Med anledning av propositionen 1975/76:15 med förslag till trafikskadelag m. m. jämte motioner

LU 1975/76:3

>»

Lagutskottets betänkande 1975/76:3

med anledning av propositionen 1975/76:15 med förslag till trafikskadelag m. m. jämte motioner

Propositionen

I propositionen 1975/76:15 har regeringen (justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att dels antaga i propositionen framlagda förslag till

1. trafikskadelag,

2. lag om ändring i lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik,

3. lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207),

4. lag om ändring i lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor,

5. lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift,

6. lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601),

dels i enlighet med vad närmare förordas i propositionen bemyndiga regeringen att besluta om utvidgning av statens ersättningsansvar när det gäller skador på förares och passagerares personliga tillhörigheter och om underlåtenhet för statens vidkommande att påkalla jämkning av trafikskadeersättning för sakskada.

Beträffande propositionens huvudsakliga innehåll hänvisar utskottet till vad utskottet anfört på s. 19.

I samband med propositionen behandlar utskottet dels de med anledning av propositionen väckta motionerna 1975/76:8 och 1975/76:22-27, dels den vid början av 1975 års riksmöte väckta motionen 1975:1135. Motionsyrkandena redovisas nedan på s. 17.

Företrädare för Anderstorps Racing Club, Motorcykelbranschens riksförbund, Svenska bilsportförbundet, Svenska motorcykelförbundet, Sveriges motorcyklisters centralorganisation, Kungl. Automobilklubben, Motorförarnas helnykterhetsförbund, Motormännens riksförbund och Försäkringsbranschens service AB har inför utskottet framfört synpunkter på de föreliggande lagförslagen.

1 Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 3

LU 1975/76:3

2 Lagförslagen

1 Förslag till Trafikskadelag

Härigenom föreskrives följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller trafikförsäkring för motordrivet fordon och ersättning från trafikförsäkring för skada i följd av trafik med motordrivet fordon (trafikskadeersättning). Lagen tillämpas dock ej på fordon som är avsett att föras av gående och ej heller pä motorredskap.

Har till motordrivet fordon som omfattas av lagen kopplats fordon av annat slag, tillämpas lagens bestämmelser om skada i följd av trafik med motordrivet fordon på fordonskombinationen i dess helhet.

Trafikförsäkring

2 § Trafikförsäkring skall finnas för motordrivet fordon som är registrerat här i landet och ej är avställt samt för annat motordrivet fordon som brukas i trafik här. Försäkringsplikten fullgöres av fordonets ägare. Innehas fordonet av någon som har förvärvat det genom avbetalningsköp eller i övrigt under äganderättsförbehåll, fullgöres dock försäkringsplikten av denne.

3 § Staten är ej skyldig att hålla trafikförsäkring. Sådan skyldighet åvilar ej heller annan beträffande

1. motordrivet fordon under tid då fordonet är taget i anspråk med nyttjanderätt enligt rekvisitionslagen (1942:583), beredskapsförfogandelagen (1942:584), allmänna förfogandelagen (1954:279) eller civilförsvarslagen (1960:74) eller då fordonet brukas för att avlämnas enligt någon av dessa lagar eller hemföras efter rekvisition eller förfogande eller då det brukas i samband med besiktning enligt uttagningskungörelsen (1963:110),

2. motordrivet fordon under tid då fordonet innehas av försvarsmakten enligt skriftligt avtal som har träffats av militär myndighet eller då fordonet brukas för att avlämnas eller hemföras enligt sådant avtal.

4 § Regeringen kan föreskriva undantag från trafikförsäkringsplikt beträffande

1. motordrivet fordon som tillhör viss främmande stat,

2. annat motordrivet fordon som är registrerat eller hemmahörande i viss främmande stat.

5 § Trafikförsäkring meddelas av försäkringsanstalt som har fått tillstånd därtill av regeringen. Försäkringsanstalt som har fått sådant tillstånd är skyldig att på begäran meddela trafikförsäkring och att

LU 1975/76:3

utfärda bevis därom enligt formulär som försäkringsinspektionen fastställer.

I tillstånd som avses i första stycket kan skyldigheten att meddela trafikförsäkring begränsas till att gälla försäkring åt personer som tillhör viss yrkesgrupp eller intressegrupp eller som är bosatta inom visst område.

Återkallar regeringen tillstånd för försäkringsanstalt att meddela trafikförsäkring, skall den som har tagit trafikförsäkring hos anstalten och som är skyldig att ha sådan försäkring taga ny trafikförsäkring för fordonet inom en månad efter det att beslutet om återkallelse har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar.

6 § Avtal om trafikförsäkring upphör att gälla tidigast en månad efter det att myndighet som regeringen bestämmer har fått anmälan från försäkringsanstalten om att avtalet har blivit uppsagt eller att annan anledning till dess upphörande har inträtt. Avtalet får dock bringas att upphöra tidigare, om ny trafikförsäkring för fordonet har blivit gällande eller om skyldigheten att hålla försäkring har upphört.

I fall som avses i 5 § tredje stycket upphör försäkringsavtalet senast vid utgången av den där angivna fristen.

7 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om försäkringsanstalts verksamhet enligt denna lag.

Trafikskadeersättning

8 § För person- eller sakskada som uppkommer i följd av trafik här i landet med motordrivet fordon utgår trafikskadeersättning i fall som anges i denna lag. Trafikskadeersättning utgår i motsvarande fall också för skada som i följd av trafik utomlands med här i landet registrerat eller svenska staten tillhörigt motordrivet fordon tillfogas svensk medborgare eller den som har hemvist i Sverige.

Trafikskadeersättning utgår ej för atomskada i fall då rätten att göra ersättningsanspråk gällande mot annan än innehavare av atomanläggning är inskränkt enligt 14 § atomansvarighetslagen (1968:45).

9 § I fråga om trafikskadeersättning äger 5 kap. skadeståndslagen (1972:207) samt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor motsvarande tillämpning.

10 § Skadas förare eller passagerare i motordrivet fordon som är i trafik, utgår trafikskadeersättning från trafikförsäkringen för fordonet.

Skadas motordrivet fordon som är i trafik eller egendom som befordras med sådant fordon, utgår trafikskadeersättning endast om skadan har uppkommit i följd av trafik med annat motordrivet fordon och därvid orsakats genom vållande i samband med förandet av det andra fordonet eller genom bristfällighet på det fordonet. I sådant fall utgår ersättningen från trafikförsäkringen för det andra fordonet.

LU 1975/76:3

11 § Uppkommer annan person- eller sakskada i följd av trafik med motordrivet fordon än som anges i 10 §, utgår trafikskadeersättning från trafikförsäkringen för fordonet.

För sakskada som tillfogas försäkringstagaren genom det egna fordonet utgår trafikskadeersättning enligt första stycket endast om fordonet brukades olovligen av annan. Ersättning enligt första stycket utgår ej för sakskada som genom det egna fordonet tillfogas fordonets brukare eller förare eller, om fordonet brukades olovligen, den som med vetskap därom följde med fordonet eller lät egendom befordras med detta.

12 § Trafikskadeersättning med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Ersättning med anledning av att någon har dödats kan även jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. I fall som avses i 10 § andra stycket skall sådan medverkan anses föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet eller det fordon varmed den skadade egendomen befordrades eller bristfällighet på fordonet har medverkat till skadan.

Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

13 § Skall trafikskadeersättning för en och samma skada utgå från trafikförsäkringarna för flera fordon, svarar försäkringarna solidariskt för ersättningen.

14 § Från ett fordons trafikförsäkring utgår trafikskadeersättning med anledning av en och samma händelse med högst femtio miljoner kronor, ränta och ersättning för rättegångskostnader oräknade. Förslår beloppet ej till gottgörelse åt var och en som har rätt till ersättning ur beloppet, utgår i första hand ersättning för personskada. Ersättningarna till dem som ej kan beredas full gottgörelse nedsättes med samma kvotdel för var och en. Kan efter inträffat skadefall befaras att sådan nedsättning blir nödvändig, kan regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer förordna att ersättning tills vidare skall utgå endast med viss kvotdel.

15 § Beträffande motordrivet fordon som enligt 3 § eller med stöd av 4 § 1 är undantaget från trafikförsäkringsplikt och som saknar trafikförsäkring svarar staten för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått, om försäkring hade funnits.

I fall som avses i första stycket gäller vad som i denna lag föreskrives om försäkringsanstalt i tillämpliga delar staten.

LU 1975/76:3

16 § Beträffande motordrivet fordon som med stöd av 4 § 2 har undantagits från trafikförsäkringsplikt och som saknar trafikförsäkring svarar samtliga försäkringsanstalter, som vid skadetillfället hade tillstånd att meddela trafikförsäkring, solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått, om försäkring hade funnits.

I fråga om fordon som är försäkringspliktigt men som saknar trafikförsäkring har de försäkringsanstalter som avses i första stycket samma ersättningsansvar som anges där. För sakskada som tillfogas den försäkringspliktige gäller dock detta ansvar endast i fall då fordonet brukades olovligen av annan och antingen ej var registrerat här i landet eller var avställt.

De försäkringsanstalter som avses i första stycket svarar även solidariskt för den trafikskadeersättning som skulle ha utgått från trafikförsäkringen för motordrivet fordon vars identitet ej kan fastställas.

17 § Skadelidandes rätt till trafikskadeersättning får, utöver vad som anges i denna lag, inskränkas endast på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen och som enligt lagen (1927:77) om försäkringsavtal kan medföra begränsning av försäkringsgivarens skyldighet att utge försäkringsbelopp.

Skadestånd m. m.

18 § Utan hinder av att trafikskadeersättning kan utgå får den som drabbas av skada i följd av trafik med motordrivet fordon i stället kräva skadestånd enligt vad som gäller därom. Har den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning helt eller delvis fallit bort på grund av omständighet som har inträffat efter skadehändelsen, är han endast om särskilda skäl föreligger berättigad till skadestånd i den delen.

Skadestånd med anledning av skada på motordrivet fordon i trafik eller på därmed befordrad egendom jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna.

19 § Den som har utgett skadestånd med anledning av skada i följd av trafik med motordrivet fordon inträder intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning. Detta gäller dock ej i den mån trafikskadeersättningen skulle ha kunnat krävas åter från den skadeståndsskyldige enligt 20 §.

Har försäkringsgivare enligt avtal om annan skadeförsäkring än trafikförsäkring utgett ersättning för skada i följd av trafik med motordrivet fordon, inträder försäkringsgivaren intill beloppet av den utgivna ersättningen i försäkringshavarens rätt till trafikskadeersättning. Detsamma gäller när enligt förbindelse i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring ersättning har utgetts med verkliga beloppet av sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster som olycksfallet eller sjukdomen har medfört.

LU 1975/76:3

6 Trafikförsäkringsanstalts återkravsrätt m. m.

20 § Har skada för vilken trafikskadeersättning utgått vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsanstalten intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd av skadevållaren.

Är ägare eller innehavare av järnväg eller spårväg enligt lag eller annan författning ansvarig för skada för vilken trafikskadeersättning har utgått, får försäkringsanstalten kräva ersättningen åter från den ansvarige i den omfattning som är skälig med hänsyn till grunden för ersättningsansvaret på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

21 § 1 avtal om trafikförsäkring får göras förbehåll om rätt för försäkringsanstalten att kräva utgiven trafikskadeersättning åter från försäkringstagaren intill belopp för vilket denne har åtagit sig att stå självrisk.

Förbehåll om rätt till återkrav från fysisk person får för varje skadehändelse göras gällande med högst en tiondedel av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gäller för januari månad det år skadehändelsen inträffar.

22 § Skadas förare eller passagerare i motordrivet fordon i följd av trafik med detta fordon och annat motordrivet fordon och har skadan orsakats genom vållande i samband med förandet av det andra fordonet eller genom bristfällighet på detta, får trafikskadeersättning som har utgått för skadan krävas åter från försäkringen för det andra fordonet. Har vållande eller bristfällighet förekommit även på det förstnämnda fordonets sida, fördelas ersättningsansvaret mellan fordonens försäkringar efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Kan enligt första stycket ersättning krävas åter från försäkringarna för två eller flera fordon, svarar försäkringarna solidariskt.

23 § Svarar trafikförsäkringarna för flera fordon solidariskt, skall försäkringarna sinsemellan taga lika del i ersättningsansvaret. Har skadan orsakats genom vållande i samband med förandet av något av fordonen eller genom bristfällighet på något av dem, skall dock försäkringen för det fordonet bära hela ersättningen i förhållande till försäkringen för fordon på vars sida varken vållande eller bristfällighet har förekommit. Föreligger vållande eller bristfällighet på flera sidor, fördelas ersättningsansvaret mellan fordonens försäkringar efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på olika sidor och omständigheterna i övrigt.

24 § 1 fall som avses i 16 § fördelas försäkringsanstalternas inbördes ersättningsansvar efter förhållandet mellan beloppen av de premier för direkt tecknade trafikförsäkringar som för var och en av dem belöper på näst föregående kalenderår.

