JO dnr 5493-2008

M.K. framförde i en anmälan klagomål mot bl.a. Polismyndigheten i Skåne och Åklagarmyndigheten, Malmö åklagarkammare. Han begärde att JO skulle granska polis och åklagares agerande i samband med att hans 16-årige bror, A.K., misstänktes för grov våldtäkt av barn m.m.

M.K. uppgav i anmälan bl.a. följande.

Hans bror befann sig den 25 september 2008 omkring kl. 16.30 ensam hemma i familjens lägenhet. När A.K. skulle gå ut möttes han av ett antal polismän som stod utanför dörren. Polismännen ville tala med honom och några av dem började fotografera och undersöka lägenheten. A.K. fick inte veta varför de handlade på

detta sätt. När polismännen skulle ta med A.K. från platsen bad han att få kontakta sin familj, men han nekades detta. Först vid 18-tiden kontaktades A.K:s anhöriga.

M.K. var med då A.K. förhördes på kvällen. Han upplevde dock att både han och hans bror blev lurade av förhörsledaren. Denne antydde nämligen först att A.K. kunde bli släppt om han gick med på att bli förhörd utan offentlig försvarare men att han annars skulle få stanna kvar över natten till dess att en advokat kunde förordnas. A.K. gick därför med på att förhöret hölls i förhoppningen om att han skulle bli frigiven efter förhöret men i stället anhölls han.

Handlingar hämtades in från polismyndigheten och från Malmö åklagarkammare, varvid bl.a. följande kom fram.

Den 25 september 2008 omkring kl. 14 beordrades en polispatrull till en adress i Malmö med anledning av att en sexårig flicka påstods ha blivit inlockad i en lägenhet och där utsatt för sexuella övergrepp. När polispatrullen kom till platsen kontaktades vice chefsåklagaren Bo Birgerson, som kl. 15.20 beslutade om husrannsakan för att genomföra en brottsplatsundersökning och identifiera manspersoner i lägenheten. Innan husrannsakan påbörjades kom en ung man ut från lägenheten. Han var den enda som befann sig i lägenheten och han identifierades som A.K., 16 år. Polisinspektören Andy Roberts beslutade kl. 17.00 att A.K. skulle medtas till polisstationen för förhör.

A.K. medtogs för att höras som ”annan”, dvs. inte som misstänkt. Förhörsledaren, polisinspektören Marie Steén, kontaktade före förhöret M.K. Han underrättades om att A.K. var hos polisen och att denne skulle förhöras. Enligt en anteckning i förhörsprotokollet skulle M.K. underrätta modern att A.K. var hos polisen eftersom hon inte pratade svenska. Förhöret pågick mellan kl. 18.16 och 19.05.

Kammaråklagaren Lars Magnusson beslutade därefter att A.K. var skäligen misstänkt för brottet. Marie Steén höll sedan ett nytt förhör med A.K., som påbörjades kl. 22. Vid detta förhör var M.K. närvarande. A.K. delgavs misstanke om grov våldtäkt mot barn. Han förnekade brott och synes därefter ha hörts om i huvudsak samma omständigheter som han hördes om vid det tidigare förhöret. A.K. underrättades om sin rätt till försvarare. Enligt en anteckning i förhörsprotokollet önskade han inte biträde av advokat vid förhöret, men vid en eventuell rättegång. Lars Magnusson beslutade efter förhöret att A.K. skulle anhållas.

A.K. häktades, enligt ett beslut av Malmö tingsrätt, den 27 september. Åklagaren hävde häktningsbeslutet den 15 oktober och beslutade att A.K. omedelbart skulle försättas på fri fot för att omhändertas enligt ett beslut med stöd av lagen ( 1990:52 ) med särskilda bestämmelser om vård av unga.

Ärendet remitterades till polismyndigheten som anmodades att – efter hörande av de inblandade polismännen – inkomma med upplysningar och yttrande om bl.a. följande.

1. Vilka överväganden som gjordes inför att A.K. hördes som ”annan” samt om frågan i vilken egenskap han då skulle höras diskuterades med åklagaren inför förhöret.

