Förslag till avgörande av generaladvokat Emiliou – Mål C‑259/21 Parlamentet/rådet (Tekniska åtgärder avseende fiskemöjligheter)

I. Inledning

1. Förevarande mål kan i stort sett sägas röra unionsinstitutionernas olika uppfattning beträffande vilken roll Europeiska unionens råd ska spela vid antagande av vissa tekniska åtgärder på fiskeriområdet.

2. Före ikraftträdandet av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt intog rådet huvudrollen vid bestämmandet av samtliga aspekter av den gemensamma fiskeripolitiken. Detta är emellertid inte längre fallet. Enligt artikel 43.2 FEUF är det ordinarie lagstiftningsförfarandet tillämpligt på den gemensamma fiskeripolitiken och rådets ensidiga beslutsbefogenheter kvarstår endast inom de gränser som anges i artikel 43.3 FEUF. Denna bestämmelse tillåter att rådet antar åtgärder avseende bland annat ”fastställande och fördelning av fiskemöjligheter”.

3. Genom förevarande talan begär Europaparlamentet ogiltigförklaring av vissa tekniska åtgärder enligt förordning (EU) 2021/92, som har antagits av rådet med tillämpning av den sistnämnda bestämmelsen. Dessa åtgärder återfinns i artiklarna 15, 16, 17, 20 och 59 andra stycket i denna förordning (nedan kallade de angripna bestämmelserna).

4. Parlamentet har i huvudsak gjort gällande att rådet överskridit gränserna för sina befogenheter vid antagandet av dessa bestämmelser. Det anser att dessa bestämmelser står i strid med två förordningar, det vill säga förordning (EU) 2019/472 och förordning (EU) 2019/1241 (nedan gemensamt kallade grundförordningarna) som antogs av rådet och parlamentet i enlighet med artikel 43.2 FEUF. Enligt parlamentets uppfattning medförde dessa två förordningar gränser för rådets beslutsbefogenheter enligt artikel 43.3 FEUF genom att de specifikt bemyndigade kommissionen att i delegerade akter, som antas med stöd av artikel 290.1 FEUF, bestämma de tekniska åtgärder som svarade mot de åtgärder som fastställts i de angripna bestämmelserna.

II. Tillämpliga bestämmelser

A. Relevanta bestämmelser i EUF-fördraget

5. I artikel 43.2 och 43.3 FEUF anges följande:

”2. Europaparlamentet och rådet ska, i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet och efter att ha hört Ekonomiska och sociala kommittén, upprätta den gemensamma organisation av jordbruksmarknaderna som föreskrivs i artikel 40.1 och övriga bestämmelser som behövs för att uppnå målen för den gemensamma politiken för jordbruk och fiskeri.

3. Rådet ska på förslag av kommissionen besluta om åtgärder om fastställande av priser, avgifter, stöd och kvantitativa begränsningar samt om fastställande och fördelning av fiskemöjligheter.”

B. Grundförordningarna

1. Förordning 2019/472

6. Artikel 9.1 i förordning 2019/472 föreskriver följande:

”Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 18 i den här förordningen och artikel 18 i förordning (EU) nr 1380/2013 i syfte att komplettera denna förordning med avseende på följande tekniska åtgärder:

a) Specifikationer av fiskeredskapens egenskaper och regler för användningen av redskapen för att säkerställa eller förbättra selektiviteten, minska oönskade fångster eller minimera de negativa effekterna på ekosystemet.

b) Specifikationer av ändringar av fiskeredskap eller tilläggsutrustning till fiskeredskap för att säkerställa eller förbättra selektiviteten, minska oönskade fångster eller minimera de negativa effekterna på ekosystemet.

c) Begränsningar eller förbud av användningen av vissa fiskeredskap och av fiskeverksamhet i vissa områden eller under vissa perioder, i syfte att skydda lekfisk, fisk som är mindre än minsta referensstorlek för bevarande eller icke-målarter, eller för att minimera de negativa effekterna på ekosystemet.

d) Fastställande av minsta referensstorlekar för bevarande för något av de bestånd som omfattas av denna förordning, för att säkerställa skydd av unga exemplar av marina organismer.”

2. Förordning 2019/1241

7. Artikel 10.4 i förordning 2019/1241 anger följande:

”Kommissionen ges befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 29 för att ändra förteckningen i bilaga I, när bästa tillgängliga vetenskapliga rådgivning visar att det är nödvändigt att ändra den förteckningen.”

8. Artikel 15.2 i denna förordning anger följande:

”För att ta hänsyn till de berörda fiskenas regionala särdrag ges kommissionen befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 29 i denna förordning och artikel 18 i förordning (EU) nr 1380/2013 för att ändra, komplettera, upphäva eller göra undantag från de tekniska åtgärder som anges i [bilagorna V–XI och XIII], inbegripet vid genomförande av landningsskyldigheten inom ramen för artikel 15.5 och 15.6 i förordning (EU) nr 1380/2013. Kommissionen ska anta sådana delegerade akter på grundval av en gemensam rekommendation som lämnats i enlighet med artikel 18 i förordning (EU) nr 1380/2013 och i enlighet med de relevanta artiklarna i kapitel III i denna förordning.”

9. Artikel 29.6 i samma förordning anger följande:

”En delegerad akt som antas enligt artiklarna 2.2, 8.3, 10.4, 12.2, 15.2, 23.1, 23.5, 27.7 och 31.4 ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period på två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.”

10. Bilaga VI till förordning 2019/1241 innehåller de tekniska åtgärder som är tillämpliga på nordvästliga vatten.

C. Förordning 2021/92 (nedan kallad den omtvistade förordningen)

11. Artikel 15 i den omtvistade förordningen, som har rubriken ”Tekniska åtgärder för torsk och vitling i Keltiska havet”, föreskriver ett antal åtgärder, särskilt avseende maskstorlekar. Dessa åtgärder är tillämpliga på unionsfartyg som fiskar med bottentrål eller not/vad i Keltiska havet.

12. Artikel 16 i denna förordning, som har rubriken ”Tekniska åtgärder i Irländska sjön”, innehåller skyldigheter avseende möjliga fiskeredskap för unionsfiskefartyg som fiskar med bottentrål eller not/vad i Irländska sjön.

13. Artikel 17 i samma förordning, som har rubriken ”Tekniska åtgärder väster om Skottland”, föreskriver också åtgärder avseende maskstorlekar. De är tillämpliga på unionsfiskefartyg som fiskar efter havskräfta (Nephrops norvegicus) med bottentrål eller not/vad i vattnen väster om Skottland.

14. Artikel 20 i den omtvistade förordningen, som har rubriken ”Förbjudna arter”, förbjuder unionsfiskefartyg att fiska efter, ombord behålla, omlasta eller landa vissa arter i specifika Ices-sektioner (Internationella havsforskningsrådet) och -delområden i unionens dåvarande vatten. Den anger också att vid oavsiktlig fångst får de arter som förtecknats inte komma till skada och exemplaren ska frisläppas omedelbart.

15. I artikel 59 i denna förordning, som har rubriken ”Övergångsbestämmelse”, anges följande:

”Artiklarna 11, 19, 20, 27, 33, 34, 41, 42, 43, 48, 50 och 57 ska fortsätta att gälla i tillämpliga delar under 2022 fram till dess att förordningen om fastställande av fiskemöjligheterna för 2022 träder i kraft.

Artiklarna 15, 16 och 17 ska tillämpas fram till den dag då en delegerad akt som antas i enlighet med artikel 15.2 i förordning [2019/1241] och som ändrar bilaga VI till den förordningen genom att motsvarande tekniska åtgärder införs för nordvästliga vatten blir tillämplig.”

III. Förfarandets bakgrund

16. Kommissionen föreslog den 27 oktober 2020 antagandet av en förordning som för år 2021 skulle fastställa fiskemöjligheterna avseende vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd, vilken skulle tillämpas i unionens vatten och, för unionsfiskefartyg, i vissa andra vatten (nedan kallat kommissionsförslaget).

17. Kommissionen uppdaterade detta förslag den 14 december 2020 genom att anta ett antal bestämmelser som var identiska med de angripna bestämmelserna. Dessa utkast till bestämmelser ingick först i ett icke-officiellt dokument (nedan kallat det icke-officiella dokumentet) som senare offentliggjordes på kommissionens webbplats.

18. Rådet antog den 28 januari 2021 den omtvistade förordningen på grundval av artikel 43.3 FEUF. Denna förordning offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 29 januari 2021. Den trädde i kraft dagen efter dess offentliggörande.

