arbetet.

Den nyss nämnda bestämmelsen i 2 a § FUK ger utrymme för att i undantags fall överskrida den föreskrivna tremånadersfristen. I fråga om när ett sådant överskridande får ske kan sägas följande. Regeln i 2 a § FUK kom till efter ett ursprungligt förslag från Kommittén mot barnmisshandel som i sitt delbetänkande Barnmisshandel ( SOU 2000:42 ) föreslog att det skulle införas en sådan bestämmelse i rättegångsbalken . Den efterföljande beredningen i Justitiedepartementet ledde emellertid till att regeln i stället togs in i förundersökningskungörelsen . I det nämnda betänkandet redovisades skälen för att införa tidsfristen, och som exempel på när denna fick överskridas anfördes att utredningen är omfattande eller att många barnförhör behöver hållas; särskilt när mindre barn skall förhöras kan det ta lång tid och krävas många förhör innan barnet känner sig tillräckligt tryggt för att börja berätta. Personalbrist eller förekomsten av ett stort antal ärenden av förturskaraktär utgör inte skäl för att överskrida tidsfristen (se s. 85 f. och s. 91).

Av de granskade ärendena gällde ett misstanke om barnpornografibrott. Jag delar Åklagarmyndighetens bedömning att 2 a § FUK inte är tillämplig på handläggningen av sådana ärenden. Som myndigheten också anfört innebär detta givetvis inte att dessa brott inte skall utredas skyndsamt. Anmälan i ärendet kom in i juli 2004 och ett strafföreläggande utfärdades i juni 2006. Under dessa år synes utredningen vid flera tillfällen ha avstannat vilket givetvis inte är godtagbart.

I de övriga granskade ärendena har dock den i 2 a § FUK angivna tidsfristen överskridits. I ett fall har polis och åklagare angett att anledningen till att ärendet inte kunnat avslutas är att den misstänkte, trots efterforskningar, inte kunnat påträffas. Ett sådant förhållande kan givetvis inte polis och åklagare lastas för.

I flertalet av de andra ärendena har utredningstiden uppgått till omkring två år och i något fall nästan tre år. Fristen har således vida överskridits i dessa ärenden.

Åklagarmyndigheten har som förklaring till de långa handläggningstiderna pekat på att flera av ärendena har varit omfattande och utredningsmässigt komplicerade. Vidare har man pekat på den ansträngda personalsituationen såväl vid åklagarkammaren som inom polismyndigheten. Även i polismyndighetens yttrande har resursbrist anförts som orsak till de långa handläggningstiderna.

Som sagts ovan innebär det förhållandet att det vid ett visst tillfälle råder brist på utredningspersonal eller att andra uppgifter anses böra ges företräde inte att tidsfristen får överskridas. Jag kan däremot ha förståelse för att fristen överskrids om utredningssituationen är mycket komplicerad och svårbedömd samt om ärendet bör handläggas gemensamt med andra senare inkomna ärenden. Även med beaktande av att utredningssituationen i några av de granskade ärendena varit komplicerad är emellertid handläggningstiderna i de aktuella ärendena alltför långa.

Förundersökningsledarens ansvar för en förundersökning medför att, i de fall som en i lag eller annan författning fastlagd tidsfrist gäller för handläggningen av ett ärende, särskilt stora krav på aktivitet måste ställas från dennes sida. Som Åklagarmyndigheten angett är det inte acceptabelt att en åklagare efter det att direktiv har getts inte haft kontakt med polisen trots att tre månader eller längre tid förflutit (jfr numera ÅFS 2007:5). Det kan som myndigheten också angett vara lämpligt att uppmärksamma polisen på att 2 a § FUK är tillämplig. Jag inser samtidigt att ett aktivt förundersökningsledarskap från åklagarens sida inte alltid medför ett omedelbart önskat resultat hos polisen. I tidigare beslut (se t.ex. JO 2003/2004 s. 82 och JO 2004/05 s. 85) har redogjorts för hur en åklagare bör agera för det fall att önskat biträde från polismyndighetens sida inte erhålls och Åklagarmyndigheten

Jag noterar slutligen med tillfredsställelse att åklagarkammaren förbättrat sina rutiner när det gäller bevakning av denna typ av ärenden och att även andra åtgärder vidtagits både vid åklagarkammaren och polismyndigheten för att säkerställa en effektiv förundersökningsverksamhet och att detta synes ha lett till att situationen har förbättrats.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i det ovan sagda.

