Prop. 1981/82:111

om vissa filmfrågor m.m.;beslutad den 8 mars 1982.

Prop. 1981/82: 111

Regeringens proposition l981/82:111

om vissa filmfrågor m. m.

beslutad den 8 mars 1982.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

'l'HORBJÖRN FÄLLDIN JAN-ERIK WIKSTRÖM

3. Kostnaderna för restaurering av äldre svensk film har ökat till följd av stora prishöjningar på laboratoriearbeten. Bidraget bör höjas till 1 210000 kr. (+ 150000 kr.)

Konstm'irsni'inznden .

Antalet ansökningar om projektbidrag för produktion av film var 127 under budgetåret 1980/81. Av dessa beviljades 10 med sammanlagt 1 965 000 kr.

Av de 26 olika projekt som har erhållit bidrag t. o. m. budgetåret 1979/80 är tio färdiga medan nio ligger i slutfasen av produktionen. Två projekt var från början planerade som mångåriga. Tre projekt har endast delvis finan- sierats av konstnärsnämnden. Två projekt har ännu inte påbörjats. Mer- parten av de färdiga filmerna har visats för föreningar, daghem. skolor. muséer och liknande med mellan 20 och 350 visningar per film. En film har visats i TV. Två filmer har visats på vanliga biografer.

Konstnärsnämnden anser. med ledning av de gjorda erfarenheterna. att det även i fortsättningen bör kunna lämnas stöd för filmproduktion av en institution som är obunden av en egen produktionsrutin. Stödet bör dock inte som nu vara bundet vid ett visst produktionssätt.

För budgetåret 1982/83 föreslås en ökning av anslagsposten till 3 milj. kr. (+ 635 000 kr.)

Statens ungdomsråd

För granskning av barnfilm. information och kontaktverksamhet samt utredningar och försöksverksamhet om barnfilm föreslås sammanlagt 895000 kr. (+ 95000 kr.)

• Sida 47
•  Original

Prop. 1981/82: 111 47

Folkets Hus/öreningarnas Riksorganisation

Kvalitetsfilmvisningar inom ramen för Bio Kontrast förekom under år 1980 på 162 platser. Antalet besök var 159 843. fördelade på 2793 föreställ- ningar. För budgetåret 1982/83 föreslås ett statsbidrag med 1544000 kr. (+ 584000 kr.).

F Öredraganden

En förutsättning vid träffandet av 1982 års film- och videoavtal har varit att statsbidrag även i fortsättningen bör utgå till stiftelsen Svenska Filmin- stitutet. Enligt avtalets 32% skall avgiftsinkomster och bidrag av olika slag samlas i en fond och fördelas mellan olika ändamål enligt procenttal som anges i avtalet. '

Tillgången på medel för fonden är beroende av intäkterna från biografav- gifter och videoavgifter. För budgetåret 1982/83 kan biografavgifterna upp- skattas till ca 40 milj. kr.. medan videoavgifterna har beräknats ge mellan 17 och 21 milj. kr. Enligt det särskilda avtalet mellan SVT och Filminstitu- tet skall SVT vidare betala in 5 milj. kr. till fonden. Sammanlagt kommer fonden sålunda att av avgiftsmedel tillföras mellan 62 och 66 milj. kr.

Av de nya medel som har kunnat avsättas för åtgärder inom främst musik—. film- och bildområdena och som möjliggörs genom den skatt på oinspelade kassettband som regeringen nyligen har föreslagit i en remiss till lagrådet bör 8.5 milj. kr. användas för åtgärder inom film- och videom- rådet. Under förevarande anslag bör för budgetåret 1982/83 sammanlagt 24,5 milj. kr. av statsmedel tillföras fonden. Dessa medel kommer alltså att fördelas i enlighet med procentsatserna i avtalet. Sammanlagt kommer alltså fonden att ha tillgång till mellan 87 och 91 milj. kr. under budgetåret.

Staten bör vidare rikta vissa bidrag direkt till särskilda verksamhetsom- råden. Härigenom kommer resurstilldelningen för dessa områden att bli större än som följer av thalets fördelningsrcgler.

Kortfilmsproduktionen bör tillföras ytterligare 2 milj. kr. Dessa.medel bör användas för att förstärka Filminstitutets resurser för produktionsga- rantier till svensk kortfilm. Härigenom tillgodoses huvuddelen av de behov som har fyllts av konstnärsnämndens projektbidrag för produktion av film. Merparten av anslaget till konstnärsnämnden för detta ändamål bör därför bortfalla. Jag anser emellertid att konstnärsnämnden även i fortsättningen bör kunna använda vissa resurser för projektbidrag på filmområdet. Jag beräknar 315 000 kr. för detta ändamål.

Ett särskilt bidrag bör också riktas direkt till Filminstitutets verksamhet med att främja spridning och visning av värdefull film. Jag förordar 5 milj. kr. för ändamålet. 1 gengäld bör medel inte anvisas direkt som bidrag till Folkets Husföreningarnas Riksorganisation för spridning av kvalitetsfilm eller till regeringens disposition för bidrag till försök med filmvisning i nya former.

Jag har i det föregående under avsnittet 2.7 anfört att viss organiserad

• Sida 48
•  Original

Prop. 1981/82:11] .48

verksamhet för spridning av kvalitetsfilm har nått en sådan stadga att den bör vara tillförsäkrad fortsatt stöd. Detta gäller enligt min mening för Folkets Husföreningarnas Riksorganisations verksamhet med spridning av kvalitetsfilm för vilken bidraget budgetåret 1982/83 inte bör understiga 1040000 kr. samt för Sveriges Förenade Filmstudios för vilken organisa- tion bidraget inte bör vara lägre än 795 000 kr. Sistnämnda belopp motsva- rar vad organisationen under innevarande budgetår erhåller i statsbidrag och stöd från Svenska Filminstitutet.

Som jag tidigare har redogjort för bör ansvaret för granskning av barn— film m.m. fr.o.m. den 1 juli 1982 övergå från barnfilmrådet. som bör upphöra, till Svenska Filminstitutet där verksamheten bör handhas av nämnden för barn- och ungdomsfilm. Under budgetåret 1982/83 bör dock personalen fortfarande vara anställd hos statens ungdomsråd. För detta budgetår räknar jag därför med ett bidrag av 400000 kr. till statens ung- domsråd till lönekostnader m.m. Övriga kostnader för verksamheten får betalas av de medel som Filminstitutet har till sitt förfogande för att främja spridning och visning av värdefull film. .

Jag har i det föregående förordat en särskild försöksverksamhet med lokalt arbete med video. Försöksverksamheten bör handhas av Filminsti- tutet och stå under ledning av visningsnämnden. Jag räknar med att 2 milj. kr. av de medel som står till institutets förfogande för att främja spridning och visning av värdefull film bör kunna användas för försöksverksamheten under budgetåret 1982/83. Om dessa medel inte förbrukas inom försöks- verksamheten bör de kunna användas för andra spridnings- och visnings— ändamål.

Anslaget bör föras upp med 32215000 kr. Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Filmstöd för budgetåret 1982/83 anvisa ett reservz-ttionsanslag av 32215000 kr.

B 3. Bidrag till särskilda kulturella ändamål

Under avsnittet 2.11 Vissa övriga frågor har jag förordat att särskilda resurser skall anvisas för film- och videogramproduktion inom museerna. Dessa medel bör ställas till statens kulturråds förfogande. Anslaget Bidrag till särskilda kulturella ändamål bör för detta ändamål höjas med 750000 kr. utöver vad som har föreslagits i årets budgetproposition.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Bidrag till särskilda kulturella ändamål för budgetåret 1982/83. utöver vad regeringen har föreslagit i prop. 1981/82: 100 bil. 12. anvisa ytterligare 750000 kr.

• Sida 49
•  Original

Prop. 1981/82: 111 ' 49

B 20. Talboks- och punktskriftsbiblioteket: Produktionskostnader

Enligt vad jag har anfört under avsnittet 2.ll Vissa övriga frågor bör resurserna för videogramproduktion för döva inom Sveriges dövas riksför— bund förstärkas med 250000 kr. utöver vad som har föreslagits i årets budgetproposition.

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Talboks- och punktskriftsbiblioteket." Produktimzskaslnader för budgetåret 1982/83. utöver vad regeringen har föreslagit i prop. l981/82: 100 bil. 12. anvisa ytterligare 250000 kr.

1 Filmen i Sverige

I följande beskrivning av läget på filmområdet i Sverige från kulturpoli- tisk synpunkt har vissa företeelser utelämnats.

Filmvisning i TV behandlas endast översiktligt. Skälen till detta är att de regler som styr televisionens verksamhet bestäms på annat sätt än ge— nom filmpolitiken. Självfallet berörs dock de områden där ett samarbete mellan filmen och televisionen framstår som angeläget.

Produktion och distribution av videogram behandlas inte heller. även om samma film givetvis kan visas i såväl videogramform som t.ex. i 16 mm-kopia. Det görs inte heller något försök att förutse vilka konsekvenser videogramtekniken kan få för t. ex. biograferna i framtiden. Orsaken är att videogramutredningen har i uppdrag att arbeta med dessa frågor. En för- söksverksamhet med distribution av kvalitetsfilm i videogramform disku- teras dock i ett senare avsnitt.

Slutligen behandlas inte filmens användning som undervisnings- eller informationsmateriel i olika sammanhang. Skälet är att sådana använd- ningar inte i första hand räknas till det kulturpolitiska området och att eventuella atgärder därför i huvudsak får bedömas från andra utgångs- punkter än de kulturpolitiska. Detta utesluter givetvis inte att en och sam- ma tilm kan användas med många olika syften och att därför samverkan mellan olika intressenter kan vara väl motiverad i olika sammanhang.

De uppgifter som är tillgängliga om olika företeelser på filmområdet va- rierar mycket i omfattning och kvalitet. Biografernas verksamhet är för- hållandevis väl täckt. även om uppgifter saknas på viktiga punkter. I fråga om filmvisning utanför biograferna saknas sammanfattande statistiska uppgifter så gott som helt och hållet.

Den 30juni 1978 fanns det I 200 biografer registrerade i Sverige. [09 av biograferna fanns i Stockholm (inkl. Solna och Sundbyberg). Göteborg och Malmö. 155 biografer fanns i övriga kommuner med mer än 50000 invåna- re medan resterande 936 biografer fanns i övriga landet. 359 biografer var pliktiga att betala avgift till Filminstitutet. dvs. de visade film vid mer än fem ordinarie föreställningar i veckan. barnmatinéer oräknade. Dessa bio- grafer svarade för över 85 (..?-i av de totala biljettintäkterna och sannolikt för en något lägre andel av det totala antalet besök. Av övriga 84] biografer visade huvuddelen film tre gånger i veckan eller mindre.

Under budgetåret l977/78 gjordes 23.5 miljoner biobesök i Sverige. Det motsvarar i stort sett den genomsnittliga nivån under den senaste femårs- perioden. För andra halvåret l978 har noterats en viss ökningjämfört med motsvarande period l977.

Uppgifter om antalet biografföreställningar saknas. Under den senaste femårsperioden har antalet biografer i storstadsom-

• Sida 54
•  Original

Prop. 1981/82:111 54

rådcna hållit sig ungefär konstant. Antalet biografer i övriga landet har minskat med 65.

Biografernas ägarstruktur redovisades av l968 års filmutredning.1 Upp— gifterna avser år 1970. Enligt utredningen ägde de tre stora integrerade produktions-. distributions- och biografföretagen Svensk Filmindustri. Sandrews och Europa Film helt eller delvis 227 biografer. 220 av dessa var avgiftspliktiga. De utgjorde 5452 av samtliga avgiftspliktiga biografer. Av övriga avgiftspliktiga biografer ingick de flesta i någon kedjebildning. fin- dast ett trettiotal privatägda avgiftspliktiga biografer stod utanför biograf- kedjor. Biografkedjorna har följaktligen ett stort inflytande över visnings- möjligheterna för film.

Antalet föreningsägda biografer uppgår till ca 550. Därav ingår ca 375 i Folkets husföreningamas riksorganisation och ca 125 i Riksföreningen Vå- ra Gårdar. Av föreningsbiograferna är högst ett femtiotal avgifspliktiga till Filminstitutet. Av övriga icke avgiftspliktiga biografer torde ett femtiotal ingå i biografkedjor medan övriga ca 200 är privatägda enbiografföretag.

Antalet kommunägda biografer uppgår till något dussintal.

Visning av lt) mln-film förekommer i en rad olika sammanhang av vilka inte alla har intresse för filmpolitiken. T.ex, utgörs en stor del av smal- filmsuthyrarnas filmer av undervisningsfilm. som används som läromedel i skolorna.

Enligt uppgift från SmalfiImsdistributörernas förening svarade med- lemsföretagen för ca 155 000 uthyrningar av smalfilm år 1977. Samma pe- riod såldes drygt 8000 kopior. sannolikt främst till kommunala AV-centra- ler. Några uppgifter om hur stor del av denna volym som avsåg annat än skolbruk föreligger inte och det är därför inte möjligt att utifrån dessa siff- ror uppskatta omfattningen av smalfilmvisningen utanför utbildningssek- torn. Generellt gäller dock att huvuddelen av de tillgängliga smalfilmerna är ganska korta och att därför normalt flera filmer kan förekomma vid ett visningstillfalle. En jämförelse med biografstatistiken kan inte göras rätt- visande om man inte tar hänsyn till denna skillnad.

Att uppgifter om [6 mm-visningens omfattning saknas är givetvis till stor nackdel när man skall försöka bedöma möjligheterna att utnyttja detta format för att göra kvalitetsfilmen mera tillgänglig. Det är helt klart att 16 mm-formatet har vissa tekniska fördelar genom att man blir oberoende av fasta projektorinstallationer och därmed av tillgången på biografer. men det är inte känt i hur hög grad dessa möjligheter utnyttjas inom ramen för existerande verksamhet.

Det är dock känt att det förekommer en omfattande visning av barnfilm utanför biograferna. där man utnyttjar 16 mm film. Sådana vidningar sker i många sammanhang. t. ex. barnfilmklubbar eller Barnens Bio Kontrast. och som ett led i verksamheten inom en rad olika organisationer. Filmvisning

' SOU l973: I6 s. 48 ff.

• Sida 55
•  Original

Prop. 1981/82: 111 55

för äldre barn och ungdomar på fritidsgårdar och liknande har också en betydande omfattning.

Tillgången på film i Sverige kan beskrivas på olika sätt. För biograffil- mens del redovisar Filminstitutet för varje verksamhetsår hur många fil— mer som har visats på biograferna. Under verksamhetsåret l977/78 har 1544 långfilmer visats. Av dessa var 130 svenska och 1 414 utländska. An— talet premiärer uppgick till 263. Utländska filmer svarade för 242 pre— miärer och svenska eller svensk-utländska filmer för 21.

Amerikanska filmer dominerar. Av de totalt 236 filmer som enligt Film- årsboken 1975 hade svensk biografpremiär kalenderåret 1975 var 113 ame- rikanska eller producerade i samarbete med USA-bolag. 101 kom från öv- riga utlandet och 22 var svenska. USA-filmen svarade alltså för nära 50 '.'-?. av samtliga premiärer. Närmast följande redovisning publicerades i sam- band med Filminstitutets verksamhetsberättelse för 1976/77 och omfattar 18-manadersperioden den 1 januari l976—den 30juni 1977. Under denna period hade 366 filmer biografpremiär i Sverige. 155 av dessa var ameri- kanska. 181 kom från övriga utlandet och 30 var svenska. USA-filmens andel hade sjunkit till ca 42 '.'/"F- av samtliga premiärer. Denna nedgång kan troligen i sin helhet förklaras med den konflikt som pågick mellan ameri- kanska filmleverantörer och svenska biografägare under andra halvåret 1976 och en del av år 1977. Konflikten innebar leveransstopp för nya ame- rikanska filmer.

Antalet besök på avgiftspliktiga biografer uppgick verksamhetsåret l977/78 till 17,1 miljoner för de utländska långfilmerna och till 2.6 miljoner för de svenska. De svenska filmerna svarar alltså för 13 Ci av besökarna. Eftersom andelen svensk film av antalet premiärer eller antalet visade tit- lar är 9 '.??- har den svenska filmen en något större publik per film än den ut- ländska sedd som helhet. Den amerikanska filmen när dock den största publiken. I en artikel i tidskriften Chaplin (nr 6 1978) uppges att den ameri— kanska filmen svarar för ca 75 % av biobesöken.

Det redovisas inga samlade uppgifter om var i Sverige olika filmer har visats. Därför är det inte möjligt att i kvantitativa termer beskriva de skill- nader i möjlighet att få se olika filmer som föreligger mellan olika delar av Sverige. Den gängse uppfattningen är att man i storstadsområdena och på vissa andra orter har möjlighet att få se de allra flesta filmer som sätts i di- stribution i Sverige. medan repertoaren på övriga orter i stort sett begrän- sar sig till dels de kommersiellt mest framgångsrika filmerna. dels enklare underhållning i vålds- och porr-genrerna.

Med nuvarande distribtttionsformer har framgangsrika filmer en tendens att bli mycket framgångsrika. En publikframgång som Gökboet har under tre års visningar på de svenska biograferna setts av 1.3 miljoner männi- skor. Filmen 1 hetaste laget från år 1959 har efter svensk nypremiär år 1975 setts av 300000 personer. De fem mest lyckosamma svenska filmer- na har under säsongen 1977/78 setts av sammanlagt 1,75 milj. människor.

• Sida 56
•  Original

Prop. 1981/82:11] ' 56

Det är mer än samtliga besökare på svenska stads- och länsteatrarna spel- aret 1976/77. Även en medelmåttigt framgångsrik svensk film. t. ex. Mån- dagarna med Fanny. som under säsongen 1977/78 sågs på bio av drygt 80 000 personer. har haft en större publik än t. ex. Norrbottenstcatern.

Det pris man får betala för möjligheten att sprida filmerna på ett så ef- fektivt sätt är att filmens form en gång för alla är fixerad. Den kan inte. i motsats till t.ex. en teaterföreställning. modifieras med ledning av publi— kens reaktioner. Allt arbete som ligger i en filmproduktion har gjorts före premiären. Eftersom produktion av spelfilm är ett komplicerat företag. som kräver många människors insatser under lång tid blir produktions- kostnaderna höga. Dessa kostnader måste betalas oavsett om filmen ses av få eller många. l jämförelse med produktionskostnaden är kostnaden för att visa filmen låg. förutsatt att det finns en biograf eller annan lämplig visningslokal.

Detta leder till att filmer som inte når en omfattande spridning åsamkar sina producenter stora förluster. Under senare år har många svenska fil- mer fått en mycket begränsad spridning. '

Av de nio filmer med premiär spelåret l977/78 som producerats av Film- institutet eller med institutet som medproducent har fem setts av mindre än 25 000 personer. Antalet besökare varierar mellan 1 800 och 23 000 med ett genomsnitt av 13000 besökare per film. Dessa filmer har visats på 24. 23. 22. 18 och 9 platser. Till saken hör att samtliga dessa filmer har erhållit kvalitetsbidrag efter beslut av Filminstitutetsjury. Ingen av dem kan följ- aktligen betecknas som en konstnärligt misslyckad produkt som av det skälet borde ha tagits bort från repertoaren. Några av dessa filmer kom- tner visserligen att visas i TV. men faktum kvarstår att de är avsedda för biografdistribution och att de inte har fått sådan distribution i nämnvärd omfattning. .

Distributörer brukar förvärva visningsrätten till utländska filmer för en begränsad tid. oftast fem år. Om filmen skall kunna behållas efter denna tid maste ny Iicensavgift betalas. Detta system får till följd att många in- tressanta filmer efter en relativt kort tid försvinner ur distributionen. där- för att ingen distributör anser att det är ekonomiskt lönande att förvärva distributionsrätten för en ny period.

I den mån filmerna inte är deponerade i Filminstitutets arkiv kan också själva filmerna försvinna från landet och det kan erbjuda stora svårigheter att få tag i dem för den som ånyo vill förvärva rättigheterna. t. ex. av film- historiska skäl.

2 Den statliga filmpolitiken

I detta avsnitt redovisas översiktligt de olika regelsystem. institutioner m.m. som tillsammans bildar den statliga filmpolitiken.

• Sida 57
•  Original

Prop. 1981/82:111 57

2.1 Filmavtalet och Filminstitutet

Filmavtalet är slutet mellan staten å ena sidan och filmbranschens orga- nisationerl å den andra. Innebörden av avtalet är att branschen avstår en del av biljettintäkterna att användas för stöd till filmproduktion och andra filmändamål. I gengäld avstår staten från att konsumtionsbcskatta biograf- näringen. Genom avtalet bildades stiftelsen Svenska filminstitutet som skall förvalta de influtna medlen. biografavgifterna. enligt regler i avtalet.

Biografavgiften uppgår till 10 % av bruttobiljettintäkten och skall erläg- gas av anordnare av biografförestälIning på fast visningsställe där det en- ligt Filmägarnas kontrollbyrå anordnas mer än fem föreställningar per vec- ka. utöver barnmatinéer.

Filmavtalet kan sägas upp av staten om filmbranschen bryter mot avta— let och av filmbranschen om nöjesskatt för biografföreställningar eller lik- nande införs eller om mervärdeskatt läggs på filmhyror eller försäljningen av biografbiljetter.

Stiftelsen Svenska filminstitutet har bl.a. till ändamål att främja värde- full svensk tilmproduktion. att stödja artistisk och teknisk utveckling samt undervisning och forskning på filmens område. att sprida kunskap om fil- men. att medverka till bevarandet av filmer och material av filmhistoriskt intresse. att verka för internationellt samarbete samt att på andra sätt före- träda filmen och verka för ändamål inom filmområdet. Filminstitutet leds av en styrelse med fem ledamöter och två suppleanter. som utses av rege- ringen. Vid sidan av styrelsen finns ett förvaltningsråd. Detta består av 30-—40 personer som utses av filmbranschens. filmarbetarnas och andra av stiftelsens verksamhet berörda organisationer. Förvaltningsrådet har i hu- vudsak rådgivande funktion.

Huvudprincipen för användningen av biografavgifterna är att 65 % av avgifterna skall användas för att främja filmproduktion medan återstoden är avsedd för andra ändamål. Den närmare fördelningen finns angiven i filmavtalets 18s' under olika littera. Dessa littera kallas i dagligt tal "fon- der". Man talar om G—fonden. om H-fondsstöd etc.

— Enligt 18% B skall 10% av avgifterna användas för kvalitetsbidrag till svenska långfilmer. Dessa bidrag fördelas enligt vissa regler av en särskild jury som utses av Filminstitutets förvaltningsråd. — Enligt 18 & D skall 5 92 av avgifterna användas för PR-verksamhet. film- festivaler och andra representativa arrangemang inom och utom Sverige. Medlen fördelas enligt vissa regler mellan Filminstitutet och filmbran- schen.

1Sveriges biografägareförbund. Folkets husföreningarnas riksorganisation. För- eningen Våra Gårdar. Sveriges filmuthyrareförening upa och Föreningen Sveriges filmproducenter

• Sida 58
•  Original

Prop. 1981/82:11] 58

— 1 18 & E anges att 30 % av avgifterna skall användas för stiftelsens för- valtning och för att främja verksamhet som sammanhänger med stiftelsens ändamål.

— 18 % F innebär att 15 '.?i- av avgifterna skall användas för stöd till produk- tion av svenska långfilmer genom generellt verkande produktionslån eller produktionsgarantier. Att stödet är generellt innebär att det ges oavsett filmens ämne. innehåll. konstnärliga eller intellektuella beskaffenhet eller angelägenhetsgrad i övrigt. — Enligt 18 5 G får 10 '.??? av avgifterna användas för Filminstitutets pro— duktion av svensk film. Denna produktion skall ha en klart konstnärlig in- riktning.

— 1 18 & H föreskrivs att 30 '.'-'i- av avgifterna skall användas för att genom selektiva produktionslån eller produktionsgarantier stödja produktionen av svenska långfilmer. En förutsättning för stödet är att produktionen har en konstnärlig inriktning. Beslut om stöd fattas av två styrelser. som i princip disponerar halva fonden var. 1 den ena styrelsen utser filmbran- schen fyra ledamöter och Svenska teaterförbundet en ledamot. medan för— delningen är den motsatta i den andra styrelsen. H-fonderna kan också ge förhandsstöd för manuskriptarbete m.m.

Stöd från F- och H-fonderna utgår i form av förlustgaranti. F-fondcn kan f.n. täcka högst 20 % av produktionskostnadcrna medan H—fonden kan garantera högst ytterligare 35%. i bägge fallen med vissa beloppsbegräns- ningar. Utgående belopp reduceras om intäkterna överstiger 30 (.."/' av pro- duktionskostnadema.

I detta sammanhang bör också det s. k. l-f'ondsavtalet nämnas. Detta avtal. som första gången ingicks år 1975 mellan Filminstitutet och Sveriges Radio AB. innebär att parterna bildar en gemensam fond. avsedd att finan- siera produktion av film. Fonden tillförs årligen 6 milj. kr. från vardera parten. Filminstitutet erhåller statsbidrag för sin andel.

Huvuddelen av fonden används för produktion av biograffilm. men en viss andel. f.n. 29 %. används för produktion av barnfilm i annat format. för produktion av annan kortfilm samt för den av Sveriges Radio och Filminstitutet drivna filmverkstaden. De filmer som producerats med hjälp av fonden skall visas i TV och i filmform enligt vissa regler.

l-fondsavtalet har förlängts och gäller t.o.m. den 30 juni 1980. Stöd från F- eller H-fonden samt kvalitetsbidrag från B-fonden kan trtgå till Filminstitutets egna produktioner. finansierade av G-fonden. Däremot kan F- och H-fondsstöd inte utgå till filmer som Filminstitutet finansierar på annat sätt. t.ex. genom l-fonden. (_)m filmer finansieras av l-fonden och privata filmproducenter gemensamt kan dock sådant stöd erhållas för den private finansiärens andel av produktionskostnaderna.

Det är mot denna bakgrund man skall se den s. k. poolöverenskommel- sen som gäller för tiden den I oktober 1977 - den 30 jttni 1979 mellan Film- institutet och tre svenska filmbolag. F.nligt överenskommelsen förhinder

• Sida 59
•  Original

Prop. 1981/82: 111 59

sig dessa bolag att gemensamt gå in som medproducent i samtliga biograf- filmer som produceras av Filminstitutet. Genom denna överenskommelse blir det möjligt att också utnyttja F- och H-fonden för stöd till I-fondspro- ducerade filmer.

Filmavtalet gäller t.o.m. den 30 juni 1983 och förlängs med minst fem år för varje gång om det inte sägs upp senast två år före utgången av avtalsti- den.

Om avtalet upphör att gälla kan regeringen förordna att stiftelsen Svens- ka filminstitutet skall träda i likvidation. varvid stiftelsens tillgångar skall tillskiftas staten för att användas för stiftelsens allmänna ändamål. I annat fall består stiftelsen tills regeringen förordnar om annat.

Reglerna för biografavgifternas fördelning samt de närmare reglerna för kvalitetsbidrag och H-fondsstöd kan ändras efter beslut av styrelsen. Ett sådant beslut måste dock godkännas av Föreningen Sveriges filmprodu- center och av regeringen för att bli giltigt. För att beslut om ändringar av andra regler i avtalet skall bli giltigt krävs att det har fattats av en fulltalig styrelse. att det har godkänts av de fem branschorganisationemasamt att det har fastställts av regeringen.

De olika ändringar som har gjorts i filmavtalet under avtalets löptid gäl- ler främst användningen av biografavgiftema och Filminstitutets ledning. Ändringarna speglar Filminstitutets förändrade roll i den svenska lång- filmsproduktionen.

Systemet byggde ursprungligen på principen att både det ekonomiska ansvaret för filmproduktionen och besluten om vilka filmer som skulle produceras skulle ligga hos företag utanför Filminstitutet. Nära hälften av medlen till produktionsstöd återfördes till de svenska producentema i för- hållande till intäktema på deras filmer. Denna ordning. som alltså innebar att de filmer som erhållit de största intäkterna också skulle få de största bi- dragen. måste ses i ljuset av att den avlöste en ordning med återbäring på nöjesskatten till svenska filmproducenter.

De kvalitetsinriktade stödformer som fanns var kvalitetsbidrag och för- lustutjämningsbidrag för kvalitetsfilmer. Dessa byggde på en jurybedöm- ning av den färdiga produkten. Något förhandsstöd förekom alltså inte. utan varje produktionsbeslut måste fattas på producentens egen risk. Det är givet att ett sådant system förutsätter existensen av stora. ekonomiskt välkonsoliderade produktionsföretag.

Filminstitutet hade redan från början möjligheter att självt engagera sig som filmproducent. men några särskilda medel för sådana engagemang fanns inte. I stället fick man utnyttja medel som inte betalades ut på grund av olika spärrcgler. Med hjälp av dessa medel kunde Filminstitutet med- verka i produktionen av ett par filmer om året i genomsnitt under 1960- talet och början av 1970-talet.

Införandet av F-fonden den 1 juli 1969 innebar ingen ökad kvalitetsin- riktning. men var en följd av att allt flera filmproducenter endast gjorde ett

• Sida 60
•  Original

Prop. 1981/82: 111 60

fåtal filmer. och att de därmed blev känsligare för förluster på enskilda fil- mer.

När G-fonden inrättades den 1 juli 1972. fick Filminstitutet för första gången särskilda medel avsatta för sin filmproduktion. som enligt avtalet skall ha en klar konstnärlig inriktning. Antalet långfilmeri vilka Filminsti- tutet var engagerat ökade dock endast obetydligt.

H-fonden. som också infördes år 1972 innebar ett brott mot den tidigare synen. Nu avskaffades den villkorslösa "återbäringen" och ersattes av ett förhandsstöd. byggt på en kvalitetsbedömning. Genom den sammanlagda effekten av H- och F-fonden kan Filminstitutet garantera 55 % av produk- tionskostnaderna.

I-fondsavtalet innebar en kraftig ökning av Filminstitutets egen filmpro— duktion. Under de två första verksamhetsåren då avtalet var i kraft beslu- tades om produktion av 10 resp. 9 långfilmer. Under de därpå följande åren har produktionsvolymen varit något lägre. ca 6 filmer per år.

De resurser som är tillgängliga för bidrag till filmproduktion kommer dels från biografavgifter. dels från Sveriges Radio. dels i form av statsbi- drag.

Storleken av tillgängliga resurser budgetåret 1978/79 sammanfattas i följande tabell (milj. kr.)

Källa Ändamål Kortfilm Summa Långfilm m.m.

Biografavgifter 23.5 23.5

Bidrag från Sveriges Radio 4.25 1.75 6 Statsbidrag 7.75 2.75' 10.5 35.5 4.5 . 40

' Därav 1 milj. kr. konstnärsnämnden (se avsnitt 2.3)

Inför budgetåret 1979/80 föreslår regeringen en ökning av det statliga bi- draget till filmproduktion med sammanlagt 5.5 milj. kr. Av ökningen skall 0.5 milj. kr. tillfalla konstnärsnämnden medan återstoden skall förvaltas av Filminstitutet.

Filminstitutet äger ateljéer för filmproduktion samt viss produktionsut- rustning. Institutet äger vidare ett laboratorium och rekvisitalager i Rote- bro sarnt är delägare i filmlaboratoriet Film—Labor.

Vid sidan av de uppgifter som rör filmproduktion bedriver Filminstitutet en rad olika verksamheter som sammanhänger med institutets roll som central kulturinstitution på filmområdet. Inom Cinemateket är organiserat ett omfattande bibliotek. ett av de största filmarkiven i världen samt en klipp- och stillbildssamling som delvis är utan motsvarighet. I anslutning till filmarkivet bedrivs verksamhet med restaurering av film. Också Film- institutets filmklubb stöder sig delvis på filmarkivet. Filminstitutet bedri-

• Sida 61
•  Original

Prop. 1981/82:11] 61

ver också import och distribution av film. främst i 16 mm för barn och vux- na. Barnverksamheten kommer att beröras närmare under 2.2.

Filminstitutet har också en omfattande informationsverksamhct. t.ex. om filmtckniska frågor och om svensk film i utlandet. Institutet ger ut tidskrifterna Chaplin och Teknik och Människa samt stöder utgivningen av lilmlitteratur. Inom Filminstitutet pågår f. n. arbetet med en svensk filmo- grafi. som skall innehålla uppgifter om alla svenska spelfilmer. Filminsti- tutet ger också bidrag till olika organisationer och till filmarrangemang som andra ordnar. ] detta sammanhang bör särskild nämnas Sveriges för- enade filmstudios och Sveriges förenade barn- och ungdomsfilmstudios. vilka får ett omfattande stöd från Filminstitutet.

Den del av Filminstitutets verksamhet som inte rör filmpimluktion fi- nansieras med medel från filmavtalets E-fond samt med en del av D-fon- den. För budgetåret 1978/79 kan de sammanlagda resurserna uppskattas till ca 12 milj. kr. Dessutom erhaller Filminstitutet statsbidrag för sin barnfilmverksamhet och för Bio 16 (se avsnitt 2.2 och 2.6 ). Dessa bidrag uppgar för samma tid till ca 1.2 milj. kr. Filminstitutet har ocksa erhallit stöd av lolterimedel för restaurering av film.

Denna redogörelse för Filminstitutets nuvarande verksamhet har av ut- rymmesskäl gjorts summarisk. För mer detaljerade upplysningar hänvisas till Filminstitutets nyligen utkomna verksamhetsberättelse för är l977/78.

I den s. k. andra kulturpropositionenl föreslogs förstärkta statliga insat- ser för barnfilmomradet. För att de medel som sattes in för barnfilmändav mal skulle få största möjliga effekt var det enligt föredragandens mening nödvändigt att de olika grupper som är verksamma pa barnfilmomradet fick tillfälle till en fortlöpande samverkan inom ramen för ett organ som har en samlad överblick över barnfilmtältet. För detta ändamål inrättades barnfilmradet den ljuli 1975. I rådet skall ingå dels företrädare för olika in- tressegrupper sasom barn- och ungdomsorganisationer. filmarbetare och kommuner. dels såsom adjungerade representanter för Filminstitutet. de båda 'I'V-kanalcrna och Sveriges Utbildningsradio.

De uppgifter som i propositionen angavs för rådet är av två slag. Dels skulle radet fa en allmän uppgift att fungera som diskussionsforum och som rcmissorgan ftt regeringen. dels fick rådet i uppdrag att vara samråds- organ för Filminstitutet i fraga om de uppgifter pa barnlilmomradet för vil- ka institutet uppbär statsbidrag. De områden som räknades upp är granskningsverksamhet. import av barnfilm samt försök med distribution av barnfilm. Föredraganden räknade med att rådet också skulle kunna

' Prop. 1975120s. 229-— 232.

• Sida 62
•  Original

Prop. 1981/82:11] 62

följa verksamheten med produktion av barnfilm samt verksamhet inom barnlilmområdct till vilken det inte utgick statsbidrag.

Utvecklingen har inte blivit den avsedda. Redan från början uppstod svärighcteri samarbetet mellan barnfilmrådet och Filminstitutet och dessa svårigheter ledde till ett krav på att barnfilmrådet skulle lösgöras från in- stitutet. Detta skedde den 1 juli 1976 då barnfilmrådet i stället knöts admi— nistrativt till statens ungdomsråd. I samband med klyvningen delades an- slaget till barnfilmverksamhet upp. Filminstitutet fick fortsatt bidrag för import och distribution av barnfilm. medan ungdomsrädet fick medel för granskning av barnfilm och för genomförande av en försöksverksamhet mcd barnfilm. Särskild personal anställdes pa ungdomsradet för att arbeta med barn fil m frå go r.

Filminstitutets bamfiImvcrksamhet innefattari huvudsak produktion av barnfilm och import och distribution av barnfilm. Produktionen sker inom ramen för l-fonden och handhas inom institutets produktionsavdelning. Import och distribution sköts inom avdelningen för inköp och distribution av film. Tjänstemännen där svarar också för framställning av informa- tionsmaterial om filmerna och deltar även i andra barnfilmaktiviteter.

Den verksamhet som har bedrivits under barnfilmrådets ledning har omfattat granskning av barnfilm och försöksverksamhet med olika former för visning av barnfilm och barns eget filmande. Dessutom har rådet ar- rangerat konferenser och medverkat i internationellt samarbete. Gransk- ningsarbetet har resulterat i en katalog med omdömen om ca 250 granska- de smalfilmer för barn. Detta arbete fortsätter. Försöksverksamheten är avslutad och resultatet skall redovisas inom kort.

Statsbidraget till barnfilmverksamhet utom produktion uppgar under budgetåret 1978/79 till 1 160000 kr.. av vilket 540000 kr. har tilldelats Film- institutet och 620000 kr. statens ungdomsrad.

I den proposition om barn och kultur som f.n. behandlas av riksdagen konstaterar chefen för utbildningsdcpartementet att konstruktionen med ett barnfilmrad inte har fungerat väl.l I stället för den ursprungliga kon- struktionen där Filminstitutet skulle svara för hela verksamhetsomradet med barnlilmradet som samrådsorgan har vi fått två parallella organ. Sam- arbetet mellan barnfilmradet och Filminstitutet har liten omfattning.

[ propositionen betonas att Filminstitutet i sitt barnfilmarbete bör ha goda kanaler till olika grupper som använder barnfilm. t. ex. skolan. kom- munerna samt barnfilmklubbar och andra barn- och ungdomsorganisatio- ner. Formen för dessa kontakter bör dock vara anpassad till Filminstitu— tets organisation och sätt att fungera.

föredraganden hänvisar till att Filminstitutet avser att komplettera för- valtningsrädct med företrädare för de grupper som enligt vad som anförts i

! Prop. 197s/79—.143.s. 41 F.

• Sida 63
•  Original

Prop. 1981/82:111 63

propositionen är viktiga att ha med i barnfilmarbetet och som inte är före- trädda i radct. En sådan konstruktion bör ge goda förutsättningar för ett omfattande samarbete mellan Filminstitutet och olika berörda grupper i fraga om institutets barnfilmuppgil'ter.

Några ytterligare förändringar av ansvarsförhållandena på barnfilmens område föreslas inte i propositionen.

Statens kulturråds uppgifter av bevakningskaraktär och som remissin- stans avser kulturområdet som helhet. Kulturrådet har också mer precise- rade uppgifter inom vad som brukar kallas kulturrådets direkta ansvars- område. Enligt 4.5 i sin instruktion? skall kulturradet bl. a. handlägga ärenden om statsbidrag för kulturell verksamhet bland amatörer. i mindre ensembler och fria grupper samt inom institutioner och föreningar i den mån det ej ankommer på annan myndighet. Även i övrigt skall kulturrådet handlägga ärenden om statliga åtgärder som rör teater. dans och musik. litterär verksamhet och folkbibliotek samt konst. museer och utställnings-

' SFS I978z223. ” Förordning (l9741644) med instruktion för statens kulturråd (ändrad senast l978:85|)_

• Sida 66
•  Original

Prop. 1981/82:111 66

verksamhet. Också härifrån görs undantag för ärenden som ankommer på annan myndighet.

i den uppräkning av konstartcr som görs i paragrafen finns inte filmen med. I den s.k. andra kulturpropositionen1 uttalades också att filmen inte skulle höra till kulturrådets direkta ansvarsområde.