19. Genom ansökan som gavs in till domstolens kansli den 23 april 2021 väckte parlamentet förevarande talan enligt artikel 263 andra stycket FEUF med yrkande om ogiltigförklaring av de angripna bestämmelserna.

IV. Omständigheter som inträffat efter det att talan väcktes

20. Den 23 augusti 2021 antog kommissionen sin delegerade förordning (EU) 2021/2324 om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning 2019/1241 vad gäller tekniska åtgärder för vissa demersala och pelagiska fisken i Keltiska havet, Irländska sjön och vattnen väster om Skottland (nedan kallad delegerad förordning 2021/2324). Denna förordning antogs på grundval av artiklarna 10.4 och 15.2 i förordning 2019/1241 (en av de två grundförordningarna).

21. Av skäl 6 i delegerad förordning 2021/2324 framgår tydligt att syftet med detta instrument är att ”i en enda rättsakt införliva” bestämmelser om tekniska åtgärder som motsvarar åtgärder som tidigare antagits i artiklarna 15–17 i den omtvistade förordningen tillsammans med vissa andra åtgärder.

22. Rådet antog vidare den 27 januari 2022 en ny förordning som fastställde fiskemöjligheterna för år 2022 (nedan kallad förordningen om fastställande av fiskemöjligheterna för 2022). Denna förordning trädde i kraft den 31 januari 2022, dagen efter dess offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning.

V. Förfarandet vid domstolen och framställda yrkanden

23. Parlamentet har yrkat att domstolen ska ogiltigförklara de angripna bestämmelserna, och förplikta rådet att betala rättegångskostnaderna.

24. Rådet har yrkat att domstolen ska ogilla talan då den är ogrundad och bibehålla verkan av de angripna bestämmelserna till dess att nya bestämmelser antas som ersätter dessa bestämmelser, och förplikta parlamentet att betala rättegångskostnaderna.

25. Genom beslut av den 19 augusti 2021 av domstolens ordförande beviljades kommissionen tillstånd att intervenera till stöd för rådets yrkanden.

VI. Talan

26. ”Teknisk åtgärd” på fiskeområdet definieras som ”en bestämmelse som reglerar fångsternas artsammansättning, storlekssammansättning och fiskets inverkan på delar av ekosystemen genom att den fastställer villkor för hur fiskeredskap ska användas och utformas och genom att den begränsar tillträdet till fiskeområden”. Enligt parlamentet och rådet är tekniska åtgärder ”verktyg” som stöder genomförandet av den gemensamma fiskeripolitiken. Utan dem är målsättningen att bevara fiskeresurserna och principen om stabilitet avseende fiskeverksamheten, som är ledstjärnan för unionsbestämmelser på detta område, ouppnåbara.

27. Sådana åtgärder kan teoretiskt beslutas i) av både rådet och parlamentet på grundval av artikel 43.2 FEUF, ii) av kommissionen enligt artikel 290.1 FEUF förutsatt att lagstiftning som antagits på grundval av artikel 43.2 FEUF delegerat till kommissionen befogenheten att göra detta, och iii) av rådet som agerar ensamt med tillämpning av artikel 43.3 FEUF. Förevarande mål rör förhållandet mellan och gränserna för dessa olika beslutsbefogenheter.

28. Som jag förklarade i punkt 2 ovan ger artikel 43.3 FEUF rådet befogenhet att anta åtgärder avseende ”fastställande och fördelning av fiskemöjligheter”. Den omtvistade förordningen antogs på grundval av denna bestämmelse. Dess syfte är att fastställa och mellan medlemsstaterna fördela de gemensamma Total Allowed Catches (TAC:er; totala tillåtna fångstmängder) och kvoter för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd för år 2021.

29. Vid sidan om bestämmelser som bestämmer TAC:er och kvoter innehåller denna förordning i dess artiklar 15–17 ett antal tekniska åtgärder som är tillämpliga på vissa unionsfartyg (de som fiskar med bottentrål eller not/vad) i vissa av unionens dåvarande vatten (Keltiska sjön, Irländska sjön och vattnen väster om Skottland). I huvudsak avser dessa bestämmelser att minska bifångster av vissa arter genom att införa tekniska skyldigheter avseende fiskeredskap (i synnerhet maskstorlekar). Vidare innehåller artikel 20 i den omtvistade förordningen en förteckning över arter som det är förbjudet att fiska. Parlamentet har vid domstolen yrkat att dessa fyra bestämmelser samt artikel 59 andra stycket i den omtvistade förordningen, som begränsar det tidsmässiga tillämpningsområdet för artiklarna 15, 16 och 17 däri, ska ogiltigförklaras.

30. Parlamentet har hävdat att rådets befogenhet att anta dessa tekniska åtgärder med tillämpning av artikel 43.3 FEUF uttryckligen begränsades genom tre bestämmelser i grundförordningarna, det vill säga artiklarna 10.4 och 15.2 i förordning 2019/1241 och artikel 9 i förordning 2019/472. Dessa bestämmelser ger kommissionen rätt att bestämma dessa tekniska åtgärder i delegerade akter. Parlamentet anser att rådet som en följd därav var förhindrat att agera på grundval av artikel 43.3 FEUF och att anta de angripna bestämmelserna mot bakgrund av att dessa åtgärder endast kunde beslutas av kommissionen.

31. Närmare bestämt tillämpade rådet enligt parlamentet ett beslutsförfarande som inkräktar på parlamentets behörighet som institution och inte beaktar dess rätt att invända mot eller motsätta sig de tekniska åtgärderna däri, genom att ensidigt anta de angripna bestämmelserna.

32. I detta avseende erinrar jag om att både parlamentet och rådet enligt artikel 29.3 i förordning 2019/1241 behåller befogenheten att när som helst återkalla ett sådant bemyndigande som avses i artikel 10.4 och artikel 15.2 i denna förordning. De har också möjlighet att göra invändningar mot delegerade akter som antagits med tillämpning av de bestämmelserna inom två månader från den dag då akten delgavs dem. Detsamma gäller delegerade akter som antagits av kommissionen med tillämpning av artikel 9 i förordning 2019/472.

33. Om en akt antas av rådet enligt artikel 43.3 FEUF (som den omtvistade förordningen) kan parlamentet däremot inte invända mot dess innehåll. Antagandet av en sådan akt ankommer på rådet ensamt.

34. Kärnan i förevarande mål ligger följaktligen främst i gränslinjen mellan parlamentets, rådets och kommissionens respektive roller vid antagandet av de tekniska åtgärderna i de angripna bestämmelserna. Om domstolen skulle ogiltigförklara dessa bestämmelser (som parlamentet har yrkat) skulle detta bekräfta parlamentets rätt att övervaka antagandet av de tekniska åtgärderna däri, antingen genom att invända mot dem eller genom att upphäva kommissionens befogenhet att anta sådana delegerade akter i framtiden. Ett ogillande av talan skulle å andra sidan medföra att rådet med giltig verkan kan avgöra sådana frågor ensidigt på grundval av artikel 43.3 FEUF.

35. Parterna är oense om huruvida ändamålet med talan har förfallit efter kommissionens antagande av delegerad förordning 2021/2324 den 23 augusti 2021. Jag kommer att behandla denna fråga först, tillsammans med den verkan som förordningen om fastställande av fiskemöjligheter för 2022 har i förevarande mål (A). Jag kommer sedan att övergå till de två rättsliga grunder som parlamentet åberopat till stöd för sin talan och förklara varför jag anser att dessa grunder inte kan godtas (B).

A. Betydelsen av delegerad förordning 2021/2324 och av förordningen om fastställande av fiskemöjligheter för 2022 för behovet av att pröva talan

1. Delegerad förordning 2021/2324

36. Det är för mig klart att artiklarna 15–17 i den omtvistade förordningen efter ikraftträdandet av delegerad förordning 2021/2324 inte längre är tillämpliga. Som jag redan har anfört i punkt 21 ovan syftar delegerad förordning 2021/2324 till att ”i en enda rättsakt införliva” de tekniska åtgärder som svarar mot de åtgärder som fastställs i artiklarna 15–17 i den omtvistade förordningen tillsammans med vissa andra åtgärder. Artikel 59 andra stycket i den sistnämnda förordningen anger vidare i otvivelaktiga ordalag att dessa bestämmelser endast är avsedda att tillämpas ”fram till den dag då en delegerad akt som antas i enlighet med artikel 15.2 i förordning (EU) 2019/1241 … blir tillämplig”.

