JO dnr 3962-2002

I en anmälan till JO riktade institutionschefen AA vid Ö. LVM-hem klagomål mot Polismyndigheten i Stockholms län. Han anförde bl.a. följande. Den 8 oktober 2002 beslutade polismyndigheten att omedelbart omhänderta BB i enlighet med bestämmelserna i 13 § lagen ( 1988:870 ) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM). Den 9 oktober 2002 förpassades BB till Ö. LVM-hem. Avdelningsföreståndaren på Ö. LVM-hem kontaktade den 4 november 2002 Länsrätten i Stockholms län för att kontrollera var ärendet beträffande BB låg. Han upplystes då om att det inte fanns något sådant ärende där. Avdelningsföreståndaren kontaktade därefter socialtjänsten i Norrtälje, varvid det upplystes att man inte hade följt upp ärendet. I det uppkomna läget beslutade biträdande institutionschefen på Ö. LVMhem den 4 november 2002 att överföra BB från tvångsvård till frivillig vård och han daterade beslutet den 12 oktober 2002. – Enligt AA underställde polismyndigheten inte genast länsrätten sitt beslut, vilket bl.a. medförde att BB under tiden den 9 oktober till den 4 november 2002 kom att betraktats som omhändertagen enligt LVM. AA ansåg att det var nödvändigt att JO granskade ärendet då det inte kunde uteslutas att BB blivit utsatt för brott.

Polismyndighetens handlingar i ärendena AA-613-63282-2002 och AA-601-63200-2002 samt journalanteckningar från Ö. LVM-hem infordrades och granskades. Av de granskade handlingarna framgick bl.a. att polismyndigheten hade omhändertagit BB med stöd av 13 § LVM och att omhändertagandet därefter inte hade underställts länsrätten för prövning.

På grund av vad som kom fram vid granskningen fann dåvarande chefsjustitieombudsmannen Claes Eklundh anledning anta att tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken hade begåtts. Han beslutade därför den 9 december 2002 att inleda förundersökning angående sådant brott. Claes Eklundh uppdrog åt f.d. överåklagaren CC att verkställa förundersökningen.

Av de granskade handlingarna framgick bl.a. följande.

Den 8 oktober 2002 kl. 09.40 beslutade Norrtälje tingsrätt att BB skulle hämtas till en tingsrättsförhandling. Polisinspektörerna DD och EE åkte därefter till BB:s bostad i Norrtälje för att hämta honom. Kommissarien FF, Roslagens polismästardistrikt, beslutade kl. 10.00 om husrannsakan i bostaden enligt 20 § polislagen (1984:387) PL. Enligt polismännen var BB vid påträffandet ett ”fullständigt vrak” som inte längre kunde ta hand om sig själv och som levde i yttersta misär. FF beslutade sedan att BB omedelbart skulle omhändertas enligt 13 § LVM (enligt polismyndighetens delegationsordning var han behörig att fatta ett sådant beslut). BB transporterades därefter omedelbart till tillnyktringsenheten på S:t Görans sjukhus. Kl. 11.30 underrättades GG vid socialtjänsten i Norrtälje om omhändertagandet av BB.

Enligt polismyndighetens diarium (AA-601-63200-2002 – omhändertagandet enligt LVM) överlämnades ärendet till polisintendenten HH den 9 oktober 2002 för åtgärd. I diariet noterades den 10 oktober 2002 ”Ärendet åtgärdat i Norrtälje, se AA-613-63282-2002” (handräckningsärendet). I det ärendet noterades i diariet den 9 oktober 2002 endast ”Handling A.A.”.

Av de journalanteckningar från Ö. LVM-hem som granskades framgick att BB fortfarande var kvar på hemmet den 11 november 2002.

Muntliga upplysningar inhämtades den 12 november 2002 från Länsrätten i Stockholm, varvid det framkom att det aktuella LVM-omhändertagandet inte hade underställts länsrätten för prövning.

Under förundersökningen hölls förhör med bl.a. polisintendenten HH, polisinspektören JJ och FF. FF hördes som misstänkt för tjänstefel.