– – – –

BB lämnade följande redogörelse för ärendena.

K12143-01

Ett ärende som är nedlagt 2003. Återupptaget 2005 efter beslut av åklagarkammaren. Ärendet återupptogs m.a.o. att målsägande skulle läkarundersökas. Läkarundersökningen är gjord och redovisat till åklagarkammaren. I samma stund återupptog åklagarkammaren ett ärende från 1994. Nya direktiv höra målsägandena i båda ärendena. Förhören inplanerade.

K21439-03

Ärendet klart sedan länge. Misstänkt går ej att få tag på för slutförhör och slutdelgivning enligt RB 23:18. Narkoman som befinner sig antingen i Göteborg eller Holland. Frågan ställd till åklagarkammaren om avskrivning eller efterlysning.

K23317-03 & K36676-03

Ett ärende där de inblandade under utredningen flyttade till Linköping. Ärendet skickat på remiss till Linköping. Problem uppstod då Östergötland fick det omskrivna dubbelmordet. Ärendet åter till Västmanland. Polis åkte till Linköping men misstänkt kom ej till förhöret. Ärendet är nu klart så till vida att misstänkt är slutdelgiven enligt RB 23:18 dock ej dialogförhören som Linköping sköter åt oss. De har kallat misstänkt.

K510-04

Ärendet slutredovisat i FUP till åklagarkammaren den 13 april 2006. Anledningen till den långa handläggningstiden är att målsägandens pappa inte kommit med sitt barn till polisförhör. Ett ärende som ingått i andra ärenden som finns i Gävleborg där pappan varit misstänkt.

K9218-04

Ärendet nedlagt den 9 mars 2006.

K12860-04

Ärendet slutredovisat i FUP till åklagarkammaren den 17 maj 2006.

K7494-05

Ärendet nedlagt den 11 oktober 2005.

– – – –

Bakgrund

Under en av JO företagen inspektion av åklagarkammaren i Västerås den 21-23 februari 2006 uppmärksammades vissa ärenden i vilka handläggningstiden kunde ifrågasättas. Mot bakgrund härav har JO anmodat Åklagarmyndigheten att lämna upplysningar över handläggningen av tio ärenden och då särskilt ange anledningen till att de i 2 a § förundersökningskungörelsen föreskrivna tidsfristerna i förekommande fall överskridits, vilka åtgärder åklagaren vidtagit för att påskynda handläggningen samt vilka bevakningsrutiner som funnits beträffande denna kategori av ärenden.

Utöver vad som framgår av chefsåklagarens yttrande rörande handläggningen av resp. ärende skall följande tilläggas.

Mål 2170-01 Anmälan K 12143-01 rörande sexuellt utnyttjande av underårig upprättades den 8 maj 2001. Uppgifterna i anmälan grundades på vad målsäganden, född 1989, berättat vid samtal med personal vid BUP i Västmanlands län. Brotten skulle ha skett under tiden 1993-2000. Anmälan jämte skrivelse benämnt utredningsdirektiv från polismyndigheten inkom den 22 maj 2001 till åklagarkammaren. I nämnda skrivelse uppgav polismannen KK att de uppgifter som nu ligger till grund för den aktuella anmälan är såvitt han kan bedöma samma uppgifter som tidigare varit föremål för utredning vid polisen i ärende K4540-00 och som åklagare under våren 2001 beslutat att lägga ned. Under denna utredning skulle ett flertal förhör ha hållits. Polismannen önskade nu besked om förundersökning skulle inledas.

I skrivelse den 1 juni 2001 från åklagaren till polisen begärdes att polisen med målsägandens mor skulle klara ut om nu aktuell anmälan avsåg nya händelser/brott som inte tidigare varit föremål för prövning. Av svar från polisen, antecknat på en handling upprättad av åklagaren benämnd anvisningar daterad den 11 juni 2001, framgår att det skulle vara samma tidpunkter och händelser som tidigare prövats men att samtal pågick på BUP med målsäganden och att eventuellt nya uppgifter kunde komma fram. Den 25 juni 2001 inkom kopior på den gamla utredningen till åklagaren. Den 9 juli 2001 begärde åklagaren att få ta del av videoförhör med målsäganden i det gamla ärendet. Videoförhöret inkom den 17 juli 2001. I skrivelse den 14 november 2001 till polisen begärde åklagaren ånyo att polisen med målsägandens mor skulle klara ut om det var nya uppgifter som framkommit eller om det var samma uppgifter som tidigare prövats. Av tjänsteanteckning den 19 november 2001 upprättad av åklagaren framgår att målsägandens mor vid telefonsamtal samma dag lämnat uppgifter om att målsäganden för annan person skulle ha berättat om övergreppen samt att ytterligare uppgifter skulle ha framkommit vid samtal med psykolog.