37. Delegerad förordning 2021/2324 antogs enligt just denna bestämmelse den 23 augusti 2021 och den trädde i kraft den 30 december 2021. Ingen av parterna i förevarande mål bestrider att de åtgärder som denna förordning innehåller svarar mot dem som omfattas av artiklarna 15–17 i den omtvistade förordningen och att de därför egentligen har ”ersatt” dessa bestämmelser. De bestrider inte heller att artikel 20 i den omtvistade förordningen inte påverkas av antagandet av delegerad förordning 2021/2324 mot bakgrund av att denna bestämmelse inte nämns i artikel 59 andra stycket i den omtvistade förordningen och inte heller i delegerad förordning 2021/2324.

38. I denna situation är parterna oense om huruvida förevarande ändamålet med talan har förfallit i den utsträckning som parlamentet har yrkat ogiltigförklaring av artiklarna 15–17 och 59 andra stycket i den omtvistade förordningen.

39. Å ena sidan anser parlamentet att det är nödvändigt att domstolen dömer i fråga om giltigheten av dessa bestämmelser trots att kommissionen antog delegerad förordning 2021/2324. I huvudsak har det hävdat att vissa bestämmelser i den nämnda delegerade förordningen, fastän de återger innehållet i artiklarna 15–17 i den omtvistade förordningen, kvarstår i lagstiftningen och bör upphävas i rättssäkerhetens intresse. Parlamentet har följaktligen påstått att ändamålet med dess talan inte har förfallit.

40. Å andra sidan har rådet gjort gällande att till följd av antagandet av delegerad förordning 2021/2324 föreligger inte längre något behov av att döma i denna fråga. Det anser att artikel 59 andra stycket i den omtvistade förordningen klarlägger att artiklarna 15–17 i den förordningen avsågs vara tillämpliga endast till dess en delegerad akt antogs av kommissionen i de frågor som omfattades av dessa bestämmelser. Dessutom har rådet hävdat att det aldrig avsåg att dessa bestämmelser skulle ha någon verkan efter 2021.

41. Vid första anblick måste jag medge att jag i viss mån sympatiserar med rådets sätt att resonera. Om artiklarna 15–17 i den omtvistade förordningen inte längre är i kraft är det på intet sätt uppenbart att parlamentet fortfarande kunde ”vinna” något på att få dessa bestämmelser upphävda av domstolen. I detta avseende konstaterar jag att både rådet och parlamentet har begärt vid domstolen att tidigare rättsverkningar av samtliga fyra angripna bestämmelser ska upprätthållas. Parlamentet avser således genom sin talan inte ens förändra ”sakernas tillstånd”, såsom det följer av rådets antagande av de angripna bestämmelserna.

42. Efter detta konstaterande vill jag tillägga att det finns åtminstone tre specifika skäl för slutsatsen att ändamålet med förevarande talan inte har förfallit som en följd av antagandet av delegerad förordning 2021/2324.

43. För det första har förevarande talan väckts av parlamentet mot rådet på grundval av artikel 263 andra stycket FEUF. I detta sammanhang erinrar jag om att parlamentet inte behöver visa något berättigat intresse av att föra talan om ogiltigförklaring av bland annat rådets beslut eller akter. Parlamentet ges genom den bestämmelsen rätt att väcka en sådan talan för att ifrågasätta lagenligheten av en av rådet antagen förordning, och utövandet av denna rättighet är inte villkorad av att parlamentet kan bevisa att det har ett berättigat intresse av att väcka talan.

44. För det andra har domstolen redan förklarat att en talan om ogiltigförklaring kunde tas upp till sakprövning i ett fall där den omtvistade åtgärden redan hade verkställts eller inte längre var tillämplig vid den tid när talan väcktes. Enligt min uppfattning kan detsamma med ännu starkare skäl sägas om en talan om ogiltigförklaring rörande en åtgärd som (i likhet med artiklarna 15–17 i den omtvistade förordningen) ännu var i kraft vid den tid som talan väcktes men som upphörde att gälla under förfarandet vid domstolen. Dessa omständigheter medför inte automatiskt att ändamålet med talan ska nases ha förfallit från den tidpunkt då bestämmelserna eller den omtvistade rättsakten upphör att gälla.

45. Det som har betydelse är, enligt min mening, nämligen huruvida ogiltigförklaringen av akten i sig kan ha rättsverkningar.

46. I detta avseende vill jag understryka att parlamentet, som jag redan nämnt i punkt 31 ovan, har gjort gällande att rådets ensidiga antagande av de angripna bestämmelserna har betagit parlamentet rätten att pröva och i förekommande fall motsätta sig de tekniska åtgärder som avses därmed. Parlamentet har påstått att om sådana åtgärder hade införts i en eller flera delegerade akter som antagits av kommissionen med tillämpning av artiklarna 10.4 och 15.2 i förordning 2019/1241 och artikel 9 i förordning 2019/472 i stället för av rådet på grundval av artikel 43.3 FEUF skulle det ha kunnat påverka deras innehåll.

47. Jag uppfattar att parlamentet genom sin talan avser att säkerställa att rådet i framtiden avhåller sig från att använda sig av sina beslutsbefogenheter enligt artikel 43.3 FEUF i situationer när utövande av dessa befogenheter överlappar vissa till kommissionen delegerade befogenheter och förfaranden som anges i sådan sekundärrätt (här artiklarna 10.4 och 15.2 i förordning 2019/1241 och artikel 9 i förordning 2019/472). I huvudsak är parlamentets syfte med att föra förevarande talan att erhålla en dom från domstolen som hindrar rådet från att anta tekniska åtgärder som är analoga med dem som omfattas av de angripna bestämmelserna med stöd av artikel 43.3 FEUF i framtiden.

48. Härav följer att även om de angripna bestämmelserna inte längre är i kraft och inte längre har rättsverkningar kan deras ogiltigförklaring i sig själv få rättsliga följder, i synnerhet genom att förhindra att rådet upprepar sitt klandrade lagstiftningsagerande. Jag anser därför att ändamålet med förevarande talan inte har förfallit efter det att delegerad förordning 2021/2324 antogs.

49. Min uppfattning på denna punkt har stöd i domstolens praxis rörande mål om fördragsbrott. I allmänhet har ändamålet med talan om fördragsbrott förfallit när fördragsbrottet har upphört att ha någon verkan före utgången av den frist som fastlagts av kommissionen i dess motiverade yttrande. I begränsad omfattning har domstolen emellertid funnit att kommissionen fortfarande kan ha rätt att inleda ett förfarande vid domstolen trots att själva fördragsbrottet upphört. Det är typiskt sett fråga om situationer där det föreligger en överhängande risk för att fördragsbrottet kan komma att upprepas eller fördragsbrottet är av säsongskaraktär med följden att det annars skulle vara undantaget från domstolsprövning.

50. Enligt min uppfattning kan en parallell dras mellan denna rättspraxis och förevarande mål då parlamentets syfte med att föra talan också här är att förhindra upprepning av rådets agerande i framtiden. Den omtvistade förordningen är dessutom avsedd att gälla en mycket specifik, här mycket kort, period (år 2021), vilket inte endast gör det svårt för parlamentet att väcka talan i rätt tid utan också gör det svårt att pröva en sådan talan innan den omtvistade förordningen upphör att vara tillämplig.

51. För det tredje måste jag tillstå att jag, ur ett praktiskt perspektiv, skulle anse det vara ganska förvånande om en akt som den omtvistade förordningen, som är avsedd att vara tillämplig under endast ett år (eller ännu mindre) kunde angripas endast under denna specifika tid och att det inte längre fanns någon sådan möjlighet efter det att denna tidsfrist löpt ut. Enligt min uppfattning skulle det vara orealistiskt och till skada för sökande om domstolen utan undantag skulle kräva i) att deras talan väcks inom högst ett år (eller i förekommande fall inom kortare tid) efter antagande av akten och ii) att förfarandet vid domstolen också genomförs och avslutas inom denna tid.

52. Det är visserligen riktigt att domstolen i sådana fall har möjligheten att tillämpa en ”skyndsam handläggning” (med tillämpning av artikel 133.1 och 133.3 i domstolens rättegångsregler) men det finns absolut ingen garanti i detta avseende. Enligt min uppfattning är endast denna möjlighet därför inte tillräcklig för att garantera den tillgång till domstolsprövning som krävs.