Å andra sidan kan film ingå i sådan verksamhet som kulturrådet skall stödja genom anslag till t. ex. utrustning. konferenser eller festivaler. Det bidrag till centrumbildningar som kulturrädet skall fördela är uttryckling- en avsett också för filmens område.

i den andra kulturpropositionenz föreslogs att särskilda medel skulle kunna användas för bidrag till verksamhet som syftar till att tillhandahålla en alternativ filmrepertoar för lokalt förankrad visningsverksamhet. 1 pro- positionen fördes ett resonemang om vikten av att en lokalt organiserad verksamhet på filmområdet kunde samspela med en stark och funktions- duglig organisation på den centrala nivån. Bland de uppgifter som med för- del kunde skötas centralt nämndes bevakning och dokumentation av film- utbudet. samordning och organisation av filmbokning. metodutveckling och ledarutbildning.

i propositionen föreslogs att en del av resurserna för detta ändamål bor- de tillfalla Folketshusföreningarnas riksorganisation för verksamheten med Bio Kontrast. Återstoden borde disponeras genom beslut av regering- en för stöd till centrala funktioner med den inriktning som anges ovan. Verksamheten har kommit att kallas filmvisning i nya former.

För budgetåret 1978/79 är anslaget till Bio Kontrast 800000 kr. 1 730 000 kr. har för samma period ut delats som bidrag för filmvisning i nya former till andra bidragsmotagare. 675 000 kr. härav har tilldelats Svenska film- institutet för fortsatt försöksverksamhet med altemativ distribution av modem spelfilm (Bio 16). 210000 kr. har beviljats till Sveriges förenade filmstudios för anskaffning av filmklassiker och för verksamheten i övrigt, Studieförbundet Vuxenskolan har erhållit 110000 kr. för försöksverksam- het med filmvisning i bygdegårdar som genomförs i samarbete med Bio Kontrast. Föreningen Folkets Bio har tilldelats 75000 kr. för verksamhe- ten och ABF har fått 160000 kr. för fortsatt försöksverksamhet med film- verksamhet för finska invandrare. För bamfilmändamål har 35 000 kr. till— delats Sveriges förenade barn- och ungdomsfilmstudios för verksamheten. 140 000 kr. har gått fill Förbundet Vi Unga för centrala kostnader i sam— band mcd filmvisning i nya former. Riksförbundet Sveriges Fritids— och hemgårdar har erhållit 50000 kr. för avslutning av ett projekt för att uppnå

' Prop. 1975:20. s. 234. 2 Prop. 1975120. 5. 228.

• Sida 67
•  Original

Prop. 1981/82:111 67

en förbättrad användning av film i ungdomsgårdsverksamheten och Unga Ömas riksförbund har fått 275000 kr. för fortsatt försöksverksamhet med icke kommersiell distribution av barnfilm (.Bamens Bio Kontrast).

3 Resultat av den nuvarande filmpolitiken

Den teknik för prod u k ti on sstöd som ligger i 1963 års iiimreform in- nebär en omfördelning av biografinkomsterna till förmån för produktion av svensk film. företrädesvis biograffilm. Med tiden har stödsystemets resur- ser också förstärkts genom skattemedel och tillskott från Sveriges Radio.

Produktionsstödet hade redan från början kvalitetsbefrämjande inslag. Dessa har successivt ökat i betydelse och f.n. fördelas huvuddelen av till- gängliga medel i former som gynnar kvalitetsproduktionen.

Då man skall söka bedöma stödsystemets effekt är framför allt två fak- torer av intresse. nämligen produkzionsvolymen och produktionens kvali- tet.

Den svenska biograffilmsproduktionen minskade i omfattning från i ge- nomsnitt 38 premiärer per år under 1940-talet och 28 per år under 1950- talet till i genomsnitt endast 17 filmer årligen under åren 1959—1963. Minskningen vändes därefter i en uppgång, och under återstoden av 1960- talet låg genomsnittet på ca 25 filmer om året.

• Sida 68
•  Original

Prop. 1981/82: 111 68

l970—talcts prodleliOnsvolym har varit lägre. knappt 19 filmer per år i genomsnitt. Under verksamhetsåret 1977/78 hade 21 filmer biografpre- miär. För budgetåren 1978/79 och 1979/80 har statsbidragen för filmpro- duktion ökat kraftigt samtidigt som inkomsterna av biografavgifter har ökat. Dessa ökade resurser har givetvis ännu inte givit resultat i form av llera premiärklara filmer.

En svarighet när man skall söka värdera stödsystemets betydelse för produktionsvolymen är att bedöma vad som skulle ha hänt om 1963 års lilmreform inte hade gjorts. Hur många'filmer hade producerats om film— produktionen hade varit hänvisad till att överleva på den kommersiella marknadens villkor”?

Man kan ge en antydan om svaret på den frågan genom att undersöka förhållandet mellan de kommersiella intäkterna för svenska filmer och de summor som är tillgängliga inom ramen för produktionsstödet.

Under vissa antaganden kan man beräkna att ungefär 6.5 % av brutto- biljettintäkterna på de svenska biograferna skulle tillfalla de svenska film- producenterna som kommersiella intäkter om biograferna inte erlade bio— grafavgift till Filminstitutet och om biobiljetterna inte heller var föremål för nagon annan form av indirekt beskattning. Räknat på l977/78 års bil- jettintäkter motsvarar det ca 23 milj.kr.

Genom biografavgifterna reduceras de kommersiella intäkterna för de svenska producenterna med 10'3. De kan nu beräknas till ca 6'7c- av brut- tobiljettintå'ikterna. Men samtidigt återgår större delen av biografavgiften till den svenska lilmen i form av produktionsstöd. Härigenom ökar den svenska lilmens andel av biografintäkterna till ca 11.5 %. Det motsvarar ca 41 milj.kr. år l977/73. ljämförelse med ett läge utan filmavtal blir tillgäng— liga medel för filmproduktion nära nog fördubblade.

1 beräkningen ingar inga exportintäkter. Å andra sidan förutsätts att de svenska filmproducenter-nas kommersiella intäkter kommer att investeras i nya filmproduktioner. något som inte behöver vara fallet. Externa tillskott i form av statsbidrag eller medel från Sveriges Radio finns inte med.

Om hälften av produktionsresurserna hade uteblivit skulle sannolikt produktionen ha minskat med betydligt mer än hälften på grund av att till- gångar i form av kunnig personal och teknisk apparatur skulle ha skingrats och därigenom möjligheterna att bedriva en kontinuerlig produktion inte längre skulle ha förelegat. Det kan därför vara rimligt att hävda att mellan 150 .och 200 svenska langfilmer sedan år 1963 har kommit till tack vare lilmavtalets system för produktionsstöd. Detta är ett gott resultat.

Om det är svårt att beskriva filmreformens effekt på produktionsvoly- men så är det naturligtvis ännu svårare att ge en bild av produktionsstödets inverkan på filmernas kvalitet. Skälen till detta är flera. Kvalitetsbegrep- pet är inte entydigt och det förändras över tiden. Samtiden och eftervärl- den stannar ofta i olika bedömningar av vad som har varit betydelsefullt. Liksom i fråga om produktionsvolymen kan man inte säkert veta vad som

• Sida 69
•  Original

Prop. 1981/82: 111 69

hade inträffat om produktionsstödet inte hade funnits. Därför blir bedömv ningarna med nödvändighet osäkra och subjektiva.

Ett sätt att beskriva produktionens kvalitet är att se hur många filmer som har erhållit kvalitetsbidrag av Filminstitutet. Det ger en bild av hur Filminstitutets jury har bedömt filmerna. Metoden kan tyvärr inte använ- das för jämförelser över hela den tid då filmavtalet har gällt. eftersom po- ängsystemet har ändrats. Det är sannolikt att det tidiga (>()-talets beslut att tilldela ca 40 % av filmerna bidrag är uttryck för en strängare bedömning än de senaste årens. då 70 '.!/2- av filmerna har fått kvalitetsbidrag.

Ett allmänt intryck är emellertid att huvuddelen av den svenska lång- filmsproduktionen numera har kvalitetsambitioner. Av de tva senaste spelårens 18 resp. 21 svenska langfilnispremiärer kan inte mer än fyra lil- mer vardera året karaktäriseras som porrfilmer eller underhållningsfilmer utan konstnärliga ambitioner.

Ett annat mått på hur filmpolitiken har lyckats är om de svenska filmer- na nar en stor publik. Som nämnts i avsnitt 1 har mer än hälften av de fil- mer som producerats av Filminstitutet och haft premiär under spelåret 1977/78 setts av mindre än 25000 personer. Samtliga dessa har erhållit kvalitetsbidrag.

När det gäller produ ktioncn av kortfilm är det svårare att bedö- ma resultaten av den förda politiken. En viktig bidragande orsak till detta är de gränsdragningsproblem mot televisionen och undervisningsfilm m.m.. som berördes inledningsvis i avsnitt 1 . Förutom de svårigheter som följer av detta kan man peka på att det inte förekommer någon registrering av kortfilm som kan jämföras med den som gäller för biograffilm. Dessa faktorer tillsammans gör det svårt att ge en sammanfattande bedömning av kortfilmsproduktionens omfattning och förändringarna i den. I detta sam- manhang skall därför endast beröras några åtgärder under de senaste åren som har haft betydelse för produktionsmöjligheterna för kortfilm.

Ursprungligen fungerade främst kvalitetsbidragen som ett stöd till kort- lilmproduktion. En filmare som hade gjort en kortfilm på egen risk kunde. om han fick ett högt kvalitetsbidrag. dels betala kostnaderna för denna film. dels erhålla en grundplät för nästa.

Vid avtalsrevisionen år 1972 minskades avsättningen till kvalitetsbidra- gen och dessa rcserveradcs för långfilmer. ] stället bildades G—fondcn för Filminstitutets egen filmproduktion. 30 % av fonden skulle användas för kortfilm. Det tillgängliga beloppet uppgick verksamhetsåret 1974/75. som var det sista år då denna ordning gällde. till 660 000 kr. En del av dessa medel användes för driften av den filmverkstad som förvaltas av Filmin- stitutet och Sveriges Radio.

Överenskommelsen mellan Filminstitutet och Sveriges Radio om samar- bete i fråga om filmproduktion medförde att stödet till kortfilmsproduktio— nen fr.o.m. verksamhetsåret 1975/76 flyttades över från G-fonden till ]- fonden. Enligt de regler som ursprungligen gällde skulle sammanlagt minst

• Sida 70
•  Original

Prop. 1981/82: 111 70

20 % av det årliga tillskottet till l-fonden användas för produktion av kort- film och film avsedd för barn. Eftersom tillskottet till l-fonden var satt till 10 milj. kr. per år uppgick resurserna för dessa ändamål (inkl. filmverksta- den) till 2 milj. kr.

De regler som gäller för l-fonden för verksamhetsåret 1978/79 innebär att 29 % av tillskottet till fonden skall användas för produktion av barnfilm i annat format än biograffilmen samt övrig kortfilm och bidrag till film- verkstaden. Det årliga tillskottet till l-fonden är 12 milj.kr.. varför resur- serna för produktion av kortfilm m.m. uppgår till 3.5 milj.kr.

Fr.o.m. budgetåret 1978/79 disponerar också konstnärsnämnden särskil- da medel för projektbidrag till produktion av film. För detta budgetår har anvisats 1 milj.kr. för projektbidrag till produktion av film som är avsedd att distribuerars på annat sätt än genom de vanliga biograferna. En höjning med 500000 kr. är föreslagen för budgetåret 1979/80.

Riksdagens beslut1 förra året om radions och televisionens fortsatta verksamhet m.m. innebär en kraftig betoning av programföretagens ansvar för att anlita frilansmedverkande och lägga ut produktionsuppdrag på per- soner som inte är fast anställda inom företagen. Den ökning av program- medlen. som förslagen i propositionen syftade till. borde enligt chefen för utbildningsdepartementet leda till att andelen frilansmedverkan i program— verksamheten åter borde kunna öka.

Det är svårt att uttala sig om huruvida de resursförstärkningar som här har berörts ännu har lett till någon markant förbättring av produktionsmöj- ligheterna för kortfilm. Ostridigt är emellertid att ökningen av l—fondens produktionsresurser har lett till att ett större antal kortfilmer har blivit till- gängliga för distribution utanför televisionen.

1963 års filmavtal tar. som nämnts i det föregående. inte speciellt sikte på att påverka vis n in g 5 m öj l i g h e t e rn a för film. Filmpolitiska åtgär- der med denna inriktning har haft relativt liten omfattning och är i allmän- het av sent datum. Huvuddelen av importen av film till Sverige och av visningsverksamheten i Sverige bedrivs på kommersiella grunder.

1 avsnitt 1 lämnas en översiktlig redogörelse för sammansättningen av filmimporten till Sverige. Där konstateras att USA—filmema dominerar bland de importerade filmerna. Många länders filmproduktion är okänd för oss.

Av avsnitt 1 framgår också att några samlade uppgifter om filmrepertoa- ren i olika delar av landet inte finns tillgängliga. Därför kan de ofta omvitt- nade skillnaderna i möjlighet att se god film mellan storstadsområdena och övriga inte beläggas med siffror.

(')lika initiativ att förbättra möjligheterna att se god film i landsorten har berörts översiktligt i avsnitt 2.6 i samband med att det statliga stödet redo-

' Prop. 1977/78:91. KrU 1977/78:24. rskr 1977/781337.

• Sida 71
•  Original

Prop. 1981/82:11] 71

visades. Här skall karaktären och omfattningen hos några av dem beskri— vas närmare.

Att redogörelsen inleds med Bio 16 beror på att denna verksamhet är den enda som arbetar med specialimportcrad film. Bio 16 utgör därför en kombination av importstöd och distributionsstöd till biograffilm.

Bio 16 är en försöksverksamhet med import och distribution av kvali- tetsfilm som startades av Svenska filminstitutet hösten 1976. Upplägg- ningen av verksamheten är den att ett ”paket" med kvalitetsfilm sätts samman. kopieras ner i 16 mm-format och erbjuds intresserade kommu- ner. lnnevarande säsong består paketet av 12 filmer, av vilka tre är nya svenska filmer. en är en importerad klassiker och de övriga åtta är moder- na utländska filmer som specialimporterats för Bio 16 av Filminstitutet. De deltagande kommunerna måste välja att visa minst åtta filmer. Kopiorna turnerar efter ett visst schema och varje kommun får ha varje film i en vec- ka och då visa den hur många gånger som helst. I allmänhet får de impor- terade filmerna också en normal biografpremiäri 35 mm format.

Säsongen 1978/79 deltar 83 kommuneri verksamheten. Publiken vid de schemalagda visningarna uppgick verksamhetsåret 1977/78 till ca 80000. Antalet åskådare har sedan dess ökat kraftigt och uppgick under hösten 1978 till ca 70000. Till detta kommer att nästan lika många har sett filmer- na vid enstaka uthyrningar och vanlig biografvisning.

Filmstudiorörelsen och Bio Kontrast har många likheter i uppbyggna- den. men också viktiga skillnader.

Films!udiorörelsen är den äldsta. Formerna för filmstudioverksamheten betingades ursprungligen av att verksamheten inte skulle få konkurrera med den kommersiella filmvisningen. Det viktigaste kännetecknet för en filmstudio är att visningarna endast är öppna för medlemmar och att det endast är möjligt att lösa medlemskap för en serie visningar. inte för en enstaka visning. Detta ger verksamheten en sluten karaktär men ger sam- tidigt möjlighet till djupgående och långvariga studier i olika filmiska äm- nen.

Filmstudios utnyttjar i huvudsak vanliga biografer och 35. mm film. Det är den lokala studion som bestämmer programmet och man har i princip tillgång till alla kvalitetsfilmer för vilka det finns distributionsrättigheter i Sverige och som inte bedöms som kommersiellt gångbara på orten.

Organisationen Sveriges förenade filmstudios har framför allt centrala serVicefunktioner i förhållande till de lokala studios. Verksamhetsåret l977/78 fanns det filmstudios i % kotnmuner. Antalet besökare på filmfö- revisningar uppskattas till ca 140000.

Bio Kontrast. som har vuxit fram under 1970—talet. utnyttjari huvudsak föreningsägda biografer. Filmerna väljs av ett lokalt programråd och tinge- fär samma filmer är tillgängliga som för filmstudios. Verksamheten admi- nistreras centralt av Folketshusföreningamas riksorganisation. I motsats till filmstudiovisningarna är Bio Kontrasts visningar tillgängliga för allmän-

• Sida 72
•  Original

Prop. 1981/82:11] 72

heten. oftast till ett lågt biljettpris. År 1977 förekom Bio Kontrast i 115 kommuner och hade drygt 160000 åskådare.

Också föreningen Folkets Bio förtjänar att omnämnas i detta samman- hang. Föreningen disponerar biografer på några orter och arrangerar vis- ningar på ytterligare ett antal platser. Man bedriver också import och di- stribution av film. Under år 1977 visade Folkets Bio film i 13 kommuner för sammanlagt ca 35 000 besökare.

Det sammanlagda antalet åskådare vid filmvisningar inom ramen för filmstudiorörelsen. Bio Kontrast. Folkets Bio och Bio 16 kan uppskattas till ca 400 000 per år. Det är 1.7 %. av den svenska biopubliken. Men betydel- sen av detta slags filmvisning kan inte bedömas enbart utifrån antalet åskådare.

Verksamheten kan bedrivas i ett omfattande samarbete med den filmin- tresserade opinionen på resp. ort. Indirekt kan den också leda till att re- pertoaren på vanliga biografer påverkas.

För Bio 16 tillkommer att det är fråga om en verksamhet som till stor del bygger på specialimporterad utländsk film. Eftersom det rör sig om film- genrer och filmländer som är svagt företrädda i den kommersiella importen utgör Bio 16)-importen en avsevärd förstärkning av möjligheterna att se god film i Sverige.

Det står emellertid klart att dessa speciella visningsformer för kvalitets- film i varje fall inte hittills har visat sig kunna nå någon stor andel av bio- publiken. De statliga åtgärderna för att mer allmänt främja en förbättrad biorepertoar kan därför inte begränsas till ett stöd för dessa visningskana- ler. Det måste till åtgärder som också är riktade till de vanliga biograferna.

Försöksverksamheten med fraktstöd för film vänder sig till såväl de vanliga biograferna som filmstudiorörelsen och Bio Kontrast och andra ickeukommersiella arrangörer som visar kvalitetsfilm i 35 mm-format. Syf- tet med fraktstödet. som presenteras närmare under avsnitt 2.4 . är att sub- ventionera bort fraktkostnadema för den värdefulla filmen och därigenom stimulera biograferna att visa sådan film.

De olika formerna av stöd för en bättre filmrepertoar har i stor utsträck- ning försökskaraktär. Verksamheten med fraktstöd startade så sent som den 1 januari 1979 och uppgifter om fraktstödets effekter kommer inte att föreligga förrän tidigast om något år. Både Bio Kontrast och Bio 16 är f.n. föremål för intern utvärdering.

Man kan inte tala om visning av biograffilm utan att beröra televisionens roll.

'l'elevisionen är en viktig konkurrent till filmvisning på biograferna. lik- som den är det till mycken annan fritidsverksamhet. Minskningen av bio- besöken under 50- och 60—talen sammanhänger i stort sett med televisio- nens utbyggnad och tillskrivs främst infiytande från denna. Samtidigt är televisionen en viktig kanal för spridning av biograffilm.

Den moderna biograffilmen. med en speltid av mellan en och en halv och

• Sida 73
•  Original

Prop. 1981/82: 111 73

två timmar och en förkärlek för vissa ämnesval och en viss berättarteknik. har vuxit fram ur behovet att ge en betalande publik utbyte av en kväll på bio. Trots att biograffilmen har längre speltid än de flesta 'l'V-program och trots att många av de effekter som är tänkta för biografiokalen inte kom- mer till sin rätt i TV. har biograffilmen stor popularitet hos 'l'V-publiken. Enligt Sveriges Radios årsberättelsc för 1977/78 sändes detta verksamhets- år 335 timmar biograffilm för vuxna. vilket med normal filmlängd motsva- rar ca 200 filmer. Det är nästan lika många filmer som under samma tid ha- de premiär pä biograferna. Den genomsnittliga publiken för programtypen "biograffilm" uppgick till ca 1.2 miljoner. Det skulle innebära att under ett år ca 240 miljoner åskådare har sett biograffilm på TV. dvs. att film- publiken på TV är ungefär tio gånger så stor som filmpubliken på biogra— ferna.

En jämförelse av detta slag är naturligtvis inte rättvisande. Att besöka en biografföreställning utgör en aktiv handling. som kan kräva betydande uppoffringar i tid. pengar och besvär. Därför kan man förutsätta att den övervägande delen av biopubliken har besökt föreställningen av intresse och haft utbyte av sitt besök. l televisionens filmpublik ingår däremot an- tagligen alla grader av intresse från ett intensivt och engagerat deltagande till ett förstrött tittande som pågår samtidigt med. eller avbryts av. andra hemma-aktiviteter. En person som ser en biograffilm på bio får också av rent tekniska skäl ut mera av sitt besök än om han ser samma film på TV. Det beror på biosalongens större bildyta och bättre ljudkvalitet samt på frånvaron av störningar.

På orter med en torftig biorepertoar är det emellertid ofta inte fraga om att göra ett val mellan att se biograffilm i TV eller på bio. För många män- niskor är i stället televisionen den enda möjligheten att få se intressanta och engagerande filmer.

4 Utformningen av den framtida statliga filmpolitiken

Sammanställning av remissyttranden över departements- promemorian (Ds U 1979:5) Den svenska filmpolitiken. Lägesbeskrivning och probleminventering.

] Allmänt

Många remissinstanser anser att filmpolitikens förhållande till politiken på kulturområdet i övrigt och till målen för samhällets kulturpolitik borde ha diskuterats mera i promemorian.

De kulturpolitiska målen bör styra också politiken för filmområdet. anser flera instanser. däribland statens kulturråd. Enligt LO är det framför allt yttrandefrihetsmålet, målet att motverka kommersialismens negativa verkningar, decentraliseringsmålet. hänsynen till eftersatta grupper och målet att främja ett utbyte över nationsgränserna som har intresse i sam- manhanget.

Föreningen för animerad film menar att en diskussion om målet för filmpolitiken är nödvändig innan man bestämmer sig för åtgärder som kommer att få effekt under lång tid. Föreningen anser att filmpolitiken bör ha som mål att motverka segregationen mellan olika åldersgrupper. Olika generationer bör kunna gå på bio tillsammans.

Enligt Föreningen Sveriges filmproducenter bör målsättningen för stat- ligt stöd på filmområdet vara att fördubbla den svenska filmens marknads- andeL

Flera remissinstanser förordar åtgärder för att motverka den kommer- siella filmens dominans i Sverige. och då i första hand USA-filmer. Enligt Klys, Filmcentrtun och Folkets Bio bör en progressiv biografavgift eller filmskatt kunna verka hämmande på den kommersiella filmen och samti- digt underlätta för kvalitetsfilmen. LO och Filmcentrum pekar också på filmcensuren som ett vapen mot de värsta spekulationsprodukterna. Enligt LO bör den filmpolitiska beredningen analysera om ägarstrukturen i film- branschen, den filmverksamhet som följer av den och den amerikanska filmdominansen står i samklang med de kulturpolitiska målen. Folkets Bio pekar på att programsättningen inom de stora biografkedjorna och före- ningsbiograferna sköts av några få personer i Stockholm.

Statens filmgranskningsråd tar upp frågan om marknadsföring av film. Filmdistributörerna lägger ner stora summor på att marknadsföra film, framför allt till tonåringar. Rådet anser att filmens marknadsföringsfrågor bör bli föremål för en analys samt att staten bör satsa resurser på informa- tion om kvalitetsfilm. Också Föreningen för animerad film pekar på de stora skillnaderna i resurser för lansering mellan amerikansk och svensk film.

Flera remissinstanser anser att biograffilmen har fått en alltför framträ-

• Sida 92
•  Original

Prop. 1981/82:11] 92

dande roll i promemorian. De anser att annan film än biograffilmen bör ägnas större uppmärksamhet i den framtida filmpolitiken. Till dessa re- missinstanser hör S Ö, UHÄ och Klys. Folkets Bia saknar en kartläggning av den fria filmen. Var den visas. hur den görs och i vilken omfattning.

Svenska teaterförbundet framhåller att frågan om yrkesmässig produk- tion av annan film än långfilm för biograf bör ges en lösning som tillfreds- ställer filmarna.

Smalfilmdistributörernas förening lämnar uppgifter om uthyrningens omfattning och framhåller att utbudet har ökats och förbättrats kraftigt de senaste åren. Bygdegårdarnas riksförbund framhåller 16 mm—filmens lämplighet för bygdegårdarna.

I några remissyttranden diskuteras promemorians betoning av filmens karaktär av massmedium. Statens kulturråd anser att det är viktigt att värna om denna karaktär. men pekar samtidigt på att en del av filmens möjligheter inte har kunnat tas till vara genom att filmen är hänvisad till en massmarknad. Också dramatiska institutet. Iinjeniimnden för kulturkom- mrmikationslinjen vid Göteborgs universitet och Svenska studentfilmstu- dios centralsekretariat betonar att filmen har andra användningsområden och att särskilt smalfilm och videogram är lämpliga för samtidsdokumenta- tion. information och dialog.

Sveriges filmuthyrarejörening vill instämma i att filmens karaktär av massmedium skall behållas och att filmerna skall vara inriktade mot en stor publik. Detta bör enligt föreningen kraftigare betonas vid en eventuell omarbetning av filmstödsrcglerna.

Många remissinstanser diskuterar fördelningen av uppgifter och ansvar inom det filmpolitiska området. Diskussionen gäller dels kulturrådets an- svar för de filmpolitiska frågorna, dels Filminstitutets uppgifter.

Enligt statens kulturråd finns det en rad skäl som. logiskt sett. talar för att filmpolitiken samordnas med den övriga kulturpolitiken. som kulturrå- det har det övergripande ansvaret för. Ansvaret kan ta sig uttryck i priori- tering av statens insatser och i att tillsammans med i första hand Filminsti- tutet bedriva informations- och konferensverksamhet.

Sveriges Författarförbund anser att Filminstitutet bör inordnas i kultur- rådets direkta ansvarsområde. Det kan därigenom få ett vidare aktionsfält, utöver biograffilmen. inom kulturområdet som helhet.

Svenska studentfilmstudias centralsekretariat föreslår att filmpolitiken inlemmas i den statliga kulturpolitiken och att statens kulturråd bör ha det centrala ansvaret för filmen på samma sätt som för andra konstarter.

Svenska kommunförbundet anser att ansvaret för den statliga filmpoliti- ken bör fungera så att filmen ingår i den statliga kulturpolitiken. På så sätt bör kommunernas och föreningarnas önskemål kunna tillgodoses bättre än f.n. Enligt kommunförbundet har Filminstitutet i ringa grad sysselsatt sig med den kommunala och kommunalt stödda filmverksamhetens problem. särskilt barnfilm och amatörfilm.

• Sida 93
•  Original

Prop. 1981/82: III 93

Klys anser att samhället måste ta ansvar för en upprustning på distribu- tions- och visningssidan och att dessa insatser. för att garantera överblick och samordning. bör läggas in under kulturrådets ansvar.

De flesta remissinstanser som diskuterar uppgiftsfördelningen gör det utifrån frågan om vilka arbetsuppgifter Filminstitutet skall ha i framtiden.

Svenskafilminstitutet betonar vikten av att institutet har en självständig ställning och en sammanhållen organisation. Filminstitutet bör i princip ha samma uppgifter som f. n. En klarare uppdelning av finansieringsansvaret kan tänkas, men får inte leda till att organisationen splittras.

Statens biografbyrå. som förordar en övergång till skattefinansiering. framhåller att detta förslag inte innebär att ifrågasättande av institutets status eller arbetsuppgifter. SAF. Föreningen Sveriges filmproducenter och Sveriges filmutliyrareförening förordar alla att Filminstitutet i fortsätt- ningen bör ha kvar sin självständiga ställning och sortera direkt under regeringen.

Ett antal remissinstanser anser att Filminstitutets arbetsuppgifter bör begränsas i förhållande till nu. men åsikterna går i sär om vilka uppgifter institutet bör ha i framtiden.

De flesta remissinstanser som yttrar sig i frågan anser att de uppgifter inom det kulturbevarande området som i dag ligger inom Filminstitutet bör finnas kvar hos institutet. En vanlig åsikt är vidare att institutet bör ha uppgiften att fördela bidrag för olika filmändamål. men att möjligheterna för institutet att självt kunna bedriva verksamhet bör begränsas.

Klys. Föreningen Sveriges spelfilmsregister. Svenska teaterförbundet och Folkets Husföreningarnas riksorganisation vill begränsa institutets möjligheter att självt producera film. De båda sistnämnda instanserna vill inte heller att institutet skall kunna äga biografer. Sveriges Television AB vill att institutets nuvarande dominerande ställning som filmproducent bör övervägas till förmån för stöd till mindre och medelstora produktionsbo- lag. Föreningen Sveriges filmproducenter anser att institutets produktions- stöd bör kopplas till produktionsbolag som kontrakteras för ett visst antal produktioner per år.

Filmcentrum vill att Filminstitutets "operativa funktioner" begränsas till att främja spridningen av svensk film utomlands samt till viss import och distribution av barnfilm. Laboratorieresurser, studios och teknik bör samlas till ett särskilt bolag under Filminstitutet och Bio l6 bör tas över av Folkets Bio. Enligt Folkets Bia bör de "operativa funktionerna" begränsas till laboratorier, studios och teknik. men inte produktion. distribution eller biografdrift. Folkets Bio vill gärna ta över Bio l6.

Smalfilmdistributörernas förening kan. med viss tvekan. godta en viss produktion av biograffilm i Filminstitutets egen regi. När det gäller pro- duktion av kortfilm och import och distribution av film menar föreningen att man når större effekt om man stöder filmare. företag och organisationer i stället för att bedriva egen verksamhet. På denna punkt föreligger en

• Sida 94
•  Original

Prop. 1981/82: 111 94

reservation från Filminstitutets representant i föreningens styrelse till för- mån för institutets egen verksamhet med barnfilm och Bio 16.

Några remissinstanser anser att Filminstitutet bör behålla sina nuvaran- de "operativa funktioner”. men anser att institutets uppgifter skall begrän- sas på annat sätt.

Statens kulturråd förordar en modell där filminstitutet behåller sina "service- och operativa funktioner". Dessa bör enligt kulturrådet länkas till de åtaganden som staten gör i ett avtal med filmbranschen och finansi- eras med medel från ett sådant avtal. Insatser som i huvudsak kräver stöd med statsmedel bör däremot kanaliseras över andra organ. Fördelen med detta är enligt kulturrådet att dessa insatser undandras branschinflytande och att man uppnår pluralism i besluten inom filmområdet som helhet. Förutom uppgiften att prioritera statliga insatser skulle kulturrådet kunna handha viss informations- och konferensverksamhet. fördelning av sådana statsbidrag till filmverksamhet som inte naturligt faller in under andra organs verksamhet, dvs. som nu fördelas av utbildningsdepartementet. samt utredningar som behandlar filmens kulturpolitiska uppgifter och inte främst berör branschfrågor.

Svenska studentfilmstudios eentralsekretariat anser att kulturrådets nu- varande uppgifter bör delas upp på två organ. Det är rimligt att Filminstitu- tet i fortsättningen handhar uppgifter som rör produktionen av svensk biograffilm. Däremot bör uppgiften att vara central kulturinstitution för filmområdet föras över på ett annat. statligt organ.

Sverigesförfattarförbund föreslår att Filminstitutet delas i en produce- rande del och en allmän del för arkiv, bibliotek, förlagsverksamhet. film- klubbar m.m. För5laget motiveras med integritetsskäl.

Enligt Vi Unga bör institutets uppgifter inom barnfilmområdet begrän- sas till produktion av och produktionsstöd till barnfilm. I den verksamhe- ten bör barn- och ungdomsorganisationerna få ökat inflytande.

Frågan om staten bör ingå någon form av film a v tal sedan nuvarande avtalsperiod löpt ut har tilldragit sig stort intresse hos rcmissinstanserna.

Flera remissinstanser betonar att I963 års filmavtal har givit betydande resultat. främst genom uppbyggnaden av Filminstitutets cinematek och stödet till produktion av biograffilm. Uttalanden med den innebörden görs av Svenska filminstitutet och Svenska Teaterförbundet i ett gemensamt uttalande, till vilket också Föreningen S verigesfilmproducenter och S veri- ges biografägareförbund ansluter sig, det senare med reservation vad beträffar biografavgiften.

Svenska filminstitutet utvecklar också närmare vad filmavtalet har be- tytt i fråga om resurser till filmändamål. Enligt institutet är de resurser som under avtalsperioden ställts till förfogande genom biografavgifter ungefär tio gånger Så stora som de resurser som har tillförts genom statsbidrag. Utan filmavtalet hade varken uppbyggnaden av Cinemateket eller en spel- filmsproduktion av den omfattning som skett varit möjlig.

• Sida 95
•  Original

Prop. 1981/82:111 95

Samtidigt betonar vissa remissinstanser att filmavtalets verkningsom- råde i stort sett begränsar sig till den konventionella. biografdistribuerade spelfilmen. Tilldessa hör LO och Svenska teaterförbundet samt Folkets Bio. Svenska filminstitutet ger uttryck för motsatt uppfattning och menar att filmavtalet inte har medfört några formella svårigheter att införa nya moment i filmpolitiken.

Frågan om förhållandet mellan filmbranschen och filminstitutet disku- teras av många remissinstanser. Svenska filminstitutet anser det vara av värde för institutet att få del av de erfarenheter som finns inom filmbran- schen. Samverkan ger också möjligheter för institutet att påverka bran- schen till insatser för kvalitetsproduktion. Däremot har branschen knap- past några möjligheter att påverka filminstitutet.

SAF anser att filmbranschens inflytande över filmpolitiken är en positiv effekt av filmavtalet. Branschinflytandet sägs bidra till effektivitet och minskad byråkrati. Genom avtalsformen sätts vidare en gräns för möjlighe- ten att driva en filmpolitik som strider mot filmbranschens intressen. Sveriges filmuthyrareförening skriver att filmavtalet har varit till stor nytta för branschen. medan Föreningen Sveriges filmproducenter betonar det förtroendefulla samarbetet och Filminstitutets roll som balanserande fak- tor i svenskt filmliv.

Folkets husföreningarnas riksorganisation understryker att avtalet inne— bär att filmbranschens organisationer tar ett kulturpolitiskt ansvar, men pekar samtidigt på att ett filmavtal inte innebär att filminstitutet inte kan få arbetsuppgifter vid sidan av avtalet. Enligt statens kulturråd kan det vara rimligt om branschen får inflytande över produktionen av långfilm för biografvisning och ett avtal bör begränsas till denna sektor.

Filmcentrum och Folkets Bio anser att filmavtalet innebär en oaccepta- bel bindning av filmpolitiken till den kommersiella filmbranschen. Sveriges Television AB förordar att ett eventuellt filmavtal utformas så att F ilminsti- tutet står utanför branschorganisationerna och får en mer självständig och oberoende ställning.

Flera remissinstanser tar upp frågan om kulturarbetarnas eller filmarbe- tarnas inflytande i filmpolitiken. Filmcentrum och Folkets Bio talar om en demokratisering av stödbesluten. Klys, Svenska teaterförbundet. Förfat- tarförbundet och Folkets Bio anser att filmarbetarna eller deras organisa- tioner skall vara part i ett eventuellt nytt filmavtal. De anser också att filmarbetarna skall garanteras representation i bl. a. Filminstitutets styrel- se.

När det gäller frågan, om ett nytt avtal bör eftersträvas eller ej. fördelar sig remissinstanserna i olika grupper.

En grupp anser att filmavtalet bör kunna förlängas oförändrat eller med smärre kompletteringar. Dit hör NO. SAF. Filminstitutet. Sveriges filtn- uthyrareförening. Sveriges biografiigareförbund. Smalfilmsdistributörer- nas förening och Våra gårdar. Också UHÄ och Folkets husföreningarnas

• Sida 96
•  Original

Prop. 1981/82:11] 96

riksorganisation förordar ett förnyat filmavtal, men de understryker samti- digt att vissa filmpolitiska uppgifter kan behöva lösas vid sidan av ett avtal.

En annan grupp av remissinstanser kan tänka sig ett fortsatt avtal bara om det skiljer sig väsentligt från det nuvarande. Statens kulturråd och Sveriges studentfilmstudios centralsekretariat anser att ett avtal bör be- gränsas till att gälla stöd till produktion av långfilm. Svenska teaterförbun- det anser att biografavgifter även i fortsättningen bör svara för finansi- eringen av en del av filmpolitiken och att det för den skull behövs ett avtal. Förbundet betonar dock att avtalet inte får beskära statens kulturpolitiska handlingsfrihet på filmområdet. I de delar som reglerar produktionsfrågor vill Teaterförbundet vara avtalsslutande part. Klys och Sveriges författar- förbund betonar vikten av att de kulturpolitiska målen skall kunna tilläm- pas på filmområdet. Filmarbetarnas organisationer bör vara part i ett eventuellt avtal. SÖ vill inte att nuvarande avtal skall förlängas. men anser att mycket talar för någon form av avtalslösning. LO betonar att staten måste stå fri att besluta om reformer på filmområdet liksom inom andra konstområden. Därför måste framtida åtgärder på filmområdet kunna prö- vas utan hinder av nuvarande avtal.

Folkets Bio anser att filmavtalet skall sägas upp och inte förlängas i nuvarande form. Konstruktionen med filmbranschens ställning som jäm- ställd med statens är oacceptabel. Skulle det bli ett filmavtal skall filmarbe- tarna vara en av de avtalsslutande parterna.

Filmcentrum anser inte att filmavtalet bör förlängas i någon form. I stället bör staten ta det fulla ansvaret för filmpolitiska åtgärder och på så vis upphäva beroendet av den kommersiella filmbranschens framgångar. Statens biografbyrå har liknande synpunkter.

Promemorians synpunkt att förhandlingar om ett nytt filmavtal inte bör dröja allt för länge stöds av Svenska filminstitutet och Svenska teaterför— bundet i ett gemensamt yttrande samt av Sveriges biografägartförbund och Sveriges författarförbund.