LU 1975/76:3

7 Trafikskadeersättning som har utgetts enligt 16 § andra stycket får intill en tiondedel av det basbelopp som anges i 21 § krävas åter från den som var skyldig att ha trafikförsäkring. Ersättningen får dock ej krävas åter, om fordonet vid skadetillfället brukades olovligen av annan och antingen ej var registrerat här i landet eller var avställt.

Har trafikskadeersättning utgetts enligt 16 § tredje stycket och blir fordonet sedermera känt, får ersättningen krävas åter från den försäkringsanstalt som har meddelat trafikförsäkring för fordonet.

25 § Den som på grund av ansvarighet för skada enligt 20 § har utgett ersättning till försäkringsanstalt får efter vad som är skäligt kräva ersättningen åter från annan som också är ansvarig för skadan enligt 20 §.

Försäkringstagare som har krävts på självriskbelopp enligt 21 § och försäkringspliktig som har krävts på belopp som avses i 24 § andra stycket inträder intill det utgivna beloppet i den rätt till skadestånd enligt 20 § eller den rätt till återkrav enligt 22 eller 23 § som tillkommer försäkringsanstalten respektive försäkringsanstalterna. Är försäkringstagaren eller den försäkringspliktige ansvarig för skadan enligt 20 §, äger första stycket motsvarande tillämpning.

26 § Ersättning som har utgetts enligt denna lag får utöver vad som följer av 20—25 §§ krävas åter endast på grund av åtagande av annan än försäkringstagaren.

Övriga bestämmelser

27 § Så snart ägare, brukare eller förare av motordrivet fordon har fått kännedom om händelse som kan medföra försäkringsfall enligt denna lag, skall han underrätta den försäkringsanstalt som har meddelat trafikförsäkring för fordonet om händelsen. Han är vidare skyldig att på begäran lämna försäkringsanstalten behövliga upplysningar och handlingar.

28 § Den som vill bevaka rätt till ersättning enligt denna lag eller fordringsrätt i övrigt på grund av avtal om trafikförsäkring skall väcka talan inom tre år från det han fick kännedom om att fordringen kunde göras gällande och i varje fall inom tio år från det fordringen tidigast hade kunnat göras gällande. Försummar han det, är talan förlorad.

Förbehåll om kortare tid för väckande av talan än som anges i första stycket är utan verkan mot den som har anspråk på trafikskadeersättning.

29 § Fordran på trafikskadeersättning med anledning av personskada får ej tagas i mät för den skadelidandes skuld. Utmätning av livräntebelopp kan dock ske enligt vad som föreskrives i utsökningslagen (1877:31 s. 1).

LU 1975/76:3

8 Försäkringsanstalt får kvitta fordran på självriskbelopp enligt 21 § mot försäkringstagarens fordran hos anstalten. Fordran på ersättning som avses i 24 § andra stycket får kvittas mot fordran som innehas av den försäkringspliktige.

Fordran på trafikskadeersättning med anledning av personskada får ej i vidare mån än som följer av 19 § överlåtas innan ersättningen är tillgänglig för lyftning.

30 § I fall som avses i 16 § företrädes försäkringsanstalterna i ärende om trafikskadeersättning eller om återkrav av utgiven sådan ersättning av en trafikförsäkringsförening, i vilken anstalterna är medlemmar. För visst ärende eller viss grupp av ärenden kan föreningen utse en av anstalterna att företräda de övriga.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställer stadgar för trafikförsäkringsföreningen.

31 § Den som underlåter att fullgöra sin försäkringsplikt beträffande motordrivet fordon som är registrerat här i landet och ej är avställt dömes till böter.

Om annat motordrivet fordon brukas i trafik här i landet med den försäkringspliktiges vilja och vetskap utan att föreskriven trafikförsäkring finns, dömes den försäkringspliktige till böter.

Till böter dömes även annan som brukar eller låter bruka motordrivet fordon i trafik här i landet med kännedom om att föreskriven försäkring icke finns.

32 § Domstol kan i mål om ansvar för förseelse som avses i 31 § första stycket eller, sedan domen i målet har vunnit laga kraft, på särskild talan av allmän åklagare förelägga den försumlige vid vite att fullgöra försäkringsplikten.

Om någon under tid då han står under åtal för förseelse som avses i 31 § andra eller tredje stycket fortsätter att begå sådan förseelse, skall vad han har gjort sig skyldig till före varje åtal anses som särskilt brott.

33 § Förare av moped skall under färd här i landet medföra bevis om att mopeden är trafikförsäkrad och på anmodan visa upp detta för trafikinspektör, bilinspektör eller polisman.

Den som bryter mot första stycket dömes till böter, högst femhundra kronor. Han är dock fri från ansvar, om han senast tredje vardagen efter förseelsen styrker hos polismyndighet att han hade bevis om trafikförsäk -

LU 1975/76:3

ring vid tiden tor iörseelsen samt omständigheterna ger vid handen att förseelsen har berott på tillfälligt förbiseende.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

Genom lagen upphäves

1. lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av

automobiltrafik,

2. lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon,

3. lagen (1939:776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten, m. m.,

4. förordningen (1946:175) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motordrivet fordon, som tillhör eller nyttjas av staten.

Avtal om trafikförsäkring enligt lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon eller motsvarande försäkring, som är gällande vid ikraftträdandet och som har ingåtts för tid som delvis infaller därefter, gäller som avtal om trafikförsäkring enligt denna lag med de ändringar som följer av lagen. Försäkringstagaren får dock för tid efter ikraftträdandet frånträda avtalet och därmed förenat avtal om annan motorfordonsförsäkring med verkan en månad efter det att uppsägning har skett hos

försäkringsanstalten. I sådant fall har försäkringstagaren rätt att återfå

erlagd premie som belöper på tid efter frånträdandet.

Vill försäkringsanstalten med anledning av nya lagens ikraftträdande och samtidigt därmed genomföra annan ändring i avtalet om trafikförsäkring än som följer av lagen eller genomföra ändring i därmed förenat avtal om annan motorfordonsförsäkring, får det ske, om försäkringstagaren senast två månader före lagens ikraftträdande skriftligen underrättas om ändringen och om sin rätt att frånträda avtalet enligt vad nyss har sagts.

LU 1975/76:3

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik

Härigenom föreskrives att 2 och 5 §§ lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §'

För skada, som i följd av trafik med automobil tillfogas annan person än föraren eller sådan egendom, som icke med automobilen befordras, vare automobilens ägare ansvarig, ändå att han ej är till skadan vållande; dock vare ägaren från ansvarighet fri, där av omständigheterna framgår, att skadan varken förorsakats av bristfällighet å automobilen eller vållats av föraren.

Har den, som skadan led, ge- Om vållande på den skade nom

eget vållande därtill medver- lidandes sida har medverkat till

kat, bestämme rätten, efter ty för skadan, gäller 6 kap. 1 § skade varje

fall prövas skäligt, om och i ståndslagen (1972:207).

sådant fall till vilket belopp skadestånd skall utgå. Underlåtenhet att använda bilbälte eller skyddshjälm skall ej tillräknas den skadelidande som vållande.

Föraren vare lika med ägaren pliktig ersätta sådan skada, som ovan sägs, där ej av omständigheterna framgår, att föraren icke varit vållande till skadan.

5 §'

Har i följd av trafik med två eller flera automobiler uppstått skada, för vilken ägare eller förare å olika sidor svara, åligge ansvarighet dem en för alla och alla för en. Sinsemellan skola de olika sidorna taga del i ersättningens gäldande efter ty rätten med hänsyn till omständigheterna prövar skäligt. Där vållande visas föreligga å någon sida men det icke styrkes att annan sida är vållande, skall dock den förra sidan i förhållande till den senare vidkännas hela ersättningen.

Lider i följd av trafik, varom i Uppkommer i följd av trafik,

första stycket sägs, någondera au- varom i första stycket sägs, skada

tomobilens ägare eller förare eller pä egendom som tillhör någondera

'Senaste lydelse 1975:52.

LU 1975/76:3

11 Nuvarande lydelse

honom tillhörig egendom skada, varde skadeståndet jämkat efter ty prövas skäligt, där ej av omständigheterna framgår, att varken bristfällighet å automobilen eller vållande vid dess förande medverkat till skadan. Där vållande visas föreligga å någon sida men det icke styrkes att annan sida är vållande, skall dock den förra sidan i förhållande till den senare bära hela skadan. Vid tillämpning av vad nu sagts skall underlåtenhet av förare att använda bilbälte eller skyddshjälm ej tillräknas honom som vållande.

Föreslagen lydelse

automobilens ägare eller förare, varde skadeståndet jämkat efter ty prövas skäligt, där ej av omständigheterna framgår, att varken bristfällighet å automobilen eller vållande vid dess förande medverkat till skadan. Där vållande visas föreligga å någon sida men det icke styrkes att annan sida är vållande, skall dock den förra sidan i förhållande till den senare bära hela skadan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

LU 1975/76:3

3 Förslag till

Lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreskrives att 3 kap. 8 § skadeståndslagen (1972:207) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 KAP.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej i fråga om sådan skada i följd av trafik med motorfordon som vållats av fordonets förare, i den mån ersättning för skadan skall utgå enligt lagen (1929:77J om trafikförsäkring å motorfordon eller skall utges antingen av någon som i egenskap av fordonets ägare är ansvarig för skadanmen enligt 4 § nämnda lag är befriad från trafikförsäkringsplikt eller av staten enligt lagen (1939:776) med vissa bestämmelser rörande trafikförsäkring å motorfordon, som nyttjas av staten m. m.

Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej i fråga om sådan skada i följd av trafik med motordrivet fordon som vållats av fordonets förare, i den mån trafikskadeersättning kan utgå för skadan enligt trafikskadelagen (1975:000).

Denna lag träder i kraft 1 juli 1-976.

LU 1975/76:3

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor

Härigenom föreskrives att 15 § lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

15 §

De försäkringsanstalter, som meddelar trafikförsäkring, svarar solidariskt för kostnader som uppstår till följd av att tillägg till trafiklivräntor utgår enligt denna lag.

De sammanlagda kostnader för tillägg som uppstått under ett år fördelas mellan anstalterna i förhållande till de belopp som dessa under närmast föregående kalenderår uppburit i premier för direkt tecknade trafikförsäkringar.

De sammanlagda kostnader för tillägg som uppstått under ett år fördelas mellan anstalterna i förhållande till beloppen av de premier för direkt tecknade trafikförsäkringar som för var och en av dem belöper på näst föregående kalenderår.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

LU 1975/76:3

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift

Härigenom föreskrives i fråga om lagen (1972:435) om överlastavgift dels att i 8 a §1 orden ”Kungl. Maj:t” skall bytas ut mot ”regeringen”, dels att 7 och 9 §§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 §

Överlastavgift påföres för bil, ägaren, och för släpvagn, ägaren av den bil som släpvagnen drages av.

I fråga om bil som innehas på grund av avbetalningsköp anses innehavaren som ägare.

Brukas bil av någon som är skyldig att ersätta skada enligt 6 eller 7 § lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik, anses brukaren som bilens ägare.

I fråga om bil som innehas på grund av avbetalningsköp anses innehavaren som ägare. Innehas bil med nyttjanderätt, anses innehavaren som ägare, om han har befogenhet att bestämma om förare av bilen eller anlitar annan förare än ägaren har utsett.

Brukar någon annans bil utan lov, påföres brukaren överlastavgiften.

9 §'

Bestämmelserna i 6, 8, 31, 32 och 43 §§ vägtrafikskatteförordningen (1973:601) äger motsvarande tillämpning på överlastavgift.

Denna lag gäller ej i fråga om fordon som

är registrerat i militära fordonsregistret,

brukas av krigsmakten enligt skriftligt avtal med militär myndighet,

Bestämmelserna i 6, 8, 30-32 och 43 §§ vägtrafikskattelagen (1973:601) äger motsvarande tilllämpning på överlastavgift.

Denna lag gäller ej i fråga om fordon som

är registrerat i militära fordonsregistret,

brukas av försvarsmakten enligt skriftligt avtal med militär myndighet,

1 Senaste lydelse 1974:292.

LU 1975/76:3

15 Nuvarande lydelse

är taget i anspråk med nyttjanderätt enligt allmänna förfogandelagen (1954:279), rekvisitionslagen (1942:583), beredskapsförfogandelagen (1942:584) eller civilförsvarslagen (1960:74).

Föreslagen lydelse

är taget i anspråk med nyttjanderätt enligt allmänna förfogandelagen (1954:279), rekvisitionslagen (1942:583), beredskapsförfogandelagen (1942:584) eller civilförsvarslagen (1960:74).

Denna lag träder i kraft, såvitt avser 8 a och 9 §§ en vecka efter den dag, då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och i övrigt den 1 juli 1976.

LU 1975/76:3

6 Förslag till

l ag ont ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601)

Härigenom föresknves att 35 § vägtrafikskattelagen (1973:601)' skall lia nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Brukas fordon utan lov eller av någon som enligt 7 § lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik är förpliktad att ersätta skada dömes i ägarens ställe sådan brukare enligt 34 §.

Föreslagen lydelse

Den sorn brukar annans fordon utan lov dömes i ägarens ställe enligt 34 §. Detsamma gäller den som innehar fordonet med nyttjanderätt och har befogenhet att bestämma om förare av fordonet eller anlitar annan förare än ägaren har utsett.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1976.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:869.