53. Jag anser att den pragmatiska inställning som jag föreslår att domstolen ska tillämpa blir desto mer nödvändig när, som är fallet här, tvisten vid domstolen är av konstitutionell betydelse och rör fördelningen av lagstiftningsbehörigheten mellan olika unionsinstitutioner. I detta sammanhang kan jag inte förstå varför en talan om bristande rättslig grund eller oriktigt antagande av ett instrument borde uteslutas från domstolens målregister av det enda skälet att dess rättsverkningar är ”kortlivade”. Ett sådant resultat skulle till slut göra det omöjligt för domstolen att utöva sin domstolsgranskning och i förekommande fall att förhindra framtida antagande av liknande akter.

54. Av dessa skäl anser jag att domstolen fortfarande behöver döma i förevarande mål trots antagandet av delegerad förordning 2021/2324.

2. Förordningen om fastställande av fiskemöjligheterna för 2022

55. Antagandet av delegerad förordning 2021/2324 var inte den enda lagstiftningsåtgärd som vidtogs efter parlamentets väckande av förevarande talan. Som jag redan har påpekat i punkt 22 ovan antog rådet den 27 januari 2022 förordningen om fastställande av fiskemöjligheterna för 2022, som faktiskt ersatte den omtvistade förordningen. Denna förordning trädde i kraft den 31 januari 2022. Enligt artikel 59 första stycket i den omtvistade förordningen upphörde artikel 20 i denna förordning att gälla samma dag. Medan ikraftträdandet av delegerad förordning 2021/2324 medförde slutet på tillämpningen av artiklarna 15–17 i den omtvistade förordningen är det således förordningen om fastställande av fiskemöjligheterna för 2022 som medförde att denna bestämmelse inte längre var tillämplig.

56. Som svar på en fråga från domstolen som ställts enligt artikel [62] i rättegångsreglerna förklarade parlamentet och kommissionen att antagandet av förordningen om fastställande av fiskemöjligheterna för 2022 inte har någon inverkan i förevarande mål. Parlamentet har anfört att artikel 18 i den förordningen återger den förteckning över förbjudna arter som anges i artikel 20 i den omtvistade förordningen (vilket får till resultat att den bestämmelsen fortsätter att ha rättsverkningar). Parlamentet har dessutom gjort gällande att det trots antagandet av förordningen om fastställande av fiskemöjligheterna för 2022 finns en risk för att det påstått rättsstridiga beteendet (rådets antagande av tekniska åtgärder som motsvarar dem som återfinns i de angripna bestämmelserna) kan komma att upprepas i framtiden.

57. Rådet har bestritt dessa argument. Det anser att ändamålet med talan i målet har förfallit, såvitt gäller artikel 20 i den omtvistade förordningen, efter det att förordningen om fastställande av fiskemöjligheterna för 2022 antogs. Enligt rådet följer detta tydligt av artikel 59 första stycket i den omtvistade förordningen.

58. Det förefaller mig som att de överväganden som jag beskrivit i föregående avsnitt med avseende på artiklarna 15–17 och 59 andra stycket i den omtvistade förordningen i tillämpliga delar gäller artikel 20 i den omtvistade förordningen.

59. Mot bakgrund av föregående överväganden är det min uppfattning att trots att ingen av de angripna bestämmelserna är i kraft, föreligger ändå ett behov att dom meddelas i förevarande mål.

B. Prövning i sak

60. Parlamentet har anfört två grunder för sin ansökan om ogiltigförklaring. För det första har det påstått att rådet har missbrukat förfarandet som fastställs i grundförordningarna. För det andra har det gjort gällande att rådet har åsidosatt ”principen om lojalt samarbete” i den mening som avses i artikel 13.2 FEU. Jag kommer att pröva dem var för sig.

1. Den första grunden: huruvida det förfarande som fastställs i grundförordningarna har åsidosatts

a) Parternas huvudargument

1) Parlamentets huvudargument

61. Parlamentet har i huvudsak gjort gällande att rådets befogenheter att anta tekniska åtgärder i enlighet med artikel 43.3 FEUF är begränsade i den omfattning som parlamentet och rådet har överenskommit, i en eller flera lagstiftningsakter som antagits med tillämpning av artikel 43.2 FEUF, att kommissionen är bemyndigad att anta sådana åtgärder i stället för rådet.

62. I förevarande mål anser parlamentet att då artiklarna 10.4 och 15 i förordning 2019/1241 och artikel 9 i förordning 2019/472 (som samtliga antogs med tillämpning av artikel 43.2 FEUF) uttryckligen beviljade kommissionen befogenhet att anta sådana tekniska åtgärder som dem som avses med de angripna bestämmelserna kunde rådet inte åberopa artikel 43.3 FEUF för att anta dessa bestämmelser ensidigt.

63. Parlamentet har påstått att samtliga krav som uppställs i domstolens praxis för att konstatera förekomsten av maktmissbruk är uppfyllda i förevarande mål. Det har framhållit att rådet uttryckligen i skäl 59 och i artikel 59 andra stycket i den omtvistade förordningen har erkänt att kommissionen borde ha svarat för antagandet av de tekniska åtgärder som avses med artiklarna 15–17 i denna förordning. Rådet har vidare underlåtit att motivera varför det självt (i stället för kommissionen) antagit de angripna bestämmelserna, till exempel genom att förklara varför det inte var möjligt att kommissionen antog dem i förevarande fall.

64. Parlamentet har vidare hävdat att om antagandet av de tekniska åtgärderna i de angripna bestämmelserna hade varit påkallat av tvingande omständigheter, skulle den rätta rättsliga grunden för antagandet av dem ha varit artiklarna 12 och 13 i förordning nr 1380/2013. Enligt dessa bestämmelser kan ”brådskande” åtgärder (utformade som svar på ett allvarligt hot mot bevarandet av de marina biologiska resurserna eller mot det marina ekosystemet) antas antingen av kommissionen eller av medlemsstaterna men inte av rådet. I avsaknad av sådana brådskande omständigheter framgår det tydligt av artiklarna 8.2 och 8.3 i förordning 2019/472 att korrigerande åtgärder (åtgärder som antas för att säkerställa att det berörda beståndet eller den berörda funktionella enheten snabbt återgår till angivna nivåer) endast kan antas av kommissionen i delegerade akter.

65. Slutligen erinrar parlamentet om att på samma sätt som rådets befogenhet att anta tekniska åtgärder ”avseende fastställandet och fördelningen av fiskemöjligheter” har sin grund i artikel 43.3 FEUF härleder kommissionen sina generella befogenheter från artikel 290.1 FEUF och således från primärrätten.

2) Rådets och kommissionens huvudargument

66. Rådet har bestritt parlamentets argument. Det anser att den första grunden saknar fog i det att parlamentet misstar sig i tolkningen av begreppet ”missbruk av förfarandet” och har missförstått målet för och innehållet i de angripna bestämmelserna.

67. Det har vidare gjort gällande att antagandet av de angripna bestämmelserna fullt ut är förenligt med artikel 43.3 FEUF då deras syfte har samband med ”fastställandet … av fiskemöjligheter”. De tekniska åtgärder som omnämns i grundförordningarna avser däremot andra, vidare syften än de som eftersträvas med dessa bestämmelser.

68. Rådet har framhållit att det inte finns något i grundförordningarna som tyder på att de befogenheter som tilldelas kommissionen i artiklarna 10.4 och 15 i förordning 2019/1241 och artikel 9 i förordning 2019/472 är avsedda att vara uttömmande i den meningen att de skulle förhindra rådet att anta tekniska åtgärder avseende identiska frågor.

69. Rådet har dessutom påpekat att artikel 59 andra stycket i den omtvistade förordningen uttryckligen anger att artiklarna 15–17 i denna förordning inte längre är i kraft så snart som kommissionen antar en delegerad akt avseende samma frågor som dem som regleras i dessa bestämmelser. Detta visar tydligt att rådet inte avsåg att överskrida gränserna för sin befogenhet. På samma sätt syftar artikel 20 i den omtvistade förordningen till att fullt ut bevara kommissionens befogenhet att anta delegerade akter med tillämpning av artikel 10.2 i förordning 2019/1241. I detta avseende ska man också komma ihåg att de angripna bestämmelserna antogs kort tid efter Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen i ett sammanhang där det rådde stor osäkerhet beträffande ”fastställande av fiskemöjligheter” för 2021 och där det var tydligt att kommissionen ännu skulle göra tillägg till sitt eget förslag innan den antog någon delegerad akt.

