JO dnr 4420-2013

Den 27 juli 2013 skrev en professor vid Lunds universitet, AA, ett antal inlägg på den s.k. mikrobloggen Twitter. I inläggen kallade AA en namngiven person för ”vidrig”, ”avskyvärd” och en ”plåga”. Den 2 augusti 2013 publicerade tidningen Sydsvenskan en artikel med rubriken ”Twittrande professor läxas upp”. Av artikeln framgick bl.a. följande:

BB, dekan vid naturvetenskapliga fakulteten, säger att Twitterinläggen är mycket olyckliga, att de skadar Lunds universitet och inte är förenliga med universitetets värdegrund. Även om [AA] har agerat som privatperson associerar många det inträffade med Lunds universitet. – Vi oroar oss att det här skadar universitetet. Det kan vara donationer som uteblir, att forskningsanslag försvinner. Allmänheten måste ha ett förtroende för att vi gör seriösa och bra saker. Vi får inte associeras med sådant här, säger BB. På tisdag ska universitetet reda ut vad som har hänt. Då är professor [AA] inkallad på möte. – Då ska vi förhoppningsvis vara överens om att det aldrig upprepas, säger BB.

Det som nu diskuteras handlar också om när vi som professorer, det vill säga universitetets högsta akademiska företrädare inom våra kompetensområden, uppträder som dessa företrädare och när vi uppträder som privatpersoner. Kan vi någonsin vara privata? Givetvis kan vi det. Vi har rätt till ett privatliv och rätt till privata åsikter oavsett vilka de är. Men positionen som professor innebär ett särskilt ansvar. Mitt ord skrivet eller muntligt framfört har stor tyngd och genomslag. Det gör att jag alltid måste tänka på hur jag uttrycker mig i debatter och diskussioner.

I en anmälan till JO ifrågasatte DD, mot bakgrund av de uppgifter som hade framkommit i tidningsartiklarna, om Lunds universitet hade agerat på ett korrekt sätt. I anmälan gjordes det gällande bl.a. att universitetet begränsat de anställdas grundlagsskyddade rätt till yttrande- och meddelarfrihet.

Till anmälan hade DD bifogat fyra tidningsartiklar från Sydsvenskan.

Anmälan och artiklarna remitterades till Lunds universitet, och i sitt remissvar anförde universitetet, genom prorektor EE, bl.a. följande:

Yttrandefriheten är en förutsättning för en fri debatt om vårt samhälle, vilken Lunds universitet särskilt värnar om. Universitetet har på intet sätt önskat hindra någon att uttrycka tankar, åsikter och känslor. Lunds universitet menar dock, i sin roll som arbetsgivare, att det föreligger ett arbetsmiljöansvar med krav på att agera för att utreda händelser som kan påverka arbetsplatsen och dess anställda och som kommit till arbetsgivarens kännedom.

I förekommande fall har ett twitterinlägg upplevts som stötande och orsakat ett ifrågasättande av universitetets opartiskhet som statlig myndighet. Ifrågasättande från allmänheten har inkommit till universitetet i form av telefonsamtal och epost som ställts till såväl universitets- som fakultetsledning. Mot bakgrund av detta såg Lunds universitet, som arbetsgivare, ett behov att prata med medarbetaren som författat inlägget om vad som egentligen inträffat och samtidigt berätta om de reaktioner universitetet fått. Reaktionen från allmänheten mot universitetet uppstod troligen på grund av att medarbetaren på sitt twitterkonto valt att presentera sig som professor vid Lunds universitet. Vid det samtal som senare hölls med medarbetaren, framkom dock att medarbetaren själv valt att ta bort sin tjänstetitel och arbetsgivare från sitt konto/inlägg snart efter att inlägget gjorts.

Vid nämnda samtal pratades det därutöver om de högt ställda krav som ställs på myndighetens opartiskhet och att den offentliga makten ska utövas med respekt för människors frihet och lika värda. Dessa krav var de närvarande på mötet helt överens om. Mötet resulterade inte i några åtgärder och det är universitetets uppfattning att medarbetaren inte uppfattade samtalet som något annat än just ett samtal mellan arbetsgivare och anställd.

