Prop. 1981/82:106

om forskning m.m.;beslutad den 18 februari 1982.

Prop. 1981/82: 106

Regeringens proposition 1981/82: 106

om forskning m. m.;

beslutad den 18 februari 1982.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar THORBJÖRN FÄLLDIN JAN-ERIK WIKSTRÖM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas inledningsvis vissa allmänna frågor om forsk- ningens roll i samhällsutvecklingen, nationellt och internationellt. behovet av internationell och nordisk samverkan inom forskningen, villkor och förutsättningar för forskning samt krav på kvalitet i forskningen. Syften med. förutsättningar för och krav på forskning'splanering redovisas. Där- vid anges att forskningsplaneringen måste ge såväl förutsättningar för nödvändig uthållighet i forskningssatsningarna som lämna frihet till om- prövningar av forskningsinriktningar. Den övergripande forskningsplaner- ingen på nationell nivå föreslås utvecklad. Nästa forskningspolitiska pro- position avses läggas fram våren 1984 och då inbegripa också bl.a. forsk- ning för teknisk och industriell utveckling samt energiforskning. För bud- getåret 1983/84 beräknas en förstärkning av forskningsverksamheten kun- na ske med 100 milj. kr.

Olika metoder att påverka forskningens inriktning behandlas varvid anmäls att det bör utredas om inrättande av tjänst som professor även fortsättningsvis skall fordra regeringens och riksdagens medverkan. Arbe- tet med utveckling av mål och riktlinjer för verksamheten vid fakulteter föreslås föras vidare. Verksamhet med utvärdering av forskning inom forskningsråd och vissa sektorsorgan redovisas. Därvid förordas att denna verksamhet utvecklas och att en ny redovisning sker inför nästa forsk- ningsproposition.

Övergripande prioriteringar inom forskningsverksamheten läggs fast. Följande områden anges som högst prioriterade:

Forskning som är en förutsättning för och konsekvens av den stora nationella satsningen på teknisk utveckling.

1 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr I06

Prop. 1981/82: 106

lx.)

Forskning om viktiga problem inom social- och hälsovårdsomrädet. Forskning om ekologiska samband, särskilt grundläggande forskning om markekologi.

Forskning om den offentliga verksamheten: dess styrning. ekonomi och förändring.

Insatser för allmän volym- och kompetenshöjning inom det samhällsve- tenskapligt-humanistiska området.

Följande områden anges som högt prioriterade: Forskning om kulturyttringar och kulturfrågor.

Forskning på livsmedelsområdet'. produktion. konsumtion. kostvanor och Iivsmedelspolitik.

Forskning rörande jämställdhet mellan kvinnor och män. Fördelning av ansvar på forskningsmyndigheter för samordning av forskning inom de områden som prioriteras anges. För budgetåret 1983/84 beräknas 10 milj. kr. för att påbörja förstärkningen av de forskningsområ- den som inbegrips i prioriteringarna.

Riktlinjer anges för den långsiktiga planeringen av forskningen inom resp. fakultetsområde samt för finansiering och utnyttjande av dyrbar vetenskaplig utrustning. "

Forskningssamverkan mellan högskolan. sektorsorgan och näringsliv behandlas. Därvid anges riktlinjer för programansvar och finansiellt ansvar för sektorsforskning samt för högskolans och sektorsorganens samverkan och planering. Dessa riktlinjer :.nnebär bl.a. att sektorsorganen skall ha det fulla programansvaret och finansiella ansvaret för sin forskning. De skall göra långtidsbedömningar av utvecklingen inom sin forskningsverksamhet bl. a. rörande behov av materiella och personella resurser. Dessa bedöm- ningar vägs samman av regeringen med motsvarande bedömningar från högskolemyndigheterna. På grundval av sådana avvägningar föreslår rege- ringen fördelning av resurser på de skilda områdena inom den samlade forskningsverksamheten.

Principer för kostnadstäckning och kostnadsfördelning vid uppdrags- verksamhet inom högskolan ar.-[ges.

Olika former för högskolans. forskningssamverkan med externa intres- senter tas upp såsom avtal. särskild inrättning inom högskoleenhet och stiftelse. I fråga om stiftelse anges att sådan undantagsvis bör kunna förekomma och att detta då fordrar regeringens medgivande.

Arvodestjänster som adjungerade professorer har hittills försöksvis kun- nat inrättas vid högskoleenhet. Nu förordas att sådana tjänster blir ett reguljärt inslag i högskolans tjänsteorganisation. Den försöksverksamhet med kontaktforskare som har bedrivits under fyra år föreslås permanen- tas. .

I propositionen förordas vidare att fleråriga medelsramar införs för forskningsråden inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde. Planeringsramarna skall avse två år utöver aktuellt budgetår. För budget-

Prop. 1981/82: 106 3

året 1983/84 beräknas en förstärkning av forskningsrådens resurser med ca 25 milj. kr.

Tidsbegränsade arvodestjänster skall kunna inrättas vid högskoleenhet på medel som ställts till förfogande av forskningsråd eller sektorsorgan för tidsbegränsade projekt.

Förordnandetidcn för forskningsrådens huvudsekreterare begränsas till sex år.

Statligt finansierade forskningsprojekt skall i fortsättningen planeras och budgeteras även med avseende på hur information och resultatspridning skall ske till skilda nyttjargrupper utanför högskolan.

De särskilda medel för forskningsinformation. som disponeras av forsk- ningsrådsnämnden. föreslås öka med 1 milj. kr. Ökningen skall användas till forskningsinformation för barn och ungdom.

[ fråga om högskolans informationsverksamhet förordas att en systema- tisk utvecklings- och försöksverksamhet bedrivs under de närmaste åren avseende dels högskolans kontaktorganisation. dels organisation och former för att sprida information om forskning och forskningsrcsultat. tiniversitets- och högskoleämbetet (UHÄ) skall samordna denna verksam- het. för vilken beräknas 500000 kr. för budgetåret 1982/83.

Statistiken över forsknings- och utvecklingsarbcte byggs ut. framför allt med avseende på statistik för högskoleenheter och statistik för hälso- och sjukvård. För utbyggnaden beräknas 500000 kr.

Registreringen av forskningsprojekt skall även i fortsättningen ske i flera skilda register men med en samordning dem emellan. Ansvaret för regist- ren skall ligga på områdesansvariga myndigheter.

Reglerna för behörighet till forskarutbildning ändras så att en lämplig- hetsbedömning införs för antagning till forskarutbildning.

I fråga om dimensioneringen av forskarutbildningen slås fast att det f. n. inte är möjligt att precisera antagningstal för varje ämne eller grupp av ämnen och högskoleenhet. UHÄ skall dock fortlöpande följa utbudet" av ' examinerade från forskarutbildningen och arbetsmarknadssituationen för forskarutbildade. På grundval av denna bevakning skall UHÄ ge underlag både för anslagsframställningar och för den lokala planeringen av forskar- utbildningen. '

Ett system med omdömen om doktorsavhandlingarna införs. Fakultets- opponent och betygsnämnd skall i ett protokoll redovisa omdömen om doktorsavhandling. För att få kontinuitet vid bedömning av avhandlingar- na skall betygsnämnd bestå av två fasta ledamöter som utses för ett år i taget samt ytterligare en eller tre ledamöter som utses för varje enskild avhandling. '

Utbildningsbidragen för doktorander föreslås bli uppräknade till en nivå motsvarande något över den högsta nivån för utbildningsbidrag inom ar- betsmarknadsutbildningen. Vidare föreslås doktorandtjänster bli inrättade vid forskningsråd och sektoriella FoU-"organ samt försöksvis vid hög-

Kartong: S. 5 Till 5. 4 flyttas: Utdrag PROTOKOLL — — — föredragandenas hem- ställan. Tillkommer: Bilaga A

Prop. 1981/82: 106 4

skoleenheter. Nuvarande amanuens- och assistenttjänster avskaffas. De resurser för forskarutbildning som hittills har legat inom ramen för dessa tjänster används till inrättande: av ytterligare utbildningsbidrag för dokto- rander. En ny typ av assistenttjänst. knuten till innehav av utbildningsbi- drag föreslås inrättad. Vidare föreslås inrättas en ny typ av amanuenstjänst för enklare undervisningsuppgifter eller annat institutionsarbete. En riktlinje för det fortsatta arbetet med frågor om forskarutbildningcns meritvärde skall vara att den tid. dock högst fyra år. som en forskarstude- rande ägnar åt sin utbildning vid tjänstetillsättning får likställas med-tjänst- göring i statlig tjänst.

Ansvaret förs över till högskolan för den försöksverksamhet med viss forskning inom primärvården som bedrivs i Dalby. Tierp och Vilhelmina.

[ jordbruksdepartementets bilaga framhålls betydelsen av en fortsatt uppbyggnad av biologiskt grundad helhetskunskap om skilda produktions- åtgärders effekter i syfte att för de biologiska näringarna förena kraven på hög produktivitet och bättre resurshushållning. Vikten av att stödja grUnd- läggande forskning om bl. a. markens ekologi. skogsförnyelse och skogs- produktion samt livsmedel betonas. Vidare understryks vikten av att stär- ka forskarutbildningens organisation för att skapa ett rekryteringsunderlag för bl. a. framtida forskning.

[ arbetsmarknadsdepartementets bilaga presenteras bl. a. förslag för att tillgodose krav på organisatorisk utveckling inom arbetsmiljöforskningen. migrations- och etnicitetsforskningen samt _iämställdhetsforskningen.

Utdrag PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1982-02-18

Närvarande: Statrådet Ullsten. ordförande. och statsråden Wikström. Friggebo. Dahlgren. Åsling. Söder. Johansson. Wirtén. Andersson. Boo. Petri. Eliasson. Gustafsson. Elmstcdt. 'l'illander. Ahrland. Molin.

Föredragande: Statsråden Wikström. Dahlgren. Eliasson och Andersson.

Proposition om forskning m. m.

Statsråden Wikström. Dahlgren. Eliasson och Andersson anmäler sina förslag. Anförandena redovisas i underprotokollen för utbildnings-. jord- bruks- resp. arbetsmarknadsdepartementet.

Statsrådet Wikström hemställer att regeringen i en proposition föreläg- ger riksdagen vad han och statsråden Dahlgren. Eliasson och Andersson har anfört för de åtgärder eller det ändamål som framgår av föredragan- denas hemställan. '

'Jl

Prop. 1981/82: 106

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad här har anförts för de åtgärder eller det ändamål som framgår av föredragandenas hemställan.

Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i un- derprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna A—C.'

Bilaga A

. Utdrag ' UTBILDNINGSDEPARTEMENTET. PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1982-02-18

Föredragande: statsrådet Wikström.

Anmälan till proposition om forskning m. m. såvitt avser utbildningsdeparte- mentets verksamhetsområde

[ Inledning

Det centrala problemet i svensk forskningspolitik är det förhållandet att denna har utvecklats utefter olika linjer utan närmare samordning dem emellan. Den ena omfattar politik för högskolan och forskningsråden och begränsar sig i allt väsentligt till grundforskning och forskarmbildning. Den handhas inom regeringskansliet av utbildningsdepartementet. Den andra linjen utgörs av politik för forskning knuten till olika samhällssektorer och är uppbyggd för de behov av forskning och utveckling dessa sektorer har. lnom regeringskansliet svarar resp. departement för forskning inom sin sektor. En följd av dessa förhållanden är också att olika delar av forsk- ningsverksamheten bereds i skilda utskott i riksdagen. Någon samlad bedömning av forskningspolitiken har-därför inte heller gjorts vid riksdags- behandlingen av forskningsfrågor. Samtidigt är när det gäller utförandet av forskning högskolan. forskningsråden och sektorsmyndigheterna starkt

Prop. 1981/82: 106 6

beroende av varandra i fråga om bl.a. personella. materiella och ekono- miska resurser.

l prop. 1978/79: 119. om vissa frågor rörande forskning och forskarut- bildning togjag bl. a. upp dessa frågor på grundval av forskningsrådsutred- ningens betänkande (SOU 1977:52) Forskningspolitik. Jag förordade där att uppdelningen. schematiskt uttryckt. i högskoleforskning och sektors- forskning borde fortsätta att gälla men att detta av många skäl fordrade en utveckling av övergripande forsikningsplanering. Mot den bakgrunden för- ordade jag också att regeringen under följande mandatperiod skulle före- lägga riksdagen en samlad forskningspolitisk proposition. Syftet med den— na skulle vara att ge riksdagen så långt som möjligt en helhetsbild över forskningen och forskarutbildningen inom högskolan. sektorsforskningen och den industriella forskningsverksamheten samt att lämna förslag om riktlinjer för planering och utveckling av forskningsverksamheten under de närmaste åren. Dessa förslag borde också innehålla övergripande priorite- ringar av forskningsomrädet. Jag angav i sammanhanget att propositionen måste få betraktas som ett första försök. Erfarenheterna av arbetet med denna proposition och ställningstagandena till förslagen i den borde ligga till grund för planering inför och utformningen av kommande forskningspo- litiska propositioner. Jag tar nu upp dessa frågor.

Inom regeringskansliet har utarbetats dels en översikt över FoU-syste- men i Sverige och vissa andra länder. dels en redovisning av pågående utredningsarbete rörande forskning och utvecklingsarbcte. Översikten och redovisningen bifogas till protokollet i detta" ärende som bilagorna [ och 2.

Regeringen uppdrog den 12juni 1980 åt forskningsrådsnämnden (FRN) att lämna en redogörelse för resultat av forskning om forskning inom och utom Sverige. FRN har lämnat rapporten Science Policy Research — The State ofthe Art and Implications for Policy. En sammanfattning av rappor- ten bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

Regeringen uppdrog vidare den 12juni 1980 åt FRN att göra en analys av möjligheterna till övergripande innehållsmässiga prioriteringar inom forskningsområdet från regeringens och riksdagens sida och att i samband därmed lämna förslag på forskningsområden som med hänsyn till samhäl- lets och forskningens behov bör prioriteras. FRN har ijuni 1981 avlämnat rapporten Svensk forskning 1982—1986. Vägar. Värderingar. Val. En sam- manfattning av rapporten bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4 .

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade jag den 2 mars 1978 en kommitté' med uppdrag att utreda högskolans forskningssamverkan

' F.d. generaldirektören Bertil Bjurcl. dåvarande byråchefen Karin Balsvik (fr.a. rn. den 29 maj 1979 t.o.m. den 7 oktober 1979). riksdagsledamöterna Arne Gadd och Anita Gradin. professorerna Sven Johansson och Ingvar Lindqvist. avdel- ningsdirektören lnger Marklund. forskningschefen Ragnar Olsson. riksdagsledamo- ten. docenten Gunnar Richardsson (ordförande). planeringschefen Erland Ringborg (fr, o. m. den 8 oktober 1979) samt dåvarande planeringschefen Olof Ruin (t.o.m. den 28 maj 1979).

Prop. 1981/82: 106 7

med forskningsråd. myndigheter, företag och organisationer m.m. Kom- mittén antog namnet forskningssamverkanskommittén (FOSAM, U 1978: 01).

FOSAM överlämnade i december 1980 betänkandet (SOU 1980: 46) Högskolan i FoU-samverkan. En sammanfattning av FOSAM: s betänkan- de bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5: 1.

Efter remiss har yttranden över FOSAM: s betänkande avgetts av för- svarets forskningsanstalt, statskontoret, riksrevisionsverket? statens insti- tut för personaladministration och personalutbildning, universitets— och högskoleämbetet, utrustningsnämnden för universitet och högskolor, sta- tens livsmedelsverk. statens naturvårdsverk. statens industriverk. styrel- sen för teknisk utveckling, statens provningsanstalt, forskningsrådsnämn- den, humanistisk—samhällsvetenskapliga forskningsrådet, medicinska forskningsrådet, naturvetenskapliga forskningsrådet. statens råd för skogs- och jordbruksforskning. styrelsen för u-landsforskning. socialsty- relsen. transportforskningsdelegationen, statistiska centralbyrån, statens arbetsgivarverk, riksarkivet, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, statens strålskyddsinstitut, styrelsen för arbetarskyddsfonden. statens råd för byggnadsforskning. statens institut för byggnadsforskning. Sveriges geologiska undersökning, nämnden för energiproduktionsforsk- ning. Sveriges lantbruksuniversitet. delegationen för energiforskning. de- Iegationen för social forskning. upphovsrättsutredningen, Svenska han- delskammarförbundet, Norrlandsfonden. Vetenskapsakademien. Ingen- jörsvetenskapsakademien. Svenska kommunförbundet, Landstingsför- bundet, Sveriges industriförbund, Tjänstemännens centralorganisation. Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige. Svenska arbetsgivareföreningen. Sveriges förenade studentkårer. AB Astra. AB Hässle, Kabi AB. Kooperativa förbundet. Sandvik AB, AB Volvo. Kol- lektivforskningsinstitutens samarbetsorgan SAM KO. Atlas Copco AB. Dessutom har inkommit ett antal skrivelser med anledning av betänkandet. En sammanställning av remissyttrandena över FOSAM: sbetänkande bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5 :2.

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade jag den 6 september 1979 en kommitté[ för att utreda forskningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan (U 1979: 10).

Kommittén överlämnade ijuni 1981 betänkandet (SOU 1981 : 29) Forsk- ningens framtid. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till proto- kollet i detta ärende som bilaga 6:1.

' Numera universitetskanslern Carl-Gustaf Andrén (ordförande)a numera teologie doktor Gunnel André, professor Ulla Jacobsson. teknolog Hans-Ake Jönsson. pro- fessor Eva Klein. docent Ulla-Britta Lagerroth, professor Robert Magnusson. pro— fessor Ingmar Månsson (fr.o.m. den 8 oktober 1979). professor Sven Erik Nilsson (fr.o.m. den 8 oktober 1979). professor Olof Ruin (t.o.m. den 29 december 1980). professor Harriet Ryd. professor Ove Stephansson. universitetslektor, docent Kers- tin Stråby, professor Lars Terenius samt universitetslektor. docent Ulla Åkerlind.

Prop. 1981/82: 106 8

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av socialstyrelsen. statistiska centralbyrån. statskontoret. riksrevisionsverket. universitets- och högskoleämbetet. utrustningsnämnden för universitet och högskolor, centrala studiestödsnämnden, arbetsmarknadsstyrelsen, styrelsen för tek- nisk utveckling, forskningsrådsnämnden. humanistisk-samhällsvetenskap- liga forskningsrådet. medicinska forskningsrådet, naturvetenskapliga forskningsrådet. Sveriges lantbmksuniversitet, statens råd för skogs- och jordbruksforskning. styrelsen för internationell utveckling. styrelsen för u- landsforskning. försvarets forskningsanstalt. transportforskningsdelega- tionen, statens arbetgivarverk, kungl. biblioteket, delegationen för veten- skaplig och teknisk informationsförsörjning, statens livsmedelsverk, sta- tens naturvårdsverk. arbetarskyddsstyrelsen, statens råd för byggnads- forskning, statens industriverk, statens delegation för rymdverksamhet, expertgruppen för forskning om regional utveckling. Handelshögskolan i Stockholm. Vetenskapsakademien, Ingenjörsvetenskapsakademien. Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska läkaresällska- pet, Sveriges industriförbund, Tjänstemännens centralorganisation. Cen- tralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige. Svenska ar- betsgivareföreningen, Sveriges förenade studentkårer, Apotekarsocieteten — Farmaceutiska föreningen, jämställdhetskommittén. Dessutom har in— kommit ett antal skrivelser med anledning av betänkandet. En samman- ställning av remissyttrandena över betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 6:2.

Regeringen uppdrog i september 1979 åt FRN och statistiska central- byrån (SCB) att undersöka behovet av statistik över forsknings- och ut- vecklingsarbete (FoU). FRN och SCB har i april 1981 avlämnat rapporten Behovet av FoU-statistik. En sammanfattning av rapporten bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7: ].

Efter remiss har yttranden över rapporten avgetts av försvarets forsk- ningsanstalt, delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsför- sörjning, universitets- och högskoleämbetet, statens naturvårdsverk, sta- tens råd för byggnadsforskning, statens industriverk, styrelsen för teknisk utveckling, humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, medicins- ka forskningsrådet. naturvetenskapliga forskningsrådet. Sveriges lant- bruksuniversitet. delegationen för energiforskning, Ingenjörsvetenskaps- akademien, Sveriges industriförbund, Centralorganisationen SACO/SR. Sveriges socialdemokratiska arbetarparti. En sammanställning av remiss- yttrandena över rapporten bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 7:2.

Regeringen uppdrog ijuni 1979 åt UHÄ att utreda olika möjligheter att förbättra planeringen av forskarutbildningens dimensionering.

UHÄ hari maj 1981 avlämnat en rapport benämnd Forskarutbildningens dimensionering. En sammanfattning av rapporten bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 8: 1.

Efter remiss har yttranden över UHÄ: s rapport avgetts av domstolsver-

Prop. 1981/82: 106 9

ket, socialstyrelsen. statistiska centralbyrån. statskontoret. riksrevisions- verket. statens arbetsgivarverk, berörda statliga högskoleenheter, statens kulturråd, styrelsen för arbetarskyddsfonden. statens råd för byggnads- forskning. styrelsen för teknisk utveckling, forskningsrådsnämnden. hu- manistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. naturvetenskapliga forskningsrådet. Sveriges lantbruksuniversitet. riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, skolöverstyrelsen. arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen. statens institut för byggnadsforskning. statens in- dustriverk, expertgruppen för forskning om regional utveckling. arbets- Iivscentrum, Vetenskapsakademien. Ingenjörsvetenskapsakademien. Landstingsförbundet. Sveriges industriförbund, Tjänstemännens central- organisation, Centralorganisationcn SACO/SR, Svenska arbetsgivareför— eningen. Sveriges förenade studentkårer. En sammanställning av remiss- yttrandena över UHÄ: s rapport bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 8:2.

Genom beslut den 24 april 1980 fick kommittén för utredning om forsk- ningens och forskarutbildningens situation i den nya högskolan tilläggsdi- rektiv rörande forskarutbildningens meritvärde.

Kommittén överlämnade ijuni 1981 betänkandet (SOU 1981: 30) Fors- karutbildningens meritvärde. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 9: 1.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av domstolsverket i samråd med tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet och notarie- nämnden. styrelsen för internationell utveckling, styrelsen för u-lands- forskning, försvarets forskningsanstalt, krigsarkivet, statens försvarshis- toriska museer. socialstyrelsen. statens bakteriologiska laboratorium, Sve- riges meteorologiska och hydrologiska institut. statistiska centralbyrån, konjunkturinstitutet, statskontoret, riksrevisionsverket. statens arbetsgi- varverk, statens arkivstyrelse, kungl. biblioteket. delegationen för veten- skaplig och teknisk informationsförsörjning, riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, statens konstmuseer. livrustkammaren. Sko- klosters slott och Hallwylska museet, naturhistoriska riksmuseet, etnogra- fiska museet, statens sjöhistoriska museum. universitets- och högskoleäm- betet. skolöverstyrelsen. efter hörande av länsskolnämnderna. statens kul- turråd, lantbruksstyrelsen, statens livsmedelsverk. statens naturvårds- verk. marknadsdomstolen, arbetsmarknadsstyrelsen, arbetarskyddsstyrel- sen. statens institut för byggnadsforskning, statens planverk. statens in- dustriverk, Sveriges geologiska undersökning. styrelsen för teknisk ut- veckling, statens provningsanstalt, Svea hovrätt, kammarrätten i Stock- holm, ärkebiskopen. efter hörande av övriga biskopar. forskningsråds- nämnden, humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet. medicins- ka forskningsrådet. naturvetenskapliga forskningsrådet. Stiftelsen Nordis- ka museet. Sveriges lantbruksuniversitet. statens råd för skogs- och jord- bruksforskning. Handelshögskolan i Stockholm, Vetenskapsakademien. Ingenjörsvetenskapsakademien, Svenska kommunförbundet. Landstings-

Prop. 1981/82: 106 ' 10

förbundet, Svenska Läkaresällskapet, Sveriges industriförbund. Tjänste- männens centralorganisation. Centralorganisationcn SACO/SR. Landsor- ganisationen i Sverige, Svenska arbetsgivareföreningen. Svenska kyrkans utbildningsnämnd, Sveriges allmänna biblioteksförening. Apoteksbolaget AB, Sveriges förenade studentkårer, Sveriges sjuksköterskeelevers för- bund, Apotekarsocieteten — Farmaceutiska föreningen. jämställdhets- kommittén. Dessutom har vissa skrivelser inkommit med anledning av betänkandet. En sammanställning av remissyttrandena över betänkandet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 9:2.

Vidare har lärartjänstutredningen (U 1977: 04) i betänkandet (SOU 1980: 03) Lärare i högskolan behandlat frågan om finansiering inom fors- karutbildningen, vilken bör tas upp i detta sammanhang.

För överblickens och sammanhangets skull behandlar jag i det följande åtskilliga frågor i vilka det ankommer på regeringen eller berörda myndig- heter att besluta.

2. Föredragandens överväganden

Allmänna forskningsfrågnr Behovet av forskning

Människans strävan efter att söka ny kunskap och hennes förmåga att ställa samman redan tillgängliga kunskaper i nya mönster utgör en av grunderna för hennes möjlighet att lösa de problem hon ställs inför. Mäng- den av kunskaper i världen är omätbar och berikas ständigt. Med en viss förenkling kan sägas att ett effektivt bruk av belintlig kunskap. ansträng- ningar att återuppliva förlorad eller glömd kunskap och strävanden att finna ny kunskap — allt för att stärka möjligheterna att lösa problem — är vad som inbegrips i forskning. Begreppet forskning anger därmed i sig ett systematiskt sökande av kunskap. Att förenkla på detta sätt kan te sig utmanande. Det ger emellertid en nödvändig möjlighet att avgränsa ett samlat område med gemensamma drag och som har djup förankring i kultursamhället.

Frågor om vilken forskning som skall bedrivas, vem som skall finansiera den och hur det skall ske samt systematiseringen av forskningen. eller om man så vill arbetsfördelningen inom den. är kärnan i vad vi kallar forsk- ningspolitik. Ju större och flera problem samhället ställs inför. desto star- kare blir kraven på att öka intensiteten i forskningsverksamheten och att forma en forskningspolitik som medger en effektivare planering av forsk- ningen.

Jag har i andra sammanhang ofta framhållit den centrala roll forskningen spelar för utvecklingen i vårt land. Den är en av de viktigaste förutsättning- arna för att stimulera näringslivets långsiktiga förnyelse. bygga upp den svenska industrins kompetens och hävda dess konkurrenskraft på världs- marknaden. I den ekonomiska situation som Sverige nu befinner sig måste

Prop. 1981/82: 106 ||

forskningens roll i detta aVseende få en framträdande plats.- Detta synsätt präglar också mina förslag i det följande om övergripande prioriteringar inom forskningsverksamheten och den långsiktiga planeringen av "denna. En framgångsrik teknisk och industriell utveckling är grundläggande för vår ekonomiska välfärd men den påverkar också våra levnadsförhållanden i en mängd avseenden. Våra kontaktmönster med andra länder vidgas. Sociala och kulturella förhållanden ändras såsom boendeformer. sarnspe- let mellan olika generationer och" mellan skilda grupper. former för kultu- rella aktiviteter och utnyttjande av kulturutbud m. m." Den regionala ttt- vecklingen får andra förutsättningar. Hushållning med naturresurser och skyddandet av vår natur påverkas. Villkoren inom arbetslivet" förändras.

Allt detta framhäver enligt min mening behovet av också sådan forsk- ning som kan ge oss kunskap såväl om de långsiktiga konsekvenserna av teknisk och industriell utveckling som kunskap om hur vi i ett tidigt skede skall kunna förebygga eller lösa de problem av skilda slag som denna för med sig.

Av vad jag har sagt framgår att behoven av forskning för att främja en balanserad samhällsutveckling som grundar sig på ett förbättrat tekniskt och industriellt kunnande inte kan tillgodoses enbart med forskningsitt- satser för att stärka industrins kompetens och konkurrenskraft. Dessa måste också förenas med forskning på en mängd andra områden med syfte att ge oss kunskaper för bedömning av helheten-i samhällsutve'cklingen. hur delar av denna verkar i förhållande till varandra. Därav följer att även om tyngdpunkten i forskningsinsatserna nu måste läggas på naturveten- skapligt och tekniskt inriktad forskning övriga forskningsområden alltjämt måste ägnas betydande uppmärksamhet. Forskning är en framåtsyftande verksamhet. Vi kan inte med säkerhet förutsäga'resulta'ten av forskningen och effekterna av deras tillämpningar. Detta talar enligt min mening för att bibehålla och i vissa fall bygga ut en god beredskap inom så vida forsk- ningsfält som möjligt. Samtidigt vill jag framhålla att en sådan ambition i dagens ekonomiska läge reser krav på en effektivare planering av forsk- ningen. ett bättre utnyttjande av resurserna för denna med öppenhet för omfördelningar av dessa mellan olika forskningsområden och en höjd kvalitet i forskningen.

Högskolans forskning och forskarutbildning. förhållandena inom dessa. effektiviteten i den verksamheten. är grundläggande för utvecklingen av hela vår forskningsverksamhet. Det är därför naturligt att jag i mitt anfö- rande ägnar betydande utrymme åt frågor 'som sammanhänger härmed.

Högskolereformen och det omfattande utrednings- och beredningsar- bete som föregick den utgick från den grundläggande högskoleutbild- ningens problem och behov. Frågor om forskningen och forskarutbildning- en kom att behandlas i första hand inte på denna verksamhets egna villkor utan som konsekvenser av bedömningar och ' ställningstaganden som gjordes i fråga om den grundläggande utbildningen. "

Ett antal utredningar har under de senaste åren från skilda utgångspunk-

Prop. 1981/82: 106 12 ter behandlat frågor som mer eller mindre direkt rör högskolans forskning och forskarutbildning: vissa beslut av statsmakterna har också fattats på grundval därav. Samtidigt har erfarenheter hunnit vinnas av den organisa- tion och det regelsystem för högskolan som gäller på grundval av 1975 och l977 års reformbeslut.

Det var mot denna bakgrund som Andrénska kommittén tillkallades våren 1979. Kommitténs ledamöter hämtades bland personer som aktivt arbetar inom högskolans forskning och forskarutbildning. l direktiven gavs kommittén stor frihet att välja vilka frågor och problem som skulle tas upp till behandling. Kommitténs huvudförslag redovisas i betänkandet (SOU l98|r29) Forskningens framtid. Betänkandet har remissbehandlats. De allmänna omdömena om betänkandet har därvid varit övervägande posi- tiva. även om meningarna har varit delade inför'vissa av de enskilda förslagen.

Kommittén har på den relativt korta tid som stått till dess förfogande genomfört ett omfattande och förtjänstfullt arbete. Den har därigenom givit en värdefull belysning av den berörda verksamheten utifrån aktiva forskares och forskarstuderandes utgångspunkter.

Kommitténs betänkande inleds med en redogörelse för forskningens situation i ett historiskt perspektiv. Innan problemen i forskningens nuva- rande situation behandlas i betänkandet gör kommittén ett försök att precisera forskningens väsen som grund för de fortsatta resonemangen. Här redovisas olika vetenskapstraditioner och forskningsbegrepp. Vidare beskrivs forskningsprocesser och diskuteras vilka krav som bör ställas på god forskning. Kommittén tar också upp vissa frågor om tvärvetenskaplig forskning.

Dessa inledande avsnitt bedöms positivt av de remissinstanser som behandlar dem. De är till helt övervägande del av den karaktären att de inte föranleder några ställningstaganden från regering och riksdag.

De har dock utgjort några av utgångspunkterna för mitt anförande under förevarande avsnitt. 'l'ill övriga delar av kommitténs redovisningar och förslag återkommerjag i senare avsnitt.

Forskningen i samhällsdebatten

Bl.a. till följd av regeringens och riksdagens beslut våren 1979 om att den forskningspolitiska propositionen borde presenteras för riksdagen un- der den följande mandatperioden och det nyssnämnda förberedelsearbetet inför denna har den allmänna debatten om forskningen och forskningens villkor breddats och fördjupats. Sålunda har en rad organisationer och politiska partier ägnat särskild uppmärksamhet åt forskningsfrågor samt i vissa fall utformat särskilda handlingsprogram. Detta har lett till att stora grupper långt utanför den krets som tidigare har deltagit i den allmänna debatten om forskning och forskningspolitik har kunnat engageras. Där- med har enligt min mening viktiga bidrag lämnats till en allmän. vidgad insikt om forskningens betydelse för samhällsförändringar av skilda slag.

Prop. 1981/82: 106 13

Denna utveckling är mycket glädjande. Den är ett steg i riktning mot fördjupad demokrati i vårt samhälle. Med den betydelse forskningen har för samhällsutvecklingen är det enligt min uppfattning nödvändigt att frå- gor om planering och prioritering samt om resurser för forskningsverksam- het inte förbehålls ett fåtal utan förs ut till en allmän och bred diskussion. Därigenom ökas också insikterna om forskningens villkor och arbetsme- toder. vilket är en förutsättning för att motverka den misstro mot delar av forskningen och forskarna inom dessa som ibland kommit till uttryck under senare år. Denna misstro är ett forskningspolitiskt dilemma och jag ' vill här något utveckla min syn på detta.

Den tekniska utvecklingen grundar sig i betydande utsträckning på in- tensiva forskningsinsatser inom en rad områden. Vissa av de mest framträ- dande delarna av denna utveckling bygger på en mycket specialiserad forskning med hög abstraktionsnivå och är bl. a. därför så komplicerade att de svårligen låter sig förstås av andra än ett fåtal specialister. Härav följer också att det ofta är svårt för allmänheten att bedöma effekterna av denna utveckling. Det är föga märkligt om människor känner oro inför och ifrågasätter värdet av en teknisk och vetenskaplig utveckling vars inre sammanhang och yttre effekter är svårgripbara för dem. Det är inte heller märkligt om denna oro ibland kan övergå till misstro mot den forskning som lägger grunden för sådan teknisk utveckling Och de forskare och specialister som utifrån sina kunskaper inom området försvarar utveck- lingen och kräver ökade resurser för den. Det är i detta sammanhang som det enligt min mening är särskilt angeläget med en öppen och omfattande samhällsdebatt. [ denna måste forskarna själva känna ett ansvar för att villkoren för deras verksamhet förstås. Jag har nyss framhållit att vi inte 'kan med säkerhet förutsäga forskningsresultat. När de väl föreligger måste emellertid utveckling och tillämpning av dem kunna bli föremål för allmän diskussion. len sådan diskussion måste accepteras att forskarna är specia- lister inom sina resp. områden men inte nödvändigtvis i att bedöma konse- kvenserna av forskningens resultat för utvecklingen inom samhällslivets skilda delar. För detta fordras medverkan i diskussionen från så många olika grupper som möjligt.

Det finns enligt min mening ingen annan väg att röja undan misstro och undvika polariseringar. när det gäller forskningens och den tekniska ut- vecklingens förhållande till samhället i övrigt. än förbättrad information om dessa verksamheter och på denna grund en öppen debatt om dem i vilken de deltagande parterna ömsesidigt respekterar varandras utgångs- punkter. Detta är i själva verket grunden för all demokratisk samverkan och den bör självfallet gälla även det områdejag nu har berört. Det är bl. a. mot denna bakgrund som jag anser att utvecklingen under de senaste åren av debatten om forskning och forskningspolitik är så hoppingivande. I min åsikt på denna punkt finns också känslan att de mera renodlat etiska sidorna av de sammansatta forskningspolitiska frågorna. sidor som ofta uppmärksammats i regeringens och riksdagens arbete. än starkare än

Prop. l981/82:106 14

hittills kommer att belysas i den breda debattjag här talar om. Vad jag har sagt i detta avsnitt av mitt anförande bör också beaktas närjag längre fram kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt frågor om forskningsinforma- tion.

Värderingaroch forskning . . .

All forskning har. såsom jag inledningsvis betonade. eller borde i varje fall ha ett i grunden gemensamt drag. nämligen att lösa problem. Med detta avses att angripa nya frågeställningar och blottlägga tidigare dolda sam- band mellan olika faktorer. Det är därigenom vi vidgar vårt vetande. får bättre insikt om förhållanden människor emellan. om olika kulturer. om naturen omkring oss och därmed om förutsättningar att förändra och utveckla våra lex-'nadsvillkor. Det är främst arten av problem som skiljer olika slag av forskning från varandra. Arten bestäms av utgångspunkterna för problemens formulering. av metoderna att angripa problemen. av vem eller vilka som efterfrågar problemens lösning och slutligen också av en möjlig användning av de kunskaper som vinns genom att problemen löses eller behandlas. Det är också i val och formulering av problem som olika slags värderingar påverkar forskningens inriktning..Värderingarna kan röra sig från strikt inomvetenskapliga bedömningar av nyttan att lösa ett visst problem för kunskapsutvecklingen inom ett specificerat forsknings- område. en disciplin. till allmänpolitiska bedömningar av behovet av att genom forskning lösa problem för att främja utvecklingen inom en viss samhällssektor. För tydlighetens skull vill-jag lägga till att det naturligtvis ofta förekommer att värderingar som görs från de skilda utgångspunkter jag här har nämnt sammanfaller. En av förutsättningarna för väsentlig forskning blir med detta synsätt att man förmår tydliggöra de värderingar som styr problemvalen. Endast därigenom blir det möjligt att visa i vilken utsträckning vz'irderingar påverkar val av metoder och teoribildning.

Detta synsätt ger också en god förutsättning för att tillåta att man genom kritisk granskning prövar forskningsresuItatens hållbarhet. All forskning måste kunna underkastas en sådan kritisk granskning för att de kunskaper den frambringar med tillförsikt skall kunna nyttjas av samhället för olika ändamål och av forskningen själv för en fortsatt kunskapsuppbyggnad.

Vad jag här har sagt rör också en vital del av vad vi vanligen menar med forskningens frihet. Denna gäller ju rätten att med utgångspunkt i en vetenskaplig begreppsapparat. vetenskapligt dokumenterade fakta och teoribildning välja metod att lösa det uppställda problemet och att redovisa resultaten även om de inte är de förvz'intadc. En sådan frihet är omistlig för all forskning men måste för att bli meningsfull både för forskningen själv och för samhället balanseras mot den kritiska prövning jag nyss har talat om. Val av problem däremot kan och bör inte vara en rätt förbehållen den enskilde forskaren. Här måste olika värderingar alltifrån rent inomveten- skapliga till allmänpolitiska bedömningar fä påverka ställningstagandena. . Självfallet är det nödvändigt att söka forskarnas medverkan vid formule-

Prop. 1981/82: 106 15

ring av problemställningarna. Forskarna är bäst skickade att bedöma möj- ligheterna att angripa ett problem genom forskning och därmed att säker- ställa att de valda problemområdena blir forskningsbara.

Några begrepp rörande forskning och utveckling

Jag har uppehållit mig vid dessa frågor därför att jag anser att de är grundläggande för all forskning oavsett vilka syften den avses att tjäna. Från denna utgångspunkt blir en indelning av forskningen i olika kategori- er. såsom grundforskning. tillämpad forskning. sektorsforskning etc. en fråga om att skapa instrument för att kunna planera. väga och prioritera skilda syften med hela eller delar av forskningsverksamheten i förhållande till varandra. Indelningen som sådan säger således ingenting om vilket slags forskning som ur samhällets synvinkel är värdefullast. All kvalitativt godtagbar forskning är värdefull och de olika slagen av forskning förutsät- ter och befruktar varandra på många olika sätt.

Inom OECD enades man år 1970 om vissa begrepp och definitionerna rörande forsknings- och utvecklingsarbcte. Jag är medveten om att dessa begrepp kan uppfattas som väl schematiska och för vissa forskningsområ- den ofullständiga. Med vad jag nu har sagt i minnet kommerjag likväl att i fortsättningen använda dem.

Grundforskning, med vilken avses ett systematiskt och metodiskt sö- kande efter ny kunskap och nya idéer utan någon bestämd tillämpning i sikte. .

Tillämpad forskning, med vilken avses ett systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer med en bestämd tillämpning i sikte.

Utvecklingsarbete. med vilket avses ett systematiskt utnyttjande av vetenskaplig och annan kunskap samt nya idéer för att åstadkomma nya produkter. nya processer, nya system eller väsentliga förbättringar av redan existerande sådana.

Jag kommer också i syfte att nå ökad klarhet i framställningen att använda följande begrepp vilka närmast är av administrativ natur.

Sektorsfbrskning. med vilken avses sådan forskning som motiveras ut- ifrån en viss samhällssektors behov av kunskap för att främja dess utveck- ling och som finansieras av denna sektor.

Långsiktig kunskapsuppbyggnad. med vilken avses uppbyggnad av kun- skaper och kompetens på nya områden. motiverade utifrån sektoriella och motsvarande ändamål och som finansieras av vederbörande sektor.

Inonwetenskapligt motiverad forskning. med vilken avses forskning som motiveras av rent inomvetenskapliga bedömningar och som finansie- ras av högskolan eller forskningsrådsorganisationen. '

För att förtydliga dessa begrepp vill jag tillägga att verksamheten inom sektorer kan omfatta hela kedjan grundforskning, tillämpad forskning. utvecklingsarbcte. Den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden är en del av

Prop. 1981/82:106 l6

sektorsforskningen och torde i många fall ha grundforskningskaraktär. För sådan grundforskning som inte kan motiveras och finansieras av sektorsor- gan inom ramen för sektorsforskningen har jag ansett det praktiskt att använda begreppet inomvetenskapligt motiverad forskning. Jag är medve- ten om att begreppet långsiktig kunskapsuppbyggnad kan ges en vidare innebörd, nämligen långsiktig utveckling av vetenskapsområden inom den av högskolan och forskningsråden styrda grundforskningen. I den följande framställningen använder jag emellertid av praktiska skäl begreppet i den mera begränsade betydelse som jag nyss har angivit.

Min genomgång av begreppen kring vetenskaplig verksamhet och forsk- ningspolitik vill jag avsluta med följande.

Att söka utveckla kunskap är naturligtvis en process som inte får anses vara förbehållen forskaren. Det konstnärliga sättet att närma sig eller gestalta verkligheten är ett exempel på ett skapande förlopp som bidrar till ökade insikter om denna gemensamt med vetenskapligt arbete men som i övrigt följer självständiga. fristående regler. Just när det gäller attityden till i första hand de konstnärliga grenarna av vårt högskoleväsende är det viktigt att markera deras självständighet och förankring i andra traditioner av kunskapsutveckling än universitetens.

Högskolereformen år 1977 skall enligt min mening i detta sammanhang ses som ett positivt led i en process genom vilken djupt olika traditioner fått möjlighet att befrukta varandra samtidigt som de kunnat förenas orga- nisatoriskt, nämligen i högskolan som en sammanhållande ram. Vid mitt ställningstagande längre fram till frågor om det konstnärliga utvecklingsar- betet avser jag att återkomma till vad jag här har berört.

] detta sammanhang finns det skäl att ytterligare dröja vid en sida av högskolan som belyser den gemenskap som jag nyss pekade på. När vi talar om vikten av forskningsanknytning tänker vi gärna i första hand på den ström av impulser som kommer från den vetenskapligt präglade eller orienterade verksamheten in i sådana utbildningar eller sådant praktiskt arbete som tidigare har saknat direkt anknytning till forskning eller som fortfarande har en bristfällig förbindelse av denna art. Detta är förvisso ett viktigt sätt att tänka. Och på den punkten har högskolereformen skapat en god plattform för konkreta insatser. En annan aspekt av detta är att högskolan i dag, just genom sin bredd. representerar vardagsproblemen i vårt land i en helt annan utsträckning än tidigare. Det är därför angeläget att också beakta intresset av det omvända flödet av idéer, den stimulans som kommer in till forskningen från de nya delarna av högskolan och det arbetsliv dessa representerar cch som kan berika mängden och arten av vetenskapliga frågeställningar. Bara som ett exempel på den vitaliserings- process som jag här åsyftar vill jag nämna omvårdnadssidan i samhällsar- betet och de delar av högskolan som återspeglar denna. Det står ju klart att de delarna i väsentlig utsträckning — liksom de konstnärliga. som jag tidigare berörde — har andra fö-rankringar än de traditionella universitets-

Prop. 1981/82: l06 l7

utbildningarna. Det nödvändiga i att sådana delar av högskolan somjag här exemplifierat betraktas också som givande parter i den samlade FoU- miljön vill jag därför med skärpa stryka under. Synpunkter i den riktning jag här har redovisat spelade en viktig roll i förarbetena inför de centrala reformbesluten på högskoleområdet under 1970-talet och återkommer i remissyttranden över bl.a. den Andrénska kommitténs förslag. exempel- vis från UHÄ. Mitt sätt att här betrakta högskolan och dess möjligheter har jag sökt att hålla fast vid i tidigare ställningstaganden. Jag återkommer till frågor av denna karaktär i det följande. ] tydlighetens intresse vill jag betona att min uppfattning så som jag nu har utvecklat den inte rubbar åsikten att vi i vårt land måste koncentrera våra fasta forskningsresurser på det sätt som hittills har skett.

Forskningen i internationellt perspektiv

Att bedriva inomvetenskapligt motiverad forskning och att utbilda fors- kare tillhör högskolans grundläggande uppgifter. Sett i internationellt per- spektiv växer denna uppgift i betydelse i takt med utvecklingen av forsk- ningen. Sveriges resurser för forskning och de resultat dessa frambringar utgör endast en liten bråkdel ijämförelse med de samlade forskningsresur- serna och forskningsresultaten i andra länder. Samtidigt är det nödvändigt för vårt lands utveckling att vi kan hämta in och tillgodogöra oss de nya kunskaper som forskningen utomlands leder fram till. För detta ändamål fordras att vi själva förmår bedriva forskning inom ett brett spektrum av områden och att vi har god tillgång på forskningskompetent personal inom såväl den offentliga sektorn. inkl. självfallet högskolan. som industrin._ Den inomvetenskapligt motiverade forskningen spelar här en central roll. För- mår vi inte upprätthålla en tillräcklig bredd och kvalitet på denna kommer vi snabbt att kunskapsmässigt utarmas i förhållande till andra industrina- tioner. Inte ens detta är emellertid en tillräcklig förutsättning för vår kunskapssamverkan med andra länder. Vi måste också på några områden. låt vara att de måste bli få och väljas med omsorg. nå till en sådan nivå att forskningen ligger ur internationell synvinkel i första ledet och ger möjlig- het till internationell forskningssamverkan. Det är genom att i denna form lämna vårt bidrag till den internationella kunskapsutvecklingen som vi också kan legitimera vår rätt att som ett av världens rikaste länder nyttig- göra för egen del resultaten av andra länders insatser inom forskningen.

Sedd i detta perspektiv blir högskolans inomvetenskapligt motiverade forskning grundläggande för långsiktig kunskapsuppbyggnad som också är ägnad att främja skilda samhällssektorers och industrins utveckling. Men detta leder också till slutsatsen att den inomvetenskapligt motiverade forskningen måste ha en sådan omfattning och stabilitet att den kan bevara sin självständighet och integritet. Det är endast därigenom den kan fullgöra den roll jag nu har talat om. Samtidigt vill jag lägga till att ett oavvisligt krav på denna forskning är öppenhet inför den vetenskapliga utvecklingen 2 Riksdagen I98I/82. I .ruml. Nr 106

Prop. 1981/82:106 18

i andra länder och förmåga att med ledning av denna ompröva sina verk- samheter.

Jag vill i detta sammanhang också stryka under vikten av att Sverige deltar och vidgar sin medverkan i internationell forskningssamverkan på olika nivåer, bilateral. nordisk. europeisk eller i ännu vidare sammanhang. t.ex. inom forskningsprojekt stödda av FN och dess olika organ. Detta är nödvändigt för att Sverige skall kunna behålla sin ställning bl.a. inom sådana delar av grundforskningen där en fortsatt utveckling kräver sa dyrbar utrustning att ytterst få länder ensamma förmår bekosta denna. Exempel härpå är forskning om materians innersta beståndsdelar. rymden. bioteknologi m. rn. Men detär också nödvändigt för att Sverige skall kunna medverka med sina kunskaper och erfarenheter vid lösning av problem av vital betydelse t. ex. för utvecklingsländerna. Det kan gälla områden som tropiska sjukdomar. energiförsörjning. växtförädling och tillvaratagande av naturresurser. Till detta vill jag också foga att internationell forsknings- samverkan av det slag jag här har nämnt. utöver att den är nödvändig för att gå vidare i den vetenskapliga utvecklingen och att lösa stora internatio- nella problem. också för med sig vidgade kontakter mellan forskare i olika länder som indirekt är av stor betydelse för stimulansen av de medver- kande forskarnas nationella forskningsmiljöer. Inte minst gäller detta fors- karutbildningen.

Nordiskt forskningssamarbete

Det nordiska samarbetets. långa tradition och vittförgrenade karaktär gör att Norden ter sig som en ganska självklar ram för forskningssamarbete. Likväl är detta samarbete enligt min bedömning inte alls så väl utvecklat som vore önskvärt. Självfallet förekommer det samarbete både på indivi- duell och institutionell nivå, bilateralt och multilateralt. Exempel på sam- arbete av sistnämnt slag är Nordiska Afrikainstitutet. CINA. Centralinsti- tutet för nordisk asienforskning och Nordita. Nordiska institutet för teore- tisk atomfysik och Nordiska forskarkurser. Inom den sektorsorganiserade forskningen kan nämnas det teknisk-vetenskapliga samarbetet inom ramen för Nordforsk, liksom det relativt nyligen inledda samarbetet på energi- forskningens område. Under sjuttiotalet har en viss utveckling av samar- betet inom sektorsforskningen skett inom ramen för Nordiska ministerrå- dets verksamhet. Samarbete förekommer också direkt mellan forsknings- råd och andra forskningsfinansierade organ. liksom mellan två eller flera universitet. Generellt sett torde dock förutsättningarna för nordiskt forsk- ningssamarbete ännu inte på långt när ha utnyttjats till fullo. Detta är i viss mån anmärkningsvärt eftersom de nordiska länderna uppvisar betydande likheter. inte bara i fråga om det offentliga FoU-systemets uppbyggnad utan även vad gäller prioritering av forskningsområden. En förklaring till det trots detta begränsade samarbete kan ligga i att det för den enskilde forskaren eller institutionen ofta ter sig naturligt att i första hand etablera

Prop. 1981/82: 106 19

samarbete med någon kollega resp. motsvarighet i ett av de forskningsmäs- sigt stora länderna.

Ett ökat nordiskt forskningssamarbete får naturligtvis inte ske till priset av att övriga internationella kontakter försvagas. Jag tror inte heller att det föreligger någon verklig risk för en sådan utveckling. Karaktären på det nordiska samarbete vars framväxt jag finner mest angeläget att främja utgår ifrån förutsättningar som torde vara speciella för Norden. nämligen geografisk närhet. likhet i innehållsmässiga prioriteringar och administra- tiv struktur. Jag ser det sålunda som väsentligt att på sikt åstadkomma en ordning enligt vilken det för såväl enskilda forskare som planeringsansva- riga organ på alla nivåer inom forskningsverksamheten blir naturligt att pröva möjligheter till bilateralt eller multilateralt nordiskt samarbete sär- skilt i fråga om verksamhet som antingen är mycket kostnadskrävande eller som bedöms svåra att bygga upp — eller vidmakthålla — på rent nationell basis av andra skäl. t.ex. i en prioriteringssituation. Det kan således vara fråga om mer resurskrävande forskningsprojekt. anskaffning eller utnyttjande av dyrbar vetenskaplig utrustning eller anordnande av forskarutbildning inom små vetenskapsområden liksom överhuvud taget inom områden där det av ekonomiska skäl eller med hänsyn till rekryte- ringsbehovet är lämpligt att samverka.

Förutsättningarna för en systematisk utveckling av det nordiska samar- betet skiftar i hög grad mellan olika delar av det svenska forskningssyste- met. Inom vissa delar av t. ex. sektorsforskningen torde resp. forsknings- fmansicrande organ ha goda möjligheter att genom kontakter med sina motparter i ett eller flera av de nordiska länderna få till stånd en ökad samordning av insatserna. [ fråga om högskolans fasta organisation för forskning och forskarutbildning är situationen något annorlunda. Verk- samheten är här så mångfacetterad och ansvaret för dess planering är i så hög grad decentraliserad att utvecklingen av det nordiska samarbetet på dessa områden i stor utsträckning kommer att vara beroende av de lokala myndigheternas initiativ och medverkan. Jag fäster mot den bakgrunden stor vikt vid de olika lokala aktiviteter i denna riktning som har inletts under senare tid —- t. ex. i planerna på samarbete mellan de humanistiska fakulteterna vid universiteten i Lund och Köpenhamn och den mer gene- rellt syftande försöksverksamhet med nordisk samverkan inom utbildning och forskning vid universitetet i Umeå. som jag berörde vid min anmälan av anslaget Vissa särskilda utgifter inom högskolan m.m. i prop. l981/ 82:100 bil. l2.

De nordiska statsministrarna uppmanade 1978 Nordiska ministerrådet att ta initiativ till ett ökat nordiskt forskningssamarbete. Statsministrarnas uppmaning har nu efter ett par års utredningsarbete resulterat i ett Minis- terrådsförslag som i november 1981 överlämnades till Nordiska rådet med hemställan om rådets yttrande. Med hänsyn till att Nordiska rådets be- handling av ärendet inte bör föregripas kommerjag i detta sammanhang att

Prop. 1981/82: 106 20

endast översiktligt orientera om Ministerrådsförslagets innebörd. Jag avser att senare under våren återkomma till regeringen med förslag i denna fråga att föreläggas riksdagen under innevarande riksmöte.

Enligt Ministerrådsförslaget skall ett Nordiskt forskningspolitiskt råd inrättas år l983. Rådets huvuduppgifter skall vara dels att vara rådgivande åt Nordiska ministerrådet i långsiktiga och övergripande forskningspoli- tiska frågor. dels att genom egna initiativ främja en ökad nordisk samord- ning av FoU-resurserna. Inom ramen för detta mycket vidsträckta mandat har ministerrådet redan i sitt förslag till Nordiska rådet visat på några områden som man finner bör ha prioritet i det forskningspolitiska rådets arbete. Dit hör frågor om dyrbar vetenskaplig utrustning. forskarutbildning och långsiktig kompetensuppbyggnad inom smala områden samt samarbe- te i fråga om tvärvetenskaplig och sektorsövergripande forskning. Tanken bakom förslaget är att de nordiska regeringarna skall förses med ett instru— ment genom vilket man med relativt måttliga resurser skall kunna göra insatser av strategisk betydelse för utvecklingen av det nordiska forsk- ningssamarbetet. Av denna mycket kortfattade redogörelse för motiven bakom och innebörden i förslaget om ett nordiskt forskningspolitiskt råd torde framgå att detta ligger väl i linje med den syn på det nordiska samarbetet somjag nyss redovisade. Somjag i det föregående nämnt är det min avsikt att återkomma i frågan. Jag räknar med att så kan ske vid min anmälan av en proposition om Nordiska ministerrådets budget för nordiskt kulturellt samarbete.

Grundforskning och tillämpad forskning — några känne- mä rke n

Grund/brskningen har en speciell karaktär som enligt min mening förtjä- nar att helt kort belysas i detta sammanhang. Syftet med den är. som anges i den nyssnämnda definitionen. att söka ny kunskap och nya idéer utan en bestämd tillämpning i sikte. Just detta syfte har i den allmänna debatten om forskningen ibland lett till slutsatsen att grundforskningen inte skulle vara av samma samhällsnytta som annat slag av forskning. En följd av sådana slutsatser kan bli, och har i vissa fall också blivit. att grundforskningen får stå tillbaka för tillämpad forskning och utvecklingsarbete vid avvägning av forskningsresurser till olika områden. Enligt min mening beror detta på en bristande kunskap om sambandet mellan grundforskning och annan forsk- ning och utvecklingsarbete.

De kunskaper och idéer som grundforskningen frambringar är en källa. ur vilken tillämpad forskning och utvecklingsarbcte ständigt på nytt måste ösa för att kunna hålla sig livskraftiga. Det förhållandet att grundforskning- en angriper problem. vilkas lösning när problemen formuleras inte synes ha någon praktisk tillämpning. innebär således inte att de kunskaper som vinns skulle vara onyttiga i ett vidare och längre perspektiv. Det är tvärtom så att en utomordentligt stor del av dessa kunskaper och idéer förr eller

Prop. 1981/82:106 21

senare kommer till praktisk användning. Svårigheten ligger i att förutsäga vilka kunskaper lösningen av ett visst problem kan föra med sig och om och när de kan bli tillämpliga. Vi har i vetenskapshistorien mängder av exempel på hur rön. som i forskarens eller forskarnas samtid har saknat betydelse. först långt senare visat sin kraft. T.o.m. närmast slumpmässiga biresultat av arbeten av grundforskningskaraktär har under efterföljande skeden visat överraskande möjligheter att djupt förändra människornas villkor. Jag vill här stryka under att grundforskningen bit för bit ger oss nya kunskaper på skilda områden. När dessa bitar fogas ihop i nya mönster kan de plötsligt leda till betydande landvinningar för t.ex. förståelsen av vår värld. botande av sjukdomar. skyddet av vår miljö och framställning av nya produkter.

Jag anser således att det är utomordentligt viktigt att röja undan missför- stånden om den bristande samhällsnyttan med grundforskning. Den har ett kulturellt värde i sig. är nödvändig för våra möjligheter att delta i och nyttiggöra oss internationell forskning samt utgör en av grundstenarna för vårt lands fortsatta utveckling. Endast genom att erkänna värdet och nyttan av grundforskning och acceptera att den arbetar med det okända kan vi på ett riktigt sätt väga behovet av sådan forskning mot behovet av annan forskning.

Den tillämpade jbrskningen kan till följd av problemens art och den nära avnämarkontakten få en påtagligt annorlunda karaktär. Forskningen är ofta mång- eller tvärvetenskaplig, vilket gör att forskare med olika veten- skapstraditioner måste lära sig förstå varandras språk och intressera sig för nya synsätt. Forskningens inriktning bestäms i samarbete med en avnä- mare och måste anpassas till dennes problem och behov av underlag för beslut. Forskningen måste därvid vägledas förutom av inomvetenskapliga kriterier också av en strävan att uppfatta avnämarens problem och omsätta dessa i forskningsbara uppgifter. Den tillämpade forskningen ställer också särskilda anspråk på avnämarens förmåga att analysera sina problem till- sammans med forskare och att tillgodogöra sig forskningsresultaten. En gemensam planering av forskningen är nödvändig för att resultaten skall kunna utnyttjas som grund för åtgärder och beslut. För att en omfattande samverkan skall uppnås fordras en upplärningsproeess hos båda parter. Samverkan måste avpassas till de speciella omständigheterna och bör inte tvingas in i standardiserade rutiner..

Tvär— och mångvetenskaplig forskning

Utvecklingen inom forskningen kräver ständig förnyelse inte minst ge— nom fruktbärande insatser över traditionella ämnes- och sektorsgränser. De samhällsproblem vars lösning ofta fordrar forskningens medverkan är också så sammansatta att de vanligen kräver samverkande insatser från flera forskningsområden. Det är därför enligt min mening nödvändigt att tvär- och mångvetenskapliga ansatser på olika sätt ges hög prioritet i forskningens förnyelseprocess.

Prop. 1981/82: 106

Is.) IJ

Andrénska kommittén har gjon en insiktsfull analys av de svårigheter som är förknippade med tvärvetenskaplig forskning. Tvärvetenskaplig kunskapsintegration innebär stora svårigheter när forskare med olika ve- tenskapstraditioner måste samsas om ett övergripande synsätt innan ny kunskap kan skapas. ] en utvecklad disciplin finns det redan ett nära samband mellan bakgrundskunskaper. problem. undersökningsområde och metoder. l tvärvetenskapligt arbete måste detta sammanhang upprät- tas. Detta kräver lång förbereclelsetid och ingående planering. Till svårig- heterna i tvärvetenskaplig forskning kommer högskolans meriteringssys- tem och anställningsformer.

Jag vill stryka under vad kommittén har anfört om de svårigheter som möter vid uppbyggnad av tvär- och mångvetenskapliga forskningsområ- den. Det är också utifrån medvetenheten om dessa svårigheter som särskil- da insatser har gjorts under senare år för att stimulera framväxten av sådan forskning. Den största insatsen gäller den temaorienterade forskningen vid universitetet i Linköping. Den är ett försök att bygga upp en forskningsor- ganisation kring ett antal problemområden av särskild betydelse för sam- hällsutvecklingen och utgör därmed ett alternativ till en sedvanligt disci- plinorienterad fakultet. Det är därför angeläget att uppbyggnaden av den temaorienterade forskningen kan fullföljas. Jag återkommer till denna frå— ga i det följande. Jag vill också betona angelägenheten av att existerande tvärvetenskapliga forskningsorganisationers behov beaktas i den lokala resursfördelningen. Jag tänker bl.a. på Centrum för tvärvetenskap vid universitetet i Göteborg och Miljövårdsprogrammet vid universitetet i Lund.

I detta sammanhang förtjänar också att nämnas att en av huvuduppgif- terna för den år l977 inrättade FRN är att stödja framväxten av tvärveten- skaplig forskning. Jag har ocskå i de senaste årens budgetpropositioner förordat dels inrättande av tjänster som professor med tvärvetenskapliga inriktningar bl.a. i socialt arbete. dels anvisningar av medel till sådana områden som marin teknik. träforskning och barnkultur. Vidare kan näm- nas de centrumbildningar som har kommit till stånd genom högskoleenhe- ternas egna åtgärder. i vissa fall under medverkan av olika sektorsorgan.

Jag kan således konstatera att intresset för tvär- och mångvetenskaplig forskning har ökat betydligt både inom och utom högskolan. Det är angelä- get att denna utveckling stimuleras. En vidgad forskningssamverkan mel- lan högskolan och externa intressenter. en fråga som jag återkommer till under ett särskilt avsnitt. kommer till en del att vara beroende av högsko- lans förmåga att åstadkomma samverkan över ämnes-och sektorsgränser.

] detta sammanhang vill jag helt kort beröra s.k. områdesstudier. Där- med menas studier av och forskning om ett geografiskt område såsom Latinamerika. Afrika. Asien etc. Syftet med dessa studier är att hämta in och utveckla kunskaper om områdena när det gäller språk. trosuppfatt- ningar. ekonomiska. sociala och etnografiska förhållanden m.m. Studierna

r.) '.'-J

Prop. 1981/82: 106

är således utpräglat mångvetenskapliga till sin karaktär. De har stor bety— delse för våra internationella kontakter bl. a. när det gäller biståndsarbete och utvidgade ekonomiska förbindelser med t. ex. Östasien. arabländerna. Afrika och Latinamerika. Jag utgår från att dessa forskningsområden kom— mer att ges hög prioritet i högskolemyndigheternas forskningsplanering och resursfördelning. Jag vill också erinra om att områdesstudierna lämpar sig väl för nordisk samverkan. Centralinstitutet för nordisk asienforskning och Nordiska Afrikainstitutet. som jag har nämnt i annat sammanhang. är exempel härpå.

Jag återkommer till frågor om tvärvetenskaplig forskning dels under avsnittet Forskning och forskarutbildning inom högskolan. Vissa allmänna frågor där jag behandlar Andrénska kommitténs förslag i bl.a. detta avse- ende, dels under avsnittet Organisation och finansiering av viss forskning inom primärvården.

Forskningens kvalitet och forskarnas integritet

Jag har nyss nämnt vikten av att forskningen har en hög kvalitet inte minst för att de resurser som avsätts för forskning skall kunna bli väl utnyttjade. Andrénska kommittén har också berört kvalitetsfrågorna. ] likhet med kommittén och flera av remissinstanserna. anserjag att vikten av hög kvalitet i forskningen inte nog kan understrykas. Kvaliteten bör. vilket kommittén också framhåller. mätas genom jämförelser som beaktar de internationella framstegen. Svensk forskning har länge haft gott rykte. Många svenska forskare har varit förgrundsgestalter inom sina resp. områ- den. Det är angeläget att svensk forskning kan fortsätta att svara mot högt ställda krav och förväntningar. Beslutsstrukturen när det gäller bl. a. forsk— ning och forskarutbildning är starkt decentraliserad. Det innebär att mer- parten av de beslut som ger den konkreta forskningsmiljön oeh direkt påverkar forskarnas arbetsmöjligheter fattas av lokala myndigheter. Det är vid dessa beslut som hänsyn måste tas till möjligheterna för kreativt och innovativt forskningsarbete. Det är här man måste ställa kraven på kvalitet såväl i forskningsprocessen som i forskningsresultaten. Ett viktigt under- lag för sådana beslut — och givetvis också för statsmakternas övergripande beslut om forskning — måste vara utvärderingar av tidigare och pågående verksamhet. Jag återkommer till utvärdering av forskning under ett särskilt avsnitt i mitt anförande.

I detta sammanhang villjag också betona att kvaliteten i forskningen inte endast'beror av själva forskningsprocessen och utvärdering av forskning utan också av den vetenskapliga granskningen av forskningsprojekten innan de påbörjas. Denna del i kvalitetskontrollen är enligt min mening utomordentligt betydelsefull för att nå ett effektivt utnyttjande av forsk- ningsresurserna och för att så långt möjligt säkerställa att den forskning som påbörjas kan ge värdefulla resultat. Jag utgår från att projektprövning-

Prop. 1981/82: 106 24

en i detta avseende ägnas ökad uppmärksamhet inom såväl högskolans egen forskning som sektorsforskningen.