Åklagaren beslutade den 19 november 2001 att inleda förundersökning. I utredningsdirektiv till polisen samma dag begärde åklagaren att polisen skulle hålla förhör med målsägandens mor. Den 27 november 2001 inkom från polisen uppgift om vad målsägandens mor vid samtal skulle ha sagt. Något regelrätt förhör hade inte hållits. I direktiv den 5 december 2001 begärde åklagaren att polisen bl.a. skulle hålla förhör med målsägandens mor och annan person. Den 13 februari 2002 inkom förhör med målsägandens mor. Av direktiv den 1 mars 2002 framgår att åklagaren önskade en genomgång med polisen om utredningsläget. I direktiv den 18 mars 2002 begärde åklagaren att videoförhör skulle hållas med målsäganden. Förhör med målsäganden hölls den 23 april 2002 och inkom dagen därpå till åklagaren. I anvisningar den 19 juni 2002 begärde åklagaren att vittnesförhör skulle hållas med tre personer. Den 1 augusti 2002 inkom två av de tre förhören från polisen. Den 2 augusti 2002 gav åklagaren enligt anteckning i diariet direktiv (oklart om vad). Den 21 augusti 2002 inkom ett tillägg till ett förhör. Den 10 oktober 2002 inkom förhör (oklart vilka/vilket). Den 17 oktober 2002 gav åklagaren polisen direktiv om att hålla förhör med viss person. Den 29 oktober 2002 gav åklagaren polisen direktiv

Efter att målsägandens mamma begärt överprövning fann överåklagaren i beslut den 11 november 2003 inte skäl till ändring av åklagarens beslut. Målsägandens mor begärde överprövning av överåklagarens beslut. Åklagarmyndigheten – vice riksåklagaren – beslutade den 19 april 2005 att förundersökningen skulle återupptas. I beslutet sägs bl.a. att det finns skäl att företa en läkarundersökning av målsäganden. Efter att ärendet överlämnats till åklagarkammaren i Västerås för handläggning utfärdade åklagaren den 20 maj 2005 direktiv till polisen. I direktiv sägs bl.a. att målsäganden skall tillfrågas om han är villig att genomgå en läkarundersökning (av direktivet framgår att målsäganden tidigare skulle ha ställt sig negativ till en läkarundersökning). Läkarundersökningen genomfördes den 15 februari 2006. Rättsintyg utfärdades den 19 april 2006. Den 25 april 2006 gav åklagaren polisen nya direktiv. Enligt diariet inkom förhör (med målsäganden?) den 26 september 2006.

Mål 4038-02 Se åklagarens yttrande.

