JO dnr 4418-1998

Fråga om socialnämnds ansvar för att faderskapet till ett barn klarläggs när det, efter att nämnden godkänt viss mans bekräftelse av faderskapet, kom fram att modern vid barnets födelse var gift med en annan man

AA födde den 26 juli 1993 sonen BB. Den 10 augusti 1993 undertecknade CC – som vid denna tidpunkt var sambo med AA – en bekräftelse av att han är far till BB. Bekräftelsen godkändes samma dag skriftligen av AA och Socialnämnden i Solna kommun.

Solna tingsrätt dömde genom dom den 6 september 1994 till äktenskapsskillnad mellan AA och DD. I domen antecknades att parterna ingått äktenskap med varandra år 1986 i Chile.

Hösten 1997 kontaktade CC familjerätten vid socialförvaltningen i Solna kommun och meddelade att faderskapet till BB inte fastställts på ett juridiskt korrekt sätt eftersom AA vid tidpunkten för BB:s födelse var gift med annan man, DD.

I en anmälan till JO klagade CC på Socialnämnden i Solna kommun för handläggningen av faderskapsärendet. Han anförde bl.a. att BB har en ”felaktig juridisk far” men att socialnämnden inte har sett till att faderskapet har utretts och fastställts av domstol.

Inledningsvis infordrades socialförvaltningens handlingar i ärendet.

Därefter remitterades anmälan till Socialnämnden i Solna kommun för utredning och yttrande avseende vilka överväganden i frågan om fastställande av faderskapet för BB som nämnden gjort sedan den fick kännedom om att AA var gift vid BB:s födelse. Nämnden överlämnade som remissvar ett av avdelningschefen EE och sektionschefen FF undertecknat yttrande vari anfördes följande.

Såsom tidigare redovisats i familjerättens skrivelse av 1998-12-01 till JO fastställdes faderskapet för BB på sedvanligt sätt för sammanboende föräldrar 1993-08-10.

I slutet av år 1997 kontaktade CC GG, vårdassistent på familjerätten i Solna. Han uppgav att han felaktigt fått en skuld till försäkringskassan för utgivna underhåll. Han menade att han inte var juridisk far till BB. Kopia av faderskapsbekräftelse och personbevis skickades till honom 1997-12-12 för att visa att han var registrerad som far och vårdnadshavare.

Sommaren 1998 meddelade CC att Kammarrätten i en dom fastställt att han inte var far till BB. GG kontaktade kammarrätten och fick en kopia av kammarrättens dom av 1998-06-10 samt länsrättens dom av 1997-11-12 (bilaga 1 [här utelämnad; JO:s anmärkning]). I länsrättens dom befanns CC vara betalningsskyldig för utgivet underhållsstöd för BB medan kammarrätten fann att han inte var återbetalningsskyldig. Kopior av de båda domsluten skickades vidare till socialkonsulenten. Efter några veckor kontaktade GG socialkonsulenten igen och diskuterade ärendet. Inget råd gavs att familjerätten skulle inleda utredning, däremot hänvisades till tingsrätten för rådgivning om ev. utredning och åtgärd. Då CC var registrerad som BB:s far i folkbokföringsregistret vidtogs inga ytterligare åtgärder förrän 1998-11-10 när en av handläggarna på familjerätten diskuterade frågeställningar i ärendet med en notarie på Solna tingsrätt. Rekommendationen från tingsrättsnotarie var att diskutera ärendet vidare med kommunens egen jurist. I samband med samtalet med notarien skickades per fax Solna tingsrätts dom om äktenskapsskillnad mellan modern och äkta mannen till familjerätten (bilaga 2 [här utelämnad; JO:s anmärkning]).

De kontakter familjerätten tagit med olika instanser, länsstyrelsens socialkonsulent och tingsrätt bl a för att få råd om, och i så fall hur, familjerätten skulle agera i ärendet, har inte kunnat ge några direktiv. Samtliga kontakter har endast och tydligt visat att ärendet är mycket ovanligt.

CC fortsatte under hösten 1998 att kontakta tjänstemän på socialförvaltningen och hävda att familjerätten handlagt faderskapsutredningen vid BB:s födelse felaktigt.