Frågan om ett nytt filmavtal hänger nära samman med frågan om hur de filmpolitiska åtgärderna skall finansieras.

Svenska filminstitutet och Svenska teaterförbundet anser i sitt gemen- samma uttalande att biografavgiften är överlägsen alternativa system. men att den måste kompletteras med bidrag från stat och kommun. Den ger filmen automatiska inkomster och bidrag till Filminstitutets självständig- het. Skulle förhandlingarna resultera i att uttagsprocenten höjs är förutsätt- ningen att staten går in med en motsvarande höjning. Också kommunerna måste öka sitt stöd.

Sveriges filmuthyrareförening anser att biografavgiften även i fortsätt- ningen bör vara 10%. Skulle den sättas högre vill filmuthyrarna erhålla kompensation. eftersom de drabbas hårdare än biografägarna.

F ilmcentrum och Folkets Bio förordar att i stället för biografavgiften en särskild statlig skatt tas ut på biografföreställningar. Denna skatt skulle

• Sida 97
•  Original

Prop. 1981/82:11] 97

göras progressiv och på så sätt drabba de framgångsrika filmerna hårdare. Den skulle därför utgöra ett stöd för den ambitiösa filmen. Också Klys. som anser att en biografavgift även i fortsättningen bör kunna tas ut. förordar att denna görs progressiv.

Systemet med en biografavgift innebär ju att resurstillgången blir bero- ende av biografernas inkomster. Såväl Svenska filminstitutet och Svenska teaterförbundet som Filmcentrum och Folkets Bio från sina utgångspunk- ter vill att staten skall garantera en nivå oberoende av biobranschens omsättning.

Nuvarande biografavgift tas inte ut av småbiografer som har högst-fem ordinarie föreställningar i veckan. En sådan ordning måste gälla också i fortsättningen, betonar LO, Folkets husföreningarnas riksorganisation och Våra Gårdar. En avgiftsbeläggning skulle leda till att dessa biografer tvingades lägga ner verksamheten.

Några remissinstanser tar upp frågan om mervärdeskatt och film. S vens- ka filminstitutet betonar att inga andra konstarter betalar mervärdeskatt på biljettpriserna. Att då belägga filmen med mervärdeskatt vore orimligt. Statens biografbyrå har en liknande uppfattning.

Föreningen Sveriges filmproducenter föreslår att filmproduktionen be- frias från ingående mervärdeskatt.

2 Produktion av film

När det gäller produktionsstödets omfattning vill flera remissinstanser se en kraftig ökning av stödet till kortfilm. dokumentärfilm m.fl. "icke- biograffilmer". i flera fall samtidigt med att en produktionsnivå fastställs för långfilmen som ligger högre än f.n. Enligt Klys är det nödvändigt att olika former av kortfilm. dokumentärfilm och barnfilm garanteras möjlig- heter som är jämbördiga med biograffilmen. Svenska teaterförbundet an- ser att medel måste finnas tillgängliga för ett stort antal sådana filmer. Föreningen för animerad film uppskattar antalet frilansfilmare som arbetar med fri kortfilm till ca 150 personer, och vill se en kraftig förstärkning av statliga anslagen till produktionen. TC O, Filmcentrum och Folkets Bio anser att produktionsstödet bör vara tillgängligt för alla sorters film obero- ende av ämne. bredd och distributionsformer. Sveriges författarft'irbund. som tror att icke-biograffilmens publik är minst lika stor som biopubliken. vill att förstärkta insatser i första hand skall riktas till sådan film. med syfte att utjämna den obalans som nu råder. Även LO anser att insatserna för kortfilm och barn- och ungdomsfilm bör uppmärksammas.

I fråga om spelfilmsproduktionens omfattning pekar flera remissinstan- ser på nivån under senare delen av 1960-talet, eller ca 25 filmer per år som ett lämpligt riktmärke. Svenska teaterförbundet pekar i första hand på behovet att bereda frilansarbetande filmarbetare en kontinuerlig syssel-

• Sida 98
•  Original

Prop. 1981/82: 111 98

sättning. På så sätt blir det möjligt att behålla och utveckla konstnärlig och teknisk kompetens. liksom att slå vakt om den inhemska produktion som är ett väsentligt inslag i den utlandsdominerade repertoaren. Förbundet vill att volymen 25 filmer per år skall garanteras.

Enligt Svenska filminstitutet kan man inte se enbart till volymen mätt i antalet filmer. utan man måste också ta hänsyn till investeringsvolym och sysselsättningseffekten. Filminstitutet betonar i likhet med Svenska teater- förbundet vikten av en kontinuerlig sysselsättning för att hålla kvar kreativ och teknisk kompetens i filmproduktionen. Institutet understryker också att en viss produktionsvolym är nödvändig för att en mångfald i produk- tionen skall bli möjlig. Filminstitutet vill att produktiuonen under 1980- talet skall komma tillbaka till den bredd den hade under 1960-talet. En minimimålsättning för antalet filmer bör läggas fast i samband med ett nytt filmavtal.

I det gemensamma uttalande som Filminstitutet och Teaterförbundet har gjort förordas nivån 25 filmer per år så snart som möjligt. Föreningen Sveriges filmproducenter och Sveriges biografägareförbund ansluter sig till uttalandet.

Folkets husföreningarnas riksorganisation pläderar för en nivå av unge- fär 25 filmer per år med samma argument som Filminstitutet. Samma produktionsvolym förordas också av LO. UHÄ talar för en högre produk- tionsvolym än f.n.

Folkets Bio argumenterar inte för en högre volym för spelfilmsproduk- tionen. Däremot för organisationen ett resonemang enligt vilket det behövs ökade resurser om spelfilmsproduktionens nuvarande nivå skall kunna bibehållas samtidigt som satsningen på andra sorters film ökar.

När det gäller formerna för beslut om produktionsstöd talar några re- missinstanser allmänt till förmån för ett pluralistiskt beslutssystem. nämli- gen SÖ, TCO. Föreningen för animerad film. Folkets Bio. Föreningen Sveriges .speUi/msregissörer och Sveriges _ft'irf'attarförbund.

Svenska filminstitutet redogör för den försöksverksamhet som sedan några år bedrivs med att låta frilansande producenter självständigt fatta beslut om produktion. Institutet pekar vidare på sambandet mellan plura- lism i svensk film och produktionsresursernas omfattning.

Frågan om vem som skall producera filmerna berörs i flera yttranden. Svenska filminstitutet pekar på behovet av hyggliga arbetsmöjligheter för de mindre. fristående produktionsbolagen. Filminstitutet har en ambi- tion att lägga ut produktioner utanför den egna institutionen och att stimu- lera filmskapare och producenter utanför företaget. Sveriges författarin- bund kan under vissa förutsättningar se positivt på den modell för produk- tionsutläggning som Filminstitutet tillämpar.

Föreningen Sveriges filmproducenter anser att det system som Svenska filminstitutet tillämpar med utomstående producenter bör byggas ut. men i stället kopplas till produktionsbolag som av institutet kontrakteras för ett

• Sida 99
•  Original

Prop. 1981/82:111 99

visst antal produktioner. SAF har samma uppfattning. och pekar särskilt på behovet att förstärka producentfunktionen. Om stödet knöts till pro- duktionsbolag skulle man få den kontinuitet i planläggningen och den ekonomiska kontrollen som är en förutsättning för ett effektivt utnyttjande av stödet.

Några remissinstanser vill skilja uppgiften att fördela produktionsstödet från själva producerandet. Svenska teaterförbundet anser att filmpolitiken måste skapa betingelser för fristående produktionsgrupper och produ- center att i kraft av egna idéer kunna genomföra produktionerna. F ilminsti- tutet skall fördela produktionsstöd. medan genomförandet bör läggas på de stora biografägande bolagen. ett statligt produktionsbolag. mindre filmfö- retag, filmkollektiv och filmkooperativ. TCO har samma uppfattning.

Också Filmcentrum, Folkets Bio och Föreningen Sveriges spelfilmsre- gissörer anser att produktionen bör utföras av enheter som är oavhängiga av Svenska filminstitutet. Enligt Filmcentrum bör institutets laboratoriere- surser. studios och teknik organiseras som ett särskilt bolag underställt Svenska filminstitutet. Spelfilmsregissörerna anser att institutets egen pro- duktionsapparat. kanske i form av ett separat produktionsbolag, bör funge- ra på samma villkor som alla andra. Under inga förhållanden bör institutets produktionsresurser byggas ut.

Några "remissinstanser går närmare in på hur systemet för stöd till filmproduktion rent tekniskt skall vara uppbyggt.

Klys anser att det nuvarande fondsystemet är för komplicerat och bör förenklas. En eller fiera fonder skulle vara öppen för all slags film och kunna hel- eller delfinansiera produktion. [ vid mening filmkunniga perso- ner som filmare. skådespelare och dramatiker/författare bör ha det avgö- rande inflytandet över fördelningen. Enligt Svenska teaterförbundet bör produktionsstödet till långfilmer förvaltas av flera fonder inom F ilminstitu- tet. med ett avgörande inflytande från filmarbetarna. Fonderna bör kunna hel- eller delfinansiera. För kortfilmen m. m. bör ett motsvarande fond- system skapas. TCO har samma uppfattning som Teaterförbundet.

F ilmcentrum och Folkets Bio anser att produktionsstödet bör vara öppet för all slags film och att det bör stå under berörda kulturarbetargruppers direkta inflytande. Folkets Bio talar för flera. fonder, där samma projekt kan bedömas av flera oberoende fondstyrelser. Enligt Folkets Bio bör vidare stödet vara av garantimodell. med återbetalning i förhållande till intäkterna. Kapitalsvaga producenter skall kunna få filmen helfinansierad. medan stödet för de mer kapitalstarka som hittills skall ges som delfinansiering.

Föreningen Sveriges filmproducenter talar som nämnts för ett system där produktionsbolag kontrakteras för ett antal filmer. För tillfälliga produ- genter bör dock en av H-fonderna bestå, anser föreningen.

Enligt LO kommer även i fortsättningen en samverkan mellan offentligt och privat kapital att bli nödvändig vid filmproduktionen. För att de

• Sida 100
•  Original

Prop. 1981/82: 111 IOO

kulturpolitiska ambitionerna inte skall komma i farozonen bör emellertid en större andel än f.n. kunna finansieras med offentliga medel.

Ett särskilt avtal bör förhandlas fram för fullfinansierade filmer. anser Svenska teaterförbundet. Ett sådant avtal kan eventuellt innebära tariff- löner och del i intäkter.

Ingen del av produktionsstödet bör var generellt. anser Svenska teater- förbundet, TCO och Folkets Bio, utan allt stöd måste ha en kvalitetsin- riktning. Sveriges författarförbund vill att hittills prövade vägar för kvali- tetsstöd utvecklas. ej avvecklas.

Konstnärsnämndens verksamhet med stöd till filmproduktion berörs av några remissinstanser. Konstnärsnämnden anser att den stora fördelen med ett stöd av den typ som nämnden fördelar är att det kan ges till projekt som i sitt initialskede är obundna av såväl beställare som distributions- form. Vilket organ som är det lämpligaste för att fördela sådant stöd bör fastställas efter en utvärdering av konstnärsnämndens erfarenheter från ytterligare några års verksamhet. Svenska teaterförbundet anser att konst- närsnämndens försöksverksamhet omedelbart måste förstärkas och för- längas, i avvaktan på en utvärdering av nuvarande stödformer. Enligt Föreningen för animerad film bör ett stöd för utvecklingsarbete inom filmproduktionen kunna få plats inom nämndens stödformer. Sveriges författarförbund anser att konstnärsnämnden bör kunna ha sin plats i ett pluralistiskt system som en av de instanser som har ett ansvar för produk- tionsverksamheten.

Några remissinstanser går mer konkret in på frågan om stöd till kort- filmsproduktion. Svenska teaterförbundet vill att möjligheterna att produ- cera dokumentär-. kort- och barnfilm genom Filminstitutet skall öka. Fler försök av typ "Sverige 80" bör startas. Föreningen för animeradfilm vill undersöka möjligheterna till en större "pilotfilms”-verksamhet. Förening- en förordar också årliga kortfilmsinventeringar med kvalitetspremiering.

Svenska filminstitutet vill att formerna för produktion och distribution av kortfilm skall diskuteras mera ingående längre fram. med Sveriges Television AB. filmbranschen och filmarna.

Konstnärsnämnden och Filmcentrutn talar för att filmverkstäder byggs upp runt omkring i landet. Enligt konstnärsnämnden skulle sådana verk- städer lösa många produktionsproblem för t.ex. dokumentärfilmare. Enligt Klys bör den befintliga filmverkstaden i Stockholm byggas ut och anslutas till en produktionsfond i Filminstitutet. Den skulle kunna användas för uppföljningar av manusstödet. Filmcentrum föreslår att denna filmverk— stad förs över till dramatiska institutet. Föreningen för animeradfilm vill att stödet till de båda filmverkstäderna i Stockholm skall säkerställas.

Några remissinstanser förordar ökade insatser för stöd till t. ex. plane- ring. manusarbete och research. Till dessa hör Klys. Svenska teaterförbun— det. TCO. Sveriges författarförbund och Föreningen för animerad film. Teaterförbundet vill ha möjlighet att ge verksamhetsbidrag för att möjlig-

• Sida 101
•  Original

Prop. 1981/82:111 10]

göra filmarbetares och filmgruppers arbete efter avslutad produktion för att utveckla erfarenheter och eventuellt omsätta dem i nya projekt.

Invandrarfrågorna tas upp av några remissinstanser. Statens invandrar- verk förordar att Svenska filminstitutet i högre grad ger stöd till filmare ur invandrarleden. Invandrare bör också få möjlighet att spela huvudroller i svenska filmer. för att det vanemässiga svenska sättet att se på invandrare skall brytas. Enligt F ilmcentrum bör invandrarnas situation beaktas genom att ett särskilt invandrarråd tillsätts, med uppgifter som motsvarar barn- filmrådets.

Äskådningsmässig neutralitet bör prägla utformningen och fördelningen av statligt stöd till produktion _och distribution av film, anser yttrandefri- lzetsutredningen.

3 Import och visning av kvalitetsfilm

Många remissinstanser instämmer allmänt i tanken på ett stöd för import av kvalitetsfilm. Enligt Folkets Bio bör åtgärder vidtas för att minska USA- filmens dominans på biograferna. Folkets husföreningarnas riksorganisa- tion framhåller vikten av att fiera länder blir representerade med film i den svenska biografrepertoaren. Sveriges förenade filmstudios har liknande synpunkter.

Flera instanser pekar emellertid på kopplingen mellan åtgärder för att få tillgång till god film i Sverige och olika sätt att se till att den kvalitetsfilm som finns här också blir visad. Synpunkter med denna innebörd framförs från statens biografbyrå, som anser att ett importstöd bör kopplas till ett visningsavtal med branschen, länsstyrelsen i Kronobergs län, Härjedalens kommun och Sveriges förenade filmstudios. Sveriges biografägareförbund påpekar att importen av kvalitetsfilm automatiskt ökar om visningsmöj- ligheterna för sådan film förbättras.

När det gäller frågan om hur ett importstöd skall utformas och vem som skall ha hand om det. innehåller yttrandena olika synpunkter. TCO, som visserligen anser att Svenska filminstitutet inte bör ha några "operativa” funktioner. framhåller den viktiga insats som har gjorts på detta område av institutets cinematek. Sverigesförfattarförbund anser att de vägar som har prövats hittills har varit utmärkta och att stödet till denna import kan förstärkas.

Svenska filminstitutet går i sitt yttrande inte närmare in på hur ett importstöd skulle vara utformat, men understryker att det inte bör handhas av statens biografbyrå. I institutets och Svenska teaterförbundets gemen- samma uttalande förordas dock ett garantisystem enligt norsk eller dansk modell. Sveriges förenade filmstudios uttalar sig också för en sådan mo- dell. men kan som ett alternativ tänka sig en utbyggnad av stödet till Bio 16. I så fall bör dock snabbare än f.n. 35 mm kopior kunna ställas till förfogande för filmstudios, Bio Kontrast och kommunala biografer.

• Sida 102
•  Original

Prop. 1981/82:11] 102

Föreningen Sveriges filmproducenter förordar ett stöd för import av kvalitetsfilm som är styrt till filmimportörerna. Det gör också Sveriges filmuthyrarfr'irening och Sveriges biografägareMrbund. vilka hänvisar till ett tidigare förslag från den förstnämnda föreningen om räntefria lån för import och distribution av kvalitetsfilm. vilka återbetalas i den mån filmer- na erhåller kommersiella intäkter. Folkets Bio, däremot, anser att import- stödet bör konstrueras som bidrag utan återbetalningsskyldighet.

Unga Örnar anser att ungdoms- och folkrörelserna själva bör få stöd för bl. a. versionering och import av utländsk film.

Sveriges allmänna biblioteksförening pekar på den betydelse som lindri- gare tullbestämmelser skulle kunna få för importen av kvalitetsfilm. Enligt föreningen bör det råda tullfrihet mellan de nordiska länderna för kvalitets- film. Enligt Riksförbundet Sveriges f'ritids- och hemgårdar borde det träf- fas internationella överenskommelser om att filmklassiker skall vara till- gängliga för filmstudios.

Några remissinstanser har ytterligare synpunkter på Bio l6-verksamhe- ten vilka redovisas längre fram.

Videogramutredningen och statens invandrarverk framhåller behovet av att få till stånd en ökad import och visning av film från invandrarnas hemländer. Enligt invandrarverket bör sådan import kunna stödjas både genom bidrag till invandrarnas egna organisationer för import av film för visning inom organisationen och genom att sådan film importeras och visas genom Bio 16. LO pekar på projektet "Finsk film". som är förankrat i de finska invandrarnas organisationer. Liknande projekt borde kunna genom- föras för andra invandrargrupper.

De flesta remissinstanser som berör saken instämmer med promemorian i att det är viktigt att kvalitetsfilmen får förbättrde visningsmöjligheter. Några instanser för allmänna resonemang om orsakerna till nuvarande tillstånd.

Institutionen för teater- och filmvetenskap vid Stockholms universitet anser att det kvalitetsbegrepp som används i promemorian leder till ett gynnande av minoritetsintressen och till en filmpolitik som är likgiltig för majoriteten av de svenska folket. Den amerikanska filmens dominans hänger samman med att denna film hårdexploaterar behov och preferenser hos filmpublikens flertal. Distributionsproblemet bör inte behandlas enbart som ett tekniskt/kvantitativt problem utan måste ta hänsyn till gängse konsumtionsmönster och till marknadsföring, publicitet och liknande fak— torer. Sveriges författarförbund pekar på behovet att t.ex. i skolan och på ungdoms- och fritidsgårdar medverka till att grundlägga goda filmvanor. Enligt SAF är den bästa garantin för att nå ut till publiken och stimulera filmintresset att det produceras kvalitetsmässigt bra svensk film som inte helt bortser från vad den stora publiken väntar sig. Föreningen Sveriges filmproducenter och Svenska filminstitutet pekar på att en framgångsrik svensk filmproduktion stimulerar publikens intresse för svensk film över huvud taget.

• Sida 103
•  Original

Prop. 1981/82:11] 103

Enligt socialstyrelsen behövs ett bättre kunskapsunderlag om hur olika grupper. klasser och landsändar påverkar och påverkas av filmmarknaden. Styrelsen anser det troligt att det är de i övriga avseenden mest utsatta personerna som aldrig besöker biografer eller som ser filmer av tvivelaktig kvalité.

LO anser att de privata kommersiella intreSSena inom filmbranschen minskar valfriheten för biopubliken, fungerar som förmyndare och smak- filter. Starka skäl talar därför för att den filmpolitiska beredningen skall analysera huruvida ägarstrukturen. den filmverksamhet som följer därav samt den amerikanska filmdominansen står i samklang med de kulturpoli- tiska målen.

Enligt Folkets Bio bör filmpolitiken baseras på en förbättrad dokumenta- tion om i första hand den icke kommersiella filmens villkor. För biograffil- mens del saknas kunskaper om var olika-filmer visas, en slags filmens kulturgeografi. Beredningen bör föranstalta om en sådan undersökning. Föreningen för animerad film har liknande synpunkter.

Några remissinstanser pekar på risken att en satsning på kvalitetsfilm läggs på en sådan nivå att filmerna går långt över huvudet på den filmovana publiken på landsbygden. Hit hör Våra Gårdar samt Ljungby och Härjeda- lens kommuner. Kriminalvårdsstyrelsen har samma synpunkter i fråga om filmvisning på anstalterna.

Statens filmgranskningsråd och statens barnfilmnämnd pekar på beho- vet att förbättra filmrepertoaren på biograferna. Enligt filmgranskningsrå- det bör marknadsföring av tvivelaktiga och våldsamma filmer bli föremål för en grundlig analys som kan resultera i könkreta åtgärder. Länsstyrelsen i Stockholms län har observerat de stora skillnaderna i filmutbud mellan storstäder och mindre orter.

Filmcensuren berörs av ett fåtal remissinstanser. Socialstyrelsen pekar på att filmcensuren visserligen söker undanhålla den svenska publiken de grövsta övertrampen, men effekten måste enligt styrelsen betecknas som generös. även när det gäller att barnförbjuda filmer. F ilmcentrum anser att filmpolitiken på allvar måste ta i tu med att minska den transnationella filmens dominans på de svenska biograferna. med ett ständigt ökat inslag av pornografi, underhållningsvåld och rasism. Sådan film bör göras till föremål för censur och skärpt beskattning. anser Filmcentrum. Riksför- bundet Hem och Skola motsätter sig borttagande av vuxencensuren. Svenska kommunförbundet pekar på behovet av information om gällande visningsbestämmelser. Folkets husföreningarnas riksorganisation under- stryker att det är de lokala föreningarna som avgör vilka filmer de vill visa. Riksorganisationen vill inte genom centrala beslut stoppa filmer som är godkända av biografbyrån.

Några remissinstanser betonar att kvalitetsfilmerna bör visas på vanliga biografer. Folkets husföreningarnas riksorganisation pekar på att de för- eningsägda biograferna har stor spridning och att de på många håll är enda

• Sida 104
•  Original

Prop. 1981/82: 111 104

biograf på orten. Organisationen hänvisar till sitt filmpolitiska program enligt vilket kommunerna bl.a. skall ta ett större ansvar än f.n. för filmen. 16 mm-visning kan leda till ökad tillgänglighet på platser där det inte finns någon biograf, men samtidigt finns det en betydande kapacitet för visning av 35 mm-film, som bör kunna utnyttjas till låg kostnad. Sveriges biograf- ägareförbund hävdar att det redan förekommer en omfattande visning av kvalitetsfilm på biograferna. ibland i samverkan med och med stöd av kommunen. Ett stöd till kvalitetsfilmvisning bör utformas så att biografer- na oberoende av ägarförhållanden får del av det. Också Föreningen Sveri- ges filmproducenter skulle vilja se experiment med nya visningsformer inom ordinarie biografverksamhet. Enligt föreningen finns det sådana am- bitioner inom branschen. Också SAF anser att ett eventuellt visningsstöd även bör komma de kommersiella biograferna till del. Enligt SAF präglas filmurvalet hos vissa av de ideella filmorgan som nu erhåller statligt stöd av en speciell politisk vinkling. vilket SAF finner anmärkningsvärt. Härjeda- lens kommun pekar på behovet att visa kvalitetsfilmer i former som vänder sig till de vanliga biobesökarna. inte i första hand till en redan filmintres- serad publik.

I promemorian antyds en möjlighet att avtalsvägen införa ett åtagande eller åläggande för de vanliga biograferna att visa kvalitetsfilm. Endast ett fåtal remissinstanser berör denna fråga. Statens biografbyrå, som inte vill att filmavtalet skall förlängas, anser att det ändå borde vara möjligt att uppnå en avtalslösningom visning av kvalitetsfilm.

Övriga remissinstanser är emellertid negativa. Enligt Sveriges Television AB och Folkets Bio är det orealistiskt att tro att den lönsamhetssträvande biografbranschen skall kunna användas för att visa kvalitetsfilmer. Folkets Bio påpekar att branschen i dag inte är beroende av stöd för visningsverk- samheten, generellt sett. och att åtgärder för att söka ändra branschens rätt att sätta de filmer som den tjänar mest pengar på kommer att möta motstånd. Också NO anser att krav på ett åläggande att visa kvalitetsfilm är allt för långtgående, inte minst då de ekonomiska möjligheterna på många orter är små att visa annan film än den som attraherar en stor publik.

Några remissinstanser diskuterar idén att återinföra förspelet på biogra- ferna. Svenska studentfilmstudios centralsekretariat anser att kortfilmens försvinnande från biograferna är en av kommersialismens negativa verk- ningar som måste motverkas. Föreningen för animerad film menar att avtal om förspel bör slutas med biografägarna och att ett stödsystem bör införas som gör det ekonomiskt möjligt att visa förspel. Svenska filminsti- tutet hänvisar till det pågående projektet "Sverige 80”. Formerna för produktion och distribution av kortfilm bör diskuteras mera ingående längre fram, både med filmarna, televisionen och filmbranschen.

Sedan början av år 1979 utgår fraktstöd till biografägare i vissa försöks- områden om de visar kvalitetsfilmer som har förklarats berättigade till

• Sida 105
•  Original

Prop. 1981/82: 111 105

fraktstöd av statens biografbyrå. Nio remissinstanser nämligen statens biografbyrå. Södertälje, Haninge, Växjö och Härjedalens kommuner, Landstingsförbundet, Sverigesfilmuthyrareförening och Sveriges biograf- ägareförbund uttalar sig i positiva ordalag om fraktstödet. Enligt biograf- byrån är det ännu för tidigt att dra några slutsatser om hur stödformen skall utvecklas, men en viss mycket försiktig optimism kan vara befogad. Film- uthyrareföreningen och Biografägareförbundet ser fram emot en utbygg- nad av fraktstödet till hela landet. SAF är däremot skeptisk till fraktstödet i dess nuvarande utformning. Stödet borde utgå till all film, eftersom det nu finns utrymme för godtycke vid bedömningen av vad som är kvalitetsfilm. Bygdegårdarnas riksförbund förfäktar motsatt ståndpunkt. Enligt riksför- bundet måste fraktstödet ges en sådan inriktning att det enbart gäller kvalitetsfilmen. Smalfllmdistributörernas förening är kritisk mot att frakt- stödet enbart gäller filmer i 35 mm format, medan samma film i 16 mm format inte är fraktbefriad. Föreningen medger visserligan att 16 mm- filmen är billigare att frakta. men hävdar att fraktkostnaden ändå kan vara kännbar för många arrangörer.

Svenska filminstitutet anser inte att biografbyrån bör få ha hand om fraktstödet. Enligt Filminstitutet är det principiellt tvivelaktigt att en insti- tution som bl. a. klipper i och förbjuder filmer. skall avgöra vilka filmer som skall erhålla fraktstöd. Filmcentrum och Sveriges författarförbund har liknande uppfattning. De anser att fraktstödet bör handhas av Svenska filminstitutet.

Några remissinstanser anser att det inte räcker med fraktstöd, det be- hövs ytterligare subventioner. Sveriges filmuthyrareförening hänvisar till det förslag till visningsgarantier som lämnades i form av en reservation till 1968 års filmutredning. Sveriges biografägareförbund anser att en regel- bunden visning av kvalitetsfilm kräver samhällsstöd utöver fraktstödet. Sveriges förenade filmstudios däremot tror att subventioner till kommer- siella biografvisningar skulle bli ett mycket dyrt system, åtminstone om biografägarna skulle få ersättning för inkomstbortfall. Därför bör i första hand andra vägar prövas, vid sidan av filmstudios och Bio Kontrast före- slås kommunala biografer. Haninge kommun pekar på att filmhyroma vid de kommunalt stödda Bio Kontrast-visningarna beräknas på ett högre biljettpris än det verkliga. Därför skulle statliga hyressubventioner innebä- ra en kraftig stimulans. Härjedalens kommun har en liknande uppfattning. Filmcentrum föreslår olika former av arrangörs- eller driftbidrag, medan Folkets Bio uttalar sig för ett distributionsstöd av garantimodell som skulle vara förbehållet mindre distributörer utan kommersiella intressen. SAF slutligen, ifrågasätter om olika former av visningsstöd har någon effekt. De resurserna bör i stället användas för visning i TV.

Frågan om investeringsstöd till biografer behandlas av några remissin- stanser. Sveriges biografägareförbund för. med instämmande av Sveriges filmuthyrareförening, fram förbundets tidigare förslag om en statlig låne-

• Sida 106
•  Original

Prop. 1981/82: 111 106

fond för teknisk upprustning och ombyggnad av biografer. Svenska filmin- stitutet och Svenska teaterförbundet har liknande synpunkter. Enligt F ilm- centrum bör det statliga visningsstödet också innehålla ett ny- och om- byggnadsbidrag. Staten bör också överväga att överta eller bygga biografer som skall kunna svara för att kvalitetsmålet uppnås i de lokala visningarna. Också barnfilmrådet anser att man bör överväga ett statligt stöd till bio- graflokaler och biografutrustning. Det bör främst avse investeringar för att utveckla kommunala eller föreningsägda biografer. LO. Folkets/rasföre- ningarnas riksorganisation och Bygdegårdarnas riksförbund anser inte att ett särskilt biografstöd bör införas. ] stället bör frågan handläggas inom den statliga samlingslokalutredningen.

En del remissinstanser diskuterar behovet av ett förbättrat publikarbete på filmområdet. Institutionen för teater- och filmvetenskap vid Stockholms universitet anser att åtgärder som enbart betraktar filmdistributionen som ett tekniskt/kvantitativt problem är otillräckliga. De måste kompletteras med åtgärder som tar sikte på gängse konsumtionsmönster och som tar hänsyn också till marknadsföring och publicitet och liknande faktorer. LO betonar vikten av ett lokalt baserat, aktivt publikarbete. Riksförbundet Sveriges fritids- och hemgårdar pekar på den försöksverksamhet som förbundet har bedrivit för att skapa en medveten och kritisk filmpublik. Stiftelsen Riksskådebanan förklarar sig beredd att medverka i ett intensi- fierat publikarbete på filmområdet. förutsatt att nödvändiga resurser ställs till förfogande.

Många remissinstanser uttalar sig till förmån för att föreningslivet på" olika sätt engageras i filmarbetet. Folkets husföreningarnas riksorganisa- tion och LO hänvisar till folketshusrörelsens filmpolitiska program. enligt vilket den kommunala filmpolitiken i första hand skall verka genom organi- sationslivet. Också statens kulturråd. barnfilmrådet, länsstyrelsen i Kro- nobergs län. Haninge och Växjö kommuner. TC O och Svenska teterför- bundet anser att ansträngningarna att förbättra filmdistributionen skall ske på sådant sätt att föreningslivets möjligheter tas till vara. Ljungby kommun konstaterar att samarbete med föreningslivet förutsätter att det finns ett intresse för kvalitetsfilmvisning från föreningarnas sida. och att ett sådant intresse inte alltid finns. SAF är. som nämnts tidigare. negativt till att statligt visningsstöd kanaliseras till organisationer, eftersom deras filmval enligt SAF är politiskt vinklat. Statens ungdomsråd, Unga Örnar och Vi Unga är inte bara positiva till föreningsmedverkan vid kvalitetsfilmvis- ningar, de förordar också olika åtgärder som skall utöka förutsättningarna för föreningslivet att använda film i sin verksamhet.

Många remissinstanser förordar olika distributions- och visningsformer som utgör alternativ till de vanliga biograferna. Folkets husföreningarnas riksorganisation och Stiftelsen Riksskådebanan framhåller vikten av att en alternativ distribution planeras på ett tidigt stadium. inte först sedan filmen har misslyckats kommersiellt. Folkets Bio redogör för de olika sätt för-

• Sida 107
•  Original

Prop. 1981/82:11] 107

eningen utnyttjar för att få ut sina filmer. TCO, Teaterförbundet och Sveriges författarförbund talar om behovet att samordna olika alternativa visningsformer inom ramen för en samverkan mellan t.ex. Folketshusför- eningarna, kommunförbundet. Skådebanan och bildningsförbunden. Sve- riges filmuthyrareförening hävdar att de alternativa visningsformerna framför allt finns på orter där det redan finns vanliga biografer och att de olika verksamhetsformerna ofta förekommer parallellt.

Många remissinstanser har synpunkter på den import och distribution av spelfilm som sker inom ramen för Bio 16. En positiv uppfattning om verksamheten har — förutom Svenska filminstitutet — kriminalvårdsstyrel- sen, Svenska kommunförbundet, Viixjö och Ljungby kommuner samt S ve- riges förenade filmstudios. Växjö kommun samt statens filmgransknings- råd och SÖ framhåller den betydelse Bio 16 kan ha för filmverksamheten i skolorna. SÖ och kommunförbundet framhåller dock i det sammanhanget att det skulle behövas mer film för ungdom på repertoaren. Enligt Ljungby kommun är Bio 16 den enda möjlighet som finns för kommunen att själv påverka tillgången till kvalitetsfilm. Kommunen anser dock att filmvalet i vissa fall går över huvudet på landsortspubliken. Samma synpunkter på filmurvalet förs fram av kriminalvårdsstyrelsen och Härjedalens kommun. Kriminalvårdsstyrelsen anser dock att erfarenheterna av Bio 16 på anstal- terna i vissa fall har varit goda. och styrelsen planerar ett fortsatt samarbe- te med Filminstitutet. Kommunförbundet uppskattar att Bio 16-filmerna distribueras med alla rättigheter, vilket gör att visningarna kan ske utan de begränsningar som gäller vid visning av film från andra smalfilmdistribu- törer. '

Några remissinstanser är emellertid mer eller mindre avvisande till Bio 16. Smalfilmdistributörernas förening anser att större effekt skulle uppnås för samma pengar om Filminstitutet stödde andra importörer i stället för att bedriva egen import- och distributionsverksamhet. Föreningen pekar på att antalet spelfilmer i 16 mm-distribution på några år har ökat kraftigt och att hyrning av smalfilm från vanliga distributörer ger arrangören möj- lighet till maximal valfrihet. F olketshusföreningarnas riksorganisation och Vi Unga anser att det centralt bestämda utbudet inom Bio 16 motverkar strävandena att uppnå ett lokalt engagemang i visningsverksamheten. Fol- ketshusföreningarna anser vidare, i likhet med LO. att Bio 16 konkurrerar med visningar i folkrörelseregi om de kommunala anslagen och att det har inträffat att folkrörelsevisningar har fått minskade anslag. Folketshusföre- ningma anser att importen inom Bio 16 är bra. men att distributionen bör ske i andra former. Sveriges filmuthyrareförening pekar på att Bio 16 förekommer parallellt med andra ”nya visningsformer" på orter där det redan finns biografer. Sveriges förenade filmstudios, däremot betonar det samarbete som förekommer lokalt mellan filmstudion och Bio Kontrast eller filmstudion och Bio 16.

Filmcentrum och Folkets Bio anser att Bio 16 bör föras över från

• Sida 108
•  Original

Prop. 1981/82:111 108

Filminstitutet till Folkets Bio. men har i övrigt inga synpunkter på verk- samheten.

De remissinstanser som berör Bio Kontrast-verksamheten har samtliga en positiv inställning. Svenska kommunförbundet förordar att Bio Kon- trast erhåller ökat statligt stöd för centrala uppgifter. Haninge kommun. som framhåller kommunens uppgift att stödja lokal filmverksamhet med förankring hos folkrörelser och föreningar. redovisar kommunens stöd till Bio Kontrast. Fördelarna med Bio Kontrast-formen är enligt LO att vis- ningarna har anknytning till en föreningsbiograf. att ett lokalt programråd svarar för verksamheten och att det förekommer ett aktivt publikarbete. Folketshusföreningarnas riksorganinsation redogör för den aktuella om- fattningen, för olika specialprojekt och för planerna på studieverksamhet för ungdom och på skolfilmsverksamhet. Även försöksvisningar på 16 mm har skett på orter utan biograf. Också Våra Gårdar framhåller att verksam- heten bör få möjligheter att fortsätta. Sveriges förenade filmstudios beto- nar det samarbete som förekommer på lokal och regional nivå mellan filmstudios och Bio Kontrast.

Filmstudiorörelsen behandlas av några remissinstanser. Svenska kom- munförbundet påtalar behovet av ökat statligt stöd för centrala uppgifter. Enligt Folketshusföreningarnas riksorganisation har filmstudiorörelsen inte bara givit tillfällen till visning av udda filmer utan också stimulerat filmintresserade att aktivt arbeta för film. Ett samarbete mellan filmstu- diorörelsen och Bio Kontrast är angeläget, och har etablerats under senare år. Sveriges förenade filmstudios redovisar att organisationen under sena- re år har byggt ut sin centrala kursverksamhet. Tack vare det statliga stödet till inköp av filmklassiker kan filmstudiorörelsen nu erbjuda ett 25- tal äldre filmer, och har tack vare detta fått tillbaka en medelålders publik. F.n. finns planer på en förbättrad uppsökande verksamhet. på bildande av studios vid stora arbetsplatser och på verksamhet riktad mot skolorna. Till detta behövs ökade resurser. Svenska studentfilmstudios centralsekreta- riat påpekar att det utanför organisationen Sveriges förenade filmstudios finns fem stycken studentfilmstudios, som förutom filmvisningar bedriver biblioteks-, studie- och föreläsningsverksamhet samt import av äldre film.

Verksamheten inom Folkets Bio berörs av ett fåtal remissinstanser. TCO och Svenska teaterförbundet menar att ett samarbete med Filmcen- trum och Folkets Bio eventuellt kan tänkas i samband med den större samordning av alternativ filmvisning som dessa organisationer förordar. Folkets husföreningarnas riksorganisation betonar att Folkets Bio ger möjlighet för framför allt fria filmare att 'nå ut med sina filmer och att organisationen som distributör av film har kunnat erbjuda premiärvis- ningar av film. Folketshusföreningarna ser ingen svaghet i att man ger verksamheten utvecklingsmöjligheter genom ett generöst samhällsstöd.

Kommunala biografer förordas av planeringsnämnden för filosofisk ut- bildning vid Linköpings universitel och av Sveriges förenade filmstudios

• Sida 109
•  Original

Prop. 1981/82:11] 109

som ett bättre alternativ till en satsning på kvalitetsfilmvisning genom kommersiella biografer. SAF däremot, sätter sig bestämt emot att kommu- nerna åläggs ansvar för att förbättra visningsmöjligheterna genom att t. ex. driva egen biografverksamhet.

