Beslut vid regeringssammanträde 1988-03-24

Chefen för utbildningsdepartementet, statsrådet Bodström, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att utreda vissa frågor rörande stiftelser som organisationsform för samverkan mellan högskola och näringsliv.

Bakgrund

Högskolans uppgifter är att bedriva utbildning och forskning. Genom att fullgöra dessa uppgifter bidrar högskolan till samhällets utveckling inom skilda sektorer. Inte minst gäller detta med avseende på näringslivet, såväl industrin som offentligt finansierade verksamheter i kommunal, landstingskommunal och statlig regi.

I förhållande till många andra länder finns i Sverige få fristående forskningsinstitut eller särskilda utbildningsanstalter på post-gymnasial nivå utanför högskolan. Sambandet mellan högre utbildning och forskning har ansetts vara alltför viktigt för att skilja dessa funktioner åt. Likaså har det betonats att forskningsresurserna i ett så relativt litet land som Sverige inte bör splittras i alltför många enskilda inrättningar. Därför skall forskning och utvecklingsarbete även för externa finansiärers räkning kunna utföras inom högskolan.

Principen om högskolan som ''samhällets forskningsinstitut'' har sedan länge varit vägledande i den svenska forskningspolitiken. Den externfinansierade verksamheten har vuxit kraftigt under de senaste decennierna. Svenska universitet och högskolor har därigenom löpt en mindre risk att bli isolerade från samhället i övrigt än motsvarande institutioner i länder där det är vanligt med fristående forskningsinstitut.

Huvudregeln för forskning inom högskolan är att resultaten skall vara öppet tillgängliga, dels för att möjliggöra att vunnen kunskap kan spridas inom den vetenskapliga världen och till samhället i stort, dels för att kvaliteten på forskningen skall kunna bedömas utifrån vetenskapliga grunder. I vissa fall kan dock forskning på uppdrag från näringslivet utföras inom högskolans ram utan att resultaten blir omedelbart kända.

Den organisation för högre utbildning och forskning som finns i Sverige är anpassad för att högskolan och högskolelärarna åtar sig uppdrag i olika former. Detta sker genom s. k. uppdragsforskning eller uppdragsutbildning eller genom att högskolelärare utför uppdrag i form av s. k. bisyssla. Lärare inom högskolan får utöva sådana bisysslor inom forskning och utvecklingsarbete som innebär att de utnyttjar sina speciella ämneskunskaper. Högskolelärarna skall informera resp. högskoleledning om ämnesanknutna bisysslor av nämnvärd omfattning och varaktighet.

Stora möjligheter finns således att bedriva forskning och utbildning för näringslivet och andra delar av samhället inom högskolans reguljära organisation. Regering och riksdag har sett mycket positivt på de ökade kontakterna mellan högskola och näringsliv som utvecklats under framför allt senare år. Detta har bl. a. kommit till uttryck i de tre senaste forskningspropositionerna (prop. 1981/82:106, 1983/84:107, 1986/87:80). Däremot har inställningen varit mindre positiv när det gäller särorganisationer, t. ex. stiftelser, för forsknings- och utbildningssamverkan. I 1982 års forskningsproposition framhölls att sådana organisationer endast bör utnyttjas om särskilda förhållanden motiverar det. Dessutom skall särskilt tillstånd från regeringen inhämtas.

Samma synsätt har präglat inställningen till särorganisationer för utbildningssamverkan. Genom förslag som lades fram i propositionen (prop. 1984/85:195) om uppdragsutbildningen möjliggjordes bl. a. att uppdragsutbildning som motsvarar påbyggnadslinjer, lokala utbildningslinjer och enstaka kurser får bedrivas vid högskoleenheterna.

Under senare år har dock högskolor ingått i ett stort antal stiftelser med olika syften och uppgifter. Endast i ett fåtal fall har dock särskilt tillstånd från regeringen inhämtats.