När jag talade om forskningens frihet snuddade jag vid frågan om fors- karnas integritet. Integriteten är en förutsättning för denna frihet. Med integritet avser jag här den enskilde forskarens möjligheter att kunna genomföra sin forskning från strikt vetenskapliga utgångspunkter utan att utsättas för påtryckningar av ol:-_ka slag om forskningsresultaten blir annor- lunda än de förväntade. 'l'ill integritet hör också att likaså från vetenskapli- ga utgångspunkter kunna angripa ett nytt forskningsproblem. även om det inte helt ryms inom etablerade vetenskapliga skolor eller ens det fack som ursprungligen fört forskaren eller forskargruppen till den situation i vilken problemet valts och formulerats.

Frågor om forskarnas integritet är utomordentligt viktiga därför att de i grunden rör kvaliteten i forskningen och därmed stabiliteten i de kunska- per som forskningen avkastar och som ligger till grund för beslut inom praktiskt taget alla delar av samhällslivet. Integriteten hos forskaren är ytterst. liksom hos alla andra människor. ett moraliskt förhållningssätt till det egna arbetet. Men eftersom många forskare. framför allt yngre. lever under osäkra anställningsförhållanden och i så hög grad för sin fortsatta verksamhet är beroende av bedömningen av sina arbetsresultat. dvs. de nya kunskaper de producerar. kan deras integritet sättas på svåra prov. Jag anser därför att det är utomordentligt angeläget att man inom både grund- forskning och annan forskning är uppmärksam på detta förhållande. Forsk- ningsresultaten måste kunna bedömas enbart utifrån vetenskaplig hållbar- het och inte utifrån andra värderingar eller med andra krite. ier.

F ars/(nin gsplanering Syften. förutsättningar och krav

Begreppet forskningsplanering är vidsträckt. Det kan avse planeringen av det enskilda forskningsprojektet. planering av forskning och forskarut- bildning inom ett ämnesområde eller en fakultet vid en högskoleenhet. planering av ett universitets samlade forskningsverksamhet. UHÄzs plane- ring på nationell nivå av högskolans forskning och forskarutbildning samt forskningsrådens planering inom sina resp. områden. Det kan avse sek- torsorgans och sektorsmyndigheters bedömningar av behov av forskning som grund för resp. sektors utveckling och prioriteringen inom dessa behov samt samordningsåtgärder mellan forskare och forskningsavnä- mare. Begreppet forskningsplanering kan slutligen avse regeringens och riksdagens övergripande avvägningar och ställningstaganden till de olika sektorernas och till högskolans och forskningsrådens forskningsinriktning- ar och resursbehov. Denna schematiska beskrivning av forskningsplane— ringen utifrån nivåerna inom den kan också sägas uttrycka skalan för detaljering i planeringen. På den nationellt övergripande nivån bör i princip

Prop. 1981/82: 106 25

endast huvudinriktningar inom forskningsverksamheten anges men ju när- mare det enskilda forskningsprojektet planeringen kommer. desto större blir behovet av detaljering. Jag återkommer strax till denna fråga.

Forskningsplaneringen har flera syften. De är bl.a. att skapa behövliga samband mellan forskningens avnämare och dem som utför forskningen. att åstadkomma en rationell användning av personella och materiella re- surser och att avläsa i vilken utsträckning uppsatta mål för olika delar av forskningen nås. För att syftena med forskningsplaneringen skall kunna uppnås fordras att vissa förutsättningar föreligger. En förutsättning är att det finns överblick över forskningsverksamheten på varje nivå som gör det möjligt att se hur dess olika delar förhåller sig till varandra och till helhe- ten. En annan är att det finns en uppfattning om de tidsmässiga och organisatoriska sambanden dels mellan olika slag av forskning och inrikt- ningar inom dessa m.m.. dels mellan forskningsverksamheten som sådan och samhällets behov av olika slags forskning. En tredje förutsättning är att utgångspunkter kan anges för fördelning av resurser till forskningsverk- samhetens skilda delar. Som en fjärde förutsättning kan nämnas ett samlat underlag för att stämma av behoven av resurser för forskningsverksamhet mot andra samhälleliga resursbehov.

Med dessa utgångspunkter vill jag ange de krav som bör ställas på övergripande nationell forskningsplanering. Den skall för det första fånga in samhällets behov av olika slags forskning och uttrycka en avvägning av dessa mot varandra. För det andra måste den ange de stödjande åtgärder som behövs. fördelningen av ansvar mellan myndigheter och förläggning av resurser för att de angivna forskningsbehoven skall kunna tillgodoses. Den övergripande forskningsplaneringen bör således i en rad avseenden innefatta klara viljeyttringar och ställningstaganden. Den skall ge ramar på sådan sikt och med sådan stabilitet att planeringen av forskningsverksam- heten på andra nivåer blir meningsfull och att forskningen i alla dess delar kan bedrivas med den uthållighet som fordras för att nå de avsedda resultaten. Jag är naturligtvis medveten om att de kriterier som anges eller förutsätts vid övergripande forskningsplanering kan innefatta målkon- tlikter. En slutlig tillämpning av resultat från forskning inom ett givet område kan med andra ord strida mot tillämpningen av forskningsresultat från andra områden. Medvetandct härom ställer därför stora krav på känslighet vid de avvägningar som görs på både central och lokal besluts- nivå.

Vad jag nu har sagt om forskningsplaneringen antyder att själva plane- ringsprocessen är vittförgrenad och kan bli svår att överblicka.

Det finns inte heller någon given modell för en samlad forskningsplane- ring som utan vidare kan tillämpas. Den översikt av forskningsplaneringen i vissa länder som redovisas i bilaga I visar att utformningen av planering- en skiljer sig åt i de olika länderna. Detta beror bl.a. på att varje lands forskningsorganisation har sina speciella särdrag och att den allmänna

Prop. 1981/82:106 26

förvaltningsstrukturen varierar mellan länderna. För egen del gör jag den bedömningen att en väl fungerande forskningsplanering i första hand måste utgå från strukturen i den forskningsverksamhet planeringen gäller. Givet- vis är det av stort värde att vid utformningen av planeringen kunna ta del av erfarenheter. idéer och handlingslinjer från andra länder. Därigenom berikas planeringsarbetet och risken att göra misstag kan minskas. Det är dock bl.a. med hänsyn till skillnader i forsknings- och förvaltningsstruk- turen knappast möjligt att direkt tillämpa modeller för forskningsplanering i andra länder på svenska förhållanden. Mitt intryck är att Sverige i fråga om forskningsplanering i många delar hävdar sig jämförelsevis väl. En av våra brister förefaller dock vara att det saknas en samlad planering på nationell nivå.

Jag har nyss framhållit att forskningsverksamheten är ett omfattande och komplext område. Däri ligger också en betydande risk för att plane- ringen av området kan utvecklas till en svårgenomtränglig och invecklad process. Jag vill därför stryka under vikten av att forskningsplaneringen utformas så att den verkligen underlättar överblick av forskningen. Om planeringen inte förmår bidra till detta kan den lätt bli en krävande process som drar orimligt stora resurser från det egentliga forskningsarbetet och snarare hindrar än underlättar avvägningar och prioriteringar. Jag vill också betona att forskningsplaneringen måste karaktäriseras av att forsk- ning är att med dess förutsättningar söka göra det okända känt. På varje nivå måste det linnas betydande frihet att ompröva verksamhet. Endast därigenom kan vi ge utrymme för nya idéer och hålla forskningen vital. Detaljregleringar bör så långt möjligt undvikas. Planeringsarbetct får inte bli ett självändamål. en ersättning för forskningen själv eller en tillflyktsort för forskare som tröttnat på eller inte längre förmår att forska.

Vad jag nu har anfört om en betydande frihet gäller i första hand grundforskning och i viss mått tillämpad forskning. Självfallet kan inte samma frihet gälla när det rör sig om utvecklingsarbcte och framtagning av beslutsunderlag inom den statliga sektorsforskningen. där uppgifterna kan vara mycket väldefinierade och stora ekonomiska värden kan stå på spel.

Fortsatt utveckling av nationell forskningsplanering

Jag kommer i det följande att förorda åtgärder som leder till ökad långsiktighet i forskningsplaneringen och som skapar förutsättningar för bättre avvägningar och klarare prioriteringar på nationell nivå. Jag har också bedömt det möjligt att redan i denna proposition förorda övergri- pande prioriteringar för vissa forskningsområden. Jag skall strax åter- komma härtill. Jag kommer i det följande att också lägga fram förslag om betydande förbättringar inom forskarutbildningen. Förbättrade villkor för de forskarstuderande är av strategisk betydelse för forskningens långsik- tiga kapacitet och kvalitet.

Många av mina förslag i det följande syftar till att utgöra delar i eller

Prop. 1981/82: 106 37

förbättra förutsättningarna för forskningsverksamheten och planeringen av denna. Jag är dock medveten om att en fullt utvecklad övergripande forskningsplanering inte uppnås nu. Jag vill på denna punkt erinra om vad jag inledningsvis har anfört. nämligen att denna proposition är ett första försök att skapa en övergripande forskningsplanering. En förbättring av forskningsplaneringen på alla nivåer måste ske stegvis och med öppenhet för omprövningar av planeringsmetoderna. Detta gäller inte minst rege- ringens och riksdagens övergripande ställningstagande. Tack vare det ut- märkta utrednings- och planeringsarbete som har utförts av kommittéer. myndigheter och organisationer inför denna proposition tas ett stort steg mot en övergripande planering. Det är därför också naturligt att sedan riksdagen har tagit ställning till förslagen genast gå vidare med förberedel- searbetet inför nästa forskningspolitiska proposition. Jag vill här erinra om att chefen för industridepartementet i föregående års propositioner (1980/ 81:90 och I980/8]: 130) om energipolitikens resp. industripolitikens inrikt- ning framhöll att ställningstagandena till fleråriga forskningsramar knutna till dessa båda sektorer i framtiden borde samordnas med regeringens ställningstagande till forskningspolitiken. Planeringsperioden för dessa forskningsområden löper ut med utgången av budgetåret l983/84. Nya ställningstaganden fordras därför av regering och riksdag våren 1984. Det är också min uppfattning att en strävan bör vara att presentera regeringens forskningspolitiska propositioner vid mitten av en valperiod. De erfarenhe- ter som har vunnits av arbetet inför den första forskningspolitiska proposi- tionen och de åtgärderjag förordar för att förbättra planeringsarbetet leder mig därför till slutsatsen att det bör vara möjligt att begränsa förberedelse- tiden för nästa forskningsproposition till ungefär två år. Regeringen har då nära ett och ett halvt år till förfogande efter det att den nya mandatperio- den har påbörjats för att bereda sina forskningspolitiska ställningstagan- den. Jag anser således att planeringen inför nästa forskningspolitiska pro- position bör utgå från att denna bör föreläggas riksdagen under våren l984. Jag återkommer senare till formerna för planeringen för planeringen av denna proposition.

För att regeringens och riksdagens beslut rörande den övergripande forskningsplaneringen skall kunna bli effektiva fordras att i denna också ingår en angivelse av vilka ekonomiska ramar som bör gälla för forsknings- verksamheten under planeringsperioden. Jag vill redan nu. efter samråd med berörda statsråd, anmäla att jag räknar med en förstärkning av forsk- ningsverksamheten med 100 milj. kr. för budgetåret 1983/84. Jag återkom- mer i det följande till hur delar av denna förstärkning bör knytas till de övergripande prioriteringarna. Jag vill dock betona att dessa prioriteringar. som givetvis bör vara långsiktigare än de perioder för vilka medelsramar kan anges. i väsentlig utsträckning måste förverkligas genom successiva omfördelningar inom redan befintliga ramar.

Prop. 1981/82:106 28

Instrument för styrning av forskning

Innan jag går över till mina förslag om långsiktiga prioriteringar vill jag först något beröra de planerings- och styrinstrument som står till regering- ens och riksdagens förfogande. När det gäller högskolans forskning utgörs regeringens och riksdagens underlag för ställningstaganden i allt väsentligt av högskolans och forskningsrådsorganisationens anslagsframställningar. Regeringen och riksdagen utövar sin styrning av forskningsresurser med ett fåtal instrument. För de fasta forskningsresurserna inom högskolan utgör fakultetsanslagen och anslagsposterna inom dessa för resp. högsko- leenhet de viktigaste in5trumenten. Ur fakultetsanslagen bestrids samtliga kostnader för den fasta forskningsverksamheten och forskarutbildningen inom högskolan med undantag för lokalkostnader och investeringar i bygg- nader. inredning och utrustning samt några mindre kostnadsposter. Ge- nom avvägning av dessa anslag kan således regering och riksdag prioritera dels mellan olika fakultetsområden. dels också inom ett fakultetsområde mellan olika högskoleenheter. Fakultetsanslagen har också använts som styrinstrument framför allt vid fördelning av tillkommande basresurser. Vid sidan om fakultetsanslagen har regering och riksdag ytterligare ett styrinstrument för den fasta forskningsorganisationen, nämligen inrättan- det av tjänster som professor och förfarandet för omprövning av inrikt— ningen av professurer när de blir lediga. Under senare tid har därutöver försöksvis tillämpats metoden att anvisa medel för angivna forskningsom- råden. Exempel härpå är träforskning. marin teknik. mikrobiologi. barn- kultur.

Fakultetsanslag

Enligt min mening är fakultetsanslagen ett viktigt styrinstrument för regering och riksdag. Det är också sannolikt att deras betydelse i detta avseende kommer att växa under 1980-talet. Skälen härtill är dels behovet av att i ökad utsträckning åstadkomma arbetsfördelning inom forskningen mellan högskoleenheterna. dels strävan att åstadkomma tydligare övergri- pande forskningsprioriteringar från regering och riksdag i förening med förbättrad planering för forskningssamverkan med sektorsorgan och andra intressenter utanför högskolan.

Jag tar nu upp frågan om erfarenheterna av försök med fakultetsvisa forskningsprogram.

Genom beslut den 14 juni 1979 uppdrog regeringen åt UHÄ att försöks- vis utarbeta förslag till mål och riktlinjer för verksamheten inom några disciplinorienterade fakulteter. Uppdraget kan återföras till forskarutbild- ningsutredningens (FUN) förslag (SOU l977z3l) att riksdagen för varje fakultet skulle fastställa mål och riktlinjer i anslutning till behandlingen av motsvarande budgetanslag. rernissbehandlingen av FUst förslag samt prop. 1978/79: 119 och riksdagens beslut med anledning av nämnda propo- sition. För att fullgöra uppdraget har UHÄ i sin tur uppdragit åt universite-

Prop. 1981/82: 106 29

tet i Göteborg och Chalmers tekniska högskola (CTH) att inom UHÄ medverka vid utarbetandet av förslag till mål och riktlinjer för de humanis- tiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna resp. för några sektioner vid CTH. Avsikten var att utarbeta program som skulle utgöra en samman- vägning av interna och externa forskningsbehov och ha karaktär av lång- siktiga utvecklingsprogram för den totala forskningsverksamheten inom resp. fakultet. Det enskilda fakultetsprogrammet borde innehålla en plane- ring för fakultetens kompetensutveckling och dess möjligheter att möta sektorsforskningens behov, då denna planering utgör ett viktigt underlag för den samordning av forskningsresurser som behövs i ett riksperspektiv.

UHÄ har i skrivelse den 4juni 1981 lämnat en delredovisning av rege- ringens uppdrag och därvid överlämnat bl.a. utkast till måldokument. Skrivelsen har remissbehandlats.

De utkast till fakultetsprogram som har utarbetats skiljer sig påtagligt åt vad avser arbetsmetod. innehåll och programnivå. De humanistiska och samhällsvetcnskapliga fakultetsprogrammen utgör huvudsakligen redovis- ningar av pågående forskning och forskarutbildning.

UHÄ har framhållit att det varken för samhällsvetare eller humanister varit möjligt att ange särskilt angelägna ämnesområden för en framtida utbyggnad eller väga in myndigheters och sektorsorgans forskningsbehov för att med utgångspunkt i dessa lämna förslag om forskningsområden där en långsiktig kunskapsuppbyggnad ter sig särskilt angelägen. Den redovi- sade analysen av sektorsforskningens andel av forskningsvolymen inom olika samhällsvetenskapliga ämnen utgör dock en indirekt redovisning av behoven av bl.a. en långsiktig kunskaps- och kompetensuppbyggnad.

Programutkastet för teknisk fakultet, som är helt annorlunda än de två övriga programutkasten. är ett förslag till systematisk indelning av den tekniska forskningen i strukturella huvudområden som syftar till dels att vara en ram för program för teknisk fakultet som helhet. dels vara tillämp- ligt på andra beskrivningar av teknisk forskning t. ex. inom sektorsorgan. Programutkastet innehåller också ett förslag till disposition för fakultets- program och ett sektionsprogram. Utkastet för teknisk fakultet är sålunda ett försök att redan från början utforma ett program med såväl en ämnes- mässig som en problem- eller prestationsorienterad indelning av kunskaps- området.

Remissinstanserna har i stort sett varit positiva till att utveckla fakultets- program. Särskilt starkt är intresset för att markera mål och riktlinjer på nationell nivå för teknisk fakultet, medan det i nuläget är osäkert om det är möjligt och meningsfullt att utarbeta sådana dokument för de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna.

Som jag nyss har redovisat utgör de utarbetade utkasten till måldoku- ment i allt väsentligt beskrivningar av pågående forskningsverksamhet och befintliga kompetensprotiler. Enligt min mening är sådana beskrivningar ett viktigt steg för att åstadkomma en långsiktig forskningsplanering. Det

Prop. 1981/82: 106 30

är såsom UHÄ också framhåller först sedan de existerande kompetenspro- filerna och intresseinriktningarna har klarlagts. som man kan pröva vilka forskningsområden som skilda fakultetsnämnder och högskoleenheter har speciella förutsättningar att utveckla.

Det arbete som UHÄ nu har inlett visar att fakultetsprogram kan komma att fylla en viktig funktion både i den lokala och centrala planeringen. Bl.a. bör de på sikt kunna underlätta en övergång till de andra former för inrättande av tjänst som professor som jag tidigare har berört. Ett omfat- tande utredningsarbete återstår dock. Som exempel på frågor som bör belysas ytterligare kan nämnas hur sektorsorganens forskningsbehov skall vägas in i planeringsprocessen. hur en profilering mellan olika högskoleen- heter inom ett och samma fakultetsområde skall åskådliggöras och genom- föras och med vilken detaljeringsgrad forskningen skall beskrivas. Jag delar därför UHÄ: s och remissinstansernas uppfattning om vikten av att arbetet på detta område fortsätter. Detta bör ske i huvudsak såsom UHÄ har föreslagit. Väl utformade fakultetsprogram kommer att verksamt kun- na bidra till en förbättrad forskningssamverkan mellan högskolan och externa intressenter. Vid det fortsatta arbetet med programmen bör därför beaktas vad jag senare kommer att anföra om sådan samverkan.

Av särskilt intresse är enligt min mening det förslag som har utarbetats vid CTH. Det utgör en värdefull grund för en mer systematisk indelning av det tekniska området inom högskolan. En sådan indelning skapar ett bättre underlag för avvägningar och inriktning av insatser inom de tekniska fakulteternas område. Den gör det också möjligt för sektorsorganen att identifiera högskolans olika basresurser i termer av kompetens och kun- skapsnivå relevanta för deras behov.

Den huvudområdesindelning som redovisas i CTH:s förslag bör vara lämplig med avseende på de tekniska fakulteternas verksamhet och över- ensstämmer i vad avser de. fyra tekniska vetenskapsområdcna i stort sett med STU: s operativa indelning i teknikområden.

En viktig funktion för ett fakultetsprogram av det här diskuterade slaget är bl. a.. som jag nyss har nämnt. att utgöra ett instrument för information och samverkan mellan högskolan och externa myndigheter och sektorsor- gan. Den föreslagna programindelningen bör enligt såväl min som chefens för industridepartementet mening skapa förutsättning för bättre samord- ning mellan prioriteringar av STU: s satsningar och prioriteringar inom de tekniska fakulteterna.

Jag anser således att genom en vidare bearbetning av det framtagna förslaget en ändamålsenlig mocell bör kunna skapas för att utifrån natio- nella mål kunna ange riktlinjer för forskningsverksamheten inom de tek— niska fakulteterna.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att Sveriges lantbruksuniversitet — och tidigare jordbrukets högskolor — återkommande har presenterat långtidsplaner och verksamhetsplaner. l sin anslagsframställning för bud-

Prop. 1981/82:106 31

getåret 1982/83 har lantbruksuniversitetet lagt fram en långtidsplan inför l990-talet och en verksamhetsplan för åren l98l—l986. Långtidsplanen präglas av en strävan att söka leda forskning och utbildning mot ytterligare fördjupning. långsiktigt nyskapande. individuella initiativ och personligt ansvar. Viktiga ansvarsområden för lantbruksuniversitetet har redovisats. Forskningen föreslås koncentreras kring frågor som medför kostnadssänk— ningar, produktivitetshöjningar och exportökningar i berörda näringar. Kunskaper om långsiktig resurs- och miljövård ges fortsatt prioritet. Fors- karutbildningen ges ökad vikt och åtgärder föreslås för att bl.a. förbättra grundutbildning, rekrytering och personalplanering samt utvärdering. Långsiktsplanen är vidare utgångspunkt och referensram för den femåriga verksamhetsplanen.

Den långtidsplanering som har utformats vid Sveriges lantbruksuniversi- tet är enligt min mening väl genomförd. Jag utgår från att också de erfaren- heter som den har gett beaktas i UHÄ: s fortsatta arbete.

Med hänsyn till den betydelse arbetet med fakultetsprogram har för en förbättrad planering av forskningen i skilda avseenden förutsätter jag att UHÄ skyndsamt fullföljer sitt uppdrag. Jag avser sedan UHÄ slutligt har redovisat detta att återkomma till regeringen med förslag i fråga om fakul- tetsprogram.

Inrättande av tjänst som professor

Den styrning av forskningen som sker genom att regeringens och riksda- gens medverkan fordras för inrättande av tjänst som professor eller om- prövning av inriktningen av befintliga professurer har enligt min mening avtagit i betydelse. Skälen härtill är flera. lnrättandet av professurer var fram till 1950— och 1960-talen betydelsefulla åtgärder för att markera den vikt som regering och riksdag fäste vid att ett nytt forskningsområde byggdes upp. De nya professurerna utgjorde också i förhållande till den dåvarande forskningsorganisationens omfattning betydelsefulla resurstill- skott. De var vidare ett medel när forskningsorganisationen byggdes upp på nya orter att snabbt bereda utrymme för forskningsledande personal vid de nya enheterna. Idag är emellertid situationen annorlunda. Regeringens och riksdagens styrning via nya professurer och inriktningen av dessa måste numera anses ha marginell betydelse för forskningsprioriteringarna i stort. Genom forskningsrådsmcdel och andra externa medel samt genom högskolans egna medel torde en betydligt mera omfattande styrning mot olika forskningsinriktningar ske än den regering och riksdag medverkar i genom professurernas inriktning. En utveckling av det slag av fakultets- program som jag nyss har behandlat kommer också att ge andra förutsätt- ningar för styrning av forskningsresurser som givetvis påverkar behovet av att använda inrättande av tjänst som professor som styrmedel.

Jag anser mot denna bakgrund att tiden nu är mogen att pröva om inrättandet av tjänster som professor och bestämning av inriktningen av

Prop. 1981/82:106 32

professurer alltjämt bör vara ett styrinstrument för regering och riksdag. Enligt min mening bör prövas om en successiv övergång till metoden att anvisa särskilda belopp till högskoleenheterna för forskning och forskarut- bildning inom olika områden vore att föredra. Det skulle då få ankomma på resp. högskoleenhet att bestämma vilka forskartjänster som bör finnas inom området. dvs. att också bestämma om inrättande av tjänster som professor. Det normala inom ett nytt område torde därvid bli att enheterna först efter några år. sedan en viss kompetens har byggts upp inom områ- det. inrättar tjänster som professor. Ett sålunda förändrat sätt att inrätta tjänster för forskningsledande personal behöver enligt min mening inte nödvändigtvis leda till att tillsättningsförfarandet ändras. Jag anser nämli- gen att det är särskilt angeläget att skärpan i den vetenskapliga prövningen inom tillsättningsproceduren bevaras vid en decentralisering av beslut om inrättande av forskartjänster.

Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag om att låta närmare utreda formerna för inrättande m.m. av tjänst som professor.

Centrala myndigheters roll i forskningsplaneringen

Vid en långsiktig och mera genomarbetad forskningsplanering kommer ökade krav att ställas på de centrala myndigheterna inom forskningsor- ganisationen. Till dessa myndigheter hör UHÄ. styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet. forskningsråden. forskningsrådsnämnden. delegatio- nen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning. styrelsen för teknisk utveckling. försvarets forskningsanstalt. statens råd för byggnads- forskning. olika delegationer för sektorsforskning såsom transportforsk- ningsdelegationen, delegationen för social forskning. programansvariga inom cnergiforskningsomrädet.

Det är min uppfattning att en snabb förbättring av forskningsplanering- en. både den övergripande på nationell nivå och den som skall bedrivas av sektorsorgan och andra myndigheter inom forskningsverksamheten skulle motverkas av stora organisatoriska förändringar inom den samlade forsk- ningsadministrationen. All erfarenhet visar att sådana åtgärder leder till betydande inkörningspcrioder innan verksamheten på nytt kan börja fun- gera effektivt. Denna tid står enligt min mening inte till förfogande om man genom en förbättrad forskningsplanering skall kunna förstärka forsknings- verksamheten så att den kan vara beredd att medverka i lösningen av de samhällsproblem som möter oss under l990-talet. För att skapa det under- lag som fordras för regeringens och riksdagens övergripande forsknings- planering och för att åstadkomma erforderlig samverkan mellan olika delar av forskningsverksamheten bör därför de organisatoriska förändringarna under de närmaste åren vara små och stegvisa och göras på grundval av de erfarenheter som fortlöpande kommer fram vid tillämpningen av de former för planering som jag kommer att förorda i det följande.

När det gäller den centrala planeringen av forskningsverksamheten inom

Prop. 1981/82:106 33

utbildningsdepartementets område anser jag att den nuvarande arbetsför- delningen mellan forskningsrådsorganisationen och UHÄ bör bestå. För UHÄ: 5 del kommer vad jag tidigare har anfört om forskningsplanering och de former för denna som jag senare tar upp att leda till att ytterligare insatser från ämbetets sida blir nödvändiga. De kommer att röra förbätt- rade kontakter mellan UHÄ och sektorsorgan. närmare samverkan mellan UHÄ, FRN och forskningsråden. en långsiktigare planering av resursför- delning till och mellan fakultetsområden samt arbetsfördelning mellan högskoleenheter. Jag vill erinra om att UHÄ redan har påbörjat en långsik- tigare forskningsplanering i vissa av de delar som jag nu har nämnt. De nya krav på UHÄ som kommer att ställas kan också aktualisera organisatoris- ka förändringar inom ämbetet. Bl.a. torde det vara nödvändigt att i UHÄ: s planeringsarbete stärka inslaget av företrädare för forskningsverk- samheten. Kommittén för uppföljning av högskolereformen har bl. a. till uppgift att se över den institutionella organisationen inom högskolan. Jag har nyligen överlämnat de förslag som den Andrénska kommittén har lagt fram rörande högskolans institutionella organisation till kommittén för att prövas i dess fortsatta arbete. Jag avser att i annat sammanhang åter- komma till regeringen i denna fråga.

Forskningsråd

Forskningsrådens uppgift är att utifrån vetenskapliga-kriterier anvisa medel till forskningsprojekt av betydelse för den vetenskapliga utveckling- en. Den forskning råden finansierar utförs vanligen inom högskolans forskningsorganisation. När ett forskningsområde. där råden finansierar projekt eller forskartjänster, bedöms ha sådant vetenskapligt värde och sådan varaktighet att det bör ingå i den fasta forskningsorganisationen förs efter förslag från resp. forskningsråd och högskolemyndighet medel för ändamålet över från forskningsråden till berört fakultetsanslag. Forsk- ningsråden spelar således en viktig roll för den vetenskapliga utvecklingen. Deras förmåga att hålla kontakt med den internationella vetenskapliga verksamheten och att långsiktigt planera och prioritera den forskning de ansvarar för är av vital betydelse för livskraften i högskolans forskning. Regeringen och riksdagen styr forskningsrådens verksamhet normalt en— dast genom omfattningen av de medel som anvisas råden. Det är blott undantagsvis som ett forskningsråd direkt anvisas medel för ett särskilt forskningsprojekt och det har då normalt rört sig om projekt som tar eller förväntas ta avsevärda resurser i anspråk. Forskningsråden har dock själva visat lyhördhet för allmänna uttalanden från regering och riksdag om forskningsområden som ansetts vara angelägna för samhällsutvecklingen.

Jag anser att den frihet forskningsråden och motsvarande organ har haft att själva bestämma över fördelningen av medel på olika områden inom sina resp. verksamheter hittills har fungerat i stort sett mycket väl. Det finns därför ingen anledning att ändra på den grundläggande principen för 3 Riksdagen 1981/82. ! sant!. Nr [06

Prop. 1981/82:106 34

anvisning av medel till forskningsråden. Detta hindrar emellertid inte att de övergripande prioriteringar som regeringen och riksdagen i fortsättningen kommer att göra, förutom att vara allmänt riktningsgivande för forsknings- rådens verksamhet. också kan förenas med särskilt ansvar för ett visst forskningsråd för något område inom ramen av dessa prioriteringar.

Med den överblick av forskningsverksamheten vid enskilda högskoleen- heter som forskningsråden successivt har fått kan det vara lämpligt att råden ges ett ökat ansvar för vissa delar av uppbyggnaden av forskningen och forskarutbildningen vid högskoleenheterna. Jag tänker då särskilt på behovet att stärka de unga forskarnas kontakter med den internationella forskningsverksamheten och att förbättra forskarutbildningen på områden där detta är särskilt nödvändigt. Jag återkommer i det följande till dessa frågor. För att underlätta fors kningsrådens långsiktiga planering förordar jag i det följande att de i likhet med vad fallet är för vissa sektorsorgan anvisas fleråriga medelsramar för sin verksamhet. Jag har i budgetproposi- tionen förordat en anvisning till forskningsråden om 495 241 000 kr. för budgetåret 1982/83. För budgetåret 1983/84 räknar jag med att kunna bereda utrymme för en ökning med ca 25 milj. kr. för forskningsråden utöver sedvanlig pris- och löneomräkning. Jag räknar med att det i nästa forskningspolitiska proposition skall bli möjligt att ange tvååriga medelsra— mar för forskningsråden utöver aktuellt budgetår.

Jag vill slutligen. som en allmän kommentar till forskningsrådens verk- samhet, betona angelägenheten av att undvika uppsplittring av resurser på mycket små projekt såvida det inte rör sig om att bygga upp forskning i anslutning till utbildning som saknar sådan eller att initiera ny forskning eller stärka forskningsområden under utveckling. En strävan bör vara att åstadkomma samverkan mellan enskilda forskare på samma område inom ramen för ett visst forskningstema eller ett visst forskningsproblem.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat om fleråriga medelsramar för forskningsråden. Regeringen bör vidare be— reda riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om den beräknade ekonomiska ramen för forskningsverksamheten budgetåret 1983/84.

Sektorsforskningens planering inom vissa områden

När det gäller planeringen av sektorsforskningen ställs redan nu mycket höga krav på denna för vissa sektorer. Så sker t. ex. inom det tekniska forsknings- och utvecklingsområdet och inom energiforskningsområdet.

lnomförsvarsdepartementers område finns sedan lång tid tillbaka en väl utvecklad forskningsplanering. Denna syftar till att inrikta forskningsre- surserna inom försvarssektorn i enlighet med de olika totalförsvarsgrenar- nas bedömda långsiktiga behov och att samordna forskningsverksamheten med avnämarnas behov av underlag för åtgärder och beslut. I årets total- försvarsproposition redovisar försvarsministern förslag beträffande för- svarsforskningens långsiktiga inriktning. Detta utgår bl.a. från myndighe-

Prop. 1981/82: 106 35

ternas och 1978 års försvarskommitte's förslag (DsFö l98l: l4). Enligt propositionen skall de samlade forskningsresurserna minska med ca 1.5 % årligen. Olika åtgärder måste vidtas för att trots detta tillgodose myndighe- ternas mest angelägna forskningsbehov.

Vissa forskningsstödjande organ har inom sina samhällssektorer kommit att få en sådan bredd på och ekonomisk omfattning av sina verksamheter att deras ställning närmast kan jämföras med forskningsrådens. Ett sådant exempel är arbetarskyddsfonden (ASF) som förutom egentlig arbetsmiljö- forskning också stödjer den arbetslivsforskning som bl. a. bedrivs vid arbetslivscentrum och inom ett antal högskoleenheter. Åren l972—l98l lämnade arbetarskyddsfonden stöd till projekt inom arbetsmiljöforskning och arbetslivsforskning med 460 milj. kr. Härtill kommer det omfattande stöd som i enlighet med riksdagens beslut ges till utbildning inom samma sektorer. Av de medel som totalt anslås beräknas ca 40 % gå till projekt som genomförs vid högskolan. I övrigt bedrivs arbetsmiljöforskning på alla nivåer vid bl.a. arbetarskyddsstyrelsens forskningsavdelning. som är lan- dets största institution för arbetsmiljöforskning, samt ett antal yrkesmedi- cinska kliniker hos landstingen och ett 20-tal fristående forskningsinstitut vars verksamhet bygger på överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter. Som exempel på sådana forskningsinstitutioner kan nämnas Bygg- hälsan. .

En med ASF i flera avseenden likartad ställning har statens råd för byggnadsforskning (BFR) som planerar. initierar och frnaniserar forskning och utveckling inom byggnads- och anläggningsområdet. Rådet ansvarar för det allmänna forsknings- och utvecklingsarbctet inom bebyggelsepla- neringens och byggnadsteknikens område och för program 3 Energian- vändning för bebyggelse inom huvudprogrammet Enerigforskning. Rådet svarar vidare för forsknings-, och utvecklings- och demonstrationsverk- samhet m.m. som rör dels energihushållning i ny och befintlig bebyggelse. dels installationsteknik som är anpassad till nya värmetillförselsätt. Med programverksamheten samordnas stöd till forskningsinriktat experiment- byggande inom energiområdet och inom bostadsförsörjningen.

BFR i sin nuvarande form tillkom år 1960 då den dåvarande nämnden för byggnadsforskning delades i BFR och statens institut för byggnadsforsk- ning (SIB). BFR finansierades fram till utgången av år 1981 dels genom anslag över statsbudgeten. dels genom en särskild byggnadsforskningsav- gift beräknad på lönesumman inom byggnadsindustrin. Fr.o.m. den 1 januari 1982 finansieras verksamheten helt genom anslag över statsbudge- ten. Av rådets disponibla medel budgetåret 1980/81 om 255 milj.kr. gick drygt 20% till projekt som genomförs vid högskoleenheterna och ca 10% till projekt vid SIB. SIB. som är landets största institution inom byggnads- forskningsområdet är för sin verksamhet praktiskt taget helt beroende av anslagen från BFR.

Inom transportområdet svarar transportforskningsdelegationen (TFD)

Prop. 1981/82: 106 36

för viss övergripande forskningsplanering. Chefen för kommunikationsde- partementet har i prop. 1981/82: 100 bil. 9 behandlat frågan om transport- forskningens organisation m.m.

Inom skogs- och jordbrukets område ansvarar Sveriges lantbruksurrir-'er- sitet i huvudsak för forskningsplaneringen. Universitetet samverkan där- vid med skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR). Skälen härtill är flera, men framför allt beror det på att SJFR har haft och alltjämt har en i förhållande till andra råd blygsam del av forskningsresurserna på området samt att Sveriges lantbruksuniversitets resurser till ca 65 % används för forskning. Den programbundna forskningen utgörs huvudsakligen av forskning för sektorns uttalade behov men också av långsiktig, allmänve- tenskaplig kunskapsuppbyggnad. Sektorsforskningen finansieras förutom över statsanslag också av externa intressenter. Finansieringsformen häng- er bl.a. samman med de särskilda förhållanden som livsmedelsproduk- tionen särskilt inom råvaruled-et arbetar under.

SJFR är ett sektorsforskningsråd med uppgift att stödja sådan forskning som kan förmodas resultera i kunskap som är tillämpbar i skogs- och jordbruket. Rådet har fr.o.m. den 1 juli 198] omorganiserats och dess uppgifter förändrats i riktning mot ett större ansvar för allmänt kunskaps- uppbyggande forskning än tidigare. dock utan att rådet förlorat sin karak- tär av sektorsorgan. Rådets sammansättning speglar alltjämt sektorsbeho- ven på så sätt att företrädare för samhälle och näringsliv. i motsats till vad som gäller vid övriga forskningsråd. är i majoritet.

Forskning inom Sveriges lantbruksuniversitet stöds också av NFR, MFR och BFR. Ansvarsfördelzningen mellan råden och Sveriges lantbruks- universitet bör där följa samma princip som mellan UHÄ och råden inom utbildningsdepartementets område.

Ett antal institutioner och myndigheter inom kulturområdet har traditio- nellt en verksamhet som till betydande delar knyter an till forskningsverk- samhet. Myndigheter såsom statens kulturråd. riksantikvarieämbetet och riksarkivet har sålunda ansvaret för det forskningsarbete som bör bedrivas för att en rationell utveckling av resp. sektor skall komma till stånd. Även museerna representerar en viktig forskningsresurs med i viss mening ett sektoriellt ansvar för forsknings- och utvecklingsarbctet inom sina resp. områden.

Jag finner det angeläget att även den forskningsverksamhet som kultur- institutionerna representerar beaktas när riktlinjerna nu dras upp för den framtida forskningspolitiken. Som jag i det följande kommer att redovisa, avser jag att senare föreslå regeringen att uppdra åt de sektorsansvariga myndigheterna att redovisa omfattningen och inriktningen av deras forsk- nings- och utvecklingsarbete. Denna redovisning kommer givetvis också att omfatta berörda kulturinstitutioner.

Prop. 1981/82: 106 37

Utvärdering av forskning

Forskningsråden inomutbildningsdepartementets verksamhetsområde har enligt sin instruktion i uppgift bl.a. att göra utvärderingar av den forskning de finansierar.

Regeringen uppdrog i juni l980 åt forskningsråden inom utbildningsde- partementets verksamhetsområde att som ett led i förberedelserna för denna proposition redovisa resultaten av de utvärderingar av svensk forsk- ning som har företagits inom resp. forskningsråds verksamhetsområde.

NFR inledde i samband med den förändrade forskningsrådsorganisa- tionen år 1977 ett utvärderingsförfarande av forskningsverksamheten inom de olika ämnesområden som rådet stöder. Rådet har sedan dess utvärderat 21 olika ämnesområden, sju områden är för närvarande under utvärdering och ytterligare fem sådana utvärderingar planeras. Huvuddelen av rådets ämnesområden är därmed täckta.

Syftet med utvärderingarna är att ge upplysningar om kvaliteten på forskningsprojekten vid en internationell jämförelse samt om produktivitet och kompetens hos de av rådet stödda forskningsgrupperna. Granskning- arna är också framåtsyftande och avser inriktning och omfattning av forsk— ningen på längre sikt. Samtidigt ger de upplysningar om strukturella och organisatoriska problem samt resursproblem i samband med projekten.

Rådets fyra programutskott svarar för val av de ämnesområden som skall utvärderas och fastställer värderingsgruppernas sammansättning. Ut- gångspunkten för denna är att grupperna skall bestå av kvalificerade fors— kare som inte är beroende av rådet. Oftast är antalet forskare fyra till sex. Det utländska inslaget i grupperna har ökat markant alltefter som formerna för rådets utvärderingar har utvecklats.

Utvärderingarna sker med utgångspunkt i skriftligt material som projekt- grupperna redovisar samt genom besök hos grupperna. Varje medlem av värderingsgruppen utarbetar en personlig bedömning. Dessa individuella bedömningar arbetas sedan samman och det sålunda gemensamma ställ- ningstagandet anmäls sedan i rådet i form av en rapport.

Under senare tid har utvärdering i några fall skett i samarbete med andra myndigheter som antingen själva har bidragit med projektmedel inom det aktuella ämnesområdet eller på annat sätt har haft direkt intresse av att medverka.

NFR:s utvärderingar, som är de mest konsekvent genomförda vid en västeuropeisk jämförelse. har väckt internationellt intresse. De har inte enbart lett till en bedömning där svensk forsknings ställning inom olika naturvetenskapliga ämnesområden ges ett gott betyg internationellt sett. De har också utgjort ett värdefullt underlag för rådets egna fortsatta ställningstaganden där rekommendationerna i utvärderingsrapponerna i mycket stor utsträckning har blivit utslagsgivande. Utvärderingarna har med mycket få undantag bemötts positivt av berörda forskare och har enligt forskarna själva vid ca hälften av de utvärderade projekten påverkat

Prop. 1981/82: 106 38

den fortsatta forskningsverksamheten genom att nya frågeställningar har tagits upp, att mål och metodik har modifierats eller att en förändring har skett mot ett ökat samarbete med andra forskargrupper. 1 ett par fall har utvärderingsrapporterna verksamt bidragit till att regeringen initierat ut- redningar av bl. a. resursbehovet inom specifika ämnesområden.

MFR har i sin redovisning av regeringens uppdrag inledningsvis beskri- vit prioriteringsförfarandet i samband med ställningstagande till nya forsk- ningsprojekt. Sedan år 1964 sker detta inom programkommittéer, för när- varande 12 med sammanlagt 60 medicinska experter och ett 10-tal andra experter. Rådet säger att de ställningstaganden som sker årligen för s.k. icke rekommenderade anslagoch vart annat eller vart tredje år för s.k. rekommenderade anslag i själva verket utgör en kontinuerlig utvärdering- av de projekt som erhåller stöd från MFR. Genom rådande konkurrens om projektmedel kan enligt rådet endast projekt som ger resultat av hög kvalitet och som är av medicinskt intresse påräkna fortsatt stöd. En väl så viktig värdering av den av rådet stödda forskningen görs i samband med refereebedömning vid publicering av forskningsresultat, som i stor ut- sträckning sker i internationella tidskrifter. Av MFR stödda forskare är vidare enligt rådet väl och proportionellt klan mer representerade som inbjudna vid internationella kongresser och symposier än medicinska fors— kare från flera andra industriländer. MF R anser sig sålunda ha goda skäl att anse att svenSk medicinsk forskning fortfarande har ett mycket gott internationellt renommé.

Rådet anser inte att behov föreligger att i utvärdering av MFR—stödda forskningsprojekt anlita utländsk sakkunskap.

I HSFR: s utvärdering av'forskningen inom rådets ansvarsområde be- rörs först de problem av principiell natur som är förknippade med utvärde- ring just på humanioras och samhällsvetenskapernas område. Därefter följer en beskrivning av läget på skilda övergripande kunskapsfält och en redogörelse för angelägna forskningsområden inom skilda discipliner. Slut- ligen berörs även vissa frågor av forskningspolitisk natur.

HSFR har inte gjort någon utvärdering i den meningen att en genomgång har gjorts av vad rådets satsningar har lett till på skilda forskningsområden eller inom skilda discipliner. Rådet har med hänsyn till de svårigheter som det har påträffat i sitt arbete med utvärdering dragit slutsatsen att det är mera fruktbart att blicka framåt. dvs. att definiera angelägna forsknings- . områden.

De forskningsområden av tvärvetenskaplig natur som rådet nämner är studier av befolkningen, inkl. kvinnoforskningen, tekniken inkl. förhållan- det mellan teknisk utveckling och social förändring, den mikroelektroniska revolutionens samhälleliga följder och datoriseringen, beslutssystemet inkl. makropolitiska analyser och studier av lagars och reformers genomfö- rande. dvs. implementering och effekter, forskning om informationssam- hället. dvs. massmedie- eller masskommunikationsforskning, problem som

Prop. 1981/82:106 39

berör lagstiftningen om sekretess och integritet, språkets förändrade ka- raktär i byråkrat- och mediesamhället, jämförande undersökningar av för- hållanden i skilda länder och världsdelar inkl”. afrikanistik. forskning röran- de arabvärlden och rörande Latinamerika samt historisk antropologi.

Vad beträffar forskningen inom de enskilda disciplinerna anför HSFR följande. Grundforskningsaspekten är den centrala vad gäller angivna tvär- vetenskapliga forskningsområden men detta gäller i än högre grad situa- tionen inom de enskilda disciplinerna. HSFR redovisar brister inom de enskilda disciplinerna och föreslår satsningar på särskilda delområden.

De utvärderingar som har gjorts av NFR visar att de utvärderade forsk- ningsprojekten till övervägande del får goda omdömen av de intemationel- la bedömarna. Det ligger ett obestridligt värde i att utvärderingar avseende forskning genomförs inom så många områden som möjligt. Utvärderingar- na ger vetenskapligt värdefull kritik och stimulans. De ger också allmänhet och politiska beslutsfattare en bild av hur forskarna förvaltar de allmänna medel som bekostar deras verksamhet. Utvärderingarna ger vidare under- lag för att bedöma var önskemål om förstärkta resurser är mest motiverade och på vilka områden insatserna kan minskas.

HSFR har enligt min mening gjort en noggrann redogörelse för brister och förtjänster inom skilda discipliner och delområden. Samtidigt vill jag framhålla att det skulle ha varit intressant med en utvärdering i mer traditionell mening, som något visat vad rådets satsningar resulterat i. HSF R har en i och för sig lovvärd ambition att så långt möjligt tillgodose önskemål om forskningsanslag från ett stort antal håll. Rådet stöder såle- des ett mycket stort antal projekt där anslagen relativt sällan överstiger ett par hundratusen kr. En förskjutning i riktning mot större satsningar enligt vad jag tidigare har anfört är värd att pröva. En viss koncentration av resurserna torde för övrigt också underlätta utvärderingar av det efterfrå- gade slaget.

HSFR har i sin redovisning pekat på de särskilda svårigheter som är förknippade med internationella utvärderingar inom rådets verksamhets- område. Även Andrénska kommittén pekar på svårigheterna att få en internationell bedömning av den huvudsakligen på svenska redovisade humanistiska forskningen. Kommittén uttalar sitt stöd för ett i annat sam- manhang framfört förslag om en fond för översättning av svenska forsk- ningsresultat till utländska språk. Problemet är detsamma för stora delar av bl. a. den samhällsvetenskapliga forskningen. Ur samhällets synpunkt är det givetvis angeläget att också denna forskning kan bli föremål för noggrann prövning och jämföras med vad som görs inom motsvarande områden i andra länder. Jag utgår från att HSFR prövar olika möjligheter att åstadkomma detta. t. ex. genom att kräva sammanfattningar på engels- ka av resultaten från olika forskningsprojekt.

Det är enligt min mening angeläget att forskningsråden i fortsättningen regelbundet redovisar resultaten av de utvärderingar som görs inom deras

Prop. 1981/82: 106 40

verksamhetsområden. Jag förordar därför att en ny samlad redovisning görs inför nästa forskningsproposition.

Jag vill i detta sammanhang också betona angelägenheten av att motsva- rande utvärderingar utvecklas med avseende på högskoleenheternas forsk- ning.

Det är också väsentligt att liknande utvärderingar görs av den sektoriellt finansierade FoU-verksamheten. Jag utgår från att berörda myndigheter finner lämpliga former härför.

En sådan utvärdering har gjorts i den tidigare nämnda försvarsforsk- ningsstudien ("Ett effektivare FOA”). Därvid har såväl forskningens ve- tenskapliga kvalitet som forskningsorganisationens förmåga att uppfatta och tillgodose avnämarnas behov blivit undersökta.

Ett annat exempel på en samlad översyn av ett sektorsforskningsområde är skolforskningskommitténs arbete, vilket redovisats i betänkandet Skol- forskning och skolutveckling (SOU 1980: 2).

Vidare har delegationen för energiforskning gjort ett antal utvärderingar av olika områden inom energiforskningsprogrammet. Dessa utvärderingar har i första hand gällt måluppfyllelse och verksamhetens bedrivande. I vissa fall har dock granskning framför allt skett av vetenskapligt innehåll.

Jag vill också erinra om att chefen för industridepartementet i prop. 1980/81: 130 uttalade att utvärdering är ett nödvändigt instrument inom STU: s verksamhet och att han bedömt en ökad användning av internatio- nell expertis i sammanhanget som värdefull. STU har genomfört fyra sådana utvärderingar och beslutat om ytterligare tre. En av dessa görs gemensamt med NFR.

Även byggnadsforskningen är f.n. föremål för en översyn. Chefen för bostadsdepartementet uppdrog den 27 januari 1981 åt landshövdingen Ingemar Mundebo att biträda bostadsdepartementet med en analys och utvärdering av verksamheten vid statens råd för byggnadsforskning och statens institut för byggnadsforskning. Dessutom har rådet för avsikt att göra en sammanställning av resultaten av forsknings- och utvecklingsverk- samheten under den gångna treårsperioden. Mot den bakgrunden har regering och riksdag inte varit beredd att ta ställning till inriktningen av verksamheten i detalj. Vissa riktlinjer för forsknings- och utvecklingsarbc- tet fram t.o.m. 1983/84 ges dock i årets budgetproposition (prop. l981/ 82: 100 bil. 16 s. 79 ff). Föredraganden framhåller bl. a. vikten av forsk- ningsinsatser som syftar till kostrradsbesparingar i byggandet och boendet. undanröjande av miljö- och hälsorisker i byggnader och energihushållning. Vidare bör resultat eftersträvas som höjer den tekniska utvecklingsnivån och därigenom bidrar till att främja export av teknik, komponenter och material.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat om utvärdering av forskning.

Prop. 1981/82: 106 41

Övergripande prioriteringar av forskningsområden Prioriterade områden

Regeringen uppdrog ijuni 1980 åt FRN att göra en analys av möjligheter- na till övergripande innehållsmässiga prioriteringar inom forskningsområ- det från regeringens och riksdagens sida och att i samband därmed lämna förslag på forskningsområden som med hänsyn till samhällets forsknings- behov bör prioriteras. FRN har sommaren 1981 redovisat detta uppdrag i rapporten Svensk forskning 1982—1986 Vägar Värderingar Val. I rappor- ten görs en översiktlig analys av utvecklingen inom olika delar av forsk- ningsverksamheten. Därvid redovisas dels tillgängliga resurser för resp. forskningsråd. dels de huvudsakliga forskningsinriktningarna inom dessa. dels också vissa sektorsorgans bedömningar av vilka problemområden som nu är mest angelägna. Med utgångspunkt i vissa allmänna forsknings- politiska kriterier för prioriteringar gör FRN sedan en bedömning av vilka problemområden som bör skjutas i förgrunden i den fortsatta forsknings- planeringen och hur de bör ses i förhållande till varandra. Dessa bedöm- ningar sammanfattas i förslag till innehållsliga prioriteringar som slutligen följs av förslag rörande ansvarsfördelningen mellan olika myndigheter inom forskningsorganisationen för genomförande av dessa prioriteringar.

Till kriterier för bedömningar och prioriteringar hänför FRN behovet av förnyelse inom forskningen. att fånga upp nya forskningsproblem och att stödja uppkomsten av nya forskningsområden. Ett annat kriterium är att stödja forskningsmässigt nydanande arbete i sådana gränsområden där metodkunnande från olika områden kan mötas och vidareutvecklas. Ett tredje kriterium är att söka skapa konsekvens och sammanhang i forsk- ningssatsningar på olika områden. Ett fjärde kriterium slutligen är balans"- problemen inom forskningsverksamheten. FRN exemplifierar dessa med strukturella problem som balansen mellan interna basresurser och externa projektmedel, balansen mellan allmän kunskap och kompetensuppbygg- nad och tillämpningsnära forskning. balansen mellan olika disciplinärt avgränsade områden och balansen mellan forskning som kräver stora investeringar, specialiserad och dyrbar utrustning och ämnesmässigt nära- liggande men mindre kostnadskrävande forskning.

Nämnden har delat in sitt förslag till prioriteringar i två grupper. Den första gruppen innehåller förslag som FRN anser bör ges högsta prioritet. Också den andra gruppen innehåller angelägna nya satsningar. Nämnden anser dock att dessa vid ett val bör komma i andra hand. Förslagen inom resp. grupp är inte uppförda i någon angelägenhetsordning. Till den första gruppen hör

a) forskning som är en förutsättning för och konsekvens av den starka nationella satsningen på teknisk utveckling. Det innebär både naturveten- skaplig forskning i anslutning till och som stöd för prioriterade teknikområ- den och samhällsvetenskapligt och humanistiskt inriktad forskning om tekniksamhällets utveckling och förutsättningar.

Prop. 1981/82: 106 42

b) forskning som vänder sig mot viktiga problem inom social- och hälso- vårdsområdet. Under femårspet'ioden bör inom området prioriteras alko— holforskning, epidemiologi och forskning om sjukvården som system. Samtliga dessa områden. som har inbördes beröringspunkter, kräver breda ansatser med bidrag från flera discipliner; genomgående är dock behovet av kvalificerad samhällsvetenskaplig metodutveckling,

c) markekologiskt inriktad grundläggande forskning om förutsättningar för odling och vård av skogs- och jordbruksmarker. Ökade kunskaper härom är av avgörande betydelse både från de areella näringarnas och miljövårdens synpunkt,

d) insatser för en allmän volym- och kompetenshöjning inom det sam- hällsvetenskaplig-humanistiska området till stöd för den breda och otill- räckligt tillgodosedda efterfrågan på riktad forskning.

Till den andra gruppen hör e") forskning om kulturyttringar och kulturfrågor med strävan efter sam- lade större satsningar,

D forskning om den offentliga verksamheten: dess styrning, ekonomi och förändring.

g) forskning på livsmedelsområdet; produktion. konsumtion, kostvanor och livsmedelspolitik.

När det gäller ansvaret för planering och genomförande av de föreslagna prioriteringarna föreslår FRN att naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) i nära samarbete med styrelsen för teknisk utveckling (STU) svarar för den naturvetenskapliga delen under punkt a). Humanistisk-samhällsve- tenskapliga forskningsrådet (HSFR) bör hålla samman satsningar kring tekniksamhällets utveckling och förutsättningar. Huvudman för initiering och stöd till alkoholforskning, epidemiologi och sjukvårdsforskning bör vara delegationen för social forskning i samarbete med bl.a. medicinska forskningsrådet (MFR), HSFR, Riksbankens jubileumsfond och arbetar- skyddsfonden. Den grundläggande markekologiska forskningen bör anför- tros åt skogs- och jordbruksforskningsrådet och NFR. Forskningen om kulturyttringar och kulturfrågor bör anförtros HSFR. Samma gäller priori- tering av forskning inom den offentliga verksamheten. För forskning inom livsmedelsområdet bör skogs- och jordbruksforskningsrådet ha ett huvud- ansvar men samverka med NFR, MFR, delegationen för social forskning ("DSP"). HSFR, FRN, skolöverstyrelsen (56) och STU.

För en utförligare redovisning av FRN-rapportens innehåll hänvisas till den sammanfattning som har fogats till protokollet i detta. ärende som bilaga 4.

Rapporten har inte remissbehandlats. Däremot har den varit föremål för diskussion dels i ett särskilt seminarium med deltagare från högskolan, sektorsorgan, arbetsmarknadens parter, IVA, Industriförbundet och be- rörda departement, dels vid ett gemensamt sammanträde mellan forsk- ningsberedningen och det industriella och tekniska rådet.

Prop. 1981/82:106 43

FRN har haft förhållandevis kort tid till sitt förfogande för att fullgöra sitt uppdrag. Det är därför med tillfredsställelse jag konstaterar att nämn- den likväl har lyckats teckna en klar och sammanfattande bild över utveck- lingen inom olika forskningsområden och också lagt fram förslag om priori- teringar som är väl ägnade att utgöra en utgångspunkt för regeringens och riksdagens ställningstaganden. Samma uppfattning har också kommit till uttryck i de diskussioner om rapporten som jag nyss har nämnt. Det ligger i sakens natur att en och annan enskildhet i beskrivningen av forsknings- verksamheten kan brista i precision. Detta rubbar dock inte den helhets- bild som nämnden ger. Av särskilt intresse är enligt min mening att FRN har lyckats klargöra de sektorsöverskridande sambanden för olika slags forskningsverksamheter. Därmed har regering och riksdag fått ett tydligare underlag för att kunna bedöma effekterna av satsningar på ett visst forsk- ningsområde för också näraliggande områden. De balansproblem FRN talar om blir därmed lättare att förstå och beakta.

Många av de allmänna resonemang och rekommendationer som FRN har redovisat i sin rapport har anknytning dels till vad jag tidigare har anfört, dels till olika förslag som jag i det följande tar ställning till. Jag går därför inte nu in på dessa. Rapporten utgör enligt min mening ett vägande inlägg i diskussionerna kring forskningsplanering. Jag utgår därför från att såväl sektorsorganen som högskolans myndigheter kommer att foga in rapporten i sina allmänna underlag för den fortsatta forskningsplaneringen.

Innan jag går in på de föreslagna prioriteringarna vill jag först något- beröra deras att. De övergripande prioriteringar som förs fram i det föl- jande görs utifrån en omfattande forskningsverksamhet som har byggts upp under en lång följd av år. Inom dess olika delar har fortlöpande gjorts prioriteringar, dock ofta utan att relateras till varandra; Därigenom har, som FRN har framhållit, obalanser mellan forskningsområden uppstått samtidigt som andra forskningsbehov till följd av prioriteringarnas långsik- tiga konsekvenser inte i tillräcklig utsträckning har uppmärksammats. Syftet med de prioriteringar som här förs fram är främst att knyta samman redan befintliga prioriterade områden och komplettera dem med forskning som belyser de långsiktiga effekterna av deras påverkan på samhällsut- vecklingen. Därigenom blir det också möjligt att stegvis forma ett långsik- tigt prioritetsmönster för den samlade forskningsverksamheten.

De av FRN föreslagna övergripande innehållsliga prioriteringarna är enligt min mening i huvudsak väl avvägda. Jag vill dock efter samråd med berörda statsråd något kommentera de olika punkterna.

När det gäller forskning som är en förutsättning för och konsekvens av den starka nationella satsningen på teknisk utveckling anser jag att det är nödvändigt att göra ett par förtydliganden. Jag kan ansluta mig till uppfatt- ningen att denna forskning måste ha mycket hög prioritet. Mina förslag i en följd av budgetpropositioner har också syftat till att stärka just denna forskning. Jag vill också erinra om att såväl resurserna för energiforskning

Prop. 1981/82: 106 44

som för teknisk forskning och utveckling efter en mycket intensiv upp- byggnadsperiod nu ligger på en nivå där en viss utplaning av resurstillskot- ten kan väntas. Detta innebär att den prioritering FRN här föreslår ter sig ännu viktigare och att den bör ge en god grund för att förbättra balansen mellan de olika delarna av forskningsverksamheten som knyter an till detta prioriteringsområde.

Den snabba tekniska utvecklingen för också med sig krav på omläggning av produktionsprocesser, administrativa rutiner m.m. Den griper därför djupt in i frågor rörande arbetsmiljö och arbetslivsförhållanden i övrigt. I detta sammanhang kan datatekniken tjäna som exempel på en teknik som har stor betydelse för landets ekonomiska utveckling samtidigt som data- teknikens tillämpning kan påverka skilda förhållanden i samhället på ett icke önskvärt sätt. bl. a. inom arbetslivets område. Jag utgår från att samhällsvetenskapligt inriktad forskning om tekniksamhällets utveckling och förutsättningar, som FRN nämner under denna prioriteringspunkt, som en viktig del innesluter just forskning kring arbetslivets villkor. En annan viktig del av denna forskning bör vara att klarlägga småföretagens betydelse för näringslivets förnyelse och utveckling. Jag avser att åter- komma till forskningen rörande datafrågorna i ett annat sammanhang.

Jag delar FRN : s uppfattning att stor vikt måste läggas vid forskning som rör viktiga problem inom social- och hälsovårdsområdet. ] fråga om sär- skilda prioriteringar inom detta. område gör jag emellertid delvis andra bedömningar än FRN. FRN anger tre områden inom social- och hälso- vårdsområdet som särskilt bör prioriteras under den närmaste femårsperi- oden. nämligen alkoholforskning, epidemiologi och forskning om sjukvår- den som system. När det gäller alkoholforskning och forskning om sjuk- vården som system delarjag i huvudsak FRN: s bedömning.

Utöver alkoholforskningen bör dock även narkotikaforskningen upp- märksammas. Jag vill i detta sammanhang fästa riksdagens uppmärksam- het på att chefen för socialdepartementet samtidigt föreslår regeringen att överlämna en proposition om åtgärder mot alkohol- och narkotikamissbru— ket. Denna proposition behandlar även vissa forsknings- och utvecklings— frågor, bl.a. frågan om hur missbrukets utveckling skall följas i framtiden och om behandlingsforskning på narkotikaområdet. Det gäller således att prioritera forskningen om missbruksfrågorna i stort.

När det gäller forskningen om sjukvården som system finns enligt min mening anledning att vidga perspektivet. Såväl hälso- och sjukvården som socialvården genomgår f.n. en genomgripande förändring i samband med ny lagstiftning. Ett fullföljande av denna kommer att ställa stora krav på FoU-insatser inom den sociala sektorn under de närmaste åren. Mot denna bakgrund finns starka motiv att prioritera bl. a. primärvårdsforskning och forskning i ämnet socialt arbete samt forskning rörande effekterna av sociala och hälsopolitiska reformer. Inriktningen av hälso- och sjukvården genomgår f.n. en förändring mot en kraftigare betoning av förebyggande

Prop. 1981/82: 106 45

verksamhet. För att förebygga uppkomsten av ohälsa krävs bl. a. kunska- per och analys av olika sjukdomsframkallande miljöfaktorer. både sådana som påverkar den fysiska och psykiska hälsan. Miljömedicinsk forskning i bred bemärkelse är därför mycket angelägen. Jag skall i det följande återkomma till vissa förslag rörande primärvårdsforskning och forskning inom angränsande områden inom socialtjänsten och ämnet socialt arbete. Denna angelägna forskning vill jag sammanfatta i begreppen hälso- och sjukvårdsforskning samt forskning om socialtjänsten.

I fråga om epidemiologi är jag f.n. inte beredd att ge detta område samma ställning och höga prioritet som FRN vill ge området. Den epide- miologiska forskningen rör många olika medicinska områden men saknar som FRN påpekar en samlad metodutveckling i Sverige. Med hänsyn till den epidemiologiska forskningens betydelse för andra forskningsområden kan jag i viss mån instämma i FRN:s bedömning om behovet av en prioritering av denna. Samtidigt måste man emellertid ha i åtanke att epidemiologisk forskning oftast inte är fristående. utan vanligen bedrivs med utgångspunkt från erfarenheter och misstänkta samband som finns inom olika samhällssektorer. För epidemiologisk forskning inom arbets- miljöområdet där samband mellan dålig miljö på arbetet och arbetssjukdo- mar i vissa fall framträder först efter mycket lång tid är nian t. ex. beroende av material och erfarenheter som finns inom andra samhällssektorer. Det kan gälla sjukvårdens arkivmaterial, cancerregister. folkbokföringen, ma- terial från försäkringskassor eller material som finns hos fackföreningar. personalavdelningar osv. Även om jag således delar FRN:s syn på den epidemiologiska forskningens betydelse vill jag framhålla vikten av att denna forskning ses i sitt rätta sammanhang, dvs. i relation till problem inom de samhällssektorer där forskningen bedrivs. Den epidemiologiska forskningen måste således ges mycket hög prioritet, inte minst därför att denna forskning har stor betydelse för fortsatt och djupare forskning i andra specialiteter.

Jag anser också att det inom social- och hälsovårdsområdet finns andra områden än de av FRN föreslagna som bör uppmärksammas. Detta gälleri hög grad barn- och familjepolitisk forskning och forskning om de äldres situation i samhället.

Forskningen inom det barn- och familjepolitiska området måste enligt min mening ges hög prioritet. Detta motiveras bl. a. av de stora förändring- ar som under de senaste 15—20 åren har inträffat när det gäller barns och ungdomars levnadsförhållanden. Familjeroller och sociala nätverk har ra- dikalt förändrats. Den fysiska miljön och framtidsperspektiven likaså. Samhällets åtaganden för barn och föräldrar har samtidigt ökat kraftigt. bl.a. genom barnomsorgens utbyggnad. Trots att familjepolitiska frågor under denna tid haft en framskjuten plats i den politiska debatten är forskningen inom området fortfarande eftersatt. Familjestödsutredningen har i sitt betänkande Bra daghem för små barn (SOU 1981 : 25) pekat på att

Prop. 1981/82: 106 46

den renodlade barnomsorgsforskningen hittills varit av mycket begränsad omfattning trots den intensiva utbyggnad av verksamheten som skett. Mot bakgrund av att den kommunala förskole- och fritidshemsverksamheten idag berör 400—500 000 barn i åldrarna 0— 12 år. anser jag det angeläget att innehållet i verksamheten samt den sociala och pedagogiska roll denna spelar för barn, föräldrar och samhälle blir belyst med forskningens hjälp.

Sammanfattningsvis är min bedömning således att forskning om miss- bruksfrågor, hälso- och sjukvårdsforskning. forskning inom primärvården och om socialtjänsten samt barn- och familjepolitisk forskning bör utgöra de högst prioriterade områdena inom det social- och hälsovårdspolitiska fältet. Även epidemiologi. miljömedicinsk forskning och forskning om de äldres situation har hög angelägenhetsgrad.