LU 1975/76:3

17 Motionsyrkanden

Utskottet har i samband med propositionen behandlat följande motioner.

I. De med anledning av propositionen väckta motionerna

A. 1975/76:8 av fru Kristensson m. fl. (m) vari hemställs att riksdagen beslutar sådan ändring i 12 S förslaget till trafikskadelag att trafikskadeersättning med anledning av personskada kan jämkas även när den skadelidande genom straffbar påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel medverkat till skadan.

B. 1975/76:22 av herr Boo m. fl. (c) vari hemställs att riksdagen beslutar uttala att med grov vårdslöshet i 12 $ förslaget till trafikskadelag avses även rattfylleri.

C. 1975/76:23 av herr Jadestig m. fl. (s) vari hemställs att förslaget till trafikskadelag tillstyrks samt att lagen träder i kraft först då rutinmässiga utandningsprov för bilförare blivit riksomfattande.

D. 1975/76:24 av herr Jonsson i Alingsås (fp) vari hemställs att ”områdesfordon” liksom nu undantas från tillämpningsområdet för det i propositionen föreslagna försäkringssystemet.

E. 1975/76:25 av herr Jonsson i Alingsås m. fl. (c, fp, m, vpk) vari hemställs att riksdagen beslutar sådana ändringar i förslaget till trafikskadelag att kravet om bibehållen prevention mot rattfylleri och annan illegal körning tillgodoses.

F. 1975/76:26 av herr Torwald (c) vari hemställs att riksdagen beslutar att trafikskadelagen ej skall gälla för fordon som endast används vid motortävlingar inom inhägnat område.

G. 1975 / 76:27 av herr Träff (m) vari hemställs att riksdagen beslutar att trafikskadelagen inte skall omfatta fordon som uteslutande används inom inhägnat tävlingsområde.

II. Vid början av 1975 års riksmöte väckt fristående motion

1975:1135 av herr Hörberg (fp) vari hemställs att riksdagen hos regeringen begär förslag till en utvidgning av den obligatoriska trafikförsäkringen, så att försäkringen får helt eller delvis stå för sjukvårds- och socialförsäkringskostnader som förorsakats av trafikolyckor.

2 Riksdagen 1975/76. 8 sami. Nr 3

LU 1975/76: 3

18 Utskottet

Inled ning

För skadeståndsansvar i allmänhet gäller i svensk rätt den s. k. culoaregeln. Denna regel, som numera återfinns i 2 kap. 1 § skadestånds/axen (1972:207) innebär att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar person- eller sakskada skall ersätta skadan. Culparegeln gäller i och för sig också i fråga om skador som uppkommer vid trafik med motorfordon. På detta område har de skadelidande emellertid sedan länge ett förstärkt skydd genom särskild lagstiftning.

Regler om skadeståndsansvar för trafikskador återfinns i laxen (1916:312) angående ansvarighet för skada i följd av automobiltrq/ik (bilansvarighetslagen). Förares, ägares och i vissa fall brukares skadeståndsansvar har skärpts genom att bevisbördan omkastats till den skadelidandes fordel (s. k. presumtionsansvar). Härigenom har i praktiken uppnåtts i stort sett samma effekt som om förare, ägare eller brukare haft ett objektivt ansvar, dvs. ett ansvar som inte är beroende av uppsåt eller vårdslöshet.

De skadelidandes rätt till skadestånd garanteras genom tvingande bestämmelser om obligatorisk trafikförsäkring. Sådana bestämmelser finns i lagen (1929:77) om trafikförsäkring å motorfordon (rrafkförsäkringslagen). Beträffande vissa fordon, som inte omfattas av trafikförsäkringsplikten, garanteras ersättning genom bestämmelser i andra lagar.

Lagstiftningen på trafikskadeområdet är i många avseenden föråldrad och företer särskilt när det gäller personskador betydande brister. Den mest framträdande nackdelen är att föraren av ett motorfordon i allmänhet inte är skyddad av fordonets trafikförsäkring. Vidare innebär det nuvarande ersättningssystemet att vållande på den skadelidandes sida kan medföra reduktion och i vissa fall helt bortfall av skadeståndet. Härtill kommer att regelsystemet är invecklat och svårtillämpat samt ofta medför omfattande, tidsödande och kostnadskrävande utredningar av vållandefrågan.

Förslag till en reformering av lagstiftningen har tidigare lagts fram vid några tillfällen men har endast lett till begränsade lagändringar. Reglerna om trafikskada och trafikförsäkring har numera setts över av den i februari år 1974 tillsatta trafikskadat/redningen. I ett i oktober 1974 avlämnat betänkande (SOU 1974:87)Trafikskadeersättning lade utredningen fram förslag till en ny trafikskadelag, vilken skulle ersätta bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen. Utredningens förslag fick ett i huvudsak positivt mottagande vid remissbehandlingen och har lagts till grund för det i propositionen framlagda förslaget till trafikskadelag jämte följdändringar.

Utskottet kommer i det följande efter en redogörelse för propositionens huvudsakliga innehåll att behandla propositionen i de delar som berörs av motionsyrkandena och i övrigt i den mån utskottet funnit anledning att närmare kommentera de framlagda lagförslagen.

LU 1975/76: 3

19 Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås nya regler om trafikförsäkring och om ersättning vid trafikskada. Reglerna tas in i en trafikskadelag,som ersätter de nuvarande bestämmelserna i bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen.

Liksom nu skall varje motorfordonsägare ha trafikförsäkring för sitt fordon. Tidigare gällande undantag för s. k. områdesfordon har slopats. Ersättning betalas ur trafikförsäkringen, så snart någon i fordonet skadas. Både förare och passagerare har alltså rätt till ersättning. Dessutom utgår ersättning ur trafikförsäkringen till utomstående, t. ex. cyklister och fotgängare, som skadas i följd av trafik med fordonet.

Full ersättning utgår för alla personskador, oberoende av om någon har skuld till olyckan eller inte. 1 princip skall det också vara utan betydelse om den skadade själv har medverkat till skadan. Bara om den skadade har medverkat uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet kan ersättningen jämkas. I övrigt skall inga undantag göras från rätten till ersättning.

Ersättning till förare och passagerare betalas ur det egna fordonets trafikförsäkring även om skadorna skulle ha uppkommit vid kollision med annat fordon. Förare och passagerare skall alltså vända sig till det egna försäkringsbolaget och behöver inte ta reda på var det andra fordonet var försäkrat. Om skadorna har orsakats genom vållande i samband med förandet av ett annat fordon, kan emellertid det försäkringsbolag som har betalat ut ersättningen kräva den tillbaka från försäkringen för det andra fordonet. I sista hand kommer alltså ersättningen att belasta försäkringen för fordon som har förts oaktsamt.

Om ett motorfordon eller egendom som befordras med sådant fordon skadas vid en singelolycka, utgår ingen ersättning från fordonets egen trafikförsäkring. Om skadorna däremot har vållats genom ett annat fordon i samband med kollision, ersätts skadorna från det andra fordonets trafikförsäkring. Dessa regler innebär att den som vill ha full täckning för vagnskador o. d. även i fortsättningen får teckna en frivillig försäkring.

Uppstår skador på egendom som tillhör utomstående person och som inte befordras med motorfordon, utgår ersättning från försäkringen för det fordon varigenom skadorna har orsakats. Ersättningen utgår oavsett om fordonet har förts oaktsamt eller ej.

För skada genom oförsäkrat eller okänt fordon ansvarar liksom nu samtliga försäkringsanstalter solidariskt. De företräds härvid av trafikförsäkringsföreningen.

Från ett fordons trafikförsäkring utgår trafikskadeersättning med anledning av en och samma händelse med högst 50 milj. kr.

Den nya trafikskadelagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1976.

LU 1975/76: 3

20 Tillämpningsområdet för det nya ersättningssystemet

Bestämmelserna i bilansvarighetslagen och trafikförsäkringslagen är tilllämpliga på motordrivna fordon. S. k. motorredskap faller dock i allmänhet utanför tillämpningsområdet.

I trafikförsäkringslagen gäller ett undantag för försäkringsplikten för s. k. områdesfordon, dvs. fordon som används uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller inhägnat tävlingsområde eller annat sådant inhägnat område. Dessa fordon omfattas däremot av bilansvarighetslagen. Det skärpta skadeståndsansvar som enligt vad utskottet inledningsvis anfört på grund av denna lag åvilar ägare, brukare och förare av motorfordon gäller alltså även när skadan har orsakats av ett områdesfordon. Ersättningen täcks dock inte av den obligatoriska trafikförsäkringen.

I ett år 1974 avlämnat betänkande (SOU 1974:26) Motorredskap föreslog motorredskapsutredningen att i princip alla motordrivna fordon skulle vara registreringspliktiga, alltså även motorredskap och områdesfordon. Utredningen föreslog vidare att motorredskapen skulle föras in under såväl bilansvarighetslagen som trafikförsäkringslagen och att undantaget i sistnämnda lag för områdesfordon skulle utmönstras. Från registrerings- och trafikförsäkringsplikt borde dock alltjämt undantas fordon som användes uteslutande inom inhägnat tävlingsområde.

Trafikskadeutredningen förordade att det nya trafikskadesystemet skulle omfatta alla motordrivna fordon med undantag endast för fordon som var avsedda att föras av gående. Trafikskadelagen avsågs alltså bli tillämplig också på motorredskap och områdesfordon, däri inbegripet tävlingsfordon.

I propositionen understryker föredragande statsrådet det angelägna i att trafikförsäkringsskyldigheten så långt möjligt sammanfaller med registreringsplikten. Eftersom motorredskapsutredningens förslag till en utvidgad registreringsplikt ännu inte har föranlett någon lagstiftning anser statsrådet att starka skäl talar för att motorredskapen t. v. bör lämnas utanför trafikskadelagen. I förslaget till trafikskadelag undantas därför dessa fordon från lagens tillämpning.

När det gäller områdesfordonen däremot anser statsrådet att angelägenheten av att ha ett samband mellan försäkringsskyldighet och registreringsplikt är mindre, eftersom det här rör sig om en liten, klart avgränsad fordonsgrupp. Han förordar därför att trafikskadelagen skall bli tillämplig även på områdesfordonen.

Med anledning av de missvisande uppgifter som förekommit om propositionens förslag vill utskottet understryka att områdesfordonen således enligt förslaget förs in under trafikskadelagen utan hinder av att ställning ännu inte tagits till frågan om deras eventuella registrering. Denna fråga torde åtminstone när det gäller tävlingsfordonen vara mycket svårlöst.

Utskottet har inte funnit anledning till erinran mot förslaget att från trafikskadelagens tillämpning undanta motorredskap. Utskottet förutsätter

LU 1975/76: 3

dock att frågan tas upp till förnyat övervägande, om registreringsplikt senare skulle komma att införas för detta slag av motorfordon.

Förslaget att trafikskadelagen skall vara tillämplig på områdesfordon har föranlett tre motioner. I motionen 1975/76:24 yrkas att samtliga områdesfordon skall undantas från det föreslagna ersättningssystemet. I motionerna 1975/76:26 och 1975/76:27 yrkas däremot undantag från trafikskadelagens tillämpning endast för fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde. Samtliga tre motioner har som utgångspunkt försina yrkanden oron för att propositionens förslag skall kunna få svåra konsekvenser för motorsporten och dess utövare. 1 motionerna framhålls att förslaget torde komma att innebära kraftigt höjda försäkringskostnader för motorförarna, vilket kan medföra att den motorintresserade ungdomen kan tvingas söka andra vägar än tävlingsverksamhet för att få utlopp för sitt motorintresse. Enligt motionärerna bör de sociala följderna och konsekvenserna för trafiksäkerheten av en sådan utveckling inte underskattas. Motionärerna framhåller vidare att åskådare vid motortävlingar redan i dag har ett fullgott försäkringsskydd. I motionen 1975/76:26 understryks också angelägenheten av att trafikförsäkringsskyldighet och registreringsplikt sammanfaller. Det förefaller därför motionären mindre välbetänkt att lagfästa en försäkringsplikt för tävlingsfordon, innan det klarläggs hurén registrering och därmed föranledd nödvändig besiktning skall kunna ske.

Utskottet konstaterar till en början att några bärande skäl för att från trafikskadelagen undanta sådana fordon, som används uteslutande inom inhägnat järnvägs-och fabriksområde, inte har framförts. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen 1975/76:24, såvitt nu är i fråga. Vad därefter angår frågan om tävlingsfordonen vill utskottet anföra följande.

Svenska bilsportförbundet har till utskottet överlämnat vissa statistiska uppgifter beträffande personskador som har uppkommit vid biltävlingar som arrangerats av förbundet under perioden 1969-1973. Det totala antalet personskador uppgår till 179, varav 50 hänför sig till rallytävlingar, 66 till racing och 63 till karting. Av skadorna har 95 drabbat förare, 21 kartläsare, 10 funktionärer och 53 åskådare. Att antalet skador på åskådare är så pass högt är en följd av den svåra olyckan på Gelleråsbanan vid Karlskoga år 1970, då sex personer dödades och 35 skadades. Under åren 1972 och 1973 skadades emellertid inga åskådare. När det gäller skador på förare hänför sig två tredjedelar till tävlingar med karting.

