JO dnr 4930-2010

I en anmälan, som kom in till JO den 24 augusti 2010, anförde L.P. i huvudsak att hon den 11 oktober 2009 inkom med en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen (DO) och att beslut i ärendet vid tidpunkten för anmälan ännu inte fattats.

Anmälan remitterades till DO för yttrande. DO Katri Linna anförde i remissvar den 19 oktober 2010 bl.a. följande.

– – –

Handläggning av ärenden som rör arbetslivet

Ärenden som rör arbetsliv kan gälla såväl förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare som ärenden som rör arbetsmarknadspolitisk verksamhet och arbetsförmedling.

För de ärenden som gäller förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare gäller de särskilda preskriptionsreglerna i lagen om anställningsskydd, annan arbetsrättslig lagstiftning och kollektivavtal. Dessa är regelmässigt korta och tvingar handläggare att göra prioriteringar i förhållande till andra ärenden inom arbetslivet, där diskrimineringslagens tvååriga preskription gäller.

Detta medför att handläggningen av ärenden som rör bland annat Arbetsförmedlingen och där det är längre preskriptionstider inte handläggs lika skyndsamt.

Handläggning av det aktuella ärendet

L.P. har upplevt sig könsdiskriminerad av arbetsförmedlingen. Hennes anmälan till DO inkom den 11 oktober 2009. Den 23 oktober fick hon en begäran att komplettera sin anmälan. Därefter har

e-postväxling skett mellan henne och DO, liksom kontakter via telefon under perioden den 23 oktober 2009 - den 24 augusti 2010.

Av dagboken i ärendet, ANM 2009/1871, framgår att en e-post med begäran om komplettering skickats till anmälaren den 23 oktober 2009 och att ansvarig handläggare därefter haft upprepade och regelbundna kontakter med anmälaren.

De händelser som noterats i diariet är inkommande eller expedierade handlingar, liksom övriga kontakter som haft betydelse för ärendets handläggning.

Ett beslut att inte gå vidare i L.P:s ärende fattades den 27 augusti 2010. Det skickades till henne och ärendet avslutades.

DO:s bedömning

Skälet till den relativt långa handläggningstiden har DO redovisat på föregående sida. DO kan hålla med om att handläggningen tagit lång tid, men anser mot bakgrund av det anförda att den ändå är rimlig.

DO beklagar att anmälaren uppfattat att ett ställningstagande var nära förestående och att det sedan dröjde.

DO:s akt i ärendet inhämtades och granskades. Därefter yttrade sig L.P. över remissvaret.

Enligt 7 § förvaltningslagen (1986:223) ska ett ärende där någon enskild är part handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Detta innebär bl.a. att en myndighet har ett ansvar för att driva sina ärenden framåt.

Av utredningen framgår att L.P:s anmälan till DO inkom den 11 oktober 2009. Det dröjde därefter drygt tio månader, varav DO förhöll sig helt passiv i sju, innan beslut i ärendet fattades den 27 augusti 2010. DO förtjänar kritik för den utdragna handläggningen.

Jag noterar att DO i sitt remissvar har anfört att e-postväxling, liksom kontakter via telefon, skett mellan L.P. och DO under perioden den 23 oktober 2009 - den 24 augusti 2010 och att detta varit skälet till den långa handläggningstiden. DO:s uppgift är anmärkningsvärd då det av dokumentationen i ärendet framgår att några utredningsåtgärder inte vidtogs av DO efter den 11 januari 2010. Däremot kontaktade L.P. myndigheten vid ett flertal tillfällen, bl.a. den 25 maj, den 3 augusti och den 19 augusti 2010, och efterfrågade besked i ärendet. Återkoppling från DO till L.P. skedde emellertid först den 20 augusti 2010. Det kan konstateras att myndigheten borde ha lämnat L.P. någon form av besked långt tidigare. Genom att inte återkomma till L.P. inom rimlig tid har DO åsidosatt den serviceskyldighet som enligt 4 § förvaltningslagen ålegat myndigheten. Detta är självfallet inte acceptabelt. DO förtjänar kritik också i denna del.

Ärendet avslutas.