Lunds universitet har således på intet sätt uppfattat att samtalet hindrat eller i framtiden kommer att förhindra medarbetarens yttrandefrihet eller meddelarfrihet.

DD gavs möjlighet att kommentera remissvaret.

Det är riktigt att han via Twitter fällde ”hårda ord” mot en namngiven person. Händelsen skedde under hans semester, via ett privat Twitterkonto, och alla meddelanden skickades via hans privata mobiltelefon. Uppgiften om att han på Twitterkontot skulle ha angett sin tjänstetitel och arbetsgivare är felaktig. Några sådana uppgifter har aldrig funnits på kontot. Inte heller fanns det någon länk till universitetets hemsida. Den från Lunds universitets sida antydda kopplingen mellan Twitterinlägget och universitetet har aldrig existerat. Däremot framgick det att inläggen var personliga (”personal tweets”), vilket enligt honom är en tydlig deklaration om att han inte twittrade som anställd och professor vid Lunds universitet. För att göra detta extra tydligt ändrade han några dagar efter händelsen sin profiltext och angav att ”all tweets are private and do not represent the views of my employer” [ alla inlägg är privata och representerar inte min arbetsgivares ståndpunkter, fritt översatt av JO ].

Den 29 juli 2013 blev han kontaktad av dekanen för Naturvetenskapliga fakulteten vid Lunds universitet, BB, och ombads att bestämma en mötestid där de kunde diskutera det inträffade. Han gick med på detta och uppfattade det hela som ett ”utredande möte” där bara han och BB skulle delta. Mötet skulle äga rum den 6 augusti 2013. Den 2 augusti publicerades emellertid en artikel i Sydsvenskan där BB bl.a. uttalade att parterna efter mötet förhoppningsvis skulle ”vara överens om att det aldrig upprepas” [ se vidare under rubriken ”Bakgrund”, JO:s anm. ]. Med detta uttalande föregrep BB det kommande mötet genom att redan ha bestämt sig för att det AA gjort inte skulle upprepas. Än mer anmärkningsvärt var att AA inför mötet fick information om att han skulle ha med sig en facklig representant till mötet, samt att vicerektor CC skulle medverka, liksom AA:s prefekt FF. Det var tydligt att det utredande mötet sågs som allvarligare än vad han hade fått intryck av vid den första kontakten med BB. Han kände starkt obehag, eftersom det var uppenbart att universitetets ledning tyckte att han hade agerat i tjänsten, trots att det var fråga om ett privat ”gräl”.

Vid mötet med universitetet klargjorde han att AA hade agerat som privatperson och bara utövat sin grundlagsskyddade yttrandefrihet. Han beklagade sina formuleringar men framhöll att han redan offentligen hade bett om ursäkt för detta. Den fackliga representanten var mycket tydlig med att det inte var fråga om något universitetsärende och att universitetet inte hade någon rätt att reglera eller ha synpunkter på sina anställdas åsikter eller sätt att uttrycka sig. Universitetets representanter syntes vara införstådda med detta, och AA finner det därför anmärkningsvärt att BB efter mötet i en artikel i Sydsvenskan uppgett att han skulle ha bett om ursäkt och ”lovat att inte göra om det”. Universitetet har inte någon rätt att begära några löften från honom om vilka uttalanden han ska göra som privatperson.

Till yttrandet hade AA bifogat sju tidningsartiklar.

I ärendet aktualiseras den grundlagsskyddade yttrandefrihet som varje medborgare är tillförsäkrad gentemot det allmänna. Rätten till yttrandefrihet följer av 2 kap. 1 § regeringsformen , 1 kap. 1 § andra stycket tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen . Enligt regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad en frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor. Enligt 2 kap. 20 § regeringsformen får yttrandefriheten begränsas genom lag.

Genom tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen ges yttrandefriheten ett särskilt skydd. Den s.k. meddelarfriheten innebär enligt 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen att det står var och en fritt att, då annat inte särskilt anges i förordningen, meddela uppgifter och underrättelser i vilket ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift. En motsvarande bestämmelse för möjligheten att lämna uppgift till bl.a. radio och TV återfinns i 1 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen .

För de ovan redovisade lagregleringarna saknar det betydelse om en medborgare är offentligt anställd. Det innebär att bestämmelserna ger offentligt anställda samma skydd som alla andra medborgare. En offentligt anställd har alltså rätt att fritt ge uttryck för sin uppfattning. JO har i tidigare ärenden slagit fast att yttrandefriheten även ger rätt för en offentligt anställd att fritt ge uttryck för sin uppfattning om den egna myndighetens verksamhet, så länge inte tystnadsplikten lägger hinder i vägen (se exempelvis JO 2005/06 s. 453).

Det skydd för yttrandefriheten som regeringsformen och tryckfrihetsförordningen respektive yttrandefrihetsgrundlagen anger är ett skydd gentemot ”det allmänna”. Det allmänna omfattar t.ex. statliga myndigheter. Skyddet innebär att en myndighet inte får ingripa mot någon för att han eller hon har använt sig av sin grundlagsskyddade rätt att ge uttryck för sin uppfattning. En myndighet får inte heller försöka motarbeta att den anställde använder sig av sina rättigheter eller, genom generella uttalanden eller kritik i enskilda fall, försöka påverka arbetstagaren i fråga om det sätt på vilket denne utnyttjar sin yttrandefrihet. Detta gäller även i de fall en myndighet anser att arbetstagaren har lämnat felaktiga uppgifter. Myndigheten är i stället hänvisad till att på lämpligt sätt bemöta och rätta sådana uppgifter.

Mina överväganden

Yttrandefriheten är en i ett demokratiskt samhälle grundläggande och central rättighet. Den utgör en förutsättning för en fri debatt i allmänhet. Därtill är den en förutsättning för att det ska kunna föras diskussioner om lämpligheten och riktigheten av myndigheters handlande, och den ska även möjliggöra en granskning av hur offentliga tjänstemän och deras uppdragstagare sköter sina åligganden. Av den anledningen är det alltid allvarligt om företrädare för en myndighet agerar på ett sätt som står i strid med den grundlagsskyddade rätten.

Inledningsvis står det klart att AA gjorde de aktuella uttalandena som privatperson. Vidare noterar jag att anmälan inte tar sikte på vad som förekommit i samband med det möte som skedde mellan företrädare för universitetet och AA den 6 augusti 2013. I stället är frågan om företrädare för universitetet i samband med de artiklar som förekom i Sydsvenskan uttalat sig på ett sätt som inte är förenligt med AA:s yttrandefrihet.

I en artikel den 2 augusti 2013 uttalade dekanus BB bl.a. att AA:s inlägg var ”mycket olyckliga” och att de ”skadade” universitetet. Vidare uttalade han att universitetet inte får associeras med ”sådant här” och att det kommande mötet förhoppningsvis skulle leda fram till att universitetet och AA skulle ”vara överens om att det aldrig upprepas”. Jag har förståelse för att såväl AA som andra som läste artikeln kunde uppfatta dessa uttalanden som att företrädare för universitetet ansåg sig ha en rätt att ha åsikter om hur en medarbetare väljer att utnyttja sin yttrandefrihet. Uttalandena kan dessutom uppfattas som att universitetets företrädare ansåg sig ha en möjlighet att begränsa denna rättighet.

Uttalandena från AA – som fick företrädare för Lunds universitet att framföra dessa åsikter – har inte varit riktade mot universitetets verksamhet. Universitetets reaktion har enbart orsakats av att AA genom sitt agerande kränkt en namngiven person. Åtgärderna har alltså inte föranletts av att AA skulle ha framfört kritik mot sin arbetsgivare. Eftersom åtgärderna inte syftat till att tysta kritik från en anställd, skulle det kunna tyckas att det finns skäl att se mindre allvarligt på det inträffade. Emellertid vill jag framhålla att företrädare för

Det har funnits en uppenbar risk för att universitetsanställda kan ha uppfattat uttalandena som att det råder en mer begränsad yttrandefrihet för dem än för medborgarna i övrigt. Det är givetvis allvarligt och riskerar att leda till att de anställda inte vågar ge uttryck för sina åsikter. Av den anledningen vill jag understryka vikten av att företrädare för myndigheter inte uttalar sig på sätt som kan uppfattas som att myndigheten vill begränsa de anställdas yttrandefrihet. Jag finner inte anledning att göra något ytterligare uttalande i saken.

Ärendet avslutas.