2. Vilka överväganden som gjordes i anslutning till att A.K. medtogs till förhör och även senare under kvällen beträffande frågan om försvarare, särskilt mot bakgrund av att A.K. endast var 16 år och det anmälda brottet var allvarligt, samt om frågan diskuterades med åklagaren.

Polismyndigheten (länspolismästaren Eva Årestad Radner) kom in med ett remissvar i vilket redovisades upplysningar och yttrande om ärendet. Sammanfattningsvis gjorde myndigheten bedömningen att handläggningen av ärendet i allt väsentligt skett på ett korrekt sätt.

Ärendet remitterades därefter till Åklagarmyndigheten som anmodades att inkomma med upplysningar och yttrande om följande.

1. Vilka kontakter Bo Birgerson hade med polisen med anledning av att en person påträffades i samband med husrannsakan samt vilka överväganden han gjorde och beslut/besked han fattade/gav med anledning av vad som kom fram vid dessa kontakter.

2. Vilka överväganden Lars Magnusson gjorde i frågan om A.K:s behov av försvarare i samband med att han gav direktiv om att A.K. skulle höras som skäligen misstänkt.

Åklagarmyndigheten (vice riksåklagaren Kerstin Skarp) kom in med ett remissvar jämte upplysningar från vice chefsåklagaren Mats Svensson, Bo Birgerson och Lars Magnusson.

Bo Birgerson upplyste i korthet: Den aktuella eftermiddagen blev han uppringd av polisen. Andrahandsuppgifter om brottet och utpekandet av brottsplatsen innebar att det fanns grund för att inleda förundersökning och företa

husrannsakan, men vid den tidpunkten hade det inte kunnat utredas om någon var skäligen misstänkt för brottet. Hans bedömning ändrades inte av att den person som kom ut från lägenheten kunde beskrivas som ”en pojke”. Däremot gav påträffandet av pojken på den misstänkta brottsplatsen anledning till att hålla förhör med honom. Förhöret borde hållas snarast möjligt men inte på brottsplatsen. Eftersom han ansåg att personen inte var skäligen misstänkt skulle förhöret med honom genomföras som ett förhör med envar enligt 23 kap. 6 § rättegångsbalken med beaktande av reglerna om förhör med barn i förundersökningskungörelsen . Hur förhöret lämpligen borde genomföras diskuterades bl.a. med yttre befälet Andy Roberts, som var en av de poliser som kontaktade honom i ärendet. Det är i och för

sig möjligt att fatta beslut om hämtning till förhör utan föregående kallelse av en person som inte är misstänkt för brott. Hans minnesbild av diskussionen med Andy Roberts är dock att den påträffade personen inte vägrade att inställa sig till förhör men att denne ville invänta sina föräldrar. Eftersom lägenheten var bevakad av polis ansåg han inte heller att den påträffade personen kunde undanröja bevis eller på annat sätt försvåra utredningen. Hans uppfattning var att Andy Roberts hade kontroll över den kommande förhörssituationen. Därefter avslutades deras kontakt.

Lars Magnusson upplyste i korthet: Han kontaktades först efter att A.K. hörts som ”annan” och gjorde, sedan han fått förhöret och omständigheterna kring brottet redogjorda för sig, bedömningen att A.K. var skäligen misstänkt för våldtäkt mot barn. Han hade i det läget att besluta om A.K. skulle delges misstanke om brott och anhållas eller om han skulle låta denne gå, med fara att han skulle undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning. Eftersom misstanken gällde ett så allvarligt brott ansåg han att det senare inte var något alternativ. Han beslutade därför att A.K. skulle delges misstanke om brott. Beslutet att höra honom som misstänkt fattades kl. 20.06 en onsdagskväll. Avsikten var inte att A.K. skulle utsättas för ett nytt ingående förhör, utan att han skulle delges skälig misstanke om brottet samt höras om sin inställning till brottsmisstanken och i frågan om försvarare. Naturligtvis vore det bäst om en 16-årig misstänkt hade en offentlig försvarare vid sin sida men vid denna tidpunkt saknades möjlighet att få en offentlig försvarare förordnad.

Mats Svensson anförde följande.

