JO dnr 3710-2010

I en anmälan, som kom in till JO i juni 2010, framförde AA m.fl. klagomål mot Nämnden för arbete och välfärd i Växjö kommun. De anförde bl.a. följande. År 2007 adopterades en gambiansk flicka, BB, av en familj bosatt i Växjö. Sommaren 2009 återfördes BB av sin adoptivmor till Gambia och blev lämnad där utan tillsyn av vårdnadshavarna. Nämnden inledde, efter en anmälan i juli 2009, en s.k. barnavårdsutredning. Enligt BB hade socialtjänsten endast kontaktat henne en gång i Gambia. BB:s önskemål var att återvända till Sverige men socialtjänsten tog inte hänsyn till detta och tillvaratog inte BB:s rättigheter och intressen. Efter en lång handläggningstid avslutade nämnden utredningen den 15 juni 2010 och beslutade att då inte agera för att få hem BB till Sverige.

Inledningsvis inhämtade JO från förvaltningen för arbete och välfärd journalanteckningar i BB:s ärende.

Därefter anmodades Nämnden för arbete och välfärd i Växjö kommun att inkomma med utredning och yttrande över vad som framförts i anmälan.

Som sitt remissvar lämnade nämnden ett tjänsteutlåtande från förvaltningen. I utlåtandet anfördes bl.a. följande.

Nämnden för arbete och välfärds agerande

Socialtjänsten beslutade då utredningen avslutades att inte ansöka om vård enligt LVU. Bedömningen gjordes att BB:s förhållanden i Gambia inte kan jämställas med situationer där LVU är tillämpligt. Detta trots att BB blivit lämnad i Gambia av sina adoptivföräldrar. BB bedömdes få sina behov tillgodosedda av sin biologiska pappa,

Det är en felaktig uppfattning att nämnden beslutade att inte agera vidare. Ärendet är pågående hos socialtjänsten i Växjö kommun. Under utredningens gång erbjöds föräldrarna stöd på flera olika plan, både för egen del och för flickans del, för att möjliggöra att BB skulle kunna flytta hem till adoptivföräldrarna. Föräldrarna ansåg sig trots detta inte ha möjlighet att ge BB vad hon behövde. De ansåg inte att de kunde ta hand om henne.

Utredningen avslutades med att bevilja BB kontakt med Ungdomsgruppen (Nämndens öppenvårdsresurs inriktad på ungdomar 13 – 20 år). Kontakten riktades enbart till föräldrarna så länge BB befann sig i Gambia. Insatsen tillsattes för att föräldrarna skall få bearbeta de upplevelser de burit på som gjort att de inte ansett sig kunna ta hand om BB samt att föräldrarna på sikt skall få nya redskap i hur de skall förhålla sig till och hantera BB, så att hon kan återförenas med sina föräldrar i Sverige. Delmål var bl.a. att BB skulle ha en regelbunden och kontinuerlig kontakt med föräldrarna i Sverige. Inom ramen för insatsen ingick också att socialtjänsten regelbundet skulle följa upp BB:s situation hos sin biologiske far i Gambia.

Vårdnaden om BB

I ett dokument från gambiska myndigheter som nämnden fick ta del i inledningen av utredningen, framgick att fadern hade erhållit vårdnaden om BB. Utrikesdepartementet kontaktades för att få klarhet i dokumentets giltighet. Dokumentet är inte giltigt i Sverige, därför har nämnden hela tiden agerat utifrån att BB är svensk medborgare. BB:s adoptivföräldrar i Sverige är hennes vårdnadshavare enligt svensk lag. I maj 2010 inkom på begäran av åklagarmyndigheten ett nytt dokument från Gambia. Nämnden begärde in dokumentet av vilket framgår att BB är svensk medborgare och att det inte finns något domstolsbeslut som överlåtit vårdnaden för BB på hennes biologiska far eller någon annan i Gambia. För nämnden finns inga andra vårdnadshavare än hennes adoptivföräldrar i Sverige och nämnden har hela tiden agerat utifrån detta.

BB:s rättigheter och egna åsikter

BB har under hela utredningstiden haft kontakt med socialtjänsten, både direkt med handläggaren i ärendet och via andra instanser som socialtjänsten begärt hjälp av. Handläggaren har via telefon talat med BB vid fyra tillfällen under utredningstiden, tre under hösten 2009 och ett under våren 2010. BB har vid samtliga telefonsamtal tydligt uttryckt att hon vill tillbaka till Sverige. Hon har också sagt att hon har det bra i sin familj i Gambia, att hon trivs i skolan och att hon har bra kompisar. BB har träffat Sveriges honorärkonsul i Gambia, CC, på uppdrag av socialtjänsten. Till honom har hon också uppgivit att hon trivs bra men vill till Sverige. BB har på socialtjänstens begäran träffat representant för Internationell Social Servetes, ISS. BB har uttryckt sig på samma sätt till ISS representant.