I 1987 års forskningsproposition framhöll jag vikten av att de lokala högskoleorganen tar ansvar för att samverkan med näringslivet inte får en så stor omfattning att den inkräktar på möjligheterna att fullgöra högskolans centrala uppgifter inom grundläggande utbildning, forskarutbildning och forskning på eget programansvar. Vidare anförde jag att det endast i undantagsfall borde skapas särskilda juridiska personer, t. ex. stiftelser, för samverkan mellan högskola och näringsliv. En utredare skulle tillkallas för att bedöma behovet av att högskolans samverkan med näringslivet sker genom medverkan i stiftelser.

En särskild utredare bör nu tillkallas för frågor rörande stiftelser som organisationsform för samverkan mellan högskola och näringsliv.

Stora möjligheter finns att inom högskolan bedriva såväl utbildning som forskning för näringslivets räkning. Högskolans lärare kan dessutom åta sig olika uppdrag för näringslivet i form av bisysslor. För själva utförandet av verksamheten torde därför behovet av särorganisationer vara obetydligt.

Högskolestyrelserna har det samlade ansvaret för den verksamhet som bedrivs inom högskolan. Detta innebär att högskolestyrelserna måste ha överblick över hela utbildnings- och forskningsverksamheten samt möjligheter att besluta om verksamheten inom hela högskolans ansvarsområde. Om högskolorna i ökande omfattning engageras i särorganisationer blir det svårare för deras styrelser att utöva sitt ansvar på ett tillfredställande sätt.

Utredaren bör analysera behovet av att högskolor medverkar i stiftelser vars syfte är olika former av samverkan med näringslivet. En inventering av nuvarande stiftelser där högskolor medverkar, bör göras för att utröna vilket eller vilka syften dessa tjänar. Utredaren bör analysera om dessa syften är förenliga med högskolans uppgifter att bedriva utbildning och forskning och med principen att forskningsresultaten i princip skall vara öppet tillgängliga. Utredaren bör undersöka vilka möjligheter som finns att inom högskolans ram tillgodose de syften som stiftelserna tjänar.

Antalet stiftelser för samverkan mellan högskola och näringsliv borde kunna vara betydligt lägre än för närvarande. Det kan dock inte uteslutas att det i vissa särskilda fall kan finnas behov av stiftelser, i vilka högskolan medverkar.

Utredaren bör precisera de syften som kan motivera att högskolor ändå undantagsvis samverkar med näringslivet i stiftelseform. Utredaren bör vidare föreslå former för beslut om högskolemedverkan i sådana stiftelser.

En särskild fråga i detta sammanhang gäller om det är lämpligt -- inte minst från konstitutionell synpunkt -- att högskolorna som företrädare för stat en skall kunna medverka i en stiftelsebildning utan regeringens medgivande i varje särskilt fall. Om utredaren finner att högskolorna bör kunna få ett sådant bemyndigande, bör utredaren pröva om det går att ange generella villkor för att högskolorna skall få begagna sig av ett sådant bemyndigande.

Om så erfordras bör utredaren vidare lämna förslag i fråga om vad som bör gälla i de fall där högskolor redan medverkar i stiftelser.

I promemorian (Ds Ju 1987:14) Stiftelser läggs fram förslag till lag om stiftelser. Lagförslaget innehåller en omfattande civilrättslig lagreglering samt lagbestämmelser som stärker och effektiviserar samhällets kontroll över stiftelseväsendet. Utredaren bör i sitt arbete beakta den fortsatta behandlingen av detta förslag.

Flertalet av de särorganisationer som nu finns har formen av stiftelser. Även andra former är möjliga, t. ex. aktiebolag. De riktlinjer som angetts för utredarens arbete skall givetvis även avse sådana andra särorganisationer för samverkan med näringslivet. Utredaren bör bedöma behovet av särskilda åtgärder med anledning härav.

Jag har vid mina överväganden samrått med chefen för jordbruksdepartementet.

Utredaren skall samråda med berörda myndigheter, organisationer och statliga kommittér.

För utredarens arbete gäller direktiven (dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningens förslag och konsekvenser.

Uppdraget skall redovisas senast före utgången av mars månad 1989.

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att utreda vissa frågor rörande stiftelser som organisationsform för samverkan mellan högskola och näringsliv,

att besluta om sakkunniga, referensgrupper, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

att kostnaderna skall belasta åttonde huvudtitelns anslag Utredningar m. m.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Utbildningsdepartementet)