70. Kommissionen delar generellt rådets argument. Den understryker att inget i grundförordningarna kräver att den antar tekniska åtgärder avseende frågor som avses med de angripna bestämmelserna.

71. Kommissionen förklarar också att då tidigare korrigerande åtgärder (de som anges i artikel 13 i förordning (EU) 2020/123) endast var i kraft till den 31 december 2020, var det nödvändigt att anta nya tekniska åtgärder av rådet i början av 2021. Kommissionen kunde ha antagit sådana nya åtgärder i en delegerad akt om medlemsstaterna hade avgett en gemensam rekommendation i tid. Någon gemensam rekommendation lämnades emellertid inte formellt (i dess slutliga form) till kommissionen förrän den 14 december 2020. Kommissionens icke-officiella dokument (som ledde till rådets antagande av de angripna bestämmelserna) bidrog till att fylla detta tomrum.

b) Bedömning

72. En rättsakt innebär enligt rättspraxis maktmissbruk endast om det på grundval av objektiva, relevanta och samstämmiga uppgifter framgår att den har antagits uteslutande, eller åtminstone huvudsakligen, för att uppnå andra mål än dem för vilka befogenheten i fråga har tilldelats eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i fördraget, i syfte att komma till rätta med situationen i det konkreta fallet.

73. I förevarande mål vilar parlamentets första grund i huvudsak på påståendet att rådet genom att anta de angripna bestämmelserna har kringgått det förfarande för antagande av tekniska åtgärder som fastställts i grundförordningarna, enligt vilket det enbart är kommissionen som har befogenhet att anta sådana åtgärder.

74. Det är emellertid min uppfattning att det saknas fog för parlamentets påstående. Denna institution har inte visat att de angripna bestämmelserna antogs vare sig med det uteslutande eller huvudsakliga syftet att uppnå andra mål än dem för vilka befogenheterna i artikel 43.3 FEUF tilldelades rådet eller för att kringgå ett förfarande som särskilt föreskrivs i EUF-fördraget, i syfte att komma till rätta med situationen i det konkreta fallet.

75. I detta sammanhang erinrar jag om att domstolen redan har haft tillfälle att klarlägga tillämpningsområdet för artikel 43.3 FEUF, som föreskriver att rådet har rätt att anta åtgärder rörande bland annat ”fastställande … av fiskemöjligheter” respektive för artikel 43.2 FEUF. Domstolen har förklarat att självständiga beslut som ska antas med hänsyn till de politiska intressen som unionen eftersträvar hör till unionslagstiftarens befogenhetsområde (det vill säga, tillämpningsområdet för artikel 43.2 FEUF). Artikel 43.3 FEUF ska däremot tillämpas med avseende på främst tekniska åtgärder som genomför dessa val.

76. I sitt förslag till avgörande i de förenade målen parlamentet och kommissionen/rådet förklarade generaladvokaten Wahl att det följer av denna rättspraxis att det ordinarie lagstiftningsförfarandet enligt artikel 43.2 FEUF ska tillämpas för den mer generella kategorin av åtgärder, det vill säga de som behövs för att nå målen med den gemensamma fiskeripolitiken, medan icke-lagstiftningsförfarandet enligt artikel 43.3 FEUF är förbehållet en viss typ av regleringsåtgärd. Åtgärder enligt artikel 43.3 FEUF måste därför begränsas till sådana åtgärder som har ett nära samband med fastställandet av vem som får fiska vad och var samt de villkor som har ett funktionellt samband med dessa frågor och omfattar inte varje teknisk åtgärd som på något sätt har samband med fiskemöjligheter. Den avgörande faktorn är, som domstolen bekräftade, huruvida åtgärden i fråga innebär ett politiskt val som är förbehållet unionslagstiftaren av den anledningen att den är nödvändig för att uppnå målen för den gemensamma politiken för jordbruk och fiskeri.

77. I förevarande fall anser jag det vara klart att de angripna bestämmelserna har ett funktionellt samband med ”fastställande … av fiskemöjligheter” i den mening som avses i artikel 43.3 FEUF snarare än ett politiskt val som är förbehållet unionslagstiftaren.

78. Som rådet och kommissionen har anfört är syftet med de angripna bestämmelserna att förbättra fiskeredskapens selektivitet (artiklarna 15–17) och att skydda vissa arter (artikel 20). Dessa bestämmelser antogs som ett alternativ till att minska TAC:erna ännu mer än vad som redan hade beslutats för detta år. Detta bekräftas i skäl 3 i delegerad förordning 2021/2324 som anger att åtgärderna som fastställts i de angripna bestämmelserna var ”funktionellt kopplade till TAC‑nivåerna för målarter som fångas, eftersom sådana TAC‑nivåer utan dessa åtgärder skulle ha behövt sänkas för att bifångstbestånden ska kunna återhämta sig”.

79. Till skillnad från de ändringar som rådet hade gjort på grundval av artikel 43.3 FEUF, som prövades i målet parlamentet och kommissionen/rådet, begränsas dessutom de angripna bestämmelserna till att endast avse specifika omständigheter (då de avses gälla specifika typer av fartyg, som fiskar endast inom vissa områden, och endast avser vissa typer av arter) och de avser endast ett år (år 2021). De avser inte att anpassa den allmänna mekanismen för fastställande av TAC:er och begränsningar av fiskeansträngningen för att undanröja brister till följd av tillämpningen av äldre bestämmelser eller att definiera det rättsliga ramverk inom vilket dessa TAC:er och begränsningarna av fiskeansträngningen fastställs.

80. Jag anser följaktligen att de angripna bestämmelserna omfattas av tillämpningsområdet för den befogenhet som tilldelas rådet genom artikel 43.3 FEUF.

81. Jag övergår nu till den specifika frågan huruvida rådet rätteligen kunde använda denna rättsliga grund för att anta de tekniska åtgärderna i de angripna bestämmelserna trots att det i grundförordningarna föreskrevs att dessa åtgärder skulle antas av kommissionen. Jag erinrar om att domstolen har uttalat att artikel 43.3 FEUF kan användas av rådet som en rättslig grund för att anta vissa åtgärder inom den gemensamma fiskeripolitiken förutsatt att rådet iakttar de begränsningar som gäller för dess befogenheter och i förekommande fall det rättsliga ramverk som redan införts med stöd av artikel 43.2 FEUF. I denna omfattning beror det utrymme för skönsmässig bedömning som rådet åtnjuter vid antagandet av åtgärder på grundval av artikel 43.3 FEUF på hur mycket spelrum som det tillerkänts av unionslagstiftaren. Jag behöver således pröva huruvida det rättsliga ramverk som fastställts i grundförordningarna av unionslagstiftaren utformades för att begränsa rådets befogenhet att besluta med tillämpning av artikel 43.3 FEUF.

82. I detta avseende förefaller det mig som om inget i någon av de två grundförordningarna tyder på att de befogenheter som tilldelats kommissionen genom artiklarna 10.4 och 15 i förordning 2019/1241 respektive artikel 9 i förordning 2019/472 är avsedda att hindra att rådet antar tekniska åtgärder avseende samma frågor i en situation där kommissionen, som här, inte har trätt in och själv antagit delegerade akter. Jag håller med parlamentet om att rådet inte kan beröva kommissionen de befogenheter som den tilldelats genom dessa bestämmelser, annars skulle de sistnämnda komma att sakna varje mening och rådet skulle åsidosätta det ramverk som anges i dessa bestämmelser. Det står emellertid för mig klart att rådet inte gjorde detta när det antog de angripna bestämmelserna.

83. Av artikel 59 andra stycket i den omtvistade förordningen framgår nämligen tydligt att artiklarna 15–17 avsågs upphöra att vara tillämpliga så snart som kommissionen antog en eller flera delegerade akter avseende samma tekniska åtgärder. I likhet med rådet och kommissionen anser jag därför att de angripna bestämmelserna avsågs vara av tillfällig karaktär och att rådet inte inkräktade på, utan snarare ganska uttryckligen avsåg att bevara, kommissionens befogenhet att anta delegerade akter.

84. Denna kommissionens befogenhet erkänns faktiskt inte endast i artikel 59 andra stycket i den omtvistade förordningen utan också i skäl 59 däri som anger att de tekniska åtgärder som kommissionen kommer att besluta om på grundval av förordning 2019/1241 är ”mer omfattande och kommer att tillämpas på en stabilare grund” än de tekniska åtgärderna som anges i de angripna bestämmelserna.