Den 8 oktober 2009 anmäler socialtjänsten behov av offentliga biträden till Förvaltningsrätten (dåvarande Länsrätten) för parterna i ärendet. Beslut om offentliga biträden fattas den 12 oktober och de entledigas den 24 juni 2010.

Via de instanser som på Nämndens uppdrag besökt BB i Gambia har nämnden fått information om hennes mående och situation. Handläggaren i ärendet har också haft kontakt med BB:s biologiska far i Gambia. BB själv har berättat om sin situation. De uppgifter som framkommit har varit samstämmiga. BB lever under enkla förhållanden, men hon har fått sina grundläggande behov av mat, trygghet, bostad och skola tillgodosedda i Gambia av hennes biologiska pappa och släkt där. BB:s adoptivföräldrar står för BB:s ekonomiska försörjning genom att skicka pengar till mat, kläder mm till pappan, genom att bekosta hennes skolgång i en privatskola och en privatlärare till BB som extra stöd i skolarbetet. Adoptivföräldrarna äger det hus där BB bor tillsammans med sin biologiska pappa och hans familj. Adoptivföräldrarna bekostar även en hemhjälp.

BB:s egna åsikter är väl kända för socialtjänsten och hennes inställning har noggrant tagits med i bedömningen. Enbart BB:s egen inställning har inte bedömts ligga till grund för LVU, varför ansökan om vård enligt LVU inte föreslagits. Däremot har BB:s egen inställning varit av avgörande betydelse både under utredningens gång och i det beslut som fattats då utredningen avslutades. Insatsen tillsattes för att möjliggöra att BB skulle kunna komma tillbaka till Sverige. Socialtjänsten har arbetet med att få föräldrarna att ändra inställning och se till att BB får komma tillbaka till Sverige,

Även under den period som insatsen pågått har handläggaren haft en kontinuerlig kontakt med BB. Detta för att följa upp hur hon har det, vad hon själv anser och för att fortsatt hålla BB informerad om vad som händer.

Utredningens längd

Utredningen har varit svår att genomföra och uppgifter från flera instanser har inhämtats. Bl.a. har Socialstyrelsen och Utrikesdepartementet konsulterats för att både utredningen och de uppgifter som inkommit skulle hanteras på ett korrekt sätt. Kontakterna med ISS och honorärkonsuln har tagit betydligt mer tid än vad motsvarande kontakter i Sverige gör. Även direktkontakterna med flickan och hennes biologiska pappa har ibland dragit ut på tiden, det har i vissa perioder varit svårt att komma fram på telefon. För att få en så allsidig bild av BB som möjligt, trots att hon vistats i Gambia, har uppgifter inhämtats från många instanser och enskilda personer även i Sverige. Nämnden bedömer att det är omöjligt att genomföra en så omfattande utredning med en svårutredd situation på en utredningstid om fyra månader. Sammantaget har detta inneburit att utredningstiden förlängts.

Yttrande

Nämnden anser att BB:s rättigheter tagits tillvara och art socialtjänsten i sitt agerande tagit hänsyn till BB:s åsikter och behov. De uppgifter som lämnats av anmälaren är på flera punkter felaktiga eller feltolkade.

BB vistas nu sedan den 8 oktober ( år 2010; JO:s anm. ) i Sverige. Nämnden för arbete och välfärd har fortsatta insatser både för BB och för hennes vårdnadshavare.

Bedömningen är att det kommer att krävas insatser under lång tid för att ge BB det stöd hon behöver.

AA yttrade sig över remissvaret.

Bestämmelser som för barns vidkommande reglerar vårdnad, boende och umgänge återfinns i 6 kap. föräldrabalken (FB). Där framgår att det primärt är vårdnadshavarna som har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vid händelse av adoption blir adoptivföräldrarna vårdnadshavare för det barn som adopteras. Vårdnadshavarna ska givetvis agera med utgångspunkt i vad som kan anses vara till barnets bästa. En naturlig följd av vårdnadshavarens ansvar för barnet är att barnet bor hos vårdnadshavaren och får behövlig omsorg i sitt ”eget” hem.