Forskning om den offentliga sektorn. dess styrning, ekonomi och för- ändring är utomordentligt angelägen. Med hänsyn till den betydelse och den omfattning som den offentliga sektorn har samt de påfrestningar den kommer att vara utsatt för under resten av 1980-talet. anser jag att detta område bör hänföras till den grupp av prioriteringar som är mest angeläg- na. Forskning om den offentliga verksamheten kommer att kräva betydan- de insatser av framför allt samhällsvetenskaplig forskning. Forsknings- och utvecklingsresurser måste överföras från en expansivt inriktad projek- tering av nya insatser till en kritisk granskning av befintliga program och regelsystem. Regeringen har därför tillkallat en expertgrupp för studier i offentlig ekonomi (Dir l98l:25) med uppgift att bevaka forskning och utveckling inom området. förmedla information t.ex. genom kunskaps- översikter. utföra mindre undersökningar i egen regi och ge impulser till forsknings- och utvecklingsinsatser rörande skilda offentlig—ekonomiska problem. Jag utgår också från att den regionalpolitiska forskningen kom- mer att ägnas uppmärksamhet inom prioriteringspunkten forskning om den offentliga verksamheten. Detsamma gäller den arbetsmarknadspolitiska forskningen såsom chefen för arbetsmarknadsdepartementet framhåller i sitt anförande i det följande.

Jag vill också framhålla att stor vikt måste läggas vid forskning som kan belysa ekologiska samband och de faktorer som förändrar dessa. Av särskilt intresse är därvid forskning om markens ekologi. Vidgade kunska- per om denna kan bidra till förbättrad produktivitet i jord- och skogsbruket samt underlätta möjligheterna att bevara viktiga naturresurser på lång sikt. vilket är ett värde i sig. Här träder behovet av biologisk grundforskning i förgrunden. Finansieringen av forskning inom det områdejag nu har berört har hittills stötts inte bara av SJFR utan också av NFR. Chefen för jordbruksdepartementet återkommer till denna fråga i sitt anförande i det följande.

Jämställdhetsforskning bör föras till den av FRN definierade andra prioriteringsgruppen. Det finns anledning att högt prioriterajämställdhets- aspekter i all forskning där man kan anta att resultaten på något sätt skulle

Prop. 1981/82:106 47

påverkas om hänsyn tas till skillnader mellan könen. Sådana aspekter har hittills i alltför hög grad försummats i det av män dominerade forskarsam- hället. Jag återkommer i det följande till frågor om jämställdheten i forsk- ningsverksamheten. Statsrådet Andersson kommer också i ett anförande under bilaga C till detta protokoll att behandla frågor om jämställdhets- forskning.

Mot bakgrund av vad jag nu har anfört förordar jag att de mest angelägna . prioriteringarna skall vara, med de tillägg och ändringar som jag har redovisat, de av FRN angivna punkterna a—d i den första prioriterings- gruppen med det tillägget att denna grupp också skall omfatta punkten f i andra prioriteringsgruppen. De båda återstående punkterna e och g bör, som FRN framhåller, också vara högt prioriterade men likväl komma i andra hand. Till denna senare grupp bör vidare läggas jämställdhetsforsk- ning.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat om övergripande innehållsliga prioriteringar.

Planering av och stöd till forskning inom prioriterade områden

FRN har, som jag tidigare har redogjort för, föreslagit en ansvarsfördel- ning mellan olika myndigheter inom forskningsverksamheten för planering av och stöd till de forskningsområden som har prioriterats. Jag anser att förslaget i sina huvuddrag är godtagbart. Endast i två avseenden bör det enligt min mening kompletteras eller förändras. En utbyggnad och samord- ning av forskningen inom de prioriterade områdena kommer uppenbarligen att fordra betydande medverkan från den fasta forskningsorganisationen inom högskolan; detta gäller t. ex. ifråga om tillgång "på lokaler, utrustning, forskningspersonal m. m. Det är heller inte möjligt att på nuvarande under- lag ta ställning till hur de resurser som bör knytas till denna utbyggnad skall fördelas på forskningsråd, sektorsorgan och högskoleorganisationen. I många fall torde det kunna bli fråga om samordnade satsningar på forskningsråd och sektorsorgan och förstärkningar av den fasta forsknings- organisationen. Även om det sammanhållande ansvaret för planeringen bör kunna anförtros de myndigheter FRN föreslår bör denna i flertalet fall göras i nära samråd med UHÄ. Jag vill här erinra om vad jag tidigare har anfört rörande UHÄ: s roll i den samlade långsiktiga planeringen av hög- skolans forskningsverksamhet.

FRN anser att MFR i mindre utsträckning än för närvarande bör ha ett totalansvar för hälso- och sjukvårdsforskningen i Sverige. Rådets insatser bör. enligt FRN, i enlighet med den hittillsvarande inriktningen av dessa, i första hand koncentreras på att vidmakthålla och utveckla en kvalitativt framstående biomedicinsk forskning. Det långsiktiga finansiella ansvaret för främst icke biomedicinsk, sektoriell FoU bör huvudsakligen läggas på andra organ, i första hand delegationen för social forskning (DSF). När det

Prop. 1981/82: 106 43

gäller prioriterade områden föreslår F RN att delegationen bör vara huvud- man för initiering och stöd till alkoholforskning, epidemiologi samt hälso- och sjukvårdsforskning.

F.n. delas ansvaret för hälso- och sjukvårdsforskningen mellan MFR och DSF. MFR har sedan fem år tillbaka haft särskilda initiativgrupper med företrädare för samhällsve'zenskap. sjukvård och socialvård med upp- gift att göra kunskapsöversikter över forskningen inom området och bere- da ett bättre underlag för rådets prioriteringar och planering inom berörda forskningsområden. Grupperna. har behandlat ledkirurgi. medelvårdtider vid kirurgiska ingrepp, medicinsk rehabilitering, omvårdnadsforskning, perinatologi, psykiatrisk behandlingsforskning. allmänmedicin samt vård- behov och vårdeffektivitet. När det gäller alkoholområdet har den senare initiativgruppen pekat på behovet av undersökningar som belyser betydel- sen av alkohol som orsak till ohälsa och vårdbehov inom både det soma- tiska och det psykiatriska området. Rådet har också i ökad omfattning anvisat medel för forskningsprcjekt på hälso- och sjukvårdsområdet.

Jag anser mot denna bakgrund att tillräckliga skäl inte finns för att ändra huvudmannaskapet i enlighet med FRN: s förslag. MFR bör således även i fortsättningen ha ansvar för sådan medicinskt inriktad hälso- och sjuk- vårdsforskning, som initiativgruppernas arbete främst är exempel på.

Även DSF anslår idag en icke obetydlig del av sina resurser till hälso- och sjukvårdsforskning. DFS: s anslag på detta område har dock i större utsträckning varit inriktade på tillämpad forskning samt på forskning med utgångspunkt i ett social- och samhälls- och beteendevetenskapligt per- spektiv. Jag anser därför att huvudansvaret för denna forskning bör ligga hos DSF.

En klar gränsdragning mellan den i huvudsak av MFR stödda medicinskt inriktade hälso- och sjukvårdsforskningen och den i huvudsak av DSF stödda tillämpade och/eller socialt inriktade forskningen är svår att göra. Jag förutsätter därför att MFR och DSF vid det fortsatta planeringsarbetet kommer att i ökad omfattning nära samråda med varandra. Genom det delade huvudmannaskapet för området som jag här har föreslagit bör den kompetens av delvis kompletterande natur som de båda organen besitter på bästa sätt kunna tillvaratas, samtidigt som området kan erhålla en mer allsidig belysning.

Principen om delat ansvar för området i enlighet med vad jag nyss har anfört bör vara vägledande för ansvarsfördelningen på de tidigare nämnda prioriterade delområdena. Det epidemiologiska forskningsområdets an- knytning till bl. a. socialmedicinsk forskning gör det naturligt att huvudan- svaret för detta område får ligga på MFR. MFR bör vidare även i fortsätt-- ningen ansvara för den rent medicinskt inriktade alkoholforskningen me- dan huvudansvaret för den social- och samhälls- och beteendevetenskap- ligt inriktade alkoholforskningen bör ligga på DSF . När det gäller forskning om strukturella förhållanden inom hälso- och sjukvårdsområdet bör ansva-

Prop. 1981/82: 106 49

ret närmast ligga hos DSF. Den arrsvarsfördelning mellan MFR och DSF som jag har förordat föranleder enligt min mening inte någon förändring av de båda organens ekonomiska ramar i förhållande till varandra.

När det gäller medel för att bygga ut forskningen inom de prioriterade områdena föreslår FRN att anvisningarna sker successivt under en femårs— period och att målet bör vara att vid slutet av denna berörda forskningsom- råden skall ha förstärkts så att årskostnaden för förstärkningen samman- lagt ligger kring 70—75 milj. kr.

Jag kan instämma i FRN: s uppfattning att det effektivaste utnyttjandet av resurserna åstadkommes om de årliga medeltillskotten blir förhållande- vis måttliga. På så sätt blir det lättare att samordna tillgången på lokaler. utrustning och forskande personal för att garantera en god kvalitet i den forskning som tas upp. Långt viktigare än de årliga resurstillskottens storlek är enligt min mening. vilket FRN också stryker under. uthållighe- ten i satsningarna. Jag kan därför också instämma i att den första plane- ringsperioden för prioriteringarna bör vara femårig. Jag är däremot inte nu beredd att ta ställning till storleken på eventuella tillskott vid femårsperio- dens slut. Härav följer att jag inte heller är beredd att ta ställning till fördelning av medlen till forskningen inom och mellan olika prioriterings- områden. FRN: s underlag i dessa avseenden är av naturliga skäl inte så preciserat att det medger det slaget av ställningstaganden. Detta hindrar emellertid inte att det är av stort värde som riktningsangivelse för den fortsatta planeringen. Jag har nyss anmält attjag i 1983 års budgetproposi— tion avser att föreslå en ram för förstärkning av forskningsverksamheten om sammanlagt 100 milj. kr. för budgetåret 1983/84. Med hänsyn till att ett genomförande av de förordade prioriteringarna i vissa avseenden kräver en mera preciserad planering bör budgetåret 1983/84 vara det första i femårsperiodcn. En riktpunkt för planeringen bör vidare vara att nämnda budgetår 10 milj. kr. avsätts för att påbörja utbyggnaden av forskningen inom de prioriterade områdena. Jag kommer senare att föreslå regeringen att uppdra åt de myndigheter som bör medverka i denna planering att dels lägga fram de förslag som fordras härför, dels redovisa de samverkans- former mellan olika myndigheter som bedöms nödvändiga. Myndigheterna bör vidare ange möjligheterna att finansiera delar av utbyggnaden genom omfördelningar inom den samlade forskningsverksamheten. Jag räknar med att uppdragen skall kunna genomföras i sådan tid att det blir möjligt att återkomma till riksdagen i dessa frågor under 1982/83 års riksmöte. .

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vadjag har förordat om ansvarsfördelning för prioriterade forskningsområden.

Forskning om kooperativ verksamhet

Hösten 1981 överlämnade kooperationsutredningen sitt huvudbetärr- kande (SOU 1981: 60) Kooperationen i samhället till chefen för industride- partementet. I betänkandet framhålls den viktiga roll som kooperationen 4 Riksdagen 1981/82. I saml. Nr 106

Prop. 1981/82: 106 50

spelar inom olika delar av det svenska samhället. Samtidigt är dock kun- skaperna om kooperationens egenskaper. omfattning. struktur och pro- blem bristfälliga och svårigheterna att finna tillräckliga data om koopera- tionen är stora. Den k oope rat iv a fo rs k n i nge n, dvs. forskningen om och utvecklingen av kooperativ teori. teknik och tillämpning. är obetydlig och otillräcklig. Generellt sett är de tillgängliga samhälleliga resurserna för kooperativ information, utbildning, forskning och utveckling mycket små jämfört med de samhälleliga resurser som står till andra företagsformers förfogande.

Enligt vad jag har erfarit avser chefen för industridepartementet. med utgångspunkt i kooperationsutredningens betänkande. att senare i vår föreslå regeringen att förelägga riksdagen en särskild proposition i ämnet. I sitt förslag till proposition avser han att behandla kooperationens närings- politiska roll liksom dess betydelse för samhället som helhet. I avvaktan härpå villjag, efter samråd med chefen för industridepartementet. redovisa följande ställningstaganden till kooperationsutredningens förslag vad gäller det forskningspolitiska området.

I enlighet med vad jag tidigare har anfört bör forskning av detta slag så långt möjligt förläggas till högskolan. Forskning om kooperationen utgör exempel på ett mångvetenskapligt område. Den har också enligt min mening stor samhällsrelevans. Jag vill erinra om FRN: s uppgift att svara för initiering och planering, bl.a. av tvärvetenskaplig forskning och forsk- ning med stor samhällelig betydelse. Jag utgår därför från att FRN beaktar behovet av forskning om kooperationen.

Långsiktig utveckling av högskolansforskning

UHÄ har i sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 lagt fram en femårsplan för resursförstärkningar inom resp. fakultet och för vissa andra områden inom högskolans forskningsverksamhet. Ämbetet har därvid lagt särskild vikt på förstärkning av basresurserna. dvs. sådana resurser som avser bl. a. vetenskapliga bibliotek. datorcentraler. inköp av billigare ut- rustning, teknisk och administrativ personal för forskning och extra tjäns- ter som forskarassistent och docent. För resp. fakultet redovisar UHÄ därutöver den årsvis tänkta förstärkningen av forskningsområden. En sammanfattning av resursanspråken under femårsperioden fördelade på fakulteter och vissa andra områden redovisas i följande tabell.

UHÄ har enligt min uppfattning i sin första. mera systematiska. långsik- tiga plan för högskolans forskning och forskarutbildning lagt en god grund för den fortsatta planeringen. Jag konstaterar också att UHÄ har priori- terat en rad av de forskningsornräden som omfattas av de övergripande prioriteringar som jag nyss har förordat. Den långsiktsplan som presente- rats skiljer sig i precisionsgraden något mellan de olika fakulteterna. Detta är naturligt i ett första försök. När arbetet med att utveckla fakultetspro- gram. vilket jag har berört i det föregående. har kommit längre bör det

Prop. 1981/82:106 51

Forskning och forskarutbildning UHÄzs förslag för budgetåret 1982/83 och långtidsbedömning t. o. m. 1986/87 (tkr.)

Anslag 81/82 inkl. pris- och löne- omräkning samt för- ändr. av

anslagstek-

nisk natur 1982/83 1983/84 1984/85 1985/86 1986/87

Humanistiska fakulteterna 118079 + 3232 + 3196 + 3195 + 2989 + 2990 Teologiska fakulteterna 9097 + 101 + 524 + 110 + 317 + 316 Juridiska fakulteterna 11463 + 221 + 230 + 230 + 230 + 230 Samhällsverenskap- liga fakulteterna 136175 + 3146 + 3635 + 3635 + 3630 + 3630 Medicinska fakulteterna 345 852 + 5321 + 4960 + 4900 + 5660 + 5660 Odontologiska fakulteterna 51359 + 895 + 1075 + 855 + 770 + 770 Farmaceutiska fakulteten 12729 + 170 + 330 + 175 + 175 + 175 Matematisk-

naturvetenskapliga

fakulteterna 284168 + 7692 + 9360 + 9560 + 8815 + 8815 Tekniska fakulteterna 299775 +10223 +10465 +10465 +10465 +10465 Temaorienterad forskning 7478 + 2534 + 3305 + 4405 + 4295 + 4405 Konstnärligt ut- vecklingsarbcte 4185 + 1102 + 825 + 825 + 825 + 825 Finansiering av uni- versitetslektorers

m.fl. tjänstledighet

för forskning 25 54] — — — — —

Ersättning åt vrssa opponenter

vid disputationer 2700 + 600 — — — — Utbildningsbidrag

för doktorander 78144 + 2930 + 3000 + 3000 + 3000 + 3000 Forskningsinstitu- tet för atomfysik 13957 + 223 + 275 + 330 + 330 + 330 Kiruna geofysiska institut 11125 + 551 + 385 + 220 + 220 + 220 Institutet för inter-

nationell ekonomi 2 341 — — — — —

Summa 1 414168 +38941 +4156S +41 905 +41721 +41 831

Prop. 1981/82: 106

U| [' J

också vara möjligt att få en mera likvärdig bas för den långsiktiga plane- ringen inorn samtliga fakulteter. UHÄ har också räknat medel för en förbättring av de forskarstuderandes villkor. Jag kommer i det följande att särskilt behandla denna fråga och tar därför inte upp den nu. Jag kommer att kommentera UHÄ: s förslag under resp. fakultet. Syftet härmed ärinte att ta ställning till enskildheter i förslagen för kommande budgetår utan endast att söka åstadkomma vissa riktningsangivelser för den fortsatta planeringen.

Jag vill som allmän kommentar redan nu framhålla att det enligt min mening finns ett behov av att förstärka basresurserna inom högskolans forskningsverksamhet. Samtidigt är det nödvändigt att planeringen och resursfördelningen inom högskoleenheterna sker på ett sådant sätt att eventuella resurstillskott också kommer till märkbar nytta för forsknings- verksamheten. Jag vill här erinra om mitt förslag i årets budgetproposition att inom basresursförstärkningen särskilt beakta behovet av extra tjänster som forskarassistent och docent för att ge unga forskare vidgade möjlighe- ter till fördjupad vetenskaplig verksamhet och för att allmänt stärka fors- karutbildningen. Jag noterar också med tillfredsställelse att "UHÄ i ökad omfattning föreslår att nya forskningsområden byggs upp genom att medel anvisas till ett definierat område utan att samtidigt tjänst som professor inrättas. Det överensstämmer väl med vad jag tidigare har anfört rörande inrättande av tjänst som professor som styrmedel för regering och riksdag. Slutligen villjag hänvisa till mina förslag i årets budgetproposition. som för forskningens del rör det första året i UHÄ: s planeringsperiod. Jag har däri betydande utsträckning biträtt de av UHÄ framförda förslagen avseende budgetåret 1982/83.

Den sammanfattande tabellen visar att det årliga tillskottet UHÄ räknar med ligger på drygt 40 milj. kr. Med hänsyn till den ekonomiska situationen anser jag att UHÄ: s beräkning av utrymmet för nya forskningssatsningar finansierade med resurstillskott är för högt. Tills vidare bör dock UHÄ: s långtidsbedömning kunna utgöra ett underlag för planeringen. Jag utgår då från att en väsentlig del av de åtgärder UHÄ föreslår skall kunna finansi- eras genom omfördelningar inom ramen för de resurser som nu står till forskningsvcrksamhetens förfogande.

När det gäller UHÄ: s förslag till fördelning av medel på fakulteter och för vissa andra ändamål noterarjag att ämbetet har lagt särskild vikt vid de matematisk-naturvetenskapliga och_de tekniska fakulteterna. Närmare 50 procent av det samlade resurstillskottet hänförs till dessa fakulteter. En sådan planering överensstämmer väl med de bedömningar jag själv har gjort både i tidigare budgetpropositioner och i årets samt också med FRN: s förslag till övergripande prioriteringar som jag nyss har behandlat.

UHÄ räknar också med att de humanistiska och de samhällsvetenskap- liga fakulteterna bör få i huvuclsak lika stora resurstillskott. Med hänsyn till att samhällsvetenskaperna kommer att engageras i betydande omfatt-

Prop. 1981/82: 106 53

ning för genomförande av forskning inom de områden som har angivits i de övergripande prioriteringarna ansluterjag mig till den av UHÄ föreslagna fördelningen.

UHÄ har för de medicinska fakulteterna räknat med en förhållandevis måttlig resursökning under perioden med hänvisning till att en minskning av läkarutbildningskapacitcten bör mot periodens slut ge utrymme för omprioriteringar inom givna ramar. Jag delar denna uppfattning.

Den temaorienterade forskningen vid universitetet i Linköping syftar till att åstadkomma en tvärvetenskaplig forskningsorganisation för att från olika aspekter belysa några centrala områden i samhällsutvecklingen. Jag anser att det är angeläget att fullfölja uppbyggnaden av denna forsknings- verksamhet. Takten i uppbyggnaden bör dock vara något långsammare än den av UHÄ antagna. Jag erinrar om vadjag har anfört i prop. 1981/82: 100 bil. 12 i denna fråga.

UHÄ föreslår att inom humanistiska och teologiska fakulteter under budgetåren 1983/84—1986/87 tjänster som professor inrättas och centra byggs upp enligt följande tablå.

1983/84 1984/85

Basresurser Basresurser hum fak + 1818000 hum fak + 1 102000 teol fak + 110000 teol fak + 110000 P i allmän språkvetenskap UG P i allmän språkvetenskap UU P i praktisk filosofi UUm P i turkiska språk UU P i religionspedagogik UU Pi musikvetenskap LIS Centrum för tvåspråkighets- P i språkinlärning UL forskning US Centrum för forskning om Centrum för områdesstudier med forskning UG inriktning på Mellanöstern/ Centrum för bebyggelsehistorisk Nordafrika UL forskning US Permanentning av P i vetenskaps- teori UG

Aktua/iscrade tjänster och centra [985/86—1986/87

Tjänster centra

lslamologi (UU) Centrum för östasiatiska studier Litteraturvetenskap, särskilt (UL) kvinnolitteratur (UG) Centrum för masskommunikations— Masskommunikationsforskning (UUm) forskning (US) Tyska (U Um) Centrum för invandrar- och

minoritetsforskning (_UU) Centrum för masskulturforskning (US)

När det gäller UHÄ: s förslag till utveckling av forskningsområden inom de humanistiska och teologiska fakulteterna kan jag utan att ta ställning till tidpunkter och form för resurstillskott i huvudsak godta dessa som underlag för den fortsatta planeringen. Särskilt vill jag betona betydelsen av att förstärka den språkvetenskapliga forskningen inte minst

Prop. 1981/82: 106 54

på sådana områden som kan bidra till att förbättra invandrarnas situation i Sverige och främja våra ekonomiska och kulturella kontakter med länderi Asien, Afrika och Latinamerika. Nära knutet till detta ser jag också försla- gen om centra för områdesstudier och invandrar- och minoritetsforskning. Jag erinrar om vad jag har anfört i denna fråga under avsnittet Allmänna forskningsfrågor. Tvärvetenskaplig forskning. Statsrådet Andersson kom- mer i sitt anförande att ta upp migrations- och etnicitetsforskningen i Sverige. Det är angeläge' att U HÄ: s arbete med att förverkliga planerna på en sådan centrumbildning vid universitetet i Stockholm bedöms i sam- band med den plan för verksamheten vid expertgruppen för invandrings- forskning (EIFO) som statsrådet Andersson senare kommer att anmäla skall utformas av en arbetsgrupp inom regeringskansliet.

UHÄ har för de samhällsvetenskapliga fakulteterna inte i samma utsträckning som för de humanistiska exemplifierat forskningsut- vecklingen under perioden. Ämbetet föreslår för budgetåren 1983/ 84—1984/85 inrättande av följande tjänster som professor.

1983/84 1984/85

Basresurser + 1 975000 Basresurser + 1 975000 PiADB UU PiADB Ul. P i förvaltningsforskning P i förvaltningsforskning P i freds- och konflikt- P i regionalpolitisk forskning forskning UG UG Ospec. P Ospec. P

En allmän förstärkning av kompetensen inom samhällsvetenskaperna liksom en betoning av förvaltningsforskning och forskning med regionalpo- litisk inriktning samt utbyggd forskning kring arbetslivets villkor ingår i de övergripande prioriteringarjag nyss har förordat. Dessa åtgärder bör utgö- ra tyngdpunkter i den fortsatta planeringen för de samhällsvetenskapliga fakulteterna. Den del av UHÄ: s förslag för budgetåren 1983/84 och 1984/ 85 som har preciserats stämmer väl överens med delar av de övergripande prioriteringarna.

UHÄ föreslår följande utbyggnad av de m e (1 ic i n s k a fa k U 1 te te r n a budgetåren 1983/84— 1984/85 .

1983/84 1984/85

Basresurser + 2260000 Basresurser + 3480000 P i yrkesmedicin UG P i allmänmedicin Kl _ P i allmänmedicin UUm P i omvårdnadsforsknrng UUm P i långvårdsmedicin KI Resurser till ULi + 1000 000 P i dermatologi och venerologi Kl Resurser till ULi + 1000 000

Prop. 1981/82: 106 55

UHÄ: s förslag synes väl avvägt i förhållande till de övergripande priori— teringarna. Jag vill för egen de] endast tillfoga att forskning kring psykiska och somatiska sjukdomsförlopp som hänger samman med bl. a. arbetsmil- jöns förhållanden bör ges en något högre angelägenhetsgrad under plane- ringsperioden.

När det gäller de matematisk — naturvetenskapliga fakulte- te rn a anger UHÄ endast tre preciseringar, nämligen inrättande av tjäns- ter som professor budgetåret 1983/84 i oceanografi och naturgeografi vid resp. universitetet i Göteborg och universitetet i Umeå samt budgetåret 1984/85 inom dataområdet vid universitetet i Uppsala. I övrigt räknar ämbetet med, som jag tidigare har redovisat. betydande allmänna resurs- förstärkningar. Jag instämmer i UHÄ: s uppfattning att särskild vikt under planeringsperioden måste läggas vid att förstärka nya forskningsinriktnin- gar som har börjat byggas upp. Forskning i anslutning till dataornrådet är ett exempel härpå. Jag erinrar här om vad jag har anfört i budgetproposi- tionen om utbildning och forskning inom detta område. Andra inriktningar av stor betydelse som bör ges ökat utrymme under planeringsperioden är grundforskning med anknytning till utveckling av bioteknik. naturvård och marina förhållanden. De matematisk-naturvetenskapllga fakulteterna inne- fattar en stor mängd grundforskningsområden inom vilka Sverige hävdar sig väl vid en internationell jämförelse. Många av dem är dessutom vitala för Sveriges konkurrenskraft på lång sikt bl. a. därför att de forskningsre- sultat de avkastar också vidgar basen för teknisk utveckling. En priorite- ring av viSSa forskningsinriktningar under planeringsperioden får därför inte leda till att den allmänna vetenskapliga kompetensen inom de matema- tisk-naturvetenskapliga fakulteterna eftersätts.

UHÄ föreslår för de te kniska fakulteterna följande utbyggnad budgetåren 1983/84— 1984/85.

1983/84 1984/85

Basresurser + 7 436000 Basresurser + 7 823000 P inom dataområdet P inom dataområdet P i miljö— och naturresurs- P i keramteknologi med pulver- information KTH metallurgi KTH P i industriell marknadsföring CTH P 1 verkstadsteknik HLu P i bioteknik UL Ospec. P P i biomedicinsk instrument- teknik ULi

UHÄ: s bedömning rörande de tekniska fakulteternas utveckling är en- ligt min mening också den en god utgångspunkt för den fortsatta planering- en. Forskning och forskarutbildning vid teknisk fakultet måste utvecklas med hänsyn till dels inomvetenskapliga bedömningar. dels strategiskt be- tydelsefulla områden för den svenska industrin, så att dess internationella konkurrenskraft stärks. dels också andra samhälleliga behov.

Prop. 1981/82: 106 56

Sverige har ett ovanligt rikt differentierat näringsliv. Det spänner över de flesta teknikområden och baserar sig i växande utsträckning på eget eller förvärvat utvecklingsarbcte och på kunskapsintensiv produktiön. I detta avseende har Sverige endast motsvarighet i de stora industriländer- na. En fortsatt ekonomisk utveckling i landet och ett återställande av balansen i våra affärer med utlandet kommer att kräva breda insatser inom industrin. De ökande kostnaderna för forsknings- och utvecklingsarbcte och de allt större satsningar som görs i våra konkurrentländer kräver emellertid att framtida resursförstärkningar i högre grad styrs mot områ- den av särskilt stor betydelse för svensk industris framtida konkurrens- kraft. Det är emellertid samtidigt nödvändigt att visst utrymme även säker- ställs för ökade satsningar på an dra områden där det bedrivs en internatio- nellt högtstående forskning eller där det finns forskare som kan förväntas driva en förstklassig forskning.

Riksdagen har våren 1981 med anledning av prop. 1980/81: 130 Industri- politikens inriktning m.m. beslutat om ett program för statens stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete för treårsperioden 1981/82—1983/84. Huvuddelen av detta stöd förmedlas av STU. De teknik- områden i treårsprogrammet för STU:s verksamhet som utpekas som särskilt viktiga för svensk industris internationella konkurrenskraft över- ensstämmer mycket väl med de bedömningar som gjorts i ett flertal utred- ningar under senare år och har således en bred förankring. .

En ökande andel av STU: s treårsprogram för stöd till teknisk forskning och utveckling har fått karaktären av större samlade fieråriga satsningar. Dessa har enligt min mening verksamt bidragit till en ökad profilering mellan olika högskoleenheter. Härigenom har dels viktiga kompetensom- råden snabbt fått resurser, dels en effektiv arbetsfördelning mellan olika institutioner uppnåtts. Med tanke på de begränsade resttrser som står till högskolans förfogande är det nödvändigt att en ökad profilering mellan olika högskoleenheter kommer "till stånd i syfte att nå ett rationellt kompe— tensutnyttjande.

I likhet med vad chefen för industridepartementet har gett uttryck för i annat sammanhang anser jag att det är angeläget att ytterligare utveckla samordningen av de insatser som görs för att stödja teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbcte genom anslag under industridepartementcts huvudtitel med de satsningar som görs för att stödja forskning och utbild- ning vid de tekniska fakulteterna över anslag under utbildningsdeparte- mentets huvudtitel. Härigenom bör ett ökat bidrag till uppbyggnad av industriellt kunnande och kompetens uppnås.

Som chefen för industridepartementet tidigare har framhållit i prop. 1980/81:130 Industripolitikens inriktning m.m. måste svensk industri i ökad utsträckning orientera sig mot teknikintensiva produkter. processer och system. Här har svensk industri stora konkurrensfördelar, vilket blir alltmer accentuerat sett i ett längre tidsperspektiv. Den tekniska forskning-

Prop. 1981/821106 57

en inom högskolan bör här kunna spela en viktig roll men för detta krävs en kraftig förstärkning av basresurserna inom de tekniska fakulteterna. Jag har beräknat medel för sådana förstärkningar i de senaste årens budgetpro- positioner liksom också i årets.

Vid inriktningen av forskningen inom de tekniska fakulteterna är det viktigt att beakta de områden som har utpekats som särskilt betydelsefulla i den industripolitiska propositionen, nämligen elektronik och datateknik. bioteknik. materialteknik — nya material. verkstadsteknik. kemiteknik — särskilt tillverkning och användning av prestationskemikalier. träteknik. massa- och pappersteknik samt teknik för hälso- och sjukvård. Dessa industripolitiskt orienterade krav måste vägas mot inomvetenskapliga. Det är emellertid väsentligt att huvuddelen av basresttrsförstärkningarna vid de tekniska fakulteterna styrs mot de områden som industripolitiskt priori- teras för att STU: s stora anvisningar av medel till långsiktig kunskapsupp- byggnad inom dessa områden skall kunna utnyttjas effektivt.

Efter samråd med chefen för industridepartementet förordar jag som riktlinje för högskolemyndigheternas planering att ca två tredjedelar av de förstärkningar som går till de tekniska fakulteterna under den närmaste tvåårsperioden bör tas i anspråk för ämnesområden som kan anses tillhöra de nyss nämnda teknikområdena. Vid fördelning av medel inom de olika högskoleenheterna skall hänsyn tas till kravet på profilering. Förstärkning- arna bör företrädesvis gå till s.k. mellantjänster men också till övriga basresurser inom de prioriterade områdena. Jag erinrar om vad jag i prop. 1981/82: 100 bil. 12 har anfört rörande extra tjänster som forskarassistent och docent. Den återstående tredjedelen av resursförstärkningarna bör enligt min mening fördelas på internationellt högtstående forskning inom teknisk fakultet oberoende av ämnesområde.

Stor restriktivitet måste gälla i fråga om inrättande av nya tjänster som professor och det måste förutses att behovet av tjänster av detta slag normalt måste tillgodoses genom omprövning av inriktningen av ledigbli- vande professurer. _

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av de av mig förordade riktlinjerna för den fortsatta långsiktiga planeringen av forskningen inom resp. fakultetsområde.

Vissa frågor rörande regional forskning och utveckling

I anslutning till vadjag nu har anfört rörande UHÄ: s långsiktiga bedöm- ningar av utvecklingen av högskolans forskningsorganisation villjag också . ta upp ett område som ligger något vid sidan om denna men ändå är av intresse inte minst för kunskapsutvecklingen inom de skilda regionerna. Samhällets allmänna kunskapsutveckling hämtar näring inte endast från den vetenskapliga verksamheten utan också från de erfarenheter som dagligen görs på arbetsplatser bl.a. ute i industrin, inom den offentliga sektorn och i verksamhet inom föreningar och politiska partier. Sådana

Prop. 1981/82: 106 58

erfarenheter kan när de bringas i kontakt med forskning ge uppslag till nya infallsvinklar på problem och vara allmänt stimulerande. Omvänt kan också forskningen lyfta fram kunskaper. göra dem tydligare och skärpa människors observans på erfarenheter som kan vara av betydelse för utveckling i olika avseenden. I en långsiktig forskningsplanering måste därför enligt min mening också detta förhållande beaktas.

Genom att grundläggande högskoleutbildning har byggts upp på ett antal orter utanför universitetsorterna, har berörda regioner fått en förstärkning av personal med forskningskompetens. Lärare vid de nya högskoleenhe- terna har sålunda vid sidan av sin undervisningsverksamhet i många fall engagerat sig i forsknings-. utvecklings— och utredningsuppdrag givna av företag, organisationer och myndigheter inom regionerna. Problem av lokalt och regionalt intresse som tidigare inte har kunnat angripas har därmed börjat bearbetas. Detta både utgör en stimulans för den regionala utvecklingen och har märkbart ökat intresset inom olika regioner för forskningsmedverkan när det gäller att lösa problem. Genom de kontakter lärarna har med högskoleenheter med fasta forskningsresurser kan de också medverka till att forskare från dessa engagerar sig i forskning kring större problem av forskningsbar natur.

Denna utveckling är både glädjande och stimulerande och den bör följas med uppmärksamhet. Jag anser också att det förtjänar att närmare under- sökas vilka åtgärder som skulle behöva vidtas för att vid berörda högsko— leenheter ge en viss stadga åt denna utveckling. Jag vill genast stryka under att syftet härmed inte är att bygga upp fasta forskningsresurser utanför de högskoleenheter som nu har sådana. Riksdagens ställningsta- gande i denna fråga i samband med behandlingen av 1979 års proposition om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning bör gälla under nu överblickbar tid. Däremot finns det all anledning att på ett effektivt sätt ta till vara den kompetens för forsknings-, utvecklings- och utredningsarbete som finns hos personalen vid de nya högskoleenheterna för att bl. a. främja den regionala utvecklingen. De förslag jag i det följande för fram vid mitt ställningstagande till forskningssamverkanskommitténs (FOSAM) betän- kande kommer att leda till en förbättring av möjligheterna för lärarna vid de mindre högskoleenheterna att engagera sig i uppdragsverksamhet. In- nan ställning kan tas till i vilka former forskning och utvecklingsarbcte skall bedrivas vid dessa högskoleenheter samt hur en förbättrad kompe- tens härför skall kunna åstadkommas och bibehållas måste dock de hittills- varande erfarenheterna analyseras ytterligare. Jag erinrar om att regering- en har givit UHÄ i uppdrag att utreda dessa frågor i sådan ordning att det blir möjligt att återkomma till dem i nästa forskningspolitiska proposition.

Jag har erfarit att chefen för industridepartementet inom kort kommer att föreslå regeringen att förelägga riksdagen en proposition om den framti- da regionalpolitikens inriktning. I samband därmed kommer han också att ta upp vissa forskningsfrågor. Efter samråd med honom vill jag med

Prop. 1981/82: 106 59

anledning härav anföra följande. Intresset för forskning med regional eller regionalpolitisk inriktning är stort. Verksamheten i en rad organ för infor- mation och kontakt mellan högskolan och samhället i övrigt är av särskilt intresse från regionalpolitisk utgångspunkt. Det gäller t.ex. verksamheten vid kontaktsekretariaten inom högskolan. FOSAM: s försöksverksamhet med kontaktforskare, expertgruppen för forskning om regional utveckling m.fl. I anslutning till flera av de mindre högskoleenheterna håller vidare organ med syfte att stimulera regionalt tillämpad forskning på att byggas upp. Några av de här nämnda organen har också forskningsinitierande uppgifter. Sammantagna är förväntningarna högt ställda på vad man med forskning kan åstadkomma för regional utveckling. Frågan är i vilken utsträckning högskolan med de resurser som för närvarande står till dess förfogande kan uppfylla de samlade förväntningar som finns på olika håll.

Den regionala problembilden är mångfacetterad och spänner över alla samhällssektorer. Det kan därför krävas insatser från flera kunskapsområ- den för att på ett tillfredsställande sätt behandla olika frågor inom denna. Ur regionalpolitisk synvinkel kan det således bli nödvändigt att dels för- stärka forskningens resurser i vissa avseenden. dels öka samordningen av redan befintliga forskningsresurser.

I den nämnda propositionen om den framtida regionalpolitikens inrikt- ning kommer chefen för industridepartementet att förorda efter samråd med mig att ett centrum för regionalpolitisk forskning bör inrättas vid universitetet i Umeå.

Han knyter därvid an dels till det förslag om inrättande av ett regionalt utvecklings- och forskningsinstitut i Umeå, som har lagts fram av en särskild utredare i betänkandet (DsB 1980: 18) Lokalisering av ny verk- samhet till Västerbotten. Del 3. dels till en skrivelse från glesbygdsdelega- tionen angående ett centrum för glesbygdsutveckling i Östersund (1981-10- 06. dnr G 81/A16: U').

Genom att utgå från den kompetens söm finns vid högskoleenheterna inom Umeå högskoleregion samt med vissa tillskott till de basresurser som forskningen inom dessa redan förfogar över bör det vara möjligt att åstad- komma en effektiv och stimulerande forskningsmiljö.

Forskningen inom den samhällsvetenskapliga fakulteten vid universite- tet i Umeå är i stor utsträckning redan nu inriktad på regionala problem. Inom ämnen som företagsekonomi, nationalekonomi, kulturgeografi. so- ciologi. statsvetenskap. ekonomisk historia m.fl. har en betydande kom- petens på den regionala forskningens område byggts upp. År 1979 inrätta- des också en tjänst som professor i regional ekonomi vid universitetet i Umeå.

I prop. 1981/82: 100 bil. 12 har jag förordat att en tjänst som professor i förvaltningsforskning med regional inriktning inrättas vid universitetet i Umeå.

Högskolan i Luleå har inom sin tekniska fakultet omfattande resurser som kan utnyttjas i utvecklingen av regionens näringsliv. Även vid övriga

Prop. 1981/82: 106 60

högskoleenheter i regionen förekommer eller planeras forskning av intres- se i detta sammanhang. Verksamheten vid de olika enheterna visar på den bredd som den regionalpolitiska forskningen har, från den traditionella samhällsvetenskapliga forskningen vid universitetet i Umeå och den tek- niska forskningen vid högskolan i Luleå till en praktiskt tillämpad gles- bygdsforskning vid högskolan i Östersund.

Den samlade kapacitet och kompetens som finns i Umeå högskoleregion ger utan tvekan goda förutsättningar för att successivt utveckla och för- bättra det kunskapsunderlag som regionalpolitiken skall vila på. Enskilda discipliner är emellertid i huvudsak inriktade på den ämnesspecifika teori- och metodutvecklingen. medan de regionala problemen ofta är komplexa till sin natur. Genom att samordna forskningsresurser i regionens olika delar och underlätta en integration av olika discipliners kompetens i tvär- vetenskapligt inriktade projekt bör betydande vinster kunna nås. Av sär- skilt intresse är möjligheterna att knyta samman samhällsvetenskaplig och teknisk forskning.

Huvuduppgiften för ett centrum för regional forskning bör vara att ta initiativ till och samordna tvärvetenskapligt inriktade projekt inom det regionalpolitiska området och sådana områden inom t.ex. teknisk och naturvetenskaplig forskning som kan vara av betydelse för den regionala utvecklingen. Centrumet bör vidare fungera som en länk mellan forskning- en och skilda samhällsintressen i regionen. I detta avseende bör samarbete ske med andra kontakt- och informationsorgan i regionen.

Chefen för industridepartementet, kommer senare att föreslå regeringen att uppdra åt styrelsen för universitetet i Umeå att skyndsamt utreda den lämpliga organisationen för ett centrum av det slag som här har skisserats. Som utgångspunkt för arbetet kommer därvid att särskilt framhållas beho- vet av koppling mellan centrumet och det forsknings- och utvecklingsarbc- te kring inlandets glesbygdsproblem som pågår vid högskolan i Östersund samt det utvecklingsarbcte som bedrivs i anslutning till högskolan i Luleå med syfte att stimulera näringslivet i Norrbotten. Därvid kommer också att anges att centrumets styrelse lämpligen bör ha en sammansättning som liknar den som ERU: s regionala samverkansgrupp i Umeå högskoleregion har. Vidare kommer att anges att samtliga högskoleenheter i regionen bör vara representerade i styrelsen. liksom att ett visst inslag av riksrepresen- tation bör ingå i denna.

Dyrbar vetenskaplig utrustning

Regeringen har i skilda sammanhang uppdragit åt forskningsrådsnämn- den (FRN) att redovisa

erfarenheterna av tillgången till särskilda resurser för dyrbar vetenskap- lig utrustning

ett planeringsunderlag för framtida investeringar i utrustning i anslutning till s. k. big science

Prop. 1981/82:106 _ ' 61

ett långsiktigt planeringsunderlag för investeringar i det slag av projekt- anknuten dyrbar vetenskaplig utrustning vartill kostnadsramen Till forsk- ningsrådsnämndens disposition hittills har använts samt

förslag till resursmässig avvägning mellan de två nämnda slagen av utrustning.

FRN har i oktober 1981 redovisat nämnda uppdrag i rapporten Dyrbar vetenskaplig utrustning. Erfarenheter, planering, Big Science. I rapporten anförs i huvudsak följande.

FRN tillämpar följande kriterier vid fördelning av de särskilda resur- serna till FRN: s disposition för dyrbar utrustning.

Sådan utrustning prioriteras som

a) är angelägen med hänsyn till större satsningar inom forsknings- och problemområden som görs av forskningsråden, STU, FRN och andra berörda organ

b) bedöms vara motiverad med hänsyn till behov av koncentration och profilering av resurserna för forskning nationellt och regionalt

c) bedöms vara motiverad för vetenskapligt högt kvalificerade forskares/ forskargruppers verksamhet.

Därtill kan utrustning prioriteras som

d) möjliggör effektivt utnyttjande av engagemang i internationellt forsk- ningssamarbete eller

e) har ett brett användningsområde. Kriterierna som är förhållandevis allmänt hållna vägs samman vid be- dömning av ansökningarna. Den vetenskapliga kvaliteten i de projekt ansökningarna avser är därvid av avgörande betydelse. Nämnden konsta- terar att det ofta har förelegat en för flera forskningsstödjande organ gemensam intressesfär för anskaffning av de utrustningsobjekt för vilka den beviljat medel. För att undvika problem bör vid en tänkt samtinansie- ring med FRN: s medel och resurser från andra källor alltid den totala kostnaden för utrustningsobjektet redovisas i ansökan. FRN avser att fortsättningsvis ägna ökad uppmärksamhet åt gränsdragningar mellan an- vändningen av de egna resurserna för utrustningsanskaffning och andra källor.

Nämnden konstaterar vidare att den nuvarande anslagskonstruktionen i stort sett har fungerat väl. Konstruktionen med delramar för beställnings- bemyndigande har enligt nämnden upplevts som positiv men har hittills endast i mindre utsträckning använts för en successiv uppbyggnad av mycket stora utrustningsobjekt. Nämnden har vidare uppmärksammat behovet av att avsätta medel för kostnadsökningar i samband med valuta- förändringar och förändringari den ekonomiska politiken.

Samrådet med byggnadsstyrelsen och högskoleenheterna har utvecklats men behöver enligt nämnden följas kontinuerligt.

Registrering av existerande utrustning är enligt nämndens uppfattning viktig. Frågan bearbetas av FRN i samråd med UHÄ och UUH.

Prop. 1981/82: 106 62

FRN har i sin redovisning av planeringsunderlag för investeringar i projektanknuten dyrbar vetenskaplig utrustning utgått från aktuella an- slagsframställningar från forskningsråden och STU. långsiktiga program för teknisk forskning, energiforskning m.fl. områden, FRN: s eget under- lag till regeringen inför denna proposition redovisat i rapporten Svensk forskning 1982—1986 Vägar, värderingar. val samt slutligen sådana äm- nesvisa prioriteringar som hittills har framkommit i anslutning till fördel- ning av den särskilda kostnadsramen för dyrbar vetenskaplig utrustning. Tyngdpunkten har därvid kommit att ligga på material som anknyter till hittillsvarande prioriteringar.

Nämnden redovisar prioriterade ämnesområden inom MFR: s, STU: s. NFR: s, skogs- och jordbrukets forskningsråds (SJFR) samt HSFR: s verk- samhetsområden. Nämnden anser vidare att den vid beslut om fördelning av resurser för utrustning dessutom bör uppmärksamma behov av långsik- tig kompetensuppbyggnad inom ytterligare områden som företräds av sek- torsorgan eller ligger i gränszonen mellan etablerade ansvarsområden. Dit hör förutom vissa områden där FRN själv har tagit initiativ sådana som representeras av organ som Riksbankens jubileumsfond, Riksföreningen mot cancer, delegationen för rymdverksamhet, styrelsen för u-lands- forskning etc.

Nämnden säger sig vidare vilja verka för att en större samordning och samplanering sker genom att flera forskningsgruppcr samlas kring gemen- samma förslag till lösning av sina utrustningsproblem. Det skulle då kunna vara möjligt att satsa på avancerad utrustning som annars skulle vara oöverkomlig i de enskilda fallen och därigenom saknas inom landets grän- ser.

Slutligen anför nämnden att den inte har antagit något program för resursfördelningen de närmaste åren utan anser att denna i princip kommer att vara avhängig av kvaliteten-. hos den forskning som är relaterad till föreslagna utrustningsanskaffningar. I praktiken är det enligt nämnden emellertid klart att det är inom naturvetenskap och teknik samt medicin som de flesta angelägna ansökningarna finns och att dessa ämnesområden kommer att dominera även vid fortsatta resursfördelningar. Nämnden anser dock att utrustning för den långsiktiga kompetensuppbyggnad som stöds av statens naturvårdsverk, arbetarskyddsfonden, statens råd för byggnadsforskning och DFR måste få en väsentligt ökad andel av resur- serna i framtiden. På sikt kommer också enligt nämndens bedömning markekologiskt inriktad grundläggande forskning att medföra ökade krav på dyrbar utrustning.

Nämnden konstaterar ifråga om utrustning för s.k. big science inled- ningsvis att sådana mycket kostnadskrävande investeringar i utrustning varom det här är fråga, 10 milj. kr. eller mer, i huvudsak kan hänföras till NFR: s ansvarsområde. NFR tar i sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 särskilt upp behovet av utrustning för astronomi, elementarparti-

Prop. 1981/82: 106 63

kelfysik, synkrotronljusforskning, acceleratorbaserad forskning, geokos- mofysik och plasmafysik, atom- och molekylfysik samt kondenserade materiens fysik under 1980-talet. Rådet har uppskattat resursbehovet för utrustning enligt nu kända planer inom de angivna forskningsområdena till ca 60 milj. kr. per år.

Då en sådan resursnivå bedömts som orealistisk har rådet i stället valt att inom ramen för tre olika nivåer. nämligen 5, 10 resp. 18 milj. kr. per år exemplifiera sina prioriteringar.

FRN: s bedömning utifrån detta material är att vissa av de projekt som ingår i NFR: s exemplifiering knappast har nått en sådan grad av konkre- tion att de för närvarande kan ligga till grund för en resursplanering. Nämnden pekar i sammanhanget bl.a. på sådana exempel som ett natio- nellt halvledarlaboratorium, ett cv. svenskt deltagande i en europeisk synkrotronljuskälla samt ett nationellt acceleratorcentrum.

Nämnden bedömer att under den närmaste tiden ett årligt utrymme av ca 7 milj. kr. utgör ett minimialternativ för satsningar på utrustning anknuten till big science. På tre till fyra års sikt behöver utrymmet öka till ca 10 milj. kr. årligen.

Nämnden diskuterar även deltagande i internationellt forskningssamar- bete av big science-karaktär och påpekar att sådana engagemang ofta utgör ett alternativ till investeringar på nationell nivå. Detta förhållande visar enligt nämnden vikten av att kostnadskalkyler presenteras för de planera- de investeringarna i dyrbar utrustning som gör det möjligt attjämföra dessa med kostnader för att delta i internationellt samarbete.

Nämnden anser att en direkt avvägning mellan resurser för utrustning för big science-projekt och sådana för övrig dyrbar utrustning inte bör ske utan att en kontinuerlig anpassning i den takt som de stora projekten konkretiseras i stället bör komma i fråga. Nämnden är dock medveten om att den måste vara beredd att binda sig under en följd av är med betydande belopp för att garantera genomförandet av de stora investeringarna i ut- rustning.

Nämnden anser det vara önskvärt att planeringsramar kan anges för utvecklingen av den särskilda kostnadsramen för dyrbar utrustning som ställs till FRN: s disposition. Nämnden föreslår en vidgning av kostnadsra- men till 57 milj. kr. för budgetåret 1982/83 samt till resp. 68. 79 och 90 milj.kr. de tre därpå följande budgetåren. Behovet av investeringar för utrustning i anslutning till big science-projekt inom de angivna beloppen anger nämnden till 7, 8, 9 samt 10 milj. kr. under resp. budgetår. . För egen del vill jag anföra följande.

De erfarenheter FRN har redovisat rörande nämndens disposition av den särskilda kostnadsramen för dyrbar vetenskaplig utrustning visar att den stegvis har utvecklat former för fördelning av ramen som med utgångs- punkt i vetenskapliga bedömningsgrunder ger ett effektivt stöd till svensk forskning. Jag konstaterar med tillfredsställelse att nämndens samarbete

Prop. 1981/82: 106 64

med forskningsråd och andra berörda instanser av såväl resurstillförande som mottagande karaktär blivit fastare etablerat. Jag förutsätter att nämn- den eftersträvar att detta samarbete utvecklas vidare.

Jag delar nämndens bedömning att tyngdpunkten i behoven av dyrbar utrustning av allt att döma även i fortsättningen kommer att ligga inom naturvetenskapliga, tekniska och medicinska ämnesområden. Jag vill här erinra om att syftet med att anvisa särskilda medel för dyrbar vetenskaplig utrustning är att stödja sådan forskning som forskningsråden initierat och finansierar. För den forskning som bedrivs inom ramen för högskolans fasta resurser anvisas medel till utrustning i annan ordning. När det gäller den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden för sektoriella ändamål har jag tidigare framhållit att den har ett nära släktskap med inomvetenskapligt motiverad forskning. I den utsträckning som kunskapsuppbyggnaden för- läggs till högskolan bör det i vissa fall vara möjligt att utnyttja sådan dyrbar utrustning som har införskaffats i anslutning till av forskningsråd finansi- erade projekt. När kunskapsuppbyggnaden är av sådan karaktär att den ligger i anslutning till eller sammanfaller med av forskningsråd finansierad forskning bör vidare särskilt dyrbar utrustning för dess behov också kunna bekostas av medel från den särskilda kostnadsramen. Jag förutsätter att FRN eftersträvar en bred enighet vid dessa ställningstaganden.

I likhet med FRN vill jag stryka under vikten av en ökad samplanering mellan olika organ vid anskaffning och utnyttjande av dyrbar utrustning. Därvid bör också samverkan på nordisk nivå beaktas. Jag erinrar också om regeringens uppdrag till FRN och UUH att utveckla ett system för regist- rering av utrustning i syfte att åstadkomma ett effektivare utnyttjande av denna.

Jag anser, liksom nämnden. att det inte för närvarande finns skäl att anvisa medel för utrustning i anslutning till big science-projekt under en särskild kostnadsram.

Jag har i budgetpropositionen beräknat medel för dyrbar vetenskaplig utrustning under anslaget Inredning och utrustning av lokaler vid högsko- leenheterna m.m.. kostnadsramen Till forskningsrådsnämndens disposi- tion för budetåret 1982/83 och inom ramen för det beräknade beloppet av 47 milj. kr. även beaktat nära förestående utrustningsbehov av big science- karaktär.

Den fortsatta tilldelningen av medel för dyrbar vetenskaplig utrustning blir nödvändigtvis beroende av ställningstagande till sådana big science- projekt som kan komma att presenteras. Ett viktigt underlag blir härvid den rapport om resursbehovet för framtida svensk acceleratorbaserad forskning som har utarbetats under ledning av en sakkunnig inom utbild- ningsdepartementet. Ett annat "underlag av intresse är de planer på satel- liter för grundforskning i samarbete med andra länder som enligt vad jag har inhämtat föreligger inom DFR. Ett tredje projekt med betydelse för ett antal forskningsområden inom främst naturvetenskap är en nordiskt stor-

Prop. 1981/82: 106 65

dator. Detta projekt befinner sig ännu på ett förberedande stadium. Acce- leratorbaserad forskning och införskaffandc och utnyttjande av en storda- tor är enligt min mening, goda exempel på områden kring vilka nordisk samverkan bör sökas. Jag förutsätter att nämnden vid sin fortsatta bedöm- ning av behovet av dyrbar utrustning nära följer utvecklingen av planer för big science-projekt.

Jag vill avslutningsvis framhålla att jag för egen del bedömer en ökad tillgång på medel för dyrbar vetenskaplig utrustning i anslutning till såväl big science-projekt som projekt av den karaktär som hittills har anvisats medel från den särskilda kostnadsramen Till forskningsrådsnämndens dis- position så angelägen att den i den fortsatta forskningsplaneringen bör ges hög prioritet inom de ekonomiska ramar som kan komma att fastställas för forskningsverksamheten.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av de av mig förordade riktlinjerna för finansiering och utnyttjande av dyrbar vetenskaplig utrust- ning.

F orskningssamverkan l nl e d nin g

Jag har i det föregående redovisat min syn på vissa allmänna forsknings- frågor samt förordat övergripande prioriteringar och utifrån dessa riktlinjer för planering av forskning under de närmast följande åren inom både högskolan och ett antal sektorsområden. Av vad jag därvid har anfört och av den översikt över det svenska FoU-systemet som har fogats som bilaga till detta protokoll framgår, att högskolan spelar en central roll som utfö- rande organ för forskning tinansierad av såväl forskningsråd som ett stort antal sektorsorgan. Högskolan har också i växande omfattning anlitats för forskningsuppdrag givna av det enskilda näringslivet. Den samverkan mel- lan högskolan och externa forskningsintressenter som stegvis har vuxit fram har aktualiserat ett stort antal frågor bl. a. om hur en sådan forsk- ningssamverkan bör organiseras, finansieras och fogas in i olika forsk- ' ningsfinansierande organs planering samt i en övergripande nationell forskningsplanering. Dessa frågor berördes bl. a. av forskningsrådsutred- ningen och forskarutbildningsutredningen. För att belysa dem ytterligare samt för att utarbeta förslag till åtgärder tillkallade jag våren 1978 en särskild kommitté (Dir 1978: Zl) forskningssamverkanskommittén (FOSAM). Kommittén har i oktober 1980 avlämnat betänkandet (SOU 1980: 46) Högskolan i FoU-samverkan. Jag tar nu upp detta till behandling.

FOSAM har ingående redovisat nuvarande förhållanden rörande forsk- ningssamverkan mellan högskolan och externa forskningsintressenter och därvid gjort en förtjänstfull analys av en lång rad problem som är förknip- pade med en sådan samverkan. Det ligger i sakens natur att kommittén för att kunna teckna en fullständig bild av det problemområde den har före- lagts också har diskuterat frågor som f. n. inte. fordrar beslut av regering

Prop. 1981/82: 106 66

och riksdag. De rör arbetsformer inom högskoleenheter. avtalskonstruk- tion och ansvarsfördelning vid uppdrag, avtalens innehåll. sekretess och upphovsrätt.

Enligt min mening är FOSAM: s probleminventering en värdefull sam- manställning av de i dessa sammanhang väsentliga frågorna. De förslag kommittén för fram bör till stora delar kunna utgöra riktlinjer för högskole- myndigheternas bchandling av frågorna.

FOSAM har också tagit upp frågor om tjänsteåligganden, arbetstidsreg- lering och personalplanering. Dessa frågor bör behandlas i samband med beredningen av lärartjänstutreclningens förslag. Jag går nu över till frågan om högskolans kompetens och resurser för forskningssamverkan.

Allmänna utgångspunkter för högskolans forskningssam- verkan

En central del i FOSAM: s förslag rör högskolans resurser och kompe- tens för forskningssamverkan samt fördelningen av ansvar för långsiktig kunskapsuppbyggnad mellan högskolan och andra forskningsorgan. FO- SAM har på detta område analyserat den situation högskoleforskningen befinner sig i. Kommittén framhåller att problemen omfattar tre skilda slag av forskning. nämligen den inomvetenskapligt motiverade forskningen, långsiktig kunskapsuppbyggnad motiverad av sektorsforskningens och in- dustrins behov och mera kortsiktig sektoriell och industriell forskning i allmänhet utformad som projekt och uppdrag utlagda på högskolan. Kom- mittén utgår för sina förslag från två grundläggande förutsättningar. Den ena är riksdagens beslut med anledning av prop. 1978/79:119 om vissa forskningsfrågor m.m. om att sektorsforskning så långt möjligt skall för- läggas till högskolan i syfte att undvika att nya forskningsinstitut inrättas som kan medföra resurssplittring och stelhet i forskningsorganisationen. Den andra är att en långsiktig kunskapsuppbyggnad inom högskolan för sektorsforskning och industriforskning i dagens ekonomiska situation inte är möjlig genom tillskott av nya. resurser till högskolan utan måste komma till stånd genom en omfördelning av existerande resurser inom landets totala forskningssystem. Kommittén lägger därefter fram en rad skilda förslag med syfte att stärka högskolans beredskap att medverka i kun- skapsuppbyggnad och ta emot uppdrag från sektorsorgan och industri. Jag kommer i det följande att behandla vart och ett av dessa förslag men vill inledningsvis allmänt beröra villkoren för högskolans forskningssamver- kan.

Från många håll ställs nu krav på att forskningen skall medverka vid lösning av en rad olika samhällsproblem och intensifiera verksamheten på områden av betydelse för den industriella utvecklingen. För att tillgodose dessa önskemål har uppmärksamheten i ökad utsträckning kommit att rikta sig mot högskolan och de resurser som står till dess förfogande. Detta är enligt min mening utomordentligt glädjande. Samtidigt har denna ut-

Prop. 1981/82:106 67

veckling lett till att en rad avvägningsfrågor inom vårt totala forsknings- system har skjutits i förgrunden. Till dessa hör avvägningen mellan hög- skolans inomvetenskapligt motiverade forskning och dess medverkan i långsiktig kunskapsuppbyggnad för speciella ändamål. Låt mig stryka un- der att det är utomordentligt angeläget att högskolan i stor omfattning medverkar i den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden för sektoriella och industriella ändamål. För att högskolan skall kunna fullgöra uppgiften att äta sig sektoriella och industriella FoU-uppdrag måste den besitta kompe- tens härför. Detta kräver teori- och metodutveckling och allmän kompe- tens uppbyggd på de ifrågavarande områdena. Man kan med en ofta använd term kalla detta riktad grundforskning.

Även om jag således i grunden är mycket positiv .till att långsiktig kunskapsuppbyggnad av nämnt slag i ökad utsträckning förläggs till hög- skolan måste jag samtidigt konstatera att detta inte är möjligt utan omför- delning av resurser. Jag kan här helt instämma i FOSAM: s uppfattning. Avvägningen mellan den inomvetenskapligt motiverade forskningen och den sektoriellt eller industriellt motiverade långsiktiga kunskapsuppbygg- naden rör ytterst fördelningen av både materiella och personella resurser inom högskolan mellan dessa båda områden. Under de senaste två årtion- dena har en kraftig utbyggnad av den sektoriella forskningen ägt rum. Den har också i ökad utsträckning förlagts till högskolan. Samtidigt är det uppenbart att tillskotten till högskolans basorganisation och forskarut- bildning samt inrättandet av nya forskningsområden, i allmänhet genom nya tjänster som professor, inte har kunnat balansera sektorsforskningens och industriforskningens tillväxt. Detta har lett till en viss förskjutning av resurserna för den i första hand inomvetenskapligt motiverade forskningen mot sektorsforskning. Det rör sig här inte enbart om lokaler, utrustning och andra faciliteter för forskning. utan också om de intellektuella resur- serna för forskning. Sektorsforskningen och industriforskningen har kun- nat erbjuda bättre ekonomiska resurseri skilda avseenden än den inomve- tenskapligt motiverade forskningen inom högskolan. Denna senare har därför fått en mycket hård konkurrens om forskarbegåvningarna. Efter- som många uppdrag utförs av forskarstuderande styrs också forskarut- bildning och forskning inom vissa områden i hög grad av tillgången på externa medel. Även om det är mycket positivt att personer med forsk- ningskompetens kan nyttiggöras inom sektorsforskning och industri- forskning riskerar en förstärkt utveckling i denna riktning att skapa besvä- rande obalanser inom det totala forskningssystemet. En utbyggnad av sektorsforskningen i snabbare takt än högskolans förmåga att i motsvaran- de mån sörja för forskarutbildning och inomvetenskapligt motiverad forsk- ning leder också lätt till att sektorsforskningen får en bristfällig kvalitet.

Jag erinrar om vadjag tidigare har anfört rörande den inomvetenskapligt motiverade forskningens långsiktiga kunskapsuppbyggnad. Denna utgör basen för den sektoriella och industriella forskningens förnyelse och

Prop. 1981/82: 106 68

vidgning. För att den inomvetenskapligt motiverade forskningen skall kun- na fylla denna uppgift måste den ha sådan omfattning och stabilitet att den vid sidan av forskningssamverkan med sektorsorgan och det enskilda näringslivet också självständigt förmår från inomvetenskapliga utgångs- punkter fördjupa och bredda de olika vetenskapsområdena. Jag vill foga till, att detta är angeläget också i ett bredare perspektiv, nämligen att samhället genom en fri och rikt varierad grundforskning får möjlighet att belysa och förstå den mera styrda grundforskning och dess tänkbara till- lämpningar som nu i ökad utsträckning utförs utan den insyn högskolan arbetar under. Jag tänker på den forskning som äger rum inom stora nationella och framför allt multinationella företag och som kan ha betydan- de effekter för vår framtida samhällsutveckling. Som exempel på forsk- ningsområden för vilka bl. a. multinationella företag avsatt mycket bety- dande resurser kan nämnas mikroelektronik och bioteknik.

Innebörden av vad jag nu har anfört är sammanfattningsvis att det genom omprioriteringar och förstärkningar av högskolans forskningsre- surser måste skapas en bättre balans mellan behovet å ena sidan av att behålla och utveckla en inomvetenskapligt motiverad forskning, bl. a. nöd- vändig för det internationella kunskapsutbytet och forskarutbildningen, å andra sidan av en stabil bas för att kunna ta emot och utföra forskningspro- jekt för sektoriella och industriella ändamål och tillgodose behovet av långsiktig kunskapsuppbyggnad. Jag tar nu upp FOSAM: s förslag med dessa syften.

Behovet av författningsmässig reglering av forsknings- s a m v e rk a n

Först vill jag något beröra FOSAM: s tolkning av vad jag förordade i prop. 1978/79: ! 19 att nya särskilda forskningsinstitut endast undantagsvis borde inrättas. Enligt min mening har kommittén i någon mån dragit väl långtgående slutsatser av detta uttalande. Jag uteslöt nämligen inte i sam- manhanget möjligheten av att när särskilda omständigheter föreligger nya forskningsinstitut skall kunna inrättas. Jag angav emellertid att det var viktigt att detta då skedde i sådana former att en tillräckligt bred och stimulerande forskningsmiljö kunde byggas upp. Mitt grundläggande motiv var att man bör undvika institutsbildningar som splittrar forskningsresur- serna och skapar isolerade miljöer som saknar det idéutbyte och den kritiska granskning av forskningsresultat som är nödvändiga för att säker- ställa en god kvalitet på forskningen. Jag anser att detta ställningstagande alltjämt äger giltighet. Det bör ses som en riktlinje när det gäller den fortsatta utbyggnaden av sektorsforskningen.

Jag kan instämma i FOSAM: s uppfattning att såväl högskolemyndighe- terna som sektorsorganen bör mera systematiskt pröva förutsättningarna för att ta mot resp. förlägga uppdrag om långsiktig kunskapsuppbyggnad och annan forskning till högskolan. En given utgångspunkt bör därvid

Prop. 1981/82: 106 69

vara, som kommittén framhåller, att det finns eller kan utvecklas kompe- tens inom högskolan för att fullgöra sådana uppdrag. Men även om denna förutsättning uppfylls är det inte givet att ett uppdrag skall utföras inom högskolan. Andra villkor knutna till uppdraget såsom kostnader, kvalitet, tidsåtgång m. ni. kan leda till att ett sektorsorgan finner att ett uppdrag med större fördel bör utföras av något annat organ än högskolan. Sektorsor- ganen bör därför ha möjlighet att välja andra former för forskningsut- förande än dem högskolan kan erbjuda. Det är emellertid enligt min me- ning väsentligt att sektorsorganen verkligen prövar alternativen och att därvid sådana val görs att tillgängliga forskningsresurser utnyttjas väl. Uppbyggnad av forskningsverksamhet som innebär dubblering av redan befintlig sådan och därmed resurssplittring måste undvikas.