Något fiera remissinstanser uttalar sig mera allmänt om kommunalt stöd till filmvisningsverksamhet. Svenska filminstitutet, Svenska kommunför- bundet och Södertälje kommun pekar på att filmen intar en mycket blyg- sam plats i kommunernas kulturbudgetar. De båda sistnämnda instanserna sätter detta förhållande i samband med att också det statliga stödet ligger på en låg nivå. Filminstitutet tillsammans med Svenska teaterförbundet pläderar allmänt för en ökning. Barnfilmrådet förordar en modell för samverkan som innebär att kommunen bestämmer repertoaren på en bio- graf under vissa tider mot att kommunen lämnar inkomstgarantier. Sedan kan kommunen göra rabatterade storköp av biljetter som kan säljas eller delas ut av olika kommunala organ. LO och Folketshusföreningarns riks- organisation hänvisar till Folketshusföreningarnas filmpolitiska program enligt vilket kommunen skall ta ett ökat ekonomiskt ansvar för ett lokalt filmliv som är förankrat i föreningsägda biografer och fria och frivilliga organisationer.

4 Film för barn och ungdom m. m.

Remissinstanserna understryker över lag betydelsen av att barn och ungdom får tillgång till bra film. Flera remissinstanser. däribland statens barnfilmnämnd och barnfilmrådet, konstaterar att det råder brist på bra barnfilm för olika åldrar. Enligt Svenska kommunförbundet är bristen störst när det gäller spelfilm för ungdom mellan 10 och 15 år, men även andra bristområden nämns.

Mot denna bakgrund instämmer en rad remissinstanser i det som konsta- teras i promemorian, att det är särskilt viktigt att i den svenska filmproduk- tionen tillgodose behovet av kvalitetsalternativ för barn och ungdom. Unga Örnar och Vi Unga talar för att barn- och ungdomsorganisationerna skall få större inflytande på produktionen.

Många remissinstanser förordar också någon form av stöd för import av värdefull barnfilm. I fråga om hur ett importstöd för barnfilm skulle vara uppbyggt finns dock olika meningar. Statens ungdomsråd. barnfilmrådet, LO, Smalfilmdistributörernas förening. Unga Örnar och Vi Unga förordar en ordning där stöd till import av kvalitetsfilm för barn skall kunna utgå till alla importörer. Svenska filminstitutet och Sveriges förenade barn— och ungdomsfilmstudios utgår från att nuvarande ordning. med import genom Filminstitutets försorg. skall fortsätta.

Flera remissinstanser. bland dem statens ungdomsråd. barnfilmrådet. Svenska kommunförbundet och Vi Unga, framhåller att de hinder som nu

• Sida 110
•  Original

Prop. 1981/82: 111 1|0

finns mot att barnprogram som har producerats inom televisionen sprids i filmform bör undanröjas.

Olika förslag till stödåtgärder för visning av kvalitetsfilm för barn före- slås av rcmissinstanserna. Barnfilmrådet överväger ett investeringsstöd till kommunala eller föreningsägda biografer eller krav i filmavtalet på visning av kvalitetsfilm. Även olika bidrag kan komma i fråga. Södertälje kommun föreslår ett statsbidrag för anskaffning av 16 mm-utrustning till olika kom- munala och föreningslokaler. Härjedalens kommun förordar ett distribu- tionsstöd som gör det möjligt att visa bra film kostnadsfritt. Sveriges Biografägareförbund vill ha ett stöd för regelbunden visning av kvalitets— film på biografer, oberoende av ägarförhållanden.

LO. Folketshusföreningarnas riksorganisation, Unga Örnar och Vi Unga talar för en barnfilmverksamhet i organisationsregi. Enligt barnfilm- rådet bör den kommunala barnfilmvisningen fungera som ett komplement, inte som en konkurrent till organisationernas barnfilmverksamhet.

Många remissinstanser påpekar betydelsen av att barn tidigt kommer i kontakt med olika sorters film och får lära sig att förstå filmens språk. Sverigesförfattarförbund anser att frågan om filmen i skolan och på fritids- och ungdomsgårdarna är en central fråga, eftersom det är där goda film- vanor grundläggs. Även bl. a. SÖ och statens filmgranskningsråd under- stryker skolans viktiga roll.

Linjenämnden för kulturkommrmikationslinjen vid Göteborgs universi- tet anser att grunden för skolans filmundervisning bör läggas genom att dessa frågor tas upp i den högre utbildningen. Bl.a. barnfilmrådet och Sveriges förenade barn- och ungdomsfilmstudios påpekar behovet av le- darutbildning också för frivillig barnfilmverksamhet.

Enligt Sveriges Utbildningsradio AB och Smalfilmsdistributörernasför- ening finns det ett starkt kulturpolitiskt intresse av filmen som ett medel i undervisningen.

Flera remissinstanser förordar ökat stöd till barns eget filmande. Bl.a. barnfilmrådet önskar Särskilda resurser för bidrag till utrustning och ledar- utbildning åt organisationer som vill starta sådan filmverksamhet.

Flera organisationer diskuterar hur ansvaret bör vara fördelat för olika barnfilmpolitiska åtgärder. Enligt Svenska kommunförbundet, som får stöd från Södertälje och Haninge kommuner bör den splittring som man uppfattar finns mellan barnfilmrådet och Svenska filminstitutet upphävas. Svenska filminstitutet menar att det bör vara möjligt att komma fram till en arbetsfördelning mellan de båda organen som gör det lättare att sätta in gemensamma krafter på att få fram mer och bättre barnfilm. Enligt Sveri- ges förenade barn- och ungdomsfilmstudios finns det två alternativ. ett där uppgifterna är fördelade mellan barnfilmrådet och filminstitutet och ett där upgifterna koncentreras till institutet. Organisationen föredrar det senare alternativet.

Barnfilmrådet betonar att barnfilmen bör vara representerad i F ilminsti-

• Sida 111
•  Original

Prop. 1981/82:111 111

tutets styrelse eller i det organ inom institutet som eventuellt kan komma att få hand om bamfilmfrågorna. Unga Örnar och Vi Unga anser inte att representation i institutets förvaltningsråd är tillräckligt för att ge organisa- tionerna inflytande över institutet. F olketslzusföreningarnas riksorganisa- tion menar att Filminstitutets barnfilmverksamhet främst har riktats till den verksamhet som bedrivs av kommunerna.

Sveriges författarförbund anser att barnfilmrådet bör få det övergri- pande ansvaret för bamfilmfrågorna. Rådet bör fördela det stöd som finns. Filminstitutets barnfilmavdelning kan få ställning som verkställande organ. Också Filmcentrum och Vi Unga vill stärka barnfilmrådets ställning.

UHÄ och några remissinstanser inom högskoleväsendet tar upp svårig- heten för den högre undervisningen och forskningen att få tillgång till filmmaterial. I några yttranden framhålls möjligheten att utnyttja videotek- niken för att lättare kunna använda materialet.

• Sida 112
•  Original

Prop. 1981/82: 111 112

Sammanfattning av videogramutredningens (U 1977:05) slutbetänkande (SOU 1981:55) Video

Videogramutredningen har sammanfattningsvis anfört följande.

1 Videogrammens mediemiljö

Videogrammen kan inte ses isolerade från andra medier i dagens och framtidens mediesamhälle. Betänkandet inleds därför med ett kapitel om videogrammens mediemiljö. Den utveckling, som har gjort bilden till en massprodukt. är en del av vår tids kulturhistoria och kan skildras från flera olika utgångspunkter. Vi har valt att föja tre utvecklingslinjer, som kan sammanfattas i orden storskalighet — småskalighet, envägsinformation — dialog samt tillgänglighet och kvalitet.

På bildens område, liksom på många andra områden, har tekniken på en gång gynnat storskalighet och småskalighet. För televisionens verksamhet svarar stora företag med landsomfattande täckning. Det sker också ett omfattande utbyte av program olika företag emellan, och televisionen har blivit en gren av en världsomspännande medieindustri. Genom direktsän- dande satelliter kommer från mitten av 1980-talet televisionens karaktär av massmedium med inflytande över puplikens programval att kraftigt urhol- kas. Parallellt därmed har emellertid också den tekniska utvecklingen skapat förutsättningar för att använda TV som fåtalsmedium. Prisbillig Videoteknik, som är lätt att använda. gör det möjligt att producera lokala program som distribueras via kabel eller över etersändare med kort räck- vidd. Därmed har det skapats förutsättningar för att med videoteknikens hjälp göra TV till ett kommunikationsmedium för närsamhället.

Etermedierna blev från början envägsmedier, men på senare år har en utveckling från envägsinformation i riktning mot ökat deltagande från puplikens sida tagit sin början. Kabeltekniken skapar ytterligare förutsätt- ningar för att göra televisionen "interaktivt" , dvs. ge tittarna möjlighet att reagera på eller delta i programmen. De tekniska möjligheterna ökar dras- tiskt om s.k. optiska fibrer tas i anspråk för att överföra programmen. I dessa använder man hårstråtunna glasfibrer, genom vilka informationsbä- rande laserstrålar leds. En sådan fiber kan — om den används enbart för överföring av TV — på en gång förmedla 40 TV-program i färg. Försök pågår redan i Sverige med att använda optiska fibrer för talöverföring mellan ett par telefonstationer, och Sveriges Television AB (SVT) diskute- rade i juli 1980 fiberoptikens betydelse i sin långtidsplan.

Tillkomsten av nya uttryckssätt och nya elektroniska distributions- former har medfört att kulturupplevelsernas tillgänglighet har ökat drama-

• Sida 113
•  Original

Prop. 1981/82:111 113

tiskt. Medan uppförandet av ett skådespel vid sekelskiftet var tillgängligt endast för den mycket begränsade grupp som hade möjlighet att besöka en teater, har radio och film kraftigt vidgat publiken. Med TV steg Hamlet in i vardagsrummet. Programköp TV-bolagen emellan och distriubution via satelliter skapar förutsättningar för internationell spridning. Videogram- men ökar tillgängligheten ytterligare. dels genom att man själv kan spela in ett TV-program och se det när det passar en själv, dels genom att man kan köpa, hyra eller låna programkassetter eller skivor. Satelliter och optiska fibrer kan i framtiden ytterligare öka tillgängligheten. Att mängden av program som man kan se ökar, behöver dock inte betyda att variationsri- kedomen i det man kan se växer. Varnande röster har höjts för att det ökade programutbudet kan leda till ensidighet i stället för ökad mångfald i programvalet.

Vi lägger fram vårt betänkande vid en tidpunkt, då det pågår en oerhört snabb teknisk utveckling. Det skulle varit önskvärt att kunna göra det i ett lugnare skede, då det varit lättare att presentera förslag till långsiktiga lösningar. En sådan platå är dock inte i sikte. Troligen befinner vi oss i stället i början av utvecklingens brantaste fas. Det är mot bakgrund av denna mediemiljö — till dels redan förverkligad, till dels bara anad i sina huvuddrag, fast den hör en nära framtid till — som videogrammens roll i dagens och morgondagens samhälle skall ses.

2 Videoteknikens utveckling

Videotekniken är ett sätt att omvandla bilder till en elektrisk signal för att man senare skall kunna återskapa dem. Videogramtekniken gör det möjligt att lagra videosignalen för kommande bruk. Det första videogram- met, som såldes i England redan år 1935, var inspelat på en vanlig 78 varvs grammofonskiva, Bildkvaliteten var dålig — bilderna beskrevs som ”skugglika men med lite god vilja skönjbara". Först år 1956 kunde Ampex presentera ett professionellt användbart system för inspelning av videosig- naler på magnetband. I dag är tvåtums videoband på öppna spolar det vanligaste mediet för programutbyte TV-bolagen emellan. 1 utbildningsvä- sendet. på institutioner och företag samt i hemmen används halv- eller trekvarstums videokassetter. Fem olika system används nu i Sverige. Det ärinte kompatibla, dvs. kassetter gjorda för ett system kan inte användas i ett annat.

U-matic introducerades i början av 1970-talet. Systemet utvecklades av Sony. Det använder ett band som är tre fjärdedels tum brett. Kassetten är ganska stor, trots att Speltiden är begränsad till en timme. Kostnaden är högre än för övriga videosystem. men kvaliteten på ljud och bild är också överlägsen. Systemet används företrädesvis inom institutioner och före- tag. i Sverige bl. a. av landstingen och i en del AV-centraler.

8 Riksdagen [981/82. ] saml. Nr III

• Sida 114
•  Original

Prop. 1981/82:111 114

Också VCR från Philips introducerades i början av 1970-talet. Bandbred- den var en halv tum. Detsamma gäller alla andra videokassettsystem för hemmabruk som hittills sålts i Sverige. VCR var från början inriktat på institutionsmarknaden och blev standard i många kommuners skolsystem. men det köptes också av en del privatpersoner. För att möta japansk konkurrens ändrade Philips inspelningsmetoden genom att sänka bandhas- tigheten, packa videospåren tätare och introducera en kassett med tunnare band. Speltiden kunde därigenom förlängas till först två. sedan tre timmar. Den nya varianten kallades VCR Long Play. Grundig, som samarbetat med Philips om VCR-kassetten, utvecklade en egen variant, Super Video Recording (SVR) med ännu längre speltid. Alla dessa hastighets- och systemförändringar orsakade ganska stor förvirring. En och samma kas- settyp kunde vara inspelad på tre olika sätt men kunde bara spelas upp på en maskin av samma slag som den spelats in på. trots att kassetterna var identiska.

År 1978 introducerades tvåjapanska system på den svenska marknaden. nämligen Betamax, utvecklat av Sony, och VHS. Bakom det sistnämnda. som blivit det dominerande på den europeiska marknaden, står ett bety- dande antal tillverkare, bl.a. Matsushita med dotterföretaget JVC. År 1979 presenterade Philips i samarbete med Grundig ett nytt system, Video 2000 (eller V 2000), som började säljas under år 1980. Även här är bandbredden en halv tum, men i motsats till vad som gäller för övriga system är bandet vändbart, precis som vanliga ljudkassetter. I själva verket använder man alltså bara halva bandets bredd åt gången.

Det dröjde till mitten av 1970-talet innan det ovan nämnda videoskivsys- temet fick någon efterföljare. Då presenterades ett av västtyska Telefun- ken och brittiska Decca gemensamt utvecklat videosystem som blivit mest känt under beteckningen TeD. Det är ett rent mekaniskt system, där avsökningen sker med en diamantnål. Speltiden är begränsad till tio minu- ter, vilket torde vara den viktigaste orsaken till att systemet fått mycket ringa spridning. Flera andra företag har också arbetat på att utveckla videoskivor. En rapport till en konferens i London år 1977 redovisade inte mindre än 24 olika videoskivsystem som då var under utveckling eller tidigare varit det. F.n. är det tre. möjligen fyra videoskivsystem som tilldrar sig huvudintresset.

Tekniskt mest utvecklad är den av Philips och amerikanska MCA fram- tagna optiska videoskivan VLP eller Laser Vision. Avläsningen sker med hjälp av en laserstråle, och det informationsbärande skiktet ligger inbakat i genomskinlig plast. Livslängden bestäms därför helt av den kemiska stabi- liteten i skivans material, förutsatt att den inte krossas eller förstörs på annat våldsamt sätt. Systemet finns i olika utföranden. För undervisnings- och institiutionsbruk är det värdefullt att den erbjuder stillbildsfunktion och möjlighet till snabbsökning av enskilda bilder. Speltiden blir då 30 minuter per sida. För privat användning är det inte lika viktigt att dessa

• Sida 115
•  Original

Prop. 1981/82: 111 115

möjligheter finns. Speltiden kan då ökas till en timme per sida. vilket innebär att en långfilm får plats på en skiva. Försäljningen på konsument- marknaden började i blygsam skala i USA i december 1978, och sprid- ningen har även därefter gått långsamt. Enligt uppgift kommer den optiska videoskivan att introduceras i Storbritannien senhösten 1981 och i Sverige under år 1982.

VHD-systemet (VHD=Video High Density) är utvecklat av japanska JVC. Tekniskt kan systemet beskrivas som kapacitansavkännande och spårlöst. Avkänningen är inte helt kontaktlös, och man får därför ett visst slitage, även om det är mångfalt mindre än hos en vanlig LP-skiva. En skivas livslängd har beräknats till mer än 10000 avspelningar. Vid still- bildsåtergivning sker avspelning på samma punkt ett stort antal gånger, och vid sådant driftsätt blir livslängden betydligt mer begränsad. Skivan saknar skyddande ytskikt och är därmed mer ömtålig än den optiska. Smuts och skador på ytan yttrar sig genast i störningar. För att skydda skivan ligger den alltid innesluten i ett fordral. även när den läggs in i maskinen. Man skiljer inte på skivor för institutionell användning och för hemmabruk utan alla har möjlighet till en timmes speltid. VHD avses bli intoducerad på den amerikanska marknaden under år 1981 och kan komma till Europa något år senare.

SelectaVision från amerikanska RCA använder en enkel mekanisk av- sökning i grunda spår på skivans yta. En sådan styrning blir både enklare och billigare än den avancerade elektroniska styrning de båda ovan nämnda systemen använder. men samtdigt ökar slitaget kraftigt. Speltiden är en timme per sida. Skivan ligger, liksom i VHB-systemet. alltid i ett fodral. som blott skall kunna öppnas i apparaten. Försäljningen av Selec- taVision började i USA i mars 1981. En eventuell lansering i Europa verkar mer osäker.

Franska Thomson-CSF arbetar också på ett videoskivsystem, optiskt liksom Philips. med vilket det också i övrigt har stora likheter. Det är avsett för institutionellt bruk och är fierfalt dyrare än den vanliga varianten av optisk skiva.

Skivomas inträde på marknaden behöver inte betyda att kassetttekniken är föråldrad. Ett intensivt utvecklingsarbete pågår också på kassettområ— det, och man får räkna med att vi inom några år kommer att ha tillgång till kassettsystem- som är billigare och betydligt lättare än dem som finns i dag. Det är ovisst om en standardisering blir möjlig före mitten av 1980-talet.

3 Mål och riktlinjer för samhällets insatser på videogramområdet Vi lever i en tid då förutsättningarna för kommunikation människor

emellan drastiskt förändras. I detta perspektiv framstår med ökad skärpa behovet av ett samlat grepp på frågor som rör kommunkationens roll och

• Sida 116
•  Original

Prop. 1981/82:11] 116

mediernas villkor i samhället. Den tekniska utvecklingens konsekvenser är inte ödesbestämda utan kan styras av samhällets vilja. manifesterad i politiska beslut. Från flera håll har under den senaste tiden önskvärdheten av en samlad mediepolitik betonats. Det ingår inte i vårt uppdrag att föreslå någon sådan. Inrikningen av samhällets insatser på vidogramområ- det måste ligga i linje med vad som gäller för andra delar av kultur-. medie- och utbildningssektorerna. Vi har därför i avsnitt 3.1 sammanfattat vad som sagts i utredningar och propositioner under 1970-talet — från 1974 års proposition (prop. 1974:28) om den statliga kulturpolitiken till depart- mentspromemorian (DsU 1979z5). Den svenska filmpolitiken, som utkom i början av år 1979.

Vi anser att de mål som riksdagen år 1971 antog för den statliga kulturpo- litiken också gäller för videogramområdet. Kulturpolitik, liksom mediepo- litik. bör ”ses som ett av flera instrument för att skapa ett samhälle som präglas av jämlikhet och som ger människor möjlighet till ett rikare liv”.

Kommunikation som den fungerar i dag är ojämlik. Det är också de få som har makt över informationen och som bestämmer vad som skall produceras och konsumeras. Informationsteknologin används i kampen om makt och resurser i samhället. Hittills gjorda undersökningar har påvisat det faktum att de kulturpolitiska åtgärderna i allför liten utsträck- ning gynnat de resurssvaga, de utbildningsmässigt och kulturellt eftersatta grupperna. Samhällets insatser på medieområdet bör därför syfta till att skapa modeller och strukturer som medger en så bred kommunkation som möjligt mellan så många som möjligt.

Varje medborgare är i grundlagen tillförsäkrad yttrandefrihet. Denna frihet är för många formell och framför allt begränsad av ekonomiska faktorer. Men hindren kan också vara rättsliga. politiska, geografiska, tekniska, sociala och mänskliga. Ett av samhällets viktigaste mål för video- gramområdet är att skydda yttrandefriheten och skapa reella förutsättning- ar för att denna frihet skall kunna utnyttjas.

För att tillgodose människans behov av aktivitet och gemenskap bör samhällets insatser utformas så att videogrammen kan medverka till en aktiv kommunikation mellan grupper och enskilda och ge fler människor stimulans och möjlighet att delta i åsiktsutbyte och andra aktiviteter.

Samhället har ett ansvar för att genom olika insatser motverka kommer- sialismens negativa verkningar. Det bör bl. a. innebära en skyldighet att bekämpa en massdistribution av videogram med ett torftigt och undermå- ligt innehåll. De skadliga effekterna drabbar framför allt barn och ungdom. I"Kulturfattigdom i den meningen att möjligheter till aktivitet och engage- mang förkvävs eller inte ges stöd att utvecklas är något i sig odemokratiskt och därigenom också ett hot mot demokratin” (Kulturpropositionen 1974). En alternativ produktion och distribution som baseras på enskildas och gruppers behov är nödvändig för att hindra att privata vinstinstressen sätter sin prägel på videogramområdet.

• Sida 117
•  Original

Prop. 1981/82:11] 117

En decentralisering av både produktion och distribution till lokal nivå bör främjas. Videotekniken i komination med andra medier ger nya förut- sättningar för en öppen demokratisk kommunikation med organisationer och enskilda i samverkan med professionella. Samhället bör ta vara på folkrörelsernas möjligheter att utveckla de lokala medierna.

Insatser för eftersatta grupper bör ges prioritet. Det är främst barns och ungdomars behov och konsekvenserna för deras livsvillkor som bör vara avgörande för samhällets ställningstaganden och åtgärder på videogram- området. Barnen bör få tillgång till medier som stimulerar deras individuel- la och sociala utveckling. De har rätt till skydd mot skadlig påverkan av våldet i videogram. Andra eftersatta grupper — invandrare. människor i glesbygd, handikappade etc. — har rätt till de insatser som behövs för att utjämna skillnanden i förutsättningarna att kommunicera.

Det är också samhällets uppgift att skapa förutsättningar för konstnärlig och kulturell förnyelse på videoområdet. Video är liksom film och TV en självständig konstnärlig uttrycksform. Produktionsteknik, distributions- teknik, mottagarsituation och använding påverkar innehåll och utform- ning. Det bör finnas möjligheter för experiment och utvecklingsarbete med nya former skapade direkt för videogrammediet.

Samhällets insatser för äldre tiders kultur skall inte begränsas till att passivt bevara den utan också inriktas på att föra kulturtraditionen vidare och levandegöra den.

Videogrammen bör också användas för de kulturpolitiskt viktiga uppgif- terna att främja utbyte av erfaren/reter och idéer över språk- och nations- gränser. Ett mångsidigt urval av videogram från världens olika länder. framför allt från invandrarnas hemländer bör finnas tillgängligt i Sverige. Särskilt bör möjligheterna till nordiskt utbyte beaktas.

De kulturpolitiska målen är alltså direkt tillämpliga på videogrammen. Att bredda och fördjupa deomkratin är en av samhällets viktigast upp- gifter. Videogrammen är vid sidan av andra medier ett effektivt medel att sprida och fördjupa kunskaper, underlätta debatt, stimulera till ställnings- taganden, bidra till att utveckla beredskap för handlingar och ge bättre förutsättningar att delta i debatt och opinionsbildning. Härigenom kan videogrammen få betydelse för utvecklingen av de demokratiska besluts- processerna.

I forsättningen diskuterar vi några viktiga begrepp som har särskild relevans för våra ställningstaganden. Dessa nyckelord är yttrandefrihet och dess spegelbild informationsfrihet, mångfald och valfrihet, kommer- sialism, kvalitet. aktivitet och gemenskap samt internationella kontakter.

Yttrandefriheten spelar en central roll i all diskussion om kultur- och mediepolitik. På videogramområdet finns det starka producent- och distri- butionsintressen. För att yttrandefriheten här skall vidgas och förstärkas måste det bli möjligt också för andra än mycket starka grupper att produce- ra och distrubuera videogram. Insatser på utbildningsområdet (kapitel 8)

• Sida 118
•  Original

Prop. 1981/82:11] ' us

inrättandet av lokala medieverkstäder (kapitel ll) och uppbyggandet av icke-kommersiella distributionskanaler (kapitel 9) kan bidra härtill.

Informationsfrihet är en förutsättning för yttrandefrihet. Den har i vårt land en stark ställning genom offentlighetsprincipen och kan vidgas ytterli- gare genom att öka allmänhetens möjlighet att ta del av innehållet i olika medier. I detta sammanhang blir TV-programmmens tillgänglighet av sär- skilt intresse. TV-program som produceras av Sveriges Television AB (SVT) och Sveriges Utbildningsradio AB (UR) bör därför i största möjliga utsträckning göras tillgängliga i videogramform.

Mångfald och valfrihet är konsekvenser av yttrande- och informations- frihet. En mångfald som ger människor möjlighet att välja i ett rikhaltigt kulturbud är något positivt. Den kommunikationsteknologiska utveckling- en skapar förutsättningar för större mångfald och vidgad valfrihet. Det är dock inte givet att ett ökat antal kanaler i realiteten medför ökad mångfald i utbudet och därmed större valfrihet för den enskilde. Ökad konkurrens kan också leda till större homogenitet. Det är därför nödvändigt med fortsatt diskussion kring valfrihetens villkor och konsekvenser. Åtgärder måste vidtas för att motverka konformismen.

Kommersialism är ett vagt och mångtydigt ord, som i motsats till övriga här diskuterade begrepp för många har en starkt negativ laddning. På videogramområdet kommer kommersialismen bl. a. till uttryck i att främst program som kan antas sälja bra bjuds ut på marknaden. I syfte att minska kommersialismens negativa verkningar söker samhället göra kulturupple- velser tillgängliga för allmänheten till låga kostnader. Så bör också ske på videogramområdet.

Kvalitet är ett begrepp av betydande dignitet i dagens kultur— och medie- politik. I några av de dokument vi refererat knyts kvalitetsbegreppet till krav på att program skall stimulera. aktivera och ge behållning. Det är uppenbart att en stor del av det nuvarande videogramutbudet inte fyller dessa anspråk. Samhället bör dock inte tillgripa begränsade åtgärder för att åstadkomma den önskvärda kvalitetshöjningen annat än i klart avgränsade fall. Samhällets insatser skall främst ta sikte på att göra program som fyller de uppställda kvalitetskraven tillgängliga för allmänheten. Ett led i kvali- tetssträvandena bör också vara att tillvarata och utveckla vår egen svenska kulturtradition.

Aktivitet och gemenskap. Enligt vår uppfattning kan videotekniken an- vändas för att vidga människors möjligheter till egen skapande aktivitet i gemenskap med andra, om enskilda och grupper får tillfälle att producera videogram i medieverkstäder (se vidare kapitel 11).

Internationella kontakter. Det svenska videogramutbudet domineras av produktioner från USA och Storbritannien. Fler filmer än de nämnda bör göras tillgängliga som videogram i Sverige. Inte minst kan program från invandrarnas hemländer och produktioner som gjorts här av invandrare bli värdefulla tillskott till den svenska videogrammmarknaden (se kapitel 7).

• Sida 119
•  Original

Prop. 1981/82:11] 119

Kapitlet avslutas med en diskussion av videogrammens uppgifter i me- diesamhället med utgångspunkt från pressutredningen, statssekreterar- gruppens NORDSAT-betänkande och MacBride-rapporten om världens kommunikationsproblem.

Ledamoten Anders Björck har reserverat sig mot de avsnitt i detta kapitel som behandlar målen för videogrampolitiken. några viktiga be- grepp och videogrammens uppgifter i mediesamhället.

4 Behovet av reglerande åtgärder — diskussion och slutsatser

Under utredningsarbetet har framförts förslag om reglerande åtgärder. De refereras och diskuteras i detta kapitel.

4.1 Distributionslicenser

Sveriges författarförbund har aktualiserat tanken på ”införandet av ett system där ett antal organisationer och företag ges en kulturpolitisk licens för import, produktion och distribution av videogram". Vår diskussion av förslaget mynnar ut i följande Ställningstagandc: Enligt vår uppfattning ger vad som anförs i prop. l974:28 om den statliga kulturpolitiken inte stöd för tanken att använda de kulturpolitiska målen som motivering för en lagstift- ning om import-. produktions- eller distributionslicenser på videogramom- rådet. En sådan åtgärd skulle innebära ett ingrepp i informations- och yttrandefriheterna, som endast får göras om särskilt viktiga skäl så påford- rar. Enligt vår uppfattning föreligger inte tillräckligt vägande skäl för så långtgående ingrepp i dessa viktiga medborgerliga friheter. Åtgärder av det slag som här diskuteras skulle också strida mot näringsfriheten. Vill man ingripa mot spridning av våldsprogram i film och videogram finns andra vägar att gå.

4.2 Åtgärder mot videoskivan

Det har i olika sammanhang hävdats att Sverige borde vidta åtgärder för att hindra att videoskivtekniken tas i bruk i Sverige. Så har bl.a. skett i skrivelser till videogramutredningen från Sveriges författarförbund och ett antal ungdomsorganisationer. Vår analys av förslagen mynnar ut i ställ- ningstagandet att vi inte anser övervägande skäl tala för att videoskivtekni- ken kommer att få de mycket negativa konsekvenser som förmodas i de skrivelser vi mottagit. Vidare har skivtekniken utvecklingsmöjligheter som gör att den kan bli ett mycket värdefullt hjälpmedel på informations- och utbildningsområdena (se bil. 3 i betänkandet. ”Speciella användningsom- . råden för videoskivan"). Slutligen skulle förbud mot videoskivtekniken innebära ett ingrepp i informationsfriheten. och sådana får endast göras om

• Sida 120
•  Original

Prop. 1981/82: 111 120

det finns särskilt viktiga skäl därför. Vi har redan tidigare uttalat oss för att innehav av apparatur som behövs för inspelning. överföring och återgiv- ning av information och yttranden bör grundlagsskyddas. Av dessa skäl anser vi inte att något förbud mot videoskivtekniken bör införas.

4.3 Åtgärder mot videovåldet

I slutet av år 1980 och början av år 1981 flammade det upp en livlig debatt om det så kallade videovåldet. Från många håll hävdades att gällan- de regler var otillräckliga och att samhället behöver vidta åtgärder som hindrar spridningen av filmer och videogram med våldsinslag främst till barn. '

Det finns åtminstone tre olika möjligheter att uppnå det angivna syftet. Filmcensuren kan vidgas till att gälla både offentligt visad film och film och videogram som tillhandahålls för enskilt bruk. Man kan genom en särskild lag förbjuda spridning av film och videogram med våldsinslag. Slutligen kan lilm- och videogrambranschen sluta en överenskommelse om frivilliga etiska regler. Alla tre möjligheterna har mer eller mindre ingående berörts i debatten.

Lagens krav på förhandsgranskning av film gäller endast sådan film som är avsedd att visas offentligt. Frågan om filmcensurens framtid behandlas f.n. av yttrandefrihetsutredningen. och vi tar därför inte ställning till den. Vi framhåller dock att för offentlig visning av videogram bör samma regler gälla som för offentlig visning av film. Att så inte är fallet nu torde bero på att den tekniska utvecklingen gått snabbare än lagstiftningen på området.

Utvecklingen på den marknad, där vidogram hyrs ut och säljs för enskilt bruk, inger oro. Grova, spekulativa våldsskildringar i videogram och film står i bjärt kontrast mot de etiska och humanistiska värderingar som är grundläggande i vån samhälle. Något slag av begränsande åtgärder torde därför vara erforderliga. Enligt vår uppfattning bör de regler som nu gäller för godkännande av film för offentlig visning kunna tas till utgångspunkt för lagstiftning om de krav som skall ställas dels för att filmer och video- gram över huvud taget skall få lämnas ut till allmänheten, dels för att de skall få lämnas ut till barn. För att förenkla lagens tillämpning bör endast en åldersgräns anges, nämligen 15 år.

Vi föreslår dock inte införandet av obligatorisk förhandsgranskning av videogram som tillhandahålls för enskilt bruk, främst därför att detta skulle innebära en inskränkning av yttrandefriheten. Det finns visserligen situa- tioner då det kan bli nödvändigt att begränsa yttrandefriheten, men huvud- regeln bör då. som yttrandefrihetsutredningen framhållit, vara ”att miss- bruk skall — vid sidan av självsanerande verksamhet — definieras i brotts- beskrivningar och först i efterhand beivras i rättsligt reglerad ordning".

En generell regel om förhandsgranskning av alla filmer och videogram skulle vidare kräva en kraftig utbyggnad av granskningsmyndigheten. Man

• Sida 121
•  Original

Prop. 1981/82:111 12!

kan också ställa frågan vilka konsekvenser bestämmelser om förhands- granskning av filmer och videogram skulle få för televisionen. Kan man med bibehållen konsekvens motivera att alla filmer och videogram måste granskas innan de får visas i hemmen, medan TV-program som ses i hemmen är undantagna sådan granskning? Slutligen bör påpekas att vem som helst utan svårigheter från utlandet skulle kunna köpa ocensurerade videogram och låna ut dem till vänner och bekanta, och därmed skulle en regel om förhandsgranskning också bli ineffektiv.

Vi anser därför att spridning eller visning av film eller videogram i strid mot de regler vi ovan antytt skall beivras i efterhand. Rättegång skall i sådana fall ske på samma sätt som i tryckfrihetsmål. Det förutsätter att det för varje film och videogram finns en ansvarig utgivare.

Det har i debatten föreslagits införande av möjlighet till frivillig för- handsgranskning av biografbyrån eller annan myndighet. Om en administ- rativ myndighet får möjlighet att i förväg ange vilka program som får spridas enligt en lag som inte förutsätter obligatorisk förhandsgranskning, skulle det innebära att man kommer i konflikt med principen om att domstolarna ensamma tolkar lagen. Däremot kan man tänka sig att frivilli- ga organ inrättas som bedriver en rådgivande verksamhet. Det bör t. ex. ligga i branschens intresse att skapa ett organ som kan ge tveksamma utgivare vägledning med utgångspunkt från gällande bestämmelser samt administrativ och rättslig praxis. Härutöver anser vi det önskvärt med en frivillig granskning av videogram som vänder sig till barn och ungdom. så att föräldrar, lärare och ungdomsledare på ett lättillgängligt sätt kan få kunskap om innehållet i aktuella produktioner. Ett organ med sådana uppgifter kan lämpligen inrättas av organisationer som arbetar med barn eller representerar yrkesgrupper som arbetar med barn.

Den tekniska utvecklingen medför att gränserna mellan olika medier håller på att suddas ut. Det kan vara ett skäl till att i det pågående reformarbetet på yttrandefrihetsområdet eftersträva en lagstiftning som kan tillämpas på alla medier, vare sig visningen sker offentligt eller enskilt och oavsett om programkällan flyttas från en lokal till en annan eller om överföring sker genom etern eller över kabel. Det är yttrandefrihetsutred- ningens uppgift att finna former för en sådan lag. Vi har därför begränsat oss till att redovisa efter vilka principer den bör utformas.

Ledamöterna Lennart Bladh och Margareta Ingelstam har avgett ett särskilt yttrande om videoskivtekniken och videovåldet.

5 Makten över marknaden

I kapitlet redogörs för den strukturella förändring som sker inom mass- medieområdet med anledning av att en ny teknik utvecklas. Från att ha varit rent hantverk har medierna industrialiserats och blivit allt mer bero-

• Sida 122
•  Original

Prop. 1981,'82: lll | bJ IJ

ende av yttre krafter - publikstorlek, annonsmängd, investeringsförmåga. konkurrens osv. Därmed har också massmediernas möjligheter att tjäna som instrument för yttrandefriheten påverkats.

Utvecklingen har två sidor.

a) Med hjälp av de resursstarka massmedierna med tillgång till jättelika publiker (ex. TV och biograffilm) kan flera människor nås med informa— tion, budskap och kulturupplevelser.

b) De stora tekniska resurser och finansiella möjligheter som numera krävs för att skapa fungerande massmedier utestänger många grupper från att komma till tals.

Vi uppmärksammar denna konflikt och hävdar att mångfalden av mass- medier i sig inte garanterar en vid yttrandefrihet. Andra åtgärder krävs för att också en mångfald faktiskt skall beredas utrymme.

Videogrammen kan bära program avsedda för undervisning, förströelse, känsloupplevelse eller opinionsbildning. Beröringspunkterna är därför många med andra medieområden — videogrammen har därmed intresse för bokförlag, bibliotek, teatrar. musikproducenter, TV-företag och tidningar. Detta förhållande kan förorsaka intressekollisioner och. konkurrens men kan också leda till samarbete och samordning. Det finns på marknaden tendenser till koncentration inom medieområdet och det finns risker för att videogramverksamhet hamnar inom företag som redan sysslar med andra medier. Denna koncentration kan gälla såväl produktion som distribution av program.

Ett speciellt problem är den transnationalisering som tar sig uttryck på mediasidan. MacBride-rapporten Many Voices One World konstaterar att det inom kommunikationsindustrin finns ett mindre antal resursstarka företag, som behärskar såväl produktion som distribution. De återfinns i de ledande industriländerna men har utsträckt sin verksamhet till en trans- nationell bas. [ Sverige har videogrammarknaden från början blivit extremt beroende av import. Risk finns att denna situation permanentas och att tillkommande produktion hämmas av den redan etablerade distributions- strukturen.

Videogramtekniken kan ge upphov till egna programformer. speciellt avsedda för videoområdet. Dessa möjligheter bör tillvaratas och stimule- ras.

Ett problem i sammanhanget är de stora produktionskostnaderna — ofta räcker det inte med att bara kunna sälja program på videogrammarknaden. Det behövs kompletterande finansieringskällor. Ett videoprogram kan t.ex. också sändas som TV-program eller gå som biograffilm. Just dessa möjligheter är dock begränsade, varför fler finansieringskällor måste ska- pas för att en oberoende svensk videoproduktion skall kunna etableras på allvar.

Vi presenterar några uppslag till insatser för att förbättra förutsättningar- na för svensk videoproduktion. Det gäller långsiktiga satsningar som när-

• Sida 123
•  Original

Prop. 1981/82:11] 123

mare måste övervägas inom ramen för den samlade svenska mediepoliti- ken:

— utbildning av programproducenter — distributionsvägar till uthyrningsmarknaden för program från fria produ- center

—finansiering genom försäljning av visningsrättigheter (ex. videografer. betal-TV eller export) — uppdrag till enskilda producenter. folkrörelser och producentkooperativ att göra program för undervisningsändamål, kulturdokumentation och samhällsinformation samt — stöd till oberoende kvalitetsproduktion och till nordiskt samarbete på videogramområdet.

