JO dnr 95-2003

I en anmälan till JO framförde AA kritik mot inspektören BB vid Polismyndigheten i Norrbotten, polisområde Piteå Älvdalen.

Av anmälan och de till anmälan fogade handlingarna framgick bl.a. följande.

I början av oktober 2002 var det ett inbrott i AA:s bostad. Den 7 oktober 2002 gjorde han därför en polisanmälan om stöld (K20308-02). BB var handläggare i ärendet. Den 12 december 2002 lade polismyndigheten ned förundersökningen med motiveringen ”ej spaningsresultat”. En tilläggsanmälan registrerades den 18 december 2002 i vilken AA redogjorde för de saker som blivit stulna. Vidare gjorde han och en person vid namn CC kort tid efter inbrottet en anmälan om mordhot. Denna anmälan lämnades till BB. När AA den 20 december 2002 besökte polisstationen i Piteå för att hämta en kopia av tilläggsanmälan upptäckte han att mordhotet inte var upptaget. Enligt AA har BB skyddat den i ärendet utpekade gärningsmannen, eftersom BB varit stödperson åt denne under en längre tid. AA önskade att ärendet prövades på nytt av en opartisk utredare.

Muntliga upplysningar inhämtades från BB, varvid han uppgav följande. Han har inte någon närmare anknytning till den utpekade gärningsmannen och har inte heller varit stödperson för honom. Han anser sig inte ha varit jävig i ärendet. En skrivelse med anmälan om mordhot kom in i ärendet men den föranledde inte någon brottsanmälan.

Från polismyndigheten infordrades och granskades handlingarna i det aktuella ärendet. Av handlingarna framgick bl.a. följande. AA hade lämnat in flera handlingar till polisen och en av dessa var inkomstämplad den 20 november 2002. AA:s och CC:s anmälan om mordhot var lagd till handlingarna i ärendet. Någon åtgärd syntes inte ha vidtagits beträffande den tilläggsanmälan som registrerades den 18 december 2002. I protokoll över tre förhör som hölls den 5 och den 19

Ärendet remitterades till polismyndigheten för upplysningar och yttrande om

1. hur AA:s och CC:s anmälan om mordhot handlagts,

2. hur tilläggsanmälan som kom in till polisen den 18 december 2002 handlagts och

3. hur 23 kap. 21 § andra stycket rättegångsbalken (RB) tillämpats vid de tre förhör som hållits?

Polismyndigheten kom in med ett yttrande enligt bl.a. följande.

AA riktar i sin skrivelse till Justitieombudsmannen allvarlig kritik mot inspektör BB. Polismyndigheten kan ha förståelse för den besvikelse som sannolikt uppkom hos AA när beslut om nedläggningen av förundersökningen fattades den 12 december 2002. Den kritik som riktas mot utredningsmannen är emellertid inte saklig utan, enligt polismyndighetens uppfattning, ogrundad förutom vad avser underlåtenheten att uppta anmälan om olaga hot när skrivelsen kommit till BB:s kännedom.

AA:s påstående om att inspektör BB är god vän med familjen DD sedan lång tid tillbaka och att BB varit ”stödperson” för EE är felaktigt. BB har träffat EE eftersom han tidigare tränat ungdomar i fotboll. Någon närmare relation har aldrig förekommit. – – –

1. Utan BB:s vetskap har handlingar tillförts det aktuella ärendet. Tilläggsanmälan om godset och hotet har sannolikt inkommit per brev till polisen (ankomststämpel på ena bilagan av tre är 2002-11-20) och någon gång därefter lagts in i ärendet utan att utredningsmannen noterat detta. BB blev uppmärksammad på skrivelserna först när AA vid besök på polisstation den 18 december begärde komplettering av anmälan eftersom allt tillgripet gods inte förts upp på anmälan om inbrottsstöld.

BB uppger att vid detta tillfälle var AA:s enda intresse att få alla föremål förtecknade så att han skulle ha möjlighet att få ersättning genom sitt försäkringsbolag. AA nämnde överhuvudtaget inte skrivelsen om mordhot. AA:s ändamål med besöket var enligt BB:s uppfattning endast att få anmälan kompletterad med det saknade godset. Om AA på minsta sätt antytt något om att han kände sig hotad eller i vart fall efterfrågat den aktuella skrivelsen hade anmälan om olaga hot givetvis upprättats.

Förundersökningen lades ner av tf. kommissarie FF den 12 december 2002 med motivering ej spaningsresultat. FF uppger att han rutinmässigt innan han fattar slutligt beslut i ett ärende går igenom samtliga handlingar och någon skrivelse om hot upptäckte han inte vid genomgången av akten.

FF kommer väl ihåg att AA besökte polisstation och ville prata med honom efter det att beslutet om nedläggning av ärendet var fattat. FF var vid tillfället upptagen och kunde inte ta emot honom men de samtalade per telefon en kort stund. AA riktade vid samtalet kritik mot BB och anklagade honom för jäv och påstod även att han – FF – var i maskopi med BB. AA nämnde vid tillfället ingenting om något hot utan enbart förlusten av gods, särskilt en mobiltelefon.

Då FF fick vetskap om att handläggningen av ärendet hade anmälts till JO tog han fram akten och såg då handlingen om mordhot. Han sände ärendet för åtals-prövning till åklagare. Utifrån skrivelsen om mordhot har ärendet ajourförts med olaga hot. En utredningsman som inte tidigare haft del i ärendet har utsetts att fortsättningsvis handlägga ärendet.