Som framgår av statistiken ovan har en tredjedel av skadorna uppkommit vid rallytävlingar, vilka äger rum på allmänna vägar. I dessa fall gäller trafikförsäkringsplikt. Problemet med de ökade riskerna i sådana sammanhang har lösts genom att försäkringsbolagen tar ut speciellt höga premier för den tid ett fordon används vid tävling.

I fråga om tävlingar på bana har Bilsportförbundet tecknat en ansvarighetsförsäkring som omfattar förarens, funktionärens, klubbens och förbundets lagliga ansvar för person- eller egendomsskada, som tillfogas tredje

LU 1975/76: 3

man. Försäkringen, som omfattar även träningskörning i anslutning till en tävling, täcker skadestånd upp till 2 milj. kr. vid personskada och 500 000 kr. vid egendomsskada. Vid sidan av denna försäkring kan arrangören teckna särskild ansvarighetsförsäkring. Enligt vad utskottet erfarit har sålunda Anderstorp Racing Club en ansvarighetsförsäkring som täcker skadestånd upp till 7 milj. kr. Bilsportförbundet har vidare tecknat en olycksfallsförsäkring för funktionärer och förare. Försäkringen omfattar dödsfallsersättning med 20 000 kr. och invaliditetsersättning med maximalt 40 000 kr. Dessa belopp höjs den 1 januari 1976 till 50 000 resp. 100 000 kr. Dessutom ingår ersättning för hjälpmedel samt för läke- och resekostnader.

När det gäller motorcykeltävlingar har Svenska motorcykelförbundet (Svemo) tecknat en ansvarighetsförsäkring som täcker den ansvarighet som enligt bilansvarighetslagen kan åläggas motorcykelns förare, ägare elier brukare för person- eller egendomsskada som tillfogas tredje man. Försäkringen täcker samma skadestånd som den av Bilsportförbundet tecknade ansvarighetsförsäkringen. Samtliga de till Svemo anslutna licensierade förarna är vidare obligatoriskt anslutna till en förarolycksfallsförsäkring. Premien erläggs samtidigt med licensavgiften. Försäkringen gäller under deltagande i tävlingar samt under träning på av Svemo godkända banor. Försäkringssummorna är vid dödsfall 15 000 kr. och vid invaliditet ett engångsbelopp på högst 100 000 kr. Vidare utgår dagsersättning, läkekostnadsersättning och tandskadeersättning. För funktionärerna finns en särskild funktionärsolycksfallsförsäkring.

Såsom motionärerna påstått måste de för motortävlingar sålunda gällande ansvarighetsförsäkringarna anses ge tredje man, dvs. åskådarna, ett som regel tillfredsställande försäkringsskydd. Det bör dock observeras att de maximala skadeståndsbeloppen är väsentligt lägre än det högsta ersättning som enligt trafikskadelagen kan utgå med anledning av en och samma händelse, nämligen 50 milj. kr. När det gäller förare och funktionärer däremot är den nuvarande ordningen enligt utskottets mening inte tillfredsställande. De försäkringsbelopp som kan utbetalas på grund av olycksfallsförsäkringarna är även efter aviserade höjningar från den 1 januari 1976 alltför låga för att nämnda kategorier skall anses ha ett fullgott försäkringsskydd.

Vad utskottet nu anfört om bristerna i gällande försäkringsskydd utgör enligt utskottets mening ett starkt skäl för att låta den obligatoriska trafikförsäkringen omfatta även tävlingsfordonen. Härtill kommer att bilansvarighetslagen upphävs genom den nya trafikskadelagen. Om tävlingsfordonen undantas från trafikskadelagens tillämpningsområde blir en skadelidande vid en motortävling därför exklusivt hänvisad till de möjligheter att få skadestånd som reglerna i skadeståndslagen erbjuder. Det innebär, såsom utskottet inledningsvis framhållit, att den skadelidande i princip måste styrka vållande hos fordonets förare, ägare eller brukare eller annan person. Eftersom de av motorsportorganisationerna tecknade ansvarighetsförsäkringarna är utformade för att täcka det ansvar som gällande ansvarighets -

LU 1975/76: 3

lagstiftning ålägger förare, ägare och brukare av motorfordon, skulle ansvarighetsförsäkringarna i fortsättningen komma att täcka endast vållandeansvaret i skadeståndslagen. Behålls det nuvarande undantaget för tävlingsfordon i den nya lagstiftningen utan att annan reglering för dessa fordon kommer till stånd leder reformen följaktligen till en försämring av i första hand tredje mans möjligheter att få ersättning för skador i samband med motortävlingar. En sådan konsekvens anser utskottet inte godtagbar.

Försäkringsbranschens service AB har emellertid upplyst att branschen under hösten 1975 har gjort vissa undersökningar om möjligheterna att utomlands återförsäkra den nu föreslagna trafikförsäkringen. Det har därvid visat sig att det inte går att till rimliga kostnader återförsäkra en trafikförsäkring för tävlingsfordon om den skall täcka även skada på förare och fordon. Däremot torde möjlighet finnas att återförsäkra en ansvarighetsförsäkring som täcker skada som vid motortävling kan drabba tredje man. Nu angivna förhållanden medför att man från försäkringshåll inte f. n. kan ange vilka premier man kommer att bli tvungen att ta ut för att meddela en fullständig trafikförsäkring för tävlingsfordon. Med all sannolikhet kommer premierna dock att bli betydligt högre än vad man tidigare räknat med. Från försäkringshåll har vidare uppgetts att det visserligen torde gå att i praktiken ordna en trafikförsäkring individualiserad för varje tävlingsfordon men att detta med hänsyn till fordonens karaktär kommer att medföra betydande administrativa besvär och kostnader, vartill kommer svårigheterna att kontrollera att trafikförsäkringsplikten efterlevs. En kollektiv ansvarighetsförsäkring är därför, såsom försäkringsbranschen ser det, den enda realistiska lösningen på försäkringsproblemet.

De upplysningar som sålunda lämnats från försäkringshåll visar att motionärernas farhågor för att ett införande av tävlingsfordonen under trafikskadelagen skulle kunna medföra kraftigt ökade försäkringskostnader varit berättigade. En sådan följd av lagstiftningen skulle i sin tur kunna få betydande negativa konsekvenser för motorsporten som sådan och för det arbete som motorsportorganisationerna lägger ned på att ge stora grupper av ungdomar med motorintresse en givande fritidssysselsättning och att samtidigt fostra dem till ansvarskännande och omdömesgilla fordonsförare. Härtill kommer svårigheterna att administrera och kontrollera en trafikförsäkring för tävlingsfordon som ju utgör en mycket heterogen grupp av fordon och maskiner och som under en tävling kan få i stort sett vilka delar som helst utbytta.

Vad utskottet nu anfört visar att en generell lagstiftning för skador i följd av trafik med motorfordon på väg inte utan olägenheter eller ingrepp i lagstiftningens systematik kan göras tillämplig på den speciella verksamhet som motortävlingar inom inhägnat område utgör. Enligt utskottets mening bör därför ansvarighets- och försäkringsfrågorna, när det gäller tävlingsfordon, regleras särskilt. Utskottet tillstyrker med bifall till motionerna, såvitt nu är i fråga, att tävlingsfordonen undantas från trafikskadelagens tillämp -

LU 1975/76: 3

ning. Detta kan lagtekniskt ske genom att till 1 $ första stycket fogas ett tillägg av innebörd att lagen ej tillämpas på motordrivet fordon som används uteslutande inom inhägnat tävlingsområde.

Såsom utskottet tidigare anfort innebär undantagandet av tävlingsfordonen från lagens tillämpning en inte godtagbar försämring av tredje mans skadeståndsskydd. Detta kan emellertid avhjälpas genom en särskild ansvarighetslagstiftning för motortävlingar inom inhägnat tävlingsområde. En sådan ansvarighetslag bör tillerkänna tredje man rätt till ersättning för skada på rent objektiv grund. Rätten till ersättning bör garanteras genom en obligatorisk ansvarighetsförsäkring. Utskottet vill understryka att lagen även måste omfatta skador på tredje man under träningskörning. Hur den föreslagna lagen närmare bör utformas får ankomma på regeringen att överväga. Med hänsyn till att bilansvarighetslagen upphör att gälla, när trafikskadelagen träder i kraft den 1 juli 1976, måste förslag till en ny ansvarighetslag för tävlingsfordon föreläggas riksdagen under våren 1976.

Avslutningsvis vill utskottet ånyo stryka under vad utskottet tidigare anfört om att de nuvarande förarolycksfallsförsäkringarna inte ger förarna av tävlingsfordon ett tillfredsställande försäkringsskydd. Utskottet utgår emellertid från att motorsportorganisationerna nu, när skada på tävlingsförare inte kommer att omfattas av trafikskadelagen, vidtager åtgärder för att få till stånd en väsentlig höjning av de maximibelopp, som kan utgå från olycksfallsförsäkringarna. Detta torde kunna ske utan alltför betydande kostnader. Om någon förbättring av förarnas försäkringsskydd inte kan åstadkommas genom frivilliga avtal, torde det enligt utskottets mening bli nödvändigt att lagstiftningsvägen trygga deras rätt till ett fullgott skadestånd. Med hänsyn till frågans vikt förutsätter utskottet att regeringen följer utvecklingen på området och vidtar erforderliga åtgärder.

Vad utskottet ovan anfört om behovet av skadestånds- och försäkringsskydd för tredje man vid träning och tävling med motorfordon inom inhägnat tävlingsområde samt om förbättrad olycksfallsförsäkring för tävlingsförare bör ges regeringen till känna.

Undantag från eller begränsning i rätten till ersättning vid personskada

En viktig nyhet i trafikskadeutredningens förslag till trafikskadelag var att föraren inkluderades i kretsen av ersättningsberättigade. Utredningens förslag härom aktualiserade emellertid frågan huruvida från rätten till ersättning borde göras undantag motsvarande dem som trafikförsäkringsanstalterna f. n. tillämpar i fråga om förarplatsförsäkringen. De fall som närmast åsyftas är rattfylleri, rattonykterhet, olovlig körning eller brukande av fordon som hjälpmedel vid brottslig gärning. Utredningen stannade emellertid för att några undantag från ersättningsrätten inte borde göras i dessa fall.

Utredningen hade vidare att ta ställning tili om rätten till ersättning borde begränsas genom regler om jämkning av ersättningen på grund av medverkan på den skadelidandes sida. F. n. gäller enligt bilansvarighetslagen

LU 1975/76: 3

att skadeståndet skall jämkas efter vad som är skäligt om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Det innebär bl. a. att jämkning kan ske inte bara när den skadelidande själv är medvållande utan även när annan på hans sida har medverkat till skadan. Bilansvarighetslagens regler överensstämmer i sak med de regler som f. n. tillämpas inom skadeståndsrätten i allmänhet. När det gäller ersättning för personskada träder emellertid nya jämkningsbestämmelser i kraft den 1 januari 1976 (prop. 1975:12, LU 1975:16, SFS 1975:404).

Dessa bestämmelser, som har intagits i 6 kap. 1 § skadeståndslagen, innebär att skadestånd med anledning av personskada skall kunna jämkas endast när den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd med anledning av att någon har dödats skall dessutom kunna jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

Trafikskadeutredningen ansåg att man starkt borde begränsa möjligheterna till jämkning av ersättning för personskada också på trafikskadeområdet. Utredningens förslag innebar att jämkning skulle kunna ske bara om den skadelidande själv har medverkat till skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Någon inskränkning i rätten till ersättning för förare som gjort sig skyldig till rattfylleri, rattonykterhet eller olovlig körning eller som olovligen brukat annans fordon (bilstöld) föreslogs således inte.

Utredningens ovan redovisade förslag beträffande undantag från eller begränsning i rätten till ersättning vid personskada föranledde delade meningar under remissbehandlingen. Särskilt gäller detta utredningens ställningstagande att undantag eller begränsning inte borde ske i fall då föraren gör sig skyldig till rattfylleri, rattonykterhet, olovlig körning, olovligt brukande eller brukande av fordonet som hjälpmedel vid brottslig gärning. Från en del remissinstansers sida riktades sålunda en delvis hård kritik mot att utredningen inte hade föreslagit begränsningar i rätten till ersättning i dessa fall. Andra remissinstanser ifrågasatte om inte utredningen borde ha varit än mer restriktiv när det gällde att tillåta jämkning vid personskada.

1 propositionen har, såsom framgår av redogörelsen ovan för propositionens innehåll, föredragande statsrådet anslutit sig till utredningens förslag att man inte bör undanta dem som drabbats av personskada från rätten till trafikskadeersättning enbart därför att de i samband med förandet av fordonet har gjort sig skyldiga till visst brottsligt förfarande. Statsrådet godtar vidare utredningens förslag till jämkning av personskadeersättning på grund av medvållande på den skadelidandes sida. Han föreslår dock det tillägget att personskadeersättning till efterlevande skall kunna jämkas även i sådana undantagsfall som när den omkomne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet, dvs. vid självmord i samband med fordonstrafik. Härigenom får förslaget till jämkningsregler vid personskada i 12 S trafikskadelagen samma innehåll som motsvarande regler i 6 kap. 1 § skadeståndslagen. Några ytterligare möjligheter till jämkning har statsrådet inte funnit anledning att tillåta.