6 Film och TV i barnens värld

På vårt uppdrag har avdelningsdirektören Kerstin Elmhorn, socialstyrel- sen, gjort en omfattande sammanställning av forskningsresultat rörande hur barn påverkas av film och TV. Rapporten har publicerats under titeln Film och TV i barnens värld ( SOU 1981:16 ). I slutbetänkandets sjätte kapitel ges en starkt koncentrerad resumé av rapporten. Sammanfattnings- vis konstateras att man inte generellt kan säga att TV- eller Videoteknik är bra eller dålig. De är både bra och dåliga beroende på hur de används. Det finns en omfattande forskning som bl. a. berör TV-konsumtion, programin- nehåll och TV-effekter.

Barn i Sverige tittar relativt mycket på TV, men betydligt mindre än barn i länder med ett större TV-utbud. Både barn och vuxna påverkas av programinnehållet i TV. Hur ett barn påverkas av att titta på TV beror på — hur ofta barnet tittar på TV — hur mycket barnet tittar på TV — vilka program barnet tittar på — barnets ålder och mentala utvecklingsnivå — psykologiska förhållanden — barnets socio-ekonomiska situation — barnets relation till familj och kamrater. TV-tittandet på underhållningsprogram med t.ex. inslag av upprepad positiv uppskattning av våld leder till — påverkan av våra attityder så att våld accpteras. vilket kan leda till: — antisociala attityder — asocialt och kanske brottsligt beteende. Ledamoten Margareta Ingelstam har avgett särskilt yttrande över detta kapitel.

• Sida 124
•  Original

Prop. 1981/82:111 124 7 Invandrarna och videogrammen

1 våra direktiv hänvisas till den betydelse som videogrammen kan ha för svenskar utomlands. Video kan också spela en liknande roll för personer från andra länder som vistas i Sverige. De påverkas av och deltar i ett kommunikationsflöde som går i fem olika riktningar, nämligen — från majoritetssamhället till invandrarna — från invandrarna till majoritetssamhället — mellan invandrarna i det nya landet — från urspungslandet till invandrarna i det nya landet — och från utvandrarna till ursprungslandet.

Undersökningar av invandrarnas situation i det svenska mediesamhället tyder på att det finns hinder för kommunikationsflödet ialla dessa riktning- ar. Enligt vår uppfattning kan videotekniken vara ett medel bland andra för att förbättra kommunikationen i åtminstone tre av dessa riktningar: från majoritetssamhället till invandrarna. mellan invandrarna i Sverige och från urspungslandet till invandrarna.

Video kan användas av svenska myndigheter och organisationer för att informera invandrare och för att påverka deras attityder till det svenska samhället. Erfarenheter från Nederländerna ger stöd för den uppfattning- en. Det finns emellertid också svårigheter med att använda ljud och bild på detta sätt. Hur man tolkar bilder beror nämligen bl. a. i hög grad på vilken kulturell bakgrund man har. Det bl. a. av detta skäl viktigt att arbetet på att producera program för invandrare sker i samerkan med invandrarnas egna organsiationer.

Det förekommer en icke obetydlig kulturell egenverksamhet bland in- vandrare i Sverige, t.ex. genom dans-, musik- och teatergrupper. Om framträdanden av sådana grupper spelades in på videogram skulle de bli tillgängliga för fler än dem som kan besöka de ursprungliga föreställningar- na. Det kan dessutom innebära en stimulans för den kulturverksmhet som bedrivs inom de olika invandrargrupperna i Sverige.

Slutligen kan TV-program och filmer, överförda till videogram, använ- das som ett medel för att hjälpa invandrare att hålla kontakten med den sociala och kulturella utvecklingen i sina ursprungsländer. Det finns redan exempel på att videotekniken tagits i bruk för detta syfte.

Vid genomförandet av våra förslag om distribution av videogram via bibliotek och om medieverkstäder är det viktigt att invandrarnas behov tillgodoses. Vi utgår från att invandrarnas behov av produktion och distri- bution av videogram i Sverige i första hand skall tillgodoses genom de generella åtgärder vi föreslår. Det kan dock behövas ytterligare insatser, t. ex. för att säkerställa tillgång till videogram av god kvalitet på invand- rarspråk. När man tar ställning till behovet av sådana särskilda åtgärder bör man emellertid utgå från en helhetssyn på invandrarnas situation i det svenska samhället. Det har dock inte legat inom ramen för vårt utrednings-

• Sida 125
•  Original

Prop. 1981/82:11] 125

uppdrag att skaffa oss en sådan överblick. Vi föreslår därför att den ijuni 1980 tillsatta invandrarpolitiska kommittén får i uppdrag att överväga behovet av samhällsinsatser för att utnyttja videotekniken för att bättre tillgodose invandrarnas utbildnings-, informations- och kulturbehov.

8 Utbildningsfrågor

Ljud- och bildmedierna kan i många fall bättre än språket konkretisera komplexa förhållanden, samband och processer i verkligheten. De kan fokusera, förenkla och förtydliga verkligheten. De kan också överbrygga avstånd i tid och rum. Reportage, intervjuer och dokumentärer ger närhet och kontakt med verkligheten utanför klassrummet eller studiecirkeln. Genom gestaltning kan ljud- och bildprogram förmedla händelser och psykologiska skeenden och bidra till förståelse för förhållanden, som nor- malt inte är tillgängliga på annat sätt.

Videotekniken kan därför fylla viktiga funktioner på utbildningsområ- det. Den är lätthanterlig och kan användas av både lärare och elever, såväl enskilt som i grupp. Videogram är lättare att hantera än lilm, väger mindre och förslits inte lika snabbt. I dag används videotekniken främst för upp- spelning av i förväg inspelade program. I viss mån kan man säga att videogrammen håller på att överta den funktion som filmen sedan årtion- den har fyllt på utbildningsområdet. Fortfarande svarar dock filmen för en betydligt större andel av skolans AV-verksamhet.

Videotekniken öppnar emellertid också nya möjligheter för både lärare och elever att göra egna inspelningar. En nackdel är att inspelningsutrust- ningen fortfarande är tung, men om några år torde betydligt lättare appara- tur bli tillgänglig på den svenska marknaden.

Videogrammen kan användas inom olika ämnesområden och i olika typer av pedagogik. bl.a. i undervisningsformer som har till syfte att ge eleverna ökat ansvar och inflytande. Ofta är det lämpligt att kombinera videogrammen med t.ex. ljudband och texthäften, s.k. multimediemate- rial. Det kan brukas för att förmedla kunskaper, träna färdigheter och kanske framför allt för att påverka och förändra attityder. Korta. öppna, oavslutande program, som innehåller olösta konflikter, obesvarade frågor och tillspetsningar kan tjäna som utgångspunkt för diskussion och gruppar- bete kring värderingsfrågor.

Videogrammen kan också underlätta individuella studier. t. ex. för ele- ver med särskilda behov. En alltför verbalt inriktad metodik kan miss- gynna svaga elever. För dem kan bildmedierna vara värdefulla motiva- tionsskapare. Genom att elevgrupper kan arbeta självständigt med multi- medimaterial, kan lärarna frigöras för särskilt uppmuntran och hjälp ät elever som behöver sådan.

Tillkomsten av nya sätt att spela in. lagra, distribuera och visa bilder

• Sida 126
•  Original

Prop. 1981/82: 111 126

kommer sannolikt att under de närmaste åren ytterligare förstärka bildens roll i vårt samhälle som förmedlare av såväl upplevelser som information. Därmed blir det nödvändigt att människor får tillfälle att lära sig förstå och använda bildens språk. Studiet av bildmedierna måste få en central roll i dagens och morgondagens undervisning — från förskolan till vuxenutbild- ningen. Detta har tidigare framhållits bl. a. av den andra TRU-kommittén och barnstugeutredningen. I den nya läroplanen för grundskolan (Lgr 80) markeras bildstudiernas betydelse genom att ämnet Teckning ändrats till Bild. I prop. 1980/81: 127 om folkbildning m.m. framhöll utbildningsminis- tern vikten av att människor tillägnar sig ett personligt och medvetet sätt att lyssna på radio och se på TV.

Sveriges Utbildningsradio AB (UR) har ett speciellt ansvar för att öka kunskaperna om medierna, deras användning och effekter. Under flera år har UR centralt producerat läromedel i mediekunskap. Dessutom pågår nu en utbyggnad av den regionala verksamheten, i vilken en av de viktigaste uppgifterna är medieutbildning. Lärare och elever, studiecirkelledare och deltagare m.fl. ges möjlighet till metodisk och teknisk utbildning. både i att använda färdiga program och i att producera program själva. Det är angelä- get att UR får möjlighet att fortsätta utveckla denna verksamhet.

Hösten 1981 börjar UR en försöksverksamhet i Södertälje med distribu- tion av program för utbildningsområdet via bibliotek i samarbete med AV- centralen. Ett tiotal kassettspelare skall finnas på skolor, studiehem, bib- lioteksfilialer etc. Avsikten är också att stimulera till diskussion. gruppar- bete eller andra aktiviteter i anslutning till programmen. Denna försöks- verksamhet bör kunna ge erfarenheter och underlag för framtida övervä- ganden och beslut i riktning mot en demokratisering av produktion inom medieområdet.

TRU-kommittén varnade redan år 1975 för risken att videoindustrin blir dominerad av kortsiktiga kommersiella intressen. ”De villkor som gäller för samhällets insatser för en frigörelse från kommersialismen inom kultur- området bör även gälla information och utbildning". skrev kommittén. som också framhöll att ”samhället bör ta aktivt ansvar för den nya tekno- logins användning bl. a. på utbildningsområdet". Den svenska demokratin kräver en bred och stark press och en omfattande nationell produktion av TV-program för kultur och information. Minst lika viktig är en nationell produktion av videogram för utbildningsområdet. som relateras till utbild- ningspolitiska mål och anpassas till rekommenderade arbetsformer och arbetssätt.

UR har det samlade ansvaret för produktion av ljud- och bildprogram framför allt för etersändning. Detta ansvar kan tänkas bli vidgat till att, i högre grad än nu, även gälla produktion direkt för videogram.

Det innehåll som bildämnet fått i Lgr 80 ger utgångspunkt för en bildun- dervisning som stimulerar till kritiskt tittande. Lärarnas och fritids- pedagogemas teoretiska kunskaper och metodiska färdigheter blir emeller-

• Sida 127
•  Original

Prop. 1981/82:11] 127

tid av avgörande betydelse för om de intentioner, som angetts för skolans och fritidshemmens verksamhet, skall kunna förverkligas. Bildkunskap behöver därför ges en mera framträdande plats i lärarnas grundutbildning. Vi föreslår därför att UHÄ får i uppdrag att göra en översyn av bildkunska- pens ställning i de olika lärarutbildningarna samt framlägga förslag om en förändring av grundutbildning så att den bättre svarar mot de behov, som vi här ovan påtalat.

Det är vidare angeläget att fortbildning i bildkunskap ges hög prioritet vid genomförandet av Lgr 80. Därutöver bör de möjligheter till komplette- rande utbildning av lärare som erbjuds av bl.a. dramatiska institutet, de medielinjer som finns vid vissa folkhögskolor och högskolans kurser i informationsteknik tillvaratas. Lärare som önskar genomgå utbildning på medieområdet bör beviljas tjänsteledighet med B-avdrag även för studier vid dramatiska institutet och folkhögskolorna.

Enligt vad vi har erfarit diskuterar man i gymnasieutredningen inrättan- de av speciella gymnasielinjer med bild- och dramautbildning. Vi stöder dessa tankar. Det är emellertid nödvändigt att alla elever på gymnasieni- vån får undervisning i både bildframställning och bildkunskap. Härvid måste inte bara bildens estetiska utan också dess sociala dimensioner beaktas.

I Lgr 80 ges begreppet läromedel en vidare definition än den traditionel- la: ”Läromedel är sådant som lärare och elever kommer överens om att använda för att nå uppställda mål." Det innebär att också TV-program som inte produceras i utbildningssyfte kan användas som läromedel. F.n. får AV-centralema inte spela in andra TV-program än utbildningsradions friköpta. Lärare får spela in allmänna TV-program för användning i sin egen undervisning. AUU-sakkunniga har utarbetat ett förslag till avtal mellan dem som har upphovsrätt till programmen och kommunförbunden. som innebär att generellt tillstånd ges att spela in svenska TV-program för undervisning som avses i skolförordningen. Det är vår förhoppning, att de förhandlingar som nu pågår snarast leder till att svenskproducerade TV- program får användas i ungdomsskolan, vuxenutbildningen och folkbild- ningen.

9 Videogramdistribution

9.1 Kommersiell videogramdistribution

Internationellt finns ett mycket stort antal program tillgängliga som videogram. En i USA utgiven förteckning upptar inte mindre än 34000 titlar på 21 språk. Den siffran ökar snabbt. Drygt hälften av titlarna hänför sig till områdena utbildning samt medicin och vetenskap. Underhållnings- filmer, inkl. sexfilmer, är närmare 4000 till antalet och svarar för 12% av

• Sida 128
•  Original

Prop. 1981/82: 111 . 128

utbudet. Teater-, balett- och andra "kultur"-program uppgår till 2200 och barn- och ungdomsprogrammen till 1750 (7 resp. 5 %).

Videogrammarknaden består av två huvuddelar. Den ena — som brukar kallas institutionsmarkanden -— omfattar program för användning i myn- digheter, institutioner, företag, organisationer och utbildningsväsen. Den andra — vanligen kallad konsumentmarknaden — innefattar program för enskilt bruk, huvudsakligen av underhållningskaraktär. Det är konsument- marknaden som behandlas här.

Den största videogrammarknaden finns i Nordamerika. I Europa är den brittiska marknaden störst. Antalet där tillgängliga titlar ökade från 810 i maj 1980 till 2041 ett år senare. Spelfilmerna svarade för 52 % av utbudet, pornografin för 23 % sportprogrammen för 8%. populärmusik och lätt underhållning för 6 % och barn- och familjeprogrammen för 5 %.

I Sverige kännetecknas konsumentmarknaden av att några större företag och ett tjugotal mindre fungerar som grossister. En del av företagen är enbart programuppköpare, andra enbart distributörer. En tredje kategori är såväl programuppköpare som distributörer. Hit hör de största företa- gen. Detaljistledet består av återförsäljare och uthyrare i olika delar av landet. De program som distribueras är huvudsakligen sådana som impor- terats från utlandet. Själva kopieringen sker dock oftast i Sverige. Endast en mindre del av de program som distribueras är av svenskt ursprung. Det rör sig här så gott som uteslutande om film som överförts till videokassett. I detaljistledet sker'distributionen främst genom radiofackhandeln. Antalet specialbutiker för uthyrning och försäljning av videogram är relativt litet, men det finns numera sådana också utanför storstadsområdena. Nya dis- tributionsnät är under uppbyggnad. Svenska Esso AB har börjat distribue- ra videogram till bensinstationer, och Pressbyrån planerar att från septem- ber 1981 tillhandahålla ett hundratal titlar i 300 kiosker och butiker.

1 juni 1981 var drygt 800 titlar tillgängliga på konsumentmarknaden i Sverige. (Denna siffra inkluderar ej rent pornografiskt material.) Uthyr- ning av programkassetter är betydligt vanligare än försäljning.

9.2 Sveriges Radio och videogramdistributionen

Det har i många olika sammanhang framförts önskemål om att svenska TV—program skall göras tillgängliga som videogram. Frågan behandlas också under åren 1975—1978 av en särskild utredning inom Sveriges Ra- dio.

I januari 1981 beslöt styrelsen för SVT att ge verkställande direktören i uppdrag att skapa förutsättningar för en försöksverksamhet med video- gram. Avsikten var att under hösten 1981 göra försök med visning av ca 200 videogram ur företagets programbank på videotek i Stockholm och Luleå. Dessutom planerades försäljning och uthyrning av ca 50 titlar. Förhandlingar med upphovsmännen inleddes i början av året, men ajour- nerades ijuni utan att parterna kunnat enas. Därmed kan den ursprungliga tidsplanen inte hållas.

• Sida 129
•  Original

Prop. 1981/82:11] 129

9.3 Samhällsansvar för videogramdistributionen

Enligt vår uppfattning behövs det en kombination av direkta samhällsin- satser och ett ansvar från distributörernas sida för att ett brett utbud av videogram av god kvalitet skall bli tillgängligt för allmänheten. Viktiga programresurser inom landet är bla. SVT, UR, Svenska filminstitutet samt producenter och distributörer av smalfilm.

Det är enligt vår uppfattning av flera skäl önskvärt att televisionspro- gram från SVT och UR i stor utsträckning kan distribueras som video- gram. Dels ökar därigenom programmens tillgänglighet. Vidare skulle det medföra att videogrammarknaden tillförs ett utbud av god kvalitet med såväl underhållnings- som faktaprogram. Slutligen skulle det innebära att andelen svenska program ökar på en marknad som nu domineras av amerikanska produktioner. Önskemålet att distribuera svenska TV-pro- gram som videogram aktualiserar också en rad frågor.

En av dem rör urvalet av program. Enligt vår uppfattning bör det ställas krav på kvalitet och mångsidighet när det gäller de program som skall distribueras som videogram. Huvudregeln bör vara att endast program som sänts i svensk TV skall ingå i utbudet. men i vissa fall bör det vara möjligt att erbjuda program i videogramform också innan de sänds i TV. Program som radionämnden funnit strida mot radiolagen eller programbo- lagens avtal med staten bör endast efter särskild prövning distribueras som videogram till allmänheten. För att utbudet också i realiteten skall bli tillgängligt för allmänheten bör videogram från SVT och UR finnas på biblioteken. Dessa bör också få rätt att ur etern vid sändningstillfället banda och på biblioteket visa TV-program. för vilka rättighetsfrågorna är löna.-

Också det utbud av program från SVT som erbjuds allmänheten genom kommersiella kanaler bör präglas av mångfald. Det bör därför inte vara möjligt för detaljistema att enbart rekvirera enstaka titlar från SVT. Före— taget bör sålunda tillhandahålla programmen till butikerna i paket. omfat- tande både populära program och sådana som riktar sig till smalare tittar- grupper.

Det har anförts farhågor för att om SVT i egen regi bedriver kommersiell distribution av videogram. så kommer företaget att låta sin programsätt- ning i den etersända verksamheten påverkas av hänsynen till vilka pro- gram som bäst kan säljas på videogrammarknaden. Det finns olika uppfatt— ningar om hur sannolikt det är, men man kan inte utesluta att risken finns -— allra helst i ett skede då SVT:s ekonomiska ramar blir trängre. Det gäller då att hitta en sådan organisationsform att risken för att videogram- distributionen påverkar innehållet i etersändningar blir så liten som möj- ligt.

För organisationen av videogramverksamhet finns minst tre möjligheter. nämligen 9 Riksdagen 1981/82. ! saml. Nr lll

• Sida 130
•  Original

Prop. 1981/82:11] 130

— att programbolagen själva svarar för den. — att ett nytt företag för videogramdistribution byggs upp inom SR—kon- cemen och

— att ett nytt företag med folkrörelseanknytning upprättas utanför SR.

Vilkendera av dessa modeller man väljer, är det dock en öppen fråga om en särskild distributionsorganisation skall byggas upp eller om annat före- tag på medieområdet skall anlitas härför. Vi är inte beredda att ta ställning till vilken av de antydda distributionsmodellerna som bör väljas. Oavsett företagsform bör biblioteken genom Bibliotekstjänst kunna köpa video— gram direkt från resp. programföretag.

Det är angeläget att också skapa kanaler genom vilka videogram från svenska filminstitutet och från producenter och distributörer av smalfilm kan nå ut till allmänheten. Distribution via bibliotek (se 9.4) är en sådan möjlighet. Det är emellertid också värdefullt om dessa program. som ofta är av god kvalitet, finns tillgängliga på den kommersiella marknaden. Detta skulle exempelvis kunna ske genom att smalfilmsdistributörerna bildar ett gemensamt serviceorgan gentemot hemvideodistributörerna och allmänhe- ten. Företagen skulle själva kunna svara för uppbyggnaden av detta före- tag. men någon form av garantier för det ekonomiska risktagandet måste ges. Vi har dock avstått från att i detalj utforma förslag om ett sådant distributionsföretag.

9.4 Videogramdistribution från bibliotek

Det finns behov av distributionskanaler vid sidan av de kommersiella. Efterfrågan kan påverkas i positiv riktning genom samhällsåtgärder. Såväl i våra direktiv som i departementspromemorian Den svenska filmpolitiken antyds att biblioteken kan spela en roll i videogramdistributionen. I febru— ari 1980 föreslog vi en tvåårig försöksverksamhet mcd videogramdistribu- tion från bibliotek. Förslaget fick positivt gensvar från flertalet remissin— stanser.

Folkbibliotekssystemet erbjuder ett finmaskigt distributionsnät som täcker hela landet. Om biblioteken åtar sig att förmedla videogram till allmänheten kan detta bidra till att stärka deras ställning i framtidens mediesamhälle. Folkbiblioteken hari samverkan med AV-centralerna sto- ra förutsättningar för att nå såväl den breda allmänheten som institutioner och kommunal förvaltning. Verksamheten bör utformas i samklang med av samhället antagna mål för kultur- och utbildningspolitik.

För centrala samordningsfunktioner av bibliotekens videogramverksam- het bör det av Sveriges allmänna biblioteksförening och Svenska kommun- förbundet ägda Bibliotekstjänst AB (Btj) kunna svara. Det gäller bl.a. inköp. bedömning och katalogisering av program. information, inköp av maskiner och kassetter, samordning av kopiering samt fysisk hantering, såsom lagerhållning och utskick. Så långt som möjligt bör videogram

• Sida 131
•  Original

Prop. 1981/82:11] 131

hanteras efter samma rutiner som böcker. Om de centrala funktionerna läggs hos Btj kan det finnas skäl att pröva om ett särskilt dotterföretag bör bildas.

Biblioteken bör i videogramform kunna tillhandahålla såväl nya som äldre program från SVT och UR, svensk film som producerats med sam- hällsstöd bl.a. genom Svenska filminstitutet. produktion från folkrörelser. kommersiell svensk produktion. dramatik från statliga och kommunala teaterscener, informations— och utbildningsprogram från statliga myndig- heter samt utländska filmer och TV-program. När det gäller det utländska utbudet bör program från invandrarnas hemländer prioriteras. I övrigt bör program från många olika länder importeras för att motverka ensidigheten i det nu importerade utbudet.

Ansvaret för sammansättningen av det programutbud som finns tillgäng- ligt lokalt bör ligga hos biblioteken efter samma mönster som nu gäller för bokurvalet. Ett första urval måste dock av praktiska skäl göras av Btj. Ett bibliotek som vill skaffa ett program som inte ingår i det centrala utbudet kan dock beställa det hos Btj eller köpa det på den kommersiella markna- den.

Vi föreslår tre olika system för visning av de videogram som tillhanda- hålls på biblioteken, nämligen -— visning på bibliotek (i tittarhörnor med monitorer och på storbildskärm). — utlåning för uppspelning utanför bibliotekets lokaler. dels till enskilda

låntagare (hemlån), dels till institutioner och organisationer samt — kabeldistribution från bibliotek till bostadsområden och institutioner

genom att biblioteket ansluts till en eller flera redan existerande central- antennanläggningar i närsamhället. Visning i bibliotekets lokaler bör bli aktuell i första hand. Om avtal kan träffas med rättighetshavarna, om standardiseringsfrågan med tiden kan lösas och biblioteket så önskar bör också hemlån bli möjliga. Man kan dock diskutera om inte denna utlåning. till skillnad mot boklånen, skall finansieras med avgifter. Både för program som är tillgängliga för hemlån och för sådana som inte är det skulle något slags årlig biblioteksersättning kunna utgå till rättighetshavarna. Utgångspunkten för förslaget om kabel- distribution är att allmänheten ur det lokala bibliotekets videotek skall kunna beställa program för visning över kabel. Denna verksamhet torde få betraktas som rundradiosändning. Vissa frågor behöver därför regleras i lag. I betänkandet finns som bilaga två lagförslag. Enligt vår mening kan frågan om kabeldistribution av ljud- och bildprogram inte längre skjutas på framtiden. Den snabba tekniska utvecklingen torde komma att göra lokal kabeldistribution praktiskt och ekonomiskt möjlig även i Sverige. 60% av bostadsbeståndet är i dag anknutet till centralantennsystem, som i sin tur lätt kan anslutas till sändning av videosignaler.

I arbetet med att klarlägga vilket programutbud som kan bli tillgängligt för distribution från bibliotek har vi funnit att utnyttjandet av program från

• Sida 132
•  Original

Prop. 1981/82:111 132

de svenska rundradioföretagen aktualiserar särskilda problem. Dessa har visat sig vara mycket komplicerade. och de har ännu inte kunnat lösas. Detta har hämmat samhällets möjligheter till kulturpolitiska insatser på videogramområdet.

9.5 Behov av kompletterande utbildning för bibliotekarier

Om biblioteksdistributionen av videogram kommer till stånd, är det angeläget att de anställda får tillgång till kompletterande utbildning på ljud- och bildmediernas område. Man bör därför förutsättningslöst pröva möj- ligheterna att inom den nuvarande tvååriga bibliotekarieutbildningen finna utrymme för kurser på det audiovisuella området. Man bör därutöver pröva möjligheterna till påbyggnadskurser för bibliotekarier och fortbild- ningskurser för alla kategorier biblioteksanställda. Undervisningen på AV- området bör i huvudsak ha två syften, nämligen

att ge biblioteksanställda praktiska kunskaper i hanteringen av olika AV- medier samt

att ge de anställda — i första hand bibliotekarier — teoretiska kunskaper om ljud- och bildmediernas växande roll i samhället liksom deras relationer till och inverkan på bibliotekens arbete på litteraturområdet.

Det borde också finnas möjlighet att knyta särskilt utbildad personal till länsbiblioteken. som i sin tur kan svara för fortbildning av biblioteksan- ställda inom sin region.

9.6 Distribution till svenskar utomlands

I delbetänkandet (Ds U 1978: 8) Svenska videonät utomlands analysera- des behoven av och förutsättningarna för distribution av i första hand svenska TV-program till svenskar utomlands. Förslag framlades också om en treårig försöksverksamhet. men en sådan kom inte till stånd. [ nu föreliggande betänkande föreslås att utlandsdistributionen ansluts till den samhällsstödda distributionen inom landet via biblioteken. Programfram- tagning, upphovsrättslig bevakning och samordning av kopiering bör ratio- nellt kunna inordnas i Bibiliotekstjänsts centrala uppgifter för biblioteks- distributionen. För samordning av videonäten. information och publikkon- takt bör de olika användarinstitutionerna svara. Mycket talar för att man med enkla medel kan organisera ett nära samarbete mellan de statliga institutioner som har stort intresse för videogramdistributionen utomlands. Det gäller främst utrikesdepartementet, SIDA och försvaret men även svenSka institutet, Skolöverstyrelsen och handelsflottans kultur— och fri- tidsråd. Den sistnämnda myndighetens erfarenhet av videogramdistribu— tion utomlands skulle då rationellt kunna tas till vara.

Särskilt yttrande till kapitel 9 har avgetts av ledamöterna Lennart Bladh och Maragareta Ingelstam avseende lokal medieförsörjning.

• Sida 133
•  Original

Prop. 1981/82:11] 133

10 Videogrammen och de handikappade

Videogrammen öppnar möjligheter för eftersatta grupper i samhället att bli delaktiga i gemensamma upplevelser och att nås av informations- och utbildningsinsatser. I en del fall är video det praktiskt taget enda hjälpme- del som står till buds för att bryta en annars påtvungen isolering.

Sveriges Dövas Riksförbund (SDR) har några år använt videotekniken för att sprida information och kulturupplevelser till de döva och hörselhan— dikappade. [ delbetänkandet (Ds U 1980: 9) De hörselhandikappade och videogrammen föreslog vi ett utökat statligt stöd till denna verksamhet. vilket har resulterat i att riksdagen för budgetåret 1981/82 beslutat om ett bidrag med 500000 kr. SDR har härigenom möjligheter att textsätta pro- gram och att producera program direkt för hörselhandikappade. För de döva, som endast kan uttrycka sig med teckenspråk. öppnar videotekniken möjligheter. som tidigare inte funnits — det är nu tekniskt möjligt för en döv författare att skapa ett litterärt verk på teckenspråk.

De erfarenheter som erhålls från videoproduktionen för de döva bör kunna tas till vara och resultera i liknande insatser för andra handikapp- grupper. Handikappade bör dock i görligaste mån erhålla information och upplevelser gemensamt med den övriga befolkningen. När det gäller ljud- och bildprogram åvilar det därför SVT och UR ett stort ansvar att redigera sitt programutbud på ett sådant sätt att det blir tillgängligt också för handikappade.

ll Medieverkstäder

I flera olika länder har det gjorts försök med att använda videotekniken i samhällsutvecklande eller samhällsförändrande syfte. Många av dessa för- sök har inspirerats av det kanadensiska programmet Challenge for Change, som lanserades år 1967 av det kanadensiska filminstitutet som en försöks- verksamhet med att använda film —- snart även video — för att stimulera medborgarnas deltagande i den sociala förändringsprocessen. Rapporter om de tidiga projekten i Kanada pekar på att film- och videöarbetet bidrog till att öppna kommunikationen dels inom närsamhällena. dels mellan lokalbefolkningen och beslutsfattare på högre nivåer. Vid besök som re- presentanter för videogramutredningen gjorde i Kanada hösten 1978, kon- staterades att fem regionala representanter var anställda i olika delar av landet. En del av deras arbete går ut på att hjälpa underpn'vilegierade grupper att producera audiovisuellt material som sedan visas dels för andra grupper i det egna samhället. dels för myndigheter av olika slag som ett led i arbetet med att förändra den egna livssituationen. Under årens lopp har dock de stora förväntningar som i början ställdes på video dämpats.

• Sida 134
•  Original

Prop. 1981/82:111 134

Det har också gjorts försök med video i samhällsarbete som påminner om de kanadensiska i flera andra länder. I en del av fallen har videoverk- samheten varit kombinerad med lokal kabel-TV. Det finns också exempel på att videotekniken har använts för att främja samhällsutvecklingen i vissa u-länder. bl. a. i Tanzania.

I Sverige finns det några spridda exempel på att videotekniken använts i samhällsarbete och för att stimulera kommunikationen i samhället. Den andra TRU-kommittén gjorde ett försök med kabel-TV i Kiruna (Kabelvi- sion Kiruna) i två perioder under åren 1974 och 1975. Produktionen skedde på videoband. En bild— och ljudverkszad i Södertälje startade hösten 1975. också den som en del av den andra TRU-kommitténs försöksverksamhet. Den förlades från början till de då nybyggda bostadsområdet Hovsjö men har sedermera flyttats till kulturhuset Luna i Södertäljes centrum. Verksta- den har videoapparatur för inspelning och uppspelning. stillbildskameror. fotolaboratorium. ljudbandspelare samt stencil- och skrivmatcrial. Det lånas ut kostnadsfritt till enskilda personer. grupper, föreningar. studie- cirklar, skolor, institutioner, efter det att låntagarna fått undervisning i hur man använder apparaturen. Videoverksmden i Nynäshamn har alltsedan starten år 1976 drivits av organisationer inom arbetarrörelsen. Det ur- sprungliga syftet var att klarlägga hur en lokal facklig eller politisk organi- sation kan utnyttja videogrammen under en valrörelse. En stor del av den programproduktion som ägt rum skedde under det första försöksåret. Därefter har verksamheten varit mycket begränsad av ekonomiska skäl. Bortsett från ekonomin har Nynäshamnsförsökets största svårighet varit att finna distributionslokaler för att nå ut med programmen till allmänhe- ten. Videobandet kan betecknas som en fri videogrupp. bestående av två filmare. Åke Walldius och Ted Weisberg, som tillsammans arbetat med video sedan år 1974. De har varit engagerade i projekt som skildrar männi- skors situation när krafter som de inte själva råder över driver fram förändringar i viktiga samhällsförhållanden. De har bl. a. samarbetat med Riksutställningar, Arbetslivscentrum. olika fackliga organisationer och Filmcentrum. Slutligen kan nämnas att i Västru Flemingsberg i Huddinge pågår inom ramen för närradiokommitténs arbete en försöksverksamhet med när-TV. där programmen i huvudsak produceras på videoband.

Det brukar hävdas att användningen av video i samhällsarbete kan fylla tre olika funktioner, nämligen att vidga yttrandefriheten. att förbättra den lokala kommunikationen och att skapa ökad medvetenhet om rådande förhållanden. I betänkandet görs ett försök att redovisa i vad mån dessa förväntningar uppfyllts. Sammanfattningsvis konstateras. att det inte kan ges ett entydigt svar på den frågan.

De försök som gjorts pekar på både möjligheter och begränsningar i alla tre avseendena. Det är därför angeläget att närmare pröva videogrammens möjligheter som fåtalsmedium — för att använda den terminologi vi intro- ducerat i kapitel 1. En försöksverksamhet med lokala medieverkstäder

• Sida 135
•  Original

Prop. 1981/82:111 135

skulle kunna ge värdefulla erfarenheter av Videons möjligheter att tjäna som uttrycksmedel för individer och grupper i närsamhället. som ett medel att stimulera den lokala kommunikationen och som ett medium att främja människors medvetenhet både om förhållanden i omgivningen och om filmens och televisionens sätt att fungera.

Vi föreslår därför en treårig försöksverksamhet med medieverkstäder på tio orter i landet. Härvidlag bör olika distributionsformer prövas. såväl över biblioteken som via centralantennanläggningars kabelnät. Verkstä- derna bör inte strikt vara begränsade till videomediet utan också erbjuda utrustning för framställning av enkla trycksaker m.m. Det är nämligen välkänt att olika medier kan stödja varandra och därmed öka genomslags- kraften i en aktion. För att verksamheten vid en medieverkstad skall komma i gång behövs också mediepedagoger, som stimulerar människor till att använda videotekniken för olika syften och ge dem handledning i hur de skall behandla den tekniska'utrustningen. En noggrann utvärdering av försöket bör göras för att ge utgångspunkt för ställningstaganden till fortsatt verksamhet. Utbildning av mediepedagoger kan lämpligen ske vid dramatiska institutet, inom högskolan och vid folkhögskolor. Slutligen bör staten ta ansvar för att genomföra ett mer omfattande försök med olika former av distribution av radio- och videoprogram som producerats i lokala mediverkstäder. Distributionen bör ske såväl genom områdets bib- liotek som genom TV-sändningar. genom etern eller via kabel.

12 Videogram och upphovsrätt

Innehållet i ett videogram utgör till största delen sådant material som har skydd enligt den upphovsrättsliga lagstiftningen. De rättigheter som lag- stiftningen ger har betydelse för bl.a. innehållet i de avtal som måste träffas med rättighetshavarna. Om man anser att vissa typer av utnyttjan- den bör regleras i lag kan det bli nödvändigt att göra ändringar också i de upphovsrättsliga reglerna.

Som utgångspunkt för den upphovsrättsliga bedömningen får läggas den hos oss allmänt accepterade uppfattningen att vad som upptagits på video- gram rättsligt är att jämföra med filmverk. I kapitel 12 i betänkandet ges först en allmän översikt över det upphovsrättsliga regelsystemet och vi- deogrammens plats däri. Intresserade läsare hänvisas till betänkandet.

Tillkomsten av nya medier vållar i vissa hänseenden svårigheter vid tillämpningen av det upphovsrättsliga regelsystemet. I senare delen av kapitlet redovisas därför vissa reformbehov i fråga om videogram, som aktualiseras av våra förslag.

Från upphovsrättslig synpunkt gäller generellt sett att användning av videogram för de ändamål som avses i förslagen förutsätter avtal med rättighetshavarna. Vissa förslag. däribland de som gäller distributionen av

• Sida 136
•  Original

Prop. 1981/82:111 136

videogram, aktualiserar också mera principiella rättighetsfrågor. som främst ligger inom upphovsrättsutredningens kompetensområde.

Böcker och fonogram får på grund av en bestämmelse i 23 & upphosrätts- lagen fritt säljas, vidareöverlätas. lånas ut och hyras ut. Denna bestämmel- se gäller dock inte filmverk och därmed inte heller videogram. Det innebär att den som har upphovsrätten till ett filmverk har rätt att bestämma över spridningen av det till allmänheten. Detta är fullt rimligt när det gäller t. ex. biograffilmer. När det gäller videogram som är avsedda att spridas bland allmänheten skulle det i viss mån kunna vara naturligt att helt eller delvis behandla dem som ljudinspelningar. Här finns olika möjligheter. En sådan skulle kunna vara att låta utlåning och uthyrning stanna under upphovs- mannens ensamrätt. Här finns i sin tur olika möjligheter. t. ex. att knyta rätten till uthyrning etc. i förvärvssyftc. Lösningen av denna fråga måste ske med hänsynstagande till en rad faktorer som vi inte har överblick över. Vi utgår från att den tas upp av upphovsrättsutredningen

Frågor som rör användningen av videogram för att tillgodose olika handikappgruppers behov påkallar också uppmärksamhet från upphovs— rättslig synpunkt. Vi utgår från att upphovsrättsutredningen tar upp även dessa problem. som enligt vår uppfattning har hög angelägenhetsgrad.

Det är vidare angeläget att kraftfulla åtgärder vidtas mot olovlig kopi- ering och distribution av videogram. En annan fråga. som har aktualitet för både ljud- och bildinspelningar. rör rätten att göra inspelningar för enskilt bruk.

Den tekniska utvecklingen sker snabbt på medieområdet, inte minst när det gäller videogrammen. De upphovsrättsliga frågorna i samband med nya medier har i många sammanhang visat sig vara svårlösta, samtidigt som de har stor betydelse för utvecklingen på området. Vi betonar därför vikten av att upphovsrättsutredningen snarast söker finna lösningar på de upp- hovsrättsliga frågorna i samband med nya medier. bl. a. videogrammen.

13 Registrering och information

Det ingår i vårt uppdrag att undersöka behovet av en samlad registering av ljud/rörlig bild. Vi dokumenterar i detta kapitel behovet av ett centralt register för bildprogram, som bör omfatta alla slag av bildmedier och betjäna alla tänkbara användare. Detta register bör ses som en samhällelig servicefunktion men kan motiveras också rent ekonomiskt. Inrättandet därav innebär också en väsentlig kulturpolitisk insats.

I vårt arbete har vi utgått från den arkivering av programmaterial som pågår hos arkivet för ljud och bild (ALB). där registeringsfrågorna är mycket aktuella. Genom en samordning med ALB:s behov ges en ekono- misk och funktionell grund för det register vi föreslår.

• Sida 137
•  Original

Prop. 1981/82:111 137

ALB kan förutses bli en primär användare av registret. Vi räknar med att ALB kommer att ha stort intresse inte bara av den information som gäller det egna arkiverade materialet utan också av den information som kan erhållas om alla övriga ljud— och bildprogram. Inte minst de forskare, som utgör ALB:s huvudsakliga avnämare. blir betjänta av de hänvisnings- möjligheter som det centrala registret medför.