Socialtjänsten har sekundärt, i förhållande till vårdnadshavarna, ett ansvar gentemot barn och unga. Socialtjänsten ska, som framgår av 5 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) , SoL, bl.a. med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos barn och ungdom som har visat tecken till en ogynnsam utveckling. Socialtjänsten ska även i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motivera det, vård och fostran utanför det egna hemmet.

Socialtjänsten har vidare en vidsträckt utredningsskyldighet. Av 11 kap. 1 § SoL framgår att socialtjänsten utan dröjsmål ska inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till dess kännedom och som kan föranleda någon åtgärd från socialtjänstens sida. _____________________________

I det aktuella ärendet har flera frågor aktualiserats. Jag har funnit skäl att begränsa mina uttalanden till att avse det följande.

Av handlingarna i ärendet framgår att socialförvaltningen den 30 juli 2009 inledde en utredning med anledning av att en anmälan om oro för BB inkommit några dagar tidigare. Oron såvitt gällde BB bestod av att vårdnadshavarna hade återfört BB till Gambia och lämnat henne där utan deras tillsyn. Socialförvaltningens utredning syftade till att bilda sig en uppfattning om BB:s situation och i förlängningen bedöma om det kunde vara aktuellt att ansöka om vård med stöd av lagen ( 1990:52 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU.

Den reglering som socialförvaltningen hade att förhålla sig till återfinns i 2 § LVU där det framgår att vård ska beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa och utveckling skadas.

Frågan som närmast torde vara aktuell var om föräldrarna, genom att återföra BB till Gambia och lämna henne där för vård och fostran hos sin biologiska far, kunde anses ha brustit i omsorgen om BB.

I propositionen angående LVU redogörs för vad som bl.a. innefattas i begreppet ”brister i omsorgen” ( prop. 1989/90:28 s. 107 f.).

Under uttrycket ”brister i omsorgen” faller situationer då barnet utsätts för vanvård. Det kan vara fråga om att barnet allvarligt missköts i fråga om hygien, kläder eller mat. En annan situation som faller under begreppet ”brister i omsorgen” är att föräldrarna utsätter barnets hälsa för en påtaglig risk att skadas genom att inte se till att barnet får lämplig sjukvård. Det kan gälla barn som av föräldrarna förvägras en behövlig blodtransfusion. Det kan också vara fråga om ett handikappat barn som – på grund av att föräldrarna inte går med på det – inte får nödvändig behandling, t.ex. sjukgymnastik vid rörelsehinder. ”Brister i omsorgen” föreligger också om barnets behov av känslomässig trygghet och stimulans allvarligt eftersatts t.ex. på grund av missbruk eller psykiska störningar hos föräldrarna. Det kan också vara fråga om djupgående konflikter mellan föräldrarna, där barnet får sitta emellan på ett sådant sätt att dess hälsa eller utveckling riskerar att skadas. Även fall där föräldrarna placerar barnet i en miljö som innebär en påtaglig risk för att dess hälsa eller utveckling skadas omfattas. Begreppet ”brister i omsorgen” täcker också situationer då föräldrarna överlåter ansvaret för barnet på andra personer som inte kan tillförsäkra barnet en trygg uppväxtmiljö.

Socialförvaltningen hade under utredningens gång kontakt med olika myndigheter, organisationer och personer i Sverige och utomlands för att driva utredningen framåt och inhämta information om BB:s situation i Gambia. På grundval av uppgifterna som framkom under utredningstiden bedömde förvaltningen att förutsättningarna för att ansöka om vård enligt 2 § LVU inte var uppfyllda.

I förvaltningens utredning kan i denna del bl.a. utläsas följande.

BB får sina behov tillgodosedda av sin biologiska pappa, som med stöd av adoptivföräldrarna till boende och skolgång, står för den dagliga omsorgen av BB. Hennes situation är utredd så långt det är möjligt med de begränsningar som funnits efter att adoptivföräldrarna fört henne till Gambia.

BB har en tydlig vilja att få återvända till Sverige. Med tanke på hennes ålder har hennes inställning stor betydelse. Att dock enbart med bakgrund av hennes inställning agera för att hon skulle få komma tillbaka till Sverige skulle ske på bekostnad av att utsätta henne för ytterligare uppbrott och påfrestningar samt att hon sannolikt skulle hamna i ytterligare ett nytt sammanhang. BB:s bästa i den situation som uppstått är därför att kvarstanna hos sin biologiska pappa i Gambia fram till dess att hon kan återvända till adoptivföräldrarna i Sverige.