LU 1975/76: 3

26 Avgörande för denna ståndpunkt har varit de sociala trygghetssynpunkter som vid utarbetandet av förslaget till trafikskadelag varit vägledande i fråga om rätten till ersättning vid personskada.

Propositionens förslag i hithörande delar har föranlett fyra motioner. Samtliga har det gemensamt att motionärerna funnit det angeläget att understryka behovet av förebyggande åtgärder mot i första hand alkohol eller andra berusningsmedel i samband med förande av motorfordon. Motionärernas konkreta förslag skiljer sig dock väsentligt åt. I motionen 1975/76:23 yrkas att riksdagen skall besluta att trafikskadelagen skall träda i kraft först då rutinmässiga utandningsprov för bilförare blivit riksomfattande. Motionärerna förklarar sig dela statsrådets uppfattning att det av sociala skäl inte bör göras några begränsningar i personskadeskyddet när föraren gjort sig skyldig till brott. Om man avstår från att göra sådana begränsningar måste emellertid enligt motionärerna andra åtgärder i stället vidtas för att öka trafiksäkerheten och förebygga rattfylleri och rattonykterhet. Motionärerna pekar på att försöken med rutinmässiga s. k. alcotestprov synes ha haft en god preventiv effekt och de anser det nödvändigt att den nuvarande försöksverksamheten permanentas och samtidigt görs riksomfattande. Även i motionen 1975/76:22 understryks att det är riktigt att skadelidande som gjort sig skyldiga till brottsligt förfarande i samband med förande av motorfordon i princip får ersättning för liden skada. Enligt motionärerna är emellertid rattfylleri att betrakta som grov vårdslöshet i trafik och sålunda grund för jämkning enligt förslaget. För att tveksamhet på denna punkt inte skall uppstå vid lagens tolkning yrkar motionärerna att riksdagen skall klart uttala att med grov vårdslöshet i 12 S trafikskadelagen avses även rattfylleri. I motionen 1975/76:8 yrkas sådan ändring i 12 S trafikskadelagen att trafikskadeersättning skall kunna jämkas även när den skadelidande genom straffbar påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel medverkat till skadan. Som motivering härför anför motionärerna att det skäl som legat till grund för att tillåta jämkning vid grov vårdslöshet, nämligen att det skulle leda till stötande resultat om ersättning under alla förhållanden skulle utgå till den som har gjort sig skyldig till en så allvarlig företrädelse av trafikreglerna, i viss mån kan åberopas även vid rattfylleri eller rattonykterhet. En möjlighet till jämkning bör därför öppnas också i dessa fall. Motionen 1975/76:25 är den av motionerna som mest avviker från propositionen. I motionen yrkas att riksdagen skall besluta sådan ändring i förslaget till trafikskadelag att kravet om bibehållen prevention mot rattfylleri och annan illegal körning tillgodoses. Som skäl härför anförs att förslaget bryter radikalt med den hittills inom trafikskadeersättningsområdet gällande preventiva inställningen till trafikfarlig körning. Motionärerna hänvisar vidare till att bl. a. de tre stora motororganisationerna riktat en skarp kritik mot de restriktiva möjligheterna till jämkning i 12 § trafikskadelagen. Motionärerna hänvisar också till att ersättning enligt den inom arbetslivet införda trygghetsförsäkringen inte utgår när skadan föranletts av att den ska -

LU 1975/76: 3

delidande varit uppenbart alkoholpåverkad. Enligt motionärerna är det nödvändigt att lagstiftaren arbetar utifrån en enhetlig grundsyn, när det gäller prevention inom trafiken, och straff, skadestånd, bonusförlust m. m. utgör härvid olika komponenter. Motionärerna anser att lagstiftarens preventiva inställning till de illegala körningarna måste komma till klart uttryck. Enligt motionärerna skulle det vara mest tilltalande om i lagen gjordes ett direkt undantag från rätten till ersättning när föraren brukat motorfordonet utan lov eller när föraren gjort sig skyldig till olovlig körning, rattfylleri eller rattonykterhet. Om detta inte är möjligt bör i 12 § införas en bestämmelse av innehåll att om förare genom vårdslöshet medverkat till skadan och därvid varit straffbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel eller saknat erforderligt körkort eller utan lov brukat annans fordon skall skadan anses vållad genom grov vårdslöshet. För att ge effekt åt stadgandet bör samtidigt propositionens förslag att jämkning kan ske ändras till att jämkning skall ske i de i 12 8 första stycket nämnda fallen.

Utskottet vill till en början något beröra förhållandet mellan den föreslagna trafikskadelagen och den allmänna skadeståndslagen. Som utskottet inledningsvis anfört gäller skadeståndslagen i och för sig också i fråga om skador som uppkommer vid trafik med motorfordon. I de fall där trafikskadeersättning inte skall utgå kan den skadelidande sålunda yrka skadestånd av den som enligt skadeståndslagen är ansvarig för skadan. Har en skadelidande rätt till trafikskadeersättning har han som regel inget behov att i stället yrka skadestånd av någon enskild person. Det föreligger dock inget hinder mot att den som har utsatts för trafikskada och är berättigad till trafikskadeersättning i stället gör gällande anspråk på skadestånd. En särskild regel härom har tagits in i 18 5 förslaget till trafikskadelag. Praktiskt förhåller sig sålunda den föreslagna trafikskadelagens bestämmelser om trafikskadeersättning till den allmänna skadeståndslagen på det sättet att den skadelidande i fall där trafikskadeersättning kan utgå äger välja mellan trafikskadeersättning och skadestånd enligt allmänna regler. Väljer han skadestånd, inträder i princip den skadeståndsskyldige intill utgivet belopp i den skadelidandes rätt till trafikskadeersättning.

Det nu anförda innebär att om man, såsom föreslås i motionen 1975/76:25, tar bort rätten till trafikskadeersättning för vissa grupper av skadelidande, kan en skadelidande, vars skada inte täcks av trafikförsäkringen, kräva ut ersättning av någon som helt eller delvis har varit vållande till skadan och därför är ansvarig enligt skadeståndslagen. Denne skulle i så fall behöva ersätta skadan med egna medel, om han inte skyddas av en särskild ansvarsförsäkring. Med hänsyn till vad justitiekanslern anfört i sitt remissvar vill utskottet stryka under att samma blir förhållandet om i 12 i; trafikskadelagen införs, såsom föreslås i motionen 1975/76:8, regler om jämkning på grund av medvållande vid personskada vilka inte har någon motsvarighet i skadeståndslagens jämkningsregler. En skadelidande, vars trafikskadeersättning jämkas på grund av att han t. ex. gjort sig skyldig till rattfylleri.

LU 1975/76: 3

skulle således kunna för den del som han inte fått ut ur trafikförsäkringen kräva skadestånd av någon som i och för sig varit vållande till skadan. Det skulle följaktligen bli den skadevållande som slutligt drabbas av att den skadelidandes trafikförsäkring jämkas på grund av dennes rattfylleribrott. Nu angivna konsekvenser av de i motionen föreslagna ändringarna i trafikskadelagsförslaget kan enligt utskottets mening uppenbarligen inte vara rimliga. Ett bifall till motionsförslagen måste därför få till följd att motsvarande undantag eller jämkningsgrund förs in i skadeståndslagen.

Frågan är då huruvida en förares brottsliga förfarande i samband med förande av motorfordon och särskilt det förhållandet att föraren har gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet skall påverka hans rätt till trafikskadeersättning för den händelse han skadas under körningen. De brott det här är fråga om väcker, såsom trafikskadeutredningen påpekar, i regel stark indignation hos allmänheten, och tanken att rattfylleristen eller biltjuven skall kunna uppbära full gottgörelse för skador, som tillfogas honom under färd med fordonet, torde för många te sig stötande.

Utskottet vill för sin del kraftigt stryka under att förtäring av alkohol eller andra berusningsmedel och förande av motorfordon inte hör samman. Även om det råder delade meningar om i vilken utsträckning trafikskadorna vållas av alkoholpåverkade förare, råder det inget tvivel om att sådana förare är betydligt mer olycksbenägna än nyktra förare. Det måste därför enligt utskottets mening vara en viktig uppgift för lagstiftaren att i möjligaste mån motverka att alkoholpåverkade personer framför motorfordon. I syfte att främja trafiksäkerheten bör man vidta alla åtgärder, som har någon reell preventiv verkan. Dessa kan självfallet vara av olika slag. Särskild betydelse torde emellertid sådana åtgärder ha som ökar riskerna för upptäckt.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om den i motionen 1975/76:23 omnämnda försöksverksamheten med rutinmässiga alkoholutandningsprov, vilken har pågått sedan den 1 januari 1975. Försöksverksamheten omfattade till en början 5 områden men har därefter utsträckts först till 10 och sedan till 15 försöksområden. Den 27 november 1975 beslöt regeringen att från och med den 1 januari 1976 utsträcka försöksverksamheten till att omfatta hela riket. Denna verksamhet kommer att pågå till utgången av juni 1976 då den nuvarande lagen upphör att gälla. Enligt vad utskottet inhämtat har rikspolisstyrelsen redovisat enbart positiva erfarenheter av verksamheten.

1 den redogörelse som rikspolisstyrelsen lämnat till justitiedepartementet den 20 november 1975 och som avser månaderna september-oktober 1975 framhålls att allmänhetens inställning alltjämt är mycket positiv till provtagningen. Under nämnda period togs 52 000 prov och endast i 10 fall vägrade förare att medverka till proven. De sålunda tagna utandningsproven föranledde i sin tur att blodprov togs i 550 fall.

Såsom utskottet redovisat i det föregående yrkas i motionen 1975/76:23 att trafikskadelagen skall träda i kraft först sedan de rutinmässiga alkoholutandningsproven gjorts riksomfattande och har permanentats. Mot bakgrund av de mycket positiva erfarenheterna av den nuvarande försöksverk -

LU 1975/76: 3

samheten utgår utskottet från att det rutinmässiga tagandet av alkoholutandningsprcv kommer att fortsätta i hela riket även efter den sista juni 1976 då försöksperioden utlöper. Eftersom försöksverksamheten ännu inte har avslutats bör emellertid slutlig ställning inte f. n. tas till frågan hur verksamheten i fortsättningen skall bedrivas. På grund härav och då det från skilda synpunkter är angeläget att riksdagen inte låter tidpunkten för trafikskadelagens ikraftträdande bli svävande finnér sig utskottet böra avstyrka bifall till yrkandet i motionen 1975/76:23. Syftet med motionen torde emellertid komma att bli tillgodosett.

Att utandningsproven har haft en preventiv effekt torde vara ostridigt. Det är självfallet svårare att göra några bestämda uttalanden om vilken brottsförebyggande effekt en bestämmelse som utesluter eller i väsentlig mån inskränker rätten till trafikskadeersättning för tidigare angivna kategorier av förare skulle få. Enligt utskottets mening kan man emellertid inte utan vidare frånkänna ett sådant ingrepp i ersättningsreglerna en preventiv verkan. Det kan inte heller uteslutas att en underlåtenhet att införa särbestämmelser för alkoholpåverkade förare kan - med tanke på att sådana bestämmelser finns i dag - komma att uppfattas som en del i en allmän nedtoning av samhällsåtgärderna mot trafikonykterhet. Genom det sätt på vilket förslaget har kommenterats i skilda sammanhang har för övrigt risken för en sådan negativ effekt blivit större.

Mot bakgrund av det anförda kan utskottet inte ansluta sig till statsrådets ståndpunkt att behovet av sanktioner för att motverka trafiknykterhetsbrott skall tillgodoses endast inom ramen för samhällets kriminalpolitik. Utskottet delar justitiekanslerns uppfattning att man i kampen mot denna brottslighet inte bör "låsa in sig" i olika rum, där man ena dagen behandlar straffrättsliga sanktioner och en annan dag behandlar ekonomiska påföljder i ett försäkringssystem. 1 stället måste man enligt utskottets mening ta alla lämpliga medel i anspråk för att tjäna trafiknykterhetens intressen, oavsett om de faller inom straffrättens, skadeståndsrättens eller försäkringsrättens områden. Utskottet har därför kommit till den uppfattningen att i varje fall straffbart alkoholpåverkade förare bör i någon form särbehandlas när det gäller rätten till ersättning vid personskada. Att en sådan bedömning torde omfattas av en bred opinion framgår bl. a. av att vid en SIFO-undersökning 71 procent av de svarande ansett förslaget att inte undanta dem som kör onyktert m. m. från rätten till ersättning vara ett dåligt förslag. Utskottet vill även hänvisa till att i trafiksäkerhetsfrågor så viktiga remissinstanser som statens trafiksäkerhetsverk samt de tre stora motororganisationerna MHF, M och KAK har funnit det angeläget att samhällets negativa syn på trafikonykterheten kommer till uttryck även i trafikskadelagen.