Vice chefsåklagaren Bo Birgersons kontakter med polisen

Bo Birgerson har som jouråklagare den 25 september 2008 kl 15.35 i ett ärende om våldtäkt mot barn beslutat om reell husrannsakan för brottsplatsundersökning på den utpekade brottsplatsen. Han har samtidigt beslutat om identifiering av män/pojkar i lägenheten. Genom besluten har ledningen av förundersökningen övertagits av åklagare.

Sedan A.K. anträffats i lägenheten har Bo Birgerson beslutat att A.K. skulle förhöras. Vid tidpunkten för beslutet var A.K. ännu inte skäligen misstänkt för gärningen. A.K. skulle således förhöras som envar med stöd av 23 kap 6 § RB . Yttre befäl Andy Roberts och Bo Birgerson var ense om att A.K. inte borde höras på brottsplatsen.

Av Bo Birgersons yttrande framgår att han fick uppfattningen att A.K. var beredd att frivilligt följa med för förhör och att det därför inte fanns anledning till beslut om hämtning till förhör av A.K. Något annat ska inte ha avhandlats mellan Bo Birgerson och Andy Roberts angående användandet av eventuella tvångsmedel mot A.K.

I Polismyndighetens i Skåne yttranden finns antecknat att Bo Birgerson ansåg sig inte kunna fatta något hämtningsbeslut och att Bo Birgerson och yttre befäl Andy Roberts istället kommit överens om att Andy Roberts skulle fatta beslut om medtagande till förhör enligt 23 kap 8 § RB .

Det kan konstateras att Bo Birgerson och Andy Roberts har olika uppfattning om vad som avhandlats mellan dem. Det går inte idag att avgöra vad som avhandlats, om någon uttryckt sig oklart eller om någon missuppfattat vad som sagts.

Förutsättningarna för hämtning till förhör regleras i 23 kap 7 § RB . Särskilda hänsyn skall därvid tas till den som inte är skäligen misstänkt. I 23 kap 7 § 4 st RB och 6 § förundersökningskungörelsen stadgas att hämtning till förhör av den som inte är skäligen misstänkt bör äga rum endast när det föreligger skäl av särskild vikt för en sådan åtgärd. Vid tidpunkten för Bo Birgersons beslut fanns det anledning att anta att A.K. eller någon annan ung mansperson hade förövat ett allvarligt sexualbrott i familjens bostad. Om A.K. hade kallats till förhör eller om förhöret hade hållits i familjens bostad kunde det ha funnits risk för att A.K skulle komma att varna den som förövat gärningen vilket i sin tur kunnat påverkat möjligheterna att undanröja bevisning. Som jag ser det har det alltså funnits förutsättningar för Bo Birgerson att fatta beslut om hämtning till förhör om inte A.K. varit beredd att frivilligt följa med för förhör.

Med hänsyn till Bo Birgersons långa åklagarerfarenhet kan man utgå ifrån att han skulle fattat ett beslut om hämtning om detta hade varit nödvändigt för att förhöret skulle kunna genomföras på den tid och plats han ansett mest lämplig.

Under förutsättning att Bo Birgersons redogörelse för det inträffade är riktig har han enligt Malmö åklagarkammare handlagt frågan på ett fullt godtagbart sätt.

Kammaråklagaren Lars Magnussons överväganden i frågan om behovet av offentlig försvarare.

Av 24 § LUL framgår att för en misstänkt som inte har fyllt 18 år skall offentlig försvarare förordnas, om det inte är uppenbart att han saknar behov av försvarare. När offentlig försvarare skall förordnas, skall undersökningsledaren göra anmälan om det hos rätten.

Det föreligger en stark presumtion för att försvarare skall förordnas för en underårig misstänkt. Det skall vara uppenbart att sådant behov saknas för att detta skall underlåtas.

Om en misstänkt eller dennes vårdnadshavare begär att en offentlig försvarare skall förordnas skall en framställning, genom förundersökningsledarens försorg, omedelbart översändas till domstol oavsett vilken bedömning i saken som förundersökningsledaren gör. Det är rätten som har att pröva om ett behov av offentlig försvarare föreligger. Även om en misstänkt eller dennes vårdnadshavare uppger att det inte finns behov av en offentlig försvarare eller att det i och för sig finns ett behov men att ett förestående förhör kan genomföras utan försvarare har en förundersökningsledare att på objektiva grunder bedöma om så är fallet. Bedömningen kan således inte enbart överlåtas på den misstänkte eller dennes vårdnadshavare. Vårdnadshavaren kan dock givetvis alltid ha synpunkter på valet av försvarare.