För högskolans del måste också finnas möjlighet att säga nej till ett uppdrag även om den erforderliga kompetensen för att utföra detta finns. Uppdraget måste. som FOSAM betonar, på ett rimligt sätt kunna inordnas i högskolans verksamhet, där främst inomvetenskapligt motiverad forsk- ning och forskarutbildning svarar för kontinuitet och kompetensuppbygg- nad. Högskoleorganen har ett ansvar för att upprätthålla en balans mellan inomvetenskapligt motiverad forskning och annan forskning. Ett sådant ansvar måste för att kunna fullgöras vara förenat med rätten att också avvisa uppdrag.

Vad jag nu har anfört, vilket överensstämmer med FOSAM: s synsätt. innebär således inte någon bindande skyldighet för sektorsorgan att lägga ut forskningsuppdrag på högskolan eller för högskolan att ta emot sådana uppdrag. Däremot innebär det en mera planmässig prövning av förutsätt- ningarna för att i vidgad utsträckning nyttja högskolans forskningsresurser för sektoriella forskningsändamål. FOSAM föreslår att en sådan viljein- riktning bör uttryckas genom dels ett förtydligande av högskolelagen . dels en särskild förordning som uttrycker statlig myndighets skyldighet att vid genomförande av forskning på dess bekostnad i första hand vända sig till högskolan. UHÄ har i sitt yttrande häröver instämt i FOSAM:s förslag men presenterar en modifiering av kommitténs förslag till författningstext.

Vad först gäller ett förtydligande av högskolelagen vill jag erinra om att denna redan nu täcker högskolans uppgift att också bedriva forskning på uppdrag från utomstående intressent. l 3 & högskolelagen sägs:

”Forskningen inom högskolan skall syfta till att vinna ytterligare kun- skaper och till att finna vetenskaplig grund för utbildning och annan verk- samhet."

Formuleringen är i och för sig vid men orden ”'— — — skall syfta till — — — att finna vetenskaplig grund för — -— — annan verksamhet" lägger obestridligen ett ansvar på högskolan att pröva förutsättningarna att ta mot forskningsuppdrag från utomstående intressenter. Jag utgår från att rege- ringens och riksdagens vilja rörande högskolans forskningsuppgift som på detta sätt har uttryckts i lag är en tillräcklig grund för att inrikta högskole-

Prop. 1981/82:106 70

myndigheternas strävan mot att fullgöra den. Jag anser således inte att något ytterligare förtydligande av högskolelagen i detta avseende är nöd- vändigt.

När det sedan gäller en särskild förordning med innebörd att statlig myndighet i första hand skall vända sig till högskolan för att få önskad forskning utförd anser jag att det är tveksamt om en sådan verkligen skulle främja en bättre samverkan mellan högskola och sektorsorgan. Visserligen skulle därmed ges en formell skyldighet att i varje enskilt fall pröva högskolans förutsättningar för att utföra viss forskning. Risken är dock uppenbar för att en prövning reglerad på detta sätt i många fall blir mera formell än reell. Många remissinstanser har också uttryckt tvivel om det ändamålsenliga i en särskild förordning med nämnda syften. Enligt min mening bör en förbättrad grund för samverkan mellan högskolan och sektorsorganen i första hand skapas genom utvidgade direkta kontakter parterna emellan och en mera distinkt planering av resp. verksamhet. Jag kommer i det följande att förorda åtgärder med dessa syften. Effekterna av dessa bör prövas innan en författningsmässig reglering av statsmyndighc- ternas prövning av lämpligt forskningsutförande organ tillgrips.

Vissa tjänsteorganisatoriska frågor i anslutning till forskningssamverkan

Kommittén framhåller att forskning finansierad med externa medel inom vissa områden har en betydande omfattning inom högskolan och sysselsät- ter ett stort antal personer på projektbasis. För att nå ökad bredd och stabilitet i sådan forskning är det angeläget att den också omfattas av högskolans fast anställda personal. För att detta skall vara möjligt fordras att i de fast anställda lärarnas tjänsteåligganden även ingår att medverka i externfinansierad forskning eller att fasta tjänster kan inrättas på externa medel. FOSAM hänvisar här till lärartjänstutredningens förslag om en ny tjänsteorganisation för högskolan vilket om det genomförs skulle bidra till en lösning av detta problem. Denna fråga bör enligt min mening behandlas i samband med beredningen av lärartjänstutredningens förslag. Jag vill i sammanhanget beröra möjligheterna att inom ramen för externa medel kunna inrätta tidsbegränsade tjänster vid högskolan.

Det bör. enligt min mening. vara möjligt att inom ramen för tidsbegrän- sade externtinansierade projekt av uppdragskaraktär inrätta tidsbegrän- sade tjänster för forskande personal, i den mån som sådana fordras för projektets direkta genomförande. Jag vill här hänvisa till den av riksdagen nyligen antagna nya anställningsskyddslagen ( prop. 1981/82: 71 ).

FOSAM föreslår också att varje högskoleenhet med fasta forskningsre- surser skall disponera medel för att brygga över variationer i tillflödet av externa medel. De bör användas av berörda institutioner för att vid ned- gångar i tillflödet på externa medel bl. a. genom fortbildning och vidareut- bildning höja och bredda institutionens kompetensprofil. Dessa resurser

Prop. 1981/82: 106 71

bör tillföras högskolan genom ett pålägg som belastar alla externt finansi- erade projekt. De remissinstanser som har behandlat detta förslag har ställt sig tveksamma till det. '

Jag har förståelse för syftet med kommitténs förslag men känner en viss tveksamhet inför att finansiera åtgärder av detta slag med särskilda pålägg på externfinansierade projekt. Det är enligt min mening nödvändigt att i högskolans forskningssamverkan så långt möjligt undvika arrangemang som leder till detaljerade regelkomplex. Det pålägg på externfinansierade projekt som måste göras bör därför bestämmas utifrån en samlad bild av högskolans kostnader för projektet. Det får sedan ankomma på högskole- styrelserna att fördela intäkterna på ett sådant sätt att vid behov det av kommittén angivna ändamålet också kan tillgodoses. ] det följande åter- kommerjag till frågan om avgifter för den externfinansierade forskningen.

Lokaler och utrustning för forskningssamverkan

Bristande tillgång på lokaler för forskningsändamål kan enligt FOSAM komma att kraftigt begränsa högskolans möjligheter att äta sig externfinan- sierad forskning och långsiktig kunskapsuppbyggnad. Kommittén pekar på att i lokalplaneringen för högskolan i dag ingen hänsyn tas till behovet av lokaler för externfinansierad forskning. Enligt dess förslag bör högskole- styrelserna vara skyldiga att i sin planering ta hänsyn till och sträva efter att tillgodose lokalbehov också för externmotiverad verksamhet, även om denna inte kan specificeras i detalj vid planeringstillfället. En sådan hänsyn kommer enligt kommittén att leda till en påtaglig ökning av högskolans andel av den totala statliga investeringsvolymen om det skall vara möjligt att inom rimlig tid tillgodose de lokalbehov som föranleds av högskolans forskningssamverkan. Kommittén tar också upp det bristande kostnads- medvetandet inom högskolan när det gäller lokalutnyttjande. Orsaken till denna brist är enligt kommittén att medel för lokalkostnader anvisas under ett särskilt förslagsanslag och därför i högskoleenheternas budgetering och prioritering inte vägs samman med kostnaderna för andra ändamål. Därav följer att de rationaliseringsvinster som skulle kunna åstadkommas genom en bättre hushållning med lokaler inte kan tillgodogöras i högskolans övriga verksamhet. En förändring på denna punkt skulle ge incitament till ett bättre lokalutnyttjande inom högskolan.

Dessa frågor har 'i rernissbehandlingen främst berörts av UHÄ och högskoleenheterna. De instämmer i allt väsentligt i kommitténs beskriv- ning av dagens situation. Många högskoleenheter anser att bristen på lämpliga forskningslokaler är mycket besvärande. De betonar också att det är särskilt önskvärt med ett smidigare system beträffande lokalförsörj- ningen. Enligt UHÄ bör man pröva en friare hantering beträffande lokaler för externt finansierade och tidsbegränsade projekt. Försöksvis bör hög- skoleenheterna ges frihet att hyra lokaler för sådana projekt under förut- sättning att förhyrningen kan finansieras inom projektets ram.

Prop. 1981/82: 106 72

Jag kan instämma i FOSAMzs och remissinstansernas bedömning att bristande tillgång på lämpliga forskningslokaler självfallet kan komma att begränsa högskolans möjligheter att engagera sig i externfinansierad forsk- ning av skilda slag. Lokalplaneringen har under 1960- och 1970-talen i huvudsak inriktats på att klara den under perioden starkt växande utbild- ningen och forskningen på olika högskoleorter. Jag kan konstatera att investeringar i nybyggnader, ombyggnader m. m. för högskoleändamål under de senaste femton låren därför kontinuerligt har legat på en hög nivå. Sålunda har de planeringsmål för lokaler som ställdes upp av 1963 års universitets- och högskolekomrnitté och 1968 års utbildningsutredning i huvudsak uppnåtts under de senaste åren.

Som FOSAM framhåller har högskoleenheterna utformat färdiga lokal- program till en omfattning som skulle kräva ytterligare mellan 2 och 2,5 miljarder kr. i byggnadsinvesteringar om de genomfördes. Därav följer emellertid inte. enligt min mening. att dessa lokalprogram skulle utgöra en god måttstock på det reella lokala behovet av byggnadsinvesteringar. Till en del måste de ses som ett sätt att från högskoleenheterna uttrycka en ambitionsnivå i fråga om utvidgning av bl. a. forskningsverksamheten som inte vore möjlig att uppnå utan också mycket betydande resurstillskott till just dessa verksamheter. .

Nyligen har en ändrad ordning för lokalplanering genomförts vilken bl. a. innebär att högskoleenheterna fått ett större ansvar för denna verk- samhet. Därmed bör lokalplaneringen kunna knytas fastare till planeringen av den övriga verksamheten och sålunda grundas på mera realistiska förutsättningar. För att underlätta detta arbete har regeringen genom be- slut den 17 december 1981 begärt underlag från byggnadsstyrelsen för långsiktig planering av byggnadsarbeten inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde. I beslutet anges riktpunkter för byggnadsinvestering- ar under den närmaste tioårsperioden. Detta bör ge en realistisk grund för investeringsplaneringen och därmed koncentrera denna på de under tioårs- perioden mest angelägna investeringarna.

Jag instämmer således i kommitténs uppfattning att det är angeläget att vid lokalplaneringen i det långsiktiga planeringsperspektivet också bedöma behovet av utrymme för externt finansierad forskning. Så har också skett i ett antal fall. Samtidigt villjag dock framhålla att förslag om investeringar i nya byggnader inom högskolans område under de närmaste åren måste underkastas en restriktiv prövning. Därav följer att lokalprogrammen i sin tur måste grundas på en noggrann prioritering av de verkliga behoven. En huvuduppgift för högskolestyrclserna kommer alltjämt att vara att åstad- komma ett effektivt utnyttjande av befintliga lokaler.

Jag delar också kommitténs uppfattning om att det borde vara möjligt att åstadkomma en bättre hushållning med de lokalresurser som redan står till förfogande. I prop. 1981/82: 100 bil. 12 har jag tagit upp denna fråga. Jag erinrar om vad jag därvid har anfört i mitt inledande anförande under Vissa

Prop. 1981/82: 106 73

inom utbildningsdepartcmentcts verksamhetsområde gemensamma ända- mål. Jag har där redovisat att ett bcredningsarbete har påbörjats inom regeringskansliet i syfte att pröva möjligheterna att åstadkomma ett effek- tivare utnyttjande av högskolans lokaler. UHÄ:s förslag om att pröva möjligheterna att för viss externfinansierad forskning förhyra lokaler kom- mer att behandlas i detta sammanhang.

FOSAM föreslår att i de fall vissa samverkansprojekt kräver särskilt dyrbar utrustning, som inte kan utnyttjas i annan verksamhet inom hög- skolan, kostnaden härför inte skall belasta högskolan. Jag biträder kom- mitténs förslag och återkommer till denna fråga i samband med att jag tar upp frågan om pålägg på den externfinansierade forskningen.

Ansvar för långsiktig kunskapsuppbyggnad för sekto- riella ochindustriella ändamål

När det gäller den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden för sektoriell och industriell utveckling tar FOSAM först upp frågan vem som skall ha ansvaret för att sådan kommer till stånd. högskolan. sektorsorganen eller industrin. FOSAM definierar sektorsforskning som sådan forskning som syftar till att utveckla mål eller stödja eller utveckla verksamhet inom statliga eller kommunala myndigheters ansvarsområden och som finansi- eras av statliga eller kommunala myndigheter. Som sektorsorgan definie- ras till följd härav sådana statliga myndigheter eller motsvarande som disponerar FoU-medel till stöd för verksamheten inom sitt ansvarsområde. Exempel härpå är delegationen för social forskning. arbetarskyddsfonden. skolöverstyrelsen. livsmedelsverket m.fl. Enligt kommittén innefattas den långsiktiga kunskapsutvecklingen och kompetensuppbyggnaden i det sek- toriella FoU-ansvaret. Med hänvisning till 1979 års riksdagsbeslut om högskolans roll för sektorsforskningen anser FOSAM att den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden bör förläggas till högskolan. Detta kan dock inte ske utan att högskolan tillförs resurser härför. Eftersom ansvaret för den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden ytterst vilar på sektorsorganen följer därav att dessa också har ett ansvar för finansieringen av denna. FOSAM föreslår därför att basen för högskolans forskning breddas genom att sektoriella medel avdelas för ändamålet. Med långsiktig kunskapsutveck- ling avser FOSAM teori- och metodutveckling av betydelse för de problem som olika samhällssektorer önskar få belysta genom forskning inom hög- skolan Och som inom områden där det bedöms lämpligt kan leda till att sektoriellt motiverad forskning utvecklas till självständiga kunskapsområ- den.

I fråga om industrins behov av kunskapsuppbyggnad framhåller FO- SAM att samhället sedan länge tagit på sig ansvaret för att tillgodose näringslivets kompetensbehov. Det finns emellertid behov av en snabbare kunskapsutveckling på vissa speciella områden än den högskolan själv förmår åstadkomma. Denna kan ske genom att näringslivet tillskjuter extra

Prop. 1981/82:106 74

medel. Industriellt stöd är också nödvändigt för att utveckla kompetens inom områden som inte annars skulle beredas utrymme inom högskolan. Kommittén framhåller att benägenheten att samverka med näringslivet skiftar mellan högskolans olika delar. FOSAM bedömer det som angeläget att utveckla former för samverkan och kontakter mellan näringslivet och högskolan bl.a. för att åstadkomma större uppmärksamhet än hittills på FoU-frågor med anknytning till näringslivets behov av kompetens och långsiktig kunskapsutveckling. Kommittén lägger i detta sammanhang fram förslag som den anser bör utredas vidare. Till dessa hör bl.a. att högskoleenheter som engagerar sig i forskningssamverkan med näringsli- vet bör erhålla ett resurstillskott över statsbudgeten att disponeras för fördelning mellan institutioner med utgångspunkt i deras engagemang i uppdragsverksamhet. Dessa medel bör användas förutom för forskning. för resor, gästforskare eller andra ändamål som institutionen prioriterar. FOSAM anser också att representanter för högskolemyndigheter, för sam- hällsorgan för närings- och industripolitik samt för näringslivet i samver- kan bör identifiera näringsgrenar och/eller branscher där FoU-behoven motiverar insatser i fråga om kompetensuppbyggnad och långsiktig kun- skapsutveckling. Detta bör ingå som en del i förberedelserna för övergri- pande forskningspolitiska propositioner. Kommittén tar slutligen upp frå- gan om en avgift på industrin för att finansiera industriellt motiverad forskning förlagd till högskolan.

Remissinstanserna sluter i huvudsak upp kring FOSAM:s ställningsta- gande att ansvaret för den långsiktiga kompetensuppbyggnaden bör åvila sektorsorganen. Däremot är remissbilden splittrad när det gäller kommit- téns förslag att medel för sådan kompetensuppbyggnad skall föras över till högskolan. En positiv uppfattning har här flertalet högskolemyndigheter. TCO. SACO/SR, Vetenskapsakademien och SFS. Flertalet sektorsorgan ställer sig skeptiska eller direkt avvisande. T.ex. påpekar FOA att om principen att förlägga all sektorsforskning till högskolan skulle genomföras skulle det med stor sannolikhet innebära att högskolans resurser skulle bli så ansträngda att den inomvetenskapligt motiverade forskningen skulle bli starkt eftersatt. STU. statens råd för byggnadsforskning. m.fl. erinrar om att man redan har utvecklat metoder för att i samverkan med högskolan åstadkomma en långsiktig kunskapsuppbyggnad. Sektorsorganens nega- tiva uppfattning i den principiella frågan har nära samband med det förslag till teknisk lösning av medelsöverföringen som FOSAM föreslår. Jag åter- kommer strax till denna fråga.

Jag framhöll i prop. 1978/79: 119 att med sektorsforskning bör förstås sådan forskning som av myndigheterna inom en sektor bedöms nödvändig för att främja sektorns utveckling och som finansieras av sektorn. Denna avgränsning av sektorsforskningen stämmer väl överens med den som FOSAM har gjort. Jag har också i inledningen av mitt anförande-använt en sådan beskrivning. Den bör därför enligt min mening kunna utgöra en

Prop. 1981/82: 106 75

praktisk utgångspunkt för ställningstagande till fördelningen av ansvaret för sektorsforskning. däribland också långsiktig kunskapsuppbyggnad. mellan högskolan och sektorsorganen.

Omfattningen av de resurser som ställs till förfogande för sektorsforsk- ningen — med den avgränsning för denna som här används — bestäms genom en avvägning inom sektorn mellan behoven av resurser för forsk- ning och resurser för andra ändamål. Därav följer också att sektorsorganen och ytterst de sektorsansvariga måste ha ansvar för all sektorsforskning. Den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden riktad mot ett visst sektorsbehov motiveras just av detta behov och är därmed en av förutsättningarna för annan FoU-verksamhet inom sektorn med syfte att främja dess utveckling. Även den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden måste därför enligt min me- ning innefattas i sektorsmyndigheternas ansvar för sektorsforskningen. Detta ansvar bör inte påverkas av var den långsiktiga kunskapsuppbyggna- den förläggs eller i vilka former den sker. Jag delar således när det gäller ansvaret för den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden FOSAMzs uppfatt- ning.

Den precisering av sektorsorganens ansvar för sektorsforskningen som jag således förordar. dvs. att detta ansvar också skall omfatta den långsik- tiga kunskapsuppbyggnaden. innebär ett uttalat krav på sektorsorganen att inom ramen för sina samlade FoU-resurser avväga behovet av långsiktig kunskapsuppbyggnad mot annan FoU-verksamhet. Sådana avvägningar görs redan av ett antal sektorsorgan men långt ifrån av alla.

Den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden, som ju avser teori- och metod- utveckling av betydelse för de problem som olika samhällssektorer önskar få belysta genom forskning, är tidskrävande. Ett skäl härtill är att den ofta rör områden som inte naturligen kan täckas av en enda vetenskaplig disciplin inom högskolan utan fordrar samverkan mellan flera discipliner eller ligger på ett område mellan olika discipliner. Bl.a. av detta skäl men också med hänsyn till att ansvaret för den långsiktiga sektoriella kunskaps- uppbyggnaden främst åvilar sektorsorganen är det inte heller möjligt att kräva av högskolan att den utan ett uttalat önskemål från sektorsorganen skall ge hög prioritet åt långsiktig kunskapsuppbyggnad för sektoriella ändamål. Det är därför enligt min mening angeläget att de sektorsorgan som hittills har eftersatt denna nu intensifierar sitt arbete med att i samar- bete med högskolan utforma sådana program och avsätta medel för dessa ändamål.

Jag har tidigare angivit att en strävan bör vara att så långt möjligt förlägga sektorsforskning till högskolan. Särskilt angeläget anser jag detta vara beträffande den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden. Skälen härtill är många och FOSAM har utförligt redovisat dem. Jag har tidigare nämnt att man därmed undviker resurssplittring och på lång sikt skapar bättre förut- sättningar för en stimulerande kreativ forskningsmiljö. Jag vill också näm- na att en förutsättning för att kunskapsuppbyggnaden skall kunna få en

Prop. 1981/82: 106 76

långsiktig effekt är att den också leder till en vidgning av högskolans bas för forskning och forskarutbildning. Det föreligger inte någon artskillnad mellan högskolans grundforskning och den teori- och metodutveckling som är kärnan i den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden för sektoriella ändamål. Skillnaden består främst i att den senare verksamheten inte i allmänhet i första hand är inomvetenskapligt motiverad och därför inte prioriteras inom högskolans lednings- och planeringsorganisation. Såsom FOSAM påpekar hindrar emellertid inte detta förhållande en samverkan mellan den inomvetenskapligt motiverade forskningen och den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden för sektoriella ändamål som stimulerar båda verk- samhetsområdena. I ett antal fall har en sådan samverkan redan lett till utveckling av nya discipliner.

Även om högskolan således inte har ett primärt ansvar för den långsik- tiga kunskapsuppbyggnaden för sektoriella ändamål så har den ett ansvar för att genom olika åtgärder skaffa sig en beredskap för att ta emot och i samverkan med sektorsorgan genomföra kunskapsuppbyggnaden. Denna beredskap skapas främst genom att högskolan i planeringen av sin verk- samhet beaktar de behov av resurser av skilda slag som behövs för att den effektivt skall kunna utföra den sektorsforskning som förläggs till den. Jag återkommer strax till denna fråga.

FOSAM:s förslag att i särskild ordning låta utreda vissa former för att finansiera industriellt motiverad långsiktig kunskapsuppbyggnad inom högskolan har i huvudsak bemötts negativt av remissinstanserna. UHÄ anser att denna fråga bör tas upp i ett bredare industripolitiskt samman- hang. SAF, Industriförbundet och IVA avstyrker direkt en särskild utred- ning. Även jag anser att dessa frågor för närvarande inte påkallar någon särskild utredning. Jag kommer i det följande att ta upp vissa frågor om uppdragsforskning och samverkan mellan högskolan och externa forsk- ningsintressenter. däribland industrin. som FOSAM också har lagt fram förslag om. Jag kommer därvid att förorda åtgärder som enligt min mening bör underlätta högskolans samverkan med industrin. Resultatet av dessa bör avvaktas innan ytterligare åtgärder inom området aktualiseras.

FOSAM:s förslag om vidgad samverkan mellan företrädare för högsko- lemyndigheter. samhällets organ för närings- och industripolitik samt nä- ringslivet har berörts endast i förbigående av remissinstanserna. Jag vill erinra om att sådana samverkansformer till viss del redan har byggts upp. Sålunda grundar sig STU:s program för kunskapsuppbyggnad bl. a. på en sådan samverkan. Jag anser inte att det nu finns skäl att ytterligare formali- sera de olika samverkansformer som successivt växer fram. När det gäller möjligheterna att i kommande forskningspolitiska propositioner fånga in behov av kompetensuppbyggnad och långsiktig kunskapsutveckling för olika näringsgrenar och branscher kommer jag i samband med att jag i det följande tar upp förberedelsearbetet för nästa forskningspolitiska proposi- tion att också beröra dessa frågor.

Prop. 1981/82: 106 77

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av de av mig förordade riktlinjerna för sektorsforskningen i vad avser programansvar och finansi- ellt ansvar.

Planering och finansiering av forskningssamverkan

Finansiering av långsiktig kunskapsuppbyggnad är en central fråga. FO- SAM:s förslag om medelsavsättning för långsiktig kunskapsuppbyggnad är därför viktigt. Kommittén utgår, som jag tidigare har redovisat. från att sådan forskningsverksamhet normalt skall förläggas till högskolan och att den nödvändiga förstärkningen av högskolans basorganisation inte kan ske uteslutande genom nytillskott av resurser utan också måste finansieras genom att sektorsorganen avsätter medel härför. En utgångspunkt är vi- dare att sektorsorganen har ansvaret för planeringen av den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden. Jag har i det föregående anslutit mig till FO- SAM:s synsätt i dessa avseenden. FOSAM redovisar tre olika modeller för medelsövcrföring.

Den första mode Ile n innebär att berörda sektorsmyndigheter efter samråd med UHÄ föreslår medel för sektoriellt riktad långsiktig kunskaps- uppbyggnad. Medlen förs sedan upp i budgetproposition under utbild- ningsdepartementets huvudtitel. anslagen till forskning och forskarutbild- ning inom högskolan. Samtidigt minskas i motsvarande mån anslagen till sektoriell FoU under resp. huvudtitel. Förslag om medelsanvändningen avges av UHÄ efter samråd med resp. sektorsorgan. Medlen disponeras sedan av högskoleenheterna enligt föreskrifter i regleringsbrev. Dessa utarbetas av utbildningsdepartementet efter gemensam beredning med be- rörda övriga departement.

M 0 d ell tv å innebär att berörda sektorsmyndigheter efter samråd med UHÄ föreslår medel under resp. FoU-anslag. ] budgetproposition beräk- nas medlcn under resp. FoU-anslag som en delpost att användas för sektoriellt motiverad långsiktig kunskapsuppbyggnad. Sektorsorganen dis- ponerar medel enligt föreskrifter i regleringsbrev, vilka utarbetats av resp. departement efter samråd med utbildningsdepartementet. Förslag till så- dana föreskrifter ges av sektorsorganen efter samråd med UHÄ.

M 0 d e ll tre innebär att på förslag från resp. sektorsorgan efter samråd med UHÄ beräknas under resp. FoU-anslag som en delpost det belopp som skall användas för sektoriellt motiverad långsiktig kunskapsuppbygg- nad. Samtidigt föreskrivs att delposten skall krediteras ett under utbild- ningsdepartementets huvudtitel uppfört s.k. tusenkronorsanslag. Medlen disponeras av högskoleenheterna. dels enligt mål och riktlinjer utarbetade av sektorsorganen. dels enligt föreskrifter i regleringsbrev. vilka utarbetats av utbildningsdepartmcntet efter gemensam beredning med resp. fackde- partement.

FOSAM framhåller att den första modellen lägger ett stort ansvar på högskolemyndigheterna för utnyttjandet av resurserna. Genom att dessa i denna modell integreras i fakultetsanslagen kan dock svårigheter uppstå

Prop. l981/82:106 78

att åstadkomma den ofta mång— och tvärvetenskapliga forskning som ford- ras för att tillgodose den sektoriellt motiverade långsiktiga kunskapsupp- byggnaden. I den andra modellen behåller sektorsmyndigheterna i stort sett det inflytande de nu har över sina FoU-medel. Den medger inte i egentlig mening en förstärkning av högskolans bas för forskning och läm- nar därför inte heller någon garanti för att högskoleorganisationen som sådan kan utvecklas mot att bättre tillgodose sektorsforskningens behov. Den tredje modellen gör det enligt FOSAM möjligt att förstärka högsko— lans basorganisation för forskning och att samordna insatserna med dem som görs inom ramen för den reguljära högskoleplaneringen t. ex. rörande sektoriellt motiverad forskning. Medlen hålls också åtskilda från dem som utnyttjas för högskolans övriga verksamhet. Sektorsorganens uppfölj- ningsansvar. dvs. ansvar för kontinuerlig uppföljning och användning av resultaten i det löpande FoU-arbetet. markeras särskilt genom att medlen beräknas under resp. sektor. Kommitténs majoritet stannar för att förorda denna modell.

Remissopinionen är starkt splittrad i denna fråga. Endast ett fåtal re- missinstanser tillstyrker FOSAM:s förslag. Till dem hör UHÄ som i hu- vudsak instämmer i FOSAM:s utgångspunkter för sitt förslag och pekar på att modell tre bäst motsvarar de krav på planeringssamverkan mellan högskolan och sektorsorganen som måste ställas. En majoritet av de lokala högskolemyndigheterna uttalar sig för modell ett eller modell två. Av övriga remissinstanser ansluter sig några till modell två. Till dem hör SÖ. TCO. SACO/SR och SAREC. Dessa avvisar modell tre med motiveringen att den dels är byråkratiskt invecklad. dels inte ger den myndighet som begär medel möjlighet att också. disponera dessa. Denna uppfattning delas också av ett stort antal remissinstanser som avvisar samtliga modeller. Till dem hör flertalet sektorsorgan, IVA, SAF och Industriförbundet. Sektors- organen, som av naturliga skäl är benägna att slå vakt om sina anslag, vänder sig i allmänhet mot att en förstärkning av högskolans basorganisa- tion skulle ske genom överföring av medel de nu disponerar. Några remiss— instanser förordar att den nödvändiga avvägningen mellan resurser för sektoriell FoU och högskolans forskningsresurser skall göras av regering- en i budgetproposition eller i forskningspolitisk proposition. HSFR och kulturrådet slutligen framhåller att den kulturella sektorn i stort sett saknar sektorsorgan och att därför FOSAM:s modeller inte kommer att leda till en behövlig långsiktig kunskapsuppbyggnad för denna sektor.

För egen del får jag anföra följande. Jag har tidigare framhållit att det är nödvändigt att skapa en bättre balans mellan högskolans inomvetenskapligt motiverade forskning och sektoriell FoU innefattande även långsiktig kunskapsuppbyggnad. Detta förutsätter bl.a. att högskolans basorganisation för forskning ges hög prioritet vid fördelning av resurser av skilda slag. Därvid måste enligt min mening en

' balans åstadkommas mellan resurser för inomvetenskapligt motiverad

Prop. 1981/82: 106 ' 79

forskning, resurser för att höja högskolans beredskap att ta emot och utföra långsiktig kunskapsuppbyggnad för sektoriella ändamål och re- surser för att utföra annan sektoriell FoU. Att bygga upp högskolans kompetens och kapacitet för alla dessa olika ändamål är en tidskrävande process. Den kräver nära samverkan mellan högskolemyndigheter och sektorsmyndigheter samt avvägningar på regerings- och riksdagsnivå. Så långt kan jag, i likhet med flertalet remissinstanser, ansluta mig till FO- SAM:s synsätt.

Jag kan däremot inte ansluta mig till kommitténs förslag att genom överföring av medel från sektoriell FoU högskolan skall tillförsäkras de nödvändiga resurserna för att genomföra långsiktig kunskapsuppbyggnad för sektoriella ändamål. Remissopinionen har här övertygat mig om att FOSAM:s förslag är alltför generellt utformat och därmed skulle leda till svårigheter att beakta de skilda förhållanden som råder såväl inom de olika sektorsorganen som inom olika delar av högskolans forskningsverksam- het. Inte heller anser jag att det är en framkomlig väg att stärka högskolans resurser i detta avseende genom överföringar från sektorsorganens nuva- rande medel för FoU. Sektorsorganens yttranden över kommitténs förslag ger på denna punkt en mycket klar anvisning om att en sådan åtgärd för lång tid framöver skulle skapa betydande svårigheter att åstadkomma en nära och förtroendefull samverkan mellan dem och högskolan. Jag anser också i likhet med många remissinstanser att förslaget riskerar att leda till en administrativt omständlig procedur. Det är således nödvändigt att söka andra lösningar på de problem som finns när det gäller högskolans forsk- ningssamverkan i här berört avseende.

Jag har nyss tagit ställning för att sektorsorganen skall ha det fulla programansvaret och det finansiella ansvaret för sin FoU innefattande även långsiktig kunskapsuppbyggnad. Innebörden härav är enligt min me- ning att många sektorsorgan i ökad utsträckning måste göra ompriorite- ringar inom sina FoU-resurser för att få utrymme för den nödvändiga kunskapsuppbyggnaden. Jag har också på nytt strukit under angelägenhe- ten av att sträva efter att så långt möjligt förlägga sektoriell FoU till högskolan. I synnerhet gäller detta den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden som har nära släktskap med den inomvetenskapligt motiverade forskning- en. Jag utgår därför ifrån att det normala kommer att vara att sektorsor- ganen begär högskolans medverkan i utförandet av denna del av sin FoU. Inom vissa sektorer som t. ex. arbetsmiljö- och arbetslivsforskningen be- drivs FoU till stora delar av forskningsinstitutioner som står utanför hög- skolan. t.ex. arbetarskyddsstyrelsens forskningsavdelning, arbetslivscen- trum, yrkesmedicinska kliniker hos landstingen samt ett stort antal branschforskningsinstitut under medverkan av arbetsmarknadens parter. Verksamheten finansieras till stora delar av arbetarskyddsfonden som enligt sin instruktion skall främja FoU vars främsta uppgift är att åstad- komma resultat som kan väntas få praktisk användning inom arbetslivet.

Prop. 1981/82:106 80

Parterna har genom den särskilda arbetarskyddsavgiften avsatt medel för forskning med denna inriktning. Även om sektorsforskning således kan vara bunden till viss inriktning. bör de delar av den som har nära släktskap med den inomvetenskapligt motiverade forskningen med fördel kunna förläggas till högskolan.

Det förtjänar emellertid att erinras om att det sällan är möjligt att uppnå bestående resultat ifråga om kunskapsuppbyggnad om program för denna läggs ut under endast ett fåtal. år. Programmen för kunskapsuppbyggnad får således inte av sektorsorganen ses som en kortvarig stimulans för högskolan att intressera sig för nya områden i hopp om att högskolan själv senare skall bekosta verksamheten inom dessa när sektorsorganen efter ett par år drar tillbaka sina resurser. Programmen måste vara långsiktiga och trappas av i en takt som ger högskolan möjlighet att i de fall den bedömer detta önskvärt och möjligt, bygga upp en mer permanent forskning inom området.

Alltför långvariga åtaganden. från sektorsorganens sida kan dock leda till att deras möjligheter att ta upp nya forskningsinriktningar och anslå medel för lösande av aktuella problem inom sitt verksamhetsområde allvarligt urholkas. Sektorsorganens finansieringsansvar får således inte innebära att de i praktiken bara framstår som en alternativ linansieringskälla för ordina- rie verksamhet inom högskolan.

Jag vill här också erinra om attjag både i prop. 1978/79: 1 19 och tidigare i detta anförande har betonat att. högskolan själv har ett ansvar för att genom olika åtgärder bereda sig för att utföra såväl långsiktig kunskapsuppbygg- nad för sektoriella ändamål som annan sektoriell forskning. Förbättrad lokalplanering och personalplanering är exempel på åtgärder som underlät- tar samverkan med sektorsorganen i detta avseende. Andra åtgärder är att främja framväxten av mångdisciplinära och probleminriktade forsknings- områden.

De åtgärder jag här har förordat förutsätter att en avvägning görs av regering och riksdag i samband med de återkommande forskningspolitiska propositionerna och i det årliga budgetarbetet. För att sådana avvägningar skall bli meningsfulla måste de baseras på ett betydligt bättre planeri ngsun— derlag än det nuvarande från såväl sektorsorganen som högskolemyndig- heterna. För sektorsorganens del fordras att de genomför en långsiktig planering i vilken de anger de forskningsområden och discipliner deras verksamhet berör samt behovet av forskare och resurser av olika slag. Denna planering bör grundas på samråd med högskolemyndigheterna bl. a. för att bedöma behoven av forskningspersonal m. m. För högskolans del bör det preciseras vilka behov som måste tillgodoses i form av lokaler, utrustning, forskningspersonal och forskarutbildning för att sektorsorga- nens planer skall kunna förverkligas samt vilka konsekvenser för högsko- lans verksamhet detta skulle leda till. Genom en sådan planering bör det bli möjligt för regering och riksdag att bedöma realismen i de uttryckta ambi-

Prop. 1981/82: 106 81

tionerna i förhållande till tillgängliga resurser och möjligheterna att omför- dela dessa samt också att göra en avvägning av resurstillskotten till hög- skolan och till sektorsorganen. I en sådan avvägning skall då självfallet också tas in resursbehov för kunskapsuppbyggnad på områden som inte täcks av sektorsorgan och bedömningar av den inomvetenskapligt motive- rade forskningens situation i förhållande till den sektoriella forskningen inom och utom högskolan.

En första bedömning och sammanvägning enligt den planeringsmodell jag förordar bör göras av regering och riksdag i samband med nästa forskningspolitiska proposition. Planeringsproceduren bör i huvudsak ut- formas på följande sätt. Regeringen utfärdar under våren 1982 direktiv till sektorsmyndigheterna att genomföra långtidsbedömningar över sin forsk- ningsverksamhet för perioden l984/85— 1988/89. I direktiven kommer bl. a. att begäras en redovisning av vilka åtgärder sektorsorganen har vidtagit och planerar för att tillgodose behovet av långsiktig kunskapsuppbyggnad, vilka resurser i skilda avseenden som fordras härför och vilka omfördel- ningar inom deras forskningsverksamhet som kan göras för att få utrymme för detta ändamål. Vidare kommer att begäras redovisning av förläggning- en av den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden och motiven härför. Därvid kommer att erinras om strävan att så långt möjligt utnyttja högskolans forskningsorganisation. Likaså kommer att begäras uppgifter på behov av olika resursslag som lokaler. utrustning. forskningspersonal m.m. för så- väl den långsiktiga kunskapsuppbyggnaden som övrig sektoriell forskning under perioden. För dessa bedömningar bör myndigheterna vid behov samråda med berörda högskolemyndigheter. I början av år 1983 redovisar sektorsmyndigheterna sina långtidsbedömningar till regeringen. UHÄ får då också del av dem för att foga in dem i sin långtidsbedörnning av högskolans forskning och forskarutbildning. vilken ämbetet redovisar i sin anslagsframställning i början av hösten l983. Vid utformningen av lång- tidsbedömningcn bör UHÄ samråda med berörda sektorsmyndigheter. Genom att sektorsmyndigheterna lämnar sina bedömningar redan i början av år l983 har regeringen möjlighet att låta närmare utreda delar av dem för att få nödvändigt underlag för bedömningar och avvägningar. Sektorsmyn- digheterna har också möjlighet att efter samrådet med UHÄ lämna kom- pletteringar. De samlade långtidsbedömningarna kommer. om denna mo- dell tillämpas. att utgöra det centrala underlaget för regeringens nästa forskningsproposition som i första hand bör avse treårsperioden 1984/ 85—1986/87. Det ankommer på regeringen att utforma de närmare riktlin- jerna för planeringen.

Den planerings- och avvägningsprocedur för forskningssamverkan mel- lan högskolan och sektorsorganen som jag här förordar grundar sig på att de båda delarna av forskningssystemet är självständiga gentemot varandra och måste få samverka som jämställda parter. Jag anser att detta är en grundläggande förutsättning för att åstadkomma en fruktbar samverkan 6 Riksdagen 1981/82. ! saml. Nr 106

Prop. 1981/82:106 82

och är övertygad om att denna successivt kommer att förstärkas och växa i omfattning. Jag återkommer i det följande med förslag om åtgärder rörande FoU—statistik, forskningsregistrering m.m. som syftar till att skapa bättre förutsättningar för den planering somjag nyss har förordat.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av de av mig förordade riktlinjerna för sektorsforskningen och högskolan i vad avser samverkan och planering.

Planering inom högskoleenheteterna

En vidgad forskningssamverkan mellan högskolan, sektorsorgan och det enskilda näringslivet ställer som jag har anfört en rad krav på högskolans ' interna planering. Till dessa hör. som jag också har nämnt. att högskolan måste ha en så omfattande inomvetenskapligt motiverad forskning att denna förmår att vid sidan av forskningssamverkan också bedriva forsk- ning inom självständigt valda områden. Detta är enligt min mening inte endast en fråga om resurser för den inomvetenskapligt motiverade forsk- ningen utan också om forskningskapaciteten vid de enskilda institutioner- na. Det är med nödvändighet så. som FOSAM också framhåller, att en liten institution kommer att ha större svårigheter att ta på sig uppdrag utan att dessa blir styrande för en stor del av dess verksamhet än en större institution. En'uppdelning av högskolans verksamhet i många små institu- tioner försvårar vidare möjligheterna till samverkan över bredare veten- skapsområden vilket ofta kommer att fordras för extern forskningssamver- kan. Till detta kan läggas att de samlade administrativa kostnaderna för många små institutioner sannolikt blir högre än om verksamheten organi- seras i något färre och större arbetsenheter.

Det ankommer på högskolestyrelsen att besluta om indelning i arbetsen- heter. För att öka högskolans beredskap för forskningssamverkan blir det i enlighet med vad jag nu har anfört nödvändigt för högskolestyrelserna atti vissa fall se över indelningen i institutioner. Jag utgår från att de i sin fortsatta planering kommer att uppmärksamma denna fråga.

I avsnittet om kostnadstäckning och kostnadsfördelning tar FOSAM upp den kritik som från skilda håll riktats mot nuvarande bestämmelser och anvisningar om ersättning vid uppdragsverksamhet inom högskolan. Dessa bestämmelser och anvisningar — som utgår från full kostnadstäck- ning -— skall tillämpas i princip på all verksamhet som finansieras med externa medel med undantag för medel från forskningsråd och STU samt för gåvo- och donationsmedel. Enligt anvisningarna baseras ersättningen i regel på direkt lön för arbetskostnader vid uppdraget och utgår f.n. — enligt FOSAM — med ca 220 procent av denna lön. FOSAM framhåller att företrädare för såväl högskolan som uppdragsgivare uppger att nuvarande ersättningsgrunder utgör ett hinder för samverkan främst på grund av att kostnaderna anses för höga för uppdragsgivarna. Till följd härav har man — enligt F OSAM — många gånger betecknat ersättning för ett uppdrag som

Prop. 1981/82: l06 83

bidrag, varvid bestämmelserna om gåvo- och donationsmedel ansetts till- lämpliga.

FOSAM behandlar ersättningen vid forskningssamverkan från en annan utgångspunkt. Man utgår från forskningsprojektet — mindre forsknings- projekt med i huvudsak samma inriktning kan föras samman till ett projekt —- och kostnaderna för detta. För varje forskningsprojekt skall beräknas såväl direkta kostnader — bl. a. löner och lönebikostnader, materiel samt del av utrustning och lokaler — som indirekta kostnader. vilka enligt FOSAM består av merkostnader till följd av samverkan vid högskoleenhe- ternas förvaltning. serviceinrättningar och institutioner samt kostnader sammanhängande med högskoleenhetens arbetsgivaransvar för den till eXternt finansierade projekt knutna personalen.

Vissa kostnader bör av praktiska skäl i regel beräknas enligt schabloner. Det enskilda projektets karaktär, sett i relation till övrig verksamhet inom forskningsområdet, kommer — enligt FOSAM — att avgöra om projektet i sin helhet skall finansieras med externa medel eller om kostnaderna skall täckas genom samfinansiering av en eller flera externa intressenter och högskoleenheten.

Huvudprincipen vid samfinansiering bör vara att högskolemyndighe- terna skall bestämma kostnadsfördelningen. dock bör statsmakterna enligt FOSAM:s uppfattning ange vissa kriterier, som kan ligga till grund för högskolemyndigheternas beslut. I förhållande till forskningsråd. STU och sektorsorgan bör dessa kriterier ha karaktär av bindande anvisningar. FOSAM förordar sammanfattningsvis följande kriterier. Forskningsråden och STU bör även i fortsättningen kunna utgå från att högskolans fasta basorganisation för forskning står till förfogande för de projekt som får stöd av råden. Den av FOSAM föreslagna — sektoriellt finansierade delen av högskolans basorganisation skall, i den mån den engageras för projekt finansierade av sektorsorgan, inte belasta projekten kostnadsmässigt. Samverkansprojekt med klar inomvetenskaplig betydelse skall kunna för- verkligas genom att resurser som utgör en del av den fasta organisationen förs samman med externa medel. I vissa fall kan det finnas skäl att använda ett vidare kostnadsbegrepp än det som hänför sig till bokförda utgifter föranledda av ett visst projekt. För att nå de industripolitiska målen kan det visa sig ändamålsenligt att ställa högskolans FoU-resurser till förfogande exempelvis för vissa industrigrenar där teknisk utveckling bedöms vara av särskilt stort värde och där möjligheterna till teknologiskt genombrott bedöms som goda.

För egen del vill jag i fråga om kostnadstäckning och kostnadsfördelning vid externt finansierad verksamhet. här även benämnd uppdragsverksam- het. anföra följande. Jag ansluter mig helt till FOSAM:s principiella upp- läggning, dvs. att för varje projekt skall göras en kostnadskalkyl med såväl direkta som indirekta kostnader, att vissa kostnader — t.ex. lokalkost- nader och s.k. indirekta kostnader — i regel bör schablonberäknas samt att

Prop. 1981/82: 106 84

högskolemyndigheterna vid sa mlinansiering med externa intressenter skall bestämma kostnadsfördelningen. Sistnämnda princip innebär bl. a. att högskolemyndigheterna när man tar ställning till ett projekt som skall samfinansieras klart kan väga högskolans kostnader för projektet och högskolans förväntade utbyte av projektet mot högskolans kostnader för andra angelägna projekt och det förväntade utbytet av dessa.

I vissa detaljfrågor_ bl.a. rörande beräkning av indirekta kostnader och de kriterier som bör ställas upp, har jag emellertid som framgår av det följande en något avvikande mening.

Jag vill emellertid först ta upp några frågor som hänger samman med kostnader för lokaler samt bränsle, lyse och vatten — i det följande be- nämnt lokalkostnader. Till skillnad från medel för andra kostnadsslag vid högskoleenheterna, vilka medel anvisas under reservationsanslag. bestrids lokalkostnadema för närvarande från ett förslagsvis betecknat anslag. Kortfattat innebär detta att lokalkostnader för närvarande inte vägs mot kostnader för andra resurser Vid högskoleenheterna. Regeringen har före- skrivit att vid uppdragsverksamhet — som finansieras med andra medel än sådana från forskningsråd och STU eller gåvor och donationer — medel motsvarande beräknade lokalkostnader skall tillföras lokalkostnadsansla- get. Som framgår av FOSAM:s redogörelse har man emellertid vid tillämp- ningen av denna föreskrift sökt undvika att ett externt finansierat projekt belastas med lokalkostnader genom att medel för uppdraget betecknats som anslag eller bidrag vilka jämställts med gåvor och donationer — t.o.m. i sådana fall då uppdragsgivaren förbehållit sig patent och liknande rättigheter. Vidare har högskoleenheterna använt sig av möjligheten att sätta ned avgiften för uppdrag och därvid befriat uppdraget från lokalkost- nader. Jag vill även erinra om att byggnadsstyrelsen i en skrivelse till regeringen tagit upp frågan om lokalkostnader i myndigheternas budget. Det förslag som byggnadsstyrelsen härvid för fram innebär i korthet att lokalkostnader i budgetsammanhang inte längre skall särbehandlas utan i princip betraktas på samma sätt som övriga kostnader för myndigheter. Byggnadsstyrelsen framhåller emellertid att innan ett sådant system kan genomföras inom högskolan måste bl.a. tillämpningen och konsekvenser- na härav mera i detalj utredas.

Mot bakgrund av bl.a. vad jag nyss redovisat finns det anledning att överväga om det i framtiden finns skäl att särbehandla lokalkostnader vid den uppdragsverksamhet som bestrids av medel från forskningsråd, FRN och STU samt av gåvo- och donationsmedel. Jag vill här nämna att forsk- ningsrådsutredningen delvis från andra utgångspunkter diskuterade denna fråga dock utan att lägga fram förslag härom. Enligt min mening bör man närmare undersöka för- och nackdelarna av en sådan omläggning samt de budgetmässiga konsekvenserna härav. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen med förslag i dessa frågor. Tills vidare bör emellertid den oförändrade principen tillämpas att direkta anslag från

Prop. 1981/82:106 85

forskningsråd och STU samt gåvo- och donationsmedel i strikt bemärkelse inte skall behöva tas i anspråk för kostnader för befintliga lokaler vid högskoleenheterna. Jag vill understryka att denna regel inte får tillämpas så att externa projekt av annat slag inte belastas med t. ex. de lokalkost- nader som faller på dem.

Med utgångspunkt häri bör — enligt min mening — tills vidare tillämpas följande princip vid projekt som helt eller delvis finansieras med externa _medel. Samtliga direkta kostnader för bl.a. löner. materiel, resor, lokaler samt samtliga indirekta kostnader vid förvaltning. serviceinrättningar, in- stitutioner, inkl. kostnader för vikariat vid sjuk- och barnledighet, arbetsgi- varansvar m.m.. skall beräknas för varje projekt, varvid lämpliga schab- loner bör användas främst vad gäller lokalkostnader och s.k. indirekta kostnader. Högskolemyndigheterna tar ställning till hur stor del av kostna- derna för projektet som kan och bör finansieras med medel från högsko- leenheten och vilken del som skall täckas av medel från externa intressen- ter. Medel för lokalkostnader tillförs lokalkostnadsanslaget till den del projektet finansieras av andra medel än från högskolan, forskningsråd eller STU eller av gåvor och donationer. Medel för sådana indirekta kostnader som inte belastar institutionen tillförs till den del de avser den externt finansierade verksamheten, högskoleenheten centralt för fördelning på verksamhet vid förvaltning och serviceinrättningar eller för aVsättning för beräknade kostnader för vikariat vid sjuk- och barnledighet, arbetsgivar- ansvar m.m. Givetvis bör högskolan bl. a. när det gäller samfinansiering med forskningsråd eller STU vid kostnadsfördelningen beakta att viss del av högskolans basresurser bör stå till förfogande för projekt som stöds av dessa organ. Detta bör lämpligen ske genom att högskolan vid sådan samfinansiering anser sig kunna ekonomiskt svara för en något större del av projektet än som eljest skulle vara motiverat.

Jag vill i detta sammanhang understryka att ett system med kostnads— täckning och kostnadsfördelning förutsätter en väl fungerande planering av verksamheten vid högskoleenheterna. inte minst inom ekonomi- och per- sonalområdet. FOSAM har i sitt betänkande redovisat mycket värdefulla synpunkter i dessa frågor och frågor om fördelningen av ansvar och befo- genheter vid högskoleenhet. vilka synpunkter närmast riktar sig till hög- skoleenheternas ledningsorgan.

Jag avser att i annat sammanhang återkomma till regeringen med förslag till beslut i de frågor jag nu har behandlat.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av de av mig förordade principerna för kostnadstäckning och kostnadsfördelning vid uppdrags- verksamhet.

Särskild organisation för forskningssamverkan

FOSAM har även tagit upp frågan om särskild organisation för forsk- ningssamverkan, s.k. särorganisationer och diskuterar tre huvudformer

Prop. 1981/82: 106 86

för sådan samverkan. Den ena är ett från högskolan fristående organ, i första hand stiftelse med högskoleenhet som huvudman. En annan form

för samverkan är enligt FOSAM att det inom högskolans ram bildas en

särskild inrättning. närmast för tvärvetenskaplig forskningssamverkan. Till gruppen särskild inrättning hänför FOSAM bl. a. ett förslag från uni-

versitetet i Linköping att under högskolestyrelsen inrätta ett särskilt pro- ' gram för teknisk utveckling som finansieras över industridepartementets huvudtitel. Den tredje formen är samarbetsavtal med befintliga forsknings- institutioner för att effektivt utnyttja gemensamma resurser inom forsk-

ningsområdet.

FOSAM:s förslag om de två sistnämnda särorganisationerna — särskild inrättning inom högskolans ram och samarbetsavtal med befintliga forsk- ningsinstitutioner — har i princip mottagits positivt av remissinstanserna. Inte heller jag har funnit anledning till erinran mot FOSAM:s förslag att högskolan. om den finner anledning. genom särskilda inrättningar eller samarbetsavtal skall söka förbättra sin forskningsorganisation för tipp- dragsverksamhet och effektivt utnyttja gemensamma resurser inom forskningsområdet.

Båda dessa slag av åtgärder. ryms inom ramen för gällande bestämmel- ser. För bildandet av särskild inrättning fordras beslut av regeringen i varje enskilt fall.

FOSAM:s förslag att högskolans uppdragsverksamhet undantagsvis skall kunna bedrivas i privaträttslig verksamhetsform, i första hand genom stiftelse med högskoleenhet som huvudman, har mött en mycket blandad reaktion hos remissinstanserna. Ett flertal tillstyrker eller vill inte avvisa förslaget. dock uttalar många stor restriktivitet. Sålunda betonar UHÄ att samverkan normalt bör kunna ske utan speciella särorganisationer. Enligt UHÄ bör det vara naturligt att följa och i skilda avseenden utvärdera verksamheten inom de särorganisationer som kommer till stånd. Lands- tingsförbundet anser det naturligt att det i första hand vidtas förändringar inom högskoleorganisationen för att nå en bättre forskningssamverkan. SFS varnar för en alltför optimistisk syn på särorganisationernas förmåga att lösa högskolans samarbetsproblem. I några yttranden föreslås en för- söksverksamhet medan andra vill ha fortsatt utredning.

Statens arbetsgivarverk (SAV) erinrar om den möjlighet till kontraktsan— ställning som nuvarande avtal ger samt om att i kontraktet även kan regleras inskränkningari rätten till uppfinningar m.m.

Såväl statskontoret som RRV avstyrker bestämt stiftelse för uppdrags- samverkan.

lnnan jag redovisar mitt ställningstagande till FOSAM:s förslag om stiftelse för forskningssamverkan vill jag erinra om att FOSAM. utan att därmed ta ställning för egen del. bl.a. i fem punkter redovisat motiv och argument för en privaträttslig särorganisation för samverkan som aktuali- serats från olika håll.

Prop. 1981/82: 106 87

Sammanfattningsvis brister högskolan enligt dessa punkter i följande hänseenden. Högskolan har f. n. svårt att betala konkurrensmässiga löner. Högskolan kan inte ställa affärsmässiga krav på de anställda bl. a. när det gäller garantier för leveranstider och kvalitet. Hittillsvarande bestämmel- ser om sekretess och i viss mån bestämmelserna om upphovsrätt och rätten till uppfinningar inom högskolan har begränsat möjligheterna till samarbete med näringslivet. Det statliga budgetsystemet och villkoren för taxesättning lämpar sig inte för en affärsmässig verksamhet. Formerna för att fatta beslut. ansvarsfördelning etc. upplevs som främmande och där- med hindrande vid konktakter med näringslivet.

Jag vill här närmare kommentera några av de angivna punkterna. I sitt remissyttrande har SAV framhållit möjligheter till konkurrensmässiga löner genom kontraktsanställning. Vidare har SAV framhållit möjligheten att i kontraktet reglera frågor om upphovsrätt. Frågan om sekretess vid uppdragsverksamhet är. som FOSAM har påpekat, i annat sammanhang numera offentligrättsligt reglerad. För egen del är jag inte övertygad om att en privaträttsliglarbetsrättslig reglering skulle vara ett bättre alternativ. ett bättre alternativ.

Beträffande kritiken ifråga om bl. a. affärsmässiga krav på de anställda och affärsmässiga villkor vid taxesättning samt beslutsfattande och an- svarsfördelning vill jag erinra om att Landstingsförbundet i sitt yttrande har ansett det naturligt att i första hand förändringar vidtas inom högsko- leorganisationen för att få till stånd en bättre forskningssamverkan. Jag vill här understryka att det är synnerligen viktigt att högskolan i möjligaste mån. utan att avvika från grundläggande principer för dess verksamhet, anpassar sitt arbete i fråga om forskningssamverkan till de berättigade krav som kan ställas från bl.a. näringslivet.

Forskningssamverkan genom en stiftelse med högskoleenhet som hu- vudman torde inte vara helt problemfri. Statskontoret har i sitt yttrande bl.a. pekat på frågor sammanhängande med ansvar och ansvarsuttagande. Men även andra frågor. bl.a. sådana som inom staten bygger på offentlig- rättsliga bestämmelser. kan ge upphov till komplikationer.

Jag kan vidare tänka mig konflikter inom bl. a. personalområdct när man inom samma lokaler och med gemensamt utnyttjande av befintliga materi- ella och personella resurser har dels en privaträttslig stiftelse för uppdrags- verksamhet, dels en statlig högskoleinstitution för övrig forskning och utbildning där för personalen gäller skilda lönesystem och arbetsvillkor samt där ett och samma forskningsprojekt kan innefatta såväl uppdrags- verksamhet som råds- och högskolefinansierad forskning.

Mot denna bakgrund vill jag sammanfatta mitt ställningstagande till en forskningssamverkan genom stiftelse enligt FOSAM: s modell på följande sätt. Den författningsmässiga regleringen av högskolan medger redan nu en betydande variation av formerna för forskningssamverkan. Därmed bör det också vara möjligt att inom detta regelkomplex tillgodose de flesta

Prop. 1981/82: 106 83

berättigade krav som kan förknippas med en sådan samverkan. En säror- ganisation i form av stiftelse- för' med sig en rad problem vars konsekvenser är svåra att överblicka. Denna modell för forskningssamverkan bör därför inte utnyttjas om inte alldeles särskilda förhållanden motiverar det. Det bör då liksom f.n. ske med restriktivitet och frågan böri varje enskilt fall prövas av regeringen.

FOSAM har i detta sammahang betonat att de förändrade krav på högskolan som ställs genom riksdagsbeslutet avseende sektoriell och an- nan externfinansierad FoU-verksamhet förstärker behovet av klara regler rörande bisysslor för innehavare av tjänst inom högskolan. Utredningen har härvid hänvisat till att dåvarande universitetskanslersämbetet redan 1975 ifrågasatte om nuvarande bestämmelser vore lämpligt utformade. Frågan har också aktualiserats genom ett ärende vid högskolan i Luleå.

FOSAM föreslår bl.a. att UHÄ utfärdar anvisningar. Enligt utredning- ens uppfattning bör konkurrensbisyssla kunna tillåtas om högskoleenhet av hänsyn till balansen mellan inomvetenskapligt och sektoriellt motiverad verksamhet eller av andra skäl inte skulle vara beredd att äta sig det aktuella arbetet. Ett villkor för tillstånd bör dessutom vara att verksamhe- ten bedrivs helt skild från vederbörandes verksamhet inom högskolan. FOSAM hänvisar vidare till sina förslag om särorganisation.

UHÄ har i sitt remissvar betonat vikten av att närmare överväga frågan om verksamhet i privat regi kan underlättas utan att några negativa effek- ter med avseende på högskolans verksamhet och förtroendet för den uppstår.

Jag delar utredningens och UHÄ:s mening att fastare regler bör anges för forskarnas rätt till bisysslor. Ifrågavarande regler får inte hindra den forskning som kan och bör bedrivas inom högskolan till förmån för t. ex. näringslivet i en omliggande region. Denna fråga bereds nu skyndsamt inom regeringskansliet.

Adjungerade professurer m.m.

1973 beslöt riksdagen att en försöksverksamhet med 25 tjänster som adjungerad professor skulle inledas budgetåret 1973/74 (prop. 1973: 1, bi- laga 10 s. 321, UbU l973z8. rskr 1973:105).Tjänsterna var avsedda för vetenskapligt kvalificerade personer med huvudsaklig verksamhet utanför universitets- och högskolesektorn. Fr.o.m. budgetåret l976/77 infördes tjänsterna. som dittills begränsats till vissa fakulteter, vid samtliga fakul- teter och maximeringen av antalet tjänster upphävdes (se prop. l975/ 76: 100 bil. 10 s. 307, UbU 1975/76: 20, rskr 1975/76: 245).

Regeringen uppdrog den 16 februari 1978 åt FOSAM att bl. a. utvärdera försöksverksamheten med tjänsterna som adjungerad professor. FOSAM framlade i oktober 1979 en rapport Adjungerade professorer. Utvärdering av försöksveksamheten åren 1973—1979 (DsU 1979: 13). Rapporten har remitterats. FOSAM har i bilaga 5 till sitt betänkande gjort en samman- ställning av remissvaren.

Prop. 1981/82: 106 89

FOSAM anför i betänkandet att det bestående intrycket av utvärdering- en är att försöksverksamheten med tjänster som adjungerad professor varit mycket framgångsrik. Tjänstetypen anses ha en viktig funktion att fylla och tillför högskolan speciell, i många fall, unik kompetens utan att stora resurser binds för lång tid. FOSAM föreslår att tjänstetypen införs som ett reguljärt inslag i högskolans tjänsteorganisation. FOSAM lägger även fram förslag om bestämmelser för tjänsterna där inrättande och tillsättande av dessa föreslås ske lokalt.

De remissinstanser som nu yttrat sig i denna fråga har varit positiva till införande av tjänstekategorien adjungerad professor som ett ständigt inslag i högskoleorganisationen.

Jag delar helt kommitténs och remissinstansernas positiva uppfattning om adjungerade professorer. Jag har för avsikt att senare föreslå regering- en att utfärda bestämmelser om arvodestjänst som adjungerad professor i huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag. De nya bestäm- melserna bör träda i kraft den ljuli 1982.

FOSAM har också föreslagit s.k. omvända adjungerade professorer. dvs. att högskoleforskare bereds möjlighet att på deltid bedriva forskning eller eljest vara verksam inom ett företag, en organisation eller en myndig- het. Även detta förslag har bemötts positivt av de remissinstanser som yttrat sig.

Jag anser det önskvärt att högskoleforskare bereds möjlighet att fullgöra arbete också vid andra myndigheter. företag och organisationer. Den när- mare utformningen härav bör behandlas i samband med beredningen av lärartjänstutredningens förslag.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat i fråga om tjänster som adjungerad professor.

Försöksverksamhet med kontaktforskare

FOSAM har i en särskild rapport (DsU 1981124) Kontaktforskare re- dovisat och utvärderat den försöksverksamhet med näringslivskontakt för forskare som genomförts på grundval av riksdagens beslut med anledning av mina förslag (se prop. 1977/78: 100 bil. 12. UbU 1977/78:22. rskr ]977/ 78: 33).

Försöksverksamheten har inriktats mot att grundlägga och vidareut- veckla kontakterna mellan å ena sidan högskolan och dess organisation för forskning och forskarutbildning och å andra sidan företag, myndigheter och organisationer. Tyngdpunkten har därvid lagts på att ställa vetenskap- ligt tränad personal till förfogande för verksamhet inom skilda områden utanför högskolan. Praktiskt har försöket inneburit att lärare och forskare inom högskolan ställts till förfogande för små och medelstora företag. offentliga — främst kommunala — myndigheter och organisationer. Fors- karnas/lärarnas uppgifter har därvid varit att tillsammans med företaget (motsv.) söka lösa aktuella problem inom företaget. Problemen har i

Prop. 1981/82: 106 90

många fall avsett utveckling av produkter eller produktionsprocesser men också utveckling av ekonomi-- och styrsystem. organisationsutveckling m.m. Kostnaderna för forskarnas/lärarnas löner har bestritts från medel. som kommittén disponerat för ändamålet.

Försöket har varit avgränsat till fyra högskoleregioner och har inom varje region omfattat ett eller ett par län. Under FOSAM har försöket letts av regionala arbetsgrupper med företrädare bl. a. för högskolan. näringsli- vet, utvecklingsfonderna och fackliga organisationer.

Kommittén konstaterar. att försöksverksamheten har visat att det även hos små och medelstora företag, myndigheter och organisationer finns problem som med fördel kan bearbetas i samarbete med forskare från högskolan. Den har också visat. framhåller kommittén, att högskolan i stor utsträckning kan tillgodose företagens. myndigheternas och organisatio- nernas behov av kompetens och resurser. Det är enligt kommittén möjligt att nå goda resultat sett från såväl industrins som högskolans synvinkel. FOSAM föreslår därför. att resurser tillskjuts för att — på bredare bas än försöksverksamhetens — stimulera iiya företag, myndigheter och organisa— tioner att gå in i samarbete med högskoleforskare. Kommittén anser slutli- gen. att en fortsatt kontaktforskarverksamhet bör bedrivas med utgångs- punkt i den organisation som använts vid försöksverksamheten.

Den av FOSAM överlämnade redovisningen och utvärderingen av för- söksverksamheten med näringslivskontakt för forskare beskriver en i allt väsentligt framgångsrik verksamhet. Det är enligt min mening mycket glädjande att såväl deltagande företag som deltagande forskare redovisar positiva erfarenheter. Verksamheten med kontaktforskare har således vi- sat sig vara en fungerande form för kunskapsöverföring från högskolan till en kategori företag och myndigheter m. fl. . som erfarenhetsmässigt mycket sällan utnyttjar FoU för att utveckla sin verksamhet. Samtidigt har de högskoleanställda som medverkat i försöket i åtskilliga fall uppgivit, att perioden som kontaktforskare givit erfarenheter. som är av värde för vederbörandes fortsatta undervisning och forskning inom högskolan.

Av redovisningen framgår vidare. att det positiva resultatet av försöks- verksamheten i inte ringa utsträckning berott på insatser från de regionala arbetsgruppernas sida. Inte minst har arbetet med att rekrytera och föra samman företag (motsv.) och forskare krävt betydande arbetsinsatser.

Den egentliga försöksverksamheten avslutades med utgången av budget- året 1980/81. Efter förslag från FOSAM har för innevarande år anvisats vissa medel under anslaget Vissa särskilda utgifter inom högskolan. som gör det möjligt att övergångsvis vidmakthålla den kontaktorganisation som byggts upp inom ramen för försöksverksamheten. Jag har tagit upp medel för detta ändamål även vid min beräkning av motsvarande anslag för budgetåret 1982/83.

Resultatet av försöksverksamheten talar enligt min mening för att förut- sättningar för en fortsatt kontaktforskarverksamhet skapas. Inte minst bör

Prop. 1981/82: 106 91

det intresse och den goodwill som försöksverksamheten skapat tas till vara. En fortsatt verksamhet med möjlighet till subventionering av forskar- nas löner under några års tid bör ytterligare stimulera till spontana kon- takter mellan högskolan och bl. a. mindre företag på sedvanlig uppdragsba- sis. Jag bedömer. att en fortsatt. i ekonomiska termer begränsad insats bör kunna ha klara positiva effekter också från näringspolitisk synpunkt.