Mål 3745-03 Surahammars kommun anmälde till polisen att två minderåriga barn födda 1996 och 1999 skulle ha blivit misshandlade av sin mor. Anmälan upprättades den 29 juli 2003 och polismyndigheten inledde samma dag förundersökning. Anmälan inkom till åklagarkammaren den 30 juli 2003. Samma dag gav åklagaren polisen direktiv om att höra två vuxna personer i en stödfamilj samt att utreda vårdnadsförhållandet. Den 19 september 2003 påminde åklagaren polisen. Den 22 september 2003 inkom besked från polisen om vårdnadsförhållandet. Den 7 november 2003 inkom besked från polisen om att ny utredningsman utsetts. Den 12 november 2003 inkom förhör med en av personerna i stödfamiljen. I förhöret framkom uppgifter som gav stöd för misstanken om att modern hade misshandlat barnen. Den 20 november 2003 ingav åklagaren ansökan till tingsrätten om förordnande av sär skild företrädare för barn. Samma dag gav åklagaren polisen direktiv om att höra en person. Den 16 december 2003 övertog annan åklagare ansvaret för förundersökningen. Den 4 februari 2004 gav åklagaren polisen direktiv om bl.a. videoförhör med barnen och ställde vissa frågor. Den 19 mars 2004 inkom svar från polisen. Den 11 augusti 2004 genomfördes videoförhören med barnen. Dagen efter inkom förhören till åklagarkammaren. Den 16 augusti 2004 övertog annan åklagare – åklagare nr 3 – ansvaret för förundersökningen. Den 31 augusti 2004 gav åklagaren polisen direktiv om förhör med mamman i stödfamiljen och annan person samt att modern skulle höras och delges misstanken om misshandel av barnen. Den 7 september 2004 inkom förhör med mamman i stödfamiljen. Förhöret hölls den 25 mars 2004 och uppgifterna i förhöret gav stöd för misstanken om att mamman hade misshandlat barnen. Den 5 oktober 2004 registrerades – efter beslut av åklagaren – mamman som skäligen misstänkt. Den 20 oktober 2004 meddelade polisen att mamman inte inkommer till förhör. Den 10 november 2004 hölls förhör med modern som förnekar brott. Förhöret inkom till åklagarkammaren den 12 november 2004. Den 16 november 2004 inkom förhör med annan person. Den 26 november 2004 övertog annan åklagare – åklagare nr 4 – ansvaret för förundersökningen. Den 15 december 2004 gav åklagaren polisen direktiv om att nya förhör skulle hållas med barnen. Den 7 februari 2005 ingav åklagaren till tingsrätten begäran om att offentlig försvarare skulle utses för mamman. Samma dag gav åklagaren polisen direktiv om att höra ytterligare personer. Den 11 augusti 2005 hölls förhör med ett av barnen. Huruvida förhör hållits med det andra barnet är oklart. Beslut i åtalsfrågan har ännu inte fattats då mamman inte har nåtts för slutdelgivning.

Mål 3967-03 Se åklagarens yttrande.

Mål 455-04 Den 8 januari 2004 anmälde en farmor till polisen att hon misstänkte att hennes barnbarn blivit misshandlat av modern. Misshandeln skulle ha skett under tiden juli 2003 - januari 2004. Anmälan upprättades den 8 januari 2004(K510-04). Den 9 januari 2004 beslutade polismyndigheten att inleda förundersökning. Anmälan inkom till åklagarkammaren den 16 januari 2004. Åklagaren gav polisen direktiv den 26 oktober 2004.

Se vidare åklagarens yttrande.

Mål 2243-04 Västerås kommun anmälde till polisen att fyra minderåriga barn födda 1993, 1995, 1998 och 1998 utsatts för hot och misshandel av sin pappa (styvpappa). Anmälan upprättades den 15 april 2004 (K9218-04). Samma dag beslutade polismyndigheten att inleda förundersökning. Anmälan inkom till åklagarkammaren den 29 april 2004. Den 4 maj 2004 gav åklagaren polisen direktiv om att höra personal inom kommunen. Åklagaren begärde en skyndsam handläggning. Den 6 oktober 2004 inkom begärd utredning (två förhör). Samma dag gav åklagaren polisen nya direktiv innefattande bl.a. förhör med samtliga barn. Den 18 oktober 2004 övertog annan åklagare ansvaret för förundersökningen. Den 9 december 2004 inkom del av begärd utredning. Den 15 december 2004 gav åklagaren polisen nya direktiv. Av direktiven framgår att förhör med barnen ännu inte skett. Den 17 mars 2005 påminde åklagaren polisen. Den 21 april 2005 hördes pappan. Under förhöret delgavs pappan misstanke om misshandel. Den 3 maj 2005 begärde åklagaren att rätten skulle förordna särskild företrädare för barnen. Samma dag gav åklagaren polisen direktiv. Den 24 februari 2006 gav åklagaren polisen ånyo direktiv. Den 7 mars 2006 inkom promemoria från polisen. Den 9 mars 2006 beslutade åklagaren att lägga ned förundersökningen.

Mål 2673-04 Se åklagarens yttrande.

Mål 3671-04 Se åklagarens yttrande.