Av utredningen framgår att yttre befäl den 25 september 2008 kl 17.00 beslutade att A.K. skulle medtas till förhör såsom annan. Efter ett förhör som hållits upplysningsvis med A.K. beslutade kå Lars Magnusson den 25 september 2008 kl 20.06 att A.K. skulle delges misstanke om grov våldtäkt mot barn. Före förhöret underrättades A.K. om rätten att ha biträde av försvarare närvarande under förhöret. A.K. uppgav att han inte önskade sådant biträde under förhöret. Förhöret avslutades kl 22.57 och Lars Magnusson fattade kl 23.23 beslut att anhålla A.K. Framställan om offentligt försvarare skickades till tingsrätten på förmiddagen dagen därefter den 26 september 2008.

För grov våldtäkt mot barn är föreskrivet fängelse i lägst fyra år. När det är fråga om misstanke om ett så allvarligt brott kan det inte anses uppenbart att behov av försvarare saknas. Det bör så långt möjligt eftersträvas att en försvarare förordnas redan vid det inledande förhöret med den misstänkte. Det ankom således på åklagaren, i egenskap av förundersökningsledare, att så fort som möjligt göra anmälan till rätten om förordnande av offentlig försvarare.

För att försvarare skall kunna förordnas under aktuella omständigheter torde krävas att domstolarna inför en försvararberedskap under kvällar och nätter.

Enligt Malmö åklagarkammare har kå Lars Magnusson handlagt frågan på enda tänkbara sätt.

Åklagarmyndighete n hänvisade i sitt remissvar till vad Mats Svensson anfört och förklarade sig dela dennes bedömning av det som kommit fram.

JO tog därefter del av Malmö tingsrätts dom den 13 mars 2009 i vilken åtalet mot A.K. ogillades (B 8042-08). Hovrätten över Skåne och Blekinge fastställde i en dom den 20 maj 2009 tingsrättens domslut (B 638-09).

M.K. yttrade sig över polismyndighetens och Åklagarmyndighetens remissvar.

I ett beslut den 17 december 2010 anförde chefsJO Melin bl.a. följande.

De grundläggande reglerna om förundersökning finns i 23 kap. rättegångsbalken (RB) och i förundersökningskungörelsen (1947:948, FUK). Förundersökning ska inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats ( 23 kap. 1 § RB ).

Beslut att inleda en förundersökning fattas av polismyndighet eller åklagaren. När förundersökningen leds av åklagaren, får han vid undersökningens verkställande anlita biträde av polismyndigheten. Han får också uppdra åt polisman att vidta en viss åtgärd som hör till förundersökningen, om det är lämpligt med hänsyn till åtgärdens beskaffenhet ( 23 kap. 3 § RB ).

Av 23 kap. 6 § RB framgår att förhör under en förundersökning får hållas med alla som antas kunna lämna upplysning av betydelse för utredningen. Förhör hålls med stöd av denna bestämmelse oberoende av om förhörspersonen är misstänkt, målsägande, vittne eller annan. Innan ett förhör påbörjas har emellertid var och en rätt att få besked om anledningen till förhöret. Det gäller alla förhör. När misstanken mot en viss person har uppnått sådan styrka att han eller hon är att anse som skäligen misstänkt för brott, tillkommer att denne vid förhöret ska underrättas om misstanken i enlighet med bestämmelsen i 18 §. Enligt 12 § FUK ska den misstänkte då också underrättas om sin rätt att anlita biträde av försvarare under förundersökningen och om att offentlig försvarare under vissa förutsättningar kan förordnas.

Av 23 kap. 7 § RB följer att den som utan giltig orsak underlåter att följa en kallelse att inställa sig till ett förhör får hämtas till förhöret. Hämtning till förhör får

ske utan föregående kallelse om undersökningen avser ett brott på vilket fängelse kan följa och det skäligen kan befaras att förhörspersonen inte skulle följa en kallelse eller att han eller hon med anledning av en kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen. Hämtning till förhör av den som ska höras som vittne eller annars utan att vara misstänkt för brott, bör äga rum endast när det föreligger skäl av särskild vikt för en sådan åtgärd. – Beslut om hämtning fattas normalt av förundersökningsledaren. Vidare föreskrifter om hämtning finns i 6 § FUK.

En person som befinner sig på den plats där ett brott förövas är på tillsägelse av en polisman skyldig att medfölja till ett förhör som hålls omedelbart därefter. Vägrar han utan giltig orsak, får polismannen ta med honom till förhöret. Detta gäller också den som befinner sig inom ett område i anslutning till den plats där ett brott nyligen förövats, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år ( 23 kap. 8 § RB ). Det är endast polismän som är behöriga att fatta beslut om medtagande till förhör. Bestämmelsen är avsedd att tillämpas i tidsmässig anslutning till brottet och redan någon eller några timmar efter brottet är bestämmelsen normalt inte längre tillämplig (se prop. 1990/91:129 s. 13 och 28 ).

För en misstänkt som inte fyllt arton år ska offentlig försvarare förordnas, om det inte är uppenbart att han saknar behov av försvarare. När offentlig försvarare ska förordnas, ska undersökningsledaren göra anmälan om det hos

rätten (24 § lagen om unga lagöverträdare, 1964:167, LUL).

Förundersökningen i det aktuella ärendet handlade om grov våldtäkt mot barn, ett allvarligt brott vars straffskala är fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Sextonårige A.K. påträffades i anslutning till den plats där brottet uppgavs ha begåtts och togs därför med från platsen för att höras på polisstationen. Enligt polismyndigheten var det Andy Roberts som – sedan Bo Birgerson vid telefonkontakt uppgett att han inte ansåg sig kunna fatta ett hämtningsbeslut – beslutade att A.K. skulle tas med för förhör med stöd av 23 kap. 8 § andra stycket RB .

Bo Birgerson har uppgett att han fått uppfattningen att A.K. inte vägrade att frivilligt inställa sig till förhöret, men att denne först ville invänta sina föräldrar och att han bl.a. därför inte beslutade om hämtning till förhör. Polismyndigheten har gett en något annan bild av samtalet mellan Bo Birgerson och Andy Roberts, men det är inte meningsfullt att försöka bringa klarhet i vad som exakt sades dem emellan.

En person som inte vill följa med frivilligt kan – under vissa givna förutsättningar – föras till en förhörslokal för att förhöras med stöd av ett beslut om hämtning till förhör eller ett beslut om medtagande till förhör. Som framgår av redogörelsen för

den rättsliga regleringen tillkommer i fråga om hämtning av personer som inte är misstänkta för brott ett krav på att det föreligger skäl av särskild vikt för en sådan åtgärd. Jag gör inte någon annan bedömning än den Åklagarmyndigheten gjort, nämligen att det i och för sig hade funnits möjlighet att vid tillfället besluta om hämtning av A.K. Enligt min mening hade detta också varit det mest lämpliga handlingssättet. Även om Bo Birgerson fått intryck av att A.K. inte motsatte sig att följa med för förhör kan graden av frivillighet i en sådan situation alltid diskuteras – inte minst när det, som i detta fall, rör sig om en ung person.

I den uppkomna situationen, när alltså Bo Birgerson inte beslutade om hämtning, har jag emellertid ingen invändning mot att A.K. togs med till förhör.

När det sedan gäller frågan om A.K. skulle höras som annan eller som misstänkt – och då också delges misstanke – noterar jag att polismyndigheten i sitt remissvar angett att det var inre befälet Magnus Nilsson som beslutade att A.K. skulle höras som annan. Jag vill med anledning av detta anmärka att det självfallet är förundersökningsledarens sak att besluta i vilken egenskap en person ska höras. För det fall det rådde oklarhet om detta inför förhöret borde således Marie Steén ha tagit kontakt med åklagaren för ett klargörande i saken. Jag noterar emellertid att Bo Birgerson upplyst att även hans uppfattning var att A.K. skulle höras som annan.