Vi räknar vidare med att smalfilmsdistributörerna kommer att utnyttja registret. som ger dem goda möjligheter att framställa specialkataloger. Deras möjligheter att nå ut till mottagarna ökar med det centrala registret högst väsentligt. En stor del av smalfilmsdistributionen är inriktad på utbildningens behov, och där finns de kanske mest uttalade önskemålen om en central registrering. Inom denna sektor finns f.n. Kommunsamköps filmregister. Detta utgör en värdefull tillgång, när det nya registret skall byggas upp. och det är vår förhoppning att detta register helt skall kunna integreras i det nya. Sveriges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB får stor nytta av en central registrering. som kommer att kunna ske i samband med att programmaterial överförs till ALB för arkivering.

Över hela landet förutses ett omfattande nät av användare. Dit hör statliga institutioner som statens biografbyrå samt företag och institutioner som söker för speciella ändamål.

En relativt stor användning kan förutses på utbildningsområdet. Mer än 200 terminaler för sökning i det centrala dataregistret finns redan vid landets högskolebibliotek. En lämplig terminal för lågfrekventa användare kostar idag ca 8000 kr. Ungdomsskolan och förskolan bör få tillgång till registret via AV-centralerna eller folkbiblioteken.

Ett centralt register i form av en databas kan ge betydligt bättre pro- graminformation än nuvarande manuella system med tryckta kataloger och registerkort. Möjligheter finns hela tiden att komplettera och förbättra informationen — t.ex. med censurnoteringar och granskningsutlåtanden. Genom ett söksystem med nyckelord kan man uppnå mycket stor flexibili- tet i användningen.

Vi föreslår att registret inordnas i ALB:s organisation, men därvid bör andra intressenters insyn och inflytande diskuteras. Man kan t. ex över- väga om kommuner och landsting skall bli representerade. Om riksdagen under 1981/82 års riksmöte fattar beslut och ALB ges i uppdrag att verk- ställa detta, kan uppbyggnaden av registret påbörjas den 1 juli 1982. Vi förutsätter att databasen skall kunna tas i bruk ett år efter det att ALB påbörjat sitt uppdrag och föreslår en inledande uppbyggnadsperiod om 10 år. Intialkostnaden det första året beräknas till ca 800000 kr. (i 1980 års priser) och den årliga driftkostnaden därefter till ca 610000 kr. Inga av- gifter bör tas ut av producenter och distributörer för själva registreringen av programinformationen. För dem som utnyttjar registret genom att ta ut information föreslår vi dock en användaravgift om förslagsvis 1 kr. per transaktion.

• Sida 138
•  Original

Prop. 1981/82: 111 138 14 Uppföljning av medieutvecklingen

Enligt våra direktiv bör vi pröva om det behövs en fortsatt bevakning av utvecklingen på medieområdet även efter det att vårt utredningsarbete är slutfört. Eftersom det som sker på videogramområdet endast är ett led i framväxten av ett nytt mediesamhälle, skulle det dock vara otillräckligt att enbart behandla frågan om en fortsatt uppföljning av videogramutveck- lingen. Vi diskuterar därför samhällets behov av att skaffa överblick över takten och tendenserna i det nya mediesamhällets framväxt för att därige- nom kunna ange riktningen i en samlad mediepolitik. Den bevakning av den snabba och tidvis dramatiska utvecklingen på medieområdet som i dag sker från samhällets sida är emellertid splittrad på flera organ som följer utvecklingen på skilda områden. En samordning behövs.

Vi anser det därför önskvärt att samhället skapar ett organ som har till uppgift att följa och informera om utvecklingen på medieområdet, inom av regeringen angivna ramar göra utredningar, initiera forsknings- och ut- vecklingsarbete samt formulera förslag om tillämpningen av de riktlinjer för samhällets insatser på medieområdet som statsmakterna kan komma att fastställa. Det ligger dock utanför vårt uppdrag att föreslå hur ett sådant organ skall vara sammansatt och hur det skall arbeta. Därför har vi inte heller kunnat bedöma hur stor personal som kan erfordras. I våra övervä- ganden har vi dock utgått från att storleken på dess kansli närmast bör vara jämförbart med ett kommittékansli.

Det är önskvärt att beslut snarast fattas om formerna för samhällets uppföljning av medieutvecklingen. Det kan lämpligen ske i samband med regeringskansliets behandling av vårt och övriga medieutredningars betän- kanden.

15 Kostnader och finansiering

Det är av flera skäl svårt att göra preciserade beräkningar av kostna- derna för de förslag som vi lägger fram. Dels visar teknikkostnaderna på mikroelektronikens område en tendens att sjunka relativt snabbt. dels får man utgå från att personalkostnaderna kommer att öka. dels är det svårt att förutsäga vilken omfattning exempelvis biblioteksdistributionen av vi- deogram kommer att få, dels blir kostnaderna för såväl biblioteksdistribu- tion som medieverkstäder beroende av lokala ambitioner. Alla dessa fakto- rer påverkar kostnaderna.

I avsnitt 15.2 diskuteras finansieringsformerna. Enligt vår mening kan man pröva möjligheterna att avgiftslinansiera utlåning. kanske också ka- beldistribution av videogram från bibliotek. Därigenom skulle videogram- verksamheten under vissa förutsättningar kunna bli självfinansierandc. Användningen av videogram inom bibliotekets lokaler bör däremot vara avgiftsfri.

• Sida 139
•  Original

Prop. 1981/82:111 139

Själva uppbyggnaden av biblioteksdistributionen (se avsnitt 9.4) torde i nuvarande trängda ekonomiska läge bli alltför betungande för flertalet kommuner. Kulturpolitiska skäl talar för att staten tar ansvaret för upp- byggnaden av systemet — dvs. kostnaderna för investeringar och drift under första verksamhetsåret — mot att resp. kommun åtar sig den fortsat- ta driften under ett visst antal år. Det statliga bidraget skulle kunna admini- streras av statens kulturråd.

Uppbyggnaden av det i kapitel 13 föreslagna centrala registret bör finan- sieras av staten. Driften kan delvis finansieras genom avgifter av dem som använder registret genom att ta ut information. Anmälan av bildprogram till registret bör dock vara kostnadsfri.

Kostnaderna för försöksversamheten med medieverkstäder (se kapitel 11) bör delas mellan olika finansiärer. Staten bör svara för hälften av kostnaderna. Återstoden kan delas mellan landsting. kommuner och lokala organisationer.

När det gäller distributionen till svenskar utomlands (se avsnittt 9.6) bör kostnaderna för framtagning av TV-program från SVT belasta radiofon- den. Utlandsdistribution genom statliga myndigheter med verksamhet ut- omlands bör finansieras inom budgetramarna för resp. myndighet. Till ideella organisationer bör ett engångsbidrag för videoutrustning på högst 10000 kr. per visningsplats kunna utgå. Bidraget bör administreras av statens kulturråd i samråd med utrikesdepartementet och skolöverstyrel- sen.

I princip anser vi att de förslag som vi lägger fram bör finansieras genom anslag i statsbudgeten för kultur- och utbildningsändamål. Enligt tilläggs- direktiv får vi inte föreslå köstnadskrävande reformer. om vi inte samtidigt kan redovisa hur de kan finansieras. En möjlighet till finansiering kan vara att införa avgifter på videospelare, oinspelade kassetter eller programbä- rande videogram. Den norSka regeringen har föreslagit införande av en avgift om l7.5% på apparatur för in- och avspelning av ljud och bild fr.o.m. den ljanuari 1982 och en motsvarande avgift på ljud— och video- kassetter något senare. Om en avgift av samma storlek på videospelare införs i Sverige kan den beräknas ge statsverket en inkomst på 105 milj. kr. vid en årlig försäljning av 150000 videospelare (dvs. något mer än vad branschen räknar med att sälja ;under 1981). Vid en försäljning av 300000 spelare kan tillskottet bli ca ZIijiljoner.

Eftersom det finns olika ändamål på det kulturpolitiska området. för vilka finansiering genom avgifter övervägs. kan det möjligen vara lämpligt att samordna alla dessa avgifter i en fond, som används för att täcka angelägna ändamål på ljud- och bildområdet vid sidan av radions och televisonens verksamhet.

Ledamoten Anders Björck har avgett reservation mot kapitel 15.

• Sida 140
•  Original

Prop. 1981/82: 111 140

Sammanställning av remissyttranden över videogram- utredningens betänkande (SOU 1981:55) Video

Flertalet remissinstanser är ense med utredningen om att de mål och riktlinjer som samhället ställer upp för kulturpolitiken i allmänhet också bör gälla för videogramområdet. Ett passivt konsumerande av olika medier får dock inte ersätta mänsklig gemenskap och aktiv lokal kultur— verksamhet. Medieutbildning i skolorna är en viktig fråga liksom effektiva motåtgärder för att skydda barn och ungdom mot videogram med porno- grafi och grovt våld.

I drygt hälften av remissvaren framförs allmänt kritiska synpunkter på videogrammen. Många remissinstanser, bl.a. Svenska Journalistfr'irbim- det och flera av de kristna sammanslutningarna. är kritiska till att det i Sverige inte finns en mer samlad mediepolitik. Evangeliska_fosterlandsstif- relsens ungdom anför att man i dag bara kan konstatera att videogrammen är här. Kritikerna får nöja sig med att inrikta sig på att försöka begränsa videogrammens negativa verkningar.

SVT anser att video är en väsentlig komplettering till etermedieverksam- heten. Mot bakgrund av såväl tillgänglighetskravet som kvalitetskravet avser SR att förstärka det egna utbudets konkurrenskraft och samtidigt motsvara det kulturpolitiska ansvar som koncernen har på ljud- och bild- området. '

Svenska Musikerförbundet konstaterar att en nationell produktion av video kan leda till konstnärlig förnyelse men att kostnaderna blir höga. SIL, Riksförbundet Hem och Skola m.fl. menar att ett nordiskt samarbete bör eftersträvas inom det mediepolitiska området. Medborgarskolan anser att utredningen borde ha sett mer positivt på olika former av internationellt samarbete, som är en nödvändighet för att till acceptabla kostnader produ- cera "smala" program.

Statens kulturråd vill i likhet med utredningen framhålla att video inte alltid måste vara ett massmedium och att ansträngningar bör göras för att ta till vara videons möjligheter som fåtalsmedium.

F olkbiblioteksutredningen och F ilmCentrum konstaterar att utredningen ägnat mer uppmärksamhet åt det tekniskt möjliga beträffande videogram- men än åt det socialt önskvärda.

Flera remissinstanser, däribland KLYS. Landstingsförbundet och Svenska Teaterförbundet anser att utredningen präglas av en övertro på videogrammens positiva användbarhet för att uppfylla de kulturpolitiska målen och att den saknar en koppling till andra medier och till kulturlivet i stort.

SAF, Föreningen Sveriges F ilmproducenter och Sveriges F ilmutlzyrare- förening ansluter sig till den kritik som utredningsledamoten Anders Björck framför i sin reservation till avsnitten 3.2. 3.3 och 3.4.

• Sida 141
•  Original

Prop. 1981/82: 111 141

Ett antal remissinstanser bl. a. samhällsvetenskapligafakultetsnämnden vid Umeå universitet, SIL, statens kulturråd, SACO/SR, Malmö biblio- teksnämnd, FilmCentrum och Svenska Läkaresällskapet menar att utred- ningsförslagen uppvisar en påfallande uddlöshet när det gäller att komma till rätta med de negativa verkningarna av videotekniken. De efterlyser konkreta förslag till reglerande åtgärder. En vanlig åsikt bland dessa remissinstanser är att lagstiftning eller andra åtgärder för att hindra produktion och spridning av videogram och filmer. som innehåller våld eller andra förnedrande och förråande inslag, inte är oförenlig med yttran- defrihetsintresset.

När det gäller ingrepp mot videotekniken som sådan anser hovrätten [ Västra Sverige att det inte i något fall är förenligt med regeringsformens regler om yttrande- och informationsfriheterna att ingripa mot en viss kommunikationsteknik därför att den ofta begagnas för att förmedla fram- ställningar med brottsligt innehåll. än mindre därför att den begagnas för att sprida uppfattningar eller attityder som man ogillar. Ingripandena bör alltid riktas mot framställningarna som sådana. Liknande synpunkter fram- förs av bl. a. RRV, SAF. IFPI och Föreningen Sveriges F ilmproducenter.

SAF, KLYS, SR, S VT. Svenska Musikerförbundet samt Medborgarsko- lan instämmer med utredningen när den avvisar tanken på ett licens- system. En sådan åtgärd skulle innebära ingrepp i informations-. närings- och yttrandefriheterna. Mot utredningens ställningstagande vänder sig ett stort antal remissinstanser, bl. a. socialstyrelsen, statens kulturråd. barnfilmrådet, Svenska kommunförbundet. LO och TC 0, med motivering- en att ett effektivt system måste införas i syfte att hindra spridning av våld och pornografi. En huvuduppfattning hos dessa remissinstanser är att antingen ett licenssystem eller förhandsgranskning måste komma till stånd. De kulturpolitiska målen skulle kunna utgöra en grund för ett sådant system. TCO anser att förutsättningarna för ett licenssystem bör utredas ytterligare.

Utredningen är av den uppfattningen att något förbud mot videoskiv- tekniken inte bör införas. Detta ställningstagande noteras av SAF med tillfredsställelse. Liknande åsikter framförs av SIL. IFPI och NBV. De flesta remissinstanser menar att videokasettekniken med dess fördelar som tvåvägsmedium kommer att behålla en framträdande roll på marknaden och att hotbilden och videoskivans utbredning på marknaden därför är något överdimensionerad. SVT avviker från denna åsikt och menar att videoskivan kommer att utgöra ett mer betydelsefullt medium än vad utredningen tror. Några remissinstanser, däribland CUF . Västerbottens lärts landstings utbildnings- och kulturnämnd, SMU och Sveriges Kristna Ungdomsråd förordar videokassettsystemet och betonar att olika möjlig- heter till åtgärder bör utredas för att styra utvecklingen bon från video- skivtekniken.

Utredningen ställer sig negativ till ett förslag om obligatorisk förhands-

• Sida 142
•  Original

Prop. 1981/82:111 142

granskning av samtlig videogramproduktion för såväl offentligt som privat bruk. Detta, menar utredningen, skulle innebära inskränkning i yttrande- friheten. I stället förespråkar utredningen ett förfarande där spridning eller visning av film eller videogram i strid mot befintlig samt kommande lag- stiftning på området beivras genom åtal i efterhand. Denna åsikt delas av hovrätten i Västra Sverige. RRV. rektorsämbetet vid Uppsala universitet, SAF . IFPI. Föreningen Sveriges Filmproducenter. Sveriges filmuthyrare- förening. Östergötlands läns landstings utbildnings- och kulturnämnd. LRF samt Västerbottens läns landstings utbildnings- och kulturnämnd. Mot utredningens förslag vänder sig flertalet remissinstanser och betonar vikten av att effektiva åtgärder införs på detta område. Här förespråkas antingen förhandsgranskning eller ett licenssystem i syfte att komma till rätta med spridningen av våld och pornografi i videogram. Bland dessa remissinstanser kan nämnas JK, socialstyrelsen. SÖ. statens kulturråd. barnfilmrådet, Svenska kommunförbundet. LO. TCO, SACO/SR och samtliga de ungdoms-organisationer och kristna organisaticmer som har yttrat sig i frågan. Viss kritik har också riktats emot de argument som utredningen anför mot förhandsgranskning. Samhällsvetenskapliga fakul- tetsnämnden vid Umeå universitet anser att program av det här slaget sprider klart antidemokratiska värderingar som står i strid med de demo- kratiska ideal som ligger till grund för yttrandefriheten.

Flertalet av de remissinstanser vilka stöder förslaget om förhands- granskning resp. licenssystem har även påtalat behovet av ansvarig utgiva- re.

JK, RRV och LRF talar för en självsanering av marknaden genom en ordning med etiska regler. Även SR har en positiv inställning till etiska regler och då i kombination med ansvarig utgivare. SR hänvisar i detta sammanhang till SVT:s redan utformade regler på området. Hovrätten i Västra Sverige samt IFPI är skeptiska mot tanken på etiska regler och delar därmed utredningens uppfattning. Hovrätten framhåller att etiska regler endast torde kunna utvecklas inom yrkeskårer med någorlunda samma principer och ideal i vissa grundläggande frågor. En starkt kom- mersiell prägel torde minska utsikterna till framgång på denna väg.

Vissa remissinstanser, däribland statens ungdomsråd, barnfilmrådet och Svenska kommunförbundet, påtalar vikten av att det vilande lagförsla- get om förbud mot spridning av vissa filmer och videogram till allmänheten snarast möjligt antas av riksdagen. Liknande synpunkter framförs även av SÖ, UR, Riksförbundet Hem och Skola m.fl.

Ett flertal remissinstanser bl.a. statens kulturråd. Riksförbundet Hem och Skola. SIL och Vuxenskolan instämmer i vad utredningen säger om positiva insatser. såsom frivillig granskning i syfte att ge kunskap och information åt lärare, föräldrar och ungdomsledare om innehållet i video- gram. Statens kulturråd, statens ungdomsråd och barnfilmrådet anser dock att granskning och information om videogram för barn och ungdom

• Sida 143
•  Original

Prop. 1981/82:111 |43

bör vara en uppgift för barnfilmrådet och inte för en organisation samman- satt av frivilliga intressenter. som utredningen föreslår. Barnfilmrådet och FilmCentrum föreslår i detta sammanhang frivilliga branschorgan för granskning i syfte att stämma av företagens produkter med eventuella licensavtal. Några remissinstanser påtalar i enlighet med utredningen be- hovet av att videogrammen förses med varudeklaration. Unga Örnars Riksförbund vill gå ännu längre genom att kräva lagstiftning om sådan varudeklaration.

Flera remissinstanser ansluter sig till det särskilda yttrandet av ledamö- terna Bladh och Ingelstam, i vilket man föreslår en informationskampanj för opinionsbildning och utbildning om medievåldet och dess skadeverk- ningar.

Flertalet remissinstanser understryker vikten av insatser för att motver- ka tendenserna till koncentration på videogramområdet och instämmer i utredningens förslag att stödja en svensk videogramproduktion för att motverka en alltför stark utländsk makt över marknaden.

KLYS, Svenska Musikerförbundet och Östergötlands läns landstings utbildnings- och kulturnämnd betonar dock att en satsning på videogram- produktion inte får ske på bekostnad av andra kultursektorer.

Statens kulturråd anför att man måste skapa goda möjligheter för en inhemsk videogramproduktion bl. a. för att hävda vår nationella särart på det kulturella området. Man måste därför säkra en "programproduktion inom SVT, inom filmbolagen och i Svenska Filminstitutets regi. men också försöka etablera produktionsmöjligheter utanför dessa. Liknande åsikter framförs även av SIL, LO och LRF. Sveriges Film- och Videoamatörer erbjuder sig verka som länk mellan anslagsgivare och lokala grupper.

TCO anser att kommersiella företag bör ges rätt att mångfaldiga och försälja videogram mot att de samtidigt i avtal förbinder sig att tillhanda- hålla en viss kvot svenska program.

UR påpekar att en produktion för de egna målgrupperna — barn och ungdomar, personal och föräldrar i förskola och skola samt de vuxenstude- rande — inte kan göras ekonomiskt lönsam i Sverige utan förutsätter samhällsstöd.

SAF finner det anmärkningsvärt att utredningen bekymrar sig om ten- denserna till ”en allt allvarligare massmediekoncentration' men inte alls berör den makt över marknaden som representeras av vårt radio- och TV- monopol.

Museernas filmverksamhet behöver ett ekonomiskt stöd konstaterar Riksutställningar. För att få del av Svenska Filminstitutets eller konstnärs- nämndens produktionsstöd för kortfilm måste filmen ha ett konstnärligt värde. Det är helt orealistiskt att tänka sig att "smala” filmer av det slag som behövs i musei- och utställningsverksamheten skulle kunna finansi- eras på det sätt som videogramutredningen föreslår genom en på sikt växande hemvideomarknad. Det är nödvändigt med ett statligt produk-

• Sida 144
•  Original

Prop. 1981/82:11] 144

tionsstöd som kan delfinansiera projekt som museer eller organisationer vill genomföra i samarbete med fria filmare eller producenter. Produk- tionsstödet som inledningsvis bör uppgå till 2milj.kr., kan fördelas av statens kulturråd efter beredning i nämnden för konst. museer och utställ- ningar.

Flera remissinstanser menar att utredningen trots de givna direktiven inte tillräckligt berört videogrammens konsekvenser för barnens me- die situation. Socialstyrelsen. RRV, SÖ, statens ungdomsråd. barn- filmrådet, Sveriges Kristna Ungdom. SMU och Svenska Läkaresällskapet är kritiska mot utredningen på denna punkt. Enligt ett tiotal remissinstan- ser, däribland socialstyrelsen. statens kulturråd och statens ungdomsråd borde utredningen ha lagt fram konkreta förslag. Flera andra bl.a. barn- filmrådet och Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur instämmer i det särskilda yttrande beträffande barnen och videogrammen som avgivits av Margareta Ingelstam.

I flera yttranden, bl.a. från SÖ. Landstingsförbundet. SVT. Svenska Missionsrådet och NBV påpekas att ytterligare forskning och uppföljning behövs. Ett stort antal remissinstanser hävdar emellertid att redan tillgäng- liga resultat klart pekar på de negativa effekterna av alltför stor konsum- tion av TV-program. Till dessa hör bl.a. SÖ. statens ungdomsråd. barn- filmrådet. Landstingsförbundet, Sveriges Kristna Ungdomsråd. FilmCen- trum och Svenska Läkaresällskapet. .

Flera remissinstanser, bl. a. RRV, SÖ. UR och NBV efterlyser förslag till åtgärder som innefattar information riktade mot föräldrarna. oftast i samarbete med skolan. Andra. bl. a. statens kulturråd, SR. Svenska Mis- sionsrådet och SAB, pekar på skolans roll för att göra barnen till kritiska mediekonsumenter. Ytterligare en grupp yttranden för fram vikten av att erbjuda ungdomar alternativ sysselsättning. Till dessa hör social_s'_t_i-'relsett. statens ungdomsråd. Förbundet Vi Unga. Unga Örnars Riksförbund. SKU. Svenska Ungdomsringenför Bygdekultur och SAB. Statens kultur- råd pekar på faran av att ökad hemkonsumtion av videogram innebär ett hot mot den visning av barnfilm som sker inom olika organisationer. SVT pekar på att barnprogram av god kvalitet fungerar som en konkurrent till videogram.

Flertalet av de remissinstanser som kommenterat kapitlet om invand- rarna och videogrammen delar i stort sett utredningens synpunkter om videogrammens betydelse för invandrargrupper och andra etniska mi- noriteter. SÖ understryker betydelsen av videogram i invandrarundervis- ningen. TPB betonar vikten av talböcker på invandrarspråk. Till viss del skulle detta kunna tillgodoses med ljudradioprogram från invandrarnas hemländer.

Statens kulturråd. massmedieseminariet vid Göteborgs universitet. S ve- riges frikyrkoråd/Frikyrkliga Studieförbundet och SAB framhåller bibliote- ken som lämplig förmedlingskanal av videogram för invandrare genom den inarbetade verksamheten med böcker på invandrarspråk.

• Sida 145
•  Original

Prop. 1981/82: 111 145

SIL har i sin anslagsframställning för budgetåret l982/83 begärt medel för inrättande av en särskild rikscentral för pedagogiska hjälpmedel för minoritetsspråks- och invandrarundervisningen. där forskning skulle kun- na bedrivas bl. a. om vilka förhållanden som påverkar olika invandrargrup- pers sätt att uppfatta ljud och bild. Beträffande samerna måste man få till stånd en programproduktion i samverkan med de övriga nordiska län derna.

Statens invandrarverk föreslår att det av verket administrerade presstö- det utvidgas till att omfatta även andra medier. Reglerna för stöd åt närradio- och videoverksamhet bör utformas så att det i första hand utgår till språkgrupper som inte har tillgång till andra massmedier av betydelse i Sverige. Invandrarpolitiska kommitten anser att det är angeläget att in- vandrarnas särskilda behov klarläggs. Kommittén är beredd att medverka i den av utredningens föreslagna översynen av behovet av samhällsinsatser också på videoområdet för att bättre tillgodose invandrarnas utbildnings-. informations- och kulturbehov.

_Några remissinstanser, däribland barnfilmrådet, statens ungdomsråd och Malmö biblioteksnämnd. är kritiska mot utredningens odelat positiva inställning till videogrammens roll i utbildningen. Videon kan inte ersätta de konkreta sinnliga erfarenheter som barn gör i direkta studier _av verkligheten. Man är också tveksam till vad som sägs i utredningen om bildmedierna som värdefulla motivationsskapare och tror snarare att videogrammen kommer att gynna de redan välmotiverade i stället för de lågpresterande eleverna i skolan. Vidare vill man framhålla att videogram- användningen inte får ersätta eller begränsa undervisningen och träningen av färdigheter i muntlig och skriftlig framställning. Urvalet av videogram i undervisningen bör göras mycket noggrant. varvid bl.a. elevernas kon- sumtion av rörlig bild på fritiden bör beaktas.

Utredningen betonar vikten av nationell produktion av videogram för utbildningsområdet. UR:s samlade ansvar för produktion av ljud- och bildprogram kan mycket väl tänkas vidgas till att. i högre grad än nu. även gälla produktion direkt för videogram i samarbete med skolor och studie- förbund. Detta ställningstagande hälsas med tillfredställelse av SIL. UR. Medborgarskolan samt SÖ. Den senare remissinstansen föreslår även att en översyn av UR:s verksamhet kommer till stånd. Härvid bör behovet av TV/videogram inom kommunala vuxenutbildningen och arbetsmarknads- utbildningen samt målgrupper inom invandrar-, handikapp- och yrkesun- dervisningen beaktas.

SÖ föreslår en ändring av nuvarande regler för det statliga produktions- stöd som finns för framtagning av läromedel och videogram inom bristom- råden. Nuvarande regler medger inte att produktionsstöd ges till redan producerade läromedel. Detta produktionsstöd bör även omfatta bidrag för friköp av redan producerade videogram, menar SÖ.

Det är utredningens bestämda uppfattning att elever på gymnasienivån

10 Riksdagen 1981/82. I sant!. Nr 111

• Sida 146
•  Original

Prop. 1981/82:11] 146

bör få fortsatt undervisning i både bildframställning ocn bildkunskap. Denna uppfattning delas av de flesta remissinstanser bl. a. RRV, barnfilm- rådet. SR, UR, Riksförbundet Hem och Skola och Svenska Filminstitutet. Man framhåller dock att denna undervisning borde vara självklar på samt- liga nivåer inom utbildningen.

Utredningen pekar på behovet av en förändrad grundutbildning för olika lärarkategorier och föreslår att UHÄ ges uppdraget att göra en översyn på detta område. De flesta remissinstanser tillstyrker utredningens förslag samt poängterar de behov som de nya bild/ljud medierna aktualiserar. UHÄ är berett att, i samband med en förändring av lärarutbildningen med anledning av en kommande proposition om denna i utbildningsplanearbe- tet beakta utredningens uppfattning.

Vidare framhåller utredningen angelägenheten av att uppdraget till UHÄ även bör omfatta en intensifiering av forskningen och det pedagogiska utvecklingsarbetet på bildområdet. UHÄ. samt de universitet och högsko- lor som yttrat sig i frågan instämmer i utredningens uppfattning. Rektors— ämbetet vid Stockholms universitet vill i detta sammanhang förorda sam- verkan mellan olika intressenter. exempelvis SVT. UR. dramatiska institu- tet och läromedelscentralerna.

Utredningen föreslår inga särskilda resurser för fortbildning på detta område men understryker ändå kraftigt att fortbildning i bildkunskap bör ges hög prioritet vid genomförandet av Lgr 80. Många remissinstanser beklagar att inga särskilda resurser föreslås men instämmer i övrigt med utredningen.

Rektorsämbetet vid Stockholms universtitet anser att behovet av fort- bildning även bör omfatta andra personalkategorier än dem utredningen nämner. exempelvis. med avseende på högskolans behov. högskolans lärare. forskare. informationsansvariga m.fl. Liknande åsikter förs fram bl. a. från dramatiska institutet och Medborgarskolan.

Barnfilmrådet efterlyser bättre samordning av fortbildningsresurserna samt ökat centralt ansvar för produktionen av läromedel vad gäller fort- bildning av lärare.

Utredningen anser att program från SVT kan vara av mycket stort värde i olika utbildningar. Det är därför utredningens förhoppning att de på gående förhandlingarna om förslag till avtal som skulle innebära generellt tillstånd att spela in Svenska TV-program för undervisning snarast leder till resultat. I denna förhoppning instämmer SIL. KLYS. SR. SVT. SR. SÖ m.fl. SÖ utgår ifrån att kostnader förknippade med ett sådant avtal icke skall drabba utbildningsanordnarna.

Utredningens förslag beträffande di strib utio ne n av vid e og ram stöds generellt av Västerbottens lärts landstings utbildnings- och kultur- nämnd. Unga Örnars Riksförbund och Missionssällskapet Helgelseför- bundet.

KLYS motsätter sig att SVT går in på videomarknaden på kommersiell

• Sida 147
•  Original

Prop. 1981/82: 111 147

grund. I stället bör SVT:s program av god kvalitet tillhandahållas till lägsta möjliga pris.

TCO och Svenska journalistft'irbundet påpekar att de av SR anställda upphovsmännen beslutat att upplåta rättigheter för att radio och TV— program skall kunna utnyttjas som videogram.

Riksutställningar anser att det skulle vara av oskattbart värde för mu- seerna att få en möjlighet att arbeta med de kulturhistoriska program samt konst- och naturfilmer som finns hos SVT och SR. Innan problemen med upphovsrätterna är lösta bör program kunna friköpas för användning inom begränsade verksamhetsområden där riskerna för missbruk är små.

Flera remissinstanser påpekar vikten och behovet av att TV-program- men från SVT och SR görs tillgängliga i form av videogram. men fram- håller att rundradion och den reguljära televisionens verksamhet måste prioriteras.

TPB finner det ytterst angeläget att även frågan om att utnyttja ljudradio- program som fonogram uppmärksammas.

Statens kulturråd och KL YS anser att samhället bör bidra till distributio- nen av filmer från enskilda filmare och mindre produktionsföretag.

Utredningen lägger fram tre olika förslag om hur videogramdistribu- tionen av SVT:s och UR:s program skall organiseras. Statens kulturråd, LO, LRF och NBV förordar utredningens tredje förslag, att ett nytt företag med folkrörelseanknytning bildas utanför SR. Ett sådant företag skulle enligt kulturrådet vara lämpligt med tanke på behovet av samhälleliga insatser för distributionen av fonogram. NBV understryker nödvändighe— ten av att även folkrörelser som i dag inte har egen medieverksamhet knyts till företaget.

TC 0 och Svenska Journalistförbmzdet anser inte att SVT skall distribue- ra videogram enligt reglerna i avtalet med staten om TV-sändningar utan efter vanliga publicistiska principer och under eget ansvar. Även SVT betonar att det skall vara styrelsen för SVT och bolagets verkställande ledning som skall ha ansvaret för denna verksamhet men menar att avtalet med staten skall vara styrande.

Statens kulturråd anför att det inte är möjligt att bedriva den av utred- ningen föreslagna försöksverksamheten med distribution av kvalitetsvi- deogram inom rådets utredningsprojekt om staten och kulturen. eftersom detta projekt avslutas nästa år. De av utredningen föreslagna överläggning- arna mellan folkrörelserna och kulturrådet om smalfilms- och videodistri- bution torde från statens sida lämpligen handhas av en av regeringen utsedd förhandlingsman.

Statens kulturråd och Svenska Filminstitutet pekar på det landsomfat- tande distributionsnät som Svenska Filminstitutet byggt upp genom Bio 16 — projektet. Genom detta nät kan man effektivt och lönsamt distribuera även videogram i stället för att bygga upp en helt ny verksamhet utan sakkunskap. internationellt kontaktnät etc.

• Sida 148
•  Original

Prop. 1981/82: 111 143

IFPI konstaterar att det finns ett stort antal distributörer som är väl lämpade att handha distributionen av bl. a. TV-program till sannolikt lägre pris än en statlig distributionsorganisation.

Utredningens förslag om videogramdistribution via bibliotek förordas av ett trettiotal remissinstanser, bl.a. RRV. statens kulturråd, UHÄ, statens ungdomsråd. barnfilmrådet, SAF. SR. SVT och TCO.

Yttrandef'rihestutredningen anser att videogram som vänder sig till en smal publik inte har så stora möjligheter att göra sig gällande i det normala. kommersiella distributionssystemet. Ett offentligt engagemang i spridning av kvalitetsprogram och udda program framstår som en viktig angelägen- het om man vill tillgodose önskemålen om ett brett utbud och en stor valfrihet.

Barnfilmrådet stöder utredningens förslag. under förutsättning att bib- liotekspersonalen tillförsäkras en fortbildning. men framför ändå farhågor att videogram på bibliotek kanske kommer att nå främst dem som redan tidigare söker sig till ett mera kvalitativt inriktat kulturutbud. Liknande åsikter förs fram av bl. a. socialstyrelsen.

FilmCentrum anser att om en alternativ distribution skall kunna fungera som en motvikt till den kommersiella distributionen måste den vara kopp- lad till en aktiv handling. t. ex. användas inom olika gruppverksamheter på fritidsgårdar, skolor och bibliotek samt inom föreningslivet.

Några remissinstanser. bl.a. folkbiblioteksutredningen. TC 0. Sveriges författarförbund och Härnösands kommuns kulturnämnd poängterar pro- blemen med trångbodda bibliotek som saknar lämpliga samlingslokaler och utbildad personal för visning av video.

IFPI konstaterar att en eventuell utlåning till allmänheten från bibliote- ken måste vara omgärdad med särskilda restriktioner för att missbruk av programmen skall förhindras. Erfarenheten visar att avtal där låntagaren förbinder sig att inte kopiera, knappast har någon avskräckande effekt. Det är vidare felaktigt att med hjälp av statliga subventioner förskjuta hela den upphovsrättsligt grundade situationen på videomarknaden. Detta kan med- föra att SVT, filmbolag eller fristående videobolag utsätts för illojal kon- kurrens från bibliotek som offentligt visar programmet.

Ett femtontal remissinstanser bl. a. SACO/SR, UR och Sveriges Film- ttthyrareRirening är tveksamma eller direkt negativa till att distribuera videogram via bibliotek.

Flera remissinstanser. bl. a. socialstyrelsen, barnfilmrådet, KLYS. Sve- riges Författarförbund, Malmö biblioteksnämnd och Borås kommuns kul- turnämnd påpekar vikten av att en satsning på videogram inte får inverka menligt på bibliotekens bokbestånd eller annan kulturverksamhet. DIK- förbundet anser att om andra medier än boken skall prioriteras så skall man sätta musik, konst och mikrofilmer i första rummet. Biblioteken kan dock förmedla. samt i mån av utrymme. visa videogram.

Utredningens förslag till hemlån av videogram från biblioteken kan ej

• Sida 149
•  Original

Prop. 1981/82: 111 149

realiseras f.n. anser Svenska kommunförbundet och avvisar bestämt ett statsbidragssystem, som endast syftar till att stimulera kommunerna att bygga ut en verksamhet, och som därefter avvecklas. Förslaget är ej förenligt med statsmakternas krav på dämpning av den kommunala volym- expansionen. Flera praktiska problem är inte heller berörda av utredning- en t.ex. utrymmcsbristen i åtskilliga bibliotek. kraven på underhåll och kostnader för ett kravsystem med tätare krav än för böcker på grund av ett litet titelbestånd. Visning av videogram på bibliotek kan dock vara en lämplig verksamhet. AV-centralerna. som har teknisk utrustning och tek- niskt kunnig personal. skulle kunna bli basen för en lokal distribution med biblioteken som komplement. AV—centralerna distribuerar redan 16 mm- film och kommer även i fortsättningen att distribuera program till skolor- na.

UR menar att folkbiblioteken och AV-centralerna tillsammans kunde bilda ett finmaskigt distributionsnät över hela landet. AV-centralerna är en unik resurs för mottagning. kopiering och distribution av etcrsända pro- gram. Detta skulle kunna nyttjas av hela utbildnings- och kulturområdet. Liknande åsikter framförs av DIK-förbundet. LO. Svenska musikerför- bundet. Medborgarskolan, kulturnämnderna i Luleå. Härnösands och Borås kommuner, Kontnzunsamköp samt Studieförbundet Vuxenskolan.

LO anser det vidare vara önskvärt med ett vidgat samarbete mellan AV- centralerna, biblioteken, föreningslivet, Bio Kontrast och Barnens Bio Kontrast. Kommunsamköp konstaterar att AV-centralerna måste kom- pletteras med en riksdistribution och framhåller att man själv sedan år 1975 bestritt sådana riksfunktioner och är redo att göra så även i framtiden.

Landstingsförbundet har inget att invända mot att videogram kan lånas genom biblioteken. Tidigare resultat av utlåning av andra medier på biblio- tek har dock varit föga uppmuntrande. Därför kan försäljning via t.ex. Pressbyrån vara ett bättre alternativ. Liknande åsikter framförs av HCK . som även anser att de förslag till distributionsformer som Bladh och Ingelstam presenterat är en bra utgångspunkt för alternativa distributions- vägar.

Flera remissinstanser, bl.a. fblkbiblioteksutredningen och Luleå kom- muns kulturnämnd påpekar att ett flertal bibliotek under de senaste åren har avvecklat sin fonogramverksamhet för att den inte givit de effekter man trott sig kunna nå när verksamheten startades.

Svenska Musikerförbundet vill betona att införande av ”tittarhörnor” o.dyl. ej får ske på musikrummens eller musikområdets bekostnad. I stället bör man pröva videografer eller mediekafe'er för visning av video- gram.

Sveriges Författarförbund konstaterar att videogrammen kan ta resurser från biblioteken. som redan nu har svårigheter att kunna köpa litteratur. Videogramvisningen bör dessutom inte förläggas till biblioteken om den övriga verksamheten därigenom störs. Det vore bättre både lokal- och

• Sida 150
•  Original

Prop. 1981/82: 111 150

funktionsmässigt om videogramverksamheten förlades till Folkets hus. medieverkstäder eller liknande. Liknande åsikter framförs av Jönkt'ipings läns landsting och Borås kommuns kulturnämnd.