Mål 2542-05 Anmälan om misshandel och ringa narkotikabrott inkom den 31 maj 2005 till åklagarkammaren. Såväl målsäganden som den misstänkte var under 18 år. Den 12 september 2005 inkom från polisen förhör med målsäganden. Polisen begärde samtidigt direktiv. Den 19 september 2005 gav åklagaren polisen direktiv. Åklagaren beslutade samtidigt att lägga ned förundersökningen rörande ringa narkotikabrott. Den 15 februari 2006 inkom förundersökningsprotokoll. Den 16 februari 2006 begärde åklagaren yttrande från socialnämnden. Den 7 mars 2006 väckte åklagaren åtal för misshandel och den 25 mars 2006 meddela tingsrätten dom.

Se vidare åklagarens yttrande.

Rättslig reglering

Enligt 23 kap 4 § rättegångsbalken skall förundersökningen bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Av 1 a § förundersökningskungörelsen (1947:948) framgår att undersökningsledaren har ansvar för förundersökningen i dess helhet.

Av 2 a § förundersökningskungörelsen framgår att förundersökning där målsäganden vid tiden för anmälan inte fyllt 18 år skall bedrivas särskilt skyndsamt, om brottet riktas mot målsägandens liv, hälsa, frihet eller frid och det för brottet är föreskrivet fängelse i mer än sex månader. Förundersökningen skall vara avslutad och beslut fattat i åtalsfrågan så snart det kan ske och inom tre månader efter den tidpunkt då det finns någon som är skäligen misstänkt för brottet. Tidsfristen får

Bedömning

Åklagarens ansvar som förundersökningsledare innebär bl.a. att ta ställning till om förundersökning skall inledas, vilka utredningsåtgärder som skall vidtas, ge polisen erforderliga direktiv samt med viss regelbundenhet följa upp utredningen. Uppföljningen som kan ske skriftligen eller muntligen skall dokumenteras. Skulle utredningen av något skäl inte bedrivas på sätt åklagaren önskat har åklagaren att vända sig till kammarchefen som i sin tur har att ta upp frågan med polisledningen.

Bestämmelsen i 2 a § förundersökningskungörelsen och då särskilt den föreskrivna tremånadersfristen ställer särskilda krav på förundersökningsledaren när det gäller uppföljningen av utredningen. I nu aktuella tio mål förekommer exempel på att åklagaren – efter att direktiv ha givits – inte haft kontakt med polisen trots att tre månader eller längre tid förflutit. Detta är naturligtvis inte acceptabelt. Enligt Åklagarmyndigheten torde det vara lämpligt att i ett inledande skede av en förundersökning uppmärksamma polisen på innehållet i 2 a § förundersökningskungörelsen . Det skall noteras att i de direktiv som återfunnits i de aktuella målen finns inget särskilt nämnt om denna bestämmelse.

Som ovan angivits får den i 2 a § angivna tidsfristen överskridas endast om det är motiverat med hänsyn till utredningens beskaffenhet eller andra särskilda omständigheter. Viss vägledning av vilka situationer som lagstiftaren haft i åtanke som skulle ge skäl att överskrida tidsfristen står att finna i förarbetena till en motsvarande undantagsregel som finns i 4 § lagen ( 1964:167 ) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Skrivningen är nämligen densamma som i 2 a §. I regeringens proposition 1994/95:12, Handläggning av ungdomsmål, sägs (sid. 96-97) beträffande nämnda tidsfrist att densamma endast får överskridas om det är absolut nödvändigt t.ex. om det är fråga om en mycket omfattande brottsutredning såsom vid ligabrottslighet med många misstänkta och ett stort antal brott som är svårutredda. Vidare sägs att tidsfristen kan få överskridas om man under förundersökningens gång upptäcker nya brott som den unge misstänks för eller att den unge under det att förundersökningen pågår begår nya brott. Som ytterligare exempel anförs att det är nödvändigt att genomföra tekniska undersökningar som tar lång tid. Det förhållandet att det för tillfället råder brist på utredningspersonal eller att andra uppgifter anses böra ges företräde innebär inte att fristen får överskridas.

Bestämmelsen i 4 § lagen ( 1964:167 ) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare tar sikte på handläggningen av mål där barn som fyllt 15 men inte 18 år kan misstänkas för brott. Bestämmelsen i 2 a § förundersökningskungörelsen omfattar även mål där utredningen kan komma att omfatta förhör med barn som inte fyllt 15 år. Inte sällan rör det sig om sexuella övergrepp mot mycket små barn. Förhör med små barn sker regelmässigt genom videoupptagning. Förhören kan vara svåra att genomföra och då inte minst när det gäller möjligheten att få dem tillstånd. Att man under sådana förhållanden inte alltid kan iaktta tremånadersregeln är något som man enligt Åklagarmyndighetens mening får acceptera. När det gäller handläggningen av mål rörande barnpornografibrott gör Åklagarmyndigheten den bedömningen att 2 a § förundersökningskungörelsen inte är tillämplig. Därmed inte sagt att utredningen av dessa brott inte skall med skyndsamhet.