Som framgår av vad utskottet i det föregående anfört (s. 26) hävdas i motionen 1975/76:25 att den mest tilltalande lösningen på förevarande problem torde vara att de s. k. illegala förarna, dvs. förare som gjort sig skyldiga till visst brottsligt förfarande, helt undantas från rätten till trafikskadeersättning. En sådan lösning skulle emellertid innebära en försämring av de illegala

LU 1975/76: 3

förarnas situation i förhållande till vad som f. n. gäller. Även om de enligt gällande rätt är uteslutna från det ”egna” fordonets trafikförsäkring och inte heller omfattas av dess förarplatsförsäkring kan de nämligen i dag om skada uppkommer vid kollision med annat fordon få ersättning från det andra fordonets trafikförsäkring.

Skillnaden mellan gällande rätt och motionärernas förslag kan belysas genom följande exempel. Om en bil, som fors av en alkohol påverkad förare, stannar i en vägkorsning på grund av att stopplikt räder, och bilen sedan blir påkörd bakifrån av en annan bil, varvid den alkoholpåverkade föraren skadas, kan denne i dag få ersättning av det påkörande fordonets trafikförsäkring. Om den av motionärerna föreslagna undantagsregeln införs skulle han emellertid inte få någon trafikskadeersättning. Motionärernas förslag leder således till att en alkoholpåverkad förare, vars eget handlande saknar betydelse för en uppkommen skada, helt undantas från rätten till trafikskadeersättning endast av den anledningen att han varit alkoholpåverkad. Att införa en undantagsregel som får sådana konsekvenser anser utskottet inte böra komma i fråga.

En särregel för illegala förare hör enligt utskottets mening istället hemma bland reglerna om jämkning pä grund av medvåUande. Som framgår av redogörelsen ovan för motionsyrkandena läggs i motionerna fram olika förslag till hur en sådan särregel bör se ut. I motionen 1975/76:25 förordas att i 12 S förslaget till trafikskadelag infors en bestämmelse av innebörd att om förare genom vårdslöshet medverkat till skada och därvid varit straffbart påverkad av alkohol eller annat berusningsmedel eller saknat erforderligt körkort eller utan lov brukat annans fordon, skall skadan anses vållad genom grov vårdslöshet. I motionen 1975/76:22 nöjer sig motionärerna med att yrka att riksdagen skall uttala att begreppet grov vårdslöshet innefattar även rattfylleri, medan motionärerna i motionen 1975/76:8 synes mena att till 12 I? bör fogas ytterligare en jämkningsregel av innebörd att jämkning skall kunna ske så snart en straffbart påverkad förare genom vållande medverkat till sin egen skada.

Vad först angår innebörden av begreppet grov vårdslöshet i trafik vill utskottet hänvisa till att begreppet definierats i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen). Enligt 1 $ andra stycket har en förare gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik om han ådaglagt grov oaktsamhet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom. Denna bestämmelse har i praxis fått en restriktiv tillämpning. Endast om en förare gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse av trafikreglerna och därvid visat uppenbar hänsynslöshet och likgiltighet för andra människors säkerhet har vederbörande dömts för grov vårdslöshet i trafik.

Som föredragande statsrådet anför kan självfallet en fordonsforare, som har gjort sig skyldig till rattfylleri, i samband därmed ha fort fordonet på ett sådant sätt att han måste bedömas ha vållat skadorna genom grov vårdslöshet. I detta fall kan jämkning av trafikskadeersättning ske. Det bör emel -

LU 1975/76:3

lertid observeras att den skadelidande här gjort sig skyldig till två skilda gärningar, rattfylleri och grov vårdslöshet i trafik. Motionärerna föreslår att en vårdslöshet, som i sig själv inte framstår som grov, skall bedömas som grov när den begåtts av en alkoholpåverkad eller körkortslös förare eller en biltjuv. Förslaget syftar således till en utvidgning av själva tillämpningsområdet för grov vårdslöshet i trafik. Eftersom det inte kan komma i fråga att utvidga det straffrättsliga ansvaret för grov vårdslöshet i trafik skulle ett genomförande av motionärernas förslag innebära att vid sidan av det straffrättsliga begreppet grov vårdslöshet i trafik skulle tillskapas ett civilrättsligt begrepp med samma benämning men med en annan innebörd. En sådan lösning finner utskottet inte tilltalande från principiella synpunkter.

Enligt utskottets mening återstår således endast möjligheten att, såsom yrkas i motionen 1975/76:8, införa en särskild jämkningsregel i 12 Jj förslaget till trafikskadelag. Vid övervägandet av vad en sådan regel skall innehålla har utskottet stannat för att jämkning bör tillåtas även vid ”enkel” vårdslöshet i förening med rattfylleri och rattonykterhet. En jämkning av en straffbart alkoholpåverkad förares trafikskadeersättning kan följaktligen ske, om han genom oaktsamhet medverkat till den egna skadan. Däremot får jämkning icke ske av hans ersättning, om skadan är en följd enbart av annan förares vållande. Att tillåta jämkning endast av det skälet att den skadelidande föraren gjort sig skyldig till ett trafiknykterhetsbrott anser utskottet inte böra komma i fråga. Den trafikfara som en alkoholpåverkad förare utgör bör i det enskilda fallet ha manifesterats genom en vårdslös körning av denne. 1 övervägande antalet fall, när en straffbart alkoholpåverkad förare skadas vid en trafikolycka, torde också den skadelidande genom oaktsam körning ha i vart fall medverkat till skadan.

När det gäller olovlig körning och bilstöld finns inte samma nära anknytning till vårdslös körning som i fråga om trafiknykterhetsbrotten. Även om en körkortslös förare eller biltjuv självfallet kan framföra motorfordon på sådant sätt att han utgör en trafikfara, innebär inte avsaknaden av körkort eller biltillgreppet generellt sett att en körkortslös förare respektive biltjuv är trafikfarlig, vilket däremot är fallet när en alkoholpåverkad förare framför sitt fordon. Med hänsyn härtill och då jämkningen vid trafiknykterhetsbrott gjorts beroende av om den trafikonyktre verkligen kört vårdslöst, finner utskottet att jämkning inte bör ske, när körkortslös förare eller biltjuv skadas, om inte denne uppsåtligen eller av grov vårdslöshet medverkat till skadan. Utskottet vill också tillägga att en biltjuv som skadas genom annans vållande inte bör vid medvållande behandlas sämre i ersättningshänseende än t. ex. en inbrottstjuv i motsvarande situation.

Den av utskottet förordade jämkningsregeln har enligt utskottets mening betydande fördelar. Sålunda kommer de trafiknykterhetsbrott, vilka begåtts i samband med vårdlös körning, att i jämkningshänseende bli jämställda med grov vårdslöshet i trafik. Samma skäl som föredragande statsrådet åbe -

LU 1975/76:3

ropar för att tillåta jämkning vid grov vårdslöshet, nämligen att det skulle kunna leda till stötande resultat om full ersättning under alla förhållanden skall utgå till den som framfört fordon grovt vårdslöst, kan nämligen enligt utskottets mening åberopas för en jämkning vid trafiknykterhetsbrott som skett i samband med vårdslös körning. En jämkningsregel av det slag som utskottet förordar ger vidare utrymme för ett hänsynstagande till de sociala trygghetssynpunkter som vid lagförslagets utarbetande varit vägledande i fråga om rätten till ersättning för personskada och som statsrådet åberopat som skäl mot en särbehandling i ersättningshänseende av alkoholpåverkade förare. Utskottet vill understryka att utskottets förslag i och för sig innebär att den alkoholpåverkade förarens möjligheter till trafikskadeersättning väsentligt förbättras i förhållande till gällande rätt, därigenom att förutsättningar nu öppnas för ersättning även i de fall där den alkoholpåverkade ensam varit vållande till skadan. Genom att den föreslagna jämkningsregeln är fakultativ ger den vidare domstolarna möjlighet att ta hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Utskottet hävdar därför att utskottets förslag i förevarande del inte kan anses innebära att den alkoholpåverkade förarens sociala trygghet eftersätts. Utskottet vill för övrigt anmärka att vad statsrådet i förevarande hänseende åberopat till stöd för att inte tillåta jämkning vid trafikonykterhet med samma styrka kan åberopas mot att tillåta jämkning vid grov vårdslöshet.

På grund av det ovan anförda föreslår utskottet riksdagen att med anledning av motionerna, såvitt nu är i fråga, till 12 § första stycket förslaget till trafikskadelag foga en bestämmelse av innebörd att jämkning kan ske även när skadelidande förare själv genom vårdslöshet har medverkat till skadan och i samband därmed har gjort sig skyldig till brott mot 4 § trafikbrottslagen.

Såsom utskottet i förevarande avsnitt inledningsvis anfört måste införandet av en jämkningsregel i trafikskadelagen med hänsyn till det tekniska sambandet mellan denna lag ocn den allmänna skadeståndslagen och för undvikande av obilliga följder föranleda motsvarande ändring i skadeståndslagens iämkningsregler. Det kan i förstone synas något ovanligt att ändring görs i bestämmelser, som en enig riksdag nyligen beslutat om och som ännu inte trätt i kraft. Utskottet vill emellertid erinra om att föredragande statsrådet anförde i propositionen med förslag till nya bestämmelser om personskada (prop. 1975:12 s. 132) att frågan om jämkning på grund av medvållande till personskador i trafiken inte borde behandlas då utan fick anstå till ett senare sammanhang. Utskottet konstaterade i sitt betänkande (LU 1975:16) att arbetet med en ny trafikskadelag tagit längre tid än beräknat och att man därför hade att räkna med att nya trafikskaderegler kunde träda i kraft tidigast den 1 juli 1976, dvs. ett halvt år efter ikraftträdandet av skadeståndslagens personskadebestämmelser. Utskottet övervägde därför om utskottet borde ta initiativ till en särskild reglering av frågan, vilken inverkan den skadelidandes medvållande borde ha på rätten till skadestånd

LU 1975/76:3

vid trafikolycksfall. Utskottet stannade emellertid för att inte då föreslå sådana lagändringar.

Enligt utskottets mening är tidpunkten nu inne för ett slutligt ställningstagande till frågan vilken inverkan den skadelidandes medverkan vid trafikolycksfall bör ha på reglerna i skadeståndslagen. Utskottet förordar att i 6 kap. 1 S skadeståndslagen införs en jämkningsregel av samma innehåll som den utskottet föreslår införd i 12 § trafikskadelagen. Förslag härtill framläggs nedan i utskottets hemställan. I förslaget har den ovannämnda jämkningsregeln intagits i 6 kap. 1 §. Paragrafen har vidare undergått vissa därav föranledda redaktionella jämkningar. Lagförslaget föreslås träda i kraft den 1 januari 1976. Anledningen till att denna tidpunkt valts för ikraftträdandet är att skadeståndslagens jämkningsregler görs tillämpliga på bilansvarighetslagen från och med den 1 januari 1976. Om de av utskottet föreslagna ändringarna i skadeståndslagen inte träder i kraft samtidigt, skulle detta få till följd att straffbart alkoholpåverkade förare under ett halvt år skulle ha rätt till ojämkad ersättning.

Trafikforsäkringsgivares ålerkravsrält

Enligt 18-20 ii § lagen (1927:77) om försäkringsavtal (försäkringsavtalslagen) är den som har meddelat trafikförsäkring i regel fri från ansvar mot försäkringstagaren, om denne har framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Bestämmelserna är emellertid dispositiva och kan alltså åsidosättas genom villkor i försäkringsavtalet. I den mån försäkringsgivaren är fri från ansvarighet mot försäkringstagaren har han återkravsrätt (regressrätt) mot denne för ersättning som han har utgett till tredje man.

Frågan om trafikförsäkringsgivares återkravsrätt mot annan än försäkringstagaren regleras av 25 8 första stycket försäkringsavtalslagen. Där föreskrivs att försäkringsgivare som har utgett ersättning på grund av försäkringsavtalet inträder i försäkringshavarens rätt till skadestånd av den som har vållat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller som enligt lag är ansvarig för skadan oberoende av eget vållande. Även denna bestämmelse är dispositiv.

Trafikförsäkringsbolagen förbehåller sig normalt återkravsrätt mot den som vållat skadan med uppsåt eller genom grov vårdslöshet. Mot försäkringstagare och förare som inte är försäkringstagare görs förbehåll bl. a. för fall av vissa bristfälligheter hos fodonet, för olovlig körning, rattfylleri eller rattonykterhet och för brukande av fordonet som hjälpmedel vid brottslig gärning.

I propositionen föreslås trafikförsäkringsgivare få återkravsrätt mot skadevållare endast när skadan vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. En bestämmelse härom har tagits in i 20 § förslaget till trafikskadelag. Bestämmelsen har utformats efter mönster av 25 § första stycket försäkrings -

3 Riksdagen 1975/76. 8 saini. Nr 3

LU 1975/76:3

avtalslagen.

Förevarande fråga tas upp till behandling i motionen 1975/76:25. Motionärerna anser att regress bör medges i de fall där försäkringsgivarna f. n. förbehåller sig rätt till detta.

Utskottet vill till en början anmärka att en till trafikskadeutredningens betänkande fogad undersökning visar att försäkringsanstalterna i allmänhet nöjer sig med att återkräva en begränsad del av den utgivna ersättningen. Regressrätten saknar därför så gott som helt ekonomisk betydelse. Den kan däremot enligt utskottets mening inte frånkännas en viss vikt sett från preventiv synpunkt.