85. Mot denna bakgrund har jag ingen svårighet att komma till slutsatsen att rådet inte endast agerade inom gränserna för sina befogenheter enligt artikel 43.3 FEUF utan även inom det specifika rättsliga ramverk som redan fastställts enligt artikel 43.2 FEUF.

86. Denna slutsats kullkastas på intet sätt av parlamentets argument som beskrivits ovan i punkt 64 att de angripna bestämmelserna skulle ha antagits antingen som ”brådskande” åtgärder utformade som svar på ett allvarligt hot mot bevarandet av de marina biologiska resurserna eller, i avsaknad av sådana tvingande omständigheter, av kommissionen i delegerade akter, mot bakgrund av att endast dessa två möjligheter anges i artikel 8.2 och 8.3 i förordning 2019/472.

87. Jag håller med parlamentet om att de angripna bestämmelserna inte är ”brådskande åtgärder” som är utformade som svar på ett allvarligt hot mot bevarandet av de marina biologiska resurserna. Mot denna bakgrund anser jag att det föreligger särskilda omständigheter som förklarar varför rådet trädde in och antog de angripna bestämmelserna för den mellanperiod under vilken kommissionen ännu inte hade utnyttjat den andra möjligheten som uttryckligt lämnats öppen genom artikel 8.2 och 8.3 i förordning nr 2019/472 och enligt dessa bestämmelser antog en eller fler delegerade akter.

88. Som kommissionen har förklarat var tidigare korrigerande åtgärder (de som införts i artikel 13 i förordning 2020/123) i kraft endast till den 31 december 2020 och då insatserna var inriktade på att Europeiska unionen och Förenade kungariket skulle träffa avtal om anpassade funktionellt knutna tekniska åtgärder efter Brexit avgavs inte någon gemensam rekommendation tillräckligt tidigt för att kommissionen skulle kunna anta en delegerad akt i början av 2021. Detta bekräftas i skäl 2 i delegerad förordning 2021/2324 som anger att även om Belgien, Spanien, Frankrike, Irland och Nederländerna lämnade in en första gemensam rekommendation i maj 2020, lämnade de in en reviderad gemensam rekommendation först den 14 december 2020.

89. I detta sammanhang är det klart att rådets antagande av de angripna bestämmelserna bidrog till att fylla ett tomrum som annars skulle ha bestått under en del av, om inte hela, 2021.

90. Mot bakgrund av det föregående finns inget som tyder på att rådet överskred eller missbrukade sina befogenheter genom att anta de angripna bestämmelserna.

91. Eftersom inte något av det som parlamentet åberopat till stöd för sin första grund har kunnat godtas ska denna grund underkännas.

2. Den andra grunden: huruvida principen om lojalt samarbete har åsidosatts

a) Parternas huvudargument

92. Parlamentet har gjort gällande att rådet har åsidosatt principen om lojalt samarbete genom att underlåta att iaktta det förfarande som angetts i grundförordningarna.

93. Parlamentet har anfört att denna princip enligt artikel 13.2 FEU, som den tolkas i domstolens praxis, kräver att varje institution utövar sina befogenheter med vederbörligt beaktande av andra institutioners befogenheter. Det erinrar också om att det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning, som antogs på grundval av artikel 295 FEUF, har bindande verkan för parlamentet, rådet och kommissionen. Punkt 25 i detta avtal kräver att ett utbyte av synpunkter äger rum ”inför en ändring av den rättsliga grunden som medför en ändring från det ordinarie lagstiftningsförfarandet till ett särskilt lagstiftningsförfarande eller till ett icke-lagstiftningsförfarande”. Punkt 2 i bilagan till detta avtal ålägger institutionerna att samarbeta under hela förfarandet, för att säkerställa ett smidigt utövande av den delegerade befogenheten och Europaparlamentets effektiva kontroll av denna befogenhet. I förevarande mål har parlamentet uppfattningen att rådet i själva verket berövade parlamentet dess befogenhet att utöva sådan kontroll.

94. Enligt parlamentet borde rådet ha inhämtat dess synpunkter rörande avsikten att anta de angripna bestämmelserna på grundval av artikel 43.3 FEUF i strid med grundförordningarna.

95. Rådet har med stöd av kommissionen bestritt dessa argument. Det hänvisar tillbaka till sin argumentation med avseende på den första grunden. Enligt dess uppfattning följer det av avsaknaden av missbruk av förfarandet (avseende den första grunden) att principen om lojalt samarbete inte har åsidosatts i förevarande mål.

96. Rådet tillägger att det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning inte har betydelse i förevarande mål. Det har påstått att den omtvistade förordningen antogs på samma rättsliga grund som den som föreslogs av kommissionen i kommissionsförslaget och att följden härav var att rådets agerande inte utgjorde en ”ändring av den rättsliga grunden” i den mening som avses i punkt 25 i detta avtal.

b) Bedömning

97. Enligt artikel 13.2 FEU ska institutionerna samarbeta lojalt med varandra. Detta lojala samarbete ska emellertid bedrivas inom ramen för den befogenhet som har tilldelats varje institution genom fördragen. Skyldigheten som följer av artikel 13.2 FEU är därför inte sådan att den ändrar dessa befogenheter.

98. Beträffande frågan huruvida rådet åsidosatte principen om lojalt samarbete genom att anta de angripna bestämmelserna konstaterar jag att parlamentet anför de argument som redan framförts tidigare med avseende på den första rättsliga grunden.

99. Det framgår av det förra avsnittet att parlamentets första grund inte kan leda till bifall för talan, eftersom rådet inte har missbrukat sin befogenhet i förevarande mål. Jag håller följaktligen, mot bakgrund av det nära sambandet mellan parlamentets argument till stöd för dess två grunder, med rådet och kommissionen att det inte har förekommit något åsidosättande av principen om lojalt samarbete i detta fall. Enligt min uppfattning är därför den andra rättsliga grunden obefogad.

100. Parlamentets argument avseende det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning påverkar inte min slutsats i detta avseende.

101. Det följer nämligen av det föregående avsnittet att kommissionen på intet sätt var förhindrad att anta en delegerad akt med tillämpning av grundförordningarna (särskilt artiklarna 10.4 och 15.2 i förordning 2019/1241 och artikel 9 i förordning 2019/472). Rådets antagande av de angripna bestämmelserna utgjorde därför inte en ”ändring av den rättsliga grunden” i den mening som avses i punkt 25 i detta avtal.

102. Vidare, och återigen mot bakgrund av att kommissionen var fullt berättigad att anta delegerad förordning 2021/2324 (och faktiskt slutligen gjorde detta), förefaller det mig som att parlamentet på intet sätt berövades sin befogenhet att övervaka antagandet av en delegerad akt i den mening som avses i punkt 2 i detta avtal och att det faktiskt fullt ut kunde utöva denna kontroll i förevarande mål.

103. Det följer av allt det föregående att förevarande talan enligt min uppfattning ska ogillas.

3. Begäran om att verkningarna av de angripna bestämmelserna ska bestå

104. Mot bakgrund av att de två grunder som framförts av parlamentet enligt min uppfattning ska underkännas och att förevarande talan ska ogillas anser jag att det inte är nödvändigt att domstolen prövar parternas begäran att upprätthålla verkningarna av de angripna bestämmelserna.

105. I detta avseende vill jag endast anföra att ett beslut att behålla verkningarna av en ogiltigförklarad akt vanligen är motiverat när viktiga grunder avseende rättssäkerhet kräver det eller när det behövs för att undvika allvarliga negativa följder inom det berörda området och när den ifrågavarande aktens lagenlighet har bestritts, inte på grund av dess syfte eller innehåll, utan på grund av bristande befogenhet eller åsidosättande av en väsentlig formföreskrift.