Det är direkt olämpligt att biblioteken satsar på videogram för barn, anser några remissinstanser bl. a. statens kulturråd och DIK-förbundet. [ detta instämmer SAB:s specialgrupp för barn- och tonårsverksamhet som menar att varje ökning av barns TV-tittande utöver det halvtidsarbete de redan nu lägger ner framför TV-rutan måste betraktas som en katastrof för barnen. Man skall satsa på bra barnböcker åt alla barn och inte låna ut ] videogram, även om än dessa är aldrig så kvalitativt högtstående.

Hovrätten [ Västra Sverige. socialstyrelsen. televerket. DFI. Lands- tingsförbundet. Sveriges fllnt- och videoamatörer och Svenska Teaterför- bundet stöder utredningens förslag angående utsändningar av videogram från bibliotek via kabel. Hovrätten i Västra Sverige anser att principiella skäl talar för att man avstår från koncessionstvång. Ett censurförbud bör gälla, men också ett skadeståndsansvar för den som driver trådsändning av videogram. Televerket är mycket intresserat av att delta i en försöksverk- samhet med kabeldistribution. DFI betonar betydelsen av att en tvåvägs- kommunikation anordnas redan från början vid sändningar via kabel.

RR V, TPB. statens tmgdontsråd, folkbiblioteksutredningen. SR. SVT, UR. FilmCentrum. LRF , Sveriges F örjattarförbund. Borås kommuns kul- turnämnd och Malntö biblioteksnäntnd är negativa till utsändningar via kabel. RRV och statens ungdomsråd förordar att man först utvärderar den försöksverksamhet som pågår. SVT och UR påpekar att kabeldistribution är att betrakta som ett nytt medium och denna fråga måste beslutas i ett större sammanhang.

Borås kommuns kulturnäntnd och Sveriges Författarförbund konstate- rar att kabeldistribution av videogram inte på ett naturligt sätt kan kopplas ihop med biblioteksverksamheten. Det finns även lokalmässiga. ekonomis- ka och administrativa hinder. Enligt Svergies Författarförbund kan det vara lämpligare att göra kommunerna till huvudmän för verksamheten.

TCO och Svenska Journalistförbundet anser att sändningsrätt via kabel- TV till bostäder endast bör tillkomma programföretag.

Utredningens förslag att som central organisation för distributionen av videogram till biblioteken förorda Bibliotekstjänst stöds av SIL. Biblio- tekstjänst AB. landstingen i Gävleborgs och Kopparbergs län samt Malmö biblioteksnämnd.

Bibliotekstjänst AB anför att de arbetsuppgifter utredningen hänför till en central organisation såsom urval, inköp. information. orderbehandling. biblioteksutrustning. katalogisering och distribution ligger helt naturligt inom Bibliotekstjänsts arbetsområde. Upphovsrättslig klarering och sam- ordning av nordiskt programutbyte liksom upprätthållande av datorstött fjärrlånesamarbete kan också handläggas av Bibliotekstjänst. men kan knappast finansieras med intäkterna från videogramförsäljningen utan

• Sida 151
•  Original

Prop. 1981/82:11] 151

måste bekostas med statliga anslag. Man är därvid beredd att diskutera bildandet av ett särskilt dotterbolag eller ett statligt engagemang i företa- get. Det krävs också att man får tillgång till programmen direkt från programföretagen med de upphovsrättsliga frågorna lösta.

Enligt UHÄ och högskolan iBorås torde det vara svårt att utöka under- visningen om video i biblioteksutbildningen utan att allvarligt reducera kvaliteten i utbildningen på andra områden. När det gäller behovet av fort- och vidareutbildning av biblioteksanställda skulle en kurs kunna anordnas, som utöver videogram också omfattar annan bildkunskap, fonogram och andra AV-medier.

ALB. SÖ och Svenska Missionsrådet instämmer i utredningens förslag att låta Bibliotekstjänst AB handha distributionen av videogram till svens- kar utomlands.

HKF däremot anser att distribution av kassetterade SVT-program inom landet och till svenskar utomlands har helt olika syften och att de centrala funktionerna därför inte bör samordnas för de båda användningsområde- na. Av detta skäl vill HKF avvisa förslaget om att låta Bibliotekstjänst handha de centrala uppgifterna även för utlandsdistributionen. För den egna verksamheten kan HKF inte acceptera införandet av en ny länk i den urvals-, produktions- och distributionskedja som har visat sig fungerat bra. Däremot samarbetar man gärna med andra användarinstitutioner inom utlandsdistributionen, eftersom programmen utan tekniska problem eller försämringar kan kopieras i betydligt större antal än vad som täcker handelsflottans behov.

Svenska Utlandsskolors förening motsätter sig utredningens förslag om utlandsdistribution via bibliotek och föreslår i stället att beställningar och distribution till utlandsskolorna samordnas. förslagsvis från en AV-central i Stockholm. Göteborg eller Malmö. Vid denna central bör ingående kun- skaper finnas om tullfrågor, censurbestämmelser etc. för de olika län- dema.

Flertalet remissinstanser som berört frågan om vid e 0 g r a m m e n o 0 h d e h a n d i k a p p a d e däribland socialstyrelsen. TPB, SVT. HCK. UR. statens handikappråd, Unga Örnars Riksförbund och Svenska Missionsrå- det instämmer i utredningens allmänna överväganden. De flesta framhåller videons betydelse när det gäller att stimulera de utvecklingsstörda och tillgodose deras behov av information och utbildning.

Barnfilmrådet menar dock att utredningens förhoppningar att video- grammen skall kunna bryta fysiskt och psykiskt handikappades isolering är betydligt överdrivna. Liknande synpunkter framförs av statens ungdoms- råd.

SIL och statens handikappråd påpekar att utredningen inte behandlat de rörelsehandikappades behov av videogram. SIL menar att videon även för dessa grupper skulle kunna vara ett lämpligt hjälpmedel t. ex. för att inom utbildning och fortbildning visa hur motoriska funktionsnedsättningar ytt- rar sig och hur dessa kompenseras.

• Sida 152
•  Original

Prop. 1981/82:11] 152

TPB och SDR finner det förvånande att utredningen inte på nytt fört fram förslaget om ett väsentligt ökat statsbidrag till SDR:s videoverksam- het och föreslår att bidraget till SDR tas upp till behandling i samband med att ställning tas till utredningens förslag. ABF framför liknande synpunkter samt betonar vikten av att utnyttja SDR:s förvärvade erfarenheter i sådan programproduktion.

Flera remissinstanser är ense med utredningen om att TV-program bör kunna föreligga även i videogramform och om att utbildningsradion bör ha ett Speciellt ansvar för produktion av program som särskilt tar hänsyn till de handikappades behov.

TPB och SDR påpekar att utredningen inte berör frågan om textsättning av TV-program. filmer m.m. som skall överföras till videogram och menar att program från SVT. UR och filmproducenter måste textsättas om döva och hörselskadade skall kunna ta del av dem. Svenska Ungdontsringen för Bygdekultur och Evangeliska Fosterlandsstiftelsens ungdont menar att text-TV bör betraktas som ett tekniskt hjälpmedel för hörselskadade.

Socialstyrelsen anser att det bör övervägas om inte en särskild arbets- grupp skall tillsättas för att se över frågan om resurser för produktion av videogram för handikappade.

TPB och SIL är ense med utredningen om att de erfarenheter, som finns vid RPH-SÄR bör tillvaratas. SIL framhåller särskilt vikten av att RPH- SÄR erhåller tillgång till erforderliga studiolokaler och teknisk utrustning och hänvisar till sitt yttrande över utredningens delbetänkande "De hör- selhandikappade och videogrammen" där SIL föreslog att RPI—l-SÄR skul- le få ansvar för videoproduktionen av läromedel för döva och gravt hörsel- skadade.

TPB framhåller sitt intresse av att delta i arbetet med att utveckla användandet av videogram för handikappade.

Riksförbundet för Döva och Hörselskadade barn är ense med utredning- en om att videoverkstäder bör kunna upprättas på särskolor och folkhög- skolor för intern programproduktion inom handikapporganisationer. RPI—I- SÄR bör även erhålla resurser så att en videogramcentral kan inrättas som kan ge service åt bl. a. specialskolor och hörselklasser.

Socialstyrelsen påpekar nödvändigheten av att samhället redan nu bere- der de handikappade möjlighet att låna eller eventuellt hyra videogram från exempelvis bibliotek. Biblioteksutbudet i denna del bör kostnadsfritt stäl- las till förfogande. TPB och SAB menar att videogram bör kunna förmedlas på samma sätt som talbokskassetter till synskadade.

Utredningens förslag att starta en treårig försöksverksamhet med vi- d e 0 v e rk städ e r på tio orter i landet stöds generellt av flertalet remiss- instanser. däribland statens ungdomsråd. KLYS. UR och Svenska Ung— domsringen för Bygdekultur.

Projektgruppen Kyrka-eterntedia betonar att medieverkstädernas verk- samhet bör ske i samarbete mellan kommuner, folkrörelser. studieförbund

• Sida 153
•  Original

Prop. 1981/82:11] 153

och församlingar. Liknande åsikter förs fram av bl.a. LO, Unga Örnars Riksförbund, Medborgarskolan och Studieförbundet Vuxenskolan.

S verigesIFrikyrkoråd/Frikyrkliga Studieförbundet framhåller folkhög- skolorna som lämpliga samarbetsorgan i den kommunala försöksverksam- heten.

Kulturcheferna i Uppsala och Södertälje rekommenderar att föreningar och organisationer i en kommun bildar en medieverkstadsförening och betalar medlemsavgift. Man anställer två instruktörer för rådgivning. en för ljud och en för bild, en kontaktman för uppsökande verksamhet, en tekniker och en kanslist. TV-produktion från medieverkstaden distribue- ras via lokala TV-sändningar.

Svenska kommunförbundet. Sveriges Filrrt- och Videoamatörer. Kop- parbergs lärts landsting och Förbundet Vi Unga anser inte att medieverk- städerna enbart skall koncentreras på videotekniken utan även 8 mm och 16 mm film bör komma i fråga.

Statens kulturråd, Landstirtgsförbundet. lartdstingert i Kopparbergs och Västerbottens läns utbildnings- och kulturnämnder samt SAB understry- ker AV-centralernas betydelse genom deras tekniska kunnande. som kan utnyttjas vid uppbyggnaden och driften av medieverkstäderna.

Medieverkstäderna skall vara fristående i förhållande till lokala institu- tioner. framhåller FilmCentrum. Vidare bör man stimulera filmare och publik genom kollektiva visningar där man kan förmedla sina reaktioner. Verksamheten bör betalas genom den nya videoskatten. Enligt Luleå och Härnösands korrtmuners kulturnäntnder bör försöksverksamheten helt fi- nansieras av staten. Både Gävleborgs läns landsting och Jämtlands läns landstings utbildnings- och kulturnärrtrtd förklarar sig mycket intresserade av att få en av de föreslagna medieverkstäderna till sina respektive län.

UHÄ anser att dramatiska institutet är den lämpligaste institutionen för utbildning av mediepedagoger.

Filmverkstan i Stockholm har drivit en motsvarande verksamhet inom filmens område. informerar Svenska Filntirtstitutet. Det vore naturligt att överväga en omstrukturering till en film- och videoverkstad. vilket skulle kunna bli ett värdefullt pilotprojekt.

Ett drygt tiotal remissinstanser är tveksamma eller negativa till en för- söksverksamhet med medieverkstäder.

Kostnaderna för verksamheten ter sig orimliga, menar RRV, och före- slår att de filmverkstäder som finns i landet borde kunna användas för detta ändamål. SÖ pekar på svårigheter att utnyttja medieverkstäder för skolor och arbetsmarknadsutbildningen. medan CUF förordar att den sam- hällsägda utrustningen för Videoteknik bör finnas i skolorna och inte i medieverkstäder.

SIL. SAF och LRF avstyrker förslaget om medieverkstäder av statsfi- nansiella skäl. Eventuella medieverkstäder bör enligt LRF finansieras av användarna.

• Sida 154
•  Original

Prop. 1981/82:11] 154

Det finns en tendens mot mer kompakt, lätt och billig utrustning, hävdar Sveriges Radio- och Hentelektrortikleverantörer samt Sveriges Radio- ltandlares Riksförburtd. Videogramtekniken blir därigenom lättillgänglig för enskilda och grupper och behovet av särskilda medieverkstäder för att föra ut videon till folket blir inte längre särskilt angeläget.

Ett Videograms innehåll utgör till största delen material som skyddas enligt den upphovsrättsliga lagstiftningen. Videogramutredningen utgår i sina upphovsrättsliga bedömningar från den uppfattningen att vad som upptagits på ett videogram (kassettband eller bildskiva) rättsligt är att jämställa med filmverk.

Flera remissinstanser, däribland upp/tovsrättsutredningert, STIM och IFPI har inget att erinra mot utredningens redogörelse för det u p p h 0 v s- rättsliga systemet och videogrammens plats i detta. Upphovsrättsut- redningen påpekar dock att Bernkonventionen i art. 14 och 14 bis innehål- ler bestämmelser om att upphovsmän skall ha ensamrätt bl.a. att till allmänheten sprida exemplar av filmverk. inbegripet videogram.

Utredningen framhåller att dess förslag till åtgärder på videogramområ- det måste ses mot bakgrund av det upphovsrättsliga regelsystemet och i vissa fall kanske föranleda en ändring av detta: i andra fall ses en avtalsreg- lering som en möjlig lösning. Utredningen nöjer sig i detta sammanhang med påpekanden om önskvärda åtgärder samt understryker vikten av att den sittande upphovsrättsutredningen söker att så snart som möjligt finna lösningar på de upphovsrättsliga frågorna i samband med videogrammen.

KLYS konstaterar med tillfredsställelse att videogramutredningen inte förordar några lösningar på det upphovsrättsliga området utan hänvisar till upphovsrättsutredningen. I diskussionen om videogram och upphovsrätt är det, enligt KLYS. viktigt att hålla isär de rent upphovsrättsliga pro- blemen från sådana problem som, även om de har med upphovsrätt att göra, egentligen är av annat slag t. ex. ekonomiska, organisatoriska eller ideella.

Flertalet remissinstanser. som yttrat sig över upphovsrättsfrågorna. fin- ner det angeläget att dessa — inom ramen för upphovsrättsutredningens arbete — snarast löses så att Sveriges Radio-koncernens programarkiv och löpande produktion kan öppnas för videomarknaden. SÖ önskar en sådan lösning att utbildningsanordnarna utan kostnad får banda och kopiera program från SVT. UHÄ påpekar att nuvarande upphovsrättsregler gör det svårt för högskolan att utnyttja videogram i undervisning och forsk- ning, även sådana program som producerats med stöd av statliga medel. Svårigheten med videogrammen är. enligt rektorsäntbetet vid Stockholms universitet. att de kla5sificeras som filmverk och därför inte medger citat- rätt enligt 145 eller rätt till spridning enligt 23? upphovsrättslagen. SIDA framhåller att det i svensk TV sänds många program som skulle vara av stort intresse vid utbildningen av personal inför exempelvis utlandstjänst- göring men som enligt gällande rätt inte får användas i videobandad form.

• Sida 155
•  Original

Prop. 1981/82:11] 155

Upp/tovsrättsutredningen upplyser att dess nästa delbetänkande, som pla- neras att överlämnas under år 1982, kommer att innehålla utredningens överväganden rörande videogram. Rektorsämbetet vid Uppsala urtiversi- tet påpekar att flera av videogramutredningens förslag kan medföra ej obetydliga kostnader i form av ersättningar till upphovsmän och utövande konstnärer och att det därför synes lämpligt att avvakta åtminstone prin- cipförslag från upphovsrättsutredningen. SAF. som understryker vikten av att upphovsrättsutredningen snarast löser de upphovsrättsliga frågorna i samband med nya medier. finner det inte minst viktigt att också SR löser sina upphovsrättsfrågor.

Enligt videogramutredningen förutsätter användningen av videogram för de ändamål som utredningen föreslår generellt sett avtal med rättighetsha- varna. men även upphovsrättsproblem av principiell natur aktualiseras t. ex. vid distribution av videogram via bibliotek.

Många remissinstanser såsom Svertska kommunförbundet, Landstings- förbtmdet, KL YS. SR. SVT. UR m.fl. anser att upphovsrättsfrågorna i första hand bör lösas genom avtal bl.a. om ersättning till upphovsmännen. Om avtalsvägen ej är möjlig får lagstiftning övervägas för att göra svenska TV-program tillgängliga i videogram. Kontmunförburtdet och KL YS påpe- kar att det s.k. skolkopieringsavtalet kan tjäna som modell för avtal. KLYS anser att förhandlingar om att överföra exempelvis ett TV-program på videokassett bör bedrivas i kollektiva former med företrädare för så många upphovsmannakategorier som möjligt och erinrar om avtalet med Handelsflottans kultur- och fritidsråd angående TV-kassetter för svenska sjömän. KLYS framhåller också att ersättningarna för videogramutnytt- jandet måste anassas efter det nyttjande som videogrammen blir föremål för. Det är, enligt KLYS. inte givet att avtal skall träffas enbart mellan SVT och upphovsmännen utan också, exempelvis vid biblioteksdistribu- tion av videogram. mellan å ena sidan företrädare för kommunerna och å andra sidan företrädare för upphovsmän. producenter och radioföretag. För att möta kraven på tillgänglighet till UR:s program arbetar UR på att åstadkomma en permanent avtalsreglering av upphovsrättsfrågorna både vad gäller upphovsmän och anställda vid UR. Om inte avtal kan träffas på rimliga villkor eller inom rimlig tid bör, enligt UR, andra lösningar kunna aktualiseras. Upphovsrättsutredningen har härvidlag ett stort ansvar för den fortsatta utvecklingen, anser UR.

Videogramutredningen framför önskemål om en sådan ändring av 235 upphovsrättslagen att den i varje fall delvis skall gälla videogram liksom den gäller fonogram. vilka efter utgivning får spridas vidare utan rättighets- havarnas samtycke. En möjlighet är, enligt utredningen, att låta vidare- överlåtelse av videogram vara fri, men låta uthyrning och utlåning stanna under upphovsmannens ensamrätt. Denna kan eventuellt begränsas till uthyrning i förvärvssyftc. Bland remissinstanserna råder delade meningar i frågan. Hovrätten för Västra Sverige, som finner tanken sympatisk. menar

• Sida 156
•  Original

Prop. 1981/82: 111 156

att det resonemang som fördes i motiven till upphovsrättslagen i fråga om "grammofonskrivor. tonband o.dyl." nu bör kunna föras beträffande vi- deogram. Lagrummet ger inte någon rätt att framföra ett fonogram offent- ligt, videogram bör därför inte heller. enligt hovrätten. få visas offentligt utan rättsinnehavarnas samtycke. TPB delar utredningens uppfattning om viss spridningsrätt för vidoegram. KLYS. STIM. IFPI och Sveriges Film- uthyrareförening företräder en motsatt åsikt. Enligt deras mening är en ändring av lagen. så att videokassetter fritt får vidareöverlåtas, säljas eller bytas. förödande för samtliga rättighetshavare till ett videogram. En upp- luckring av spridningsskyddet medför en oauktoriserad bytes- och uthyr- ningsverksamhet, där inga upphovsmän. skådespelare, producenter. artis- ter. musiker eller andra rättighetshavare ges skydd eller rätt till ersättning. när deras verk utnyttjas. Vidare framhålls att enligt Bernkonventionen inga inskränkningar får göras i ensamrätten att sprida film. IFPI och Filmuthyrareföreningen menar också att en försvagning av spridnings- skyddet kan medföra att den s.k. parallellimporten, dvs. import i strid mot inhemsk rättighetshavares exklusivavtal. blir möjlig med negativa konse- kvenser för de nationella upphovsmännen.

Hovrättert för Västra Sverige uttrycker sympati för en ordning som innebär att TV-sända program skall kunna bli tillgängliga även på andra sätt genom de kommunala biblioteken samt erinrar om att upphovsmän- nens, exekutörernas och andras rättigheter därvid måste beaktas. Hovrät- ten ifrågasätter samtidigt om inte tvångslicens skulle kunna komma i fråga i större utsträckning än hittills för allmänt erkända kulturella ändamål. Om ett videogram har sänts i TV borde det, enligt hovrätten, vara möjligt att genom bestämmelser om tvångslicens underlätta fortsatt nyttjande i biblio- tekens verksamhet. Rättighetshavarnas organisationer och Biblioteks- tjänst borde därvid kunna se till att rättighetshavarna får ut rimlig ersätt- ning. Hovrätten ansluter sig även till tanken om avgiftsfinansiering av hemlån. I fråga om videogramdistribution genom folkbibliotek understry- ker statskontoret betydelsen av att de upphovsrättsliga frågorna får en tillfredsställande lösning med klara ansvarsförhållanden mellan berörda parter innan någon försöksverksamhet påbörjas med stöd av statliga bi- drag. IFPI anser att utredningens skrivning av biblioteksavsnittet inger starka betänkligheter ur upphovsrättslig, avtalsmässig och konkurrenssyn- punkt. En självklar förutsättning för en biblioteksdistribution är. enligt IFPI, att de upphovsrättsliga frågorna är helt lösta avtalsvägen. Eventuell utlåning måste omgärdas med särskilda restriktioner. Den distribution från och visning av videogram som föreslås ske genom bibliotek får inte inkräk- ta på de rättigheter som är knutna till utnyttjandet av videogram. Att staten i skydd av något slags kulturpolitiskt ansvar skall via biblioteken kunna tvinga till sig distributions- och/eller visningsrätt till vissa program i strid med ingångna avtal med andra distributörer kan inte accepteras, menar IFPI. Svenska rnusikerförburtdet framhåller att införandet av s.k. tittar-

• Sida 157
•  Original

Prop. 1981/82:111 157

hörnor inte får ske på musikrummens eller musikområdets bekostnad. Förbundet delar inte utredningens uppfattning att de upphovsrättsliga pro- blemen varit avgörande stötestenar på videogramområdet utan anser att det snarare rör sig om vissa organisatoriska och avtalsmässiga komplika- tioner med sedvanliga partsmotsättningar och inte minst bristande ekono- miska resurser.

Ett tvångslicenssystem bör, enligt hovrätten för Västra Sverige, kunna övervägas även när det gäller visning utomlands för Utlandssvenskar m.fl. och visning inom landet för minoriteter.

TPB understryker vikten av att de upphovsrättsfrågor som aktualiserats i samband med videogram för hörselhandikappade, också tas upp till behandling.

SAF, STIM. IFPI m.fl. delar utredningens uppfattning att kraftfulla åtgärder måste vidtas mot olovligt tillverkade videogram. s. k. piratkopior.

Ett stort antal remissinstanser instämmer i princip i utredningens upp- fattning att ett centralt register för bildprogram behövs. SAF finner det dock inte motiverat att skapa ett register av det slag utredningen föreslår, bl. a. därför att ett sådant register enligt föreningens uppfattning sannolikt inte skulle fungera.

Flera av de remissinstanser som i princip är positiva till ett register pekar på olika frågor som är ofullständigt belysta i förslaget. S tatskontoret. RR V. ALB. Svenska Filntinstitutet, Bibliotekstjärtst AB, Kommunsamköp. Malntö biblioteksrtäntrtd och LRF har invändningar av teknisk natur. Det framhålls bl.a. att utredningen underskattat de tekniska problemen och kostnaderna för införandet av ett system med centralregistrering. ] flera yttranden föreslås att frågan bör utredas ytterligare bl.a. från statskon- toret, ALB. Svenska F ilrnirtstitutet, Bibliotekstjänst AB och Malmö biblio- teksrtämnd.

Bl.a. ALB, Bibliotekstjänst AB och Unga Örnars Riksförbund instäm- mer i utredningens förslag att ALB bör vara huvudman för ett register. RRV anser att Bibliotekstjänst AB vore den naturliga huvudmannen, inte minst med tanke på att Bibliotekstjänst redan har ett fungerande register för fonogram.

Flera yttranden bl. a. från SÖ och SIL pekar på att skolväsendet sanno- likt kommer att utnyttja ett register av det slag utredningen föreslår i större utsträckning än vad utredningen föreställt sig, inte minst med tanke på att skolorna utrustas med olika slags terminaler som kan utnyttjas för register- sökning. Andra remissinstanser pekar på att utvecklandet av ett centralt register måste ske i nära samarbete med avnämarna. Detta framhåller bl. a. UHÄ, SIL och statens kulturråd. TPB framför att om ett register införs bör detta omfatta även fonogram eftersom ett stort behov föreligger av en nationell katalog över fonogram med intalat material. Statens kulturråd påpekar att även stillbildsfilm. diabildserier och fotosamlingar bör ingå i det föreslagna registret.

• Sida 158
•  Original

Prop. 1981/82:11] 158

ALB tar upp frågan om anmälningsplikt i sitt yttrande och diskuterar för- och nackdelar. ALB föreslår att denna fråga utreds ytterligare. DFI fram- för att frågan om pliktleveranser bör kunna lösas inom ramen för existeran- de lagstiftning. Medborgarskolan hävdar för sin del att registreringen bör vara frivillig och finansieras genom avgifter.

Svenska Filminstitutet tar i sitt yttrande upp flera frågor som institutet anser att utredningen inte har belyst tillräckligt. bl. a. vad som händer med information i registret om rättsinnehavaren drar in distributionen. Institu- tet menar också att underlaget för en registrering bör granskas av register- hållaren och inte endast utgå från uppgifter från det distribuerande företa- get. Institutet anser bl.a. därför att den beräknade resttrsåtgången är alltför låg.

Riksutställnirtgar betonar vikten av att ALB inte bara får i uppdrag att registrera utan också publicera vissa kataloger som har centralt intresse. _ Utredningens förslag om att en sådan uppgift borde ligga på distributörerna medför. enligt Riksutställningar. svårigheter att överblicka utbudet på marknaden eftersom man då måste utnyttja olika källor.

Av det tjugutal remissinstanser som har berört frågan anser nästan alla att det behövs någon form av fortsatt uppföljning av utveckling- e n p å m e die o m rå d e t. Drantatiska institutet framhåller behovet av en samlad syn på olika medier medan Sveriges kristna tmgdornsråd betonar vikten av en beredskap inför den tekniska utvecklingen. Svertska Filntirt- stitutet anser att inte alltför stor vikt bör läggas vid teknisk utveckling och prognosverksamhet utan att samspelet mellan gamla och nya medier sär- skilt bör uppmärksammas. Riksförbundet Hent och Skola framhåller på- verkansforskningens betydelse medan TPB understryker att handikappas- pekter måste tas med från början när det gäller utvecklingen på medieom- rådet. Enligt Kungl. biblioteket är det viktigt att gränsdragningen mellan biblioteket och ALB hålles aktuell och anpassas till utvecklingen på me- dieområdet. SVT betonar att utvecklingen på videogramområdet har lett till svårigheter för företaget att förvärva de program det önskar. Om televisionen skall kunna fullgöra sina uppgifter i allmänhetens tjänst måste man i framtiden med stor sannolikhet arbeta också med de nya distribu- tionskanaler som nu växer fram.

Mot bakgrund av sin principiella uppfattning att det inte behövs några samhälleliga insatser på medieområdet tar SAF helt avstånd från utred- ningens förslag. Föreningen pekar på att det redan finns bransch- och intresseorganisationer som bevakar utvecklingen på medieområdet.

Förslaget att skapa ett särskilt statligt organ för uppföljning av medieut- vecklingen har över lag bemötts med tveksamhet. Utredningens uppfatt- ning får ett allmänt stöd av drantatiska institutet. TPB. NBV och LRF medan övriga är tveksamma eller avvisande. I stället bör uppgiften läggas på ett eller flerå/ befintliga organ.

Flera sådana organ nämns i remissyttrandena. Enligt Svenska Filntinsti-

• Sida 159
•  Original

Prop. 1981/82: 111 159

tutet bör man samordna och förstärka befintliga resurser inom t. ex. SVT, Filminstitutet och verksamhet som bedrivs av Riksbankens jubileumsfond. Statens kulturråd framhåller som sin principiella inställning att kulturrådet bör ges ett ansvar också på film- och videoområdet. Rådet kan dock inte ta slutligt ställning förrän man mera i detalj känner uppgifterna för den " mediekommitté som aviserades i 1982 års budgetproposition. Statskon- toret menar att denna kommitté bör kunna få uppgifter av det slag som utredningen föreslår. Enligt SIL. KLYS och Västerbottens läns landstings utbildnings- och kulturnämnd, är det statens kulturråd som bör följa ut- vecklingen på medieområdet. Även RRV menar att kulturrådet bör kunna ges denna uppgift, om den inte anses lämplig att förlägga till utbildningsde- partementet. Vid sidan av kulturrådet nämner Malmö biblioteksnämnd DFI som exempel på ett lämpligt organ. Statens ungdomsråd anser att uppgifterna bör anförtros åt ALB, medan Unga Örnars Riksförbund för- utom ALB också nämner Svenska Filminstitutet och statens kulturråd. TCO pekar på SR:s ansvar på detta område. SR:s uppfattning är att resurserna för uppföljning av medieutvecklingen inte bör centraliseras.

Enligt Studieförbundet Vuxenskolan behövs en referensgrupp med före- trädare för avnämargrupper såsom folkbiblioteken, folkbildningen och skolorna. NBV betonar vikten av samverkan med bl. a. studieförbund och folkrörelser.

Vad beträffar kostnader och fi nan siering på videogramområdet stöder flertalet remissinstanser utredningens förslag om en särskild skatt på videoutrustning och kassetter. Endast SAF, IFPI. Sveriges Radio- och Hemelektronikleverantörer. Sveriges radiahandlares riksförbund och Medborgarskolan avstyrker förslaget, bl.a. med hänvisning till att man i svensk skattepolitik strävar efter att avveckla punktskatter.

Videotekningen har närmast karaktären av lyxartikel anser rektorsa'm- betet vid Uppsala universitet. och nyttjandet bör därför så långt som möjligt göras självbärande.

LO, SIL och NBV anser att utbildningsväsendet bör undantas från avgifter på videoutrustning.

Man kan inte acceptera att videogramtekniken ger hörselskadade nya skatter utan att de får full tillgång till tekniken menar Riksförbundet för Döva och Hörselskadade Barn.

Sveriges Dövas Riksförbund anser att inkomsterna från videogramavgif- terna bör användas för stöd till produktionen av videogram på tecken- språk. Liknande åsikter framförs av TPB, HCK och Jämtlands läns lands— tings utbildning och kulturnämnd.

RRV anser att det inte föreligger några principiella invändningar mot att avgifter och skatt tas ut men kan inte ansluta sig till tanken att sådana avgifter och skatter specialdestineras som utredningen föreslår. den skall gå in på budgetens inkomstsida och bli föremål för budgetprövning i vanlig ordning. Det finns inte heller bärande skäl för att förslaget om ett statligt

• Sida 160
•  Original

Prop. 1981/82:11] 160

engångsbidrag för videoutrustning skall kunna utgå till ideella organisatio- ner utomlands, och därför avstyrker RRV förslaget.

Svenska utlandsskolors förening framhåller att det föreslagna engångs- beloppet på lOOOOkr. till stöd åt missions- och biståndsstationer samt utlandsskolor troligen inte är tillräckligt. Däremot finner Svenska Mis- sionsrådet de föreslagna finansieringsvägarna vara tillfredsställande.

Svenska Filminstitutet anser att merparten av de förväntade intäkterna från en videoavgift bör tillföras den svenska filmen. Biografen är den sektor av den tradionella medieindustrin som kommer hårdast att drabbas av den s.k. videovågen. Det vore eventuellt också motiverat med en särskild avgift på hyrvideofilmer som stöd till biograferna.

ALB delar utredningens uppfattning att uppbyggnaden av det centrala registret bör finansieras av staten. Givetvis bör möjligheterna att delfinan- siera driften med ett uttag av avgifter från användarna undersökas närma- re. Principerna för avgiftsuttaget bör klargöras närmare i en fortsatt utred- ning.

Även Bibliotekstjänst AB delar utredningens uppfattning att anmälan till registret skall vara avgiftsfri. Avgiftsbeläggning i anslutning till katalogut- tag eller on line-sökning kan ske enligt beprövad teknik inom BUMS/ LIBRIS.

FilmCentrum anser att en högre avgift bör kunna tas ut på utomnordiska 3 program för att stödja en inhemsk produktion och för att i någon mån motverka de ojämlika konkurrensvillkor som råder. För att detta inte skall slå mot kvalitetsvideogram måste förslaget kompletteras med ett import- stöd till dessa.

Utredningens förslag att finansiera videogramverksamheten genom en avgift på bibliotekens utlåning stöds av SAF. som annars befarar ytterliga— re minskat publikunderlag för biograferna. och LRF. Negativa till förslaget om avgift är bl.a. barnfilmrådet. folkbiblioteksutredningen. TCO. DIK- förbundet och Jämtlands läns landstings utbildnings- och kulturnämnd. TCO framhåller att folkbiblioteken av kultur- och fördelningspolitiska skäl. bör tillhandahålla avgiftsfria kvalitetsprodukter. LO. KL YS, Sveriges För- fattarförbund. SAB:s specialgrupp för barn- och tonårsverksamhet. Film- Centrum. Borås kommuns kulturnämnd och S tudieförbundet Vuxenskolan varnar för att en avgift skulle kunna skapa ett prejudikat för att också införa avgift på boklån.

• Sida 161
•  Original

Prop. 1981/82:111 16l

Staten och filmbranschen (företrädd av Sveriges Biografägareförbund, Folkets Husföreningarnas Riksorganisation. Föreningen Våra Gårdar. Sveriges Filmuthyrareförening u. p.a. och Föreningen Sveriges Filmpro- ducenter) bildade genom avtal den 6 mars 1963 -— det s.k. filmavtalet — stiftelsen Svenska Filminstitutet. I avtalet tog parterna in dels bestämmel- ser om stiftelsens ändamål, organisation och verksamhet. dels en överens- kommelse om att verksamheten skulle bekostas med en tioprocentig avgift på biljettintäkterna vid biografer som anordnade mer än fem föreställning- ar i veckan.

Sedan staten sagt upp avtalet till upphörande den 1 juli 1983. har par- terna fört förhandlingar om stiftelsens fortsatta verksamhet och om förut- sättningarna för att i liknande avtalsbestämda former fortsätta samarbetet. Parterna har härvid konstaterat att stiftelsens insatser för svensk filmpro- duktion och i övrigt på filmens område varit till gagn för filmkonstens bestånd och utveckling i landet. Parterna har därför ansett att stiftelsens verksamhet bör fortsätta.

Med hänsyn till videogramteknikens ökade betydelse för produktion. spridning och visning av film har också videobranschen genom föreningen IFPI-VIDEO deltagit i förhandlingarna.

Parterna — staten, de ovan nämnda företrädarna för filmbranschen och föreningen IFPI-VIDEO — är ense om att stiftelsen Svenska Filminstitutet skall bestå. De är vidare ense om att stiftelsen skall ha till ytterligare ändamål dels att öka intresset hos allmänheten för film. dels att främja spridning och visning av värdefull film. och dels att följa den tekniska utvecklingen vad gäller produktion och visning av film, att verksamheten skall bekostas, förutom med biografavgifter, med avgifter på inspelade videogram. att statsbidrag även i fortsättningen bör utgå till stiftelsen sant! att villkoren för verksamheten skall utformas så att en effektiv och över- blickbar medelsförvaltning kan komma till stånd.

Parterna är vidare överens om att verka för att företag inom film- och videobranscherna medverkar till att värdefulla filmer når en vid spridning. I detta syfte bör branschernas avtalsparter verka för att — ett kommersiellt utbud av värdefulla filmer finns tillgängligt i videogram- form över hela landet. — värdefulla filmer på kommersiellt rimliga villkor ställs till förfogande för kvalitetsfilmvisningar och att situationen på mindre orter därvid särskilt beaktas, — biografer på kommersiellt rimliga villkor ställs till förfogande för kvali- tetsfilmvisningar som anordnas av annan än biografägaren.

ll Riksdagen I98I/82. I saml. Nr III

• Sida 162
•  Original

Prop. 1981/82:11] 162

Parterna har samrått med stiftelsen och Filmägarnas Kontrollbyrå Ak- tiebolag, vilket sistnämnda bolag har undertecknat l963 års avtal.

Mot denna bakgrund har parterna I. svenska staten.

2. Sveriges Biografägareförbund. Folkets Husföreningarnas Riksorga- nisation. Föreningen Våra Gårdar, Sveriges Filmuthyrareförening u.p. a. och Föreningen Sveriges Filmproducenter (nedan gemensamt kallade film- branschen) och

3. föreningen IFPI-VIDEO (nedan kallad videobranschen) träffat följande avtal om den fortsatta verksamheten hos stiftelsen Svenska Filminstitutet.

Inledande bestämmelser

lå

Stiftelsen Svenska Filminstitutet skall ha till ändamål att främja värdefull svensk filmproduktion. att öka intresset hos allmänheten för film, att främja spridning och visning av värdefull film. att följa den tekniska utvecklingen inom filmens område. att främja artistisk och teknisk utbildning samt forskning inom filmens

område.

att direkt eller i samarbete med folkbildningsorganisationer, filmstudior och andra sammanslutningar sprida kunskap om filmen,

att medverka till bevarandet av filmer och material av film och kulturhis- toriskt intresse.

att verka för internationellt samarbete i här berörda avseenden. att inom och utom Sverige vid behov företräda filmens intressen. samt att i övrigt verka för ändamål inom filmens område. Stiftelsen skall förvalta de avgifter som inflyter till följd av detta avtal samt de medel som tillfaller stiftelsen genom dess verksamhet eller eljest. allt för de ändamål som anges i denna paragraf.

25

Stiftelsens verksamhet leds av en styrelse. Dessutom finns ett förvalt- ningsråd och vissa nämnder för särskilda ärenden. Stiftelsen har vidare en verkställande direktör.

35

Med film avses i detta avtal även videogram i alla de fall där det är praktiskt lämpligt och motiverat.

Om styrelsen 4 5

Styrelsen skall bestå av sju ledamöter jämte tre suppleanter, utsedda av regeringen, som tillika utser styrelsens ordförande.

• Sida 163
•  Original

Prop. 1981/82: 111 163

Styrelsens ledamöter och suppleanter skall utses för en tid av högst tre år i sänder.

Den som varit ledamot under två mandatperioder får utses till ledamot för ytterligare en period endast om särskilda skäl föreligger. Motsvarande gäller suppleant.

Styrelsen utser inom sig vice ordförande.

5 % Styrelsen skall ha sitt säte i Stockholm.

6?

Styrelsen beslutar om fördelningen av de under räkenskapsåret influtna medlen i enlighet med de närmare bestämmelser som anges i 325. Den fastställer för varje räkenskapsår en budget för verksamheten.