3. De förhör som hållits i ärendet är samtliga telefonförhör. BB uppger att han under tiden förhöret pågick kontinuerligt refererande den information han erhöll med den hörde för att vara säker på att inga missförstånd kunde uppkomma. BB känner väl till innehållet i 23:21, 2 st., RB och kravet som ställs i lagrummet är uppfyllt även om ingen uttrycklig notering härom gjorts. – – –

BB skall inte lastas av att handlingar bifogats ärendet utan hans vetskap. Oaktat att AA vid besöket den 18 december på polisstationen i Piteå inte nämnde anmälan om mordhot och att en relativt lång tid förflutit sedan det nämnda hotet uttalats borde BB ändock ha upprättat en anmälan om olaga hot. Att inte så skedde måste helt tillskrivas målsägarens egen nonchalanta inställning till det påstådda mordhotet genom att inte alls beröra det vid besöket på polisstationen. Underlåtenheten att i detta ärende inte omedelbart upprätta anmälan bör därför ses med en viss förståelse. Det skall också sägas att ärendet har återupptagits och är under utredning.

De i ärendet aktuella handlingarna är inkomststämplade den 20 november 2002. De borde ha kommit utredningsmannen tillhanda kort därefter. Såväl BB som FF uppger att de fick del av dessa långt senare. Polismyndigheten har inte lyckats klarlägga om handlingarna t.ex. har blivit felsorterade men kommer skyndsamt att se över rutinerna vad gäller handhavandet av inkomna skrivelser som utgör kompletteringar i utredningsärenden. En utredningsman har regelmässigt ett ganska stort antal ärenden för handläggning och måste bli uppmärksammad på inkomna handlingar, de får inte läggas in i ärenden utan handläggarens vetskap. För det fall BB omedelbart hade fått del av de inkomna skrivelserna hade helt säkert anmälan omgående upprättas och ärendet slutförts på korrekt sätt.

AA bereddes tillfälle att yttra sig över remissvaret.

En slutredovisningsuppgift infordrades från polismyndigheten av vilken det bl.a. framgick att ärendet återupptogs den 21 januari 2003 och att brotten då avsåg stöld och olaga hot.

Det föreligger en principiell skyldighet för polisen att ta emot anmälningar om brott (se t.ex. JO 1988/89 s. 73). Huvudregeln är att polisen utan uppskov skall ta emot en sådan anmälan. En anmälan kan göras såväl muntligen som skriftligen hos vilken polismyndighet som helst.

När en allmän handling har kommit in till eller upprättats hos en myndighet skall handlingen enligt huvudregeln i 15 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) registreras utan dröjsmål, om det inte är uppenbart att den är av ringa betydelse för myndighetens verksamhet. JO har i ett annat sammanhang anfört att registreringen av en handling bör ske i omedelbar anslutning till själva postöppningen eller under alla förhållanden senast påföljande arbetsdag (JO:s beslut den 13 december 1994 i ärendet dnr 750-1994).

Även tilläggsanmälan, som också synes ha kommit in till polismyndigheten den 20 november 2002, skulle givetvis ha registrerats vid den tidpunkten och inte som kom att bli fallet först den 18 december 2002.

Jag noterar att polismyndigheten skyndsamt kommer att se över rutinerna vad gäller hanteringen av inkomna skrivelser som utgör kompletteringar i utredningsärenden.

Protokolleringen av förhören

I 23 kap. 21 § andra stycket RB föreskrivs följande. Sedan en utsaga av en misstänkt eller någon annan har upptecknats skall utsagan läsas upp eller tillfälle på annat sätt ges den som har hörts att granska uppteckningen. Han skall också tillfrågas om han har något att invända mot innehållet. Uppteckning och granskning skall ske innan förhöret avslutas eller, om förhöret är särskilt omfattande eller behandlar komplicerade sakförhållanden, så snart som möjligt därefter. En invändning som inte medför någon ändring skall antecknas. Efter granskningen får uppteckningen inte ändras. Har utsagan först efter granskningen antecknats i protokollet, skall uppteckningen biläggas handlingarna.

Av de i ärendet aktuella förhörsprotokollen framgår inte om förhörspersonerna fick tillfälle att granska uppteckningarna av förhören. Polismyndigheten har uppgett att BB under den tid förhören pågick kontinuerligt refererade den information han erhöll för den hörde för att vara säker på att inga missförstånd kunde uppkomma samt att BB känner till den aktuella bestämmelsen även om ingen uttrycklig notering gjordes.

Enligt huvudregeln i den nyss nämnda bestämmelsen skall den granskning som skall ske av förhörsutsagan äga rum innan förhöret avslutas. Detta görs, när det gäller telefonförhör, lämpligen genom att uppteckningen läses upp för den hörde. Det skall givetvis ske på ett sådant sätt att man är säker på att den hörde uppfattat saken rätt. Det bör vidare tydligt framgå av förhörsprotokollet att förhöret är uppläst och om den hörde har haft någon invändning mot innehållet eller inte.

Jag vill slutligen understryka vikten av att de förhållandevis enkla åtgärder som föreskrivs i 23 kap. 21 § andra stycket RB genomförs på korrekt sätt. Dessa har

Vad som i övrigt kommit fram föranleder inte någon åtgärd eller något uttalande från min sida.

Ärendet avslutas med den allvarliga kritik som ligger i det sagda.