Frågan om offentlig försvarare

Av 24 § LUL framgår att för en misstänkt som inte har fyllt 18 år ska offentlig försvarare förordnas, om det inte är uppenbart att han saknar behov av försvarare. När offentlig försvarare ska förordnas ska förundersökningsledaren göra anmälan om det hos rätten.

A.K. delgavs misstanke om grov våldtäkt av barn den 25 september 2008 kl. 22.10. Enligt vad som framkommit i utredningen uppgav A.K. att han inte önskade försvarare vid förhöret men vid en eventuell rättegång.

Även om en misstänkt eller dennes vårdnadshavare uppger att ett förhör kan genomföras utan försvarare har en förundersökningsledare att på objektiva grunder bedöma om så är fallet. Bedömningen kan således inte enbart överlåtas på den misstänkte eller dennes vårdnadshavare, särskilt inte i ett fall som detta då utredningen gällde ett mycket allvarligt brott. Jag har tidigare uttalat att i de fall den misstänkte är under arton år och är misstänkt för ett allvarligare brott bör det så långt möjligt eftersträvas att en försvarare förordnas redan vid det inledande förhöret med den misstänkte (se JO 2008/09 s. 92).

Europadomstolen har i flera avgöranden haft att pröva frågan om vägran att låta försvarare närvara vid inledande polisförhör står i strid med artikel 6.1 och 6.2 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, förkortad EMRK. I en dom som meddelats i tiden efter mitt nyss nämnda avgörande har domstolen i en utvidgad sammansättning erinrat om bl.a. innehållet i artikel 37.d i FN:s konvention om barnets rättigheter som

föreskriver att ett barn som berövats sin frihet har rätt att snarast få tillgång ( prompt access ) till juridiskt biträde och annan lämplig hjälp. Domstolen erinrar vidare om att rätten till rättsligt biträde ( access to legal advice ) även annars är av stor vikt och av särskild betydelse när det gäller allvarliga anklagelser. Domstolen konstaterar att artikel 6.1 som regel kräver att den misstänkte ges tillgång till en försvarare redan under det första polisförhöret, om det inte kan visas att i ljuset av särskilda omständigheter i det enskilda fallet det fanns tvingande skäl ( compelling reasons ) att begränsa denna den misstänktes rätt. Domstolen uttalar vidare att även om tvingande skäl föreligger får en sådan begränsning – oavsett skälen för den ( whatever its justification ) – inte otillbörligt skada ( unduly prejudice ) den misstänktes rättigheter, samt att en oåterkallelig sådan skada i princip uppstår om den misstänkte utan tillgång till försvarare under förhör gör uttalanden som läggs till grund för en fällande dom (Europadomstolens dom i målet Salduz ./. Turkiet, den 27 november 2008). Domstolen har visserligen ansett att en misstänkt givetvis kan avsäga sig rätten att biträdas av en försvarare, förutsatt att det sker uttryckligt och frivilligt. Ett avstående måste emellertid ske på ett otvetydigt sätt ( in an unequivocal manner ) och omgärdas av sådana minimigarantier som svarar mot dess vikt (Yoldas ./. Turkiet, dom den 23 februari 2010).

Det kan också nämnas att Hovrätten för Västra Sverige i en dom den 16 mars 2010 i mål B 1132-10 har ifrågasatt om ett polisförhör med en underårig som var misstänkt för våldtäkt mot barn genomförts på ett sätt som var förenligt med kraven i EMRK. Förhöret hölls utan att försvarare var närvarande. Inför förhöret upplyste förhörsledaren den misstänkte endast om hans rätt till försvarare men såg inte till att denne också förstod att han inte var tvungen att uttala sig.

A.K. saknade, som framgått, biträde av offentlig försvarare vid det förhör som på kvällen den 25 september 2008 hölls med honom som skäligen misstänkt för grov våldtäkt mot barn.

Jag vill först framhålla att, när en misstänkt informeras om rätten till rättsligt biträde och om möjligheterna att förordna en offentlig försvarare, denne givetvis inte får ges intryck av att en upplysning om att det kan dröja innan en offentlig försvarare kan inställa sig lämnas för att förmå den misstänkte att avstå från rättsligt biträde. Marie Steén har upplyst att hon var noggrann med att inte påverka A.K. i dennes beslut om närvaro av en försvarare och att hon inte i något avseende sagt att A.K. skulle friges efter förhöret om han medgav att förhöret hölls utan försvarare.