106. I detta fall förefaller samtliga berörda parter i förevarande förfarande vara oense endast i fråga om den rättsliga grund som tillämpats men inte beträffande det materiella innehållet i de angripna bestämmelserna. Det kan vidare inte betvivlas att ett retroaktivt upphävande av verkningarna av de angripna bestämmelserna inte endast skulle vara problematiskt ur ett rättssäkerhetsperspektiv utan också skulle ha allvarliga följder för fiskeindustrin, eftersom detta skulle betyda att inte någon av de begränsningar som anges i de angripna bestämmelserna (avseende fiskeredskap eller förbjudna arter) faktiskt kunde tillämpas för år 2021. I detta avseende tillägger jag att ingen av de berörda parterna i förevarande förfarande har bestritt att de åtgärder som anges i dessa bestämmelser syftade till att främja målen för den gemensamma fiskeripolitiken att bevara fiskeresurserna och att uppnå hållbart utnyttjande av levande akvatiska resurser. Jag noterar vidare att man i de två akter som antagits efter den omtvistade förordningen, det vill säga delegerad förordning 2021/2324 och förordningen om fastställande av fiskemöjligheter för 2022, faktiskt har försökt att återge innehållet i de angripna bestämmelserna.

107. För det fall domstolen inte håller med mig om att rådet var berättigat att anta de angripna bestämmelserna anser jag därför att verkningarna av dessa bestämmelser ska behållas.

VII. Förslag till avgörande

108. Mot bakgrund av föregående överväganden anser jag att domstolen ska: ogilla Europaparlamentets talan om ogiltigförklaring av artiklarna 15–17, 20 och 59 andra stycket i rådets förordning (EU) 2021/92 av den 28 januari 2021 om fastställande för 2021 av fiskemöjligheterna avseende vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i unionens vatten och, för unionsfiskefartyg, i vissa andra vatten, och förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna.

1 Originalspråk: engelska.

2 Rådets förordning (EU) 2021/92 av den 28 januari 2021| om fastställande för 2021 av fiskemöjligheterna avseende vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i unionens vatten och, för unionsfiskefartyg, i vissa andra vatten (EUT L 31, 2021, s. 31).

3 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/472 av den 19 mars 2019 om upprättande av en flerårig plan för bestånd som fiskas i västliga vatten och angränsande vatten och det fiske som nyttjar dessa bestånd, om ändring av förordningarna (EU) 2016/1139 och (EU) 2018/973 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 811/2004, (EG) nr 2166/2005, (EG) nr 388/2006, (EG) nr 509/2007 och (EG) nr 1300/2008 (EUT L 83, 2019, s. 1).

4 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1241 av den 20 juni 2019 om bevarande av fiskeresurserna och skydd av marina ekosystem genom tekniska åtgärder, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1967/2006 och (EG) nr 1224/2009, och Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1380/2013, (EU) 2016/1139, (EU) 2018/973, (EU) 2019/472 och (EU) 2019/1022, samt om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 894/97, (EG) nr 850/98, (EG) nr 2549/2000, (EG) nr 254/2002, (EG) nr 812/2004 och (EG) nr 2187/2005 (EUT L 198, 2019, s.105).

5 I artikel 290.1 FEUF föreskrivs följande: ”Genom en lagstiftningsakt kan det till kommissionen delegeras befogenhet att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten”.

6 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1380/2013 av den 11 december 2013 om den gemensamma fiskeripolitiken, om ändring av rådets förordningar (EG) nr 1954/2003 och (EG) nr 1224/2009 och om upphävande av rådets förordningar (EG) nr 2371/2002 och (EG) nr 639/2004 och rådets beslut 2004/585/EG (EUT L 354, 2013, s. 22).

7 Före Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen var nordvästliga vatten fullt ut en del av unionens vatten och innefattade bland annat Keltiska havet, Irländska sjön och vatten väster om Skottland (se bilaga I till rådets beslut av den 19 juli 2004 om inrättande av regionala rådgivande nämnder inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (EUT L 256, 2004, s. 17); se också kartan som finns på webbplatsen för den rådgivande nämnden för nordvästliga vatten på följande adress: https://www.nwwac.org/_fileupload/Structure%20of%20NWWAC/NWWAC_Area_Map%20incl%20EU%20zone.pdf).

8 EUT L 465, 2021, s. 1.

9 Se rådets förordning (EU) 2022/109 av den 27 januari 2022 om fastställande för 2022 av fiskemöjligheterna avseende vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i unionens vatten och, för unionsfiskefartyg, i vissa andra vatten (EUT L 21, 2022, s. 1).

10 Se artikel 60 i förordning 2022/109.

11 Se artikel 4.1 led 20 i förordning (EU) nr 1380/2013.

12 Se skäl 2 i förordning 2019/1241.

13 Se dom av den 15 maj 2008, Spanien/rådet ( C‑442/04, EU:C:2008:276, punkt 42). Jag konstaterar att skäl 7 i förordning 2019/1241 hänvisar till att ”uppnå den gemensamma fiskeripolitikens mål att fiska på nivåer som ger maximal hållbar avkastning, minska oönskade fångster och stoppa utkasten samt bidra till uppnåendet av god miljöstatus”.

14 I detta avseende konstaterar jag att artikel 7.2 i förordning nr 1380/2013 innehåller en icke uttömmande förteckning över vad ”tekniska åtgärder” kan innefatta. Inte någon av bestämmelserna i denna förordning anger emellertid vilken EU-institution som är ansvarig för antagande av dessa åtgärder.

15 Se skäl 1 i den omtvistade förordningen.

16 Enligt kommissionens förklaringar i skäl 3 i delegerad förordning 2021/2324. De fiskarter som avses med artiklarna 15–17 i den omtvistade förordningen är torsk, vitling och torskfisk.

17 Enligt ordalydelsen i dessa bestämmelser har kommissionen rätt att ändra förteckningen över de arter av fisk och skaldjur som är förbjudna att fånga, behålla ombord, omlasta eller landa (se artikel 10.4 i förordning 2019/1241), rätt att ändra, komplettera, upphäva eller göra undantag från de tekniska åtgärder som utformats för att ta hänsyn till de berörda fiskenas regionala särdrag (det vill säga regionala tekniska åtgärder) (se artikel 15.2 i förordning 2019/1241) och att komplettera tekniska åtgärder avseende fiskeredskap, tilläggsutrustning till fiskeredskap, fiskeverksamhet och fastställandet av minsta referensstorlekar (se artikel 9 i förordning 2019/472).

18 För att vara exakt anser parlamentet att artiklarna 15–17 i den omtvistade förordningen antogs av rådet i strid med artikel 15.2 i förordning 2019/1241 eller alternativt med artikel 9 i förordning 2019/472. Artikel 20 i den omtvistade förordningen skulle stå i strid med artikel 10.4 i förordning 2019/1241.

19 Se artikel 29.6 i förordning 2019/1241.

20 Se artikel 18.3 och 18.6 i förordning 2019/472.

21 Se punkterna 20 och 21 ovan.

22 Se artikel 3 i delegerad förordning 2021/2324.

23 Som jag nämnde i föregående punkt avser artikel 59 andra stycket i den omtvistade förordningen det tidsmässiga tillämpningsområdet för artiklarna 15–17 i samma instrument. Om domstolen således skulle finna att ändamålet med talan helt saknar ändamål såtillvida som parlamentet har begärt ogiltigförklaring av dessa tre bestämmelser skulle den också behöva förkasta parlamentets argument avseende artikel 59 andra stycket i denna förordning.

24 Med ”berättigat intresse” menar jag här ett intresse som det som en fysisk eller juridisk person måste visa för att kunna föra talan på grundval av artikel 263 fjärde stycket FEUF.

25 Se, i denna mening, dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/rådet ( C‑370/07, EU:C:2009:590, punkt 16 och där angiven rättspraxis).

26 Se dom av den 26 mars 1987, kommissionen/rådet ( 45/86, EU:C:1987:163, punkt 3).

27 Se dom av den 1 oktober 2009, kommissionen/rådet ( C‑370/07, EU:C:2009:590, punkt 17 och där angiven rättspraxis). I detta mål ogiltigförklarade domstolen rådets beslut om fastställande av en ståndpunkt som på Europeiska unionens vägnar skulle intas vid en konferens för parterna till konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (CITES) trots att rättsverkningarna av detta beslut redan hade upphört genom att denna ståndpunkt redan hade framförts vid konferensen i fråga.

28 Mot bakgrund av att rådet, som jag framhållit i punkt 22 ovan, den 27 januari 2022 antog förordningen om fastställande av fiskemöjligheterna för 2022 kan det inte betvivlas att domstolens prövning i förevarande mål kunde ha direkt betydelse för frågan huruvida denna förordning helt eller delvis också ska ogiltigförklaras (om den skulle angripas vid domstolen) beroende på om den innehåller bestämmelser som är analoga med de angripna bestämmelserna. Om domstolen vidare skulle ogiltigförklara de angripna bestämmelserna skulle den naturliga följden av denna utgång bli att rådet faktiskt skulle vara förhindrat att anta liknande bestämmelser i framtiden.

