JO dnr 2836-2012

AA framförde i en anmälan till JO klagomål mot bl.a. Svea hovrätt. Han uppgav att han i ett brottmål förpliktats att till staten återbetala kostnader för försvarare och särskild företrädare för barn trots att han sagt vid huvudförhandlingen i hovrätten att han inte hade någon inkomst. Domstolen hade inte heller angett några skäl till att den inte beaktat det han uppgett angående sina inkomstförhållanden.

Muntliga upplysningar inhämtades från referenten i hovrättens mål, tf. hovrättsassessorn DD. Anmälan remitterades därefter till hovrätten som bereddes tillfälle att lämna kompletterande upplysningar om anledningen till att hovrätten inte angett de skäl som beslutet om återbetalningsskyldighet avseende

Hovrätten, genom presidenten EE, hänvisade i sitt remissvar till ett bilagt yttrande från hovrättslagmannen FF, jämte ett underyttrande från hovrättsråden BB och CC samt tf. hovrättsassessorn DD.

BB, CC och DD upplyste följande.

---

Vid överläggning till dom togs frågan om återbetalningsskyldigheten upp och vi var ense om att de uppgifter som AA i hovrätten lämnade om sina ekonomiska omständigheter inte gav anledning att frångå huvudregeln i 31 kap. 1 § första stycket rättegångsbalken om att en tilltalad som döms för brottet ska ersätta staten för kostnader i målet. Ett domskoncept avfattades av referenten och cirkulerade därefter på sedvanligt sätt mellan juristledamöterna. Vi kan inte erinra oss att vi förde några särskilda diskussioner om huruvida motiveringen till vårt ställningstagande i fråga om återbetalningsskyldigheten skulle framgå av domen eller inte. Vi kan i efterhand konstatera att skälen till vårt beslut i denna del borde ha angetts i domen och att det beror på ett förbiseende att så inte skedde.

FF tillade följande.

---

Jag kan för egen del inte bidra med några ytterligare upplysningar utöver vad som anförs i det yttrandet. Jag gör inte heller någon annan bedömning av det som kommit fram än vad ledamöterna har gjort; det är uppenbart, inte minst i ljuset av vad AA uppgav vid huvudförhandlingen i hovrätten om sina ändrade inkomst - och förmögenhetsförhållanden, att hovrätten borde ha angett skälen till varför han skulle betala tillbaka rättegångskostnaderna i hovrätten. Vidare saknar jag anledning att dra någon annan slutsats än att det rör sig om ett rent förbiseende. När jag tagit upp frågan under hand på avdelningen har mina medarbetare undantagslöst förklarat att de, när någon åläggs återbetalningsskyldighet för rättegångskostnad er, regelmässigt också anger skälen för beslutet. Några ytterligare särskilda åtgärder med anledning av det nu aktuella ärendet har jag därför inte ansett påkallade.

AA yttrade sig över remissvaret.

Den som döms för ett brott ska enligt 31 kap. 1 § rättegångsbalken , RB, ersätta staten för vad som betalats av allmänna medel i ersättning till försvarare. Detta gäller även för kostnader som enligt rättens beslut har betalats av allmänna medel för särskild företrädare för barn (se 8 § [lagen 1988:609] om målsägandebiträde och 12 § lagen [1999:997] om särskild företrädare för barn). Den dömde är dock som huvudregel inte skyldig att betala mera av kostnaderna än vad han eller hon skulle ha fått betala i rättshjälpsavgift vid rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619) . Återbetalningsskyldigheten enligt rättshjälpslagen bestäms av regler i 23 § samma lag . Den baseras på den enskildes ekonomiska underlag som i regel motsvarar årsinkomsten med avdrag för underhållsskyldighet. Exempelvis framgår av bestämmelsen att den vars ekonomiska underlag inte överstiger 50 000 kr ska betala två procent av kostnaderna. Vad den tilltalade ska betala får vidare enligt 31 kap. 1 § RB jämkas eller efterges om det finns skäl till det med hänsyn till den

Av 31 kap. 9 § RB framgår att rätten självmant ska ta ställning till om den tilltalade ska betala tillbaka kostnaderna för försvarare m.m. till staten. Utgångspunkten är att det är den tilltalades ekonomiska situation vid huvudförhandlingen som ska ligga till grund för bedömningen. Det är rättens uppgift att se till att det finns tillräckligt underlag för att kunna ta ställning till frågan om återbetalningsskyldighet. Domstolens beslut om återbetalningsskyldighet för den som döms i ett brottmål ska grunda sig på en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Utgången är alltså inte given och torde inte heller framstå som självklar för den enskilde som berörs av beslutet.

Ett beslut om återbetalningsskyldighet enligt 31 kap. 1 § RB är med lagens terminologi ett beslut som inte är slutligt. Enligt 30 kap. 11 § RB ska rätten ange skälen för ett sådant beslut i den utsträckning det behövs. AA uppgav vid huvudförhandlingen i hovrätten att han inte längre hade några inkomster eller någon förmögenhet. Om hovrätten hade utgått från den uppgiften, skulle AA inte ha ålagts att betala tillbaka alla kostnader för försvararen och den sär-skilda företrädaren. AA hade naturligtvis intresse av att få veta varför hovrätten trots detta beslutade om full återbetalningsskyldighet. Det innebär att hovrätten enligt 30 kap. 11 § RB var skyldig att ange skälen för sitt beslut. BB, CC och DD har hänvisat till att det rört sig om ett rent förbiseende från deras sida att någon motivering till beslutet om återbetalningsskyldighet inte angavs. Jag har ingen anledning att ifrågasätta att så var fallet även om jag har svårt att förstå att inte någon av de tre domarna upptäckte att skälen för beslutet om återbetalningsskyldighet saknades.

BB, CC och DD förtjänar alltså kritik för att de inte i domskälen förklarat hovrättens ställningstagande om återbetalningsskyldighet.

Det AA i övrigt framfört i sin anmälan ger inte anledning till någon ytterligare åtgärd eller något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas.