JO dnr 4413-2003

I en anmälan till JO har AA framfört klagomål mot Polismyndigheten i Örebro län med anledning av ett polisingripande. Han anförde bl.a. följande. Den 17 december 2002 var han på väg hem i sin bil när han blev stoppad av polisen strax utanför sin bostad. En polisman beordrade honom att stiga ur bilen och att placera sina händer på biltaket. På fråga från polismannen berättade han att han hade tagit en värktablett. Polismannen sökte därefter igenom hans fickor. Polismännen frågade sedan efter hans nycklar till bostaden för de skulle göra en husrannsakan där. Därefter transporterades han till en vårdcentral för provtagning.

AA fogade till sin anmälan förundersökningsprotokollet i polismyndighetens ärende K36537-02. Av protokollet framgick bl.a. följande. Den aktuella dagen färdades AA i sin bil i riktning från Laxå. Han körde in på en gårdsplan i närheten av sin bostad. Inne på gårdsplanen stoppade polisinspektörerna BB och CC honom. Enligt polismännen uppvisade AA tecken på narkotikapåverkan: han hade stora pupiller, stela ansiktsrörelser och föreföll att vara torr i munnen. AA uppgav att han intagit en smärtstillande tablett som han inte visste namnet på. Han hade inte recept på tabletten och visste inte om den var narkotikaklassad. Misstanke uppkom mot AA om ringa narkotikabrott (eget bruk) och drograttfylleri. Polismännen kontaktade förundersökningsledaren, polisinspektören DD, som beslutade om kroppsbesiktning/provtagning, kroppsvisitation samt husrannsakan i bilen och i AA:s bostad. Vid husrannsakan i bilen påträffades inte något av betydelse för utredningen men i bostaden togs bl.a. en pesolavåg i beslag. AA transporterades till polisstationen för kroppsvisitation och sedan till en vårdcentral för provtagning. Enligt analysbeskedet hade AA vid tidpunkten för provtagningen haft narkotikaklassade ämnen i blodet. DD dokumenterade besluten om husrannsakan på en blankett som är avsedd för användning inom åklagarväsendet. På blanketten noterades att husrannsakan vidtogs på grund av misstanke om narkotikabrott.

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande över dels vilka rättsliga överväganden som föregick beslutet om husrannsakan i både AA:s

Polismyndigheten kom in med ett yttrande och anförde följande.

Av handlingar i ärendet har följande framkommit.

Vid poliskontroll den 17 december 2002 stoppade poliserna BB och CC AA i hans bil utanför hans bostad i – – –, Laxå. Poliserna konstaterade att föraren uppvisade drogtecken. Han hade stora pupiller, stela ansiktsrörelser och var torr i munnen. Han uppgav själv att han hade intagit någon smärtstillande tablett som han inte visste namnet på. Han hade inte recept på tabletten och visste inte om den var narkotikaklassad. Det hade tidigare via inre och yttre spaning framkommit att AA hanterade narkotika för eget bruk. I samband med att han stoppades av polispatrullen trevade han med handen ner mot passagerarsidan. Han verkade då vara väldigt nervös och stressad. De kontaktade förundersökningsledaren, polisinspektören, DD och informerade denne om att AA uppvisade tydliga drogtecken och misstänktes för narkotikabrott, eget bruk samt drograttfylleri. DD fattade då beslut utifrån skälig misstanke om narkotikabrott, eget bruk samt drograttfylleri om att inleda förundersökning. Han tog beslut om kroppsbesiktning/provtagning, kroppsvisitation och om att husrannsakan skulle företas i bilen och i AA:s bostad. Han har i en PM uppgett att det fanns anledning anta att AA förvarade narkotika i bostaden och i bilen.

Vid husrannsakan i bilen påträffades ingen narkotika. Vid husrannsakan i bostaden gjordes beslag av bl.a. en pesolavåg.

I analysbesked från Rättsmedicinalverket har meddelats att AA vid tidpunkten för provtagningen haft ämnen i blodet, vilka är narkotikaklassade.

Beträffande användandet av åklagarväsendets tvångsmedelsblankett har DD uppgett att Åklagarmyndighetens blankett är mycket praktisk. Istället för att t.ex. skriva ner alla tvångsmedelsbeslut på ett vanligt papper kan den förtryckta blanketten användas för att dokumentera olika tvångsmedelsbeslut. Dessutom minskar risken att glömma bort något om blanketten används. Av gammal rutin använde han denna blankett. Han hade uppfattat att det var vanligt att poliser i Örebro använde sig av denna blankett då polisväsendet saknar en motsvarande blankett.

Av den lokala överenskommelsen mellan Åklagarmyndigheten i Västerås och Polismyndigheten i Örebro län angående ansvaret för ledning av förundersökningar i Örebro län framgår att DD har behörighet att leda förundersökningar som avser ringa narkotikabrott och brott mot trafiklagstiftning.

DD har utifrån skälig misstanke om narkotikabrott av den ringa graden beslutat om husrannsakan i bilen och bostaden i enlighet med 28 kap 1 § Rättegångsbalken . Polismyndigheten har inte anledning att göra någon annan bedömning än den DD gjorde då han fattade beslut om att husrannsakan skulle företas i bilen. Av polisernas föredragning framgick att AA uppvisat tydliga drogtecken och att han uppträtt på ett sådant sätt att poliserna hade anledning att misstänka att narkotika fanns i bilen.

När det sedan gäller beslutet om husrannsakan i bostaden har DD uppgett att han utifrån skälig misstanke om ringa narkotikabrott också fattade beslut om husrannsakan i AA:s bostad belägen alldeles intill den plats där hans bil stoppades. Utifrån samtliga de omständigheter som faktiskt förelåg och vilka han fått föredragning om ansåg han att det fanns anledning att anta att AA också hade narkotika i bostaden för eget bruk. I den dokumentation som finns i ärendet saknas uppgift om vilken typ av narkotika som AA misstänktes inneha. DD har muntligen uppgett att hans misstanke om att AA skulle förvara narkotika i bostaden enbart avsåg eget bruk. Polismyndigheten har därför inte anledning att ifrågasätta om DD istället borde ha lämnat över förundersökningsledningen till åklagare av det skälet att misstanken kunde ha rört ett narkotikabrott av normalgraden. Vad som nu i efterhand möjligen kan diskuteras är det beslut som fattades om att företa husrannsakan i bostaden. Någon ytterligare förklaring till beslutet utöver den information som lämnats i dokumentationen finns inte. Det har t.ex. inte framgått vilken information som framkommit

Vad gäller användningen av åklagarväsendets blankett kan bara konstateras med hänvisning till vad ovan sagts att den har uppfattats som användbar av DD och att den också används av andra poliser vid Polismyndigheten. Polismyndigheten kommer att se till att rutinerna ändras när det gäller blankettens användning och att poliserna informeras om detta. Det skall också understrykas att det inte har varit DD:s avsikt att genom att använda åklagarväsendets blankett få beslutet att framstå som att det har varit Åklagarmyndigheten som fattat beslutet om husrannsakan.

AA yttrade sig över remissvaret.

Inledningsvis vill jag framhålla att jag inte har någon erinran mot att polisen stoppade AA och därefter lät honom genomgå kroppsvisitation och kroppsbesiktning på grund av misstankar om ringa narkotikabrott (eget bruk) och rattfylleri. DD beslutade emellertid också om husrannsakan i AA:s bil och i hans bostad på grund av misstanke om narkotikabrott.

Bestämmelser om husrannsakan finns i 28 kap. rättegångsbalken (RB). Enligt 1 § får husrannsakan företas hos någon som är skäligen misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa för eftersökande av föremål som är underkastat beslag eller för utrönande av omständighet som kan ha betydelse för utredning om brottet.

Som framgår av utredningen var AA när beslutet om husrannsakan fattades skäligen misstänkt för ringa narkotikabrott genom eget brukande. Straffskalan för detta brott är böter eller fängelse i högst sex månader ( 2 § narkotikastrafflagen 1968:64). Omständigheterna tyder emellertid på att beslutet om husrannsakan noga taget motiverades av misstanke om innehav av narkotika. Frågan är då bl.a. om AA kan sägas ha varit skäligen misstänkt för brott av det slaget.

För att en person skall anses vara skäligen misstänkt för ett brott krävs att det föreligger konkreta omständigheter som med viss styrka talar för att personen i fråga har begått den gärning som misstanken avser (se t.ex. JO 1992/93 s. 204 och 1993/94 s. 101).

Vad först gäller husrannsakan i bilen framgår det av utredningen att enligt polismännens bedömning uppträdde AA på ett sådant sätt när han stoppades att det fanns anledning att misstänka att narkotika förvarades i bilen, t.ex. förde han ned handen mot passagerarsidan i bilen. Det kunde således inte uteslutas att AA försökte gömma undan rester av den narkotika som han misstänktes ha brukat, varför polisen vid en husrannsakan möjligen kunde påträffa något som skulle kunna bli föremål för beslag. Mot bakgrund härav finner jag inte anledning att ifrågasätta beslutet om husrannsakan i denna del.

När det gäller husrannsakan i bostaden var situationen emellertid något annorlunda. JO har tidigare uttalat att det förhållandet att en känd narkotikamissbrukare uppträder påverkad av annat än alkohol inte kan grunda en skälig misstanke om annat än eget bruk av narkotika (JO 1993/94 s. 101). Enligt polismyndigheten hade det genom spaning kommit fram att AA hanterade narkotika för eget bruk men några

Det ovan anförda leder till slutsatsen att jag är kritisk mot DD:s beslut i den del det avser husrannsakan i bostaden. Polismyndigheten har också anfört att beslutet i det avseendet möjligen framstår som mindre välgrundat.

I ärendet har vidare uppmärksammats att den blankett som används inom åklagarväsendet vid beslut om tvångsmedel m.m. också i viss utsträckning nyttjas av poliser vid polismyndigheten. En sådan användning kan lätt ge en utomstående intrycket att de dokumenterade besluten har fattats av åklagare, vilket naturligtvis inte är godtagbart. Jag noterar att polismyndigheten kommer att se över rutinerna för blanketthanteringen.

Vad som i övrigt kommit fram i ärendet ger inte anledning till något uttalande eller någon åtgärd från min sida.

Ärendet avslutas med den kritik som ligger i vad jag nu har anfört.