BB:s förhållanden i Gambia är även fast hon blivit lämnad där av sina adoptivföräldrar inte att jämställas med situationer där LVU är tillämpligt. Förhållanden för BB hos fadern i Gambia framstår av utredningen inte utgöra en påtaglig risk för att skada hennes hälsa och utveckling, särskilt med bakgrund av hur det såg ut för BB när hon vistades hos adoptivföräldrarna i Sverige. De uppgifter som framkommit talar för att BB har det bra och utvecklas i Gambia.

Det alternativ som förvaltningen även hade att beakta var hur BB:s situation skulle gestalta sig om hon återbördades till Sverige. I utredningen framgår bl.a. följande i denna del.

Med utgångspunkt från det som framkommit i utredningen skulle BB placeras på institution eller i familjehem om hon kom tillbaks till Sverige. Adoptivföräldrarna har en stark obenägenhet att ta hand om BB inom överskådlig tid. Mycket av det

Nämndens ställningstagande att det inte förelåg förutsättningar för ett ingripande med stöd av LVU grundades på en utredning som, med hänsyn till svårigheterna att utföra den, ger en god bild av de förhållanden som BB levde under i Gambia. Det kan givetvis finnas utrymme för olika uppfattningar om huruvida nämnden borde ha vidtagit åtgärder för att bereda BB vård enligt LVU. JO är dock återhållsam med att uttala sig om de bedömningar som en myndighet har gjort i ett enskilt ärende. Det som har kommit fram under utredningen utgör inte skäl för mig att frångå den principen.

Att vårdnadshavarna förde BB till Gambia och lämnade henne där föranleder givetvis frågetecken rörande deras omsorg om flickan. Handlandet innebar i praktiken att de avhände sig den dagliga omvårdnaden om BB och i stället överlät detta ansvar till BB:s biologiska far. Vårdnadshavarna hade dock fortfarande en juridiskt oinskränkt bestämmanderätt över BB, innebärande att endast de hade rätt att bestämma om, och i så fall när, BB skulle få återvända till Sverige.

Även om det inte har förelegat förutsättningar för ett ingripande med stöd av LVU kan det likväl finnas frågetecken om lämpligheten av att vårdnadshavarna skulle utöva bestämmanderätten över BB.

Det är i vissa fall möjligt för en socialförvaltning att föra talan i domstol beträffande överflyttning av vårdnaden till en särskilt förordnad vårdnadshavare. En sådan vårdnadsöverflyttning är möjlig om vårdnadshavarna vid utövandet av vårdnaden av ett barn gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet som medför en bestående fara för barnets hälsa eller utveckling ( 6 kap. 7 § FB ).

För att bestämmelsen ska vara tillämplig förutsätts det, förenklat uttryckt, att det finns skäl för vård med stöd av 2 § LVU och att faran för barnets hälsa eller utveckling är bestående. Med hänsyn till att nämnden kom fram till att det inte förelåg skäl för ett ingripande med stöd av LVU fanns det således inte skäl för nämnden att ansöka om att vårdnaden om BB skulle flyttas över till en särskilt förordnad vårdnadshavare. Såvitt jag kan bedöma har det inte heller funnits förutsättningar för att socialnämnden skulle kunna ta initiativ till att anordna någon annan form av ställföreträdarskap för BB.

Sammanfattningsvis finns det enligt min mening inte anledning att rikta kritik mot nämnden för dess handläggning av ärendet.

_____________________________

Under senare år har det vid några tillfällen uppmärksammats fall där vårdnadshavarna har lämnat ett barn hos släktingar eller andra personer i utlandet för att de ska ta hand om barnet. Socialstyrelsen har behandlat saken i sitt

meddelandeblad Handläggningen inom socialtjänsten av ärenden då barn med hemvist i Sverige söker hjälp hos svenska utlandsmyndigheter. Under sommaren 2010 vände sig Barnombudsmannen till regeringen och påtalade att regeringen borde överväga dels om de sociala myndigheterna och utlandsmyndigheterna skulle ha större skyldighet att bistå ”dumpade” barn, dels om det skulle anses vara en brottslig handling att som vårdnadshavare ”dumpa” sitt barn utomlands.

Det är inte möjligt för mig att utifrån detta enda fall bedöma om det finns behov av bestämmelser som tar sikte på den situationen att en vårdnadshavare har fört ett barn till utlandet och lämnat barnet för fostran där. Detta är frågor som närmast Socialstyrelsen har möjlighet att bedöma. Jag tillställer därför Socialstyrelsen en kopia av detta beslut för kännedom. Jag sänder även för kännedom en kopia av beslutet till Barnombudsmannen.

Ärendet avslutas.