JO dnr 3050-2000

Fråga om det förelegat skäl för en länsstyrelse att kritisera en socialnämnd för att nämnden bl.a. inte verkat för att i ett visst fall få till stånd s.k. samarbetssamtal

Ängelholms tingsrätt meddelade den 8 oktober 1999 en dom i vilken förordnades att modern AA skulle ha vårdnaden om parternas barn BB, född 1993, och CC, född 1995, samt att fadern DD skulle ha sedvanligt umgänge med barnen. Hämtning och lämning vid umgängestillfällena skulle ske på neutral plats eller i närvaro av kontaktperson utsedd av socialförvaltningen i Båstads kommun. Domen överklagades och huvudförhandling i hovrätten ägde rum den 29 augusti 2000.

I ett beslut den 19 juli 2000 riktade Länsstyrelsen i Skåne län, Sociala funktionen, kritik mot Socialnämnden i Båstads kommun för att nämnden inte verkat för att erbjuda eller få till stånd samarbetssamtal mellan de f.d. makarna. Länsstyrelsen anmodade socialnämnden att senast den 8 september 2000 rapportera till länsstyrelsen vilka åtgärder som vidtagits i anledning av beslutet.

AA kallades till samarbetssamtal den 25 augusti 2000. AA hörsammade inte socialförvaltningens kallelse.

Den 31 augusti 2000 meddelade Ängelholms tingsrätt en dom enligt vilken DD dömdes till två månaders fängelse, bl.a. för olaga hot gentemot AA.

EE begärde i en anmälan till JO att JO skulle granska länsstyrelsens beslut. Han anförde att länsstyrelsen, som i beslutet utpekat socialförvaltningens handläggning som felaktig, saknat all förståelse för den utsatta situation AA befunnit sig i och därtill uppmanat socialförvaltningen – som dittills accepterat och respekterat hennes inställning och bevekelsegrunderna för den – att i andra och framtida ärenden agera annorlunda än vad man gjort i förevarande fall.

Anmälan remitterades till Länsstyrelsen i Skåne län för yttrande. Länsstyrelsen överlämnade som sitt remissvar ett av länsöverdirektören FF och förste länsassessor GG upprättat yttrande jämte bilagor. I remissvaret anfördes följande.

Socialkonsulenten HH har upprättat en promemoria över ärendets handläggning. Promemorian jämte bilagor bifogas.

I prop. 1997/98:7 sid. 39 ff behandlas domstols initiativ att förordna om samarbetssamtal. Bl a sägs där att domstol inte bör förordna om samarbetssamtal när det förekommer anklagelser om sexuella övergrepp, misshandel m.m. om inte särskilda skäl föreligger. Med en hänvisning till tidigare uttalande i prop. 1990/91:8 s. 30 framhålls att utgångspunkten bör vara att ett förordnande om samarbetssamtal bör meddelas så snart det kan antas tjäna något syfte. Därefter anförs att det dock i vissa fall kan vara olämpligt att förordna om samarbetssamtal. Som exempel anges sådana fall där en av föräldrarna misshandlat eller gjort sig skyldig till andra övergrepp mot den andre föräldern.

Vad som nyss återgivits är knutet till domstols verksamhet. Motsvarande resonemang bör vara vägledande även för frågor om samarbetssamtal som väcks i annan ordning.

Länsstyrelsens kritik mot nämnden har tillkommit sedan det klarlagts att inte några försök att tillgodose socialtjänstlagens bestämmelser om samarbetssamtal har gjorts. Detta särskilt som det i ett tidigt skede från nämnden hade framförts att så skulle ske.

Mot bakgrund av de ansträngda relationerna mellan föräldrarna i det nu aktuella ärendet, där hot och våld förekommit, kan det råda delade meningar om det funnits anledning att kritisera nämnden för att den inte vidtagit några åtgärder för att få till stånd ett samarbetssamtal mellan föräldrarna, eftersom det dessutom med stor sannolikhet kunnat förutsägas att modern inte skulle ställa upp på det. Å andra sidan har fadern under lång tid begärt att få ett samtal till stånd. Nämndens åtgärd att kalla till ett samtal, även om ett sådant sedan inte kom till stånd, har trots allt kunnat ses som ett tillmötesgående av faderns många enträgna vädjanden om ett samarbetssamtal.