29 Se dom av den 25 oktober 2001, Tyskland/kommissionen ( C‑276/99, EU:C:2001:576, punkt 32).

30 Se dom av den 11 oktober 2007, kommissionen/Grekland ( C‑237/05, EU:C:2007:592, punkterna 36–39).

31 Artikel 133.1 i rättegångsreglerna anger nämligen att domstolens ordförande ”får” (min kursivering), när målets beskaffenhet så kräver, besluta att det ska avgöras enligt reglerna om skyndsam handläggning.

32 I detta avseende vill jag tillägga att den skyndsamma handläggningen kräver att domstolen utnyttjar sina resurser på ett sådant sätt att detta förfarande, logistiskt sett, endast kan omfatta en handfull mål varje år. I vad mån ändamålet med talan ska anses ha förfallit i ett mål som det förevarande kan inte enligt min uppfattning bero av huruvida denna skyndsamma handläggning beviljas eller inte.

33 Det första stycket i artikel 59 i denna förordning föreskriver att artikel 20 (tillsammans med de flesta av övriga bestämmelser i den omtvistade förordningen som inte utgör del av förevarande mål) ska ”fortsätta att gälla … fram till dess att förordningen om fastställande av fiskemöjligheterna för 2022 träder i kraft”.

34 Denna bestämmelse föreskriver att ”[v]arje institution ska handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats genom fördragen, i enlighet med de förfaranden, villkor och mål som anges där. Institutionerna ska samarbeta lojalt med varandra”.

35 I synnerhet är det parlamentets uppfattning att artiklarna 15–17 och 20 i den omtvistade förordningen ändrar de bestämmelser som anges i bilaga VI, del B, punkt 1, och del C samt bilaga I till förordning 2019/1241. Därigenom strider de mot artikel 10.4 och artikel 15.2 i den sistnämnda förordningen, vilket klarlägger att ändringar av dessa bestämmelser ska göras av kommissionen och inte av rådet.

36 Se artikel 12 i förordning nr 1380/2013 (med rubriken ”Åtgärder som ska vidtas av kommissionen vid allvarliga hot mot de marina biologiska resurserna”).

37 Se artikel 13 i förordning nr 1380/2013 (med rubriken ”Medlemsstaternas nödåtgärder”).

38 Rådets förordning (EU) 2020/123 av den 27 januari 2020 om fastställande för 2020 av fiskemöjligheterna för vissa fiskbestånd och grupper av fiskbestånd i unionens vatten och, för unionsfiskefartyg, i vissa andra vatten (EUT L 25, 2020, s. 1).

39 Annars skulle det ha krävts att själva TAC:erna sattes ned (för att kompensera för avsaknaden av sådana tekniska åtgärder).

40 Se artikel 15.2 i förordning 2019/1241 och artikel 9.1 i förordning 2019/472 (se också artikel 18 i förordning nr 1380/2013 och, bland annat, artikel 15.3 i förordning 2019/1241). Det finns emellertid inte ett sådant krav för delegerade akter som antas med tillämpning av artikel 10.4 i denna förordning.

41 Se skäl 2 i delegerad förordning 2021/2324.

42 Se, bland annat, dom av den 15 maj 2008, Spanien/rådet ( C‑442/04, EU:C:2008:276, punkt 49 och där angiven rättspraxis) och dom av den 16 april 2013, Spanien och Italien/rådet ( C‑274/11 och C‑295/11, EU:C:2013:240, punkt 33).

43 Se, i denna mening, dom av den 26 november 2014, parlamentet och kommissionen/rådet ( C‑103/12 och C‑165/12, EU:C:2014:2400, punkterna 79 och 81).

44 C‑124/13 och C‑125/13, EU:C:2015:337, punkt 61.

45 Ibidem, punkt 66.

46 Se dom av den 1 december 2015, parlamentet och kommissionen/rådet ( C‑124/13 och C‑125/13, EU:C:2015:790, punkt 59).

47 Jag konstaterar att parlamentets argument i detta avseende i viss mån är motsägelsefulla. Å ena sidan anför parlamentet tydligt att det inte avser ifrågasätta att rådet skulle ha haft rätt att åberopa artikel 43.3 FEUF för att anta de angripna bestämmelserna om grundförordningarna aldrig hade antagits. Å andra sidan förefaller det inte godta att artiklarna 15–17 i den omtvistade förordningen har ett samband med ”fastställande … av fiskemöjligheter”. Det hävdar faktiskt i huvudsak att om man skulle godta rådets ståndpunkt att artiklarna 15–17 har ett samband med ”fastställande … av fiskemöjligheter” (i den mening som avses i artikel 43.3 FEUF) skulle rådet faktiskt kunna anta alla slag av tekniska åtgärder med tillämpning av den ståndpunkten och frångå ”standard”-förfarandet för antagande av tekniska åtgärder avseende fiske (som först ska bestå i antagandet av en lagstiftningsakt med tillämpning av artikel 43.2 FEUF och sedan antagandet av delegerade akter av kommissionen med tillämpning av denna akt).

48 Som jag förklarade i punkt 26 ovan betyder TAC Total Allowable Catches (totala tillåtna fångstmängder). Det är ostridigt att bestämmandet av TAC:er är ett av de sätt på vilket rådet kan ”fastställa och fördela fiskemöjligheter” i den mening som avse i artikel 43.3 FEUF.

49 I detta mål fann domstolen att ändringarna i fråga således hade ”påtagligt förändrat” det särskilda förfarandet för att fastställa TAC för torskbestånd och för att ersätta den automatiska minskningen av TAC, som ursprungligen föreskrevs i detta avseende (se dom av den 1 december 2015, parlamentet och kommissionen/rådet, C‑124/13 och C‑125/13, EU:C:2015:790, punkt 73). Domstolen fann att artikel 43.2 FEUF, och inte artikel 43.3 FEUF, var den korrekta rättsliga grunden i det målet.

50 Ibidem., punkterna 79 och 80. En åtgärd som i huvudsak, till skillnad från de angripna bestämmelserna, anger ramen eller utgör en förutsättning för fastställande och fördelning av fiskemöjligheter och som inte enbart är avsedd för att genomföra en bestämmelse som har antagits på högre nivå omfattas vanligtvis av tillämpningsområdet för artikel 43.2 FEUF snarare än artikel 43.3 FEUF (se den förklaring som getts av generaladvokaten Wahl i hans förslag till avgörande i de förenade målen parlamentet och kommissionen/rådet C‑124/13 och C‑125/13, EU:C:2015:337, punkt 66).

51 Ibidem, punkt 58. Jag delar inte rådets resonemang att akter som beslutats med tillämpning av artikel 43.3 FEUF (såsom den omtvistade förordningen) alltid har företräde framför delegerade akter som antagits av kommissionen enligt lagstiftning som antagit på grundval av artikel 43.2 FEUF. Enligt min uppfattning kan rådet endast använda sina beslutsbefogenheter som härleds från den förstnämnda bestämmelsen om denna användning är förenlig med delegering av befogenhet som ges genom akter som antagits i enlighet med den sistnämnda bestämmelsen, mot bakgrund av att domstolen har klarlagt att det föreligger en hierarki mellan dessa två bestämmelser i EUF-fördraget (se dom av den 26 november 2014, parlamentet och kommissionen/rådet, C‑103/12 och C‑165/12, EU:C:2014:2400, punkterna 79 och 81).

52 Interinstitutionellt avtal mellan Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen om bättre lagstiftning av den 13 april 2016 (EUT L 123, 2016, s. 1).

53 Med rubriken ”Gemensam överenskommelse mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen om delegerade akter”.

54 Se, i detta avseende, dom av den 12 februari 2015, parlamentet/rådet ( C‑48/14, EU:C:2015:91, punkterna 57 och 58).

55 Se, till exempel, dom av den 3 september 2009, parlamentet/rådet ( C‑166/07, EU:C:2009:499, punkterna 74 och 75), dom av den 5 september 2012, parlamentet/rådet ( C‑355/10, EU:C:2012:516, punkterna 89 och 90) och dom av den 6 maj 2014, kommissionen/parlamentet och rådet ( C‑43/12, EU:C:2014:298, punkterna 54–56).

56 Se artikel 2 i delegerad förordning 2021/2324 och artikel 18 i förordningen om fastställande av fiskemöjligheterna för 2022.