Chefsåklagaren har i sitt yttrande uppgivit att flera av ärendena varit väldigt omfattande och utredningsmässigt komplicerade. I den mån så varit fallet delar Åklagarmyndigheten chefsåklagarens bedömning att tidsfristen under sådana förhållanden kan få överskridas. Knappa utredningsresurser eller ansträngd arbetssituation torde mot bakgrund av vad som sägs i nämnda proposition däremot inte utgöra ett godtagbart skäl.

När det gäller vilka bevakningsrutiner som funnits vid kammaren samt vilka åtgärder som planerats med anledning av vad som framkommit vid den nämnda inspektionen hänvisas till chefsåklagarens yttrande.

– – – –

DD uppgav bl.a. följande.

1. Anledningen till att de i 2 a § förundersökningskungörelsen föreskrivna tidsfristerna överskridits

Flera av ärendena har varit väldigt omfattande och utredningsmässigt komplicerade varför det med hänsyn till utredningarnas beskaffenhet varit motiverat att överskrida fristerna. Polismyndighetens knappa utredningsresurser har också bidragit till att tidsfristerna överskridits. I några fall har också tidsfristerna överskridits på grund av att arbetssituationen på kammaren varit mycket ansträngd.

2. Vilka åtgärder har vidtagits för att påskynda handläggningen

Handläggande åklagare har ett flertal gånger skickat påminnelser till utredarna och erinrat dem om de frister som gäller i ärendet. Vidare har de haft kontakt med rotelchefen och informerat honom om handläggningen. Jag har också själv vid några tillfällen påtalat för polismyndighetens operativa ledning att de måste tillföra ytterligare utredningsresurser till handläggningen av fristärenden. Dessa kontakter har nu lett till att polismyndigheten rejält förstärkt sina utredningsresurser rörande brott mot barn. Vidare har polismyndigheten infört rutiner som gör det lättare för dem att flytta handläggningen av ärenden mellan olika polisrotlar då sådant behov uppkommer.

Åklagarkammaren kommer också att utöka antalet åklagare som skall handlägga brott mot barn. Denna åklagargrupp kommer att förstärkas med ytterligare två heltidsarbetande åklagare.

Vidare har kammaren ökat antalet åklagare som handlägger ungdomsmål. I dag arbetar fyra åklagare på heltid med ungdomsmål.

3. Bevakningsrutiner

De åklagare som arbetar med ungdomsärenden skall vid varje månadsskifte till vice chefsåklagaren rapportera de ärenden i vilka fristen har överskridits och då också ange anledningen till att så har skett och vilka åtgärder som har vidtagits. Vid behov kan vice chefsåklagaren också flytta ärenden till annan åklagare eller ändra på lottningen för handläggande åklagare så att han eller hon ges möjlighet att arbeta med ett särskilt ärende. I ärenden där polisens utredningsresurser är knappa skall handläggande åklagare kontakta utredaren. Om detta inte är tillräckligt skall chefen för ungdomsenheten eller aktuellt närpolisområde kontaktas. Om utredningsresurser ändå saknas skall vice chefsåklagaren kontakta den operativa ledningen hos polismyndigheten och begära att resurser tillförs. Efter JO-inspektionen har det införts rutiner som medför att vice chefsåklagaren på aktivare sätt följer upp ärenden där fristen överskridits.

De åklagare som arbetar med våld mot barn skall en gång i kvartalet rapportera till mig hur balansläget är på deras rotlar. Efter JO: inspektionen har vi infört den rutinen att de åklagare som handlägger våld mot barn skall en gång per kvartal rapportera till mig bl.a. om tremånadsfristen har överskridits och anledningen till detta. Vidare har handläggande åklagare nu återkommande träffar med polismyndighetens utredare och vid dessa träffar genomgås bl.a. fristärendena. I övrigt gäller ungdomsåklagarnas bevakningsrutiner.