Polisintendenten HH: Roslagens polismästardistrikt är indelat i två operativa enheter, Norrtälje och Täby. Vid det aktuella tillfället var hon operativ chef i Norrtälje och FF var detsamma i Täby. Den 8-10 oktober 2002 deltog hon i en konferens i Huskvarna. Under den tiden svarade FF även som operativ chef i Norrtälje. FF hade befogenhet att fatta polischefsbeslut. Under år 2002 fattade hon uppskattningsvis ca 16 beslut om omedelbart omhändertagande enligt LVM. Hon trodde däremot inte att FF hade någon erfarenhet av sådana beslut eftersom han inte hade haft den beslutsbefogenheten så länge och det inte var så många omhändertaganden enligt LVM i Täby.

Kommissarien FF

FF hördes som misstänkt och underrättades om misstanke för tjänstefel ( 20 kap. 1 § brottsbalken ) enligt följande.

FF har av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom underlåtenhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften enligt följande.

Den 8 oktober 2002 beslutade FF om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen ( 1988:870 ) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) av BB, Norrtälje. FF har emellertid underlåtit att enligt 15 § första stycket LVM genast underställa länsrätten beslutet om omedelbart omhändertagande.

FF bestred ansvar och gjorde i första hand gällande att han inte hade varit oaktsam och i andra hand att gärningen var att anse som ringa. FF vitsordade de faktiska omständigheterna.

FF arbetade vid det aktuella tillfället som operativ chef i den södra delen av Roslagens polismästardistrikt, dvs. den gamla Polismyndigheten i Täby. Han hade haft den befattningen sedan år 1996. Eftersom han inte hade någon polischefsutbildning utan var en ”vanlig polis” fick han delegation på vissa beslut. Det var troligen på vårkanten 2002 som han fick delegationsförordnande att fatta beslut om omedelbart omhändertagande av missbrukare enligt 13 § LVM . Han fick emellertid inte någon utbildning i samband med förordnandet. Han hade inte heller någon tidigare erfarenhet av tillämpningen av LVM. Det nu aktuella omhändertagandet var det första och enda han haft. Han kände inte till om det fanns några utarbetade rutiner för handläggningen av LVM-ärenden. Han kände dock till att länsrätten och socialtjänsten skulle underrättas om ett omhändertagande enligt LVM.

Den aktuella dagen, dvs. den 8 oktober 2002, deltog han i en arbetsmiljöutbildning. Han fick då ett samtal från stationsbefälet i Norrtälje som ville ha ett beslut om husrannsakan enligt 20 § PL för att man skulle hämta en person till en tingsrättsförhandling. Efter övervägande beslutade han om sådan husrannsakan. Efter mellan en halvtimme och en timme fick han ett nytt samtal från polisen. Han blev då underrättad om att personen i fråga var i så dåligt skick att polispatrullen måste

Påföljande dag, den 9 oktober 2002, deltog han i arbetsmiljöutbildningen fram till kl. 12.00 och kl. 14.00 hade han ett möte inne i stan. Däremellan rensade han förmodligen skrivbordet på handlingar som kommit in. Bland dessa handlingar fanns den promemoria som polispatrullen upprättade vid omhändertagandet. På promemorian längst ner finns en anteckning ”Beslut 2002-10-09 kopia soc Norrtälje”. Det är han som har undertecknat anteckningen. Han har inte någon annan förklaring till att han ”inte vaknade till” när han tog del av innehållet och skrev under promemorian än, om man skulle uttrycka sig formellt, bristande rutin och, om man skulle uttrycka sig väldigt hårt, bristande kunskap. Han missade helt enkelt att underrätta länsrätten.

FF genomgick en ”radikal” operation hösten 2001, och det enda sättet för honom att efteråt förstå att han var frisk var att inte vara sjukskriven. Han var en s.k. sjukskrivningsvägrare. Vid det i ärendet aktuella tillfället var han rekommenderad sjukskrivning men han arbetade i alla fall. Han ville vara på jobbet och känna att han var frisk.

Vid förhörstillfället uppgav FF vidare att hade en överenskommelse med myndigheten att han skulle sluta som operativ chef per den 1 oktober 2003. Därefter skulle han få andra arbetsuppgifter och förhoppningsvis en något lugnare tillvaro.