Styrelsen avgör i övrigt sådana viktigare frågor rörande stiftelsens verk- samhet, organisation och ekonomiska förvaltning som inte enligt bestäm- melser i detta avtal eller dess bilagor ankommer på andra organ hos stiftelsen.

75

Ordföranden skall tillse att sammanträden hålls när det behövs. Om styrelseledamot eller verkställande direktören fordrar att styrelsen sam- mankallas, skall en sådan begäran efterkommas.

Styrelsen är beslutför när ordföranden eller vice ordföranden och minst hälften av de övriga ledamöterna eller suppleanterna för dem är närvaran- de. Som styrelsens beslut gäller den mening som de flesta enar sig om eller. vid lika röstetal, den mening som ordföranden vid sammanträdet biträder.

Verkställande direktören har rätt att närvara och yttra sig vid samman- träde med styrelsen.

Ont förvaltningsrådet 8 5

Förvaltningsrådet är ett rådgivande organ till styrelsen.

Rådet består av trettio till fyrtio ledamöter som för en tid av mellan ett och tre år utses av film- och videobranschernas, filmarbetarnas och andra av stiftelsens verksamhet berörda organisationer.

95

Styrelsen utväljer. i samråd med film- och videobranscherna. senast i mars varje år de organisationer som skall få möjlighet att utse ledamöter i förvaltningsrådet.

• Sida 164
•  Original

Prop. 1981/82: 111 164

10.5

Den som är ledamot i förvaltningsrådet får inte samtidigt vara verkstäl- lande direktör i stiftelsen eller ledamot i 'styrelsen eller någon av de nämnder som anges i 16 &.

llå

Förvaltningsrådet utser inom sig ordförande, vice ordförande och det eller de utskott som behövs.

125

Särskilt viktiga ärenden får avgöras av styrelsen endast efter förvalt- ningsrådets hörande. Styrelsen får vidare inhämta rådets synpunkter i andra ärenden av större betydelse.

Rådet granskar stiftelsens verksamhetsberättelse och avger snarast efter granskningen utlåtande däröver till regeringen.

135

Förvaltningsrådet sammanträder på kallelse av styrelsen. Rådet sammanträder när styrelsen eller minst sex ledamöter i rådet begär det. Sammanträde skall alltid hållas dels inom två veckor efter det stiftelsens verksamhetsberättelse färdigställts, dels så snart förslag till budget för stiftelsens verksamhet föreligger.

Vid rådets sammanträden skall styrelsen närvara. Till sammanträdena kan kallas de anställda hos stiftelsen som rådet önskar höra.

145

Närmare bestämmelser om förvaltningsrådets verksamhet — såsom om beslutförhet. kallelser till sammanträden och protokoll — skall antas av styrelsen efter hörande av rådet.

Om styrelsen därvid i något avseende har annan uppfattning än rådet. skall styrelsen underställa regeringen den frågan. Regeringen meddelar därefter behövliga bestämmelser i frågan.

Om verkställande direktören 15 å Stiftelsens verkställande direktör skall utses av styrelsen. Han får ej vara ledamot i styrelsen.

Direktören skall handha den löpande förvaltningen enligt riktlinjer och anvisningar som styrelsen meddelar.

Om nämnderna 16 %

Hos stiftelsen skall finnas två garantinämnder för långfilm, en garanti- nämnd för kortfilm. en visningsnämnd och en nämnd för barn- och ung- domsfilm.

• Sida 165
•  Original

Prop. 1981/82:11] 165

Närmare bestämmelser om nämndernas sammansättning och uppgifter finns i bilagorna 3, 4 och 5.

Vissa bestämmelser för stiftelsen 17 5 Utöver vad som följer av bestämmelserna i detta avtal eller dess bilagor skall styrelsen genom arbetsordning eller särskilda beslut bestämma om de närmare verksamhetsformerna för stiftelsen.

185

Stiftelsens räkenskapsår (verksamhetsår) skall vara den 1 juli—den 30 juni.

För granskning av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning och räkenskaper utser regeringen årligen tre revisorer jämte suppleanter. av vilka en revisor och en suppleant utses på förslag av Föreningen Sveriges Filmproducenter och videobranschen. Två av revisorerna, lik- som suppleanterna för dessa. skall vara auktoriserade revisorer.

Senast den 1 november skall berättelse för nästföregående räkenskaps- års förvaltning jämte räkenskaper överlämnas till revisorerna. Dessa skall därefter senast den 1 december till styrelsen och förvaltningsrådet avge revisionsberättelse.

195

Stiftelsens verksamhetsberättelse skall senast den 15 januari överlämnas till regeringen. filmbranschen, videobranschen och förvaltningsrådet. Re- geringen beslutar huruvida ansvarsfrihet skall beviljas.

205

Stiftelsen skall vara undantagen från tillsyn enligt lagen (1929:116) om tillsyn över stiftelser.

215

Regeringen fastställer ersättning till styrelsens ledamöter och supplean- ter ävensom till revisorer och suppleanter för dessa. Regeringen fastställer vidare ersättning till ledamöter i förvaltningsrådet och i nämnderna för särskilda ärenden.

Styrelsen bestämmer i övrigt löner, arvoden och anställningsvillkor.

Om efterlevnaden av avtalet 22 5

Filmbranschen och videobranschen förbinder sig att verka för att detta avtal efterlevs. Organisationer som är bundna av avtalet är pliktiga att söka förmå sina medlemmar att följa avtalets bestämmelser.

• Sida 166
•  Original

Prop. 1981/82:111 166

Om biografavgifterna 23 5

Biografägare eller den som eljest anordnar biografföreställning (nedan kallad biografägare) skall till stiftelsen erlägga en avgift, motsvarande tio procent av bruttobiljettintäkten vid föreställningen. Med sådan intäkt avses bruttoinkomst enligt de av Filmägarnas Kontrollbyrå Aktiebolag faställda allmänna bestämmelserna vid filmleveranser. Filmhyra skall inte utgå på den del av intäkten som utgör avgiften.

245

Avgift skall inte utgå för biografföreställning på sådant fast visnings- ställe. där det enligt det register som förs av Kontrollbyrån ges högst fem föreställningar i veckan utöver barnmatinéer.

Med barnmatiné avses föreställning som riktar sig till barn och som börjar senast klockan 17.

Om biografföreställningar har anordnats i syfte att kringgå bestämmel- serna om avgiftsplikt, får styrelsen besluta att avgiftsplikt föreligger. Innan styrelsen beslutar i sådant ärende skall styrelsen höra biografägaren och dennes organisation.

Styrelsen får medge befrielse från avgift för biografföreställning. där film- och biografbyra avstås och där biljettintäkterna anslås till välgörande ändamål.

För visning av film. som på sätt gällde före den 1 juli 1963. förklarats vara ägnad att tjäna vetenskapligt ändamål eller upplysnings-. undervis- nings- eller uppfostringssyfte. skall avgift inte utgå.

255

Biografägaren skall redovisa och betala in avgifterna direkt till stiftelsen. Antalet redovisningsperioder skall vara minst sex om året. Regler härom skall fastställas av stiftelsen efter samråd med filmbranschen.

Redovisningen skall ske på formulär. som fastställs av Kontrollbyrån. För redovisning och inbetalning av avgiftsmedlen skall i övrigt tillämpas de av Kontrollbyrån fastställda allmänna bestämmelserna vid filmleveranser. I dessa bestämmelser skall stadgas. att underlåtenhet att betala avgift likställs med underlåtenhet att betala filmhyra.

Biografägaren är skyldig att låta stiftelsen genom kontrollant granska hans räkenskaper såvitt gäller avgiftsredovisningen.

265

Från berörda biografägare skall snarast genom Kontrollbyråns försorg införskaffas och till stiftelsen överlämnas förbindelse att betala avgift enligt detta avtal och att i övrigt följa bestämmelserna i avtalet. Förbindel- sen skall ha den lydelse som framgår av bilaga 1 .

Biografägare som underlåter att avge sådan förbindelse skall avstängas

• Sida 167
•  Original

Prop. 1981/82:111 167

från filmleverans. Sker inte sådan avstängning. sedan begäran därom fram- ställts av stiftelsen. är vederbörande filmuthyrare skyldig att gentemot stiftelsen svara för de avgifter som därefter belöper på sådan föreställning vid vilken av honom uthyrd film förevisas.

275

Den överenskommelse om återbetalning av erlagd avgift till vissa anord- nare av biografföreställningar som intogs i 17 5 tredje stycket i 1963 års filmavtal skall fortfarande gälla. Paragrafens lydelse enligt 1963 års avtal framgår av bilaga 7.

Om videoavgifterna 28 5

Den som bedriver yrkesmässig verksamhet för uthyrning av videogram (videogramuthyrare) skall erlägga vissa avgifter till stiftelsen. Avgifterna utgår för de videogram som utges genom att föras i handeln för uthyrning direkt till kunder för enskilt bruk. Avgiften utgör för varje videogram som innehåller en långfilm enligt definitionen i bilaga 3 punkt 3 fyrtio kr. För varje videogram som innehåller en kortfilm utgör avgiften tjugofyra kr. För videogram som innehåller flera långfilmer utgår avgift för varje långfilm. Avgift såsom för långfilm utgår för videogram som innehåller flera kort- filmer med en sammanlagd visningstid motsvarande en eller flera lång- filmer.

295

Om verksamheten har anordnats i syfte att kringgå bestämmelserna om avgiftsplikt får styrelsen besluta att avgiftsplikt föreligger. Innan styrelsen beslutar i sådant ärende skall den höra uthyraren och videobranschen.

305

Avgifterna skall betalas in till stiftelsen enligt regler som fastställs av stiftelsen efter samråd med videobranschen. För redovisning och inbetal- ning av avgiftsmedlen skall i övrigt tillämpas av Kontrollbyrån fastställda regler. Bland reglerna skall finnas en bestämmelse om att underlåtenhet att betala avgift likställs med underlåtenhet att betala för levererade video- gram.

Videogramuthyraren är skyldig att låta stiftelsen genom kontrollant granska hans räkenskaper såvitt gäller avgiftsredovisningen och hans inne- hav av avgiftspliktiga videogram.

Kostnaderna för avgiftsuppbörden och kontrollverksamheten skall beta- las av stiftelsen.

• Sida 168
•  Original

Prop. 1981/82:11] 168

315

Från berörda videogramuthyrare skall snarast genom videobranschens försorg införskaffas och till stiftelsen överlämnas förbindelse att betala avgift enligt detta avtal och att i övrigt följa bestämmelserna i avtalet. Förbindelsen skall ha den lydelse som framgår av bilaga 2.

Som förutsättning för leverans av videogram till videogramuthyrare skall gälla att uthyraren avgett sådan förbindelse till stiftelsen.

För leveranserna av videogram skall vidare gälla dels att underlåtenhet av Videogramuthyraren att betala avgift till stiftelsen likställs med underlå- tenhet att betala för levererade videogram, dels att underlåtenheten med- för att uthyraren kan avstängas från vidare leveranser.

Ont förvaltningen och användningen av stiftelsens tnedel 32 5

De avgiftsmedel som enligt detta avtal skall tillfalla stiftelsen tillförs en fond. Fonden kan också tillföras statsbidrag och andra typer av bidrag. De medel som sålunda tillförs fonden och ränteintäkterna på dessa skall an- vändas för följande ändamål:

A. Lägst tjugo procent används för stiftelsens engagemang i produktion av svensk film. Inom denna ram kan styrelsen avsätta medel för att möjliggöra förhöjda produktionsgarantier för långfilmer som har klart konstnärlig inriktning.

B. Lägst trettiofem procent används för produktionsgarantier till svens- ka långfilmer.

C. Lägst fem procent används för produktionsgarantier till svenska kortfilmer.

D. Lägst fem procent används för att främja spridning och visning av värdefull film.

E. Högst tjugofem procent används för stiftelsens gemensamma förvalt- ning, för administrativa basresurser för verksamheten under punkterna A—D samt i övrigt för de filmkulturella ändamål som stiftelsen skall främja i sin verksamhet.

F. Tre procent används av film- och videobranscherna för branschfräm- jande ändamål.

Inkomster som uppkommer i verksamhet som bekostas under punkterna A, B eller C, t.ex. inkomster av filmer eller ej ianspråktagna produktions- garantier, tillförs fonden och används enligt styrelsens bestämmande för ändamål under A. B eller C. Inkomster som uppkommer i verksamhet som bekostas under punkterna D eller E tillförs fonden och används enligt styrelsens bestämmande för ändamål under D eller E.

Det ankommer på styrelsen att av tillgängliga medel årligen avsätta de reserver som anses erforderliga.

Om det sammanlagda belopp som tillförs fonden enligt första stycket under ett verksamhetsår överstiger 100 milj. kr. i prisläget den 1 juli 1982

• Sida 169
•  Original

Prop. 1981/82:111 169

skall i stället för ovan angivna procenttal tillämpas de procenttal som anges i bilaga 6.

Avslutande bestämmelser 33 5

Detta avtal träder i kraft den 1 juli 1982 och Skall gälla till och med den 30 juni 1991.

345

Filmer, som har färdigställts före den 30 juni 1983 och som har beviljats garantier enligt 1963 års filmavtal, är berättigade till kvalitetsbidrag i enlig- het med reglerna i 1963 års avtal.

355

Sedan avtalet varit i kraft tre år, får varje part påkalla överläggningar med övriga parter om villkoren i detta avtal. Samma rätt har part sedan avtalet gällt i sex år.

365

Staten får säga upp avtalet, om filmbranschen eller videobranschen bryter mot avtalet.

Filmbranschen får Säga upp avtalet, om nöjesskatt för biografföreställ- ningar återinförs eller om annan skatt av väsentligen samma karaktär och effekt införs eller om mervärdeskatt införs på filmvisning. Detsamma gäller, om rätten att göra avdrag för biografavgiften vid beräkning av nettointäkten av rörelse vid taxering för inkomst begränsas eller avskaffas.

Videobranschen får säga upp avtalet, om skatten på oinspelade video- kassetter avskaffas eller om särskild kassettskatt eller liknande pålaga läggs på inspelade videogram. Detsamma gäller, om rätten att göra avdrag för videoavgiften vid beräkning av nettointäkten av rörelse vid taxering för inkomst begränsas eller avskaffas.

375

Om avtalet inte sägs upp senast två år före utgången av avtalstiden, förlängs det automatiskt med tre år för varje gång.

385

Uppsägning från filmbranschens sida gäller endast om den har under- tecknats av minst tre av de fem branschorganisationerna.

395

Om avtalet sägs upp till upphörande vid avtalstidens utgång, skall de avgifter som redovisas för de två sista åren av avtalstiden användas enligt bestämmelserna i avtalet, om parterna ej enas om annat.

• Sida 170
•  Original

Prop. 1981/82:111 170

Om avtalet upphört att gälla, får regeringen förordna att stiftelsen skall träda i likvidation. ] sådant fall har regeringen tillika att utse en likvidator. Stiftelsens behållning, med undantag av de för de två sista avtalsåren redovisade avgifterna, tillskiftas staten att användas för stiftelsens all- männa ändamål.

Förordnas ej om likvidation, skall stiftelsen bestå. till dess regeringen förordnar annorlunda. Stiftelsens tillgångar, med undantag av de för de två sista avtalsåren redovisade avgifterna, skall i sådant fall alltjämt förvaltas av stiftelsen för dennas allmänna ändamål. Därvid är stiftelsen dock inte längre bunden av avtalets regler rörande fördelningsprinciper.

Avgifter, som erlagts i förskott och som avser videogram vilka förs i handeln för uthyrning efter det att avtalet upphört att gälla. skall återbeta- las av stiftelsen.

405

Styrelsen får besluta om ändring av bestämmelserna i bilaga 3. För giltighet av sådant beslut krävs godkännande av regeringen, Föreningen Sveriges Filmproducenter och videobranschen.

415

Tvist om tolkningen eller tillämpningen av detta avtal eller om rättsför- hållanden som har sin grund i avtalet skall avgöras genom skiljedom enligt

lag.

425

Detta avtal är från statens sida träffat under förutsättning av regeringens godkännande.

435

Till detta avtal har fogats vissa protokollsanteekningar som bilaga 8. Detta avtal har upprättats i sju likalydande exemplar av vilka staten tagit ett, filmbranschen fem och videobranschen ett. Stockholm den 2 mars 1982

För staten Ulf W Lunditt

För Sveriges Biografägareförbund Lennart Frankzén Thorbjörn Riese

För Folkets Husföreningarnas Riksorganisation Åke Wictorsson

• Sida 171
•  Original

Prop. 1981/82:11] 171

För Föreningen Våra Gårdar Ragnar Rundlöf

För Sveriges Filmuthyrareförening u.p.a. Nils Persson

För Föreningen Sveriges Filmproducenter Göran Lindgren Rolf Österberg

För föreningen IFPI-VIDEO Eddie Landqvist

Mot ovanstående avtal har Filmägarnas Kontrollbyrå Aktiebolag intet att erinra. Anders Wikluttd

• Sida 172
•  Original

Prop. 1981/82:11] 172

Underbilaga I

Förbindelse; biografavgift

Undertecknad anordnare av biografföreställning/biografägare, som har tagit del av 1982 års film- och videoavtal och de särskilda regler som förutsätts i avtalets 25 5. åtar sig härigenom gentemot stiftelsen att under den tid avtalet är i kraft betala in avgift enligt avtalet och låta stiftelsen genom av denna utsedd kontrollant granska räkenskaperna såvitt gäller avgiftsredovisningen, att i övrigt följa avtalets bestämmelser samt att godtaga att underlåtenhet att betala avgift likställs med underlåtenhet att betala filmhyra.

• Sida 173
•  Original

Prop. 1981/82:111 173

Uttderbilaga 2 Förbindelse; videoavgift

Undertecknad videogramuthyrare, som tagit del av 1982 års film- och videoavtal och de särskilda regler som förutsätts i avtalets 30 5, åtar sig härigenom gentemot stiftelsen att under den tid avtalet äri kraft betala in avgift enligt avtalet och låta stiftelsen genom av denna utsedd kontrollant granska räkenskaperna såvitt gäller avgiftsredovisningen och innehavet av avgiftspliktiga videogram, att i övrigt följa avtalets bestämmelser samt att godtaga att underlåtenhet att betala avgift likställs med underlåtenhet att betala för levererade videogram.

l3 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr III

• Sida 174
•  Original

Prop. 1981/82:111 174

Underbilaga 3

Medel för produktion av svensk film

Enligt 325, punkterna A. B och C, skall vissa medel användas för produktion av svensk film. I denna bilaga ges närmare be stämmelser om användningen av dessa medel.

Gemensamma bestämmelser

1. En film anses som svensk under förutsättning

a) att producenten är häri landet bosatt svensk medborgare eller svenskt bolag eller annan svensk sammanslutning eller institution,

b) att filmens produktion finansieras uteslutande med svenskt kapital och

e) att den svenska insatsen av artistiska medarbetare är av påtaglig betydelse.

2. Film.som tillkommit i samverkan mellan svenska och utländska intressen, s. k. samproducerad film, skall likställas med svensk film under förutsättning dels att den svenska kapitalinsatsen uppgår till minst tjugo- fem procent av produktionskostnaden för filmen, dels att den svenska insatsen av artistiska medarbetare är av påtaglig betydelse.

3. Med långfilm avses film som har en visningstid motsvarande minst 2000 meter i 35 mm format (eller motsvarande i andra format) och är avsedd för normal biografpremiär med normal biografexploatering.

Produktionsgarantier till svenska långfilmer

4. Selektivt stöd i form av produktionsgarantier kan utgå till svenska långfilmer med konstnärlig inriktning och under förutsättning att de ekono- miska, tekniska och personella resurserna för produktionens genomföran- de föreligger.

5. Stödet syftar till en fri konstnärlig utveckling av svensk långfilm under bibehållande av filmens karaktär som massmedium. dvs. dess inrikt- ning mot en stor publik. Det skall inte styra produktionerna i en viss konstnärlig riktning, ej heller ge företräde åt någon eller några sådana riktningar framför andra.

6. Produktionsgarantierna täcker förluster upp till en viss andel av fil- mens produktionskostnad, dock högst med visst belopp.

Produktionsgarantier till samproducerade filmer beräknas på grundval av den svenska filmproducentens andel av produktionskostnaderna.

För filmer som har tillkommit i samverkan mellan svenska filmprodu- center och företag inom Sveriges Radio-koncernen eller i samverkan mel- lan svcnska filmproducenter och stiftelsen gäller följande.

a) Om den svenska filmproducentens andel av produktionskostnaden är lägst femtio procent och om produktionsarbetet är utlagt på företag utanför

• Sida 175
•  Original

Prop. 1981/82:11] 175

Sveriges Radio-koncernen respektive stiftelsen. skall produktionsgarantin beräknas på hela den svenska andelen av produktionskostnaden. I denna kostnad skall därvid inräknas den del som belöper på företag inom Sveri- ges Radio-koncernen eller stiftelsen.

b) Om villkoren enligt a) inte är uppfyllda. skall filmen likställas med samproducerad film vid beräkning av produktionsgarantin. Beräkningen skall då göras på grundval av den svenska filmproducentens andel av produktionskostnaden. efter avdrag av den del som belöper på företag inom Sveriges Radio-koncernen respektive stiftelsen.

c") För att produktionsgaranti skall kunna utgå till film som har tillkom- mit i samverkan med företag inom Sveriges Radio-koncernen krävs även att filmen först visas på biografer och tidigast arton månader efter biograf- premiären i svensk television. Styrelsen får medge undantag från arton- rnånadersregeln om det begärs av filmens producent.

7. Beslut om produktionsgarantier fattas av endera av två nämnder, som var och en disponerar hälften av den garantiram som styrelsen fast- ställer. Nämnderna kallas garantinämnder för långfilm.

8. Beslut av garantinämnd att avslå ansökan om produktionsgaranti till samproducerad film på grund av att förutsättningarna i punkterna 1 och 2 inte är uppfyllda, kan av producenten underställas styrelsen för förnyad prövning.

9. Produktionsgaranti till en och samma filmproduktion får beviljas endast av en garantinämnd.

10. Garantinämnderna har en gemensam ordförande utan rösträtt, vil- ken utses av stiftelsens styrelse. Denne är sammankallande för nämn- derna.

11. Varje garantinämnd består, förutom av ordföranden, av fem leda- möter och tre suppleanter. I den ena nämnden utser filmbranschen fyra ledamöter och två suppleanter medan Svenska teaterförbundet utser en ledamot och en suppleant. I den andra nämnden utser filmbranschen en ledamot och en suppleant medan Svenska teaterförbundet utser fyra leda- möter och två suppleanter. 12. Den som är ledamot eller suppleant i garantinämnd får inte samtidigt vara ledamot eller suppleant i styrelsen eller ledamot i förvaltningsrådet. 13. Ledamöter och suppleanter i garantinämnderna utses senast i mars varje år för ett år i sänder.Den som under två på varandra följande år har varit ledamot, dock ej ordförande, eller suppleant får inte på nytt utses till ledamot eller suppleant förrän tre år har förflutit sedan närmast föregående mandatperiod avslutades. 14. Ledamot och suppleant i garantinämnd är jävig vid behandlingen av ärende i vilket han har ekonomiska eller andra intressen.

15. Vid sidan av produktionsgarantier kan garantinämnderna besluta om särskilda anslag för utarbetande av underlag för filmproduktionspro- jekt. Styrelsen bestämmer det sammanlagda beloppet av sådana anslag.

• Sida 176
•  Original

Prop. 1981/82: 111 176

16. Varje garantinämnd skall årligen avge berättelse för närmast föregå- ende verksamhetsår. Berättelserna överlämnas senast den 1 november till styrelsen och förvaltningsrådet. 17, Närmare bestämmelser om produktionsgarantier enligt 325. punkt B, och för garantinämndernas verksamhet fastställs av styrelsen. Innan styrelsen beslutar om sådana bestämmelser skall den inhämta yttranden från Föreningen Sveriges Filmproducenter och Svenska teaterförbundet. Bestämmelser om högsta garantibelopp, garantiernas andel av produk- tionskostnaden, beräkning och fastställelse av produktionskostnader och filmintäkter, avtrappning av garantibelopp samt återbetalning och slutreglering av garantibelopp fastställs i samråd med Föreningen Sveriges Filmproducenter.

Produktions garantier till svenska kortfilmer

18. Närmare bestämmelser om produktionsgarantier till svenska kort- filmer samt om sammansättning av och uppgifter för garantinämnden för kortfilm fastställs av styrelsen i samråd med Svenska teaterförbundet samt efter yttrande av Föreningen Sveriges Filmproducenter och videobrans- chen. MinSt hälften av det årliga garantibeloppet skall avse kortfilm för barn.

Stiftelsens produktion av svensk film

19, Stiftelsens produktion av svensk film skall ha klart konstnärlig in- riktning och omfatta såväl filmer för biografvisning som filmer som med avseende på format och ämnesinnehåll är avsedda att i första hand distri- bueras på annat sätt. Behovet av film för barn och ungdom skall härvid särskilt beaktas. Lägst tio procent av tillgängliga medel skall användas till kortfilm, företrädesvis för barn.

• Sida 177
•  Original

Prop. 1981/82:111 177

Underbilaga 4 Medel för spridning och visning av värdefull film

Annan film än barn- och ungdomsfilm.

Enligt 32 &, punkt D, skall vissa medel användas för att främja spridning och visning av värdefull film. Medlen skall av styrelsen fördelas på två belopp. ett för värdefull film för barn och ungdom och ett för annan värdefull film.

I denna bilaga behandlas användningen av medlen för annan film än barn- och ungdomsfilm.

1. De medel som är avsedda för annan film än barn- och ungdomsfilm fördelas av visningsnämnden.

2. Visningsnämnden skall vid fördelningen av medlen främja verksam- het som syftar till att öka möjligheterna att se värdefull film och att öka intresset för sådan film. Medlen får användas för import, spridning, mark- nadsföring eller andra åtgärder som syftar till att väcka intresse för kvali- tetsfilm. Ytterligare riktlinjer för verksamheten kan meddelas av regering- en.

3. Visningsnämnden består av en ordförande och fyra andra ledamöter jämte fyra personliga suppleanter. De utses av regeringen för högst tre år. Den som under två perioder varit ledamot eller suppleant i nämnden får ej utses till ledamot eller suppleant för den närmast därpå följande perioden, om inte särskilda skäl föranleder det. Nämnden utser inom sig vice ordfö- rande.

4. Visningsnämnden sammanträder på kallelse av ordföranden. Nämn- den är beslutför när ordföranden eller vice ordföranden och'minst hälften av de övriga ledamöterna eller deras suppleanter är närvarande. Som nämndens beslut gäller den mening varom de flesta enar sig eller. vid lika röstetal, den mening som ordföranden vid sammanträdet biträder.

5. Ledamot och suppleant i visningsnämnden är jävig vid behandlingen av ärende i vilket han har ekonomiska eller andra intressen.

• Sida 178
•  Original

Prop. 1981/82:11 ] 178 Underbilaga 5

Medel för spridning och visning av värdefull film

Film för barn och ungdom

Enligt 32 &, punkt D, skall vissa medel användas för att främja spridning och visning av värdefull film. Medlen skall av styrelsen fördelas på två belopp. ett för värdefull film för barn och ungdom och ett för annan värdefull film.

I denna bilaga behandlas användningen av medlen för film för barn och ungdom.

[. De medel som är avsedda för film för barn och ungdom fördelas av nämnden för barn- och ungdomsfilm.

2. Nämnden för barn- och ungdomsfilm skall vid fördelningen av med- len främja verksamhet som syftar till att öka möjligheterna att se värdefull film och att öka intresset för sådan film hos barn och ungdom. Medlen får användas för import. spridning. informationsverksamhet och granskning samt marknadsföring eller andra åtgärder som syftar till att väcka intresse för kvalitetsfilm. Ytterligare riktlinjer för verksamheten kan meddelas av regeringen.

3. Nämnden för barn- och ungdomsfilm består av en ordförande och fyra andra ledamöterjämte fyra personliga suppleanter. De utses av rege- ringen för högst tre år. Den som under två perioder varit ledamot eller suppleant i nämnden får ej utses till ledamot eller suppleant för den närmast därpå följande perioden, om inte särskilda skäl föranleder det. Nämnden utser inom sig vice ordförande.

4. Nämnden för barn- och ungdomsfilm sammanträder på kallelse av ordföranden. Nämnden är beslutför när ordföranden eller vice ordföran- den och minst hälften av de övriga ledamöterna eller deras suppleanter är närvarande. Som nämndens beslut gäller den mening varom de flesta enar sig eller, vid lika röstetal. den mening som ordföranden vid sammanträdet biträder.

5. Ledamot och suppleant i nämnden för barn- och ungdomsfilm är jävig vid behandlingen av ärende i vilket han har ekonomiska eller andra intres- sen.

• Sida 179
•  Original

Prop. 1981/82:11] 179 Underbilaga 6

Enligt vad som sägs i 32? sista stycket skall. om det sammanlagda belopp som tillförs fonden under ett räkenskapsår överstiger 100 milj. kr. i prisläget den I juli 1982, andra procenttal tillämpas än som anges i paragra- fen. Beräkningen av prisläget skall göras med utgångspunkt i konsu- mentprisindex totalindex för januari månad under föregående verksam- hetsår.

Följande procenttal skall tillämpas:

Ändamål Intäkter (milj. kr.) 101—110 lll—120 121—

A. Stiftelsens engagemang i produktion av svensk film lägst 20 lägst 20 lägst 20 B. Produktionsgarantier till svenska långfilmer lägst 35 lägst 34 lägst 34 C. Produktionsgarantier till svenska kortfilmer lägst 5 lägst 5 lägst 5 D. Spridning och visning av värde- full film lägst 5 lägst 5 lägst 5 E. Stiftelsens förvaltning m. m. högst 24 högst 23 högst 22 F. Film- och videobranscherna för gemensamma ändamål 3 3 3 (G.) Stöd till produktion av värdefulla videogram 2 4 6

Om det blir aktuellt att införa stöd till produktion av värdefulla video- gram i enlighet med punkt G ovan, dvs. till filmer som är avsedda att i första hand spridas i videogramform. Skall parterna uppta överläggningar om utformningen av detta produktionsstöd.

• Sida 180
•  Original

Prop. 1981/82:111 180

Underbilaga 7

175 tredje stycket i 1963 års filmavtal hade följande lydelse

Till anordnare av biografföreställning som under år 1962 med tillämpning av gällande regler helt eller delvis erhållit befrielse från nöjesskatt med hänsyn till behållningens användande för välgörande eller allmännyttigt ändamål. skall stiftelsen i den mån anordnaren icke eljest erhåller kompen- sation för bortfall av denna förmån. återbetala den erlagda avgiften för föreställningen. Talan må icke föras mot stiftelsens beslut i detta hänseen- de.

• Sida 181
•  Original

Prop. 1981/82:111 181

Underbilaga 8

Protokollsanteckningar

Allmänna anteckningar

]. 1982 års film- och videoavtal förutsätter att stiftelsen består enligt överenskommelsen i 1963 års filmavtal. I övrigt ersätter det nya avtalet helt det gamla avtalet. Parterna har funnit det lämpligt att låta det nya avtalet. så långt möjligt, ansluta till det gamla avtalets uppläggning och systematik. Åtskilliga avsnitt har sålunda förts över oförändrade, efter viss modernisering av texten. Sakliga ändringar av vikt har gjorts i följande paragrafer i det gamla avtalet.

Paragraf eller bilaga i det Paragraf eller bilaga gamla avtalet (motsv.) i det nya avtalet 2 5 l 5 3 5 4 5 5 5 2 5 185 32 5, bilaga 3 19 5 bilaga 3 20 & bilaga 3 24 5 40 5 bilaga 2 34 5 bilaga 3 bilaga 3

2. Parternas förklaring att stiftelsen skall bestå innebär bl. a. att alla de rättigheter och skyldigheter som stiftelsen har — och som inte uttryckligen avser förhållanden endast enligt 1963 års filmavtal eller tid före utgången av juni 1982 — gäller också efter det att 1982 års avtal trätt i kraft.

3. Parterna avser med videogram i detta avtal inte den s.k. videoskivan. De har inte kunnat bedöma skivans betydelse för avtalsvillkoren och förutsätter därför att särskilda överläggningar om den kan komma att behövas under avtalsperioden. Panema är införstådda med att verksamheten vid stiftelsen. inom ramen för vad avtalet bestämmer, skall bedrivas med beaktande av de uttalanden som statsmakterna gör om inriktningen av de filmpolitiska åtgärderna i t. ex. propositionen 1981/8211 1 1 om vissa filmfrågor m.m.

Särskilda anteckningar till vissa paragrafer i avtalet Till 4 5

Regeringen kommer vid sammansättningen av styrelsen att sträva efter att till ledamöter och suppleanter bl.a. utse personer som har sakkunskap och erfarenhet från skilda håll på film- och videoområdet.

Till 6 och 32 55

Statsbidrag kan komma att utgå dels till fonden för fördelning enligt de i 32 & intagna procenttalen, dels direkt för särskilt angivna ändamål.

• Sida 182
•  Original

Prop. 1981/82:11] 182

Parterna har förutsatt att fondens medel skall användas på följande sätt. Av medel som skall användas enligt punkt A får styrelsen besluta om bidrag till en eller flera filmverkstäder.

Beslut om förhöjda produktionsgarantier till långfilmer som har klart konstnärlig inriktning fattas av garantinämnderna för långfilm. Styrelsen meddelar övriga bestämmelser för de förhöjda produktionsgarantierna.

De medel som skall användas enligt punkt C motsvarar bl.a. medel som under budgetåret 1981/82 har anvisats till konstnärsnämnden för projektbi- drag till produktion av film.

De medel som skall användas enligt punkt D motsvarar bl.a. de medel som under budgetåret 1981/82 har använts som bidrag till stiftelsen för import och distribution av barnfilm, till Folkets Husföreningarnas Riksor- ganisation för spridning av värdefull film och till försöksverksamhet med filmvisning i nya former, del av de medel som anvisats till statens ung- domsråd för granskning av barnfilm m.m. samt de medel som av stiftelsen under verksamhetsåret 1981/82 har använts för stöd till Sveriges förenade filmstudios och Sveriges förenade barn- och ungdomsfilmstudios.

Under punkt E skall resurser inrymmas för bl.a. följande verksamhet. nämligen gemensamma förvaltningskostnader, Cinemateket, förlagsverk- samheten och bevakning av den tekniska utvecklingen i fråga om produk- tion och visning av film samt informationsverksamhet inom och utom Sverige. Vidare ingår administrativa basresurser för stiftelsens engage- mang i produktion av svensk film samt för produktionsgarantierna till svenska långfilmer och kortfilmer, för import och distribution av barnfilm och annan film. för granskning av barnfilm m.m. samt för övriga åtgärder för att främja spridning och visning av värdefull film. Stiftelsens kostnader för videoavgifterna, såsom uppbörd och kontroll, betalas med medel under punkt E.

Medlen under punkt F skall tillföras film- och videobranschernas samar- betskommitté. Medlen bör bl.a. kunna användas för studium av den tek- niska utvecklingen i fråga om produktion och visning av film samt för praktiska försök på dessa områden.

Under ett inledande skede av avtalets giltighetstid bör styrelsen inom ramen för de regler som anges i 32 % vidta särskilda åtgärder i syfte att förbättra stiftelsens ekonomiska ställning.

Till 17 &?

Parterna förutsätter att styrelsen snarast upprättar arbetsordning för stiftelsen. '

Till 23 5

Som framgår av 3 i avses med film i avtalet även videogram. Det innebär i detta sammanhang att det är utan betydelse för avgiftsplikten om film visas med hjälp av Videoteknik i stället för med traditionell metod.

• Sida 183
•  Original

Prop. 1981/82:111 183

Till 28 5

Med uthyrning jämställs försäljning med rätt för köparen att återlämna videogrammet mot att han återfår del av köpeskillingen eller andra förfar- anden där det klart framgår att det är fråga om uthyrning.

För videogram som säljs skall inte utgå någon avgift. Utvecklingen på videomarknaden kan emellertid motivera att avgift införs också vid försälj- ning av videogram. Parterna är därför överens om att särskilda överlägg- ningar i denna fråga kan komma att behövas under avtalsperioden.

Avgifterna skall redovisas särskilt. Parterna utgår från att royalty och annan upphovsrättslig ersättning ej skall beräknas på avgifterna.

Till 30 5

För betalning och redovisning av videoavgifterna till stiftelsen kommer leverantörerna och uthyrarna av videogram att tillämpa ett system med märkning av videogrammen för att visa att de är avgiftspliktiga och att avgiften betalats för dem. Stiftelsen kommer att tillhandahålla sådana med — där så överenskoms — för varje leverantör företagsspecifik logotyp.

Avgifterna till stiftelsen skall betalas in och redovisas antingen kvartals- vis i efterskott, mot avräkning i förekommande fall, av dem som levererar videogram till videogramuthyrarna eller direkt i förskott av uthyrarna för de fall videogrammen inte redan vid leveranstillfället försetts med märken av leverantören.

Till 31 5

Parterna utgår från att det är förenligt med den näringsrättsliga lagstift- ningen att leverantören av videogram avstänger Videogramuthyraren från leverans av videogram om uthyraren underlåter att betala avgift till stiftel- sen.

Till 34 5

Kvalitetsbidragen — som enligt 1963 års filmavtal uppgick till tio procent av biografavgifterna — skall bekostas med medel under punkt B i 32 5.

Till 35 5

Bestämmelserna i 35 å syftar till att ge varje part möjlighet att påkalla överläggningar efter tre respektive sex år. Begär part sådana överläggning- ar är övriga parter skyldiga att delta i dessa. Däremot innebär 35 få inte någon rätt för part att säga upp avtalet. om hans önskemål om avtalsän- dringar inte biträds av de andra parterna.

Till 36 5

Parterna har förutsatt att skatt på oinspelade videokassetter införs den 1 juli 1982 och att videogramuthyrare medges avdrag för videoavgifterna till stiftelsen vid beräkning av nettointäkten av rörelse vid taxering för in- komst.

• Sida 184
•  Original

Prop. 1981/82: 111 184

Till 40 5

Partema har ansett det lämpligt att bestämmelserna i bilaga 3 — liksom motsvarande bestämmelser i 1963 års filmavtal — kan ändras i samma ordning som enligt 1963 års avtal, (se 24 5 första stycket).

Däremot har parterna inte funnit skäl att i det nya avtalet ta in någon bestämmelse motsvarande 24 å andra stycket i 1963 års avtal. Ändringar med stöd av den bestämmelsen krävde enighet hos alla parter, inbegripet stiftelsen genom fulltalig styrelse.

Till Bilaga 1

Med hänsyn till att hittills gällande förbindelse så klart ansluter till 1963 års filmavtal krävs nya förbindelser enligt 1982 års avtal.

• Sida 185
•  Original

Prop. 1981/82:111