När det gäller genomförandet av förhöret med A.K., där denne skulle delges misstanke om brott, har Lars Magnusson uppgett att avsikten inte var att A.K. vid tillfället skulle utsättas för ett nytt ingående förhör, utan att denne endast skulle delges skälig misstanke om brottet samt höras om sin inställning till brottsmisstanken och i frågan om försvarare. Trots detta kom ett förhållandevis långt och utförligt förhör att hållas med A.K. Utredningen har inte kunnat klarlägga anledningen till att förhöret inte hölls i enlighet med åklagarens intentioner.

Det är förundersökningsledarens ansvar att göra de överväganden, och ge de direktiv, som krävs med hänsyn till behovet av offentlig försvarare. Det är självfallet angeläget att förundersökningsledaren vinnlägger sig om att vara tydlig när direktiv ges inför ett förestående förhör. Sådana direktiv bör givetvis dokumenteras. Särskilt i ett fall som detta anser jag emellertid att förhörsledaren, när hon stod i begrepp att inleda ett mera ingående förhör, på eget initiativ borde ha rådgjort med åklagaren rörande den misstänktes behov av försvarare.

Med hänsyn till att utredningen gällde ett mycket allvarligt brott var det, enligt min mening, fel att hålla ett utförligt förhör med A.K. utan att en offentlig försvarare var närvarande. I stället borde A.K. vid det aktuella förhörstillfället, på sätt som Lars Magnusson också uppgett varit avsikten, endast ha delgetts brottsmisstanken samt hörts om sin inställning till denna och i frågan om försvarare. Ett utförligare förhör skulle sedan ha fått anstå till påföljande dag när en offentlig försvarare kunde närvara.

Jag vill mera allmänt framhålla att när det, som i detta fall, är fråga om misstanke om att en ung person begått ett allvarligt brott, kan det enligt min mening så gott som aldrig anses uppenbart att behov av försvarare saknas.

Som framgått ovan anser jag också att en offentlig försvarare så långt möjligt bör ges möjlighet att vara närvarande redan vid det inledande förhöret med den misstänkte. Jag inser emellertid att det i praktiken ibland kan uppstå problem, bl.a. med hänsyn till att det är tingsrätten som förordnar offentlig försvarare och det dessutom krävs att försvararen tämligen omgående ska kunna inställa sig.

Jag har i flera ärenden under senare år iakttagit de problem som uppstår när en person frihetsberövas under kvälls- och nattetid, dvs. under tid när tingsrätten inte har expeditionstid och en offentlig försvarare således inte kan förordnas. Det är givetvis, å ena sidan, angeläget att ett förhör hålls så snart som möjligt, bl.a. för att den misstänkte inte ska behöva vara frihetsberövad under längre tid än nödvändigt. Mot detta intresse står, å andra sidan, vikten av att förhör med en misstänkt, i synnerhet när utredningen gäller ett allvarligt brott, genomförs med de rättssäkerhetsgarantier som ska omgärda en förhörssituation. Problemet accentueras sjävfallet när det gäller unga som misstänks för brott, men är ingalunda begränsat till sådana fall.

Det finns i sådana situationer också en tydlig risk för att en misstänkt, i förhoppning om att kanske kunna friges sedan förhör hållits, väljer att avstå från sin rätt att biträdas av en offentlig försvarare.

Det kan nämnas att det tillägg om rätt till biträde vid förhör som nyligen gjorts i 23 kap. 10 § tredje stycket RB inte på något sätt löser det problem som jag nu har pekat på.

Mot bakgrund av vad som förekommit i detta ärende, liksom med hänsyn till vad jag erfarit i en rad andra ärenden, finns det anledning att överväga att införa en

möjlighet att förordna offentlig försvarare även utanför expeditionstid. Jag finner därför skäl att överlämna en kopia av detta beslut till Regeringskansliet (Justitiedepartementet) för att därigenom väcka frågan om att låta utreda hur en misstänkts rätt till biträde av offentlig försvarare vid inledande polisförhör ska kunna säkerställas.