Försöksverksamheten har helt bekostats av medel som anvisats särskilt för denna. En stor delav dessa medel har använts för att bestrida lönekost- nader för de forskare som deltagit i verksamheten under den tid de vistats ute på företag och myndigheter. En mindre del av medeln har utnyttjats för kostnader för de regionala arbetsgrupperna och för vissa kostnader i sam- band med planeringen av verksamheten vid de högskoleenheter som har varit engagerade i dessa. Vid en permanentning av verksamheten med kontaktforskare bör enligt min mening dessa senare kostnader bestridas av medel som anvisas över utbildningsdepartementets huvudtitel. Vidare bör också denna väg anvisas vissa medel som bidrag till att täcka lönekost- nader för forskare som engagerar sig i den fortsatta verksamheten. Syftet härmed bör i första hand vara att stimulera verksamhet med kontaktfors- kare inom områden som annars inte skulle komma i fråga. Jag utgår från att bl.a. regionala och lokala myndigheter och organ med uppgift att främja små och medelstora företags utveckling skall kunna bidra till att täcka lönekostnaderna i de enskilda projekten liksom också att de företag som engagerar sig i verksamheten själva skall kunna bistå med bidrag. Bidra- gens storlek från de samverkande parterna får prövas från fall till fall.

Den ordning jag nu förordat innebär sammanfattningsvis att högskolan svarar för samordning och planering av den fortsatta verksamheten med kontaktforskare samt bidrar med vissa medel för att stimulera denna. Omfattningen av verksamheten blir beroende av intresset för denna från myndigheter och företag i de skilda regionerna.

Vid min medelsberäkning under avsnittet Anslagsberäkning för budget- året 1982/83 tar jag upp 1 milj. kr. för detta ändamål. I prop. 1981/82: 100 bil. 12 har jag under anslaget Vissa särskilda utgifter inom högskolan m.m. anslagsposten Viss försöksverksamhet beräknat 300000 kr. för samma ändamål. Sammanlagt kommer således 1 300000 kr. att kunna anvisas under budgetåret 1982/83 för högskolans medverkan i verksamheter med kontaktforskare. De riktlinjer som har gällt för försöksverksamheten bör i allt väsentligt, utom i vad avser avgränsning av försöket till vissa län och högskoleenheter, gälla även för den fortsatta verksamheten. De anvisade medlen bör disponeras av UHÄ. Jag utgår därvid från att det också i den fortsatta verksamheten skall vara möjligt att finna sådana smidiga besluts- vägar som uppenbarligen har medverkat till att göra försöksverksamheten framgångsrik. Det bör få ankomma på regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, på UHÄ att med utgångspunkt i de förslag FOSAM har fört fram meddela de föreskrifter m.m. som kan erfordras.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat i fråga om kontaktforskare.

Prop. 1981/82: 106 93

Forskningsrådens verksamhet Planerings- och anslagsfrågor

För att reducera osäkerheten i planeringsarbetet inom högskolan har FOSAM föreslagit ett antal förändringar som berör forskningsrådsorgani- sationen inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde. Detta har skett med utgångspunkt i det starka inflytande råden har över den långsik- tiga inomvetenskapliga kompetensuppbyggnaden och den därigenom stora ekonomiska roll de spelar för verksamheten inom högskolan.

Kommittén tar upp frågan om långsiktiga ekonomiska plancringsramar för forskningsrådens verksamhet och föreslår att sådana införs för de aktuella forskningsråden.

Forskningsrådens huvuduppgift är att stödja kunskapsuppbyggnad av grundläggande karaktär. Denna är och måste vara långsiktig. Det är därför knappast förvånande att remissiznstanserna har ställt sig positiva till utred- ningens förslag i denna del. Endast RRV har uttryckt viss tveksamhet och menar att fleråriga planeringsramar bör aktualiseras först när statsmak- terna har fastställt en reell forskningspolitik.

Fleråriga medelsramar tillämpas redan nu för statligt finansierad forsk- ningsverksamhet inom flera sektorer. Exempel härpå är försvarssektorn. energipolitiken och fr.o.m. innevarande budgetår även industripolitiken.

Jag biträder kommitténs förslag och förordar att fleråriga medelsramar införs för forskningsråden inom utbildningsdepartementets verksamhets- område. Medelsramarna bör som jag tidigare har anfört vara tvååriga. dvs. sträcka sig två år utöver aktuellt budgetår. Forskningsråden bör ges frihet att disponera ramarna på ett sådant sätt att visst utrymme lämnas för sådana slag av forskningsprojekt som kan kräva omedelbara engångsanvis- ningar under planeringsperioden. Fleråriga medelsramar för forskningsrå- dens huvudsakliga projektverksamhet bör enligt min mening bidra till en stabilare planeringssituation sett såväl från högskolans som forskningsrå- dens och den enskilde forskarens synpunkt. Jag räknar med att i nästa forskningsproposition kunna återkomma med ett mera preciserat förslag om utformningen av medelsrarnarna. För budgetåret 1983/84 räknar jag med att kunna bereda ett något utökat utrymme för forskningsrådens verksamhet. ca 25 milj. kr.. utöver sedvanlig pris- och löneomräkning.

FOSAM har vidare föreslagit att forskningsrådens arbetsrutiner föränd- ras på ett sådant sätt att slutgiltiga besked om projektanslag m.m. lämnas högskolan i sådan tid att de kan beaktas när enheterna utformar sin budget och verksamhetsplanering. Forskningsrådens beslut fastställs med nuva- rande system först ca en månad efter det att högskolestyrelserna har beslutat om budget för verksamhetsåret med revidering av budget på institutionsnivå som följd. Kommittén anser att de problem som skulle uppstå vid en tidigareläggning huvudsakligen skulle kunna begränsas till året för förslagets genomförande.

Prop. 1981/82: 106 93

Kommittén har här berört ett komplicerat samspel där förändringar påverkar planeringssituationen såväl för högskolans myndigheter på skilda nivåer som för personalen inom högskolans institutioner. Remissinstanser- na har i många fall varit negativa till en förändring som innebär en tidigare- läggning av tidpunkten för projektansökan.

Jag anser för egen del att kommittén har gjort en värdefull analys av frågan om att åstadkomma ökad stabilitet i högskolans planering. Redan de av mig nyss förordade fleråriga medelsramarna för forskningsrådens pro- jektverksamhet bör påverka denna stabilitet i positiv riktning. Enligt min uppfattning har emellertid kommittén i någon mån bortsett från det förhål- landet att grundläggande forskning är en utvecklingsprocess där upplägg- ningen av nya projekt ofta i hög grad är beroende av såväl forskarens efter hand uppnådda resultat som forskningsfältets framväxt. Administrativa fördelar och trygghetsaspekter för personalen måste därför vägas mot de nackdelar som följer av att en lång tid förflyter mellan uppläggningen av ett projekt och möjligheten att påbörja forskningsarbetet.

Det ankommer på forskningsråden att besluta i denna fråga. Jag utgår från att de därvid samråder med högskolemyndigheterna. Jag utgår också från att de förbättrade förutsättningar för forskningsplanering som mina förslag i övrigt kommer att leda till ger grund för att finna en lösning på de problem som här berörts och som bättre än hittills tillgodoser personalpla- neringens behov.

FOSAM har föreslagit en generell övergång till s.k. definitiva anslag inom forskningsrådsorganisationen. ett system som innebär att råden i sina beräkningar av medel för projekt tar hänsyn till förväntade ökningar främst av lönekostnader, men att någon justering i efterhand i förhållande till verklig kostnad inte sker. Förslaget skulle enligt utredningen leda till minskad administrativ belastning för såväl högskoleenheter som forsk- ningsråd.

För att ett sådant system skall kunna fungera även vid kraftiga oväntade pris- och lönehöjningar föreslår FOSAM att det kombineras med att hög- skoleenheterna får tillgång till de s.k. täckningsanslagen under åttonde huvudtiteln också för personal som är anställd på forskningsrådsmedel.

Remissinstanserna har genomgående varit positiva till dessa förslag. Jag vill först erinra om vad jag nyss har anfört under avsnittet planering inom högskoleenheterna om fördelning av vissa kostnader för rådsprojekt mellan högskolan och forskningsråd.

Medel för högskolans basorganisation för grundforskning anvisas f.n. direkt till resp. högskoleenhet över fakultetsanslag. anslaget Lokalkost- nader m.m. och vissa mindre anslag. Ur dessa anslag bestrids kostnader i huvudsak för löner för lärar/forskartjänster. teknisk personal samt viss biträdespersonal, för lokaler och andra driftändamål samt för basutrust- ning. Medlen ställs till förfogande med utgångspunkt i prioriteringar som har gjorts inom högskoleorganisationen.

Prop. 1981/82: 106 94

Forskningsråden anvisar medel till resp. högskoleenhet för utförande av forskningsprojekt som råden har beslutat om. Dessa medel avser att täcka forskar- och biträdeslöner samt driftkostnader och kostnader för eventuellt erforderlig utrustning i anslutning till projekten.

De medel som på detta sätt tillförs högskolan för grundforskning anvisas således över skilda anslag under samma huvudtitel. l konsekvens härmed och i motsats till vad som gäller för övrig externfinansierad verksamhet har löne- och projektmedel från forskningsråden hittills inte belastats med annat än mindre kostnadspålägg för administrativa kostnader i samband med löneutbetalningar etc. Kostnader för utnyttjande av högskolans basre- surser i form av utrustning och lokaler har exempelvis inte belastat råds- projekten. Sett från den enskilda institutionens synpunkt kompletterar de båda finansieringssätten varandra inom helheten för verksamheten. Kost- naden för personalen kan under olika tidsperioder bestridas ur lönemedel från den ena eller den andra typen av anslag.

FOSAM föreslår med instämmande av remissinstanserna att medel från täckningsanslag skall utgå också för personal som avlönas från forsknings- rådens och FRN: s anslag. Jag vill här instämma i vad som i denna fråga anfördes av dåvarande chefen för utbildningsdepartementet i prop. 1975/ 76: 129 (s. 69). Denne framhöll följande. Sådan särskild kompensation förekommer inom uthildningsdepartementets område endast i de fall kost- nader för en permanent verksamhet med betydande inslag av fast anställd personal förs upp under ett reservationsanslag. Den verksamhet som f- nansieras av forskningsrådens anslag består av projekt med skiftande varaktighet. Det innebär att varje är några projekt avslutas och nya påbör- jas. inom varje forskningsråds område bör därmed finnas en sådan rörlig- het att medel alltid kan avsättas för att täcka de löneförändringar som kan inträffa under ett budgetår. I de årliga budgetbedömningarna kommer också — liksom hittills -— att beaktas de kostnadsökningar som inträffar.

Stöd till teknisk grundforskning

STU har inom industripolitiken uppgifter som avser långsiktig och stra- tegiskt viktig kunskapsutveckling. Det gäller främst STU:s stöd till forsk- ningen inom högskolesystemet och inom de bransch- eller teknikoriente- rade kollektiva forskningsinstituteten. STU har även uppgifter som mer direkt underlättar och påverkar innovationsprocessen i näringslivet. Det gäller stödet till innovationsprojekt hos uppfinnare, tillverkande företag och utvecklingsbolag.

STU:s program för kunskapsutveckling innebär ett indirekt stöd för företagens utvecklingsarbete på längre sikt. Här avses. vid sidan av stödet till kollektiv forskning. STU:s finansiering av högskoleforskning som ock- så har återverkningar på den högre tekniska utbildningen. För de tekniska högskolorna och fakulteterna är stödet från STU det mest betydande resurstillskottet vid sidan av basresurserna.

Prop. 1981/82:106 95

Inom kunskapsprogrammet gör STU olika typer av insatser enligt ne- danstående tre ambitionsnivåer.

STU:s STU:s ambitionsnivå arbetsmetoder

Aktiva samlade åtgärder Ramprogram med styrgrupper eller referens- grupper Förberedande åtgärder med expertgrupper för ramprogramplanering Höjd beredskap med uppdrag till expertgrupper att analysera behov av ramprogram

Beredskap Normalt projektstöd Bevakning Begränsat stöd (resebidrag. resestipendier. gästforskarverksamhet)

En stor del av STU:s insatser under detta program görs i form av ramprogram för kunskapsutveckling. STU har fattat beslut om genomfö- rande av f.n. femton ramprogram.

Underlag för planering av ramprogram och andra kunskapsuppbyggande aktiviteter tas fram på olika vägar. Förutom av STU initierade utredningar om industrins behov av FoU och enkäter till universitet och högskolor om nuvarande forskningsinriktning och angelägna forskningsinsatser, arrange— ras högskoledagar med möjlighet för representanter för högskolan att diskutera former för inriktning av STU:s kunskapsuppbyggande aktivi— teter.

STU fyller således till en del forskningsrådsfunktioner inom teknikområ- det. STU:s satsningar på den teknikgrundade forskningen berör i många fall NFR:s ansvarsområde för naturvetenskaplig forskning som är riktad mot tekniska tillämpningar. Detta nödvändiggör en aktiv samverkan mel- lan NFR och STU. Det är också med tillfredsställelse jag noterar att ett Sådant samarbete kommit till stånd.

Tjänster vid fo rskningsråden Vid forskningsråd kan finnas inrättade följande slag av tjänster-. —— Extra ordinarie tjänst som professor. — Extra ordinarie tjänst som forskare med tidsbegränsat förordnande på upp till sex år. — Extra tjänst eller arvodestjänst på skilda nivåer.

FOSAM har utgått från att forskningsråden även i fortsättningen skall kunna inrätta vad kommitten kallar personliga extra tjänster eller arvodes- tjänster.

NFR och MFR har i sina anslagsframställningar för budgetåret 1982/83 och HSFR hari särskild skrivelse med utgångspunkt i den rådande ålders- strukturen på innehavarna av högre tjänster inom högskolan. pekat på behovet av att öka såväl forskarrekryteringen som resurserna för s.k. mellantjänster inom skilda ämnesområden. Detta bör enligt råden ske

Prop. 1981/82: 106 96

genom tjänster på både forskanltbildningsnivå och nivån omedelbart efter doktorsexamen. Råden anser att innehav av sådana tjänster bl. a. av meri- teringsskäl bör tidsbegränsas. HSFR anser vidare att det bör vara möjligt att inrätta dem inom ramen för projektanslag.

Behovet av att inrätta extra tjänster eller arvodestjänster på högre nivå uppstår bl. a. när ett förordnande på en av råden inrättad särskild forskar- tjänst enligt gällande bestämmelser går ut och någon reguljär tjänst inom högskoleorganisationen inte finns tillgänglig och vederbörande råd be- dömer att det från vetenskaplig synpunkt är angeläget att forskningsinrikt- ningen och också innehavaren av forskartjänsten ges fortsatt stöd.

Möjlighet föreligger för råden att genom överenskommelse med berörd högskoleenhet ställa medel till förfogande för en extra tjänst som inrättas av enheten. Rådet kan i detta sammanhang inte ställa krav på att en viss person förordnas på den inrättade tjänsten. Högskoleenheten ikläder sig också personalansvaret för innehavaren av en sådan tjänst. ett ansvar som gäller även om tillförsel av rådsmedel för tjänsten upphör. Det ankommer därför ytterst på högskoleenheten att avgöra om den skall godta ett sådant förslag från ett forskningsråd.

Innan jag går in på frågan om vilka tjänster som bör finnas inrättade vid forskningsråd vill jag först stryka under att det grundläggande syftet med forskningsrådens verksamhet är att stödja utvecklingen av grundforskning- en. Det sker genom att råden anvisar medel till sådana forskningsprojekt som är av särskild betydelse för att bredda och fördjupa forskningen inom redan befintliga forskningsinriktningar eller som leder till att nya för grund- forskningen betydelsefulla inriktningar skapas. När forskning inom projekt som stöds av forskningsråd bedöms vara av sådan kvalitet och varaktighet att den bör utgöra en del av högskolans fasta forskningsorganisation bör den föras över till denna. Så sker också fortlöpande genom beslut av riksdag och regering efter förslag från forskningsråd och högskolemyn- digheter. För att syftet med forskningsrådens verksamhet skall kunna bibehållas är det enligt min mening angeläget att rådens resurser förblir rörliga, dvs. i så liten utsträckning som möjligt binds i mycket långsiktiga åtaganden. Jag anser därför att inrättande av inte tidsbegränsade forskar- tjänster vid forskningsräd endast bör förekomma när särskilt starka skäl talar för att därigenom en mycket betydelsefull forskningsinriktning eller en synnerligen framstående forskares fortsatta verksamhet kan tryggas. För dessa forskare bör liksom hittills efter rådens förslag extra ordinarie tjänster som professor kunna inrättas av regeringen. Arbetsgivaransvaret för tjänsterna som professor skall åvila resp. forskningsråd. ] övrigt bör förordnande på tidsbegränsade tjänster tillämpas. Jag vill här erinra om vad chefen för arbetsmarknadsdepartementet i prop. 1981/82: 71 har anfört om möjligheten att använda sådana förordnanden. När förordnande på särskild forskartjänst upphör bör innehavaren efter ansökan liksom hittills i vissa fall kunna erbjudas en personlig tjänst som förste assistent vid berörd högskoleenhet.

Prop. 1981/82: 106 97

Jag är medveten om att en restriktiv hållning ifråga om att inrätta tjänster med tillsvidareförordnande vid forskningsråden i enskilda fall kan leda till problem. Jag utgår dock från att dessa problem normalt bör kunna lösas genom samverkan mellan forskningsråd och berörd högskoleenhet.

Jag anser att det är angeläget att forskningsråden får ökade möjligheter att utifrån sina utgångspunkter bidra till rekryteringen av yngre forskare. detta för att inte svårigheter på sikt skall uppstå att besätta högre tjänster för utbildning och forskning med kvalificerad personal.

] forskarrekryterande syfte bör forskningsråden därför ges möjlighet att inrätta särskilda doktorandtjänster i enlighet med de riktlinjer somjag i det följande förordar. Dessa tjänster är avsedda för forskarstuderande.

NFR har tagit ett lovvärt initiativ genom att inrätta stipendier för forska- re som nyss har avlagt doktorsexamen. Syftet är bl.a. att bidra till att de unga forskarna får nya impulser och ett breddat kunskapsunderlag genom vistelse i annan forskningsmiljö inom eller utom landets gränser. Det är enligt min mening angeläget att finna nya former för att bereda unga forskare tillfälle till fortsatt forskning efter doktorsexamen inkl. möjlighet att förlägga sin verksamhet till institutioner utomlands. Denna fråga bör dock behandlas i samband med beredningen av lärartjänstutredningens förslag.

Slutligen bör liksom hittills i anslutning till tidsbegränsade projekt tids— begränsade tjänster kunna inrättas vid högskoleenhet på medel som ställts till förfogande av forskningsråd eller sektorsorgan.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av de av mig förordade riktlinjerna för inrättande av forskartjänster vid forskningsråd.

Förordnandetid för forskningsrådens huvudsekreterare

Den nuvarande organisationen av forskningsråden inom utbildningsde- partementets verksamhetsområde beslutades av regering och riksdag år 1976 och trädde i kraft år 1977. Forskningsrådens verksamhet har mycket stor betydelse för den svenska grundforskningen. De utgör samhällets mest effektiva instrument i förnyelse av forskningen. Rådens beslut om projektanslag är avgörande för forskningens inriktning inom rådens resp." verksamhetsområden. Inom många forskningsområden finns heller inte några andra finansiärer av forskningsprojekt, i varje fall inte med verksam- het av någon större omfattning.

Det är således av utomordentlig vikt att försöka skapa garantier för att råden skall kunna utöva sin verksamhet med öppna sinnen för ny utveck- ling inom forskningen och med oväld. Det är bl.a. viktigt att försöka undvika ensidig bindning till vissa vetenskapsinriktningar. "skolbildning". För rådens ledamöter. som väljs för tre år i taget. gäller att de endast kan omväljas en gång. Ingen kan således vara ledamot av forskningsråd för längre tid än sex år.

Vid vart och ett av forskningsråden finns en huvudsekreterare. Huvud- 7 Riksdagen 1981/82. ] saml. Nr 106

Prop. 1981/82: 106 98

sekreteraren förordnas av resp. forskningsråd för sex år. De svarar för föredragning i alla ärenden utom de som rör rådens kansli. De nuvarande huvudsekreterarna är samtliga professorer. som kombinerar utövande på deltid av sina professorstjänster med uppdrag som huvudsekreterare. En begränsning i förordnandetiden motsvarande den som gäller för rådsleda- mot bör enligt min mening också gälla för huvudsekreterare. Jag avser därför att återkomma till regeringen med förslag om att ändra förordningen med instruktion för forskningsråden så att huvudsekreterare i forsknings- råd utses för längst sex år och därefter inte kan omförordnas. Med hänsyn till den roll huvudsekreterarna har för verksamheten inom råden anserjag att det är en fördel om deras förordnandetider inte sammanfaller med mandatperioderna för rådsledamöterna. De bör därför förordnas året efter att utseende av nya rådsledamöter har ägt rum. Nästa mandatperiod för forskningsråden påbörjas den 1 juli 1983. Vad jag nu har förordat om förordnandetid för huvudsekreterare bör därför träda i kraft den ! juli l984. De nuvarande huvudsekreterarna, som alla på ett erkänt skickligt sätt varit med om att bygga upp den nya rådsorganisationen och svarat för arbetet inom denna under den inledande perioden. förordnades är 1977. Deras sexårsförordnanden utgår således år 1983. Med hänvisning till vad jag har anfört bör deras förordnanden kunna förlängas till den 30 juni 1984. Om särskilda skäl föranleder detta bör övergångsvis en förlängning därut- över vara möjlig för de nuvarande huvudsekreterarna.

Former för val av ledamöter i forskningsråd

I samband med att forskningsrådsorganisationen ändrades år 1976 inför- des nya regler för val av ledamöter i forskningsråden. Reglerna innebär att majoriteten av ledamöterna i forskningsråden utses av elektorsförsamling- ar valda av aktiva forskare inom högskolan. Val till forskningsråden enligt de nya reglerna har ägt rum år 1977 och år 1980. Naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR) har i en skrivelse till regeringen föreslagit att valen av elektorer till elektorsförsamling för forskningsråd tidigareläggs från utgången av mars till utgången av februari månad valåret. NFR:s förslag har remitterats till dels forsknin gsrådsnämnden och övriga forskningsråd. dels UHÄ som hört högskoleenheterna. Förslaget tillstyrks av remissin- stanserna. Det ankommer på regeringen att meddela föreskrifter i fråga om tidpunkt för val av elektorer. Jag avser att återkomma till regeringen i denna fråga. I flera av remissyttrandena förs dessutom fram förslag om att elektorerna i stället för att väljas skall utses av fakultetsnämnderna.

Den nuvarande proceduren för val av ledamöter i forskningsråden kan förefalla otymplig. Den gör det dock möjligt att låta en mycket vid krets av personer vara med och påverka forskningsrådens sammansättning. Med hänsyn till forskningsrådens centrala roll i det svenska forskningssystemet är detta mycket angeläget. Jag vill här också erinra om de möjligheter till diskussion av rådens verksamhet som ges genom att forskningsråden an-

Prop. 1981/82: 106 99

ordnar rådskonferenser i anslutning till elektorernas val av rådsledamöter. Valproceduren har hittills bara tillämpats två gånger. Enligt min mening bör ytterligare erfarenheter inhämtas innan eventuella förändringar av grunderna för valproceduren aktualiseras.

Jag vill i detta sammanhang erinra om vad jag i prop. l98l/82: 100 (bil. 12 s. 369) anfört om översyn av administrationen vid forskningsråden och forskningsrådsnämnden.

F orskningsin formation 1 n l e (1 n i n g

Jag vill erinra om vad jag tidigare har anfört om forskningsinformation. Information om forskning och forskningsresultat är av avgörande bety- delse för forskningens utveckling och dess möjligheter att utöva sin sam- hällsroll. Forskning får inte uppfattas som en verksamhet avskild från andra samhällssektorer. Den utgör ett viktigt instrument för att utveckla verksamheten inom olika sektorer. t. ex. inom näringslivet, skolan, hälso- och sjukvården och inom samhällsförvaltningen i stort.

Vikten av att på olika sätt förbättra informationen om forskningen och dess resultat har betonats under senare år. Jag vill erinra om att högskolan genom högskolereformen 1977 fick ett i lag uttalat ansvar för att sprida kännedom om vilka erfarenheter och kunskaper som vunnits inom forsk- ningen och om hur dessa skall kunna tillämpas. Forskningsråden har ett liknande ansvar. FRN svarar för en allmän och övergripande information om forskning och forskningsresultat och har sedan budgetåret 1979/80 särskilda medel för forskningsinformation.

Inom arbetarskydds- och .trbetslivsområdet har såväl arbetarskyddsfon- . den som arbetslivscentrum i sina resp. instruktioner ålagts att informera om forskningens resultat. Detta sker genom symposier, seminarier, popu- lariserade Versioner av forskningsrapporter etc. År 1979 inrättades delega- tionen för Vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (DFI) med planerings- och samordningsansvar för information till forskning och ut- vecklingsarbete.

Forskningsinfczntationsfrågorna har behandlats av en rad kommittéer under senare är. bl.a. av forskningsrådsutredningen. FOSAM och An- drénska kommitten. Kommittéerna har bl. a. bidragit till en diskussion om målen för FoU-informationen och om begreppet som sådant. FRN har också under senare år fått en rad uppdrag av regeringen som berör forsk- ningsinformation. FRN har med anledning av dessa uppdrag redovisat sina erfarenheter av pågående utredningsarbete avseende nyttjarinformation. tillgång till särskilda medel för forskningsinformation samt av sitt arbete med forskningsinformation för barn och ungdom.

Prop. 1981/82: 106 100

Nyttjarinformation

I prop. 1978/79: ll9 om vissa frågor rörande forskning och forskarut- bildning framhöll jag att det inom vissa områden finns ett fungerande system för nyttjarinformation men att andra områden förefaller mindre väl tillgodosedda. Genom regeringsbeslut ijuni 1979 uppdrogs därför åt FRN att tillsammans med UHÄ undersöka vilka behov av nyttjarinformation om forskning som inte är tillfredsställande tillgodosedda samt lämna för- slag i fråga om hur de problem som eventuellt kan vara förknippade med utökad sådan information skall lösas. I beslutet angavs också att FRN i anslutning till detta uppdrag bör kunna ta initiativ till t.ex. försöksverk- samhet eller initiera andra åtgärder i syfte att sprida nyttjarinformation om forskning.

FRN tillsatte i december 1979 en arbetsgrupp för utredningsuppdraget med representanter för nämnden. UHÄ och DFI. Gruppen har antagit namnet nyttjarinformationsutredningen. I en delrapport beskriver gruppen sitt hittillsvarande arbete och lägger fram planer för den fortsatta verksam- heten.

Gruppen har studerat nyttjarinformationen inom jordbruksområdet och byggnadsområdet för att få svar på hur en väl fungerande nyttjarinforma- tion kan vara uppbyggd. Studier överjordbruksområdet har kompletterats med en översikt över nyttjarinformationen inom skogsbruksområdet. Stu- dierna baseras på uppgifter från företrädare för resp. områden och utgör inget försök till utvärdering från gruppens sida.

Studierna pekar enligt min mening på vissa gemensamma drag i syste- men för nyttjarinformation som kan ge uppslag till förbättringar även på andra områden, Bl.a. avsätts inom de s'tuderade områdena förhållandevis stora resurser för forskningsinformation. Denna anpassas ofta till avnä- marnas behov och resultaten av flera FoU-projekt sammanförs till breda översikter. Forskningsresultaten integreras i en rädgivningsverksamhet som spänner över breda områden. Kontakterna mellan statliga organ och områdenas bransch- och yrkesorganisationer synes vara väl utvecklade.

Gruppen har vidare studerat nyttjarinformationen i vad avser viss forsk- ning inom högskolan. Två symposier har anordnats varav det ena avsåg kemisk forskning och kemisk industri och det andra forskning om styr- system och massa-, pappers- och sågverksindustri. Symposierna resultera- de i en rad synpunkter och förslag från högskolan och industrin.

Gruppen framhåller vikten av att även t. ex. den humanistiska-forskning- ens värde och användbarhet för olika yrkesgrupper påvisas. Ett arbete med att belysa nyttjarinformationen inom området barnkulturforskning har inletts.

Högskolans organisation och resurser för information och kontaktverk- samhet är av central betydelse för hur nyttjarinformationen fungerar. Gruppen har belyst dessa frågor med särskild tonvikt på kontaktsekretaria- tens verksamhet, vissa andra särskilda instrument för FoU-information

Prop. 1981/82:106 101

och samverkan samt högskolans bibliotek och informations- och dokumen- tationsresurser. Gruppens beskrivningar och analyser av dessa verksam- heter utgör enligt min mening ett intressant underlag för det fortsatta arbetet med att förbättra informationsverksamheten inom forskningen.

Gruppen kommer i sin slutredovisning av uppdraget är 1983 att lägga fram förslag om allmänna anvisningar och om alternativa modeller för nyttjarinformation om den forskning som bedrivs inom utbildningsdeparte- mentets område. F.n. finns anledning att ta ställning till två förslag som gruppen lagt fram i sin delredovisning.

FRN föreslår att regeringen som sin mening uttalar att statsfinansierade forskningsprojekt bör planeras och budgeteras även med avseende på hur information och resultatspridning skall ske till skilda nyttjargrupper utan- för högskolan. Enligt FRN:s mening skulle en grund för att åstadkomma en bättre nyttjarinformation skapas om varje projektplan för forskning som bekostas med statliga medel innehöll en bedömning av i vilken utsträck- ning och hur resultaten skall spridas samt en kostnadsberäkning härför. FRN hänvisar till att riksdagen på grundval av prop. 1980/81: 97 om skol- forskning och personalutveckling våren 1981 fattade ett beslut med denna innebörd såvitt avser skolforskningens område.

FRN avser att i sitt fortsatta arbete belysa olika sätt att angripa de problem som enligt gruppens mening kan vara förknippade med att redan i planeringsskedet av ett projekt planera och budgetera resultatspridningen.

Jag anser i likhet med FRN att det vore värdefullt att förbereda sprid- ningen av informationen redan på ett tidigt stadium i planeringen av forsk- ningsprojekt. Genom att redan från början tänka igenom vilka grupper som främst är tänkbara avnämare av forskningsresultaten och hur resultatsprid- ningen bäst kan ske skulle troligen mycket vara vunnet i strävandena att öka forskningens användbarhet. En sådan ordning skulle också kunna påverka forskningens inriktning på ett fruktbart sätt.

En sådan ordning gäller redan för sektorsforskningen inom flera områ- den. t. ex. energiområdet, och erfarenheterna härav är enligt vad jag har inhämtat positiva.

Berörda myndigheter bör enligt min mening inom givna ramar beakta förslaget i sin fortsatta Verksamhet. Jagvill emellertid framhålla att bedöm- ningar och beräkningar beträffande information om FoU-resultat också måste tillåtas leda fram till slutsatsen att det för vissa forskningsprojekt inte finns något omedelbart informationsbehov utanför det rent vetenskap- liga området och att forskningen först på lång sikt kan utgöra underlag för verksamheten inom någon speciell sektor. Jag erinrar här om vad jag tidigare har anfört rörande grundforskningen.

FRN:s förslag till fortsatt arbete omfattar bl. a. viss försöksverksamhet, seminarieverksamhet med anledning av delrapporten och studier av s.k. "mellanlänkar” och deras möjligheter att medverka i forskningsinforma- tion. FRN och UHÄ bör enligt min mening bedriva det fortsatta utred- ningsarbetet i enlighet med de riktlinjer som nämnden har föreslagit.

Prop. 1981/82:106 107

;.

Erfarenheter av FRN:s resurser för forskningsinforma- tion

FRN har redovisat hittills vunna erfarenheter av tillgång till särskilda resurser för forskningsinformation som nämnden disponerar sedan budget- året 1979/80. Arbetet med frågorna om forskningsinformation har sedan oktober 1979 bedrivits av en delegation för forskningsinformation inom nämnden.

FRN framhåller inledningsvis att nämnden genom de särskilda medlen har kunnat stimulera forskningsinformation över ett mycket brett spek- trum. Den mot allmänheten riktade forskningsinformationen har kunnat vitaliseras och ökas på ett sätt som inte skulle ha varit möjligt utan särskilt avdelade resurser. De ökade statliga möjligheterna att stödja och initiera populärvetenskaplig information har enligt FRN på ett lyckligt sätt sam- verkat med och även bidragit till ett växande intresse för denna även hos massmedierna och till en ökad medvetenhet om forskningsfrågornas bety- delse i allmänhet.

FRN tar upp vissa principiella och praktiska problem som inryms i nämndens arbete med forskningsinformation. Det gäller bl.a. politiskt kontroversiell information. Ett exempel är den stora informationssatsning som nämnden genomförde i form av en populär skriftserie (KÄLLA) inför folkomröstningen om kärnkraft. Det gäller vidare att forskningsinforma- tionen inte skall bli en forskningens partsinlaga. Ett annat balansproblem gäller vilka målgrupper som skall prioriteras. Nämnden har inom ramen för den särskilda anslagsposten till FoU-information stött viss försöksverk- samhet med nyttjarinformation liksom insatser till vissa grupper inom den stora gruppen "allmänheten". t.ex. barn och ungdom. Nämnden pekar vidare på problemet att mäta effekterna av informationsverksamheten. I vissa fall har systematiska utvärderingar gjorts, t. ex. informationen om energiforskning inför kärnkraftso mröstningen och av projektet datakraften i samhället. I de flesta fall torde dock utvärderingar komma till stånd genom löpande allmänna bedömningar från fältet.

FRN framhåller att en påtaglig vitalisering av högskolans forskningsin- formation har kommit till stånd genom de medel från anslaget för forsk- ningsinformation som har anvisats för finansiering av projekt initierade av högskolan. Samtidigt anser nämnden att högskolans egna resurser för forskningsinformation varit för små vilket medfört att man ännu inte nått en optimal situation i samspelet mellan externa projektmedel och interna basresurser. Nämnden anser emellertid att informationsverksamheten bäst främjas genom en konstruktion med fasta och rörliga resurser och avvisar därför f. n. förslag om överföringar av medel från anslaget Forskningsråds- nämnden till fakultetsanslagen.

Andrénska kommittén har också tagit upp frågan om forskningsinforma- tion. Enligt kommitte'n bör FRN ha kvar ett övergripande ansvar för forskningsinformation och därmed också särskilda resurser för ändamålet.

Prop. 1981/82:106 103

En viss del av FRN:s stöd till forskningsinformation bör permanentas och medlen för detta stöd bör föras över till högskolan. UHÄ och flera högsko- lemyndigheter tillstyrker kommitténs förslag. UHÄ framhåller att en sådan överföring långsiktigt stärker arbetet med forskningsinformation inom hög- skolan. Ämbetet framhåller också vikten av att de senaste årens utveck- lingsarbetc nu omsätts i reguljär verksamhet.

Det är glädjande att konstatera att erfarenheterna av de särskilda resur- serna för forskningsinformation är så positiva. Jag har i många andra sammanhang framhållit hur viktigt det är att kunskaperna om forskningsre- sultat och forskningens villkor sprids till en stor krets. De problem som är förknippade med att bedriva information om forskning och som FRN har redovisat synes enligt min mening inte så svåra att bemästra att de allvar- ligt skulle kunna störa nämnden i dess fortsatta ansträngningar att förbättra forskningsinformationen.

Den överblick som nämnden har fått genom att den disponerar de särskilda medlen för forskningsinformation är mycket värdefull. En över- föring av en viss del av anslaget till högskolorna skulle enligt min mening äventyra möjligheterna till överblick. I ett uppbyggnadsskede som det här till stor del är fråga om synes det särskilt olämpligt att splittra resurserna. Jag förordar därför att nuvarande konstruktion behålls. I likhet med FRN anserjag det angeläget att högskolans egna resurser för forskningsinforma- tion ökar och högskoleenheterna bör därför i sin egen verksamhetsplane- ring och resursfördelning försöka ge informationsverksamheten en mera framträdande plats.

Under hittillsvarande verksamhet har årligen avsatts en särskild resurs- ram för ansökningar från högskolan. Erfarenheterna av detta arrangemang har uppenbart varit mycket goda, vilket bl. a. understrukits av UHÄ. Även i den fortsatta verksamheten bör högskolans behov beaktas på detta sätt.

Jag vill i detta sammanhang särskilt beröra frågan om utbildning av forskare och forskarstuderande i forskningsinformation. Med stöd av FRN har två relativt omfattande kurser kunnat arrangeras med rekrytering från samtliga högskoleenheter med fasta forskningsresurser. Dessa rikskurser har redan givit resultat i form av försök med kortare lokala kurser. Sådan utbildning av forskare och forskarstuderande torde vara en av de viktigaste åtgärderna för att stärka högskolans insatser inom forskningsinformation.

Erfarenheterna pekar emellertid på att det fortfarande krävs insatser för att utveckla metodik och material för utbildning av forskare och forskar- studerande i forskningsinformation. Jag bedömer denna verksamhet så angelägen att jag i annat sammanhang kommer att uppdra åt FRN att i samråd med UHÄ och berörda högskoleenheter utformaoch genomföra ett försöksprogram med utbildning i forskningsinformation.

Prop. 1981/82: 106 104

Fo rskningsinformation till barn och ungdom

Jag övergår nu till att behandla frågan om forskningsinformation för barn och ungdom. FRN fick ijuni 1979 regeringens uppdrag att utreda möjlighe- terna att ge ut en populärvetenskaplig tidskrift för barn och ungdom samt att överväga andra insatser för att sprida kunskap om och öka intresset för vetenskap bland barn och ungdom. Delegationen för forskningsinforma- tion inom FRN har utfört utredningsarbetet och har i en rapport redovisat sina bedömningar och förslag. I korthet innebär förslagen följande.

Delegationen konstaterar inledningsvis att det knappast kan vara realis- tiskt för staten att starta och i egen regi driva ett tidskriftsprojekt av det tänkta slaget. Samtliga tre alternativ som delegationen har undersökt. dvs. en tidskrift till många barn gratis eller en tidskrift med subventionerat abonnemang med 18 resp. 10 nummer om året. blir enligt delegationen för dyrbara. Kostnaderna skulle uppgå till ca 8— 10 milj. kr. per år. Delegatio— nen anser att utrymmet för andra satsningar som gäller barns kontakt med forskning därigenom skulle bli för litet.

Delegationen föreslår i stället en rad andra åtgärder som skulle kunna förbättra forskningsinformationen för barn och ungdom. De omfattar insat- ser inom massmedierna, inkl. stöd till tidskrifter, skolan, högskolan. mu- seerna samt folkbildningen och föreningslivet. Vissa förslag kan enligt delegationen genomföras inom befintliga ramar medan andra kräver nya resurser.

Bland de senare ingår inrättande av åtta museilektorstjänster med inrikt- ning på forskningsinformation för barn och ungdom. Tjänsterna föreslås bli placerade vid 7 regionala museer samt vid Riksutställningar. Förslaget beräknas kosta ?. milj. kr. under budgetåret 1982/83. Vissa driftmedel inklu- deras i beloppet.

Delegationen har beräknat ett medelsbehov för FRN:s insatser på barn- och ungdomsområdet inom innevarande och nästkommande budgetår. Behovet uppskattas till totalt 5 milj. kr. FRN har för innevarande budgetår avdelat 1 milj. kr. för verksamheten. Medelsbehovet för år 1982/83 skulle därmed uppgå till 4 milj. kr.

Den försöksverksamhet som avses täckas med dessa medel gäller dels stimulans till massmedier som arbetar med populärvetenskap för barn och ungdom. dels stöd till organisationer, föreningar, högskolor. m.fl. som satsar på olika former av forskningsinformation för barn och ungdom. Inom området stimulans till massmedier ingår arbetsstipendier till enskilda journalister för att möjliggöra särskilda satsningar på populärvetenskapliga projekt för en ny publik. Stipendierna skall erbjuda möjligheter till ekono- miskt stöd till projekt rörande forskningsinformation för barn och ungdom inom massmedierna. Vidare föreslås en idé-tävling där goda idéer till populärvetenskapliga program i etermedier för barn och ungdom belönas.

F RN framhåller i missivet till delegationens rapport att denna inte var färdigställd vid avlämnandet av nämndens anslagsframställning i augusti

Prop. 1981/82: 106 ' 105

1981. I anslagsframställningen hade nämnden äskat 1060000 kr. för forskningsinformation till barn och ungdom. Nämnden framhåller att det finns starka motiv för ytterligare insatser men vill av statsfinansiella skäl inte begära ytterligare medel för budgetåret 1982/83. Jag vill med anledning av FRN-rapporten framhålla följande. När FRN fick uppdraget att utreda möjligheterna att ge ut en populärvetenskaplig tidskrift för barn och ungdom var den bakomliggande tanken att en tid- skrift skulle kunna nå en bred och ung publik oavsett social eller geografisk tillhörighet. Det är synnerligen viktigt att barn och ungdomar så tidigt som möjligt får kontakt med vetenskapliga frågeställningar som kan fascinera och stimulera till vidare funderingar och djupare kunskapssökande. Vårt samhälle blir alltmer forskningsberoende och kunskaper om forskningens resultat är betydelsefulla för att kunna vara med och påverka samhällets utveckling i stort. Ett ökat intresse hos barn och ungdom för forskning torde främja utsikterna att kunna säkra den framtida rekryteringen till forskaryrket. FRN-rappporten innehåller många goda förslag till hur forskningsinfor- mation för barn och ungdom skall kunna förbättras. Många förslag omfat- tas av den princip som jag även i fortsättningen anser måste vara vägle- dande för insatserna. nämligen att nå så många barn och ungdomar som möjligt oavsett kön eller social och geografisk hemort. Det gäller bl.a. de förslag som berör massmedierna. skolan och studieförbunden. [ likhet med delegationen anser jag det angeläget att forskarna inom högskolan medverkar i såväl grundutbildning som fortbildning för skolans lärare. Likaså kan andra aktiviteter för barn och ungdom inom högskolans ram stimulera intresset för forskning. Ett intressant exempel härpå är s.k. science centers, dvs. tekniskt-naturvetenskapliga aktivitetshus. där forskningsinformationen bl. a. tar sig uttryck i att barnen och ungdomarna själva får göra experiment. studera material och miljöer m.m. Sådana aktiviteter lämpar sig särskilt väl för information om forskning. vilken svårligen låter sig presenteras i det tryckta ordets form. Jag anser att det är angeläget att stimulera en utbyggnad av denna verksamhet och utgår från att FRN initierar försöksverksamhet för att utveckla lämpliga former här- för. Det är viktigt att högskolan samarbetar med skolan och studieförbun- den så att en geografisk spridning av aktiviteterna äger rum. Jag utgår från att berörda myndigheter och organisationer. som till viss del redan nu engagerar sig inom området. beaktar FRN:s förslag. Det är angeläget att Studieförbunden utvecklar sin populärvetenskapliga verksamhet i samarbete med barn- och ungdomsorganisationerna. Studie- förbundens kursaktiviteter för barn och ungdom omfattar f.n. främst mu- sik— och dansverksamhet. Att bredda detta utbud till att omfatta sådana kurser som kan väcka intresse för vetenskapliga frågor skulle kunnna utgöra en möjlighet att nå relativt många barn och ungdomar. Likaså har biblioteken i samarbete med skolan stora möjligheter att nå breda grupper

Prop. 1981/82: 106 106

med information om forskningen. Jag utgår från att berörda organ beaktar de möjligheter som står till buds.

Massmedierna kan spela en stor roll som förmedlare av forskningsinfor- mation till barn och ungdom. FRN har beviljat ett antal projektstöd som direkt berör barn och ungdom. Fyra projekt gäller tidskriftsidéer. varav två avser utveckling av nya tidskrifter. FRN anser att projekten håller en hög ambitionsnivå. Jag utgår därför från att FRN noggrant kommer att följa projekten särskilt med tanke på nämndens ställningstagande att en ny statlig populärvetenskaplig tidskrift inte nu bör startas.

Jag finner det synnerligen angeläget att den försöksverksamhet som FRN satt igång på massmedieområdet kan byggas ut. En utlysning av arbetsstipendier till journalister för utarbetande av populärvetenskapliga projekt riktade till barn och ungdomar samt åtgärder som syftar till att få ytterligare goda uppslag till populärvetenskapliga etcrmediaprogram torde utgöra framkomliga vägar att nå många barn och ungdomar med informa- tion om forskning.

Likaså anser jag det viktigt att stimulera det vidare arbetet med forsk- ningsinformation för barn och ungdom inom organisationer, föreningar. högskolor m.fl.

Jag kommer i det följande att för nästkommande budgetår beräkna en förstärkning av FRN:s informa'tionsanslag med 1000 000 kr. att användas för forskningsinformation för barn och ungdom, i första hand för de verk- samheter som nyss har angivits. Budgetåret 1981/82 beräknar FRN den planerade verksamheten inom forskningsinformationen till ca 8 milj.kr.. varav 1 milj. kr. för satsningar som avser barn och ungdom. För budgetåret 1982/83 avses satsningen uppgå till ungefär samma summa. De ytterligare medel som jag förordar skall anvisas bör kunna leda till en intensifierad verksamhet när det gäller att utveckla metoderna för att nå ut till barn och ungdomar med information om forskning och forskningsresultat.

Förslaget att utnyttja museerna i forskningsinformationen finner jag väl värt att pröva. Jag är dock inte nu beredd att förorda inrättande av tjänster som museilektor. Ett sådant ställningstagande bör föregås av en försöks- verksamhet i vilken också andra former för stöd till museernas medverkan i forskningsinformation prövas. Planeringen för en försöksverksamhet bör bedrivas med sikte på att en sådan kan komma till stånd med början under budgetåret 1983/84. Denna bör förutom de regionala museerna också upp- märksammas de centrala museernas möjligheter att medverka såsom tek- niska museet, naturhistoriska museet m. fl. Det får ankomma på FRN att närmare planera denna verksamhet och redovisa förslag i anslagsframställ- ningen för budgetåret 1983/84. Samtidigt villjag också betona att museerna i förening med utställningsverksamhet bör kunna spela en betydelsefull roll när det gäller att informera om forskning. Jag utgår därför från att FRN även prövar denna möjlighet.

Prop. 1981/82: 106 107

Forskningsinformation inom högskolan

Jag övergår nu till att behandla de förslag på forskningsinformationsom- rådet som lagts fram av FOSAM och Andrénska kommittén. Kommit- téerna har enligt min mening lämnat en rad goda uppslag till hur forsk- ningsinformationen skall kunna förbättras. I korthet innebär förslagen följande.

Enligt FOSAM skulle en ändring av högskolelagens föreskrifter om högskolans forskning till att omfatta sektoriell och industriell FoU skärpa kraven på högskolans informationsverksamhet. FOSAM:s förslag omfat- tar ökade resurser till kontaktsekretariaten för att nå s. k. forskningssvaga grupper bl.a. genom insatser av uppsökande karaktär. Vidare skulle enligt kommittén en förstärkning av basresurserna ge institutionerna möjligheter att i större omfattning än hittills beakta informationsfrågorna. Till institu- tioner som bedöms ha särskilt goda förutsättningar för ökad samverkan föreslår FOSAM riktade resurstillskott.

Informationsverksamheten vid institutioner med omfattande verksam- het skulle enligt FOSAM kunna förbättras genom att ansvaret för ledning och samordning läggs på en person. '

FOSAM tar också upp informationsverksamheten på nationell nivå. Bl.a. pekar FOSAM på de fördelar som ett nationellt övergripande infor- mationsmaterial kan ge ur beställarsynpunkt, t. ex. ifråga om rapportpre- numeration som omfattar fiera. eller alla fakulteter/högskoleenheter, upp- sökande verksamhct m.m. Mot bakgrund av den omfattande utrednings- och försöksverksamhet som f.n. pågår inom informations- och kontaktar- betet anser kommittén att frågan om en central informations- och kontakt- service bör övervägas när resultaten av pågående verksamhet föreligger.

Andrénska kommittén understryker bl.a. angelägenheten av att den enskilde forskaren själv aktivt ägnar sig åt forskningsinformation. Av den anledningen anser kommittén att forskningsinformationen bör vara en gemensam angelägenhet för alla akademiska lärare. Det kan däremot vara praktiskt att man inom en institution låter någon av forskarna fungera som kontaktperson i förhållande till informations- och kontaktsekretariaten och till massmedia.

Kommittén föreslår att kontaktsekretariaten genom forskarutbildad per- sonal ansvarar för forskningsinformation i samhället. En ökad samverkan. i vissa fall en gemensam organisation för information. kontaktverksamhet och forskningssekretariat förordas.

Andrénska kommittén vill förbättra kontakterna mellan forskarna och massmedia. Universitet och högskolor bör därför ge journalister undervis- ning i konsten att redovisa vetenskapliga nyheter genom dels special- kurser. dels att forskare ges ökade möjligheter att praktisera på någon vetenskaplig redaktion inom TV. radio och press. Författande av populär- vetenskaplig litteratur och redaktörskap för en populärvetenskaplig tid- skrift bör tillgodoräknas som merit vid tillsättning av sådana tjänster där

Prop. 1981/82: 106 108

pedagogisk skicklighet är en av bedömningsgrunderna. Redaktörskap för vetenskaplig eller populärvetenskaplig tidskrift bör kunna inräknas i ålig- gandet för tjänster på mellannivå.

Kommittén föreslår vidare att institutionerna om möjligt bör informera om sin verksamhet i form av en verksamhetsberättelse. På liknande sätt bör universitet och högskolor avge årsberättelser.

I likhet med remissinstanserna anser jag det angeläget att högskolans forskningsinformation förstärks. Detta kan ske på många sätt vilket bl.a. framgår av de förslag som kommittérna har lagt fram. Många förslag är av en sådan karaktär att det främst ankommer på de lokala högskolemyndig- heterna att ta ställning. Det gäller förslagen som berör kontakterna mellan högskolan och massmedierna och det gäller det sätt på vilket kontakt- och informationsverksamheten organiseras på lokal nivå. Jag utgår ifrån att berörda högskolemyndigheter beaktar förslagen i sitt fortsatta arbete med att förbättra kontakt- och informationsverksamheten.

Vad beträffar de ökade resurser till kontaktsekretariaten som FOSAM har föreslagit vill jag framhålla följande. Kontaktsekretariaten överfördes från styrelsens för teknisk utveckling till högskolans ansvarsområde den I juli 1980. Samtidigt förstärktes organisationen något så att kontaktsekre- tariaten i princip skall kunna svara för hela högskolans verksamhetsområ- de och inte som de inledningsvis gjort endast för de tekniska fakulteterna. En livlig diskussion har förts om erfarenheterna av hittillsvarande arbete och om alternativa utvecklingslinjer för fortsatt verksamhet.

Det finns ingen entydig remissopinion beträffande ökade resurser till kontaktsekretariaten. Relativt många remissinstanser ifrågasätter huruvi- da en sådan förstärkning är det bästa sättet att främja en ökad forsknings- samverkan. Flexibla former för kontakt— och informationsverksamheten måste utvecklas vid de enskilda högskoleenheterna med utgångspunkt i den egna forskningsorganisationen och de F oU-behov som föreligger såväl i närsamhället som på ett nationellt plan.

I likhet med UHÄ förordar jag att en systematisk utvecklings- och försöksverksamhet bedrivs under de närmaste åren avseende dels högsko- lans kontaktorganisation. dels organisation och former för spridande av information om forskning och forskningsresultat. Jag kommer i annat sammanhang att föreslå att UHÄ får i uppdrag att samordna en sådan verksamhet. Jag kommer i det följande att beräkna medel härför (500000 kr.) Jag vill i sammanhanget erinra om dels de särskilda medel för FoU- information som FRN disponerar och i viss utsträckning fördelar till de enskilda högskoleenheterna och som jag nyss har behandlat. dels den förstärkning av basresurserna som jag har föreslagit i budgetpropositionen för nästkommande budgetår.

Jag vill också erinra om att de s.k. energisekreterare som finns vid ett flertal högskoleenheter sedan ett antal år tillbaka fyller en viktig uppgift

Prop. 1981/82: 106 109

bl. a. när det gäller utåtriktad information om energiforskningen vid resp. enhet. Vissa bidrag till verksamheten utgår från anslag under fjortonde huvudtiteln.

Statistik över forsknings- och utvecklingsarbete

Statistiska centralbyrån (SCB) utarbetar sedan mitten av 1960-talet viss statistik över omfattningen av forsknings- och utvecklingsarbcte (FoU). Statistiken omfattar teknisk och naturvetenskaplig FoU-verksamhet inom industri, myndigheter, institut, organisationer och fonder.

Önskemål om en utbyggnad av statistiken. så att den täcker alla områ- den av samhället och alla typer av FoU. har framförts i olika sammanhang. Forskningsrådsutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU 1977: 52) att ökade insatser skulle göras för att skapa en heltäckande FoU-statistik. I 1979 års forskningsproposition som bl. a. behandlade detta förslag framhöll jag att det för ett ställningstagande till frågan om omfattning. inriktning och utformning av FoU-statistiken var angeläget att ha ett bättre underlag om behovet av FoU-statistik av olika slag.

Regeringen uppdrog sedermera åt FRN och SCB att undersöka behovet av statistik över forsknings- och utvecklingsarbete och att i samråd med berörda myndigheter utarbeta förslag till omfattning. inriktning och ut- formning av den samlade FoU-statistiken.

Uppdraget har redovisats i rapporten Behovet av FoU-statistik. Rappor- ten har remissbehandlats.

Med utgångspunkt i en kartläggning av behovet av statistik som FRN och SCB genomförde genom att intervjua ett 50-tal myndigheter, organisa- tioner m. fl., främst inom den offentliga sektorn. har de två myndigheterna föreslagit en utbyggnad och komplettering av FoU—statistiken så att en samlad bild kan erhållas av de totala FoU-resurserna i landet. De utbygg- nadsförslag FRN och .SCB prioriterar högst avser statistik för högskoleen- heter och statistik för hälso- och sjukvård. Myndigheterna föreslår vidare att den s.k. uppgiftsplikten för företag (srs 1966: 37) utsträcks till att omfatta även FoU-statistik.

Myndigheterna har också föreslagit en översyn av publiceringen av FoU-data i syfte att bättre anpassa publikationerna till konsumenternas behov. Vidare bör enligt myndigheterna analysen av FoU-data förbättras så att dels de statistiska publikationerna innehåller mera av kommentarer, analyser och överskådliga diagram. dels arbete med en särskild. forsk- ningspolitiskt orienterad analys kan inledas.

Ansvaret för innehåll och utformning av FoU-statistiken föreslås ligga på SCB. Ett medansvar bör dock tilldelas FRN vad gäller utvecklingen av FoU-statistiken i allmänhet och UHÄ vad gäller utvecklingen av denna för högskoleområdet. Ansvaret för produktionen av FoU-statistiken bör enligt myndigheternas förslag ligga på SCB. Ett nära samarbete med UHÄ förut- sätts dock vad gäller FoU-statistiken för högskolan. Ansvaret för analysen

Prop. 1981/82: 106 ' 110

av FoU-statistiken bör i första hand ligga på SCB. Ansvaret för en sär- skild, forskningspolitiskt orienterad analys bör tilldelas FRN.

Kostnaderna för de av FRN och SCB högst prioriterade utbyggnaderna har beräknats till 525000 kr. Kostnaderna föreslås finansierade genom att medel förs över från de konsumenter som i första hand är beroende av utbyggnaderna, dvs. FRN, UHÄ. STU. utbildningsdepartementet och so- cialdepartementet med 100000 kr. vardera. SCB förutsätts genom rationa- liseringar kunna finansiera återstående 25 000 kr.

Medel för utbyggnaderna bör slutligen överföras till SCB för budgetåret 1982/83.

Remissinstanserna är enhälligt positiva till FRN:s och SCB:s förslag om en utbyggnad av FoU-statistiken. De avvikande synpunkter som anförs gäller i stort sett endast vissa detaljer i förslaget.

En god FoU-statistik är ett nödvändigt underlag för en väl fungerande FoU-planering både på statsmakts- och myndighetsnivå. Den är också en förutsättning för initierad diskussion av olika FoU-frågor såväl i politiskt valda organ. som i massmedia.. För min egen del finner jag efter samråd med chefen för ekonomidepartementet FRN:s och SCB:s förslag väl av- vägda och förordar att FoU-statistiken byggs upp i enlighet därmed. Jag kommer i det följande att för detta ändamål beräkna 500000 kr. för budget- året l982/83. Jag är dock för närvarande inte beredd att förorda någon utvidgning av uppgiftsplikten för företag till FoU-statistik.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat i fråga om ansvar för utbyggnanden av statistik över forsknings- och utvecklingsarbcte.

Registrering av pågående forskning

Frågan om en central registrering av pågående forskning aktualiserades i Sverige vid mitten av 1960-talet genom det s.k. SINEX-projektet.

[ början av 1970-talet växte intresset för frågan. Sveriges förenade studentkårer (SFS), som under lång tid hade administrerat ett register över licentiat- och doktorsavhandlingar under arbete. och Sveriges industriför- bund. som gjorde en cngångsregistrering av svensk samhällsvetenskaplig forskning. begärde att statens råd för vetenskaplig information och doku- mentation (SINFDOK) skulle överta verksamheten på en bredare bas. Samtidigt gjordes en interpellation i riksdagen. som resulterade i att ut- bildningsutskottet rekommenderade att statskontoret gjorde en utredning.

SINFDOK lät göra en utredning dokumenterad i rapporten "Databas för svenska forskningsrapporter och projekt. Kartläggning av material och syStem”. Hela frågan överlämnades samtidigt till forskningsrådsutredning— en (FRU). En delutredning gjordes som framlades i en expertbilaga. (SOU 1977: 54)”Information om pågående forskning. .Registrering av svensk FoU . till utredningens huvudbetänkande (SOU 1977: 57) Forskningspoli- tik. '

Prop. 1981/82: 106 111

Med utgångspunkt i FRU:s förslag behandlades frågan i proposition 1978/79: 119 om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning.

Regeringen uppdrog på mitt förslag den 15juni 1979 åt delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (DFI) att i samråd med FRN — med beaktande av vadjag hade anfört i prop. 1978/79: 1 19 om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning (s. 28—30") — kartlägga behovet hos olika användare av registeruppgifter om forskningsprojekt.

DFI har den 10 november 1981 redovisat en utredning om behovet av projektregistrering. Med utgångspunkt i en behovsundersökning framläg- ger utredningen vissa slutsatser och förslag.

Utredningen konstaterar att projektregistrering redan i dag äger rum på en rad områden. Utredningens undersökning visar dock att det inom vissa områden finns klara behov av projektregistrering utöver vad som finns i dag. Den registrering som sker är också av olika omfattning och utform- ning. Det är enligt utredningen svårt att söka projektinformation från olika områden och att få en mer allmän överblick över forskning och utveck- lingsarbete. Utredningen konstaterar att en fortsättning av dagens utveck- ling visserligen kan medföra förbättringar. men att risken är stor att det uppstår en svåröverskådlig mängd olikartade register. som inte täcker behoven och/eller innebär onödiga dubbleringar.

Utredningen förordar därför att projektregistreringen även fortsättnings- vis sker i olika register men med en samordning dem emellan. Ansvaret för registreringen bör åvila områdesansvariga myndigheter. Härigenom bör en prövning säkras av behovet inom resp. område liksom en vägning av kostnaderna mot andra insatser inom området.

Utredningen hävdar dock att den närmare utformningen av registren måste övervägas närmare. Härvid kommer enligt utredningen en rad frå- gor. framför allt av teknisk karaktär. att behöva utredas.

Utredningen förordar att ett fortsatt utredningsuppdrag ges DFI att i samråd med FRN bl. a. ta fram riktlinjer för projektregister med förslag till minimikrav och systemlösning som underlättar att utnyttja olika register. Utredningen förutsätter att en särskild instans ges i uppdrag att pröva och godkänna uppläggningen av nya register. l avvaktan på att närmare rikt- linjer fastställs bör enligt utredningen samråd ske med DFI när nya system läggs upp eller befintliga system läggs om. Utredningen påpekar att en sådan samrådsskyldighet redan finns i dag genom förordningen om samråd i frågor om vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (SFS

- 1979z477). ' För egen del finnerjag utredningens slutsatser och förslag väl grundade. ”Registrering av forskningsprojekt bör liksom hittills kunna ske i flera olika register men det är angeläget att en samordning rörande formerna för uppläggning av och innehållet i registren kommer till stånd. Denna samord- ning bör kunna ske i enlighet med utredningens förslag. Jag avser att senare återkomma till regeringen beträffande uppdrag åt

Prop. 1981/82: 106 | lg

DFI att i samråd med FRN dels fortsätta utredningen av dessa frågor. dels föreslå en lämplig instans för prövning och godkännande av uppläggning av nya register.

I avvaktan på att riktlinjer för uppläggningen av projektregister utarbe- tas. bör samråd ske med DFI vid uppläggning av nya projektregister och omläggning av befintliga register.

Forskning ochforskarutbildning i den nya högskolan Vissa allmänna frågor

Jag tar nu upp Andrénska kommitténs förslag. Jag vill först erinra om vad jag har anfört härom under avsnittet Allmänna forskningsfrågor. Någ- ra av de frågor kommitten tar upp har samband med förslag som har behandlats i anslutning till mina ställningstaganden till forskningssamver- kanskommitténs betänkande och uppdrag redovisade av olika myndigheter samt beredningen av lärartjänstutredningens betänkande. Jag kommer där- för inte att beröra dessa närmare i det följande. Kommitténs förslag beträf- fande högskolans institutionella organisation har jämte remissyttranden däröver överlämnats till kommittén för uppföljning av högskolereformen för att prövas i dess arbete. '

Kommittén har, som jag tidigare har nämnt, behandlat frågan om tvärve- tenskaplig forskning. Den förordar ett särskilt stöd till forskare som deltar i tvärvetenskaplig forskning. Detta bör, enligt kommittén, kanaliseras via forskningsråden.

Jag vill här erinra om att forskningsrådsnämnden. som inrättades år 1977 och som innevarande budgetår disponerar ett anslag på 37.0 milj. kr.. har till uppgift att bl.a. svara för stöd till tvärvetenskaplig forskning. Möjlighet finns således redan att främja tvärvetenskaplig forskning genom särskilt stöd. Att särskilt avdcla rådsmedel för detta ändamål är därför enligt min mening inte nödvändigt.

Andrénska kommittén föreslår också att vissa professurers ämnespro- gram formuleras med hänsyn även till tvärvetenskaplig meritering och att UHÄ skall initiera en analys av tvärvetenskapens speciella villkor.

Jag vill i detta sammanhang peka på att det redan i dag finns professurer vilkas ämnesinnehåll medger tvärvetenskaplig meritering. Det främsta ex- emplet är kanske de professurer som är knutna till den temaorienterade forskningen vid universitetet i Linköping. men exempel finns också inom de disciplinorienterade fakulteterna (bl. a. socialt arbete). Jag erinrar om vad jag tidigare har anfört om inrättande av tjänst som professor.

UHÄ pekar i sitt remissyttrande på att ett sådant analysarbete rörande tvärvetenskaplig forskning som kommittén önskar redan pågår eller plane- ras. Ett underlag utgör de erfarenheter som görs inom den temaorienterade forskningen och forskarutbildni-ngen vid universitetet i Linköping. Viktiga är också de utvärderingsresultat som kan hämtas från både äldre centra inom 1. ex. de tekniska högskolorna och på senare tid tillkomna centra med

Prop. 1981/82: 106 113

tyngdpunkt på aktuella samhällsfrågor m.m. UHÄ har nyligen låtit göra en översikt över befintliga centrumbildningar. Det är vidare naturligt för UHÄ att i samverkan med berörda sektorsorgan analysera sådana områ- den där tvärvetenskaplig forskning är av betydelse för långsiktig kunskaps- utveckling grundad på forskningssamverkan. Något särskilt uppdrag be- hövs. enligt UHÄ:s mening. inte mot denna bakgrund. Jag delar UHÄ:s uppfattning.

I ett särskilt avsnitt tar kommittén upp vad den uppfattar vara aktuella problem inom forskningen. De punkter kommittén där tar upp är följande. — Skillnaderna mellan olika ämnesområden vad gäller forskningens inne- håll och forskningsarbetets metoder kräver i stor utsträckning skilda lös- ningar samtidigt som det finns ett behov av enhetlighet i systemet. — Vid utformningen av skilda lösningar kan det vara svårt att i lika stor utsträckning tillgodose olika intressen inom exempelvis traditionell och icke traditionell forskning. olika vetenskapstraditioner etc. —Det finns en kvinnlig begåvningsreserv som man inte hittills lyckats aktivera för forskning. — Forskningsmiljön är i många fall otillfredsställande. - Krav på snabba lösningar av akuta samhällsproblem har ibland lett till att behovet av långsiktigt uppbyggd kunskapsberedskap åsidosatts. — Forskningen är underförsörjd med resurser till långsiktig kompetensupp- byggnad. —Nya forskningsprojekt kräver ofta stora satsningar som är svåra att genomföra på grund av bristande rörlighet i anställnings- och medelstilldel- ningssystemet. — Nyttobegreppet inom forskningen har fått en för snäv innebörd. — Kommunikationen mellan forskare och allmänhet fungerar bristfälligt. —- Högskolans nuvarande institutionella organisation främjar inte det nöd- vändiga sambandet mellan högre utbildning och forskning. — Vissa lärartjänster inom högskolan inrymmer inte forskning utan endast undervisning. — Forskarutbildningen fungerar i flera avseenden otillfredsställande.

De remissinstanser som kommenterar detta avsnitt i betänkandet anslu- ter sig i regel till kommitténs uppfattning om vad som utgör problem för dagens forskning och forskarutbildning.

Jag återkommer i det följande till dessa problem. Vissa av problemen bör dock behandlas i samband med beredningen av lärartjänstutredningens förslag. Jag vill dock här något kommentera vad kommittén anför om forskningens nytta.

