Beslut vid regeringssammanträde 1987-11-12

Statsrådet Göransson anför.

1. Mitt förslag

En särskild utredare bör tillkallas för att göra en översyn av den statligt stödda verksamheten med spridning och visning av värdefull film. Utredaren bör redovisa verksamhetens omfattning och inriktning. Ansvarsfördelningen mellan berörda organ bör belysas och behov av förändringar övervägas.

Utredaren bör lämna förslag om hur en permanentning av verksamheten med stöd till lokal videoverksamhet skall organiseras och finansieras. För- och nackdelar med en samordning av stöden till lokal kabelsändarverksamhet och till videoverksamhet bör belysas.

Utredaren bör föreslå lämpliga åtgärder att förbättra informationen om utbudet av filmer och videogram av intresse för barn och ungdom.

Med utgångspunkt i en samlad bedömning av de uppgifter utredaren finner angelägna på området bör olika organisatoriska former för respektive verksamhet övervägas.

Utredarens förslag bör läggas fram senast den 30 juni 1988.

2. Bakgrund

Frågorna om spridning och visning av värdefull film vid sidan av den kommersiella biografverksamheten har ägnats betydande uppmärksamhet inom filmpolitiken sedan 1970-talet. Större förändringar på området genomfördes i samband med den s.k. andra kulturpropositionen år 1975 (prop. 1975:20) och genom 1982 års film- och videoavtal. I det följande ges en kortfattad översikt över utvecklingen och det aktuella läget.

Efter förslag i den andra kulturpropositionen anvisades särskilda medel för filmvisning i nya former. Därmed avsågs en lokalt förankrad visningsverksamhet vid sidan av den kommersiella biografverksamheten. En förutsättning för en framgångsrik lokal visningsverksamhet angavs vara en samordnad organisation av vissa uppgifter på central nivå i organisationernas egen regi. Med sådana uppgifter avsågs bl.a. bevakning och dokumentation av filmutbudet, samordning och organisation av filmbokningen, metodutveckling, utformning av projekt och kampanjer, ledarutbildning och information.

Efter förslag i samma proposition inrättades år 1975 barnfilmrådet, ett organ för fortlöpande samordning av de olika grupper som var verksamma på barnfilmsområdet. I rådet ingick företrädare för bl.a. barn- och ungdomsorganisationer, filmarbetare och kommuner. Representanter för Filminstitutet, Sveriges Radios båda TV-kanaler och Utbildningsradion adjungerades till rådet. I propositionen angavs det att rådet skulle ha till uppgift att dels vara diskussionsforum och remissorgan till regeringen, dels vara samrådsorgan för Filminstitutet i frågor som gällde i första hand granskning, import och distribution av barnfilm, men även produktion och övrig barnfilmsverksamhet.

Det organisatoriska sambandet mellan barnfilmrådet och Filminstitutet blev emellertid kortvarigt. På grund av svårigheter i samarbetet knöts barnfilmrådet i stället år 1976 administrativt till statens ungdomsråd. Barnfilmrådets ansvar begränsades till granskning av och information om barnfilm samt försöksverksamheter med visning av barnfilm och barns eget filmskapande. Filminstitutets barnfilmsverksamhet kom i huvudsak att röra produktion, import och distribution av barnfilm.

I propositionen 1978/79:143 om barn och kultur (s. 41 f.) konstaterades att konstruktionen med ett barnfilmråd inte fungerat väl. Från att vara ett samrådsorgan för Filminstitutets sammanhållna barnfilmsarbete hade rådet utvecklats till ett parallellt organ utan närmare samband med Filminstitutet.

2.2 1982 års film- och videoavtal

Våren 1982 träffades ett nytt film- och videoavtal mellan å ena sidan staten och å andra sidan fem organisationer inom filmbranschen samt föreningen IFPI-VIDEO. Avtalet, som gäller t.o.m. den 30 juni 1991, presenterades för riksdagen i prop. 1981/82:111 om vissa filmfrågor m.m. Såväl i avtalet som i propositionen betonas särskilt uppgiften att främja spridning och visning av värdefull film. Denna uppgift har som ett nytt ansvarsområde lagts på Filminstitutet.

De statsbidrag till vissa organisationer som dittills hade anvisats direkt av regeringen upphörde. Medel för visningsfrämjande ändamål avdelas numera genom bestämmelser i avtalet eller anvisas till Filminstitutet över statsbudgeten.

Den nya ansvarsfördelningen innebar att barnfilmrådets samtliga uppgifter övergick till Filminstitutet. Rådet upphörde i och med att det nya avtalet trädde i kraft den 1 juli 1982.

Filminstitutets ställning som företag i filmbranschen med verksamhet som i vissa avseenden konkurrerar med de bidragsmottagande organisationerna låg till grund för uppfattningen att institutet självt är mindre lämpligt att svara för fördelningen av bidrag för visningsfrämjande ändamål. Av denna anledning har ansvaret för bidragsfördelningen lagts hos särskilda organ som står fria från institutets övriga verksamhet, nämligen visningsnämnden och nämnden för barn- och ungdomsfilm.

När Filminstitutet i samband med 1982 års film- och videoavtal fick ett uttalat ansvar för att främja spridning och visning av värdefull film motiverades den nya ansvarsfördelningen med en önskan att sammanföra en dittills splittrad organisation för filmkulturella åtgärder till ett organ där man kunde göra en samlad behovsprövning. Samtidigt framstod det vid denna tid som angeläget att de beslutande organen skulle stå fria från Filminstitutets övriga verksamhet. Sistnämnda krav avsåg besluten om bidrag till sådan verksamhet där Filminstitutet driver egen verksamhet, delvis i konkurrens med andra bidragssökande organisationer och grupper.