1998-11-12, efter att polisen meddelat att CC tagit kontakt med dem i ärendet, beslöts att inleda utredning om faderskapet. Bedömningen gjordes då att det var nödvändigt att ta kontakt med modern för att häva faderskapspresumtionen för den man hon var gift med vid barnets födelse, trots att detta inte fanns registrerat i svensk folkbokföring. Vad som sedan dess har gjorts i ärendet har redovisats i familjerättens tidigare nämnda skrivelse - med bilagor - till JO. Sedan skrivelsen skickades till JO har modern uteblivit från ytterligare en besökstid och hon har inte heller på annat sätt tagit kontakt med familjerätten. Handläggaren har per brev informerat henne om att ärendet kommer att överlämnas till advokat för att fortsätta att driva hävandet av äkta mannens faderskap i tingsrätten. CC har för kännedom fått kopior av de brev som hittills skickats till modern.

En anledning till att utredning inte har inletts förrän i november 1998 är att de tjänstemän som CC har haft kontakt med på socialförvaltningen inte har uppfattat att han är tveksam till om han är BB:s biologiska far. Han har uppgett att familjerätten handlagt ärendet felaktigt och att BB saknar juridisk far vilket har emotsagts av kontroller med folkbokföringsregistret som har visat att CC är registrerad som BB:s far. Han har inte heller önskat att socialtjänsten skulle ta kontakt med BB:s mor i ärendet.

I övervägandena i samband med att CC kontaktat familjerätten har också vägts in att han först 1997, i samband med försäkringskassans återkrav för utgivet underhållsstöd, har kontaktat familjerätten, trots att moderns äktenskapsskillnad blev klar redan 1994.

CC yttrade sig över remissvaret.

Av bekräftelse daterad den 10 augusti 1993 framgår att godkännande från mannen i äktenskapet saknas. Hävandet av faderskapspresumtionen har, såvitt utredningen visar, därför inte skett på föreskrivet sätt. Kammarrätten finner under sådana förhållanden att någon återbetalningsskyldighet inte kan åläggas CC på grundval av bekräftelsen.

Frågan är då om CC:s uppgift att han är far till BB kan föranleda att han, trots att faderskapspresumtionen enligt 1 kap. 1 § föräldrabalken inte hävts, ändå kan åläggas återbetalningsskyldighet. Enligt 22 § andra stycket USL kan en man åläggas återbetalningsskyldighet, trots att faderskapet inte är fastställt, om det pågår ett mål om fastställande av faderskap till ett barn och det finns sannolika skäl för att den instämde är far till barnet. Någon talan om hävande av faderskapspresumtion eller fastställande av faderskap är, såvitt framkommit, inte väckt. Kammarrätten finner att förutsättningar för att ålägga CC återbetalningsskyldighet på denna grund inte föreligger. - Det förhållandet att han är registrerad som far i folkbokföringsregistret föranleder ingen annan bedömning.

JO tog del av journalanteckningarna avseende tiden efter det att remissvaret upprättades.

Enligt journalanteckning den 21 januari 1999 hade förvaltningen erhållit följande besked från den advokat som konsulterats: Advokaten kan inte driva ärendet i tingsrätt; en stämningsansökan skulle avvisas av tingsrätten. I nuvarande situation är inte socialnämnden barnets företrädare. Även om modern skulle ha medverkat skulle man inte kunnat skicka in en stämningsansökan ”då situationen i folkbokföringen rent faktiskt är korrekt”. Eventuellt kan vårdnadshavarna själva agera och försöka få tingsrätten att ta upp ärendet.

Av en journalanteckning framgår att ärendet avslutades den 27 augusti 1999 med motiveringen att nämnden inte kunde agera mer i saken.

I ett beslut den 8 september 2000 anförde JO André följande.

Om modern är gift vid barnets födelse skall, enligt 1 kap. 1 § föräldrabalken (FB), mannen i äktenskapet anses som barnets far. Av 2 § samma kapitel framgår att faderskapspresumtionen kan hävas antingen genom rättens förklaring att annan man är barnets far (första stycket) eller genom att mannen i äktenskapet godkänner annan mans bekräftelse att han är barnets far (andra stycket).

Om modern inte är gift vid barnets födelse fastställs, enligt 1 kap. 3 § FB , faderskapet genom bekräftelse eller dom. I 1 kap. 4 § FB föreskrivs bl.a. att bekräftelsen skall skriftligen godkännas av socialnämnden och modern.