För att det skall vara försvarligt att sätta in resurser — arbetskraft, material etc. — i forskning måste denna givetvis ge någon avkastning. Däremot är det oftast svårt för att inte säga omöjligt att på förhand säga vilken nytta man kan ha av forskningen eller eventuellt mäta denna nytta. Detta gäller forskning inom alla vetenskapsområden.

8 Riksdagen 1981/82. [ saml. Nr 106

Prop. 1981/82:106 — 114

Det ligger i sakens natur att de sektoriella FoU-organen i stor utsträck- ning satsar sina resurser på sådana projekt som har en mer eller mindre direkt tillämpning i sikte. Medlen för den sektoriella forskningen har ju kommit till just för att man genom forskning och utvecklingsarbcte skall kunna bidra till utvecklingen inom en viss samhällssektor. Annorlunda är det med de medel som anvisas för allmän forskning i huvudsak under utbildningsdepartementets huvudtitel. Dessa medel fördelas på forsknings- projekt m.m. av organ som till övervägande del består av företrädare för forskning och med inomvetenskapliga bedömningar som urvalskriterier. Några krav på nytta i snäv bemärkelse ställs inte och bör inte ställas. Den centrala uppgiften är här. som jag tidigare har anfört, att fördjupa vårt vetande. Jag vill också erinra om att resurserna för forskning inom utbild— ningsdepartementets verksamhetsområde har ökat kraftigt under de senas- te årtiondena och att detta gäller alla fakulteter och forskningsråd om än i något varierande omfattning.

I det här sammanhanget vill jag också peka på det självklara faktum att forskningen inte kan komma till någon nytta. vare sig direkt eller indirekt, om inte dess resultat blir kända utanför forskarnas egna led. Jag erinrar om vad jag tidigare har anfört rörande information om forskning.

Andrénska kommittén behandlar frågor som rör forskningens ekonomi i ett särskilt avsnitt. Detta avslutas med följande förslag till åtgärder. — Det behövs en bättre samordning mellan olika sektorsorgans forsknings- stöd och mellan sektorsfinansierad forskning och forskning som finansi- eras på annat sätt. De forskningspolitiska program som regeringen skall lägga fram för riksdagen bör enligt kommitténs mening kunna bidra till detta.

—I enlighet med forskningssarnverkanskommitténs förslag bör en del av sektorsorganens FoU-anslag disponeras av högskoleenheterna för långsik- tig kompetensuppbyggnad. Dessa medel bör kunna utnyttjas för en för- stärkning av högskolans basresurser för forskning. —Framtida ökningar av resurserna för forskning och utveckling bör i första hand kanaliseras genom '.ltbildningsdepartementets huvudtitel. — Högskolestyrelserna bör få möjlighet att reservera (fondera) medel för investering i tyngre utrustning. —Högskolans organ bör ges inflytande över en del av de resurser för klinisk-medicinsk forskning som ingår i driftbidraget till de kommunala undervisningssjukhusen. — Investeringsbidraget till de kommunala undervisningssjukhusen bör kunna ersättas med ett schablonmässigt beräknat belopp inom ramen för driftbidraget. Härigenom kan nämnden för undervisningssjukhusens ut- byggande avvecklas.

Kommitténs förslag i fråga om den sektorsfinansierade forskningen har jag i sak tagit ställning till vid min behandling av forskningssamverkans- kommitténs förslag.

Prop. "1981/82: 106 115

Beträffande förslaget att framtida ökningar av resurserna för forskning och utveckling i första hand bör kanaliseras över utbildningsdepartemen- tets huvudtitel vill jag anföra följande. Det system för statlig linansiering av FoU som vi har i Sverige innebär att medel för allmän vetenskaplig utveckling anvisas i huvudsak under utbiIdningsdepartementets huvudtitel medan FoU som motiveras med behoven inom olika samhällssektorer bekostas från resp. departements anslag. Flertalet huvudtitlar innefattar anslag till FoU av större eller mindre omfattning. Med hänsyn till de skilda motiv som ligger till grund för medelsanvisningar till olika slag av forskning är det inte möjligt att låta nytillkommande medel gå enbart via en kanal. Jag har i det föregående presenterat en långtidsplan och en ekonomisk ram för utvecklingen av resurserna för forskning. Den ekonomiska ramen kommer att innebära en förstärkning av bl.a. resurserna för forskning under utbildningsdepartementets huvudtitel.

Med anledning av förslaget att högskolestyrelserna skall få möjlighet att reservera medel för tyngre utrustning vill jag erinra om de möjligheter till anskaffning av utrustning som ges genom de kostnadsramar som står till FRN:s resp. UHÄ:s förfogande. Dessa ramar uppgår innevarande budget- år till sammanlagt 111 milj.kr. och kommer vid bifall till mina förslag i årets budgetproposition att öka med sammanlagt 26 milj. kr. Jag vill också erinra om att högskolestyrelserna genom anslagssystemets konstruktion redan har möjlighet att reservera medel för olika ändamål. Behovet av att kunna göra en flerårsplanering för anskaffning av utrustning var ett av skälen till att nuvarande anslagskonstruktion valdes.

Resurser för klinisk medicinsk forskning

För att kunna bedriva klinisk medicinsk forskning och delar av läkarut- bildningen hyr staten in sig i sjukvårdsorganisationen hos vissa sjukvårds- huvudmän. Detta system förutsätter och ger till resultat en långt gående samordning av sjukvård, forskning och utbildning. Staten betalar till de berörda sjukvårdshuvudmännen ersättningar. som avses svara mot de merkostnader dessa äsamkas genom att utbildning och forskning bedrivs tillsammans med sjukvård. Dessa ersättningar är dels driftkostnadsbidrag. dels investeringsbidrag. Driftkostnadsersättningarna beräknas som ett bi- drag för de resurser staten tar i anspråk i den löpande sjukvårdsverksam- heten. De statligt finansierade tjänsterna m.m. förs upp som en avdrags- post. Investeringsbidraget utgår med en andel av faktiskt nedlagda investe- ringar i byggnader och viss utrustning. Grundprincipen är i båda fallen att bidragen förs samman med huvudmannens resurser utan någon specialdes- tinering. De ekonomiska förhållandena regleras i avtal mellan staten och resp. sjukvårdshuvudman. de s. k. läkarutbildningsavtalen (LUA). I dessa fastställs också bl.a. regler för hur samarbetet mellan de båda parterna skall bedrivas.

Från tid till annan kritiserar företrädare för de båda parterna det sätt varpå den ekonomiska regleringen fastställs och möjligheterna att följa upp

Prop. 1981/82: l06 116

och tillgodogöra sig insatta resurser. Från sjukvårdshuvudmännen uttalas sålunda ibland att man på den statliga sidan bättre borde kunna precisera volymen utbildning och forskning: staten anses tillhandahålla ett otillfreds- ställande underlag för sjukvårdshuvudmannen att beräkna de resurser som staten tar i anspråk. Företrädare för högskoleenheterna å andra sidan anser sig ofta inte ha tillräckligt inflytande över de medel som staten faktiskt anvisar.

Den Andrénska kommittén ansluter sig till denna senare kritik. Den pekar på att de medel som kanaliseras till medicinsk forskning via LUA är större än de sammanlagda anslagen till de medicinska fakulteterna och medicinska forskningsrådet. "Kommittén stryker under att LUA-resur- serna har en avgörande betydelse för den kliniska medicinska forskningen. Kommittén finner det emellertid otillfredsställande att högskolans organ för närvarande inte har tillräckligt inflytande över eller insyn i hur dessa medel disponeras.

Kommittén tar också upp frågan om de statliga investeringsbidragen. Kommittén menar att systemet med dessa investeringsbidrag leder till en inte obetydlig byråkrati och pekar på att ett särskilt organ. nämnden för undervisningssjukhusens utbyggande (NUU). har behövt inrättas för att granska och godkänna förslag om investeringar. Enligt kommittén har vid flera tillfällen klagomål framförts från högskolans sida över bristande insyn i diskussionerna mellan NUU och sjukvårdshuvudmännen. Kommittén förordar att investeringsbidraget ersätts med ett schablonmässigt beräknat belopp inom ramen för driftbidraget.

För egen del villjag först redovisa min allmänna uppfattning om samver- kan mellan staten som huvudman för utbildning och forskning och resp. huvudman för sjukvården. Jag. anser att den grundläggande principen, att staten, när det gäller läkarutbildning och medicinsk forskning. replierar på landstingskommuners (motsv.) resurser är riktig. Detta gäller särskilt om man sätter in de tre verksamheterna sjukvård. utbildning och forskning i ett samlat samhällsekonomiskt perspektiv. Däremot behöver formerna för hur denna samverkan sker uppmärksammas. vilket jag strax återkommer till.

Jag vill dessförinnan peka på ett förhållande som ofta skyms i debatten om samverkan mellan sjukvården och den kliniska forskningen. Den kli- niska forskningen har sin plats mitt inne i sjukvården. Forskningen sam- ordnas alltså direkt med den verksamhet som den ytterst skall främja. Den kliniska forskningen utgör därmed enligt min mening ett gott exempel på en sektoriellt inriktad forskning, där framgångarna kan tillskrivas bl. a. just integrationen. Det kan finnas skäl att framhålla detta med tanke på att diskussionen om samverkan mellan sektorsorganen och forskningen näs- tan uteslutande förs i andra och mer kritiska termer.

Jag vill för den skull inte förringa de praktiska svårigheter som förekom- mer i inte minst det dagliga samarbetet mellan de båda parterna. Att helt undvika svårigheter och åsiktsskillnader mellan berörda statliga och kom-

Prop. 1981/82: 106 117

munala organ är knappast möjligt. i synnerhet inte när kraven på båda parter att hushålla med knappa resurser växer. Dock är det givetvis angelä- get att så långt möjligt komma till rätta med sådana störningar. Det finns enligt min mening två vägar att gå för att främja samverkan utöver dagens ordning.

Den ena skulle innebära att parterna riktar in sig på att i högre grad än vad som hittills har varit fallet förfina beräkningarna av de kostnader som är förbundna med klinisk utbildning och forskning. Gränsen mellan de båda huvudmannaområdena skulle därmed kunna göras skarpare med en därav följande exaktare uppföljning av de statliga resurserna.

Den andra vägen skulle snarare avse att parterna riktar in sig på att förbättra den institutionella ramen för samarbetet. Mer konkret skulle det innebära. att man ser över de regler som finns idag för hur sjukvårdshu- vudmannen och resp. högskoleenhet kan påverka varandra när det gäller att planera, använda och följa upp givna resurser. Denna väg betonar mer vad parterna har gemensamt medan den förra vägen snarare skärper parts- förhållandet.

De nuvarande läkarutbildningsavtalen grundar sig på mångåriga utred- ningar om bl.a. en rättvis fördelning av kostnaderna. Trots detta råder ingen enighet mellan parterna i detta avseende. utan den ekonomiska regleringen är ett resultat av beräkningar förenade med belopp som fast- ställts genom kompromisser. Erfarenheterna säger att det inte är realistiskt att gå den förstnämnda av de två vägarna. Den skulle kräva ytterligare stora ansträngningar. Jag anser vidare att det här finns uppenbara risker för en byråkratisering. Jag delar den uppfattning som NUU redovisari sitt yttrande över Andrénska kommitténs betänkande, nämligen att fördelarna med integrationen är från samhällsekonomisk synpunkt så stora att man bör undvika att försöka dra upp mer eller mindre konstlade gränser mellan dessa funktioner. Detta utesluter inte att jag utgår från att parterna i sina förhandlingar eftersträvar en ökad samstämmighet i bedömningen av de faktiska kostnadernas storlek. För statens del är det därvid en självklar utgångspunkt att den som huvudman för läkarutbildning och medicinsk forskning till några av landets sjukvårdshuvudmän inte betalar ut ersätt- ningar för gjorda åtaganden som kan sägas innebära en överkompensation.

Jag förordar sålunda att man — för att minska de störningar som före- kommer i samarbetet och för att lägga en säkrare grund för ett gemensamt utnyttjande av statliga och kommunala resurser — inriktar sig på att för- bättra möjligheterna för parterna att i det dagliga arbetet komma fram till en i stort sett gemensam uppfattning om hur de tillgängliga resurserna bör användas. Detta fordrar enligt min mening att garantier skapas för att högskoleorganen skall kunna ta till vara sina behöriga intressen.

I de olika reformförslag som har lagts fram under årens lopp rörande samarbetet mellan stat och landsting (motsv.) har särskilt ett inslag åter- kommit. Det har rört frågan om ett lokalt gemensamt beslutsorgan. Med

Prop. 1981/82: 106 118

ett sådant avses ett organ där företrädare för sjukvårdshuvudmannen och högskoleenheten gemensamt kan fatta beslut i bl. a. ekonomiska frågor. De regler som finns i gällande avtal ger möjligheter för företrädare för var och en av parterna att närvara -— men inte rätt att delta i beslut — i den andra partens beslutande organ när frågor som rör samarbetet dem emellan behandlas. Denna anordning har tydligen inte kommit att fungera tillfreds- ställande. Parterna har också i de år 1979 träffade avtalen kommit överens om att se över vad som där anges som samrådsproblem.

En avgörande svårighet när det gäller att åstadkomma ett beslutande gemensamt organ är den skillnad som finns mellan de kommunala och statliga organ det här gäller. Gällande kommunalrättsliga lagstiftning till- låter inte att andra än politiskt valda ledamöter får besluta. På den statliga sidan däremot deltar företrädare för olika grupper inom och utom högsko- lan i besluten.

Jag anser. att det är angeläget att man mer noggrant än som hittills har kunnat göras analyserar möjligheterna att i någon form söka tillskapa ett lokalt organ _ eller motsvarande — där företrädare för landstingskommun och stat kan bereda gemensamma ekonomiska frågor. Jag vill betona, att jag för egen del inte har någon färdig lösning på detta problem. Ett uppslag kan främst vara någon form av beredning med lika många företrädare för de båda huvudmännen. Ett annat kan eventuellt vara något slags delega- tionsförfarande.

Jag anser det sålunda viktigt att frågan om ändrade samarbetsformer prövas. Denna prövning faller naturligt inom ramen för förhandlingar om läkarutbildningsavtal. Förhandlingar förs för närvarande om de avtal som skall gälla fr.o.m. 1983. Jag har inhämtat, att parterna därvid avser att intensifiera sitt gemensamma utredningsarbete för att klargöra vad som i framtiden skall gälla för samarbetet rörande läkarutbildning och forskning.

Jag vill slutligen tillfoga följande. Socialutskottet hari betänkande 1980/ 81:27 om ändrat huvudmannaskap för karolinska sjukhuset m.m. bl.a. uttalat, att det i fråga om kommunala undervisningssjukhus är angeläget att klarhet skapas om vilka resurser som är avsedda för utbildning och forsk- ning. Av vad jag nyss har anfört följer, att en ändamålsenlig väg är att ändra samarbetsformerna i den riktningjag har angett om staten verknings- fullt skall kunna bevaka att läkarutbildning och forskning får de resurser som staten betalar för.

Jag övergår nu till frågan om investeringsbidragen och formerna för den administration som deSsa för med sig. Jag har återgett den kritik som högskoleenheter riktar mot den beslutsordning som gäller. Med anledning av denna kritik, somjag i och för sig kan ha förståelse för att den förs fram, vill jag dock nämna några omständigheter som bör beaktas.

För det första rymmer N U U numera — just för att möjliggöra att högsko- lan får ett större inflytande på investeringsfrågorna — två ledamöter som samtidigt tillhör rektorsämbetet vid högskoleenheter med läkarutbildning och medicinsk forskning.

Prop. 1981/82: 106 119

För det andra bör man hålla i minnet. att staten betalar en ganska stor andel av investeringskostnaderna och har ett allmänt ansvar för att de många gånger dyrbara investeringarna på våra högspecialiserade undervis- ningssjukhus görs på ett ändamålsenligt sätt. N UU har därvid att verka för en väl avvägd utveckling av berörda sjukvårdsenheter med iakttagande av gällande samhällsekonomiska och sjukvårdspolitiska riktlinjer.

Mot denna bakgrund och med utgångspunkt i nuvarande avtalssystem menar jag, att NUU:s granskningsarbete är av stort värde. Självklart bör man i den fortsatta översynen av läkarutbildningsavtalen i denna del beak- ta möjligheterna till förenklingar och rationaliseringar av detta arbete.

Med anledning av Andrénska kommitténs förslag att låta investeringsbi- dragen ingå i driftbidragen vill jag nämna följande. Gällande läkarutbild- ningsavtal skall enligt en överenskommelse tillämpas under år 1982. ] skrivelse till regeringen i december 1981 har statens förhandlingsnämnd anmält att parterna är överens om att ta upp frågan om det nuvarande systemet med investeringsersättning kan omvandlas till ett mer generellt utformat system och att utredningsarbetet härom skall drivas med sikte på en ändring den 1 januari 1983.

Jag har i dessa frågor samrått med statsrådet Ahrland och chefen för kommundepanementet.

Konstnärligt utvecklingsarbcte

Jag erinrar om vad jag har anfört under avsnittet Allmänna forsknings- frågor, Några begrepp rörande forskning och utveckling.

Andrénska kommittén lägger bl. a. fram vissa förslag rörande konstnär- ligt utvecklingsarbete. Dessa innebär bl. a. följande.

Begreppet "konstnärligt utvecklingsarbete” bör omprövas och eventu- ellt ersättas med benämningen "forskning och utvecklingsarbcte inom de konstnärliga högskoleutbildningarna" (FoUK). Förutsättningar och vill- kor för FoUK bör utvecklas inifrån verksamheten själv. innan krav ställs på en formalisering. Medel för FoUK bör specialdestineras, dels under särskilt anslag till de konstnärliga högskoleutbildningarna. dels såsom pro- jektmedel som t.v. fördelas av ett speciellt organ (FRN). Samarbete inom FoUK mellan de konstnärliga utbildningarna och andra institutioner inom eller utom högskolan bör uppmuntras. Kompetens genom FoUK vid till- sättning av lärartjänster skall bedömas som en merit bland andra men inte specificeras innan verksamheten funnit sin form.

Remissopinionen är splittrad vad gäller kommitténs förslag om FoU inom de konstnärliga högskoleutbildningarna. Benämningen FoUK möter åtskilliga invändningar liksom förslaget att ge FRN en särskild forsknings- stödjande roll. UHÄ menar sammanfattningsvis att förslaget om FoUK måste bedömas i ett sammanhang där konsekvenserna för högskolans samlade forskningsorganisation ges en mer allsidig belysning. UHÄ till- styrker att medel för konstnärligt utvecklingsarbete specialdestineras och anvisas under ett nytt anslag.

Prop. 1981/82: 106 120

Som jag har anfört i de två senaste årens budgetpropositioner är det min uppfattning att det konstnärliga utvecklingsarbctet tjänar samma syfte inom det konstnärliga området som forskningen inom huvuddelen av hög- skolan. Jag har också framhållit att det är angeläget att det konstnärliga utvecklingsarbctets självständiga ställning markeras. Jag delar dock flerta- let remissinstansers uppfattning att någon ändring av benämningen konst- närligt utvecklingsarbcte inte erfordras.

Medel för konstnärligt utvecklingsarbcte anvisas i dag under ett reserva- tionsanslag till forskningsanknytning av grundläggande högskoleutbildning samt konstnärligt utvecklingsarbete.

Som jag har anfört i årets budgetproposition ges enligt min bedömning de bästa förutsättningarna för att åstadkomma en smidig och flexibel användning av tillgängliga resurser genom att medlen för konstnärligt utvecklingsarbete i likhet med f.n. anvisas tillsammans med medel för forskningsanknytning under ett anslag disponerat av regionstyrelserna.

Det är enligt min mening inte lämpligt att FRN, som har föreslagits av kommittén, tilldelas en forskningsrådsroll med avseende på det konstnär- liga utvecklingsarbetet. Medel för forskningsprojekt av intresse för de konstnärliga högskoleutbildningarna kan givetvis sökas hos berörda forsk- ningsråd.

Jag utgår från att berörda myndigheter och organ arbetar för att stimule- ra samarbetet mellan de berörda utbildningarna och institutioner inom eller utom högskolan.

Kommitténs förslag rörande tillgodoräknande av konstnärligt utveck- lingsarbete vid tillsättande av lärartjänster bör prövas i samband med beredningen av lärartjänstutredningens förslag.

Forskarutbildning Forskarutbildningens mål

En väl fungerande- och kvalitativt högstående forskarutbildning är ange- lägen både för högskolan och för samhället i övrigt. Forskarutbildningen skall bl.a. svara för nyrekryteringen till tjänster för forskning och utbild- ning inom högskolan. Att forskarutbildningen är bra är därigenom en förutsättning för hög standard också på övriga verksamheter inom högsko- lan. Forskarutbildad personal behövs och kan göra insatser också inom övriga sektorer i samhället. En betydande del av den svenska forskningen utförs i form av avhandlingsarbete. Det är då givetvis viktigt att doktoran- derna har möjlighet att utföra ett självständigt arbete av sådan kvalitet att det för forskningen framåt.

Andrénska kommittén sammanfattar detta i de mål som bör gälla för forskarutbildningen: — Forskarutbildningen skall tillgodose individens önskemål om fördjupade ämneskunskaper och insikter i vetenskaplig verksamhet. —Forskarutbildningen skall tillgodose samhällets behov av kvalificerad

Prop. 1981/82: 106 121

arbetskraft i form av välutbildade forskare med djupa och breda kunskaper och metodologisk säkerhet. — Den under utbildningen producerade forskningen skall bidra till den inomvetenskapliga utvecklingen av det valda forskningsområdet. — Forskarutbildningen skall stimulera till internationella vetenskapliga kontakter.

Endast ett mindre antal remissinstanser berör forskarutbildningens mål i sina yttranden. De instämmer då i de av kommittén uttryckta målen.

Jag vill med anledning av vad kommittén anfört erinra om vad som anges i högskolelagen (1977: 218) och högskoleförordnigen (1977: 263) i fråga om de mål som skall gälla dels generellt för utbildningen inom högskolan. dels särskilt för forskarutbildningen. De av kommittén angivna målen överens- stämmeri huvudsak med dessa. Kommittén har heller inte föreslagit några förändringar i nu gällande bestämmelser.

Vissa frågor rörande grundläggande högskoleutbildning

Innan jag går in på de förslag som direkt berör forskarutbildningen vill jag ta upp de förslag till åtgärder inom grundutbildningens område som den Andrénska kommittén bedömt vara av betydelse för forskarutbildningen. Kommittén lägger fram vissa förslag rörande antagning till grundutbild- ning. olika insatser inom grundutbildningen samt forskningsanknytning.

I fråga om antagning till grundutbildning föreslår kommittén att antag- ningSSystemet fortlöpande utvärderas och att på sikt minst 50 procent av platserna på högskolans utbildningslinjer reserveras för studerande som kommer direkt från gymnasieskolan. Vidare föreslår kommittén att sättet att beräkna betygsmedelvärde från gymnasieskolan förändras så att varje veckotimme för ett ämne ges lika vikt. Slutligen anser kommittén att UHÄ bör ges i uppdrag att se över de särskilda behörighetskraven för de all- männa utbildningslinjerna.

Kommitténs förslag om ökad "direktövergång" till högskolan kommen- teras endast av ett mindre antal av remissinstanserna utanför högskolan. Några. bl. a. SACO/SR. tillstyrker förslaget. Andra. bl. a. LO och TCO, är emot det. Många organ inom högskolan stöder förslaget. UHÄ anser att denna fråga bör behandlas i samband med den förändrade anknytning mellan gymnasieskola och högskola som ett ställningstagande till gymna- sieutredningens förslag kan leda till. En höjning av procentsatsen måste vidare enligt UHÄ prövas med hänsyn också till andra centrala mål för högskolan.

Förutsättningarna för en god rekrytering till forskarutbildning och för en forskarutbildning av hög kvalitet skapas i hög grad genom åtgärder inom den grundläggande högskoleutbildningens område. Sådana åtgärder påver- kar bl. a. urvalet av individer som är behöriga för forskarutbildning, intres- set för forskning och forskarutbildning samt förkunskaperna och kun- skapSStandarden hos dem som kan komma att gå vidare till forskarutbild-

Prop. 1981/82: 106 122 ning. Den Andrénska kommittén har således i sina resonemang och förslag rörande den grundläggande högskoletttbildningen pekat på faktorer av stor betydelse för forskarutbildningen.

Den grundläggande högskoleutbildningen skall dock fylla många funk- tioner av vilka förberedelse för forskarutbildning är en. Grundutbildningcn skall också förbereda för arbete: inom ett stort antal yrken, ge fortbildning- och vidareutbildning och även möta individens intresse av allmänt kun- skapsinhämtande. De regler som gäller för grundutbildningen kan därför givetvis inte utformas endast med hänsyn till grundutbildningens uppgift att förbereda för forskarutbildning även om detta är en väsentlig faktor att ta hänsyn till.

Nu gällande regler för antagning till grundläggande högskoleutbildning infördes i samband med högskolereformen är 1977.

Jag delar kommitténs uppfattning att systemet för antagning till grund- läggande högskoleutbildning måste bli föremål för fortlöpande utvärdering. Det ligger inom ramen för UHÄ: s allmänna ansvar för att övervaka hög- skolan och dess funktionssätt att följa antagningen till högskoleutbildning- en och bedöma i vad mån det finns anledning att förändra reglerna för denna. Effekterna av högskolereformen inom olika områden —- däribland antagningen till högskoleutbildning — studeras också f. n. av uppföljnings- kommittén.

I fråga om "direktövergång” från gymnasieskolan till högskolan gällde till en början att 20 procent av kvotgmpperna I och 11. dvs. de kvotgrupper som förbehålls sökande med gymnasiebetyg. garanterades dem som sökte till högskoleutbildning enbart på grundval av betyg. Denna regel har seder- mera ändrats. Från den 1 juli 1982 gäller att minst en tredjedel av antag- ningsplatserna inom flertalet av högskolans allmänna utbildningslinjer skall vara förbehållna dem som söker till sådan utbildning senast tre år efter avslutad gymnasieutbildning. Urvalet för dessa antagningsplatser grundas på enbart betygspoärg. Direktövergången är dock för många utbildningslinjer i praktiken betydligt högre än de här angivna talen. Efter- som reglerna för direktövergång till högskolestudier så nyligen har ändrats bör erfarenheter av de nya reglerna inhämtas innan ytterligare förändringar diskuteras.

Kommitténs förslag till ändrade regler för beräkning av betygsmedel- värde från gymnasieskolan bedöms positivt av flera remissinstanser, bl. a. RRV. majoriteten av organen inom högskolan. NFR, SACO/SR. Veten— skapsakademien, Vitterhetsakademien och Ingenjörsvetenskapsakademi- en samt Landstingsförbundet. UHÄ hänvisar till att gymnasieutredningens betänkande bl. a. innehåller förslag om ett nytt betygssystem för gymnasie- skolan. Därmed ges nya förutsättningar att bedöma sambandet mellan gymnasieskola och högskola. Det är därför enligt UHÄ inte nu menings- fullt att diskutera kommitténs förslag i dessa delar. Hithörande frågor bör prövas i den ordning regering och riksdag bestämmer på grundval av gymnasieutredningens förslag.

Prop. 1981/82: 106 123

Även jag finner kommitténs förslag intressant. Vid nuvarande poängbe- räkning av gymnasiebetyg väger varje betyg lika tungt oavsett om ämnet i fråga upptar stort eller litet antal timmar i läroplanen. [ realiteten sker därigenom en viktning av betygen till förmån för små ämnen. Kommitténs förslag skulle medföra att de viktiga basämnena. t.ex. matematik och svenska. ges en större tyngd vid urval till högskoleutbildning. De långsik- tiga effekterna av en sådan förändring skulle sannolikt kunna bli gynnsam- ma för både forskning och teknik. En förändring av den vikt de olika ämnena ] gymnasieskolan har vid antagning till högskolan måste emellertid också ses i ett vidare perspektiv än högskolans. Gymnasieutredningen har hösten 1981 lagt fram sitt betänkande (SOU 1981: 96 En reformerad gym- nasieskola). I betänkandet behandlas bl.a. betygssättningen i gymnasie- skolan. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. Förslag om ändring- ar i värderingen/poängberäkningen av betyg från gymnasieskolan bör en- ligt min mening behandlas i samband med att ställning tas till gymnasieut- redningens förslag. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Tillander.

Enligt min mening kan det finnas skäl att överväga om inte de särskilda behörighetskraven i vissa fall bör skärpas. Ett särskilt uppdrag till UHÄ att se över dessa, något som kommittén har förordat, fordras inte enligt min mening. En sådan uppgift ligger inom ramen för UHÄ:s reguljära upp- gifter. Jag vill dock understryka angelägenheten av att en översyn kommer till stånd.

Andrénska kommittén har också lagt fram vissa förslag till insatser inom grundutbildningen.

Kommittén föreslår sålunda att UHÄ. inom främst humanistisk, sam- hällsvetenskaplig och matematisk-naturvetenskaplig fakultet, skall se över linjesystemet i syfte att åstadkomma koncentration till något eller några ämnen för varje linje. Ingen remissinstans har något att erinra mot kommit- téns förslag om ökat inslag av fördjupningsstudier. Förslaget tillstyrks uttryckligen av många remissorgan. bl.a. RRV. många organ inom hög- skolan. SCB. HSFR, Vetenskapsakademien, Vitterhetsakademien och In- genjörsvetenskapsakademien. UHÄ erinrar om att kommitténs förslag i regel kan förverkligas — och i varierande grad är förverkligade — genom beslut på lokal nivå. UHÄ som ansluter sig till kommitténs bedömningar erinrar också om att förutsättningarna skiftar påtagligt mellan olika utbild- ningssektorer och linjer.

Redan i prop. 1976/77: 59 om utbildning och forskning inom högskolan m.m. tog jag upp frågan om vidgade möjligheter till fördjupningsstudier. Jag förordade bl. a. inrättandet av samhällsvetarlinjen. i vilken studierna är så upplagda att minst en kurs skall omfatta 60 poäng. Riksdagen följde mitt förslag.

Jag återkom-till denna fråga i 1979 års forskningsproposition och fram- höll då värdet och angelägenheten av att fördjupningsstudier i ett eller flera ämnen mera allmänt kunde inrymmas i studierna inom de allmänna utbild-

Prop. 1981/82: 106 124

ningslinjerna. Arbetet härmed pågår som UHÄ framhåller för närvarande inom högskoleenheterna. Kommitténs betänkande och förslag visar. enligt min mening, än en gång på angelägenheten av att intensifiera arbetet med att organisera högskoleutbildningen på sådant sätt att omfattningen av fördjupningsstudier ökar. Jag utgår från att UHÄ och de lokala högskole- myndigheterna vidtar de åtgärder som fordras.

Kommittén föreslår också att studerande på ämneslärarlinjerna som efter tre års studier önskar gå vidare till forskarutbildning automatiskt skall få anstånd med det fjärde praktiskt-pedagogiskt inriktade året. Enligt min mening bör studierna inom en utbildningslinje så långt möjligt ses som en enhet. I de flesta fallen är det antagligen bäst om de studerande går igenom utbildningen i ett sammanhang. Jag är inte beredd att förorda en generell rätt för vissa studerande att göra studieuppehåll på minst fyra—fem år innan de fullföljer studierna inom de utbildningslinjer de har antagits till. De lokala högskolemyndigheterna har möjlighet att medge studerande att för kortare eller längre tid göra avbrott i pågående högskoleutbildning. Frågan om uppehåll i studierna — och längden av eventuella sådana stu- dieuppehåll — för studerande på ämneslärarlinjerna som vill gå igenom forskarutbildning bör här prövas från fall till fall.

Kommittén menar vidare att det bör öppnas en möjlighet för dem som har disputerat men som tidigare inte har följt ämneslärarlinje att komma in direkt på fjärde året i denna linje om de tidigare har klarat av de ämnesstu- dier som ryms inom de tre första åren. Särskilda platser bör, enligt kom- mittén. ställas till förfogande för denna kategori.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att ett stort antal extra platser, utöver de som ingår i 160-poängsutbildningen till ämneslärare. under ytter- ligare några år finns inrättade i avslutande praktiskt-pedagogisk utbildning om 40 poäng för sådana studerande som läst enligt äldre studieordning. tekniker. ekonomer m.fl. Det bör. enligt min mening. finnas möjlighet att inom ramen för dessa platser avsätta utrymme för den av kommittén angivna studerandekategorin. ! ett längre perspektiv kan det dock finnas anledning att återkomma till kommitténs förslag.

I Andrénska kommitténs betänkande redovisas också en rad förslag till åtgärder avseende innehållet i gmndutbildningen. Dessa förslag syftar alla till att stimulera intresset för forskarutbildning. Kommittén föreslår sålun- da att forskningsinformation, information om forskningsmetodik och om vetenskaplig debatt skall ingå som självklara delar i grundutbildningen och även anges i UHÄ:s utbildningsplaner. Vidare föreslås att professorer och övriga forskare skall fullgöra en del av sin undervisningsskyldighet på grundutbildningsnivå. Det föresÄ'iås också att en kursöversyn skall göras på lokal nivå med mål att underlätta de studerandes övergång till forskarstu- dier. Jag finner kommitténs förslag väl värda att prövas. Det gäller dock åtgärder som beslutas och vidtas av myndigheter och lokala organ inom högskolan, inte av regering och riksdag. Med hänsyn till att förslaget i regel

Prop. 1981/82: 106 125

tillstyrks av remissinstanserna utgår jag från att berörda instanser prövar kommitténs förslag i sitt fortsatta arbete.

Kommittén förordar att de individuella utbildningslinjerna ägnas ökat utrymme i högskolans informationsmaterial samt att ansökningar om indi- viduella linjer behandlas generöst av högskoleenheterna. Medel för indivi- duella utbildningslinjer anvisas under reservationsanslaget Lokala och in- dividuella utbildningslinjer och enstaka kurser. Möjligheterna att inrätta individuella utbildningslinjer bestäms av de resurser som regering och riksdag — och på grundval härav — regionsstyrelserna ställer till förfogan- de för detta ändamål samt av högskolestyrelsernas möjligheter att garante- ra de studerande att i en följd kunna gå igenom de enstaka kurser de valt för sina individuella linjer. Antalet studerande på individuella utbildnings- linjer är f. n. litet. För egen del vill jag dock framhålla att möjligheter att inrätta individuella linjer är en viktig del i högskolans studieorgansation även om den kvantitativt inte kan bli särskilt omfattande. Den ger ett individuellt utrymme för att foga samman nya kombinationer av kurser i en sammanhållen studiegång. En sådan planering av studierna kan ofta vara att föredra framför ett mera planlöst val av enstaka kurser. Jag utgår därför från att högskolemyndigheterna trots de svårigheter av administrativt slag som kan finnas bereder utrymme för individuella linjer i något ökad omfatt- ning.

Andrénska kommittén föreslår att självständigt arbete om minst 10 po- äng/2,5 månaders arbete på heltid skall inrymmas i varje grundutbildning. även om detta i vissa fall skulle leda till en förlängd utbildningsgång. Flera remissinstanser. däribland Sveriges lantbruksuniversitet. NFR, arbetar- skyddsstyrelsen och SFS, stöder förslaget. Kommitténs förslag i detta avseende ligger väl i linje med önskemålen att i ökad utsträckning låta fördjupningsstudier ingå i de allmänna utbildningslinjerna. Det bör ses som angeläget med ett ökat inslag av självständigt arbete inom den grundläg- gande högskoleutbildningen." Ett självständigt arbete av något slag ingår i regel i fördjupningsstudierna och en strävan bör vara att detta blir allmänt förekommande i detta slags studier. När så är lämpligt och möjligt bör givetvis självständiga arbetsuppgifter av varierande omfattning ingå i ut- bildningen också på andra nivåer än inom fördjupningskurserna. Jag vill emellertid inte förorda ett generellt krav på självständigt arbete av en viss omfattning för alla utbildningslinjer. [ den nya högskolan finns ett stort antal utbildningslinjer av skiftande karaktär och omfattning. Inom kortare utbildningslinjer skulle ett självständigt arbete av den omfattning kommit- tén förordar ta en mycket stor andel av studietiden i anspråk. Andra utbildningar åter kan ha en sådan uppläggning — t.ex. genom att de innehåller ett mycket stort antal ämnen — att krav på självständigt arbete av denna omfattning skulle medföra en stark slagsida åt någon del av utbildningen på andra delars bekostnad. Något generellt löfte kan givetvis inte ges om förlängning av utbildningstiden i de fall krav ställs på självstän-

Prop. 1981/82: 106 126

dig arbetsuppgift av viss omfattning. Frågan om utbildningstidens längd måste liksom hittills prövas från fall till fall.

Enligt Andrénska kommittén bör vid lokalplanering lokaler för forsk- ning. forskarutbildning och grundutbildning inom ett ämnesområde pla- ceras i omedelbar anslutning till varandra. Kommittén anser att direktiv om detta bör utfärdas till byggnadsstyrelsen som riktlinjer för arbetet inom högskolan.

Sedan högskolereformen år 1977 har lokala organ stora befogenheter när det gäller att besluta om organisationen och uppläggningen av den egna verksamheten. Så ankommer det t. ex. på högskolestyrelserna att besluta om indelningen i institutioner och därigenom om vilka verksamheter som skall bedrivas i anslutning till varandra. I denna beslutanderätt ligger också att besluta om de organisatoriska formerna för samordning mellan forsk- ning och utbildning inom t.ex. ett ämne. dvs. bland annat att besluta om dessa verksamheter skall vara organiserade i en eller flera institutioner. Högskolestyrelsen har också ansvaret för att befintliga lokaler används på bästa sätt. Den konkreta planeringen för nytillkommande lokaler sker också på lokal nivå. Motivet för den omfattande decentraliseringen av beslutsfattandet inom högskolan är självfallet att beslut bör fattas av den som har de bästa förutsättningarna att bedöma olika frågor. Frågorna om planering och utnyttjande av lol-'.aler samt om den närmare uppläggningen av verksamheten är enligt min mening sådana frågor som bäst bedöms och beslutas på lokal nivå inom högskolan. Eftersom förutsättningarna för beslut i dessa frågor med nödvändighet måste skifta mycket från fall till fall är det heller inte lämpligt att utforma några centrala riktlinjer för behand- lingen av dem. Jag utgår från att såväl de lokala högskolemyndigheterna som byggnadsstyrelsen strävar efter att när förutsättningar finns lokalmäs- sigt samordna forskning och utbildning som hör samman.

Andrénska kommittén för också fram vissa förslag med syfte att förbätt- ra den grundläggande högskoleutbildningens forskningsanknytning. Kom- mittén har här dels vissa förslag rörande lärartjänsterna inom högskolan, dels förslag rörande överbryggandc kurser. I fråga om lärarna inom hög- skolan föreslår kommittén följande: Samtliga lärare inom högskolan bör ges en administrativ anknytning till närmast berörd institution med fasta forskningsresurser. Forskare bör stimuleras att medverka i läromedelspro- duktion. vilket kan ske genom att sådan produktion ges ökat meritvärde vid tillsättning av docent- och forskarassistenttjänster. Ytterligare 8 milj. kr. bör årligen under en tioårsperiod avsättas till universitetslektorers och vissa lektorers forskning. Andrénska kommitténs förslag rörande reg- lerna och villkoren för vissa tjänster inom högskolan bör behandlas i samband med beredningen av lärartjänstutredningens förslag. 1 1979 års forskningsproposition föreslog jag att särskilda medel skulle anvisas för överbryggande kurser. Syftet med dessa kurser är framför allt att underlät- ta för dem. som genom grundläggande högskoleutbildning på de linjer som

Prop. 1981/82:106 127

tillfördes högskolan genom högskolereformen, t. ex. sjuksköterskeutbild- ning och förskollärarutbildning, har fått allmän behörighet för forskarut- bildning, att erhålla särskild behörighet för denna i visst ämne. Andrénska kommittén föreslår att årligen ytterligare 2 milj. kr. anvisas för att utveckla och genomföra överbryggandc kurser med ämnesfördjupning och oriente- ring om forskningsmetodik. I årets budgetproposition har jag föreslagit att för budgetåret 1982/83 2 085 000 kr. anvisas för att utveckla och genomföra överbryggandc kurser. Behovet av resurser för sådana kurser bör liksom hittills prövas i det årliga budgetarbetet.

Behörighet för forskarutbildning

Jag går nu över till att behandla frågor om behörighet till forskarutbild- ning. Nu gällande regler för behörighet till forskarutbildning fastställdes genom beslut av regering och riksdag år 1979. Liksom tidigare för den grundläggande högskoleutbildningen infördes ett system med allmän och särskild behörighet för tillträde till forskarutbildningen. De nya reglerna, som tillämpas sedan den 1 juli 1980. innebär i huvudsak följande. För allmän behörighet till forskarutbildning fordras linjestudier inom högsko- lan om minst 80 poäng. Kraven för särskild behörighet anges i studieplanen för forskarutbildningen i varje ämne. Dessa studieplaner utformas och fastställs lokalt efter vissa centrala riktlinjer.

UHÄ har på regeringens uppdrag lämnat en redovisning av erfarenheter av de nya behörighetsreglerna för forskarutbildning. Det är givetvis. som UHÄ också framhåller. ännu för tidigt att dra några mera långtgående slutsatser beträffande effekterna av de nya behörighetsreglerna. UHÄ konstaterar dock sammanfattningsvis att i de fall det redan varit möjligt att inom forskarutbildningen skaffa sig reella erfarenheter av studerande som vunnit tillträde med stöd av de nya behörighetsreglerna —— det gäller fram- för allt de medicinska fakulteterna — har dessa erfarenheter varit övervä- gande positiva. Enligt UHÄ bör de problem som har visat sig vara förena- de med de nya bestämmelserna — framför allt sådana som hänger ihop med bristande förkunskaper hos de studerande — kunna bemästras i takt med att forskningsförberedande moment införs i grundutbildningar som hittills saknat sådana inslag eller att överbryggandc kurser och andra liknande kurser alltmer tillkommer som ett komplement för att göra studerande från kortare grundutbildningar skickade att påbörja en forskarutbildning som ligger i linje med deras utbildning och intresseområden.

Andrénska kommittén föreslår att reglerna för behörighet till forskarut- bildning ändras. Enligt kommittén bör allmän behörighet till forskarut— bildning uppnås genom studier på allmän eller lokal utbildningslinje om minst 80 poäng eller genom studier på individuell linje eller inom enstaka kurser om minst 120 poäng. Vidare anser kommittén att för allmän behö- righet till forskarutbildning inom humanistisk. samhällsvetenskaplig och matematisk-naturvctenskaplig fakultet skall krävas minst 60 poäng i för

Prop. 1981/82: 106 . 128

forskarstudierna relevant ämne eller ämnesgrupp. För övriga fakulteter bör. enligt kommitténs mening. eventuella krav om ytterligare fördjupning jämfört med dagens situation anges inom ramen för de särskilda behörig- hetsvillkoren. Kommitténs förslag till ändring i behörighetskraven till- styrks av bl.a. STU, NFR. SACO/SR och SFS. Remissopinionen inom högskolan är blandad. UHÄ framhåller att man måste beakta de variatio- ner som faktiskt förekommer i fråga om den grundläggande utbildningens uppläggning mellan olika delar av högskolan. Dessa variationer talar mot att i reglerna för allmän behörighet för forskarutbildning föra in krav på förkunskaper som inte är relevanta för all forskarutbildning. UHÄ anför också att genom de riktlinjer ämbetet har meddelat för fastställande av den särskilda behörigheten kommitténs förslag i sak är tillgodosedda.

Jag delar i princip kommitténs uppfattning att fördjupningsstudier på grundutbildningsnivå är en viktig förutsättning för en fortsatt effektiv forskarutbildning.

Jag vill i detta sammanhang erinra om att UHÄ har gett riktlinjer för lokala föreskrifter om särskild behörighet och urval i fråga om tillträde till forskarutbildning. I dessa riktlinjer framhåller UHÄ när det gäller särskild behörighet beträffande olika grupper av studerande att samma krav på t. ex. 60 poäng som hittills har uppställts i ett för forskarutbildningsämnct relevant område inom grundutbildningen bör kunna uppställas även i fort- sättningen. t.ex. för huvuddelen av de studerande inom de matematisk- naturvetenskapliga, humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnesområ- dena för studier i närmast motsvarande forskarutbildningsämnen. Jag ut- går från att de lokala högskolemyndigheterna tillser att så sker.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till att de nuvarande reglerna för behörighet till forskarutbildning, innebärande ett system med allmän och särskild behörighet, har varit i kraft mindre än två år är jag är inte nu beredd att med anledning av kommitténs förslag föreslå några ändringar i reglerna för allmän och särskild behörighet för tillträde till forskarutbild- ning. Jag utgår från att UHÄ även i fortsättningen kommer att följa tillämp- ningen av behörighetsreglerna och deras effekter på rekryteringen till forskarutbildningen.

UHÄ har i en skrivelse i november 1980 föreslagit att bestämmelserna för antagning till högskoletttbildning ändras så att det av en sökande till forskarutbildning krävs att han eller hon utöver att uppfylla kraven för allmän och särskild behörighet också "bedöms äga sådan förmåga som behövs för att gå igenom berörd utbildning". UHÄ:s förslag har remitte- rats till berörda organ inom högskolan. Det helt övervägande flertalet var positiva till UHÄ:s förslag. '

Behörighet att antas till forskarutbildning har var och en som uppfyller uttryckta minimikrav. Däremot ställs, varken för närvarande eller enligt de regler som gällde före år 1980, några krav på att de kunskaper som ligger till grund för behörigheten skall ha förvärvats på ett mera kvalificerat sätt.

Prop. 1981/82: 106 129

t. ex. genom att kunskaperna skall vara väl vitsordade. eller på att den som söker till forskarutbildning skall ha visat sig vara lämplig för sådan utbild- ning. Det finns idag inte — och har inte heller funnits tidigare — några möjligheter för en antagningsmyndighet att från forskarutbildning ute- stänga personer som uppfyller stadgade minimifordringar men som kan bedömas sakna förmåga att på ett tillfredsställande sätt genomföra en forskarutbildning. Begränsningar i antagningen till forskarutbildning får endast tillgripas när beslut därom kan grundas på bristande tillgång på handledarresurser. Om det inte finns grund för sådan antagningsbegräns- ning kan formellt behöriga sökande få tillträde till forskarutbildning även om de under sina föregående studier klart har dokumenterat bristande förutsättningar att avlägga doktorsexamen. Enligt min mening är det olyckligt både ur den enskildes och samhällets synpunkt om personer utan reella förutsättningar för att fullfölja utbildningen antas till forskarutbild- ning. Ett studiemisslyckande efter en lång och dyrbar utbildning kan vara en tragedi för den som drabbas. För samhället är det angeläget att de begränsade resurserna för forskarutbildning används där prognoserna för framgångsrika studier är så goda som möjligt. Risken för maktmissbruk från dem som skall bedöma lämpligheten för forskarutbildning har framhål- lits i några av remissyttrandena över UHÄ:s förslag. Att sådana risker finns går knappast att förneka. i synnerhet som beslut av detta slag kräver en sådan direkt kännedom om de berörda individerna och deras studiesi— tuation att det inte är meningsfullt att låta överordnade organ pröva besluv ten. l forskarutbildningens natur ligger dock att det knappast går att undvika att lärares/handledares personliga omdömen om de studerande kan komma att få stor betydelse. Det gäller förvisso redan idag. Detta är givetvis på både gott och ont. Det möjliggör ofta en utbildning som i hög grad tar tillvara den enskilde doktorandens utvecklingsmöjligheter och det kan ge en mer nyansrik bedömning än mer formaliserade bedömningsför- faranden. Samtidigt kan naturligtvis en studerande känna sig mer eller mindre utlämnad till sin lärare. Det vore dock knappast möjligt att bygga upp en forskarutbildning utan att förlita sig på de berörda lärarnas vilja och förmåga att handla objektivt och rättvist. Detta gällerju också den för den studerande viktiga examinationen.

Jag är således medveten om att vissa risker kan vara förknippade med att låta institutionen och dess handledare svara för en lämplighetsbedöm- ning av dem som söker till forskarutbildning. Dessa risker bör dock bedö- mas som små. [ gengäld skulle. som jag tidigare har redovisat. flera fördelar vinnas genom att en lämplighetsbedömning infördes för antagning till forskarutbildning. Reglerna för behörighet till forskarutbildning bör därför. enligt min mening, ändras i enlighet med UHÄ:s förslag. Jag utgår från att UHÄ med uppmärksamhet följer utvecklingen.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vadjag har förordat om lämplighetsbedömning för antagning till forskarutbildning.

9 Riksdagen 1981/82. ] mm!. Nr 106

Prop. 1981/82: 106 130

Dimensionering av forskarutbildning

I den översikt som har fogats som bilaga I till protokollet i detta ärende har jag redovisat vissa statistiska uppgifter om forskarutbild- ningen och de forskarstuderande. Beslut om forskarutbildning- en förutsätter tillförlitligt underlag bl.a. i form av olika kvantitativa upp- gifter om de forskarstuderande. SCB har föreslagit att det uppdras åt SCB att i nära samarbete med UHÄ göra en analys av behovet av forskarutbild- ningsstatistik och att detta arbete även skall omfatta en kartläggning av de administrativa rutiner vid högskoleenheterna som har med rapporteringen för forskarutbildningsstatistiken att göra. SCB beräknar kostnaderna för behovsinventeringen till 125 000 kr. Vidare bör det enligt SCB redan nu övervägas att förändra forskarutbildningsstatistiken med avseende på rap- porteringen av aktivitetsgrad, då denna — enligt SCB — i nuvarande form synes vara otillförlitlig.

Det är givetvis angeläget att insamlandet och bearbetningen av statis- tiska uppgifter om de forskarstuderande så långt möjligt svarar mot de behov som olika avnämare har av sådana uppgifter. Jag kommer i det följande att beräkna medel för en behovsanalys av det slag som SCB har förordat och kommer i annat sammanhang efter samråd med chefen för budget- och ekonomidepartementet att föreslå regeringen att uppdra åt SCB att i samråd med UHÄ svara för en sådan analys. Det ankommer inte på regering och riksdag att besluta om den närmare utformningen av statistiken. Jag utgår från att SCB efter samråd med bl. a. UHÄ vidtar de eventuella förändringar i nuvarande statistik — t.ex. med avseende på rapporteringen av aktivitetsgrad — som kan vara lämpliga.

Frågan om forskarutbildningens dimensionering aktualise- rades ursprungligen av ökningen av antalet forskarstuderande under 1960- talet: från ca 3000 till ca 12000 personer. Forskarutbildningsutredningen (FUN) fick främst mot bakgrund av denna utveckling i uppdrag att utarbe- ta ett förslag till ett system för en total dimensionering av utbildningen efter grundexamen vid universitet och högskolor.

] FUN:s betänkande (SOU '|977:63) Fortsatt högskoleutbildning före- slogs att man skulle fastställa dels en miniminivå för examinationen från forskarutbildningen som motsvarade vad som krävs för att återbesätta tjänster samt nybesätta tjänster som kan komma att inrättas genom tillväxt av högskolesektorn, gymnasieskolan och den disciplinbaserade FoU-verk— samheten. dels en maximinivå som skulle definieras med utgångspunkt i lokala bedömningar av den maximala utbildningskapaciteten inom varje ämne och fakultet/sektion. Inom den ram som gavs av minimi- och maxi- minivåerna skulle forskarutbildningens omfattning bestämmas lokalt.

I prop. 1978/79: 119 om vissa frågor rörande forskning och forskarut- bildning konstaterades att åtskilliga remissinstanser hade avvisat eller ställt sig tveksamma till FUN:s förslag om minimi- och maximinivåer för forskarutbildningen. I propositionen pekades på åtskilliga problem vid

Prop. 1981/82:106 131

prognoser av behoven av forskarutbildade, bl. a. att det är svårt att över- sätta ett sektorsbcstämt behov av arbetskraft till ett disciplinindelat utbild- ningssystem, att forskarutbildningen inte har samma klara mål på arbets- marknaden i form av yrkesfunktioner som den grundläggande högskoleut- bildningen. att det mer allmänt är svårt att ställa prognoser beträffande högskoleutbildningar —- här anförs erfarenheter av problemen beträffande dimensioneringen av den förhållandevis mycket väl avgränsade lärarut- bildningen — samt att minimi— och maximinivåcr skall beräknas för hela landet för olika ämnen av mycket skiftande storlek och dessutom fördelas på de orter där forskarutbildning inom olika ämnen sker.

I propositionen konstaterades dock att det från både individernas och samhällets synpunkt är viktigt att undvika felsatsningar inom de långa och dyrbara utbildningar det här är fråga om. Regeringen gav därför sedermera UHÄ i uppdrag att belysa möjligheterna att genom olika modeller förbättra planeringen av forskarutbildningens dimensionering.

UHÄ:s arbete med detta uppdrag är ännu inte avslutat. UHÄ har dock i en rapport till regeringen om forskarutbildningens dimensionering lagt fram följande förslag. Dimensioneringen av forskarutbildningen bör göras i samband med forskningsplaneringen och dimensioneringen av resurserna för forskning. UHÄ bör ansvara för en fortlöpande bevakning av tillgång och efterfrågan på forskarutbildade på riksnivå och aktualisera dimensio- neringsförändringar när tendenser till överskott eller brist på forskarutbil- dade kan iakttas. De lokala högskolemyndigheterna bör med utgångspunkt i årliga anvisningar från UHÄ planera för eventuella förändringar i forskar- utbildningens dimensionering. Såväl de lokala högskolemyndigheterna som UHÄ bör i de årliga anslagsframställningarna redovisa behov av åtgärder i fråga om forskarutbildningens dimensionering. Vidare föreslår UHÄ att försöksverksamhet med särskilt stöd till forskarutbildning för sektorsorganens behov påbörjas i anslutning till projektfmansierad forsk— ning inom högskolan.

Flertalet remissinstanser ansluter sig i stort till de synpunkter och för- slag som förs fram i UHÄ:s rapport angående forskarutbildningens dimen- sionering. Remissinstanserna delar också UHÄ:s uppfattning att det för närvarande inte är meningsfullt att försöka utforma modeller för dimensio- nering av forskarutbildningen som innebär att man fastlägger antagningstal eller intervall för antagningen till forskarutbildning i varje enskilt ämne eller grupper av ämnen. UHÄ:s huvudförslag att dimensioneringen av forskarutbildningen i stället skall göras i samband med forskningsplane- ringen och dimensioneringen av resurserna för forskning tillstyrks. Ett fåtal remissinstanser anser att UHÄ:s förslag är otillräckligt. Dessa pekar framför allt på att behovet av forskarutbildad personal inom näringsliv, förvaltning och andra delar av samhället gör det svårt att bedöma dimen- sioneringen av forskarutbildningen enbart i samband med forskningsplan- eringen. Flertalet remissinstanser instämmer i förslaget att UHÄ skall ha

Prop. 1981/82: 106 ' l32

ansvar för fortlöpande bevakning av tillgång och efterfrågan på forskarut- bildade. UHÄzs förslag rörande de lokala högskoleorganens uppgifter i samband med dimensioneringen av forskarutbildningen tas upp endast i ett mindre antal yttranden och möter i regel inga invändningar. Den av UHÄ föreslagna försöksverksamheten med särskilt stöd för forskarutbildning i anslutning till projektfinansierad forskning tillstyrks av bl.a. många organ inom högskolan, medan några av de sektoriella FoU-organen är tvek- samma. _

Att bestämma miniminivåer för dimensioneringen av forskarutbildning- en är knappast realistiskt under nuvarande förhållanden. Den höga fre- kvensen studieavbrott och de långa studietiderna i forskarutbildningen gör att det inte ter sig meningsfullt att försöka reglera examinationen genom att precisera vilket antal studerande som bör antas till utbildningen varje läsår. Miniminivåer för forskarutbildningens dimensionering förutsätter vidare ett prognosarbete som skulle bli mycket komplicerat och osäkert med hänsyn till att det här är fråga om ett stort antal specialiserade utbildningar och ett relativt. litet antal tjänster som är aktuella för varje sådan utbildning. Inte heller är det, enligt min mening, rimligt att ange andra maximinivåer för antagning till forskarutbildning än de som ges av det nuvarande systemet med "resursspärrar", dvs. begränsningar i antag- ningen till forskarutbildningen med hänsyn till tillgängliga handledningsre- surser.

Jag delar således UHÄ:s uppfattning att det inte är möjligt att införa ett dimensioneringssystem för forskarutbildningen som innebär att antagningstal preciseras för varje ämne eller grupp av ämnen och högsko- leenhet. Samtidigt behövs det enligt min uppfattning bättre överblick och bevakning av situationen när det gäller forskarutbildningen såväl på natio- nell nivå som lokalt. En viktig utgångspunkt är härvid forskningsplanerin- gen inom och utanför högskolan. Givetvis måste också så långt möjligt arbetsmarknaden för forskarutbildade utanför FoU-området beaktas. Hän- syn måste också tas till att forskarutbildningen och forskningen - om de skall kunna vidmakthållas på en godtagbar nivå — måste ha en viss minsta omfattning och kontinuitet. Jag delar UHÄ:s uppfattning att det centrala bevakningsansvaret bör åvila ämbetet, som då har att fortlöpande följa utbudet av examinerade från forskarutbildningen och arbetsmarknadssi- tuationen för forskarutbildade samt notera och analysera förändringar. Aktuella uppgifter om examinationen av forskarutbildade och framskriv- ningar av den förväntade examinationen utifrån de senaste årens tillström- ning till utbildningen bör därvid relateras till bedömningar av arbetsmark- nadssituationen. Dessa bör gälla såväl den förväntade åldersavgången bland olika kategorier av forskarutbildade som deras rörlighet mellan olika befattningstyper på den svenska arbetsmarknaden och flyttning ur landet resp. inflyttning. ,

De tendenser till minskningar eller ökningar av den forskarutbildade

Prop. 1981/82:106 133

arbetskraften som kan iakttas vid denna bevakning har UHÄ att redovisa till de lokala högskolemyndigheterna i anvisningarna för de årliga anslags- framställningarna. och de blir därmed utgångspunkter för den lokala plane- ringen av forskarutbildningen.

Som grund för en sådan planering är det vidare angeläget att man såväl på central som lokal nivå inom högskolan söker öka kunskapen om vilka faktorer som påverkar rekryteringen till forskarutbildningen och genom- strömningen i denna samt om vilka funktioner forskarutbildningen fyller för individ och samhälle.

Genom de former för långsiktig forskningsplanering som jag tidigare har förordat bör UHÄ i samverkan med de sektoriella FoU-finansierade orga- nen få underlag för prognoser över behovet av forskarutbildade inom olika områden. Det får i detta sammanhang heller inte glömmas bort att det ur många synpunkter är önskvärt att man så långt möjligt söker tillgodose enskildas efterfrågan på forskarutbildning.

Inom stora delar av forskarutbildningen behövs åtgärder för att förbättra utbildningens effektivitet. En förbättrad studiefinansiering inom forskarut- bildningen är här en angelägen åtgärd. Jag återkommer i det följande till denna fråga. Även andra åtgärder som jag tar upp i det följande ger förbättrade betingelser för forskarutbildningen.

Den av UHÄ föreslagna försöksverksamheten med särskilt stöd för forskarutbildning i anslutning till projektfinansierad forskning bör. enligt min mening, genomföras. Det är dock knappast rimligt att alla projekt och finansiärer omfattas av försöksverksamheten. Denna bör främst gälla pro- jekt Som finansieras av större sektoriella FoU-organ. Det förefaller vidare mindre lämpligt att ange en fast andel av projektkostnaderna som skulle användas för stöd till forskarutbildning. Omfattningen bör preciseras efter diskussioner med de berörda myndigheterna. Jag kommer i det följande att föreslå en ny typ av tjänst för studiefinansiering inom forskarutbildning. Tjänster av detta slag bör kunna inrättas bl.a. med medel som anvisas av sektoriella FoU-organ. De bör således också kunna användas inom den här aktuella försöksverksamheten.

Jag räknar med att UHÄ:s arbete med dimensioneringsfrågorna fortgår med beaktande av vad jag här har anfört.

Andrénska kommittén har redovisat vissa förslag rörande rekryte- ring och urval till forskarutbildning. Kommittén föreslår således att informationsmaterial om forskarutbildningens uppläggning. innehåll m.m. bör tas fram av varje institution med sådan utbildning. Vidare förordar kommittén att en granskningsgrupp på varje institution skall ta fram be- slutsunderlag till institutionsstyrelsen för antagning av forskarstuderande. De åtgärder kommittén här förordar ligger inom de lokala högskolemyn- digheternas kompetensområde. Jag utgår från att berörda myndigheter och organ beaktar kommitténs uppslag i sitt fortsatta arbete.

Prop. 1981/82: 106 134

Forskarrekrytering ur jämställclhetssynvinkel

Andrénska kommittén för också fram vissa förslag i syfte att minska den könsmässiga snedrekryteringen till forskarutbildning. Kommittén har gjort en kartläggning av den könsmässiga snedrekryteringen inom den högre utbildningen och sökt analysera orsakerna till att endast var fjärde forskar- studerande är kvinna, medan 50 procent av de studerande inom grundut- bildningen är kvinnor.

Utifrån sin analys av orsakerna till dessa förhållanden har kommittén föreslagit följande åtgärder: -— Alla inslag i grundutbildningen som kan bidra till att öka en jämnare könsmässig och social rekrytering till forskarutbildning bör uppmuntras. Som exempel anges att man bör belysa vilken forskning av kvinnor, om kvinnor eller ur kvinnliga aspekter som bedrivs inom ett område. -— Information inom grundutbildningen om forskning och forskarutbildning bör ges en sådan utformning att den särskilt stimulerar kvinnor att gå vidare till forskarutbildning.

—— Konsekvenserna av en könsmässig kvotering av utbildningsplatser och utbildningsbidrag/doktorandtjänster till forskarutbildning bör förutsätt- ningslöst utredas.

Relativt få remissinstanser har kommenterat förslagen. De är UHÄ. vissa högskolemyndigheter. personalorganisationerna, jämställdhetskom- mittén. arbetarskyddsstyrelsen. statens livsmedelsverk. riksrevisionsver- ket. SFS och företrädare för de kvinnliga forskarna själva.

Det är enligt min mening ett starkt samhälleligt intresse att öka jäm- ställdheten också inom forskningen och forskarkarriären. För detta fordras att en helhetssyn anläggs påjämställdhetssträvandena inom utbildning och forskning. Det finns därvid enligt min uppfattning anledning att ta fasta på mycket av vad de kvinnliga forskarna själva föreslår för att minska sned- rekryteringen till forskning och "forskarutbildning. Jag instämmer i kommit- téns bedömning att informationen inom grundutbildningen om forskning och forskarutbildning bör utformas så att den särskilt stimulerar kvinnor att gå vidare till forskarutbildning. Jag utgår från att UHÄ och högskoleen— heterna kommcr att uppmärksamma detta vid utformningen av informa- tionsmaterial m.m.

UHÄ har inom ramen för sitt: reformeringsuppföljningsprogram redovi- sat en kartläggning av jämställdheten inom högre utbildning (U HÄ-rapport 1981 : 20. Ekhammar och Löfgren: Kvinnor och män i högre utbildning och forskning, Stockholm 1981). Kommittén grundar sin analys och sina för- slag på uppgifter ur denna rapport. Jag anser att det är angeläget. att bredda och fördjupa analysen av de faktorer som leder till att kvinnor i så ringa omfattning väljer att utbilda sig till forskare. Av rapporten framgår till exempel ganska klart att kvinnor i betydligt mindre utsträckning söker sig till sådan högskoleutbildning som har anknytning till fasta forskningsre- surser än till utbildning som saknar sådan t. ex. lärarutbildning och kortare

Prop. 1981/82: 106 135

vårdutbildningar. Vidare söker kvinnor med grundexamen — även i utbild— ningar med anknytning till fasta forskningsresurser — i liten utsträckning till forskarutbildning.

Enligt kommittén föreligger dock flera problem för kvinnor inom forsk- ningen. vilka inte kan relateras till förhållanden inom högskolan utan till samhället i stort, såsom problem med barntillsyn o.dyl.

Det föreligger f.n. brist på utbildade forskare, t. ex. inom samhällsveten- skaplig forskning. Det finns ur samhällets synvinkel all anledning att för- söka rekrytera de kvinnliga forskarbegåvningarna till forskarutbildning, inte minst därför att kvinnors erfarenheter och perspektiv kan bidra till att ge forskningen större bredd och samhällsrelevans.

Jag är medveten om att fiera myndigheter och organisationer redan arbetar med att söka lösningar påjämställdhetsproblemen. Det pågår arbe- te med att söka stimulera kvinnliga studerande att söka till traditionellt mansdominerad utbildning. t. ex. teknisk utbildning. Jag har också tidigare i olika sammanhang föreslagit åtgärder i syfte att stimulera kvinnor att forska. Jag har i årets budgetproposition föreslagit inrättande av en tjänst som professor i kvinnohistoria vid universitetet i Göteborg. Jag har även beräknat utökade resurser för jämställdhetsforskning. Tilldelning av ut- bildningsbidrag för forskarutbildning till vissa prioriterade områden såsom omvårdnadsforskning, vilket jag förordade i föregående års budgetproposi- tion, bör också förbättra möjligheterna att rekrytera kvinnliga forskare. UHÄ har i sitt yttrande framhållit att det inom ramen för UHÄ:s FoU- program bedrivs projekt rörande dessa frågor.