Utskottet har i föregående avsnitt beslutat föreslå att till jämkningsreglerna i 12 S fogas en regel av innebörd att jämkning skall få ske om straffbart påverkad förare genom vårdslöshet medverkat till skadan. Om regressreglerna i 20 S i lagförslaget lämnas utan ändring skulle detta innebära att den trafikonyktre kan drabbas av ekonomisk påföljd, om han skadar sig själv men inte om han skadar annan person. Detta kan enligt utskottets mening inte vara rimligt och skulle dessutom strida mot grundtanken bakom medvållandereglerna, nämligen att, när någon drabbas av personskada, man av humanitära och sociala skäl skall vara mildare än annars. Utskottet förordar därför att med anledning av motionen till 20 5 fogas ett tillägg av innebörd att regress skall kunna ske även vid enkel vårdslöshet i förening med straffbar påverkan av alkohol eller annat berusningsmedel.

Utskottet vill emellertid tillägga att skadeståndskommittén kommer enligt vad utskottet erfarit att inom den närmaste tiden lägga fram ett betänkande. Skadestånd VI, med förslag till nya regressregler vid skadestånd och försäkring. Vad kommittén kommer att föreslå kan självfallet påverka även innehållet i 20 5 trafikskadelagen.

Övrigt

Utskottet har i samband med förslaget till trafikskadelag även behandlat den vid början av 1975 års riksmöte väckta motionen 1975:1135. I denna motion hemställs att riksdagen skall begära förslag till en utvidgning av trafikförsäkringen så att denna kommer att omfatta även de sjukvårds- och socialförsäkringskostnader som vid skada i anledning av trafikolycka betalas av den allmänna sjukförsäkringen. Motionären uppger att enligt en inom landstingsförbundet gjord undersökning vållar trafikolyckorna sjukvårdskostnader på 425 miljoner kronor i 1970 års priser. Enligt motionären skulle man nå en rättvisare kostnadsfördelning om bilförare och företag via försäkringar fick stå för dessa kostnader. Det borde vara möjligt att låta trafikförsäkringen stå för de sjukpennings- och sjukvårdskostnader samt pensionsutgifter som uppstår till följd av trafikolycksfall. Med en så utvidgad trafikförsäkring skapas enligt motionärens uppfattning såväl en bättre avvägning mellan olika trafikslag som en satsning på ökad trafiksäkerhet.

LU 1975/76:3

35 Motionärens förslag innebär en genomgripande förändring av hela det nuvarande socialförsäkringssystemet. Enligt utskottets mening saknas underlag för att av regeringen begära förslag till en sådan ändring. Utskottet avstyrker därför bifall till motionen.

Utskottet vill emellertid i detta sammanhang hänvisa till att trafikpolitiska utredningen (K 1972:07) den 25 januari 1974 fått tilläggsdirektiv som innebär att det fortsatta utredningsarbetet rörande vägtrafikens kostnadsansvar skall ske inom den trafikpolitiska utredningens ram. Enligt direktiven bör en primär uppgift vara att vidareutveckla de av vägkostnadsutredningen påbörjade undersökningarna rörande de kostnader för vägtrafiken som skall ingå i trafikgrenens kostnadsansvar. Denna uppgift rymmer en rad problem. Kommunikationsministern framhåller att det synes befogat att redan nu slå fast, att vissa kostnadsposter, t. ex. i vad avser trafikolyckseffekterna, endast kan beräknas med en betydande osäkerhet. Han understryker vidare, att det i fråga om trafikolyckseffekter inte i första hand gäller att utifrån givna förhållanden söka utkräva kostnadsansvar för kommande skador utan snarare att genom lämpliga åtgärder och trafiksäkerhetsmässiga krav på vägtrafiken förebygga sådana effekter.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande tävlingsfordon att riksdagen

a. med anledning av propositionen 1975/76:15 och motionen 1975/76:24 samt med bifall till motionerna 1975/76:26 och 1975/76:27 antar 1 S i det genom propositionen framlagda förslaget till trafikskadelag med följande som utskottetsförslag betecknad lydelse.

Regeringens förslag

Utskottets förslag

1 § Denna lag gäller trafikförsäkring för motordrivet fordon och ersättning från trafikförsäkring för skada i följd av trafik med motordrivet fordon (trafikskadeersättning). Lagen tillämpas dock ej på fordon som är avsett att föras av gående och ej heller pä motorredskap.

1 § Denna lag gäller trafikförsäkring för motordrivet fordon och ersättning från trafikförsäkring för skada i följd av trafik med motordrivet fordon (trafikskadeersättning). Lagen tillämpas dock ej på

/. motordrivet fordon som är avsett att föras av gående,

2. motordrivet fordon som användes uteslutande inom inhägnat tävlingsområde,

3. motorredskap.

Har till motordrivet fordon som omfattas av lagen kopplats fordon av annat slag, tillämpas lagens bestämmelser om skada i följd av trafik med motordrivet fordon på fordonskombinationen i dess helhet.

LU 1975/76:3

b. ger regeringen till känna vad utskottet anfort om behovet av skadestånds- och försäkringsskydd för tredje man vid träning och tävling med motordrivet fordon inom inhägnat tävlingsområde samt om förbättrad olycksfallsförsäkring för tävlingsförare.

2. beträffande undantag frän eller begränsning i rätten till ersättning att riksdagen med anledning av propositionen och motionerna 1975/76:8, 1975/76:22 och 1975/76:25,såvitt nu är i fråga,

a. antar 12 ii förslaget till trafikskadelag med följande såsom utskottets förslag betecknad lydelse.

R eger ingens förslag Utskottets förslag

12 § Trafikskadeersättning med 12 § Trafikskadeersättning med anledning av personskada kan järn- anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv upp- kas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslös- såtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Er- het har medverkat till skadan. Ersättning med anledning av att någon sättning till förare som har gjort sig

har dödats kan även jämkas, om den skyldig till brott som avses i 4 § lagen

avlidne uppsåtligen har medverkat (1951:649) om straff för vissa trajik till

dödsfallet. brott kan även jämkas, om föraren

därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan ersättning till efterlevande också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. I fall som avses i 10 § andra stycket skall sådan medverkan anses föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet eller det fordon varmed den skadade egendomen befordrades eller bristfällighet på fordonet har medverkat till skadan.

Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

b. antar följande i härvid fogad bilaga av utskottet föreslagen lag om ändring i lagen (1975:404) om ändring i skadeståndslagen (1972:207).

3. beträffande trafikförsäkringsgivares dterkravsrätt att riksdagen med anledning av propositionen och motionen 1975/76:25, såvitt nu är i fråga, antar 20 $ förslaget till trafikskadelag med följande såsom utskottets förslag betecknad lydelse.

LU 1975/76:3

37 Utskottets förslag

20 § Har skada för vilken trafikskadeersättning utgått vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsanstalten intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd av skadevållaren. Detsamma gäller, om skadan Ilar vållats genom vårdslöshet av förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.

Ar ägare eller innehavare av järnväg eller spårväg enligt lag eller annan författning ansvarig för skada för vilken trafikskadeersättning har utgått, får försäkringsanstalten kräva ersättningen åter från den ansvarige i den omfattning som är skälig med hänsyn till grunden för ersättningsansvaret på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

4. beträffande ikraftträdande att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:23 antar den till förslaget till trafikskadelag fogade ikraftträdandebestämmelsen.

5. att riksdagen antar förslaget till trafikskadelag i vad det ej omfattas av utskottets hemställan under 1-4.

6. att riksdagen antar övriga genom propositionen framlagda lagförslag.

7. beträffande fördelning av sjukvårdskostnader m. m. att riksdagen avslår motionen 1975:1135.

8. att riksdagen i enlighet med vad som förordas i propositionen bemyndigar regeringen att besluta om utvidgning av statens ersättningsansvar, när det gäller skador på förares och passagerares personliga tillhörigheter, och om underlåtenhet för statens vidkommande att påkalla jämkning av trafikskadeersättning för sakskada.

Stockholm den 9 december 1975

På lagutskottets vägnar IVAN SVANSTRÖM

R eger ingens förslag

20 § Har skada för vilken trafikskadeersättning utgått vållats uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet, inträder försäkringsanstalten intill det utgivna beloppet i den skadelidandes rätt till skadestånd av skadevållaren.

LU 1975/76:3

38 Närvarande: herrar Svanström (c), Hammarberg (s), Lidgård (m)\ Sundelin (s)\ Börjesson i Falköping (c)1, fru Åsbrink (s)2, herrar Andersson i Södertälje (s)\ Torwald (c), Winberg (m)', fru Nilsson i Sunne (s), herrar Olsson i Sundsvall (c), Israelsson (vpk), fru Fredgardh (c)4, herr Gustafsson i Stockholm (s)3, fru Lindquist (m)5, fru Hjalmarsson (s), fru Johansson i Hovmantorp (s)6, herr Henmark (fp) och fru Karlsson (c).

1 Ej närvarande vid p. 1 i utskottets hemställan.

2 Ej närvarande vid p. 5-8 i utskottets hemställan.

5 Ej närvarande vid p. 2-4 i utskottets hemställan.

4 Ej närvarande vid p. 1-4 i utskottets hemställan.

5 Ej närvarande vid p. 3 i utskottets hemställan.

6 Ej närvarande vid p. 1 och 5-8 i utskottets hemställan.

Endast närvarande vid p. 1 i utskottets hemställan.

Reservationer

1. Undantag från eller inskränkning i rätten till ersättning (punkt 2)

av herrar Hammarberg, Sundelin, fru Åsbrink, fru Nilsson i Sunne, fru Hjalmarsson och fru Johansson i Hovmantorp (samtliga s) som anser

dels att den del av utskottets yttrande som börjar på s. 29 med orden ”Att utandningsproven” och slutar på s. 33 med orden ”ojämkad ersättning” bort ha följande lydelse.

Utandningsproven har uppenbart haft och torde komma att ha en reell preventiv verkan. Även andra åtgärder, såsom straffrättsliga sanktioner och körkortsåterkallelse, har stor betydelse från brottspreventiv synpunkt. Att vid sidan härav en begränsning i rätten till ersättning vid personskada skulle ha någon preventiv effekt anser utskottet knappast troligt. Redan risken för att bli skadad torde, såsom föredragande statsrådet anför, i allmänhet vara en mer avhållande faktor än risken för att, om en skada inträffar, gå miste om ersättning för skadan. Utskottets uppfattning delas av bl. a. riksåklagaren och rikspolisstyrelsen, vilka remissinstanser ju särskilt har att beakta behovet av brottsförebyggande åtgärder. De menar att behovet av påföljder för brottsliga förfaranden i trafiken bör tillgodoses genom straffrättsliga sanktioner och inte genom bortfall av rätten till skadeersättning.

Såsom utskottet anfört i det föregående torde säkerligen många anse det stötande att en straffbart alkoholpåverkad förare skall fä full ersättning vid personskada. Hur stort det allmänna rättsmedvetandet är på denna punkt torde dock vara svårt att mäta. I de mer uppmärksammade rattfyllerifallen där allmänheten reagerat kraftigt har emellertid körningarna som regel varit hänsynslösa och orsakat svåra personskador eller dödsfall. Förarna torde därvid med säkerhet ha fört fordonet på sådant sätt att det kan antas att

LU 1975/76:3

de har vållat skadorna genom grov vårdslöshet. I sådana fall kan följaktligen ersättningen jämkas enligt de i 12 $ förslaget till trafikskadelag intagna jämkningsreglerna.

De nya reglerna i skadeståndslagen om verkan av medvållande vid personskada, vilka enligt vad utskottet redovisat i det föregående träder i kraft den 1 januari 1976, är förestavade av sociala och humanitära skäl. Utskottet anser att samma synpunkter och skäl måste ligga till grund för utformningen av medvållandereglerna i trafikskadelagen. En begränsning i rätten till trafikskadeersättning utöver de redan föreslagna jämkningsreglerna i 12 $ skulle enligt utskottets mening komma att strida mot dessa synpunkter. Såsom framhålls i propositionen slår nämligen en ekonomisk sanktion blint och slumpmässigt utan hänsynstagande till förseelsens svårighetsgrad. Sanktionen drabbar inte bara den skadelidande själv utan den kan också få allvarliga konsekvenser för de anhöriga. Den är vidare ägnad att motverka den brottsliga förarens rehabilitering. Utskottet vill i sammanhanget erinra om att riksdagen vid upprepade tillfällen och senast våren 1975 vid behandlingen av förslaget till allmänna personskaderegler har understrukit vikten av att skadeståndsreglerna inte utformas så att en rehabilitering av en som dömts för brott försvåras.

Vad utskottet nu anfört gäller självfallet i första hand ett, såsom förordas i motionen 1975/76:25, helt undantagande av skadelidande, brottslig förare från rätten till ersättning, men kan enligt utskottets mening med samma styrka åberopas mot införandet av en ytterligare möjlighet till jämkning av trafikskadeersättning, såsom föreslås i motionen 1975/76:8.