I det beslut som Länsstyrelsen meddelade nämnden den 19 juli 2000 har det på sid. 2 angivits att kommunen har skyldighet att sörja för att samarbetssamtal kommer till stånd om båda föräldrarna begär det och att det också föreligger sådan skyldighet om endast en av föräldrarna begär det. Formuleringen är inte helt riktig. Som tidigare nämnts måste avvägningar göras i det enskilda fallet huruvida det är meningsfullt eller lämpligt att erbjuda samarbetssamtal.

Socialkonsulenten HH anförde i sin promemoria följande. (Bilagorna här utelämnade; JO:s anm.)

Första gången DD tog kontakt med Länsstyrelsen var i april månad 1999 då han ringde sociala funktionens jour. Han berättade att han sedan sommaren 1998 försökt förmå Båstad kommun att erbjuda honom och hans fd hustru samarbetssamtal. Länsstyrelsen tog samma dag kontakt med ansvarig handläggare och dennes arbetsledare som lovade att samarbetssamtal skulle erbjudas föräldrarna. Någon vecka senare inkommer DD med en skrivelse till Länsstyrelsen som utmynnar i beslut med diarienr 509-11790-99 (se bilaga).

Därefter inkommer DD med ytterligare tre anmälningar mot socialnämnden i Båstad. I två av dessa finner Länsstyrelsen inte skäl att vidta ytterligare åtgärder utan avslutar ärendena, beslut med diarienr 502-26143-99 och 502-5283-00 (se bilagor). Den tredje anmälan med diarienr 502-7952-00 leder till att Länsstyrelsen beslutar att granska ärendet enligt 68 § socialtjänstlagen med anledning av att DD och hans fd hustru fortfarande inte erbjudits tid för samarbetssamtal. Socialnämnden skriver i sitt yttrande att de ej har för avsikt att vidta några åtgärder med anledning av DD:s

Länsstyrelsen har gjort bedömningen att eftersom föräldrarna har uppenbara svårigheter med att hantera sina konflikter och samarbeta i frågor som rör deras barn skulle samarbetssamtal kunna möjliggöra en dialog mellan föräldrarna. Därför finner Länsstyrelsen det anmärkningsvärt att nämnden inte gjort några försök de senaste två åren för att tillmötesgå DD:s begäran.

EE kommenterade remissvaret. Han anförde bl.a. att länsstyrelsen vid tidpunkten för sitt beslut kände till att tingsrätten som handlagt målet om vårdnad inte tagit initiativ till samarbetssamtal, liksom att DD stod under åtal för brott mot AA. Han upplyste vidare att DD under hösten år 2000 på nytt åtalats för bl.a. olaga hot mot AA.

I ett beslut den 15 april 2002 anförde JO André följande.

Kommunen skall sörja för att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor som gäller vårdnad, boende och umgänge (samarbetssamtal), numera 5 kap. 3 § socialtjänstlagen (2001:453) . På samma sätt som gäller för verksamhet i övrigt enligt socialtjänstlagen skall frågan om samarbetssamtal hanteras på ett sätt som bygger på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet.

Frågor om vårdnad, boende och umgänge kan ytterst avgöras av domstol. I sådana mål får domstolen uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna ( 6 kap. 18 § andra stycket föräldrabalken ). Inte heller i detta fall föreligger tvång för en förälder att delta i samtalen. Detta förhållande innebär emellertid inte att domstolens möjlighet att ta initiativ till samarbetssamtal förutsätter samtycke från föräldrarnas sida. Även om det i det nu aktuella fallet inte är fråga om domstols förordnande om samarbetssamtal, finns det anledning att längre fram i mitt beslut något beröra de omständigheter som en domstol har att beakta vid bedömningen av om ett förordnande skall meddelas eller ej. Motsvarande omständigheter kan nämligen ligga till grund för en socialförvaltnings bedömning när en begäran om samarbetssamtal inkommit från endast en av föräldrarna.