– – –

Med hänsyn till det som kom fram under förundersökningen lade Claes Eklundh ned densamma den 16 april 2003.

Ärendet remitterades därefter till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över

 vilka överväganden som myndigheten generellt gör vid delegation av beslutanderätt med stöd av 3 kap. 8 § andra stycket polisförordningen (1998:1558) och

 vilka överväganden som gjordes inför beslutet att delegera behörighet att fatta beslut om att omedelbart omhänderta missbrukare ( 13 § LVM ) till FF

Polismyndigheten kom in med ett remissvar enligt bl.a. följande.

Upplysningar i ärendet har inhämtats från chefen för Roslagens polismästardistrikt.

Den 8 oktober 2002 beslutade polismyndigheten att en person omedelbart skulle omhändertas med stöd av 13 § LVM . Myndigheten underlät dock att genast underställa länsrätten beslutet varför JO, efter anmälan, inledde förundersökning angående misstanke om tjänstefel. Under förundersökningen hördes kommissarie FF som misstänkt för tjänstefel varvid han bestred ansvar. Förundersökningen lades därefter ned den 16 april 2003.

Rättslig reglering m.m.

I 3 kap. PF finns bestämmelser om länspolismästarens och andra anställdas uppgifter. Av 6 § framgår att ärenden vid en polismyndighet som inte skall avgöras av polisstyrelsen eller polisnämnd avgörs av länspolismästaren. Om ett sådant ärende inte behöver avgöras av länspolismästaren, får det avgöras av någon annan anställd enligt vad som anges i arbetsordningen eller i särskilda beslut.

I 6 a § samma kapitel anges att polismyndigheten skall fördela ärenden mellan de anställda enligt deras kvalifikationer och beakta vad som krävs för att upprätthålla kvalité och säkerhet i handläggningen samt att se till att effektivitet och snabbhet i verksamheten främjas.

I 8 § första stycket samma kapitel föreskrivs att länspolismästare, biträdande länspolismästare, polismästare, polisöverintendenter, polisintendenter eller polissekreterare bl.a. får fatta beslut om frihetsberövanden. Vidare framgår av andra stycket i samma paragraf att polismyndigheten får uppdra åt annan anställd än som anges i första stycket att fatta beslut i ärenden som anges där, om den anställde har den kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs. Vid Polismyndigheten i Stockholms län är det länspolismästaren som, efter föredragning av polismästare (motsvarande), beslutar om en viss befattningshavare skall få ett bemyndigande att fatta beslut i nyssnämnda ärenden.

Bedömning m.m.

Möjligheten för en polismyndighet att uppdra åt annan anställd än s.k. polischefspersonal att fatta beslut i ärenden som anges i 3 kap. 8 § första stycket PF har använts i begränsad utsträckning inom myndigheten. De överväganden som myndigheten generellt gör vid sådan delegation är att endast personer som är väl skickade att svara upp mot kraven i 3 kap. 8 § andra stycket PF kan anförtros denna delegation. Det görs således en individuell bedömning av varje person innan denne erhåller den aktuella beslutsbefogenheten. Denna bedömning görs i princip alltid inom det polismästardistrikt (motsvarande) där personen i fråga tjänstgör. Om den aktuella personen inte bedöms ha den fullständiga kunskap som krävs för att kunna fatta de aktuella besluten, erbjuds denne kompletterande utbildning. Denna utbildning måste genomgås innan delegationsfrågan prövas på nytt.

I fråga om delegationen till FF har chefen för Roslagens polismästardistrikt, polismästaren LL, anfört att FF ansågs väl lämpad att inneha aktuell delegation med hänsyn till hans mycket stora erfarenhet och kompetens av frihetsberövanden. Det ansågs därför inte nödvändigt med några riktade utbildningsinsatser.

Inom myndigheten pågår f.n. ett arbete med att se över delegationsordningen för Polismyndigheten i Stockholms län. Vad som framkommit i det aktuella fallet kommer att uppmärksammas särskilt inom ramen för denna översyn. I samband med översynen kan myndigheten också bedöma om det finns anledning att se över de rutiner som tillämpas vid handläggningen av bemyndiganden enligt 3 kap. 8 § andra stycket PF.