I motionen 1975/76:25 har som skäl för att undanta alkoholpåverkade förare från rätten till ersättning åberopats att enligt den s. k. trygghetsförsäkring som sedan hösten 1974 bereder flertalet arbetstagare i vårt land ett skydd vid yrkesskador inte utgår ersättning, när den skadelidande har vållat skadan i alkoholpåverkat tillstånd. Det bör emellertid observeras att trygghetsförsäkringen har tillkommit genom avtal mellan arbetsmarknadens parter och följaktligen utgör en kompromiss mellan olika ståndpunkter. Enligt vad utskottet erfarit har undantagsbestämmelsen hittills knappast kommit till användning. Det är vidare att märka att avtalet om trygghetsförsäkring ingicks mer än ett år innan riksdagen beslutade om inskränkning i möjligheterna till jämkning av ersättning vid personskada. Vid remissbehandlingen av förslagen till skadestånd vid personskada och till ny trafikskadelag har de stora löntagarorganisationerna hävdat att jämkning inte heller borde få ske vid grov vårdslöshet. Med hänsyn till den ståndpunkt som löntagarorganisationerna sålunda intagit till jämkningsreglerna utgår utskottet från att undantaget från rätt till ersättning från trygghetsförsäkringen vid skada tillkommen under alkoholpåverkan så småningom kommer att utmönstras ur avtalet. Enligt utskottets mening utgör följaktligen inte nämnda undantag från trygghetsförsäkringen något skäl till att ha ett lik -

LU 1975/76:3

nande undantag vid trafikförsäkringen. Tvärtom strider motionens syfte mot de principer som enligt löntagarorganisationerna bör ligga till grund för skadeståndslagstiftningen.

Mot motionärernas förslag till undantag från eller begränsning i rätten till trafikskadeersättning talar vidare det förhållandet att en sådan ändring i trafikskadelagsforslaget måste, såsom utskottet i det föregående (s. 28) konstaterat, föranleda motsvarande ändring i skadeståndslagen. Att nu ändra bestämmelser, som en enig riksdag nyligen beslutat om och som ännu inte trätt i kraft, skulle enligt utskottets mening i och för sig synas något märkligt. Från principiell synpunkt skulle det emellertid te sig än mer märkligt om i skadeståndslagen, som ju avser de mest skiftande typer av skadefall på snart sagt alla livets områden, skulle göras en särskild begränsning i ersättningsrätten endast i fråga om skada i följd av trafik med motordrivet fordon, beträffande vilka skador man ju för övrigt genom särskild lagstiftning som ger ersättning enligt rent objektiv grund sökt öka den skadelidandes skydd.

Utskottet finner från principiell synpunkt inte heller tilltalande vad som föreslagits i motionerna 1975/76:22 och 1975/76:25 om att en vårdslöshet, som i sig själv inte framstår som grov, skall bedömas som grov när det begåtts av en alkoholpåverkad eller körkortslös förare eller av en biltjuv. Förslagen syftar till en utvidgning av själva tillämpningsområdet för grov vårdslöshet i trafik. Eftersom det inte kan komma i fråga att utvidga det straffrättsliga ansvaret för grov vårdslöshet i trafik skulle ett genomförande av motionärernas förslag innebära att vid sidan av det straffrättsliga begreppet grov vårdslöshet i trafik skulle tillskapas ett civilrättsligt begrepp med samma benämning men med en annan innebörd. Något sådant anser utskottet inte böra komma i fråga.

Sammanfattningsvis anser utskottet således att ett undantag från eller jämkning i rätten till trafikskadeersättning inte torde ha någon som helst preventiv effekt. Däremot skulle en sådan begränsning i ersättningsrätten klart strida mot de sociala trygghetssynpunkter som vid utarbetandet av förslaget till trafikskadelag varit vägledande i fråga om rätten till ersättning vid personskada. Härtill kommer att mot motionsförslagen kan riktas allvarliga principiella invändningar. Det anförda visar enligt utskottets mening att behovet av sanktioner mot brottsliga förfaranden i trafiken bör tillgodoses helt inom ramen för samhällets kriminalpolitik. Såsom statsrådet påpekar har man där också helt andra och större möjligheter att välja den påföljd som i det särskilda fallet framstår som lämplig från rehabiliteringssynpunkt.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionerna 1975/76:8, 1975/76:22 och 1975/76:25, såvitt nu är i fråga, samt tillstyrker bifall till propositionens förslag till jämkningsregler i 12 §. Det kan visserligen sägas att flertalet av de skäl som åberopats mot motionärernas förslag till jämkningregler även kan åberopas mot att tillåta jämkning vid grov vårdslöshet. Såsom statsrådet anför skulle det emellertid i vissa fall kunna leda till stö -

LU 1975/76:3

tande resultat, om full ersättning under alla förhållanden skall utgå till den som har gjort sig skyldig till en allvarlig överträdelse av trafikreglerna och därvid visat en uppenbar hänsynslöshet och likgiltighet för andra trafikanters säkerhet. Körningen präglasju i dessa fall av ett klart medvetet risktagande. Härtill kommer att den allmänna skadeståndslagen medger jämkning vid grov vårdslöshet. Även om det kan vara i viss mån tveksamt om en jämkning bör tillåtas vid grov vårdslöshet i trafik har utskottet på anförda skäl stannat för att tillstyrka bifall till propositionens förslag i denna del. Utskottet vill dock understryka vad statsrådet anför om att vårdslösheten måste vara av mycket allvarligt slag för att kunna betecknas som grov.

dels att utskottets hemställan under 2. bort ha följande lydelse:

2. beträffande undantag från eller begränsning i rätten till ersättning att riksdagen med avslag på motionerna 1975/76:8,1975/76:22 ocy 1975/76:25, såvitt nu är i fråga, antar 12 5; förslaget till trafikskadelag.

2. Trafikförsäkringsgivares återkravsrätt (punkt 3)

av herrar Hammarberg, Sundelin, fru Åsbrink, fru Nilsson i Sunne, fru Hjalmarsson och fru Johansson i Hovmantorp (samtliga s) som - under förutsättning av bifall till reservationen nr 1 - anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34 börjar med orden ”Utskottet vill till” och slutar med orden ”eller annat berusningsmedel” bort ha följande lydelse:

Såsom framgår av föregående avsnitt har utskottet beslutat avstyrka bifall till motionsförslagen om undantag från eller ytterligare begränsning i rätten till trafikskadeersättning. Någon anledning att under sådana omständigheter möjliggöra regressrätt mot den som utan att uppsåt eller grov vårdslöshet föreligger har gjort sig skyldig till rattfylleri eller dylikt, anser utskottet inte finnas. Påpekas bör emellertid att, som utskottet i det föregående anfört, föraren i samband med rattfylleribrottet också kan ha fört fordonet på sådant sätt att han måste anses ha vållat skadorna genom grov vårdslöshet. I så fall inträder regressrätt enligt den föreslagna regressregeln i 20 S.

På anförda skäl avstyrker utskottet bifall till motionen 1975/76:25, såvitt nu är i fråga.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande lydelse:

3. beträffande trafik/örsäkringsgivares återkravsrätt att riksdagen med avslag på motionen 1975/76:25, såvitt nu är i fråga, antar 20 5 förslaget till trafikskadelag.

LU 1975/76:3

42 Särskilda yttranden

1. Jämkning av ersättning och rätt till återkrav

av herr Henmark (fp) som anför:

Jag anser att jämväl den som efter tillgrepp av ett fordon genom eget vållande ådragit sig skada rätteligen borde omfattas av jämknings- och regressreglerna. Det framstår nämligen som obilligt och stridande mot allmänna rättsmedvetandet att den som tillgriper ett fordon skall vid skada genom eget vållande alltid tillerkännas ersättning till högsta skadeståndsnivån och detta genom det tillgripna fordonets försäkring, som ju betalas av den bestulne fordonsägaren. För att uppnå en bred enighet inom utskottet beträffande reglerna om jämkning och regress har jag dock avstått från att reservera mig mot utskottets beslut, såvitt nu är i fråga.

2. Fördelning av sjukvårdskostnader m. m.

av herrar Börjesson i Falköping (c), Torwald (c) och Henmark (fp) som anför:

Det torde vara ostridigt att trafikolyckorna medför betydande kostnader för hälso- och sjukvården. Kostnader som egentligen borde täckas av de skadevållande, det vill säga via trafikförsäkringen.

Inte minst rättvisesynpunkter talar för att de kostnader som exempelvis landstingens sjukvårdande verksamhet åsamkas på grund av trafikolyckorna skall belasta den obligatoriska trafikförsäkringen. Det kan inte vara riktigt att sådana kostnader, som är direkt betingade av olyckor i trafiken, skall övervältras på det allmänna, det vill säga skattebetalarna.

Det är dock inte möjligt att utan en mera ingående utredning närmare ta ställning till frågan om en utvidgning av den obligatoriska trafikförsäkringen även skall inkludera ersättning för sjukvårds- och socialkostnader. Vi har emellertid velat med detta särskilda yttrande ge till känna vår mening att vi inte är främmande för tanken i motionen 1975:1135 att den obligatoriska trafikförsäkringen skall helt eller delvis svara för de kostnader som nu åvilar samhället för sjukvården vid trafikolyckorna.

3. Trafikförsäkringspremier för motorcykel och moped.

av herr Torwald (c) som anför:

I sina remissyttranden liksom vid hearing inför utskottet har vissa motororganisationer uttalat farhågor för alltför kraftigt ökade försäkringskostnader för mopeder och motorcyklar, när den nya trafikskadelagen träder i kraft. Det - i och för sig mycket önskvärda - förbättrade förarskyddet torde innebära betydligt större påkänningar för försäkringsgivaren än vad nu är fallet. Glädjande nog har motororganisationernas medvetna satsningar på en reducerad olycksfrekvens för dessa förarkategorier lett till en markant

LU 1975/76:3

minskning av moped- och motorcykelolyckorna under det senaste året.

Å andra sidan är det ett väldokumenterat faktum, att många förare av i första hand motorcyklar skadar sig själva, när de tvingas ”lägga” cykeln eller köra ned i diket etc. för att undvika kollision med en bilist, som agerat oförsiktigt på grund av att han ej sett motparten. I många fall avviker bilisten utan att ha observerat, att han har orsakat en trafikolycka. Och då vittnen, som regel saknas, har motorcykelföraren i dessa fall vanligen ej lått ut någon ersättning, trots att han själv varit helt oskyldig till olyckan. Enligt den nya trafikskadelagen kommer han dock att fä ersättning, men samtidigt kommer detta att leda till höjda premier, om inte särskild hänsyn tas till moped- och motorcykelförarnas speciella situation.

Denna fråga ligger givetvis utanför lagutskottets egentliga arbetsområde. Då man kan befara att alltför höga premier för dessa fordon i kombination med bestämmelsen, att även förare av oförsäkrat fordon får ut full ersättning vid skada, kan komma att leda till ökad benägenhet att ej teckna trafikförsäkring, synes ett uttalande dock vara motiverat. Mycket synes med stöd av vad ovan anförts tala för att man vid premiesättningen för mopeder och motorcyklar inte bör kräva full täckning för denna grupp av försäkringstagare, utan att ett visst underskott skäligen bör kunna täckas genom överskott från försäkringen av övriga motorfordonsgrupper.

LU 1975/76:3

44 Bilaga

Lag om ändring i lagen (1975:404) om ändring i skadeståndslagen (1972:207)

Härigenom föreskrives att 6 kap. 1 S lagen (1975:404) om ändring i skadeståndslagen (1972:207) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse' Av utskottet

föreslagen lydelse

6 kap.

1§

Skadestånd kan. jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. Skadestånd med anledning av personskada får dock jämkas endast om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd med anledning av att någon har dödats kan även jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

Jämkning av skadestånd enligt första stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd till förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 f lagen (1951:649) om sträft'för vissa trafikbrott kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan skadestånd till efterlevande också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande pä den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976.

‘Enligt 1975:404.

LU 1975/76:3

45 Innehållsförteckning

Propositionen 1

Lagförslagen 2

Trafikskadelag 2

Lag om ändring i lagen (1916:312) angående ansvarighet för skada

i följd av automobiltrafik 10

Lag om ändring i skadeståndslagen (1972:207) 12

Lag om ändring i lagen (1967:663) om tillägg till vissa trafiklivräntor 13

Lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift 14

Lag om ändring i vägtrafikskattelagen (1973:601) 16

Motionsyrkanden 17

Utskottet 18

Inledning 18

Propositionens huvudsakliga innehåll 19

Tillämpningsområdet för det nya ersättningssystemet 20

Undantag från eller begränsning i rätten till ersättning vid personskada 24

Trafikförsäkringsgivares återkravsrätt 33

Övrigt 34

Hemställan 35

Reservationer 38

Undantag från eller inskränkning i rätten till ersättning (s) .. 38

Trafikförsäkringsgivares återkravsrätt (s) 41

Särskilda yttranden 41

Jämkning av ersättning och rätt till återkrav (fp) 41

Fördelning av sjukvårdskostnader m. m. (c, fp) 41

Trafikförsäkringspremier för motorcykel och moped (c) 42

Bilaga: Av utskottet föreslagen lag om ändring i lagen (1975:404)

om ändring i skadeståndslagen (1972:207) 43

I

GOTA B 75 10382 S Stockholm 75