Den 10 augusti 1993 bekräftade CC skriftligen att han är far till barnet BB. Samma dag godkändes faderskapsbekräftelsen av modern AA, som då var sambo med CC, och socialnämnden. Vid denna tidpunkt hade nämnden – såvitt utredningen visar – ingen uppgift om att AA var gift med en annan man när BB föddes. Det finns därför inte anledning att rikta kritik mot att nämnden godkände CC:s bekräftelse av faderskapet.

CC:s – såvitt framkommit – oemotsagda uppfattning är att han är biologisk far till BB. CC:s faderskapsbekräftelse saknar emellertid DD:s godkännande. Det ankommer ytterst på allmän domstol att lösa den konflikt som här uppstått mellan faderskapspresumtionen å ena sidan och faderskapsbekräftelsen å den andra. Som JO bör jag i princip inte föregripa en sådan eventuell prövning.

I 2 kap. 9 § första stycket FB stadgas att om en viss man enligt 1 kap. 1 § FB skall anses som far till ett barn som står under någons vårdnad och barnet har hemvist i Sverige, skall socialnämnden, om vårdnadshavaren eller någon av vårdnadshavarna eller mannen begär det och det är lämpligt, utreda om någon annan man kan vara far till barnet. Enligt lagtexten är sålunda kretsen av de personer som av socialnämnden kan påkalla en utredning ganska snäv och omfattar t.ex. inte annan man än den som modern var gift med vid barnets födelse. I förarbetena till bestämmelsen har emellertid förutsatts att nämnden utan stöd av särskild bestämmelse skulle kunna medverka vid utredning om faderskapet till barn som fötts under äktenskap, när nämnden med hänsyn till barnets bästa och övriga omständigheter finner skäl därtill. Enligt förarbetsuttalandena kan nämnden inleda utredning på begäran av andra personer än de som uppräknas i lagtexten. Nämnden kan också företa utredning på eget initiativ (se prop. 1975/76:170 s. 305 f. och 321).

Förhållandena får i förevarande fall, när CC meddelat att AA var gift vid tidpunkten för BB:s födelse, anses ha varit sådana att det ankommit på socialförvaltningen att inleda en utredning rörande faderskapsfrågan. Situationen har varit mycket speciell och jag har förståelse för att socialförvaltningen åtminstone till en början ställde sig frågande till sin roll i sammanhanget.

Förvaltningen borde rimligen ha vänt sig till juridisk expertis för att få råd om de olika handlingsalternativ som fanns. Av utredningen framgår att det dröjde cirka ett år innan advokat kontaktades. Den tiden framstår som för lång.

Kammarrättens i Stockholm dom, som redogjorts för ovan, illustrerar vilka följder oklarheten rörande faderskapet kan få. Att det råder osäkerhet rörande en så viktig fråga är självfallet inte tillfredsställande.

Nämnden fungerar i viss utsträckning som ställföreträdare för barn. I mål om fastställande av faderskap förs barnets talan av nämnden och/eller modern ( 3 kap. 5 § FB ). När det gäller mål om hävande av faderskapspresumtionen får nämnden däremot inte föra barnets talan. I sådana mål förs underårigt barns talan av förmyndare eller god man när sådan enligt 11 kap. skall förordnas ( 3 kap. 4 § FB ). Finner socialnämnd att det ligger i barnets intresse att talan om hävande av faderskapspresumtionen väcks skall nämnden hos överförmyndaren anmäla behov av att god man förordnas för barnet ( 42 § socialtjänstförordningen [1981:750]). Den gode mannen kan sedan väcka talan för barnet. En talan om hävande av

Det framstår som angeläget att skapa full klarhet rörande faderskapet för BB. Såvitt framgår av utredningen har inte BB:s mor velat medverka för att utreda saken och CC har inte heller väckt talan i frågan. Nämnden har inte behörighet att för egen del eller som företrädare för BB väcka talan om hävande av faderskapspresumtionen. Det kan därför finnas anledning för nämnden att göra anmälan till överförmyndaren om att BB eventuellt har behov av god man. Jag utgår från att nämnden tar ställning till den frågan med anledning av vad som kommit fram i ärendet här.