Redan året efter det att den nya ordningen trädde i kraft fick Filminstitutet egna medel för sin import av film. Det bedömdes mindre ändamålsenligt att Filminstitutet sökte stöd för filmimport hos sin egen visningsnämnd. Däremot kan institutet alltjämt av nämnderna beviljas bidrag för lansering och visning av film.

Den nuvarande organisationen har nu funnits i fem år. Samtidigt har förutsättningarna på flera punkter förändrats. Efter hand har olika synpunkter på det lämpliga i nämndernas organisatoriska knytning till Filminstitutet förts fram. Mot denna bakgrund finns det enligt min mening anledning att nu göra en översyn av formerna för verksamheten med stöd till visning och spridning av värdefull film. Översynen bör utföras av en särskild utredare.

Den översyn av verksamheten med spridning och visning av film och andra rörliga bilder som jag förordar bör i första hand behandla det område som regleras av 1982 års film- och videoavtal. Det är sålunda i huvudsak fråga om främjande av import, lansering och visning av värdefulla filmer och videogram vid sidan av eller i samverkan med den kommersiella biografvisningen. Även centrala åtgärder för att åstadkomma ett ökat intresse och en ökad kunskap om medierna för rörliga bilder bör omfattas av utredningsuppdraget.

Utanför utredningsuppdraget bör ligga

• den censurgranskning av filmer och videogram som enligt biografförordningen handhas av statens biografbyrå,
• de frågor om skolans bildämne som skolöverstyrelsen svarar för,
• Sveriges Radio-koncernens verksamhet och
• de frågor om främjande av barn- och ungdomskultur som ankommer på statens kulturråd och statens ungdomsråd.

Den särskilde utredaren bör redovisa utfallet av den verksamhet som hittills har bedrivits inom de områden som omfattas av utredningsuppdraget. Särskild vikt bör läggas vid erfarenheterna av hur handhavandet av olika uppgifter är organiserat. Frågan om i vad mån effekten av de samlade insatserna motsvarar de ursprungliga intentionerna bör belysas.

Tillkomsten av visningsnämnden och nämnden för barn- och ungdomsfilm motiverades ursprungligen utifrån behovet att ha organ som står fria från Filminstitutet i fråga om bidragsbeslut. Utredaren bör redovisa vilka uppgifter utöver bidragshandläggning som nämnderna för närvarande svarar för. Därvid bör också redogöras för den ansvarsfördelning som råder mellan nämnderna och Filminstitutet vad gäller de enskilda verksamhetsområdena. Utredaren bör överväga om det kan finnas anledning att föreslå ändringar i nuvarande arbetsfördelning i dessa avseenden.

Visningsnämnden bedriver sedan år 1982 en försöksverksamhet med stöd till lokal videoverksamhet. Utredaren bör utifrån de erfarenheter som för närvarande sammanställs inom nämnden lämna förslag om former för och finansiering av denna verksamhet efter det att försöksverksamheten upphör. Utredaren bör i detta sammanhang ta del av den verksamhet som kabelnämnden sedan år 1986 bedriver med stöd till lokal programverksamhet i kabelnät. För- och nackdelarna med en samordning av stöden till lokal kabelsändarverksamhet och till videoverksamhet bör belysas och eventuell förändring av nuvarande ordning övervägas.

Den granskning av barnfilm som nämnden för barn- och ungdomsfilm svarar för skiljer sig till sin karaktär från den censurgranskning som biografbyrån utför i enlighet med bestämmelserna i biografförordningen. Enligt min mening finns det anledning att även i fortsättningen tillhandahålla information om och bedömningar av i stort sett hela det aktuella utbudet av filmer och videogram av intresse för barn och ungdom. För att uppnå sitt syfte bör en sådan information emellertid inriktas mot och nå ut till en betydligt större krets än vad som för närvarande är fallet. Utredaren bör föreslå lämpliga åtgärder för att ge informationen större genomslagskraft.

Det bör också ankomma på utredaren att värdera i vilken utsträckning nämndernas verksamhet bidragit till att öka kvalitetsfilmvisningarna på mindre orter. Även nämndernas verksamhet med inriktning på invandrargrupperna bör belysas av utredaren.

Med utgångspunkt i en samlad bedömning av de uppgifter som utredaren finner angelägna på området bör utredaren överväga de organisatoriska formerna för respektive verksamhet. Utredaren bör förutsättningslöst kunna pröva alternativa organisatoriska modeller.

Utredaren bör under arbetets gång inhämta synpunkter från berörda myndigheter, kommittéer och organisationer, från företrädare för film- och videobranscherna samt från de organisationer som är verksamma på området.

Resultatet av utredarens arbete bör redovisas senast den 30 juni 1988.

Utredaren bör beakta vad som anförs i regeringens direktiv (dir. 1984:5) till kommittéer och särskilda utredare.

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen bemyndigar det statsråd som har till uppgift att föredra ärenden om film och videogram

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppgift att göra en översyn av verksamheten med stöd till spridning och visning av värdefull film och videogram samt

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

att kostnaden skall belasta det under åttonde huvudtiteln uppförda reservationsanslaget Utredningar m.m.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Utbildningsdepartementet)