Jag har nyss anfört att många av de faktorer som leder till att kvinnor inte i samma utsträckning som män söker sig till forskarutbildning eller engagerar sig i forskning står att söka utanför områden som kan påverkas genom åtgärder inom högskolan. Enligt min mening bör därför de fortsatta ansträngningarna att angripa dessa problem göras i mera samordnade former mellan högskolemyndigheterna och de organ som har ett mera övergripande ansvar för jämställdhetsarbetet. Enligt vad jag erfarit har jämställdhetskommittén i enlighet med sina direktiv beslutat att under våren utreda frågan om forskning och jämställdhet. Bland annat skall kommittén belysa aktiva åtgärder för att få fier kvinnliga forskare och forskningens organisation och inriktning ur jämställdhetssynvinkel. Jag utgår från attt kommittén kommer att samråda med statens arbetsmark- nadsnämnd, UHÄ och Järnställdhetsombudsmannen.

Statsrådet Johansson har tidigare anmält (prop. 1980/81: 100 bil. 3 s. 12) att statens arbetsmarknadsnämnd bl.a. senast år 1985 skall lämna en ny samlad utvärdering av jämställdhetsarbetet i statsförvaltningen.

Andrénska kommitténs förslag att utreda möjligheterna till könsmässig kvotering till forskarutbildning har tillstyrkts av jämställdhetskommittén och företrädare för centra för kvinnoforskning. Däremot har det avstyrkts av bl.a. personalorganisationerna, RRV och statens livsmedelsverk. En-

Prop. 1981/82: 106 136

ligt UHÄ bör det f.n. vara tillräckligt att frågan om rekryteringen av kvinnor till forskarutbildning följs noggrant. Ämbetet anger att fortsatta studier av problemen planeras inom UHÄ såväl inom reformuppföljnings- programmet som inom forsknirrgsprogrammet. Även jag ställer mig tvek- sam till kvotering till forskarutbildning. Jag vill erinra om att kvotering vid antagning till utbildning endast är meningsfull när en reell begränsning av antagningen existerar. Så är f.n. inte fallet inom merparten av forskarut- bildningen. Jag anser däremot att denna fråga kan prövas först när erfaren- heter har vunnits av de analyser och förslag somjämställdhetskommittens arbete kan leda till och när ytterligare resultat föreligger från UHÄ:s arbete med forskarutbildningens dimensionering.

Forskarutbildningens omfattning. innehåll och uppläggning

Andrénska kommittén lägger även fram vissa förslag rörande forskarut- bildningens omfattning, innehåll och uppläggning.

Vissa av dessa förslag gäller åtgärder. som det ankommer på lokala högskolemyndigheter — inte regering och riksdag — att besluta om. Detta gäller förslagen att ett introduktionsprögram för doktorander skall faststäl- las i samband med antagningen, att en individuell forskarutbildningsplan skall upprättas i samband med antagningen, att institutioner och föreslagna nya fakultet/sektionsstyrelser skall främja att doktoranderna inhämtar vis- sa kurser vid andra högskoleenheter i Sverige och utomlands. Jag utgår från att kommitténs förslag beaktas av berörda myndigheter och organ. Kommittén har även föreslagit att doktorander med låg eller ingen aktivi- tetsgrad efter något är bör avföras ur registret för forskarutbildning. Jag vill i detta sammanhang erinra om att regeringen uppdragit åt UHÄ att i samråd med i frågan sakkunniga inom högskolan utarbeta och komma med förslag till regler för att skilja studerande från högskoleutbildning. UI-IÄ kommer inom ramen för detta uppdrag också att pröva dessa frågor med avseende på forskarutbildning. Jag utgår från att UHÄ därvid också beak- tar kommitténs förslag.

Enligt Andrénska kommittén bör studerande som avbryter sina forskar- studier redan efter någon termin om möjligt få de genomförda aktiviteterna ”översatta" till kurser på 61 —8() resp. 81 — 100-poängsnivåer eller motsva- rande. Detta förslag tillstyrks i regel av de remissinstanser som tar upp det i sina yttranden. Möjligheter at”: få tillgodoräkna sig även vissa avbrutna forskarstudier bör bl.a. kunna ha positiv inverkan på rekryteringen till forskarutbildningen. Jag vill här erinra om att enligt bestämmelserna i högskoleförordningen den som utan att uppfylla fordringarna för doktors- examen har godkänts i prov för sådan examen på begäran kan få bevis därom. Jag utgår från att det där så befinns lämpligt skall kunna ordnas någon form av prov för en studerande som önskar dokumentera en inle- dande termins studier inom forskarutbildning och därigenom, med stöd av gällande bestämmelser. få bevis över den genomgångna utbildningen.

Prop. 1981/82: 106 137

Forskarutbildningens två huvudmoment bör vara kursbtlndna studier och avhandlingsarbete. Enligt Andrénska kommittén bör ett riktmärke vara att de kursbundna studierna i regel skall omfatta högst ett och ett halvt års studier. Den tid som skall avsättas till olika moment bör få variera mellan olika utbildningar. Någon generell reglering av tiden för kursstudier bör. enligt min mening. således inte göras.

Kommittén framhåller att avhandlingens kvalitet bör tillmätas avgöran- de betydelse inom forskarutbildningen. Kvaliteten skall bedömas i relation till den i avhandlingen dokumenterade kreativiteten och självständigheten i hanteringen av ämnet samt till förmågan att formulera och lösa problem. stringens och akribi. Jag delar helt denna uppfattning.

I samband med 1969 års forskarutbildningsreform avskaffades de grade- rade betygen inom forskarutbildningen. Tidigare fanns det en tre— resp. femgradig skala för godkänt resultat avseende licentiatexamen resp. dok- torsgraden. För närvarande tillämpas följande ordning i fråga om betyg inom forskarutbildningen. De prov som ingår i utbildningen skall bedömas med något av betygen underkänd eller godkänd. Betyg för doktorsavhand- lingen avgörs av en för varje avhandling särskilt utsedd betygsnämnd. Denna kan bestå av tre eller fem ledamöter och utses av fakultets- eller sektionsnämnd. Själva avhandlingen skall Också ges något av betygen underkänd eller godkänd. Om avhandlingen godkänns. får skälen för be- tygsnämndens beslut inte redovisas i ett protokoll eller någon annan hand- ling. Detsamma gäller de skäl som en enskild ledamot kan ha anfört som skiljaktig mening.

Andrénska kommittén förespråkar en ändring av nuvarande system. Fakultetsopponent och betygsnämnd skall åläggas att i ett protokoll tilläg- ga var sitt omdöme om doktorsavhandlingen. Betygsnämnden skall dock kunna ansluta sig till fakultetsopponentens omdöme. Ledamot som har skiljaktig mening skall få anteckna denna till protokollet. För att få viss kontinuitet i bedömningen av avhandlingarna inom en fakultet eller sektion bör, enligt kommittén, betygsnämnden bestå av två fasta ledamöter som utses för ett år i taget samt ytterligare en eller tre ledamöter. vilka utses för varje enskild avhandling.

Enligt min mening är det angeläget att tillmäta doktorsavhandlingarnas kvalitet större betydelse än för närvarande. Det är. något som kommitten även strukit under, angeläget att underlätta för blivande arbetsgivare till forskarutbildade att få en rättvisande bild av vederbörandes insatser inom forskarutbildningen. Jag förordar därför i enlighet med kommitténs förslag att fakultetsopponent och betygsnämnd i ett protokoll skall redovisa om- dömen om doktorsavhandlingen. Jag delar också kommitténs uppfattning att betygsnämnd — för att få kontinuitet i bedömningen av avhandlingarna — bör bestå av två fasta ledamöter som utses för ett år i taget samt ytterligare en eller tre ledamöter vilka utses för varje enskild avhandling.

Prop. 1981/82: 106 138

Regeringen bör bereda riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om omdömen om doktorsavhandlingar.

Andrénska kommittén lägger fram en rad förslag som rör handled- ningen inom forskarutbildningen. Förslagen innebär följande. Handle- dare samt biträdande handledare eller handledargrupp för doktorander bör utses i samband med eller snarast efter antagningen. UHÄ bör fastställa en instruktion för handledarens åligganden. Handledarutbildning bör regel- bundet anordnas vid högskoleenheter med fasta forskningsresurser. Vi- dare föreslår kommittén vissa normer för handledningens omfattning både för handledaren och doktoranden. En professor bör således. enligt kom- mittén, vid sidan av sin undervisningsskyldighet kunna handleda tre till sex heltidsdoktorander. För docent och forskarassistent anser kommittén att undervisningsskyldigheten bör anses fullgjord vid handledning av fem heltidsdoktorander. Varje doktorand bör enligt kommitténs mening ha rätt till i genomsnitt fyra till sex timmars individuell handledning i månaden.

En väl fungerande forskarhandledning är av central betydelse för fors- karutbildningen. Av denna anledning har fakultets/sektionsnämnderna möjligheter att begränsa antagningen till forskarutbildning om inte de till- gängliga resurserna medger tillfredsställande handledning av fler doktoran- der.

Det går emellertid inte att standardisera eller med strikta bestämmelser fastlägga hur forskarhandledning skall gestalta sig. Den lämpliga upplägg- ningen av handledningen är beroende av såväl ämnets karaktär, som doktorandens och handledarens personliga sätt att arbeta och fungera. Det ligger således i sakens natur att beslut om handledningens utformning fattas lokalt inom högskolan. Jag utgår från att berörda myndigheteri sitt fortsatta arbete beaktar de förslag som Andrénska kommittén har lagt fram.

Kommittén föreslår även att såväl genomgången handledarutbildning som framgångsrik och omfattande handledning skall ges meritvärde vid tillsättning av forskartjänster. Denna fråga bör behandlas i samband med beredningen av lärartjänstutredningens förslag.

I 1979 års forskningsproposition behandlades bl.a. ett förslag från fors- karutbildningsutredningen att studieplaner och studieorganisation för fors- karutbildning skulle utvecklas i syfte att definiera etappavgångar inom forskarutbildning. Jag framhöll därvid att lämpliga etappavgångar troligen inte skulle kunna identifieras inom alla områden. Etappavgångarna mäste utformas så att de passar både forskarutbildningen och arbetsmarknaden. De måste således dels utgöra naturliga avslutade moment inom forskarut- bildningen, dels ge en utbildning som svarar mot ett arbetsmarknadsbe- hov. Regering och riksdag tillstyrkte att etappavgångar skulle kunna inrät- tas. UHÄ har därefter fått i uppdrag att utreda inom vilka områden etapp- avgångat skulle vara lämpliga samt utarbeta förslag till sådana etappav- gångar. Frågan om särskilda examensbenämningar för sådana etapputbild-

Prop. 1981/82:106 139

ningar skall prövas i detta sammanhang. Arbetet med detta utredningsupp- drag pågår för närvarande inom UHÄ. Högskoleförordningen har komplet- terats med bestämmelser om att forskarutbildning om det är ändamålsen- ligt och möjligt skall anordnas så att utbildningen kan gås igenom i etapper. Enligt högskoleförordningens ändrade lydelse kan vidare UHÄ föreskriva att examensbenämning skall knytas till bevis över genomgången etapp av forskarutbildning. I förordningen framhålls att examensbenämning bör utformas så att den ger en meningsfull information om utbildningens om- fattning. innehåll eller huvudsakliga inriktning.

Andrénska kommittén för fram förslag rörande mellanexamen. Sålunda föreslår kommittén att mellanexamen införs som en möjlighet till etappav- gång för de forskarutbildningar där det är arbetsmarknadsmässigt moti- verat och där en etapp av detta slag kan utgöra en utbildningsmässig helhet. Studierna till mellanexamen skall, enligt kommittén, omfatta 80 poäng samt innehålla dels kursbundna studier. dels ett vetenskapligt arbete motsvarande minst 20 poäng. Fakultets-/sektionsstyrelse. ett organ kom- mittén föreslår skall inrättas. bör, enligt kommittén, avgöra om och när mellanexamen skall införas samt fastställa studieplan för sådan utbildning. Kommittén anser att utbildningen bör ges benämningen licentiatexamen.

Andrénska kommitténs förslag rörande mellanexamen gäller i stor ut- sträckning sådant som redan har beslutats med anledning av förslagen i 1979 års forskningsproposition. En mellanexamen med den utformning som kommittén förordar förefaller enligt min mening väl avvägd. Mellan— examen i enlighet med kommitténs förslag kan således som framgår av vad jag nyss anfön inrättas redan idag genom beslut av berörda myndigheter. Som jag nyss redovisat har UHÄ fått i uppdrag att utreda inom vilka områden etappavgångar skulle vara lämpliga och utarbeta förslag till så— dana etappavgångar. Några ytterligare åtgärder från regeringens och riks— dagens sida för att få till stånd mellanexamen fordras således enligt min mening f. n. inte.

UHÄ redovisar i sitt remissyttrande vissa erfarenheter av den proviso— n'ska Masters-examen som regeringen efter ett beslut av riksdagen vid 1976/77 års riksmöte har utfärdat en förordning om. Enligt UHÄ ger dock dessa en otillräcklig grund för att nu ta slutlig ställning till frågan i vilken studieorganisatorisk form utbildningsbehov av detta slag bäst tillgodoses. Jag utgår från att UHÄ behandlar detta i anslutning till det pågående utredningsarbetet rörande etappavgångar inom forskarutbildning.

Studiefmansieringen inom forskarutbildningen

Rekryteringen till forskartjtbildningen utgör f.n. ett allvarligt problem. Åtgärder som syftar till att främja denna rekrytering ges högsta prioritet av Andrénska kommittén. Till dessa åtgärder hör en förändring av studieti- nansieringen inom forskarutbildningen. Förslag på detta område har förts fram av både lärartjänstutredningen och Andrénska kommittén.

Prop. 1981/82: 106 140

Lärartjänstutredningens förslag innebär, att nuvarande system med ut- bildningsbidrag för doktorander kompletteras med doktorandtjänster och att utbildningsbidragen räknas upp beloppsmässigt. Valet av studiestöds- form skulle inom givna ekonomiska ramar åvila de lokala högskolemyn- digheterna. Andrénska kommittén anser dessa förslag otillräckliga och förordar i stället ett system med två olika doktorandtjänster med resp. 100 och 80 procent av arbetstiden till förfogande för egen utbildning och en ny typ av assistenttjänst med högst 50 procents institutionstjänstgöring.

Lärartjänstutredningen har inte kostnadsberäknat sitt förslag men anger, att en reform inom nuvarande ekonomiska ramar skulle minska antalet försörjningstillfällen med ca 25 procent. Andrénska kommittén föreslår, att 20 milj. kr. årligen avsätts under fem år för att förverkliga det föreslagna studietinansieringssystemet.

Remissinstansernas synpunkter på lärartjänstutredningens förslag är blandade. Många är tveksamma till en ordning med två system. som skall fungera parallellt. Sålunda anser UHÄ och många andra högskolemyn— digheter. att kommittén borde ha bestämt sig för ett system. Majoriteten förordar därvid doktorandtjänster. Några remissinstanser. bl.a. SAV och statskontoret. vill bevara utbildningsbidragen. Andra, bl.a. CTH och uni- versitetet i Göteborg. är negativa till förändringar som innebär att amanu- ens- och assistenttjänsterna försvinner. Lärartjänstutredningens förslag tillstyrks bl. a. av RRV, lantbruksuniversitetet och flera andra högskoleor- gan.

Förslagen från Andrénska kommittén bemöts positivt av många remiss- instanser. Förslagen tillstyrks sålunda bl.a. av UHÄ. många lokala hög- skoleorgan, CSN, MFR. HSFR och akademierna. SACO/SR och TCO förordar båda en femårig doktorandtjänst med 20 procents institutions— tjänstgöring. LO, SAV och statskontoret förordar att utbildningsbidragen bibehålls.

För egen del kan jag ansluta mig till uppfattningen, att en kvalitativt och kvantitativt tillfredsställande rekrytering till forskarutbildningen är av stra— tegisk betydelse för forskningen. Som bl.a. NFR har visat i sitt yttrande över Andrénska kommitténs betänkande finns det skillnader i rekryte- ringssituationen mellan olika områden. Inom NFst ansvarsområde finns det f.n. från den inomvetenskapligt motiverade forskningens synpunkt anledning till oro i första hand i matematikämnet. Situationen förändras emellertid kontinuerligt och måste följas uppmärksamt.

De två föreliggande reformförslagen tar — om än i olika mån — fasta på de rekryteringsproblem som föreligger inom forskarutbildningen. Kommit- téerna synes vara eniga i bedömningen, att väsentligt förbättrade ekono- miska villkor för de studerande skulle främja rekryteringen till forskarut- bildningen. Kommittéema synes också eniga om. att utbildningsbidragen för doktorander. som f.n. utgår med 4070 kr./mån., ger en otillfredsstäl- lande försörjningsnivå för personer i de åldersgrupper varom här är fråga.

Prop. 1981/82:106 l4l

Utbildningsbidragcn är inte heller konkurrenskraftiga i förhållande till de löner som blir aktuella för studerande. som efter den grundläggande utbild- ningen väljer yrkesverksamhet utanför högskolan.

Enligt min mening är en förbättring av studiestödet inom forskarutbild- ningen en viktig del av en fortsatt satsning inom FoU-området. Mina förslag i det följande innebär att ca 20 milj. kr. satsas på detta område nästa budgetår. Jag räknar med att kunna bereda utrymme för ytterligare insat- ser budgetåret 1983/84. Ett väsentligt inslag i arbetet med att förbättra forskarutbildningen måste vara att utnyttja befintliga resurser för studieti- nansiering inom forskarutbildningen så effektivt som möjligt. Ett annat inslag bör vara att skapa förutsättningar för en viss styrning av resurserna för studietinansiering mot områden av strategisk forskningspolitisk bety- delse.

Kostnaderna för studiestödet inom forskarutbildningen kan med ut- gångspunkt i det antal tjänster som assistent och amanuens som fanns inrättade budgetåret 1980/81 uppskattas till 195 milj. kr., varav 84,5 milj. kr. at'ser utbildningsbidrag för doktorander och IlO milj. kr. utgjorde kostnader för studiestöd inom ramen för amanuens- och assistenttjänster. Vid beräkningen har hänsyn tagits till de lkp-förmåner * ca 8.1 procent — som är knutna till utbildningsbidragen.

Lärartjänstutredningen redovisar. liksom tidigare FUN i betänkandet (SOU 1977163) Fortsatt högskoleutbildning. att amanuens- och assistent- tjänsterna har påtagliga svagheter som instrument för studietinansiering. Sålunda är tjänstgöringsskyldigheten alltför hög i förhållande till ”stipen- diedelen" för att möjliggöra effektiva studier. Vidare medför systemet. att dimensioneringen av studiestödet inom forskarutbildningen knyts till re- sursbehovet inom den grundläggande utbildningen. Slutligen innebar ett inte obetydligt antal studerande. som inte bedriver forskarutbildning. tjänst som amanuens eller assistent. Mycket talar därför enligt min mening för. att man söker finna en ordning. som gör det möjligt att utnyttja de resurser för studiestöd som nu är bundna i amanuens- och assistenttjänster på ett bättre sätt.

Den resurs för undervisning och institutionsarbctc som är knuten till amanuens- och assistenttjänsterna utnyttjas på varierande sätt inom skilda delar av högskolan. Inom bl.a. civilingenjörsutbildningen utförs en bety- dande del av den totala undervisningsvolymen av assistent- och amanuens- personal. Möjligheten att erbjuda en tjänst som kombinerar tjänstgörings- skyldigheten med betald tid till egen utbildning kan där vara en förutsätt- ning för rekryteringen av lärare. Antalet tjänster är där också relativt stort. Inom andra delar av högskolan utgör undervisning en jämförelsevis liten del av arbetsuppgifterna för assistenter och amanuenser. Där ses dessa tjänster i stället som en väsentlig del av den forskningsresurs som dispone- ras på institutionsnivå. Antalet tjänster är då oftast litet. Inom ytterligare andra områden, t. ex. läkarutbildningen, används tjänster av detta slag för

Prop. 1981/82: 106 142

att knyta studerande under grundutbildning till verksamheten t.ex. de prekliniska institutionerna.

Det är enligt min mening viktigt att en reform kan genomföras utan att de funktioner dagens assistent- och amanuenstjänster fyller raseras. Jag åter- kommer därför med förslag i det följande som tar fasta på behovet av varierande lösningar för att tillgodose behov inom olika delar av högsko- lan. Jag kommer också att förorda en flerårig övergångsperiod som gör det möjligt för berörda högskolemyndigheter att uppmärksamma ev. problem på ett tidigt stadium och att finna vägar att övervinna dem.

Behovet av att kunna utnyttja ett klart rekryteringsfrämjande studiestöd som ett led i en aktiv forskningspolitik motiverar enligt min mening. att man vidareutvecklar lärartjänstutredningens förslag med doktorandtjäns— ter som ett komplement till utbildningsbidragen. Huvuddelen av resur- serna och tiertalet studiestödsrum bör fortsättningsvis utgå i form av utbildningsbidrag för doktorander. Dessa bör som hittills fördelas mellan de sökande inom varje fakultet/sektion med utgångspunkt i vederbörandes förmåga att tillgodogöra sig utbildningen. Inom avgränsade områden bör emellertid också doktorandtjänster kunna användas för att säkerställa en kvalitativt och kvantitativt tillfredsställande rekrytering. Jag kommer i det följande att precisera villkoren för att inrätta doktorandtjänster:

Med hänvisning till vad jag här har anfört förordarjag. att studiestödet inom forskarutbildningen utformas som dels utbildningsbidrag för dokto- rander, dels doktorandtjänster. Nuvarande amanuens- och assistenttjäns- ter bör i samband därmed avvecklas.

Utbildningsbidraget bör liksom hittills anknytas till utbildningsbidragen inom arbetsmarknadsutbildningen. I likhet med vad lärartjänstutredningen har föreslagit bör det dock höjas. Ett viktigt syfte med utbildningsbidragen för doktorander är att främja rekryteringen av de för utbildningen mest lämpade studerandena till forskarutbildningen. För att detta syfte skall uppnås fordras. att utbildningsbidrag för den enskilde framstår som ett realistiskt alternativ bl.a. till yrkesverksamhet utanför högskolan. Jag förordar därför. att utbildningsbidragen till doktorander fr.o. m. den I juli 1982 skall utgå med ett belopp som ansluter till övre beloppsgränsen inom arbetsmarknadsutbildningen samt därutöver ett särskilt rekryteringsfräm- jande tillägg motsvarande ca 10 kr. per dag. f. n. sammanlagt 4710 kr. per månad. Jag beräknar i det följande ca 12.3 milj. kr. för detta ändamål.

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet avser att senare föreslå rege- n'ngen att förelägga riksdagen förslag att räkna upp utbildningsbidragen inom arbetsmarknadsutbildningen fr.o.m. den ljuli 1982. Utbildningsbi- dragen för doktorander bör däri/id, med stöd av riksdagens bemyndigande år 1976 (prop. 1975/76: 128. UbU 1975/76: 28. rskr 1975/76:380) räknas upp i motsvarande mån utan att riksdagen fattar särskilt beslut i frågan.

Den mer genomgripande omläggningen av studiefinansieringen inom forskarutbildningen, som jag nyss har förordat, bör genomföras med bör-

Prop. 1981/82: 106 143

jan den ljuli 1983. I samband därmed kommer alltså assistent- och amanu- enstjänsterna att successivt avvecklas. När omläggningen genomförts kommer uppskattningsvis 1700 nya utbildningsbidrag att ha inrättats. Det exakta antalet blir beroende av hur många assistent- och amanuenstjänster som finns inrättade f.n. Vid bifall till mina förslag ökar samhällets studie- stöd till den enskilde forskarstuderande härigenom med över 50 procent. Den för egen utbildning disponibla tiden ökar från mindre än hälften av full arbetstid till nära heltid.

Omvandlingen avses ske inom en oförändrad resursram. De medel som f.n. är bundna till studiestöd inom assistent- och amanuenstjänsterna avses sålunda användas till nya utbildningsbidrag. Övriga lönemedel som f. n. är bundna till dessa tjänster avses även fortsättningsvis kunna använ- das för att finansiera undervisning och institutionsarbete av det slag ama- nuenser och assistenter hittills har fullgjort. Jag återkommer i det följande till denna fråga.

Eftersom omvandlingen avses ske inom en given resursram och det direkta studiestödet till varje doktorand samtidigt höjs kraftigt kommer det totala antalet studiestödstillfällen att minska. Minskningen kommer att fördelas över en fierårsperiod med början budgetåret 1983/84. Jag räknar med att det skall bli möjligt att bereda ekonomiskt utrymme för att i någon mån kompensera minskningen av antalet bidragsrum.

Nuvarande regler för utbildningsbidragen innefattar till skillnad från studiemedelssystemet ingen övre åldersgräns för att erhålla studiestöd. Det är enligt min mening rimligt att en regel motsvarande föreskrifterna i 4 kap. 95 studiestödslagen(19731349) fortsättningsvis skall gälla även för utbildningsbidragen för doktorander. Detta innebär att utbildningsbidrag för doktorander kan utgå längst t. o. ut. det år den studerande fyller 45 år. om inte särskilda skäl föreligger.

Härutöver bör nu gällande bestämmelser för utbildningsbidrag för dok- torander inte ändras.

Utbildningsbidragen saknar direkt anknytning till verksamheten vid in- stitutionerna. En sådan bedöms som värdefull för många doktorander. Vidare torde inom vissa områden också ett bidrag på nu föreslagna nivå vara för lågt för att utgöra ett attraktivt alternativ till yrkesverksamhet utanför högskolan.

För att undanröja dessa brister med bidragen. för att ge doktoranderna viss valfrihet mellan heltids- och deltidsstudier samt för att i det nya systemet bevara något av den funktion amanuens- och assistenttjänsterna nu fyller bör till systemet med utbildningsbidrag knytas en ny typ av arvodestjänst. Arvodestjänsten bör utformas så att den förutsätter att innehavaren uppbär utbildningsbidrag. Vidare bör tjänstgöringsskyldighe- ten uppgå till mellan 20 och 50 procent av full tid. Tjänstgöringsskyldighe- ten bör fullgöras i form av undervisning och allmänt institutionsarbete.

Prop. 1981/82: 106 144

något den övre gräns som f. n. finns för förening av utbildningsbidrag med annat arbete. Jag räknar dock med att arbetsuppgifterna normalt kommer att vara av sådan karaktär att tjänstgöringen — om den begränsas till 20 procent — inte verkar studietidsförlängande. Jag räknar också med. att den nya tjänsten i flertalet fall kommer att inrättas med 20 procents tjänstgö- ring. Jag räknar också med att ersättning från utbildningsbidrag och arvo- destjänst sammanlagt då kommer att ligga nära nuvarande lönenivå för assistenter.

Utan hinder av vad som f. n. gäller i fråga om att förena utbildningsbi- drag med annat arbete bör således studerande. som uppbär utbildningsbi- drag. samtidigt kunna inneha den nya arvodestjänsten med en tjänstgö- ringsskyldighet motsvarande 20 procent av full tid utan att utbildningsbi- draget reduceras. Uppgår tjänstgöringsskyldigheten till mer än 20 procent bör Utbildningsbidraget minskas proportionellt med upp till 30 procent. Den sammanlagda tid den studerande får uppbära utbildningsbidrag för- längs därvid i motsvarande mån. ,

Den nya arvodestjänsten. som bör benämnas assistenttjänst, avses bli finansierad med medel motsvarande dem som f.n. används för "tjänstede- len” iamanuens- och assistenttjänsterna. Budgetåret 1980/8] disponerades uppskattningsvis 132 milj.kr. för detta ändamål. Denna resursvolym är tillräckligt stor för att medge att samtliga doktorander som uppbär utbild- ningsbidrag också skall kunna inneha arvodestjänst med tjänstgöring mot- svarande 1/5 av full arbetstid.

Slutligt avgörande för om den nya typen av assistenttjänst kommer att finnas tillgänglig för studerande med utbildningsbidrag är naturligtvis verk- samhetens behov av den aktuella arbetsinsatsen. I detta avseende kommer också det nya systemet att i viss utsträckning vara beroende av den grundläggande utbildningen. Jag räknar med att de nya assistenttjänsterna kommer att inrättas —- i den mån de forskarstuderande efterfrågar dem — inom de delar av högskolan där det f.n. finns amanuens-. assistent- eller universitetsadjunktstjänster. Några formella hinder — utöver att innehava— ren skall uppbära utbildningsbi-drag för doktorander — mot att inrätta den nya arvodestjänsten inom någon del av högskolan bör inte finnas.

En direkt anknytning till institutionen i form av viss undervisningsskyl- dighet eller skyldighet att utföra vissa andra uppgifter anses som nämnts vara värdefull för många forska rstuderande. Möjligheten att förena effekti- va studier med undervisning eller institutionsarbete torde dock variera mellan individer och mellan ämnen och fakulteter. Också arbetsuppgifter- nas karaktär är då naturligtvis av betydelse. Det är därför viktigt att det nya systemet ges en utformning där lösningarna i det enskilda fallet kan anpassas till såväl doktorandernas som institutionernas behov och önske- mål.

lnom delar av högskolan där konkurrensen från arbetsmarknaden utan- för högskolan om de mest kvalificerade personerna är stor är. som nämnts,

Prop. 1981/82: 106 145

möjligheten att erbjuda vissa lärare betald tid till egen forskarutbildning en förutsättning för att lärarna skall kunna rekryteras. Bl.a. i dessa fall kan det med hänsyn till de krav verksamheten ställer vara nödvändigt. att studiestödet alltid förenas med en insats inom den grundläggande utbild- ningen. Jag förordar därför. att högskolestyrelsen för avgränsade delar av högskoleenheten skall kunna föreskriva. att utbildningsbidrag får utgå endast under förutsättning av att den forskarstuderande accepterar att förordnas som assistent med viss angiven tjänstgöringsskyldighet.

.l det nya systemet uppnås sålunda en mycket stor flexibilitet samtidigt som resurserna till studiestöd utnyttjas endast för detta ändamål. Den forskarstuderande kan ha enbart utbildningsbidrag eller utbildningsbidrag tillsammans med assistenttjänst. varvid tjänstgöringen kan variera mellan 20 och 50 procent av full tid. Med en tjänstgöringsskyldighet motsvarande halvtidstjänstgöring. varvid utbildningsbidrag utgår med 70 procent av fullt bidrag. kommer kombinationen utbildningsbidrag — arvodestjänst att ligga nära nuvarande assistenttjänst. Valet av kombination kan för varje läsår eller för hela utbildningstiden träffas av den studerande själv eller, om högskolestyrelsen så beslutar. av berörda högskolemyndigheter. Jag utgår från att högskolemyndigheterna inte drastiskt ändrar förutsättningarna för den enskilde genom att ensidigt kraftigt förändra omfattningen av en arvo- destjänst under utbildningens lopp.

lnom delar av högskolan, bl.a. läkarutbildningen och civilingenjörsut- bildningen, förekommer traditionellt att studerande inom den grundläggan- de utbildningen fullgör enklare undervisningsuppgifter eller annat institu- tionsarbete inom ramen för assistent- och amanuenstjänster. Denna möj- lighet att tidigt knyta studerande närmare till institutionernas verksamhet anses viktig såväl för verksamheten som sådan som för rekryteringen till forskarutbildningen.

Från den 1 juli 1983 bör för detta ändamål finnas en ny tjänstekategori kallad amanuens. Med tjänsten bör vara förenad en tjänstgöringsskyldig- het motsvarande högst 50 procent och lägst 20 procent av full arbetstid. För behörighet till tjänst som amanuens bör krävas att vara antagen till grundläggande högskoleutbildning. Tjänsten bör kunna innehas i högst tre år och förordnande bör meddelas för högst ett år i sänder. Jag vill betona att tjänsten avses vara helt frikopplad från forskarutbildningen och studie- stödet till doktorander.

Den undervisning och de övriga uppgifter som f. n. utförs av assistenter och amanuenser kommer alltså i den nya ordningen att till en del uföras av doktorander som har utbildningsbidrag och assistenttjänst och till en del av studerande i grundutbildning som har tjänst som amanuens. Jag räknar med att ev. kvarstående uppgifter kan fullgöras dels inom ramen för tjänster som lärare. dels i form av timarvoderad undervisning. Jag åter— kommer i det följande till vissa frågor rörande övergången till den nya ordningen.

Prop. 1981/82: 106 l46

Med de förbättringar och modifieringar av systemet med utbildningsbi- drag för doktorander som jag här har redovisat bör studiefinansieringen inom forskarutbildningen ha fått en med hänsyn till det tillgängliga resurs- utrymmet tillfredsställande utformning när det gäller huvuddelen av hög- skolans ämnen och institutioner. Enligt min mening bör emellertid detta system som nämnts kompletteras med ett än mer uttalat rekryteringsfräm- jande system, som kan användas dels för ur forskningens synpunkt strate- giska satsningar. dels när konkurrensen från arbetsmarknaden utanför högskolan hindrar en kvalitativt tillfredsställande rekrytering. För dessa speciella ändamål är jag sålunda beredd att förorda, att en form av dokto- randtjänst skapas.

Doktorandtjänst bör sålunda kunna inrättas för forskarutbildning inom vetenskapsområden. som riskerar att bli eftersatta om särskilda åtgärder inte vidtas. Ett sådant läge torde enligt vad NFR uppger f.n. föreligga inom matematikämnet. Doktorandtjänsten bör också kunna användas för att främja rekrytering till forskningsområden som kan bedömas bli av central betydelse på längre sikt men som inte har en egen attraktionskraft.

Dessa uttalat strategiska syften talar. enligt min mening, för att dokto- randtjänsterna ställs till förfogande för organ med nationell överblick och bred vetenskaplig kompetens. Jag avser därför att i annat sammanhang föreslå regeringen att bemyndiga forskningsråden att fr.o.m. den I juli l982 inrätta doktorandtjänster. Tjänsterna bör inrättas vid och finansieras av resp. forskningsråd men placeras vid lämplig högskoleenhet enligt sam- ma ordning som gäller för de s.k. särskilda forskartjänsterna.

Rådens insatser på detta område bör i första hand avse från inomveten- skaplig synpunkt angelägna områden. Det är emellertid rimligt. att tjänste- typen används också för insatser som är motiverade främst från sektoriell eller industriell synpunkt. Det bör därför vara möjligt för andra forsknings- finansierande organ att inom ramen för tillgängliga medel inrätta tjänster av här angivet slag. Inom utbilrlningsdepartementets ansvarsområde gäller detta särskilt FRN.

Behovet av särskilda rekryteringsfrämjande åtgärder med hänsyn till konkurrensen från arbetsmarknaden utanför högskolan däremot kan bedö- mas i första hand pä lokal nivå. Doktorandtjänst bör därför försöksvis kunna inrättas också av högskolestyrelse om detta av konkurrensskäl bedöms nödvändigt för att säkra rekryteringen till forskarutbildningen inom ett visst område. Doktorandtjänsten bör då bekostas med medel som har anvisats till utbildningsbidrag för doktorander. Högskolestyrelsen bör från den 1 juli 1983 för detta ändamål kunna använda högst en tiondel av dessa resurser. Jag räknar med att kunna bereda utrymme för ett ökat antal utbildningsbidrag budgetåret 1983/84. Jag utgår vidare från att dokto- randstjänster lokalt kommer att inrättas företrädesvis för forskarutbildning inom matematisk-naturvetenskaplig och teknisk fakultet. Jag utgår från att berörda högskolemyndigheter fördelar utbildningsbidrag och doktorand-

Prop. 1981/82: l06 [47

tjänster inom enheterna med utgångspunkt i föreliggande behov. Försöket bör utvärderas inom en femårsperiod. Vid förordnande av innehavare på doktorandtjänst bör detta förhållande beaktas.

Doktorandtjänst bör tillsättas med förordnande för högst två år i sänder. Den sammanlagda förordnandetiden bör normalt inte- överstiga fyra år. Förordnande bör dock. i de fall särskilda skäl föreligger. kunna meddelas för ytterligare högst två år. Särskilda skäl bör i detta sammanhang endast anses föreligga dels om innehavaren varit sjuk- eller föräldraledig ttnder en längre tid eller innehaft uppdrag som facklig förtroendeman eller fullgjort militärtjänstgöring och därvid i betydande omfattning varit befriad från de arbetsuppgifter som är förenade med innehav av doktorandtjänst. dels om handledning inte har kunnat erbjudas i normal omfattning på grund av ämnets speciella karaktär. Det ankommer på regeringen att meddela de bestämmelser som fordras.

Innehavare av doktorandtjänst bör normalt helt ägna sig åt forskarut- bildningen. Som en parallell till vad jag förordat i fråga om utbildningsbi- drag för doktorander bör innehavare av doktorandtjänst dock kunna för— ena denna med viss undervisning eller annat arbete omfattande högst 20 procent av full arbetstid utan att detta påverkar tjänsten eller förlänger studietiden. Också när det gäller doktorandtj'änst. som har inrättats av högskolestyrelsen. bör styrelsen kunna föreskriva. att innehavaren skall vara skyldig att äta sig viss undervisning m.m. inom den angivna ramen.

()m doktorandtjänst inrättats av forskningsråd eller sektorsorgan bör den av rådet (motsv.) efter vederbörligt samråd placelas vid viss högsko- leenhet och institution. Frågan om hur doktorandtjänst skall tillsättas bör avgöras i varje särskilt fall. I vissa fall kan det vara mest ändamålsenligt att först tillsätta tjänsten och därefter placera den vid institution med utgångs- punkt bl.a. i innehavarens önskemål. ] andra kan frågan om tillsättning avgöras på sedvanligt sätt av den högskoleenhet vid vilken tjänsten är inrättad eller placerad.

Doktorandtjänsten bör. inom avgränsade områden. kunna-bli av utomor- dentligt stor betydelse föratt säkerställa en kvalitativt god rekrytering till forskarutbildningen. Tjänstens attraktivitet bör ligga inte minst däri. att den studerande inom ramen för en statligt reglerad tjänst ges möjlighet att helt ägna sig åt egen utbildning. I detta avseende blir doktorandtjänsten unik. Jag har vid min medelsberäkning under avsnittet Anslagsberäkning för budgetåret 1982/83 utgått från att doktorandtjänsten lönemässigt kom- mer att ligga i paritet med nuvarande assistenttjänster.

Innehavare av doktorandtjänst eller av utbildningsbidrag för doktoran- der bör kunna förlägga en del av sin utbildning till utländskt universitet eller forskningsinstitution under förutsättning att detta är till fördel för utbildningen och inte medför en förlängning av studietiden.

Avvecklingcn av nuvarande assistent- och amanuenstjänstcrna aktuali-

Kartong: S. l48. Utgår: raderna 19—23 De individer — — — tillgodosetts.

Prop. 1981/82:106 148

serar vissa övergångsfrågor. Befintliga assistent- och amanuenstjänster böri princip dras in när löpande förordnanden går ut. Detta gör det möjligt att genomföra omläggningen tlnder en fyraårsperiod med början den I juli 1983 under förutsättning att några nya förordnanden inte meddelas efter den I juli i år. Det bör ankomma på berörda högskolemyndigheter att i anslutning till att de lämnar underlag för omvandlingen inför varje budgetår redovisa om särskilda behov föreligger att inom något område av högsko- lan ha en något annan tidplan för omläggningen. Jag avser senare att föreslå regeringen att uppdra åt UHÄ och övriga berörda högskolemyn- digheter att noga följa övergången till den nya ordningen och analysera konsekvenserna av omläggningen för såväl de studerande som verksamhe- ten inom högskolan och komma in till regeringen med de förslag till åtgärder som kan erfordras.

Inom högskolan finns ett betydande antal assistenter och amanuenser. som förordnades för första gången före den I juli l974. Med stöd av övergångsbestämmelserna till förordningen l9751386 om tidsbegränsning av anställning vid vissa högskoleenheter och vissa forskningsråd förordnas dessa för högst ett år i sänder. LÄTU har föreslagit. att denna övergångs- bestämmelse skall upphöra att gälla den 30 juni 1982. Många av dessa amanuenser och assistenter torde. som LÄTU framhåller. vara väl meri- terade för tjänst som högskoleadjunkt eller en rent administrativ tjänst. Förordnande som assistent eller amanuens enligt de bestämmelser som gällde budgetåret l974/75 bör inte få meddelas att gälla efter den 30 juni 1984. Frågan om fortsatt anställning inom högskolan för dessa individer bör prövas av berörda högskolemyndigheter med hänsyn till omständighe- terna i varje särskilt fall. Den föreslagna tidsfristen gcr högskolemyndighe- terna god tid för de omprioriteringar som då kan bli aktuella.

Jag kommer under avsnittet Anslagsberäkning för budgetåret 1982/83 att beräkna medel för 48 doktorandtjänster vid forskningsråd. För budgetåret l983/84 bör målet vara att bereda utrymme för sammanlagt löt) tjänster. Jag avser också att försöka bereda utrymme för ett ökat antal utbildnings- bidrag budgetåret l983/84. En riktpunkt bör därvid vara att inrätta ca 100 nya bidrag. Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat i fråga om utbildningsbidrag för doktorander. inrättande av amanuens- och doktorandtjänster samt avveckling av nuvarande amanu- ens- och assistenttjänster.

Forskarutbildningens meritvärde Andrénska kommittén har också lagt fram ett. betänkande (SOU l98l230) Forskarutbildningens meritvärde. Kommittén. som erhöll

Prop. 1981/82: 106 149

tilläggsdirektiv rörande denna fråga i april 1980, har fullgjort sitt arbete under en relativt kort tidsrymd. Den har redovisat värdefulla sammanställ- ningar över tjänster för vilka man tidigare har krävt forskarutbildning eller vetenskaplig kompetens samt sådana för vilka motsvarande krav fortfaran- de gäller. Vidare har kommittén presenterat sina synpunkter och förslag på ett klan och ur pedagogisk synvinkel föredömligt sätt.

Remissinstanserna visar också ett stort intresse för frågor sammanhäng- ande med forskarutbildningens meritvärde. De har inte bara lämnat svar på utredningens förslag utan även anvisat nya vägar som kan leda till ett förbättrat meritvärde av forskarutbildningen. Innan jag går närmare in på utredningens förslag vill jag understryka att dessa inte är av den art att de fordrar beslut av riksdagen. De är till den del de rör det statligt reglerade området sådana att regeringen eller annan myndighet kan besluta om dem. i några frågor efter förhandlingar eller överläggningar med personalorgani- sationerna. Vidare vill jag framhålla att förslagen — ett drygt sjuttiotal — berör ett flertal departements områden och ett mycket stort antal myndig- heter, vilket nödvändiggör ytterligare överväganden innan ställning kan tas till enskildheterna. Jag har emellertid ansett det vara lämpligt att i mitt anförande som berör forskningsfrågor redovisa utredningsförslagen och remissyttrandena. Jag vill härvid erinra om att kommittén tillkallades med anledning av riksdagens ställningstagande till prop. 1978/79: ”9 om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning. I det följande kommerjag även att redovisa mina synpunkter på utredningens och remissinstansernas förslag.

Inledningsvis villjag framhålla attjag helt delar kommitténs uppfattning att forskarutbildning bör ges ökat meritvärde vid tjänstetillsättning och tjänstebefordran. Det fortsatta bcredningsarbete som jag bedömt nödvän- digt för att kunna ta slutlig ställning till åtskilliga av kommitténs förslag bör utgå från detta.

Kommitténs uppfattning att en avslutad forskarutbildning normalt bör ge högre lön än grundutbildning har fått ett blandat mottagande. En knapp majoritet av remissinstanserna intar en positiv inställning varvid många dock liksom kommittén stryker under att arbetsmarknadens parter har att ta Ställning till frågan. Även jag ansluter mig helt till synpunkten att detta är en fråga för arbetsmarknadens parter.

Kommittén föreslår att doktorsexamen och den av utredningen förorda- de nya mellanexamen skall få tillgodoräknas som fyra resp. två år i för- tjänsthänseende. dvs. som tjänsteår. Detta förslag har av kommittén preci- serats att inom vissa områden avse tjänsteår som lärare. präst. domare, läkare eller veterinär. Förslaget har tillstyrkts av ett flertal. vad gäller de preciserade områdena för präster och domare. Några remissinstanser. främst arbetsgivarna för läkare och veterinärer. har en kritisk inställning till förslagen. I några yttranden har framförts synpunkter på dubbelräkning vid forskarutbildning under samtidigt innehav av tjänst samt dubbelräk-

Prop. 1981/82: 106 150

ning då forskarutbildning skulle ge såväl tjänsteår som särskilt meritvärde enligt bedömningsgrunden skicklighet för tjänsten.

Det är enligt min mening rimligt att den tid, dock högst fyra år. som en forskarstuderande ägnar åt sin utbildning vid tjänstetillsättning får likstäl- las med tjänstgöringi statlig tjänst. Härvid måste givetvis samma pn'nciper gälla som vid annan förtjänstberäkning. dvs. att verksamhet inom samma område som den sökta tjänsten vanligen får ett högre värde än verksamhet inom andra områden. Inte heller fmns det enligt min mening nägra hinder för att doktorsexamen härvid räknas som en särskild merit efter beford— ringsgrunden skicklighet på samma sätt som särskilda insikter av betydelse eller lämplighet för den sökta tjänsten, som förvärvats eller dokumenterats vid annan tjänstgöring. har ett meritvärde som skicklighet även om tjänst- göringen tillgodoräknas som förtjänst. Enligt min mening talar övervä- gande skäl för att avlagd doktorsexamen bör likställas med fyra år i förtjänsthänseende. Med utgångspunkt i vad jag nu har anfört kommer ytterligare beredning att ske bl.a. om vilka områden som bör komma i fråga för tillgodoräknande av doktorsexamen i förtjänsthänseende.

Kommitténs förslag att regeringen skall utfärda ett cirkulär med vissa allmänna riktlinjer om forskarutbildningens meritvärde har fått ett övervä- gande positivt mottagande. Enligt förslaget skulle myndigheterna i befatt- ningsbeskrivningar och vid tillsättning av tjänster särskilt beakta behovet av vetenskaplig kompetens för arbetsuppgifterna. I några yttranden anses dock förslaget väl allmänt formulerat och man ifrågasätter vilken betydelse cirkuläret skulle få. 1 andra yttranden framhålls att kompetensen måste ha betydelse för arbetsuppgifterna. Jag vill i detta sammanhang stryka under att kommittén klart har markerat att man som villkor för behörighet inte bör ställa högre krav än vad som motiveras av arbetsuppgifternas att. Vidare har kommittén ansett att praktisk yrkeserfarenhet av betydelse för det aktuella området också måste beaktas och att hänsyn bör tas till meriter som har förvärvats på annat håll. Vid sammanvägningen bör emel- lertid enligt kommittén en vetenskaplig erfarenhet få en betydande vikt. Enligt min mening talar många skäl för att som kommittén har föreslagit genom ett cirkulär ge allmänna riktlinjer för bedömning av frågor samman- hängande med meritvärdet av forskarutbildning m.m. Slutlig ställning härtill och till utformningen av eventuella riktlinjer bör dock tas först efter ytterligare beredning. Jag har i denna fråga samrått med statsrådet Johans- son.

Kommittén har också lagt fram konkreta förslag om behörighetskrav. meritvärde, forskningsinriktade tjänster. tillgodoräknande av forskarut- bildning. löneställning för forskarutbildad tjänsteman. tjänstledighet för forskarutbildning m.m. inom områdena för bibliotek. arkiv. museer. skol- väsendet. högskolan, forskningsinstitutioner. Svenska kyrkan, rättsväsen- det, förvaltning. läkare, tandläkare. övrig personal inom hälso- och sjuk- vården samt veterinärväsendet. Förslagen har fått ett mycket blandat

Prop. 1981/82:106 151

mottagande. Ett positivt ställningstagande, dock i olika grader, föreligger ' för ett flertal av de förslag som berör främst högskolan, forskningsinstitu- tioner m. m., Svenska kyrkan och rättsväsendet. Efter beredning inom regeringskansliet får ställning tas till de konkreta förslagen i den del de kräver eller i övrigt bör föranleda ett beslut av regeringen. Jag vill i detta sammanhang erinra om att det rör sig om ett sextiotal konkreta förslag som berör inte bara den statliga och kommunala verksamheten utan även andra områden.

På skolområdet gäller att skolöverstyrelsen utfärdar regler om poängvär- dering av lärare vid tjänstetillsättningar. Dessa regler ger i normalfallet en poäng för genomgången forskarutbildning som motsvarar tre tjänsteår för grundskoletjänst och sex år för tjänst i gymnasieskolan. Jag anser. efter samråd med statsrådet Tillander, att den nuvarande regleringen uppfyller rimliga anspråk på värderingen av forskarutbildning sett från skolans ut- gångspunkt. Jag utgår från att SÖ följer utvecklingen på området och därvid bl.a. uppmärksammar värderingen av mellanexamen och även i övrigt av en icke fullföljd forskarutbildning.

I fråga om den enskilda sektorn har kommittén lagt fram synpunkter om forskarutbildningens meritvärde och därvid framhållit vissa konkreta åt- gärder som enligt kommittén bör genomföras inom högskoleorganisationen för att förbättra meritvärdet. Dessa förslag, bl.a. det som berör den nya mellanexamen. har mottagits positivt av remissinstanserna. I yttrandena har även tagits upp andra synpunkter som berör meritvärdet för den enskilda sektorn. Jag avser att i annat sammanhang återkomma till rege- ringen med förslag till uppdrag till UHÄ att beakta och vidtaga de åtgärder som UHÄ finner påkallade med anledning av vad kommittén och remissin- stanserna har anfört och föreslagit om forskarutbildningens meritvärde för den enskilda sektorn.

Kommitténs förslag om utredning rörande forskarutbildningens merit- värde för arbetsuppgifter inom områden som tidigare har saknat forsk- ningsanknytning samt om en särskild utbildningsgång eller kortare variant av bibliotekarielinjen för den som har avlagt doktorsexamen har fått ett positivt mottagande. Jag delar kommitténs uppfattning om behovet av att utreda dessa frågor. Jag avser att senare återkomma till regen'ngen med förslag om uppdrag till UHÄ att med beaktande av vad utredningen och remissinstanserna anfört utreda och föreslå de åtgärder som bör vidtas inom angivna områden.

Regeringen bör bereda riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om tillgodoräknande av doktorsexamen i förtjänsthänseende.

Organisation och finansiering av viss forskning inom primärvården och ' socialtjänsten

Efter samråd med chefen för socialdepartementet och statsrådet Ahr- land får jag anföra följande.

Prop. 1981/82: 106 152

Forskning och utbildning inom primärvård (öppen hälso- och sjukvård) och angränsande områden inom socialtjänsten har sedan år 1968 bedrivits vid vårdcentralen i Dalby och vid de socialmedicinska fältstationerna i Tierp och Vilhelmina sedan år 1970 resp. år 1973. Syftet med denna försöksverksamhet har varit att nå en bred samverkan mellan å ena sidan forskning och utbildning och å andra sidan hälso- och sjukvård. socialvård. skola och andra primärkommunala verksamheter samt att få kunskap om de lämpligaste formerna för en sådan samverkan.

För sammanhangets skull lämnar jag här en kort redogörelse för den hittillsvarande försöksverksamhetens organisation och finansiering.

Dalby

Vid vårdcentralen i Dalby bedrivs forskningsprojekt inom fyra områden. nämligen omsorgen om äldre och handikappade, förebyggande åtgärder. behandlingsmetoder och primärvårdens organisation och innehåll.

Enligt avtal år 1964 mellan staten och Malmöhus läns landsting svarar staten för kostnaderna för den personal som är avsedd för utbildnings- och forskningsändamål. Verksamheten leds av socialstyrelsen och bekostas med medel från anslag under femte huvudtiteln i statsbudgeten. För bud- getåret 1981/82 uppgår anslagen under socialdepartementets huvudtitel Vårdcentralen i Dalby: Förvaltningskostnader till 2234000 kr. och Vård- centralen i Dalby: Forsknings- och utbildningsverksarnhet till 2400 000 kr. Forsknings- och utvecklingsverksamheten i Dalby har under åren 1968— 1981 över statsbudgetens femte huvudtitel erhållit 35 741 000 kr. och ca 500000 kr. i forskningsstöd från annat håll.

Forsknings- och utbildningsverksamheten i Dalby förstärktes år 1972 genom att en tjänst som professor i invärtesmedicin, särskilt öppen hälso- och sjukvård. inrättades vid universitetet i Lund. Denna tjänst har den I januari 1982 ändrats till en professur i allmänmedicin, förenad med tjänst som distriktsläkare vid vårdcentralen i Dalby. Forsknings- och utbild- ningsverksamheten omfattar även sociala och andra samhällsvetenskap- liga frågor.

Tierp Tierpsprojektet startade år 1970 på initiativ av socialstyrelsen i samver— kan med Uppsala läns landsting och företrädare för Tierps kommun. Socialstyrelsen angav syftet med projektet vara bl. a. följande — att klarlägga sambandet mellan sociala och medicinska förhållanden, —att undersöka orsakerna till och följderna av sociala och medicinska störningar. — att klarlägga gränsområdet mellan sociala och medicinska insatser, — att mäta effekter av insatta åtgärder. — att mäta verkningsgraden av sociala och medicinska system. En särskild projektorganisation bestående av företrädare för socialsty-

Prop. 1981/82:106 ' 153

relsen. Uppsala läns landsting och Tierps kommun har lett och samordnat arbetet i Tierp. Forsknings- och utvecklingsarbctet kom på ett tidigt stadi- um att uppdelas i social forskning. för vilken dåvarande socialhögskolan i Stockholm skulle svara. och socialmedicinsk forskning under ledning av den socialmedicinska institutionen vid universitetet i Uppsala.

Projektet har främst finansierats med bidrag från det under femte huvud- titeln upptagna anslaget Forsknings- och utvecklingsarbete samt försöks- verksamhet. från anslaget under nionde huvudtiteln Medicinska forsk- ningsrådet samt från Spri. Socialstyrelsen har anvisat medel för ändamålet från socialdepartementet, medan den socialmedicinska institutionen vid universitetet i Uppsala har anvisat medel från de två övriga finansiärerna.

Bidrag har även utgått från Apoteksbolaget och dåvarande nämnden för _samhällsinformation (NSI). Tierpsprojektet har under tiden 1971/72 till 1981/82 erhållit ca 9 milj. kr.. varav 5.7 milj. kr. från anslag under femte huvudtiteln och 2.4 milj. kr. från MFR.

Vilhelmina

Vilhelminaprojektet tillkom år 1973 efter överläggningar mellan företrä- dare för socialstyrelsen, Västerbottens läns landsting. Vilhelmina kom- mun, universitetet i Umeå och dåvarande socialhögskola'n i Umeå. Skälen var bl.a. att Vilhelmina tillhörde de s.k. totalsatsningskommunerna i socialstyrelsens försöksverksamhet med social service i glesbygd och att försöksverksamheten följdes upp av sociologiska institutionen vid univer- sitetet i Umeå på uppdrag av socialstyrelsen.

Projektet har letts av en särskild projektorganisation. där det beslutande organet har varit en ledningsgrupp med representanter för socialstyrelsen, Västerbottens läns landsting och Vilhelmina kommun.

Vilhelminaprojektet har huvudsakligen finansierats via anslaget Forsk- nings- och utvecklingsvcrksamhet samt försöksverksamhet under femte huvudtiteln. Delegationen för social forskning (DSF) har medverkat vid beredningen av besluten om medelsanvisning. Totalt har projektet bevil- jats 4,5 milj. kr sedan budgetåret 1973/74.

Därjämte har medel beviljats från femte huvudtitelns forskningsanslag för FoU-projekt vid högskolan i Östersund och vid socialmedicinska insti- tutionen vid universitetet i Umeå. Regionstyrelsen i Umeå högskoleregion har lämnat bidrag med 300000 kr. från anslaget till forskningsanknytning.

En interdepartemental arbetsgrupp har gjort en översyn av försöksverk- samheten på de tre orterna. Arbetsgruppen hari rapporten (Ds S 1981 : 26) Primärvård och socialtjänst i förändring föreslagit att försöksverksamhe- ten skall inordnas i högskoleorganisationen den ljuli 1982 samt att erfor- derliga resurser för forskningen enligt förslagen skall föras över från anslag under femte huvudtiteln till anslag under nionde huvudtiteln. Rapporten har remitterats till de organ inom högskolan. som närmast berörs av arbetsgruppens förslag.

Prop. 1981/82: 106 154

Efter remiss har yttranden över arbetsgruppens förslag avgivits av soci- alstyrelsen. universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), styrelserna för uni- versiteten i Lund och Umeå och högskolan i Östersund samt av medicins- ka forskningsrådet. Remissinstanserna är överlag positiva till arbetsgrup- pens förslag att permanenta verksamheten i Dalby. Tierp och Vilhelmina och att föra_in primärvårdsforskningen i högskolan.

Jag tar först upp den allmänna bakgrund, mot vilken arbetsgruppens förslag på skilda punkter bör bedömas.

I likhet med arbetsgruppen anserjag att forskning och utbildning av det slag det här gäller bör utgå från de villkor som gäller i det praktiska arbetet inom hälso- och sjukvården och inriktas mot de vårdpolitiska målen och de växande problemområdena t. ex. förebyggande insatser. de äldres vårdbe- hov. missbruk, ledförslitning och reumatism. Omvänt gäller också att den vetenskapliga forskningen och dess resultat ofta ger instrument för för- ändringsarbete. Erfarenheter från forskningsenheten vid vårdcentralen i Dalby samt de socialmedicinska fältstationerna i Tierp och Vilhelmina talar härför.

Socialtjänstlagen och förslaget till ny hälso- och sjukvårdslag utgår från en gemensam grundsyn på omsorg om människor. Såväl socialtjänst som sjukvård har viktiga uppgifter i att vårda. lindra och trösta. Stor vikt läggs också vid insatser för att förebygga skador. sjukdom och ohälsa samt för att främja välfärd. Uppgifterna har naturligtvis funnits såväl inom social- tjänst som sjukvård redan tidigare. Först i de nya lagarna har de emellertid klarare kommit till uttryck.

Utvecklingen av samverkan mellan socialtjänst och sjukvård för att främja välfärd och hindra ohälsa förutsätter att de som är verksamma inom de båda områdena i ökad omfattning får ömsesidig kunskap om varandras arbetsfält. Utveckling och utbildning gagnas av att bygga på vetenskaplig grund. Sjukvården har här en tradition. genom sin anknytning till den medicinska forskningen. vilken främst har naturvetenskaplig grund. Ut- vecklingen av primärvården liksom med denna samverkande delar av socialtjänsten kräver större insatser också från samhälls- och beteendeve- tenskaplig forskning. Tvärvetenskaplig forskning är därför naturlig inom detta fält. Institutioner för socialt arbete, socialmedicin och allmänmedicin blir därvid naturliga centra för sådan forskning. FoU-verksamheten bör därvid ske i samverkan med berörda huvudmän och i direkt kontakt med primärvårdens och socialtjänstens arbetsfält. där problemen finns och där den vetenskapliga forskningen bl.a. kan bidra med förklaringsmodeller, utvärderingar och förslag till lösningar.

Sedan 1970-talet har en strävan från samhällets sida varit att söka ombalansera sjukvårdens resurser till primärvård i samverkan med social- tjänst. Denna utveckling har gått långsammare än väntat. FoU-enheter med fältanknytning för bearbetning av problem inom primärvård och socialtjänst bedöms kunna främja denna utveckling.

Prop. 1981/82: 106 155

Inom primärvården tillämpas kunskaper från medicinens samtliga områ- den. I det praktiska sjukvårdsarbetet är det dessutom nödvändigt att även kunna använda kunskaper från de samhällsvetenskapliga och beteendeve- tenskapliga områdena. Det vetenskapliga underlaget för t. ex. allmänläkar- ens verksamhet är ännu ofullständigt jämfört med andra medicinska verk- samhetsområden. Den första professuren i allmänmedicin är den tidigare nämnda professuren vid universitetet i Lund. Den allmänmedicinska hög- skoleutbildningen är i ett uppbyggnadsskede. Bl. a beräknas en tjänst som professor i allmänmedicin bli tillsatt vid universitetet i Uppsala under våren 1982. Enligt det program för utbyggnad av forskningsområdet all- mänmedicin som UHÄ har fört fram i anslagsframställningen för budget- året 1981/82 tas även upp förslag om att inrätta professurer vid universite- ten i Göteborg och Umeå.

Det tvärvetenskapliga ämnet socialt arbete är avsett att bilda grund för såväl yrkesverksamhet på det sociala området som för forskarutbildning. En viktig del av underlaget för den forskning som är knuten till utbildning- en skall vara de praktiska erfarenheter som socialarbetarna får från sin verksamhet. Resultaten från forskningen inom detta ämne måste också föras ut och tillvaratas bl. a. genom ett fortlöpande utvecklingsarbcte inom socialtjänsten. Tjänster som professor i socialt arbete har inrättats vid universiteten i Göteborg, Stockholm och Umeå. Jag har i prop. 1981/ 82: 100. bil. 12 (s. 478) behandlat ett förslag från UHÄ att även inrätta en tjänst som professor i socialt arbete vid universitetet i Lund. Jag har därvid erinrat om utvecklingsarbctet i Dalby och arbetsgruppens förslag i fråga om den framtida verksamheten där samt förordat att principbeslut fattas om att inrätta en tjänst som professor (L 24) i socialt arbete vid universite- tet i Lund. I fråga om tidpunkten för inrättande av tjänsten harjag förordat ett ställningstagande i samband med att beslut fattas på grundval av arbets- gruppens förslag.

Jag övergår nu till att behandla arbetsgruppens förslag. Arbetsgruppen hari rapporten visat hur man inom försöksverksamheten vid de tre forskningsenheterna byggt upp kompetens inom utbildning i vetenskaplig metodik och forskningsplanering för olika personalgrupper inom primärvård och socialtjänst. Jag finner det synnerligen värdefullt att denna kompetens tas till vara inom högskolan och förs vidare till andra kommuner och landsting. som kan ha behov av ett mer organiserat samar- bete med forskning och utveckling inom högskolan. Jag finner också att arbetsgruppens förslag att försöksverksamheten skall inordnas i högskolan väl överensstämmer med de riktlinjer för forskningsplanering inom hög- skolan somjag tidigare har förordat. Beträffande formerna för verksamhe- tens inordnande i högskoleorganisationen föreslår arbetsgruppen att sär- skilda enheter för forskning inom primärvården och angränsande områden inom socialtjänsten inrättas vid universiteten i Lund, Uppsala och Umeå med tillämpning av bestämmelserna i 16 kap. 145 högskoleförordningen

Prop. 1981/82:106 156

(1977: 263). Jag biträder arbetsgruppens förslag. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag till särskilda föreskrifter för dessa särskilda enheter.

Arbetsgruppen har även övervägt fältanknuten FoU-verksamhet inom ämnet socialt arbete. Jag förutsätter i likhet med vad arbetsgruppen har anfört att universitetsforskningen inom detta ämne med stöd för enskilda projekt från t. ex. delegationen för social forskning (DSF). på några års sikt bör kunna bygga upp en angelägen forskning. Arbetsgruppen har pekat på att förutsättningar härför finns bl.a. vid universiteten i Göteborg och Stockholm.

Arbetsgruppen har föreslagit att de särskilda enheterna skall lyda direkt under resp. högskolestyrelse men ledas av en särskild styrelse sammansatt av representanter för berörda fakulteter. landsting och kommuner. Arbets- gruppen föreslår även att en central samverkansgrupp inrättas med uppgift att bl.a. förmedla kunskaper och erfarenheter mellan de tre högskolere- gionerna inom här berörd forskning.

Jag anser att arbetsgruppens förslag om styrelse m.m. för de särskilda enheterna. som tillstyrkts av remissinstanserna. är väl avvägt i förhållande till de uppgifter som i fortsättningen kommer att åvila de särskilda enhe- terna. Jag avser att återkomma till regeringen med förslag också i detta hänseende.

Jag kommer även — efter samråd med chefen för socialdepartementet och statsrådet Ahrland — att föreslå regeringen att inrätta en central samverkansgrupp för de tre högskoleregionernas fortsatta FoU-verksam- het inom primärvård och socialtjänst. Arbetsgruppen har föreslagit att socialstyrelsen bör vara representerad i den centrala samverkansgruppen. Förutom socialstyrelsen finner jag att även UHÄ. representanter för de båda kommunförbunden samt företrädare för personalorganisationerna bör beredas möjlighet att medverka i samverkansgruppens arbete.

Samverkansgruppen bör enligt förslaget ha tillgång till vissa medel, högst 100000 kr., för gemensamma informations- och utbildningsinsatser. Kostnader av motsvarande slag bestrids f.n. ur anslaget Forskning och utvecklingsarbcte samt försöksverksamhet under femte huvudtiteln. Jag utgår från att erforderliga medel för samverkansgruppen efter ansökan från denna och efter hörande av DSF skall kunna anvisas ur nämnda anslag.

Arbetsgruppen föreslår att de resurser som nu utgår till försöksverksam- heten — vilket jag i det tidigare redogjort för — i fortsättningen skall utgå till de särskilda enheterna vid universiteten i Lund, Uppsala och Umeå. Jag ansluter mig till arbetsgruppens förslag och förordar att medel för att finansiera basresurserna för ifrågavarande FoU-verksamhet som nu anvi- sas under anslagen Forsknings- och utvecklingsarbete samt försöksverk- samhet och Vårdcentralen i Dalby: Förvaltningskostnader under femte huvudtiteln från och med budgetåret 1983/84 beräknas under resp. fakul- tetsanslag under nionde huvudtiteln. De medel som MFR nu anvisar för

Prop. 1981/82: 106 157

verksamheten i 'l'ierp bör likaså från samma budgetår beräknas under anslaget Medicinska fakulteterna. anslagsposten Universitetet i Uppsala.

Jag återkommer strax till anvisningen av medel för budgetåret 1982/83. Arbetsgruppen har avgivit förslag till personalorganisation för var och 'en av de tre enheterna. Förslaget innebär i huvudsak en överflyttning av den nuvarande tjänsteorganisationen inom försöksverksamheten till tjäns- ter inom högskolan. Jag finner inte anledning till erinran mot förslaget utan avser att — under förutsättning att mina förslag i det följande godkänns — uppdra åt UHÄ att inkomma med förslag till de åtgärder som erfordras till följd av omorganisationen.