I 13-19 §§ LVM finns bestämmelser om omedelbart omhändertagande av missbrukare. Enligt 13 § första stycket får socialnämnden eller polismyndigheten besluta att en missbrukare omedelbart skall omhändertas, om det är sannolikt att han kan beredas vård med stöd av LVM, och rättens beslut om vård inte kan avvaktas på grund av att han kan antas få sitt hälsotillstånd allvarligt försämrat, om han inte får omedelbar vård, eller på grund av att det föreligger en överhängande risk för att han till följd av sitt tillstånd kommer att allvarligt skada sig själv eller någon närstående.

Av 15 § första stycket framgår att om socialnämnden eller polismyndigheten har beslutat om omedelbart omhändertagande, skall beslutet genast underställas länsrätten. Enligt andra stycket skall polismyndigheten om den har fattat beslutet genast underrätta socialnämnden om sitt beslut.

Enligt 17 § första stycket skall länsrätten så snart det kan ske och senast inom fyra dagar från det att beslutet underställdes rätten eller, om beslutet inte är verkställt när det underställs, från det att beslutet verkställdes, pröva om omhändertagandet skall bestå. Denna tid får förlängas till en vecka, om det på grund av någon särskild omständighet är nödvändigt. I andra stycket föreskrivs att om det inte finns skäl för omhändertagande, skall rätten genast upphäva beslutet.

Polisförordningen (1998:1558)

I 3 kap. polisförordningen finns föreskrifter om en polismyndighets uppgifter. Polisstyrelsens uppgifter regleras i 1-4 §§, polisnämndens uppgifter i 5 § och länspolismästarens och andra anställdas uppgifter i 6-9 §§.

Enligt 6 § skall ärenden vid en polismyndighet som inte skall avgöras av polisstyrelsen eller polisnämnden avgöras av länspolismästaren. Om sådana ärenden inte behöver prövas av länspolismästaren, får de dock avgöras av någon annan anställd enligt vad som anges i arbetsordningen eller i särskilda beslut.

Av 6 a § följer att när polismyndigheten bestämmer om fördelning av ärenden enligt 6 § skall den se till att ärendena fördelas mellan de anställda efter deras kvalifikationer. Vid fördelningen skall myndigheten beakta vad som krävs för att upprätthålla kvalitet och säkerhet i handläggningen och se till att effektivitet och snabbhet i verksamheten främjas. Myndigheten skall också beakta i vilken utsträckning handläggningen kräver särskild kompetens, utbildning eller erfarenhet. Samtidigt skall myndigheten se till att ärendena inte handläggs av personal som är mer kvalificerad än vad ärendet kräver. Polismyndigheten får inte överlämna åt någon annan än en polisman att avgöra eller leda handläggningen av ärenden som enligt rättegångsbalken skall skötas av en polismyndighet.

I 8 § första stycket finns en uppräkning av olika beslut som länspolismästare, biträdande länspolismästare, polismästare, polisöverintendenter, polisintendenter eller polissekreterare får fatta, t.ex. beslut om frihetsberövande (1 punkten). Enligt andra stycket får polismyndigheten uppdra åt en annan anställd än som anges i

Som framgår av utredningen beslutade tingsrätten den 8 oktober 2002 att BB skulle hämtas till en förhandling. De polismän som åkte till BB:s bostad för att verkställa hämtningsbeslutet behövde ett beslut om husrannsakan i bostaden för att där eftersöka BB. JJ kontaktade därför FF som fattade ett beslut om husrannsakan enligt 20 § PL .

Vad gäller detta beslut vill jag endast framhålla att det borde ha grundats på bestämmelserna i rättegångsbalken om husrannsakan (se 28 kap. 2 § RB ). I 20 § fjärde stycket PL hänvisas till rättegångsbalkens regler bl.a. när det gäller husrannsakan för eftersökande av den som skall inställa sig vid domstol. Polislagens bestämmelser är inte tillämpliga i de fall som rättegångsbalken tar sikte på ( Polislagen , En kommentar, Berggren, Munck, 4:e uppl. s. 135). En annan sak är att förordnandet om husrannsakan skall meddelas av polismyndigheten eller polisman enligt bestämmelserna i PL ( 28 kap. 4 § tredje stycket RB ; se även JO 1997/98 s. 133).

