Omedelbarhetsprincipen

Rättens dom får bara grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen enligt 17 kap. 2 § rättegångsbalken för tvistemål och 30 kap. 2 § för brottmål.

Rätten får enligt omedelbarhetsprincipen endast fästa avseende vid bevisfakta som direkt iakttagits av rätten under huvudförhandlingen eller bevisfakta som man kan sluta sig till från vad som direkt iakttagits. Om en part framför något under förberedelsen får alltså inte inte rätten ta hänsyn till detta om det inte upprepas under huvudförhandlingen. Principen syftar till att rätten ska ha bra förutsättningar att få överblick och kunna värdera hela bevismaterialet i ett sammanhang.

Inställs huvudförhandlingen, får rätten ändå ta upp muntlig bevisning, om det är tillåtet enligt reglerna om förhör utom huvudförhandling och den som skall höras finns tillgänglig enligt kap.3 § rättegångsbalken.

Ett par konsekvenser av omedelbarhetsprincipen är att rätten inte får grunda dom på vad som antecknats i protokollet från huvudförhandlingen - domen måste grundas på vad som direkt iakktagits - och inte heller på vad den enskilda domaren har för privat kunskap från utanför sin yrkesutövning (med undantag för s.k. notoriska fakta)