I förevarande fall aktualiserades frågan om samarbetssamtal genom att DD vid olika tillfällen begärde att kommunen skulle ordna sådana samtal mellan honom och AA. Om bara en av föräldrarna vänder sig till kommunen med en begäran om samarbetssamtal framstår det som naturligt att socialförvaltningen kontaktar den andre föräldern och efterhör dennes inställning. Om den föräldern motsätter sig att delta i samtal kan förvaltningen, oavsett om den anser att föräldern anfört några godtagbara skäl eller ej mot deltagande, inte anordna något samtal. Det faktum att allt deltagande i samarbetssamtal bygger på frivillighet från föräldrarnas sida behöver dock inte hindra förvaltningen från att aktivt verka för att ett samtal ändå kommer till stånd (jfr prop. 1990/91:8 s. 70 ). Därvid ankommer det självfallet på

Utgångspunkten för domstolens ställningstagande har ansetts vara att ett förordnade om samarbetssamtal bör meddelas så snart det kan antas tjäna något syfte. Ytterst måste det bli beroende av omständigheterna i det enskilda fallet huruvida domstolen skall ta initiativ till samarbetssamtal. Som godtagbara skäl till att en förälder inte vill delta i samarbetssamtal har departementschefen som exempel angett erfarenheter från tidigare familjerådgivning eller misshandel eller annat oacceptabelt beteende från den andra makens sida (se prop. 1990/91:8 s. 30 ).

I ett senare lagstiftningsärende har uppmärksammats de risker som i vissa fall kan vara förenade med samtalen ( prop. 1997/98:7 s. 40 f., 1997/98:LU12 s. 21). Detta ledde emellertid inte till någon inskränkning i domstolarnas befogenheter att förordna om samarbetssamtal. Dock inskärptes vikten av att domstolarna och socialtjänsten är medvetna om och observanta på denna problematik.

Länsstyrelsen fann i sitt beslut ”det anmärkningsvärt att nämnden inte gjort några försök de senaste två åren för att tillmötesgå DD:s begäran om samarbetssamtal och få till stånd sådana samtal”. Länsstyrelsen fann uppenbarligen att nämnden under en längre tid inte gjort vad som ankom på den att göra. I ärendet förelåg emellertid av allt att döma en situation där det sedan länge var känt för socialnämnden att AA inte ville delta i samarbetssamtal, samt att den orsak hon angav för detta var DD:s agerande gentemot henne. Socialnämndens skyldighet att erbjuda samtal torde under sådana förhållanden vara uppfylld så snart nämnden kontaktat AA i anledning av DD:s önskemål. Såvitt framkommit har sådana kontakter också förekommit men AA har förklarat att hon inte var beredd att medverka i några samtal. Huruvida nämnden borde ha verkat för att samarbetssamtal ändå skulle komma till stånd är som ovan sagts en bedömningsfråga. Enligt min uppfattning har inte framkommit något som talar för att nämndens bedömning skulle vara felaktig.

Vid tidpunkten för länsstyrelsens beslut var DD åtalad för brott mot bl.a. AA. Kort tid därefter skulle vårdnadsfrågan prövas av hovrätten. Enligt min mening manar sådana omständigheter till viss återhållsamhet från inblandade myndigheters sida. I en situation som denna kan en förälder som fruktar för sin säkerhet känna sig tvingad att delta i samtal av rädsla för att hon annars skall anses inte utgå från sitt barns bästa (jfr prop. 1997/98:7 s. 41 ). Det är visserligen inte klarlagt om länsstyrelsen kände till de nära förestående rättegångarna. Däremot var det, enligt

Sammanfattningsvis har jag i det nu aktuella fallet en annan uppfattning än länsstyrelsen vilket innebär att jag för egen del inte anser att det var befogat att kritisera socialförvaltningens handläggning; länsstyrelsens ställningstagande tycks för övrigt i viss mån ifrågasättas i länsstyrelsens eget yttrande till JO. Eftersom ärendet ytterst rör en bedömningsfråga vill jag däremot inte gå så långt att jag riktar någon egentlig kritik mot länsstyrelsen för innehållet i tillsynsbeslutet utan jag nöjer mig med att konstatera att jag i sakfrågan har en annan ståndpunkt än länsstyrelsen.