När polismännen påträffade BB gjorde de den bedömningen att han inte var kapabel att inställa sig vid tingsrätten utan i stället borde köras till sjukhus för att få vård. Mot den bakgrunden kontaktade de JJ som i sin tur återigen ringde FF som då, såvitt utredningen ger vid handen, beslutade att BB omedelbart skulle omhändertas enligt 13 § LVM . Det kan emellertid noteras att FF under förhöret med honom inte riktigt kom ihåg att han hade fattat ett sådant beslut.

Som framgår av redovisningen för den rättsliga regleringen får en polismyndighet under vissa förutsättningar besluta att omedelbart omhänderta en missbrukare. Utredningen ger vidare vid handen att FF var behörig att fatta ett sådant myndighetsbeslut. Det finns således inte någon anledning att ifrågasätta FF:s beslut enligt 13 § LVM .

En polismyndighets beslut om omedelbart omhändertagande av en missbrukare skall på sätt som framgår av 15 § LVM genast underställas länsrättens prövning och socialnämnden skall också underrättas om beslutet. Genom utredningen i ärendet har kommit fram att en tjänsteman vid socialförvaltningen underrättades redan samma dag som omhändertagandet gjordes, dvs. den 8 oktober 2002, men att polismyndigheten underlät att underställa länsrätten beslutet. Någon laglig möjlighet att avstå från underställning, t.ex. för att möjliggöra övergång från tvångsvård till frivillig vård, finns inte (jfr JO 1991/92 s. 270).

Det ankommer på den person som på polismyndighetens vägnar har fattat ett beslut enligt 13 § LVM att också se till att beslutet underställs länsrätten, dvs. i detta fall var det FF:s skyldighet att så skulle ske. Han har också uppgett att han kände till att länsrätten skulle underrättas men att han missade detta.

FF:s underlåtenhet att kontakta länsrätten fick till följd att BB var tvångsomhändertagen utan någon domstolsprövning från den 9 oktober ända fram till den 4 november 2002 då beslut om frivillig vård fattades. Detta är naturligtvis av rättssäkerhetsskäl helt oacceptabelt.

Jag konstaterar för min del att FF inte handlagt ärendet med den noggrannhet och omsorg som man kan kräva av en befattningshavare i hans ställning. Även om Claes Eklundh med hänsyn till de uppgifter som kom fram under förundersökningen – huvudsakligen under förhöret med FF – beslutat att lägga ned förundersökningen om tjänstefel, återstår för mig att bedöma hur FF:s handläggning av omhändertagandeärendet skall värderas. Jag kan då inte finna annat än att FF förtjänar mycket allvarlig kritik för sin underlåtenhet att underställa länsrätten beslutet att omhänderta BB enligt 13 § LVM .

Eftersom det under förhöret med FF kom fram att han saknade både erfarenhet och utbildning för sin beslutsbehörighet enligt LVM remitterades ärendet till polismyndigheten bl.a. för att utröna vilka överväganden som polismyndigheten generellt gör vid delegation av beslutanderätt.

Enligt polismyndigheten görs det en individuell bedömning av varje person innan denne erhåller en viss beslutsbefogenhet och om den aktuelle personen inte bedöms ha den fullständiga kunskap som krävs för att kunna fatta de aktuella besluten erbjuds denne kompletterande utbildning. Denna utbildning måste genomgås innan delegationsfrågan prövas på nytt. Det som polismyndigheten anfört i denna del föranleder inte något uttalande från min sida.

Vad sedan gäller delegationen till FF har anförts att denne ansågs som väl lämpad att inneha aktuell delegation med hänsyn till hans mycket stora erfarenhet och kompetens av frihetsberövande. Jag har inte någon anledning att ifrågasätta detta. Utredningen i ärendet har också visat att FF:s underlåtenhet att underrätta länsrätten inte var ett resultat av okunskap. Enligt min mening bör emellertid en befattningshavare som tilldelas nya arbetsuppgifter också erbjudas viss uppföljande utbildning om denne inte tidigare har någon bredare erfarenhet av det aktuella rättsområdet.

Ärendet avslutas.