Arbetsgruppen har även uppmärksammat vissa övergångsfrågor och avgett förslag i dessa hänseenden. I samband därmed har arbetsgruppen redovisat en genomgång av pågående projekt samt angett riktlinjer för det fortsatta arbetet. Arbetsgruppen framhåller sålunda att för nu pågående projekt i de tre kommunerna bör medel reserveras under anslag från femte huvudtiteln för projektens avslutande under tre år efter den I juli 1982. Under tiden den 1 juli 1982—den 31 december 1982 bör inte några nya projekt påbörjas.

Jag har inte något att erinra mot de föreslagna principerna för linansi- eringen av projektverksamheten vid de tre enheterna under övergångsti- den 1982—85. Det innebär bl.a. att medel för pågående projekt får sökas från tidigare nämnda forskningsanslag under femte huvudtiteln.

Behovet av fortsatt specialdestinerat stöd till forskning inom primärvår- den och angränsande omräden inom socialtjänsten bör. i enlighet med vad arbetsgruppen har föreslagit. tas upp till förnyad bedömning efter den föreslagna övergångstiden.

] prop. 1981/82: 100 bil. 8 har — i avvaktan på det ställningstagande som jag nu presenterar - under anslaget Vårdcentralen i Dalby: Förvaltnings- kostnader för budgetåret 1982/83 preliminärt beräknats ett förslagsanslag av 2400 000 kr.

För budgetåret 1982/83 förordarjag att medel för basresurser vid de tre föreslagna forskningsenheterna anvisas enligt följande ordning. Jag beräk- nar det samlade medelsbehovet till 3460000 kr. Kostnaderna för verksam- heten bör bestridas ur dels anslaget Vissa kostnader i samband med forsk- nings- och forskarutbildningsreform som jag i det följande tar tipp under avsnittet Anslagsberäkning för budgetåret 1982/83. dels anslaget Medicins- ka forskningsrådet. dels anslaget Forsknings- och utvecklingsarbcte samt försöksverksamhet under femte huvudtiteln. l prop. 1981/82: 100 bil. 8 har under anslaget Vårdcentralen i Dalby: Förvaltningskostnader preliminärt beräknats 2400000 kr. Jag förordar nu efter samråd med statsrådet Ahr- land att dessa medel tas upp under en särskild anslagspost under det nyssnämnda anslaget Vissa kostnader i samband med forsknings- och forskarutbildningsreform och att det särskilda anslaget Vårdcentralen i Dalby upphör. Jag kommer senare att föreslå regeringen att denna anslags-

Prop. 1981/82: [06 _ 158

post disponeras så att resp. l970 000 kr.. 280000 kr. och 150000 kr. anvisas universiteten i Lund. Uppsala och Umeå för bestridande av kost- nader för basresurser vid de föreslagna särskilda enheterna för forskning inom primärvården. Jag kommer också att föreslå regeringen att ur ansla- get Medicinska forskningsrådet 520000 kr. skall anvisas universitetet i Uppsala för samma ändamål. Jag har vidare erfarit att chefen för socialde— partementet senare kommer att föreslå regeringen att ur anslaget Forsk- nings— och utvecklingsarbete samt först'iksvcrksamhet under femte huvud- titeln skall anvisas 540000 kr. till universitetet i Umeå för motsvarande ändamål. Vad jag nu har anfört innebär sammanfattningsvis att universite- ten i Lund. Uppsala och Umeå under budgetåret 198383 kommer att anvisas resp. 1970000 kr.. 800000 kr. och 690000 kr. för de särskilda enheterna. Jag avser att i budgetpropositionen avseende budgetåret 1983! 84 beräkna medel för dessa verksamheter under anslaget Medicinska fa- kulteterna såvitt avser universiteten i Lund och Uppsala och under ansla- get Samhällsvetenskapliga fakulteterna såvitt-avser universitetet i Umeå.

Med anledning av att den tidigare försöksverksamheten i Dalby sålunda inordnas i universitetet i Lund förordarjag att tidpunkten för inrättande av den tidigare nämnda tjänsten som professori socialt arbete vid universite— tet i Lund fastställs till den 1 juli 1983. Jag återkommer i denna fråga i samband med budgetpropositionen avseende budgetåret 19831'84.

Regeringen bör inhämta riksdagens godkännande av vad jag har förordat om organisation och linansiering av fÖl'SÖkSVCl'kS'dmhel med viss forskning inom primärvården och angränsade områden inom socialtjänsten samt om inrättande av tjänst som pi'ofesst'ir i socialt arbete.

Fury/(ning ut'/l utveckling inom_li'irs'vurssuktorn

Chefen för försvarsdepartementet avser att senare föreslå regeringen att förelägga riksdagen dels en proposition om totalförsvarets fortsatta ut- veckling. dels en särskild proposition om försvarsforskning. I dessa kom- mer han också att behandla inriktning och omfattning av forskning och utveckling för försvarssektorn. Förslagen grundas på 1978 års försvars- kommittés slutbetänkande (Ds Fö 198l: 141. Med hänsyn till önskvärdhe- len att ge riksdagen en helhetsbild över svensk forskning och utveckling och föreslagna förändringar i denna redovisarjag efter samråd med chefen för försvarsdepartementet i det följande vissa frågor beträffande forskning och utveckling för försvarsändamål.

Han kommer att föreslå i nämnda propositioner följande anslag för forskning och utveckling för budgetåret l982/83.

B 4 Arméförband. Forskning och utveckling 180.0. milj. kr. C 4 Marinförband. Forskning och utveckling 87.1 milj. kr. [) 4 Flygvapenförband. Forskning och utveckling 700.() milj. kr. F 5 Gemensam försvarsforskning 2673 milj. kr.

Prop. 1981/82: 106 159

F 10 Militärhögskolan: Grundforskning och delegationen

för militärhistorisk forskning 1,5 milj. kr. G 1 Civilförsvar: Forskning och utveckling 3,5 milj. kr. H 4 Flygtekniska försöksanstalten 2,4 milj. kr.

1241,8 milj. kr.

Anslagen B 4—G ] är beräknade i prisläge februari 1981. En uppräkning av dessa till medelprisläget 1982/83 kommer att göras. Det slutliga betal- ningsutfallet bedöms bli 1.4 miljarder kr.

Anslagen B 4, C 4 och D 4 utnyttjas för forsknings- och utvecklingsarbc- te för ny material. i huvudsak beställt vid svensk industri. Detta arbete har stor betydelse för den tekniska kompetensnivån vid berörda industrier. Förslaget att inom landet utveckla och anskaffa ett nytt stridsflygplan skapar exempelvis förutsättningar för att fullfölja och vidareutveckla sats- ningen på civila tlygplansprojekt vid svensk industri.

Anslaget H 4 kompletteras med särskilda uppdrag till flygtekniska för- söksanstalten. Chefen för försvarsdepartementet har funnit det lämpligt att överföra viss uppdragsverksamhet från tekniska högskolan till flygtek- niska försöksanstalten.

Anslaget F 5 Gemensam försvarsforskning avser forskning för totalför- svarsändamål inom de naturvetenskapliga. tekniskt-vetenskapliga. medi- cinska och beteendevetenskapliga forskningsgrenarna. Försvarets forsk- ningsanstalt har programansvar för denna forskning samt produktionsans- var för dess huvuddel. Anstalten leder den tillämpade psykologiska verk- samheten hos försvarsmyndigheterna. Fortifikationsförvaltningen har pro- duktionsansvar för den fortifikaton'ska forskningen och försvarets mater- ielverk har ansvaret för övrig försvarsteknisk forskning.

Chefen för utrikesdepartementet föreslår efter samråd med chefen för försvarsdepartementet i prop. 1981/82:100 bil. 6 under anslaget Vissa åtgärder för rustningsbegränsning och kontroll ett anslag på 10495 000 kr. Anslaget avser forskning vid försvarets forskningsanstalt som grund för Sveriges medverkan i nedrustningsarbete. Vidare föreslår chefen för utri- kesdepartementet att det bidrag för forskningen inom utrikespolitiska insti- tutet, som anvisas över försvarshuvudtiteln. från budgetåret 1982/83 skall anvisas över utrikeshuvudtiteln. För budgetåret 1982/83 beräknas 1 650000 kr. för denna verksamhet.

Den svenska alliansfria utrikespolitiken måste stödjas av ett allsidigt totalförsvar. Den förutsätter också att vi har egna resurser att successivt utveckla och förändra försvaret så att det kan anpassas till ändrade tek- niska och politiska villkor i omvärlden. En kompetent och kreativ för- svarsforskning är ett viktigt instrument för detta.

Försvarsforskningen skall enligt försvarskommittén bidra till möjlighe- terna att tidigt upptäcka förändringar i vår omvärld och i den tekniska utvecklingen samt att identifiera behov av och lämna underlag till erforder-

Prop. 1981/82:106 160

lig anpassning inom totalförsvaret. Sveriges alliansfria politik gör att vi måste sätta målen högt i dessa hänseenden.

Försvarsforskningen bör där.-för ha till uppgift att följa och analysera den tekniskt-vetenskapliga utvecklingen av försvarsmateriel. Den bör medver- ka till att beskriva yttre hot och utforma prognoser inom olika områden. Forskningen bör inriktas på att utveckla metoder för och medverka i totalförsvarets studie- och planeringsverksamhet. Den bör slutligen ge underlag för att bedöma människors prestatationer i kris och krig och för att utforma krigssjukvården.

Försvarets forskningsanstalt. som är Sveriges största organisation för tillämpad forskning (ca 1 200 anställda varav ca 500 akademiker). är organi- serad i fem huvudavdelningar och ett centralt kansli. Varje huvudavdel- ning har sin speciella vetenskapliga profil och inriktning, men särskild uppmärksamhet ägnas åt samarbete över organisationsgränserna.

Försvarskommittén anför några grundläggande motiv bakom FOA som gemensam forskningsorganisation för totalförsvaret. Genom att forsk— ningsgruppcr med skilda ämnesinriktningar samlas inom en organisation undanröjs institutionella hinder för en nödvändig tvärvetenskaplig samver- kan. En tillräckligt bred gemensam kunskapsbas kan byggas upp för til- lämpningar inom skilda totalförsvarsgrenar och myndigheter. Nära kon- takter mellan forskare och avnämare kan organiseras. De är viktiga för ömsesidig förståelse och för anpassningen av forskningens inriktning till avnämarnas behov.

Det är varken möjligt eller nödvändigt att tillgodose försvarets samlade behov av forskningsresultat enbart genom egna unika forskningsinsatser. Ofta är det möjligt att utan sekretesshinder få tillgång till reslutat från skilda delar av världen. För att FOA därvid skall bli intressant som samarbetspartner måste den egna forskningen åtminstone på vissa områ- den har hög kvalitet. Forskning av intresse för FOA finns också företrädd vid institutioner och företag i Sverige. Ett nära samarbete med dessa är angeläget.

Försvarskommittén framhåller att forskningen vid FOA på senare år breddats till områden av intresse också för andra samhällssektorer. Som exempel kan nämnas forskning om säkerhetspolitik. människa—miljö. långsiktig planen'ng, samhällets sårbarhet. Detta har skapat förutsättningar för samarbete med avnämare utanför försvaret. Den militärtekniska forsk- ningens resultat har i ökande utsträckning kommit till användning i ned- rustningsförhandlingar och svensk medverkan i FN-studier. Slutligen har utvecklingen i samhället ibland lett till efterfrågan på resultat från försvars- forskningen. Som exempel kan nämnas kärnkraftens säkerhetsproblem och hanteringen av giftiga kemikalier. Det militära försvaret är dock allt- jämt den dominerande forskningsavnämnaren och väntas förbli detta för överskådlig tid.

FOA har på senare år i ökad utsträckning sökt kontakt med civil forsk-

Prop. 1981/82: 106 K)]

ning, bl. a. genom samarbetsavtal med STU. och sökt erhålla civila upp- drag som samtidigt ger möjlighet att behålla och utveckla kompetens av betydelse för försvaret. '

Inom försvarsdepartementets område finns sedan lång tid tillbaka en väl utvecklad forskningsplanering. Denna syftar till att inrikta forskningsre- surserna inom försvarssektom i enlighet med de olika totalförsvarsgrenar- nas bedömda långsiktiga behov och att samordna forskningsverksamheten med avnämarnas behov av underlag för åtgärder och beslut. Den inriktning av den gemensamma försvarsforskningen för perioden 1982/83—1986/87 som chefen för försvarsdepartementet kommer att föreslå utgår sålunda från ett omfattande planeringsarbete i samverkan mellan forskare och forskningsavnämare.

För att få fram ett allsidigt underlag rörande försvarsforskningens fram- tida roll och inriktning har försvarets forskningsanstalt på regeringens uppdrag belyst försvarsforskningens organisatoriska ställning i förhållande till totalförsvarets övriga myndigheter. de säkerhetspolitiska studiernas inriktning samt utvecklingen av kompetensen för tekniskt-vetenskaplig försvarsforskning. Resultatet redovisas i skrivelsen ”Vissa frågor rörande försvarsforskningen" och den därtill fogade rapporten "Ett effektivare FOA". Av intresse i detta sammanhang är FOA:s förslag till ökad samver- kan mcd högskolan och ökad civil uppdragsverksamhet. Dessa frågor bereds för närvarande inom försvarsdepartementet och förslag avses fram- läggas i en särskild proposition senare under år 1982.

Slutligen villjag framhålla att i den mån förändringar i forskningsinrikt- ningen vid FOA skapar nya behov av utbildning och grundforskning vid högskolan bör den planeringsprocedur jag tidigare har förordat vara til- lämplig. De anspråk på långsiktig forskningsplanen'ng jag har givit uttryck för synes inom försvarssektom vara väl tillgodosedda.

Basresurser för energiforskning m. m.

Efter samråd med chefen för industridepartementet får jag anföra föl- jande.

Huvuddelen av statens direkta stöd till forskning och utvecklingsarbcte inom energiområdet har sedan år 1975 lämnats inom ramen för ett sam- manhållet och målinriktat program, det s.k. Huvudprogram Energiforsk- ning. Huvudprogrammet är ett led i energipolitiken, vilket har avgörande betydelse för de mål som gäller för det.

Det övergripande målet för insatserna inom huvudprogrammet är att de i huvudsak skall koncentreras till sådana för vår energiförsörjning angelägna och fruktbara utvecklingslinjer som kan leda till ett kommersiellt utnyttjan- de och ge betydelsefulla bidrag till energiförsörjningen redan på kort och medellång sikt. Samtidigt skall bevakning av den tekniska utvecklingen. nationellt och internationellt, bibehållas så att kompetens vidmakthålls på områden som främst på lång sikt kan få betydelse för vår energisituation. ll Riksdagen 1981/82. 1 saml. Nr 106

Prop. 1981/82: 106 162

Verksamheten inom huvudprogrammet syftar således både till att direkt underbygga och stödja genomförandet "av energipolitiken och till långsiktig kunskaps- och kompetensuppbyggnad på viktiga områden.

Under budgetåren l975/76—l980/8l har omkring 1200 milj. kr. anvisats över statsbudgeten till huvudprogrammet. Det energiprogram som lades fram av regeringen är 1977 innebar i nominella tal en tredubbling av tidigare anslag. En tredje programperiod. omfattande budgetåren 1981/ 82—1983/84. har beslutats av regering och riksdag (prop. 1980/81 : 90 bil. ]. NU 1980/81:60. rskr 1980/81:381) våren 1981. Som ekonomisk ram för treårsperioden har angivits ] 400 milj. kr. Därutöver har riksdagen bemyn- digat regeringen att under innevarande budgetår göra vissa åtaganden för budgetåret 1984/85.

För de olika program och delprogram som ingår i huvudprogrammet har angivits preciserade mål och medelsramar för verksamheten under treårs- perioden. En avvägning har härvidlag skett mot andra energipolitiska åtgärdsprogram. Särskilt omfattande insatser skall göras inom sådana om- råden som energianvändning i industriella processer, solvärmeteknik, vär- melagring. värmepumpar. inhemska bränslen, bränsleförädling och vind- energi. Omfattande insatser skall göras också på mera långsiktiga områ- den.

För treårsperioden t.o.m. den 30 juni 1984 finns alltså ett fastställt program med definierade mål och medelsramar. Ansvariga för planering och genomförande av programmet är ett antal programansvariga organ. vilka disponerar medlen inom programmet. Beslut om forskningsstöd fat- tas fortlöpande under hela budgetåret inom de av regering och riksdag angivna ramarna. De programansvariga organen har därvid rätt att inte bara disponera innevarande budgetårs anslag utan även göra åtaganden om forskningsstöd för f. n. tre år därefter.

Programmet innehåller såväl grundforskning som tillämpad forskning och utvecklingsarbcte. För grundforskning av allmänt intresse för ener- giområdet finns ett särskilt program. Energirelaterad grundforskning. Inom flera delar av programmet har verksamheten utpräglad tvärveten- skaplig karaktär.

Att ge såväl allmän och översiktlig som mer specialiserad information om verksamhet och resultat inom de olika programmen ingåri de program- ansvariga organens uppgifter. Medel härför har inräknats i de medelsramar som har angivits för olika program och delprogram. Systematisk projektre- gistrering förekommer i olika former. Bl. a. registreras samtliga pågående projekt i en internationell projektdatabas.

Vissa organisatoriska förändringar på energiforskningsområdet kommer att genomföras den 1 juli 1982. Nämnden för energiproduktionsforskning, ett av de nuvarande programorganen, kommer således att upphöra och huvuddelen av dess uppgifter att överföras till en ny central energimyn- dighet, statens energiverk. Även delegationen för energiforskning (DFE)

Prop. 1981/82: 106 163

kommer att upphöra och dess uppgifter, samt ansvaret för viss långsiktig forskning inom energitillförselområdet, att överföras till ett nytt organ. energiforskningsnämnden. Viktiga uppgifter för nämnden — liksom f.n. för DFE — kommer att bli bl.a. utvärdering av forskning inom hela energiområdet samt bevakning av långsiktiga och övergripande energi- forskningsfrågor.

[ nämnda proposition har chefen för industridepartementet redovisat (prop. 1980/81:90 bil. 1 s. 516 f) sin bedömning av utvecklingen inom viktigare insatsområden också efter utgången av den aktuella treårsperio- den. Han bedömer att omfattande forskning kommer att behöva bedrivas inom många områden åtminstone under hela resten av 1980-talet.

Han understryker också (prop. 1980/81:90 bil. 1 s. 515) att en viktig förutsättning för att de satsningar som görs inom huvudprogrammet i längden skall bli effektiva är att kunskaps- och kompetensbasen inom främst landets högskoleenheter tas tillvara och vidareutvecklas med hän- syn härtill. Han anger att han räknar med att detta kräver åtgärder, inom tilldelade ramar. utöver det bidrag till den allmänna kunskapsuppbyggna- den som erhålls genom projektinriktade insatser inom vissa långsiktiga delar av huvudprogrammet. Särskilda medel för ändamålet har därför beräknats inom huvudprogrammet under budgetåren 1982/83 och 1983/84.

För att bl.a. få underlag för en fördelning av nämnda medel uppdrog regeringen i mars 1981 åt DFE att, i samarbete med UHÄ och vissa andra organ. undersöka behovet av åtgärder för att säkerställa den långsiktiga kunskaps- och kompetensuppbyggnaden inom högskolan på det energitek— niska området. DFE har hösten 1981 redovisat sitt uppdrag och lämnat förslag till åtgärder. Av redovisningen framgår sammanfattningsvis föl- jande.

Högskolan har tilldelats omkring 22 procent av de medel som har anvi- sats till energiforskningsprogrammet.under budgetåren 1978/79—1980/81. Resten har gått till industriföretag, kommuner, konsultföretag m.fl. Av t. ex. de tekniska fakulteternas och lantbruksuniversitetets totala medel för forskning svarar energiforskningsprogrammet för 7—8 %. Närmare 90 personer har doktorerat inom energiområdet sedan energiforskningspro- grammet startade år 1975 .

Energiforskningsmedel utgör således. enligt DFE. inte någon obetydlig del. men inte heller en genomsnittligt dominerande del av högskolans forskningsbudget. Vissa problem har uppmärksammats när det gäller ener- giforskningsprogrammets utnyttjande av basresurser i form av personal. utrustning och lokaler inom högskolan.

Efter en genomgång av synpunkter på dessa problem från högskoleen- heter. programansvariga organ m.fl. redovisar DFE följande fyra förslag till generella åtgärder för att underlätta den långsiktiga kompetensupp- byggnaden och komma tillrätta med basresursproblem inom högskolan i samband med genomförandet av energiforskningsprogrammet.

Prop. 1981/82: 106 164

För det första bör programansvariga organ få ge upp till fyraåriga anslag till kompetenta grupper inom. områden där kunskapsuppbyggnaden be- döms viktig för energiforskningen. Som villkor för fyraårsanslagen föreslår DFE att bl.a. följande bör gälla. Med den berörda högskoleenheten bör skrivas ramavtal. där riktlinjer ges för verksamhetens inriktning samtidigt som forskningsgruppen ges viss frihet att själv fördela medlen mellan löner, resekostnader och utrustning. Samarbete med industrin bör, där det är lämpligt. ingå som förutsättning vid dessa avtal. Genom fyraåriga anslag kan forskningsgruppcr ges möjlighet att vetenskapligt avsluta ett forsk- ningsarbete, t. ex. genom att forskningsstuderande i grupperna kan doktor- era inom anslaget. Förslaget förutsätter att de programansvariga organen ges möjlighet att ta på sig ekonomiska förpliktelser för fyra år framåt, dvs. t.o.m. budgetåret 1986/87.

För det andra bör UHÄ ges i uppdrag att utarbeta regler för bl.a. vilka påslag för kompetensuppbyggnad som en uppdragsmottagande institution skall ha möjlighet att ta ut.

För det tredje bör DFE ges möjlighet att yttra sig såsom företrädare för energiforskningens långsiktiga behov vid omprövning av tjänst som profes- sor som har eller kan få betydelse för energiområdet.

För det fjärde bör högskolemyndigheterna ges möjlighet att för energi- forskning inrätta arvodestjänster på fyra år. Sådana tjänster kan tilldelas t. ex. handledare eller projektledare inom projekt med fyraårsanslag.

Vad gäller utrustnings- och lokalproblem lägger DFE inte fram några konkreta förslag. men konstaterar att de kan mildras eller undanröjas genom att utrustnings- och lokalfrågor tas upp på ett tidigt stadium i programorganens och högskoleinstitutionernas planering av forskningsin- satserna.

För förstärkning av högskolans basresurser inom energitekniska ämnes- områden har som nämnts beräknats särskilda medel inom energiforsk- ningsprogrammet om sammanlagt 4 milj. kr. för tvåårsperioden 1982/ 83—1983/84. DFE anger att de av DFE föreslagna generella åtgärderna bedöms få stor effekt på basresursproblemen och föreslår att medlen används för att lösa återstående problem av kortsiktig eller övergångsmäs- sig natur. DFE föreslår att medlen används för inrättande av 12 heltids- tjänster på docentnivå inom områden som har direkt anknytning till lång- siktigt betydelsefulla energiforskningsområden. Med utgångspunkt från vissa kriterier och i samråd med programansvariga organ har DFE bland ett antal förslag prioriterat institutioner där sådana tjänster enligt DFE:s uppfattning bör inrättas. För var och en av de föreslagna tjänsterna redovi- sas av de programansvariga organen utarbetade översiktliga områdesbe- skrivningar och motiveringar.

DFE:s förslag syftar till att ett antal nyckelpersoner skall kunna behållas inom eller rekryteras till långsiktigt betydelsefulla områden. Enligt DFE bör tjänsterna vara inrättade i tre år, varefter en utvärdering och ompröv-

Prop. 1981/82: 106 165

ning föreslås ske. Detta innebär att medel för de aktuella tjänsterna erford- ras för minst ett budgetår efter den nuvarande treårsperiodens utgång. Om de av DFE föreslagna generella åtgärderna då har genomförts bedömer DFE att behovet av särskilda medel för basresurser kommer att vara avsevärt mindre.

Enligt DFE bör de aktuella medlen direkt tillföras vederbörande högsko- leenheter, vilka på sedvanligt sätt bestämmer tjänsternas art, skriver pro- gram och tillsätter tjänsterna. Resp. högskoleenhet bör därvid ha rätt att i samråd med bl.a. DFE förändra för viss tjänst föreslaget område. De aktuella tjänsterna bör enligt DFE inrättas från och med den 1 juli 1982.

DFE tillägger att vissa åtgärder för kunskapsuppbyggnad på nya områ- den. t.ex. utdelande av stipendier för utlandsresor och anordnande av konferenser angående val av områden för fördjupade studier bör kunna vidtas av de programansvariga organen inom ramen för deras ordinarie verksamhet.

DFE:s undersökning ger enligt min uppfattning en konkret bild av vissa basresursproblem som kan ha uppstått inom högskolan i anslutning till den snabba tillväxten av det omfattande energiforskningsprogrammet. Att mildra eller förebygga sådana problem är självfallet angeläget från såväl sektorspolitiska som rent forskningspolitiska utgångspunkter. Jag vill mot den givna bakgrunden redovisa följande ställningstaganden till DFE:s olika delförslag.

[ prop. 1981/82: 100 bil. 17 s. 192 har chefen för industridepartementet föreslagit att de programansvariga organen inom energiforskningsprogram- met fr.o.m. budgetåret 1982/83 ges möjlighet att göra åtaganden om stöd till forskning inom ett visst område eller projekt för fyra, i stället för som nu tre, år efter det aktuella budgetåret. Ett system med fyraåriga åtagan- den bedöms underlätta för en högskoleinstitution att planmässigt bygga upp forskning på områden som har givits hög prioritet i den nyss påbörjade treårsperioden av energiforskningsprogrammet. Det bedöms också göra det möjligt att bibehålla basresurser i form av kunnande, samarbete och utrustning inom forskningsområden av långsiktig karaktär samtidigt som andra mera kortsiktiga områden prioriteras.

Det ankommer på regeringen att, vid riksdagens bifall till förslaget, föreskriva ev. erforderliga närmare villkor för fyraårsanslagen från de programansvariga organen.

Vad gäller förslaget om särskilda regler för påslag vid energiforsknings- uppdrag till högskoleenheterna vill jag hänvisa till att jag i det föregående under avsnittet Forskningssamverkan har ställt mig avvisande till FO- SAM: s förslag om att upprätta detaljerade regler angående pålägg för att brygga över variationer i tillflödet av externa medel. Det finns enligt min uppfattning ingen anledning att skapa sådana regler för energiforsknings- projekt. Som jag redan har anfört bör pålägg på externfinansierade projekt bestämmas utifrån en samlad bild av högskolans kostnader för projektet.

Prop. 1981/82: 106 166

Därvid bör beaktas att långsiktig kunskapsutveckling och kompetensupp- byggnad utgör mål för flera av delprogrammen inom energiforskningspro- grammet och finansieras som särskilda projekt m.m. av de programansva- riga organen. Andra förhållanden som kan behöva beaktas i det samman- hanget kan vara projektens innehåll och längd. Det är nödvändigt att såväl de programansvariga organen som högskoleenheterna är uppmärksamma på hithörande frågor och så [årigt möjligt reglerar dem vid sina avtal om forskningsprojekten.

Idet föregående har jag redovisat min syn på inrättandet av tjänster som professor och bestämning av inriktningen av professurer bl.a. som ett styrinstrument för regering och riksdag. Även om beslut härom har ten- derat att minska i betydelse som styrinstrument för regering och riksdag är det självfallet angeläget att olika intressen. bl.a. från berörda sektorsor- gan, vägs in i sammanhanget. Med tanke på energiforskningens alltmer ökade omfattning är det enligt min uppfattning naturligt att de organ, främst delegationen för energiforskning — och efter den 1 juli 1982 energi- forskningsnämnden — som har ansvar för långsiktiga frågor inom energi- forskningsområdet regelmässigt bereds tillfälle att yttra sig i samband med förslag eller beslut om professurer med anknytning till området.

Vad gäller DF Ezs förslag om inrättande av arvodestjänster på fyra år för energiforskning får jag hänvisa till vad jag har anfört under avsnittet Forskningssamverkan. Jag har där förordat att i anslutning till tidsbegrän- sade projekt, tidsbegränsade tjänster, för t. ex. handledare eller projektle- dare, i den mån de behövs för projektets genomförande bör kunna inrättas inom högskolan på medel som ställs till förfogande av de programansvariga organen.

DFE:s förslag om användning av de särskilda medel som har beräknats inom cnergiforskningsprogramrnet för förstärkning av högskolans basre- surser inom energitekniska ämnesområden är enligt min uppfattning väl ägnat att lösa vissa temporära basresursproblem inom energiforsknings— området i avvaktan på att de generella åtgärder som jag har behandlat får full effekt. Det står bl.a. i samklang med vad jag nyss redovisade om inrättande av forskartjänster knutna till en given forskningsinriktning och bekostade med medel från sektorsorgan eller industri. Regeringen har denna dag beslutat att ställa medel till vissa högskoleenheters disposition för inrättande av tjänster fr.o.m. den ljuli 1982 i huvudsak i enlighet med DFE:s förslag.

Till vad jag nu har anfört om vissa åtgärder rörande basresurser för energiforskning vill jag efter samråd med chefen för industridepartementet lägga följande. Jag har tidigare klart tagit ställning för att sektorsorganen skall ha det fulla programansvaret och det finansiella ansvaret för sin forsknings- och utvecklingsverksamhet. innefattande även härför behövlig långsiktig kompetensuppbyggnad. Detta gäller självfallet även de program- ansvariga organen inom energiforskningsområdet.

Prop. 1981/82:106 167

Det är av stor betydelse med löpande kontakter och samverkan för klargörande av mål och resursanspråk mellan dessa organ och berörda högskolemyndigheter. Bl. a. är det av särskild vikt inom de delar av energi- forskningsprogrammet där bevakning av den tekniska utvecklingen. kun- skaps— och kompetensuppbyggnad etc. uttryckligen har angivits som främsta mål för insatserna och där högskolan såsom forskningsresurs spelar en huvudroll. En sådan samverkan är angelägen också när det gäller behovet av åtgärder för att kompetens och basresurser skall finnas tillgäng- liga i tillräcklig utsträckning inom energiforskningsområdet även efter det nuvarande treårsprogrammets utgång den 30 juni 1984. En samordning mellan ställningstagandena till energiforskningen efter denna tidpunkt och förslagen i nästa forskningspolitiska proposition bör som jag tidigare har framhållit eftersträvas. I regeringens riktlinjer för den långsiktiga plane- ringen inom de programansvariga organen inom energiforskningsområdet kommer därför behovet av samordning med inte bara övriga åtgärder på energipolitikens område utan även högskolans resursplanering att särskilt betonas.

3. Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen

dels föreslår riksdagen att

1. godkänna vad jag har förordat i fråga om fieråriga medelsramar för forskningsråden,

2. godkänna vad jag har förordat i fråga om utvärdering av forskning,

3. godkänna vad jag har förordat i fråga om övergripande prioriteringar inom forskningsområdet.

4. godkänna vad jag har förordat om ansvar för prioriterad forskning,

5. godkänna de av mig förordade riktlinjerna för den fortsatta långsik- tiga planeringen av forskningen inom resp. fakultetsområde.

6. godkänna de av mig förordade riktlinjerna för finansiering och utnytt- jande av dyrbar vetenskaplig utrustning.

7. godkänna de av mig förordade riktlinjerna för sektorsforskningen i vad avser programansvar och finansiellt ansvar.

8. godkänna de' av mig förordade riktlinjerna för sektorsorganen och högskolan i vad avser samverkan om och planering av forskning,

9. godkänna de av mig förordade principerna för kostnadstäckning och kostnadsfördelning vid uppdragsverksamhet,

10. godkänna vad jag har förordat i fråga om tjänster som adjungerad professor,

11. godkänna vad jag har förordat i fråga om kontaktforskarverksam- . het,

Pmp. 1981/82: 106 168

12. godkänna de av mig förordade riktlinjerna för inrättande av forskar- tjänster vid forskningsråd.

13. godkänna vad jag har förordat i fråga om ansvar för och utbyggnad av statistik över forsknings- och utvecklingsarbete,

14. godkänna vad jag har förordat i fråga om lämplighetsbedömning för antagning till forskarutbildning,

15. godkänna vad har har förordat i fråga om utbildningsbidrag för doktorander,

16. godkänna vad jag har förordat i fråga om inrättande av nya amanu- enstjänster och avveckling av nuvarande amanuens— och assistenttjäns- ter.

17. godkänna vad jag har förordat om inrättande av doktorandtjänster. 18. godkänna vad jag har förordat i fråga om organisation av försöks- verksamheten med viss forskning inom primärvården, finansiering av den- na verksamhet samt tidpunkten för inrättande av en tjänst som professor i socialt arbete,

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om 19. de beräknade ekonomiska ramarna för forskningsverksamheten budgetåret 1983/84,

20. omdömen om doktorsavhandlingar.

21. om tillgodoräknande av doktorsexamen i förtjänsthänseende.

4. Anslagsberäkning för budgetåret 1982/83

1. E 32. Utbildningsbidrag för doktorander

1980/81 Utgift 72 105 608 1981/82 Anslag 78144000 1982/83 Förslag 90432000

1 prop. 1981/82: 100 (bil. 12 s. 515) har regeringen föreslagit riksdagen att. i avvaktan på särskild proposition i ämnet. till utbildningsbidrag för doktorander preliminärt beräkna ett förslagsanslag av 78 144000 kr.

Utbildningsbidragen för doktorander är som har nämnts beloppsmässigt knutna till de utbildningsbidrag som utgår till studerande inom arbetsmark- nadsutbildning (AMU). Bidraget ligger i mitten av det intervall som gäller för AMU-elever. Jag har i det föregående förordat en höjning av utbild- ningsbidragen. Jag beräknar nu medel härför (+ 12 288000 kr.)."

Jag har i det föregående förordat en mer genomgripande omläggning av studiefinansieringen inom forskarutbildningen, som får anslagstekniska konsekvenser fr.o.m. budgetåret 1983/84. Jag avser därför att i annat sammanhang föreslå regeringen att uppdra åt UHÄ att i anslutning till sin anslagsframställning för budgetåret 1983/84 dels beräkna den resursvolym

Prop. 1981/82: 106 169

för studiefmansiering som innevarande budgetår är knuten till tjänsterna som assistent och amanuens. dels utarbeta förslag till fördelning av den samlade resursen för studiefmansiering inom forskarutbildning mellan de olika anslagen till forskning och forskarutbildning (fakultetsanslagen). Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Utbildningsbidrag för doktorander för budgetåret 1982/83 under nionde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av 90 432000 kr.

2. Vissa kostnader i samband med forsknings- och forskarutbildningsre- form

Nytt anslag Förslag 12 462 000

[ statsbudgeten för budgetåret 1982/83 bör under nionde huvudtiteln föras upp ett reservationsanslag benämnt Vissa kostnader i samband med forsknings- och forskarutbildningsreform. Under detta anslag beräknar jag i överensstämmelse med vad jag tidigare anfört medel för följande ända- mål. Jag tar också upp vissa medel till regeringens disposition avsedda för vissa åtgärder inom forskningsområdet.

Ändamål Belopp 1982/83 Doktorandtjänster 5 605 000 Forskningsinformation 1 000 000 Kontakter högskolan - forskningsavnämare 500000 Verksamhet med kontaktforskare ] 000 000 FoU-statistik 500000 Undersökning av behovet av statistik över forskarstuderande 125 000 Särskilda enheter för forskning inom primärvården och angränsande områden 2 400 000 Till regeringens disposition 1 332 000 12 462 000

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen att till Vissa kostnader i samband med forsknings- och forskarut- bildningsreform för budgetåret 1982/83 under nionde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag av 12 462000 kr.

Prop. 1981/82: 106 170

Bilaga B Utdrag JORDBRUKSDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde" 1982-02-18

Föredragande: statsrådet Dahlgren

Anmälan till proposition om forskning m. m. såvitt avser jordbruksdeparte- mentets verksamhetsområde '

1 Inledning

Samhällsutvecklingen bygger i betydande utsträckning på resultatet av forskning och utbildning. Det fortsatta framåtskridandet.förutsätter att forskningen står på en internationellt sett hög nivå samt att forskningsre- sultaten utnyttjas på ett effektivt sätt. Med det dominerande inflytande som vetenskap och teknik har i det moderna samhället finns det ett starkt samband bl.a. mellan effektiviteten i näringslivet och satsningarna på forskningen.

Under 1970-talet har stora delar av svenskt näringsliv drabbats av eko- nomiska svårigheter. Problemen berör även de näringar. som faller inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde. För att kunna lösa de pro- blem som vi ser omkring och framför oss måste vi ta tillvara de kunskaper som forskningen kan ge. Jag ansluter mig till de allmänna forskningspoli- tiska synpunkter och förslag som chefen för utbildningsdepartementet redovisat. Emellertid vill jag i detta sammanhang närmare redovisa mina överväganden rörande vissa frågor som avser forskning inom jordbruksde- partementets verksamhetsområde. .

Inledningsvis vill jag översiktligt redogöra för forskningsorganisationen inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde. Forskningssektorn har en långt driven och specialiserad FoU-organisation, som omfattar ett eget universitet, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU). ett eget forsknings- råd, skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR), samt andra statliga och halvstatliga forskningsorgan, som stöder forskningen inom området. Sek- torns centrala myndigheter har relativt begränsade roller när det gäller forskningsfrågor. Dock har Skogsstyrelsen erhållit vissa medel för att stödja i huvudsak praktiskt inriktat utvecklingsarbcte. Vidare finns vid statens naturvårdsverk (SNV) en särskild forskningsnämnd vilken stöder tillämpad forskning inom miljöområdet. Härutöver har resurser sedan

Prop. 1981/82: 106 171

början av 1970-talet funnits på lantbruksområdet genom Lantbrukets fond. Genom denna fond stöds främst forsknings- och utvecklingsverksamhet. Årligen tillskjuts fonden ett belopp av de medel jordbruket tillerkänns i jordbruksprisöverläggningarna.

2 Allmänna forskningsfrågor

2.1. Långsiktig planering

Chefen för utbildningsdepartementet har i sitt anförande bl. a. konstate- rat att ett centralt problem i svensk forskningspolitik är det förhållandet att forskningen utvecklats utefter två parallella linjer utan närmare samord- ning dem emellan. Den ena linjen avser högskolan och forskningsråden och begränsar sig i allt väsentligt till grundforskning och forskarutbildning. Den andra linjen avser forskning som är knuten till olika samhällssektorer och är uppbyggd för dessa sektorers behov av forskning och utveckling. Inom regeringskansliet svarar resp. departement för forskning inom sin sektor. En följd av dessa förhållanden är att olika delar av forskningsverk- samheten bereds i skilda utskott i riksdagen. Någon samlad bedömning av forskningspolitiken har därför inte varit möjlig vid riksdagsbehandlingen av forskningsfrågor. Chefen för utbildningsdepartementet ägnar i sin fram- ställning särskild uppmärksamhet åt frågor rörande planering, främst lång- siktig sådan. och samverkan mellan olika delar av forskningssystemet. Han framhåller därvid att en indelning av forskningen i olika kategorier såsom grundforskning, tillämpad forskning, sektorsforskning m. m. ger oss instrument för att lättare kunna planera, väga och prioritera skilda syften med forskningsverksamheten i förhållande till varandra. I likhet med che- fen för utbildningsdepartementet anser jag att indelningen som sådan inte ger uttryck för vilken slags forskning som ur samhällets synvinkel är mest värdefull. De olika kategorierna av forskning kompletterar varandra och tillgodoser stora och växande samhällsbehov.

Sveriges lantbruksuniversitet och tidigare jordbrukets högskolor har återkommande redovisat långsiktsplaner. Planerna, som spänner över re- lativt långa perioder, har utgjort referensram för särskilda, femåriga verk- samhetsplaner. Lantbruksuniversitetet har i samband med sin anslags- framställning för budgetåret 1982/83 lagt fram en långsiktsplan inför 1990- talet och en verksamhetsplan för åren 1981—1986. Jag återkommer till denna fråga.

Skogs- och jordbrukets forskningsråd har nyligen omorganiserats ( prop. 1980/81:129 . JoU 1980/81:27, rskr 1980/812336). [ samband därmed har den långsiktiga forskningsplaneringen blivit ett viktigt instrument i rådets forskningsstödjande verksamhet. Vidare har rådet fått ett vidgat ansvar vad gäller energiforskning, livsmedelsforskning och vattenbruk.

Inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde bedrivs omfattande

Prop. 1981/82: 106 172

forsknings— och utvecklingsarbcte vid branschforskningsinstitut. Dessa be— rör såväl jord- och skogsbruk som miljöfrågor. Denna s.k. kollektiva forsknings- och utvecklingsverksamhet finansieras gemensamt av staten och resp. näringsgren eller intressenter. I samband med att avtal träffas mellan staten och berörda organisationer om finansiering av verksamheten fastställs även ett ramprogram. Ramprogrammet innehåller en redovisning av den forsknings- och utvecklingsverksamhet som enligt avtalet avses komma att bedrivas under den avtalade perioden.

Med hänvisning till det nu anförda finner jag att kraven på långsiktig planering är relativt väl tillgodosedda vad gäller nu berörd forskning.

2.2. F orskningssamverkan

Liksom inom andra verksamhetsområden är den långsiktiga planeringen oftast begränsad till den inom resp. forskningsinstitution bedrivna forsk- ningen. Vad som därför i första hand bör åstadkommas inom jordbruksde- partementets forskningssektor är en bättre samverkan mellan skilda forsk- ningsorgan vid planläggning av forskningen.

Behovet av samverkan mellan olika forskningsinstitutioner kan exempli- fieras med förhållandena inom bl.a. livsmedelsforskningen. Som forsk- ningsområde spänner livsmedelsområdet över vida fält innefattande ett stort antal specialdiscipliner. Vidare har flera myndigheter i dag till uppgift att hålla sig underrättade om och samarbeta inom livsmedelsforskningen. Så har t.ex. livsmedelsverket nära samarbete med styrelsen för teknisk utveckling (STU), olika forskningsråd och forskningsrådsnämnden (FRN ), SLU samt övriga universitet och institut. Dessa förhållanden gör det angeläget att samordna forsknings- och utvecklingverksamheten inom livs- medelsområdet. Eftersom forskningen stöds av myndigheter och forsk- ningsorgan tillhörande skilda departement bör emellertid allmänna bedöm- ningar av olika delområdens behov av forskning och övergripande plane- ring lämpligen ske på departementsnivåi samband med den årliga budget- behandhngen.

I viss utsträckning förekommer redan samverkan mellan olika forsk- ningsorgan. Jag vill här peka på bl.a. samordningen av forskningen mellan skilda institutioner och över fakul'tetsgränser vid SLU. Samförläggning av forskningsinstitutioner tillhörande skilda myndigheter förekommer också.

Enligt min mening skulle också ytterligare effektivitetsvinster kunna uppnås om forskningsplaneringen i ökad utsträckning kunde avse hela kedjan från råvaran via förädlingsindustrin till marknaden samt slutlig avfallshantering. En mer utvecklad samverkan mellan de olika forsknings- organen bör enligt min uppfattning möjliggöra en samlad överblick över forskningssektorn och ge ökad stabilitet i planeringen. Därvid bör SJFR och SLU ha en viktig uppgift att fylla. En sådan planeringssamverkan är också angelägen för att bl.a. underlätta regeringens och riksdagens över- gripande forskningsplanering.

Prop. 1981/82: 106 173

2.3. Sektorsforskning Och myndighetsutövning

Statens naturvårdsverk (SNV) ansvarar för planering av, stöd till och delvis utförande av Sådan miljövårdsforskning och undersökningsverk- samhet som har en närmare anknytning till myndighetsutövning på miljö- vårdsområdet.

Under SNV finns en särskild forskningsnämnd med företrädare för såväl forskare som avnämare. vilka beslutar om forskningsresursernas närmare användning. Den av nämnden finansierade forskningen syftar till att för- bättra kunSkapsunderlaget såväl för den löpande ärendehanteringen som för den mer långsiktiga planeringsverksamheten. De medel som natur- vårdsverkets forskningsnämnd förfogar över används i huvudsak för kon- traktsforskning vid högskolor och forskningsinstitut.

Undersökningsverksamheten vid naturvårdsverkets egna laboratorier är inriktad på långsiktig övervakning av miljöförhållanden, på utsläpps- och produktkontroll och på specialundersökningar i samband med tillsyn av miljöfarlig verksamhet. På regeringens uppdrag genomför naturvårdsver- ket nu en översyn av omfattningen och inriktningen av bl. a. den verksam- het som bedrivs vid Verkets laboratorier.

Den direkta kopplingen till naturvårdsverket. som den nuvarande forsk- ningsorganisationen innebär. berör den principiella frågan om förhållandet mellan myndighet, dess myndighetsutövning och sektorforskningen på det område som myndigheten är satt att bevaka. Vad som har diskuterats är om en obunden forskningsverksamhet kan upprätthållas inom samma myndighet som har till uppgift att utfärda allmänna råd och anvisningar m.m. rörande skilda förhållanden i vår miljö.

Den fortgående delegeringen av beslutanderätten till länsstyrelse och kommuner förstärker naturvårdsverkets roll som sakkunnigorgan. För egen del anser jag att den nuvarande organisatoriska utformningen gett goda möjligheter att snabbt utnyttja forskningsresultaten i SNV:s arbete med bl.a. föreskrifter och gränsvärden. Jag har samtidigt förståelse för de synpunkter som framförts om behovet av en tydligare uppdelning av SNV:s myndighetsutövning å ena sidan och forskningsverksamheten å den andra. Frågan om miljövårdsforskningens ställning vad avser förhållandet till SNV bör bli föremål för en översyn innan ställning kan tas till eventuel- la förändringar av den nuvarande organisationen. Regeringen uppdrog i juni l981 åt SNV att bl.a. studera den forsknings- och utredningsverksam- het som bedrivs vid Verket. Redovisning av översynsarbetet lämnas av SNV under våren 1982. Enligt vad jag erfarit kommer FRN:s naturresurs- delegation att under våren 1982 presentera ett långtidsprogram för naturre- sursforskning. l—lithörande fråga behandlas också av naturresurs- och mil- jökommittén. Det kan därför finnas anledning att pröva frågan om en bättre samordning av forskningen inom naturresurs- och miljövårdsområ- det. Jag har för avsikt att senare återkomma till regeringen i dessa frågor.

Prop. 1981/82:106 . 174

3 Övergripande prioriteringar

3.1. Stöd till grundläggande forskning

Chefen för utbildningsdepartementet har i sin framställning behandlat frågan rörande bl. a. balansen mellan högskoleforskning och sektors- forskning m.m. l-Ian framhöll därvid att en bättre balans kan uppnås genom att högskolans basorganisation för forskning successivt stärks i skilda avseenden. Beträffande forskningen inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde är frågan a'v delvis annat slag, nämligen den lämpliga avvägningen mellan grundläggande forskning, tillämpad forskning och ut- vecklingsarbete. 1 Sverige och även internationellt har bristen på kunskap om de grundläggande sambanden mellan olika processer i de biologiska systemen och deras omgivning blivit allt tydligare och allvarligareju snab- bare skogsbruket och jordbruket utvecklats i tekniskt och ekonomiskt hänseende. Den teoretiska och kunskapsmässiga utvecklingen släpar på flera områden efter utvecklingen på det praktiska planet. med i vissa fall oönskade ekologiska och miljömässiga följdverkningar. I ett längre per- Spektiv kan dessa vara skadliga även för utvecklingen av produktiviteten inom näringarna. Många av dessa problem hänför sig till en sådan grund- läggande nivå att de är gemensamma för skogs- och jordbruksforskningen. I konkurrensen med projekt av mer tillämpad inriktning har de grundläg- gande problemställningarna'haft svårt att hävda sig. Detta har främst gällt skogsforskningen. En ändring härvidlag är dock numera på väg. I samband med SJFR:s organisationsförändring ändrades rådets instruktion. Rådets forskningsstödjande verksamhet kommer därmed att inriktas på stöd till mer grundläggande och långsiktig forskning. Härutöver är det enligt min mening viktigt att en fortsatt, allmän satsning sker på grundläggande forsk- ning vid sidan av tillämpade frågeställningar. vilka för sin lösning kan kräva mer djupgående. riktad forskning.

En kompetensuppbyggnad inom flera för miljöforskningen viktiga grundforskningsområden är angelägen. Stöd till grundforskningen är i förs- ta hand forskningsrådens ansvar. FRN. naturvetenskapliga forskningsrå- det (NFR') och SNV har inlett ett samarbete i syfte att identifiera gemen- samma insatsområden. Detta samarbete bör intensifieras. Härigenom un- derlättas den nödvändiga breddningen och fördjupningen av forskningen inom detta område. En sådan inventering ger enligt min mening också ett bättre underlag för statsmakternas beslut beträffande angelägna satsningar på grundläggande forskning om bl.a. föroreningars transport, spridning och omvandling i miljön. forskning rörande sambandet mellan förorenings- halter och effekterna på människor och miljö m. m.

Prop. 1981/82:106 175

3.2. Innehållsliga prioriteringar

Som framgått av chefens för utbildningsdepartementet anförande tidi- gare denna dag har FRN lagt fram en rapport om förslag till övergripande innehållsliga prioriteringar inom forskningen. Vad avser de biologiska näringarna har nämnden aktualiserat tre områden, nämligen markens eko- logi, livsmedelsforskning och skogsforskning.

Bevarandet av markens produktivitet är en väsentlig fråga för jordbruket och skogsbruket. Svårigheter i detta avseende har uppstått under senare år till följd av produktionsteknikens utveckling. försurning av mark och vat- ten på grund av nedfall av svavel och utsläpp från industriell verksamhet. Ökade insatser inom ekologisk forskning har gjorts med stöd bl.a. från NFR. SNV, SJ FR och på senare tid från FRN. Insatser rörande markens ekologi bör enligt NFR utgöra en strategisk forskningssatsning.

En större samlad satsning bör enligt FRN göras med direkt anknytning tilljordbruksforskningen. Det gäller forskning om livsmedel. FRN betonar att en sådan satsning bör ske i ett bredare perspektiv än de rent produk- tionstekniska. -ekonomiska och -biologiska. Livsmedelsforskningen måste enligt FRN också innefatta de sociala, samhällspolitiska och hälsomässiga effekterna av livsmedelsproduktion och konsumtion och samspelseffek— tema dem emellan.

FRN liksom STU biträder den prioritering som skett beträffande skogs- forskningen. Vid omorganisationen av SJFR tillfördes skogsforskningen nya resurser. Härigenom möjliggörs en fortsatt kompetenshöjning och utveckling av skogsforskningen inom bl. a. områden som skogsföryngring och skogsproduktion. Ytterligare satsningar bör i första hand vara angeläg- na från skogsindustrin, vars forskningsbenägenhet enligt FRN är relativt sett låg.

Jag övergår nu till att redovisa innehållet i den långsiktsplan inför 1990- talet, som SLU har lagt fram i samband med sin anslagsframställning för budgetåret 1982/83 .

En utgångspunkt för den analys som ligger till grund för långsiktsplanen är att vi i ett internationellt perspektiv kan förvänta en fortsatt stark befolkningstillväxt med väsentligt ökade behov av livsmedel, skogspro- dukter, energi och andra resurser. I ett nationellt perspektiv förutses för lång tid framöver betydande balans- och utvecklingssvårigheter i samhälls- ekonomin. Kraven på ökad produktivitet, kostnadssänkningar och syssel- sättningsfrämjande åtgärder kommer att bli mycket framträdande. Forsk- ning och utbildning måste spela en mer framträdande roll för att man skall komma till rätta med dessa problem och förhållanden. Det förväntade ekonomiska läget medför emellertid att även forskning och utbildning kan få arbeta under stränga krav på effektivisering.

Mot bakgrund av de krav som ställs präglas långsiktsplanen av en strävan att söka leda forskning och utbildning mot ytterligare fördjupning, långsiktigt nyskapande och individuella initiativ m.m.

Prop. 1981/82: 106 l76

Planen anger mål och inriktning för SLU:s olika verksamhetsgrenar i syfte att på bästa sätt tillgodose de anspråk samhället kan komma att ställa på dem.

Det övergripande målet för SLU:s forskningsverksamhet anges vara fortsatt satsning på åtgärder som ökar såväl produktivitet som effektivitet inom berörda sektorer. Det gäller bl.a. att utveckla kunskaper för att uthålligt kunna använda naturresurserna och för att tillgodose nationella och internationella behov av livsmedel, fibrer och virke. Det innebär vidare en fortsatt uppbyggnad av en biologiskt grundad helhetskunskap om skilda produktionsåtgärders effekter i syfte att förena kraven på hög pro- duktivitet och bättre resurshushållning. Härtill kommer utveckling och spridning av kunskaper för att öka avkastningen och att bättre utnyttja produktionsmedlen samt utveckla nya och konkurrenskraftiga produkter för att främja lönsamhet och internationell konkurrenskraft.

I detta sammanhang måste enligt långsiktsplanen samtidigt hänsyn tas till andra samhälleliga mål rörande miljö, livsmedlens kvalitet, djurhälsa, djurskydd, sysselsättning och :regional balans. Där anges vidare områden som under lång tid framöver bör prioriteras inom forskningen.

Jordbrukets ekonomiska situation liksom konsumenternas krav på livs- medel av god kvalitet till rimliga priser förutsätter fortsatta effektivise- ringssträvanden och att ökad vikt läggs vid åtgärder för att uppnå hög produktkvalitet. Odlingsåtgärdernas effekter på produktion. miljö och re- surshushållning bör enligt SLU få större vikt. Fördjupade kunskaper inom de mera tillämpade husdjurs-. växt- och markämnesområdena framhålls bl.a. i syfte att öka produktionssäkerheten och produktiviteten. Vidare bör kunskaperna fördjupas inom området råvarurelaterad livsmedels- forskning för att skapa ett bättre underlag för utvärdering av sambanden råvaror—processteknik—näringsriktighet—kvalitet.

Den utveckling och de mål som redovisats för jordbruket har relevans även för trädgårdsbruket. Två speciella problem framhålls dock. För det första anges trädgårdsnäringen vara mera utsatt för internationell konkur- rens än jordbruket. För det andra är flertalet trädgårdsprodukter färsk- varor som når konsumenten utan förädling. Ur såväl konsument- som producentsynpunkt är det därför viktigt att inte endast produktionen utan även distributionen sker effektivt.

Samhällets insatser för att tillgodose skilda krav rörande långsiktig hus- hållning med natur- och vattenresurser har under senare år ökat väsentligt. Detta. tillsammans med krav på sociala och estetiska kvaliteter, har bidra— git till att den utbildning inom området som bedrivs vid SLU i dag är väl etablerad. Alltjämt bedrivs emellertid endast en begränsad forskningsverk- samhet. En utökad forskning kan förväntas ge betydande bidrag till såväl en fördjupad utbildning som ett bättre utnyttjande av samhällets insatser på landskapsplaneringens område.

Prop. 1981/82: 106 177

För skogsbrukets del framhålls i långsiktsplanen vikten av att skogspro- duktionen hålls på en hög avkastningsnivå och inriktas mot marknadsmäs- sigt konkurrenskraftiga produkter. De långsiktiga aspekterna bör särskilt beaktas. Vidare framhålls att behovet av virkes- och fiberproduktion för- väntas vara stort även i framtiden, samtidigt som skogsråvaror bedöms få ökad betydelse för energiförsörjningen. Förändringar i den inhemska och internationella ekonomiska utvecklingen medför en betydande osäkerhet om exportmarknadernas utveckling och därmed om skogsproduktionens mest ändamålsenliga bedrivande och råvarans vidare utnyttjande. Skogs- marken utgör dessutom basen för ett mångskiftande friluftsliv och stora naturvärden.

Ökad intensitet och storleksrationalisering har medfört ökade risker för djurhälso- och djurskyddsproblem, vilka kan orsaka betydande produk- tionsförluster. Inom det livsmedelshygieniska området tillmäts förekomst av restsubstanser samt produktionsformernas inverkan på livsmedlens näringsriktighet ökad betydelse. Antalet sporthästar i landet har ökat kraf- tigt under 1970-talet och kraven på veterinärmedicinsk forskning och ut- bildning från denna sektor uppges vara mycket starka. Kraven på hälso- och sjukvård för sällskapsdjuren måste tillgodoses genom tillräckliga ut- bildnings- och forskningsinsatser. Veterinärmedicinen har traditionellt en stark anknytning till biomedicinsk grundforskning. En fortsatt sådan an- knytning anges därför vara nödvändig för att nya forskningsresultat snabbt skall kunna omsättas i praktisk verksamhet.

Utvecklingen inom de biologiska näringarna och samhället i övrigt kan enligt långsiktsplanen ställa krav på utvidgning av SLU:s ansvarsområden. Bland områden som anses angelägna för SLU att bevaka utöver de tradi- tionella anges energiområdet i allmänhet, livsmedelshygien, förädlings- och produktionsmedelsföretagens ekonomi samt grönytor i tätorter.

Forskarutbildningen uppges f. n. vara för liten för SLU:s rekryteringsbe- hov. Dess kvalitet ärinte heller tillfredsställande. För att förbättra forskar- utbildningen föreslås därför en rad åtgärder. Det gäller bl. a. vidgat kursut- bud, bättrc handledning, samverkan med näringslivet, nordiskt samarbete och internationaliseringen i stort.

En grundläggande tanke bakom den planeringsfilosofi som presenteras i långsiktsplanen är att forskningens vetenskapliga uppläggning främst bör bestämmas på institutions- eller individnivå. dvs. den nivå där den veten- skapliga kompetensen är företrädd. Enligt samma planeringsfilosofi kon- centreras den överordnade planeringen på central nivå till fördelning av resurser på större programområden med angivande av viljeinriktningar. Det är härvid enligt planen nödvändigt att förbättra beslutsunderlaget genom en utvärderingsverksamhet. Behovet av mera grundläggande forsk- ning understryks. Inom försöksverksamheten sker redan en sådan utveck- ling, vilket bl. a. medför att man i'ökad utsträckning söker klarlägga bak- omliggande orsakssammanhang. I gengäld är det enligt planen önskvärt att 12 Riksdagen 1981/82. ] sam/. Nr 106

Prop. 1981/82: 106 178

näringslivet kan ta över resp. finansiera visst utvecklingsarbete. Vikten av en på helhetslösningar inriktad forskning framhålls också. Ökat samarbete mellan grundforskning Och utvecklingsarbcte bör därför eftersträvas.

För egen del anser jag att långsiktsplanen i allt väsentligt kan läggas till grund för de prioriteringar som avser berörd forskning inom jordbruksde- partementets verksamhetsområde. Dock vill jag i det följande översiktligt ta upp de frågor som jag bedömer vara de mest väsentliga under den period som den forskningspolitiska propositionen avser.

Teknisk utveckling och arbetskraftsrationalisering har tillsammans med en rad biologiska framsteg bidragit till en kraftig produktivitetsökning inom skogs- och jordbruket under efterkrigstiden. Produktiviteten kommer även i framtiden att ha avgörande betydelse för de biologiska näringarnas kon- kurrensförmåga. De mer lättköpta rationaliseringsvinsterna har emellertid nu inhämtats. Fortsatta framsteg är beroende av om ny och fördjupad kunskap kan tillämpas. En ökad produktivitet får emellertid inte innebära att naturresurserna överexploateras och miljön skadas. Bevarandet av markens produktionsförmåga år av väsentlig betydelse för jordbruket och skogsbruket. Av särskild vikt blir forskningsinsatser som gäller markens ekologi. De eventuella möjligheterna eller nödvändigheten av att minska användningen av kemiska bekämpningsmedel och handelsgödsel med bi- behållande av hög produktivitet är av avgörande betydelse för både skogs- och jordbruket. Avgörande för val av strategi i detta avseende och även för möjligheterna att hantera de problem som kan uppstå är enligt min mening tillgång till grundläggande kunskap om de biologiska produktionsproces- serna, resistensmekanismer, skadegörare. ekologi och ekonomiska konse- kvenser. Insatser rörande markens ekologi bör enligt min bedömning utgö- ra en strategisk forskningssatsning. Ökade kunskaper om förutsättningar- na för odling och vård av skogsbruksmarker och jordbruksmarker är av avgörande betydelse för de biologiska näringarna och miljövärden. Det är naturligt att SJFR får huvudansvaret härför i nära samarbete med SLU. Även här kan vissa insatser behöva göras av t. ex. NFR.

Allmän enighet råder om att forsknings- och utvecklingsarbcte spelar en nyckelroll för utvecklingen av vårt näringsliv. I framtiden kommer stor vikt att läggas vid hushållning med våra naturresurser. Redan nu är kraven mycket höga på naturresursen skog. I dag efterfrågar den svenska indu- strin mer råvara än vad de svenska skogarna långsiktigt kan producera med nuvarande skötsel. Samtidigt med ökad efterfrågan på virke kommer stora arealer att efterfrågas för andra ändamål än virkesproduktion. Sko- gen är ett av våra största ekosystem. Dess balans och produktionsförmåga är en av förutsättningarna för vårt välstånd. Skogsnäringen är en av våra viktigaste exportnäringar. Framtida resurser för forskningen måste därför i ökad utsträckning tillföras områden av särskild betydelse för svensk skogsnärings framtida konkurrenskraft. Jag delar därför SLU:s uppfatt- ning att skogsförnyelse- och skogsproduktionsforskning bör ges hög priori- tet.

Prop. 1981/82: 106 179

Vidare anser jag det vara väsentligt att forskningen belyser de samhälls- ekonomiska konsekvenser av olika handlingsalternativ som kan uppställas för skogsbruket. I årets budgetproposition har jag föreslagit att medel anvisas för att möjliggöra samhällsekonomisk forskning om utnyttjandet av naturresurser. I detta sammanhang vill jag också betona vikten av att studier utförs rörande de ekonomiska förutsättningarna för olika intressen- ter att nyttiggöra skogen. Härvid bör speciell uppmärksamhet riktas mot de ekonomiska förutsättningarna för det kombinerade skogs- och jordbru- ket.

Sverige måste kunna utveckla produkter som efterfrågas inte minst på exportmarknaden. Detta gäller även inom jordbruket och skogsbruket. Därvid blir även marknadskunnandet betydelsefullt. Detta är svagt utveck- lat framför allt när det gäller jordbruksprodukter. En viss uppbyggnad av sådan kunskap är enligt min mening nödvändig för att vi skall kunna öka exporten av framför allt vidareförädlade produkter. Detta område bör därför ges ökad prioritet inom ramen för de resurser som tillförs forskning- en och utbildningen på jord- och skogsbrukets område. I detta samman- hang vill jag även peka på SLU:s ansvar för forskning inom områdena distribution och marknadslära. Med hänsyn till marknadsstrukturen bör därvid forskning om kooperation prioriteras.

I årets budgetproposition har jag vidare föreslagit en mindre förstärkning av resurserna för forskning och försök på trädgårdsområdet. Vad som i olika sammanhang uttalats om vikten av forsknings- och utvecklingsverk- samheten för olika näringars framtida konkurrenskraft torde vara väl till- lämpbart på trädgårdsnäringen. För näringens möjligheter att hävda sig i en besvärande importkonkurrens är således nya rön från forskning och försök av utomordentlig betydelse. Jag räknar med att detta förhållande ägnas fortsatt uppmärksamhet av SLU i dess prioriteringar.

SLU har under senare år kommit att bedriva en omfattande forskning rörande odling av energiskog och tillvaratagande av skogsenergi. Forsk- ningen har bedrivits med stöd av nämnden för energiforskning (NE). Motsvarande verksamhet bedrivs i mindre omfattning även inom lant- bruksområdet. Jag vill starkt understryka vikten av denna verksamhet. Ur energipolitisk synpunkt bör i första hand forskningen inriktas mot nya och förnybara energikällor. Härigenom skapas samtidigt förutsättningar för ett värdefullt komplement till den traditionella produktionen av livsmedels- och skogsindustriråvaror. Jag anser det vidare motiverat att intensiliera forskningen kring energisparverksamheten inom de biologiska näringarna. Energiförsörjningssystemet bör studeras både från samhällsekonomiska och företagsekonomiska utgångspunkter. Regeringen uppdrog i mars 1981 åt delegationen för energiforskning (DFE) att undersöka behovet av åtgär- der för att säkerställa den långsiktiga kunskaps- och kompetensuppbygg- naden på det energitekniska området inom högskolan. DFE har redovisat uppdraget och föreslår bl.a. att medel anvisas till SLU för en professur

Prop. 1981/82:106 180

med uppgift att bl. a. samordna och planera utbildning, vidareutbildning och grundforskning samt information och rådgivning inom den energirela- terade delen av SLU:s verksamhet för att långsiktigt säkerställa kompe- tens för energisektorn. Regeringen kommer senare denna dag att anvisa medel till SLU för inrättande av en tjänst i huvudsak enligt DFE:s förslag.

Såväl FRN som SLU prioriterar forskningen inom livsmedelsområdet. Jag delar uppfattningen om betydelsen av ytterligare satsningar på detta område. Utvecklingen inom svensk livsmedelsindustri har gett ett sårbart system med stora risker för störningar genom avspärrning eller energiav- brott. Det är angeläget att forskningen ägnar beredskaps- och säkerhets- aspekterna ökad uppmärksamhet varvid syftet bör vara att möjliggöra en ' nödvändig livsmedelsproduktion även i ett läge av avspärrning, handels- restriktioner eller krig. Inom landet bedrivs en relativt omfattande livsme- delsteknisk forskning med stöd bl.a. från STU och sektororgan inom jordbruksdepartementets område. Vikten härav har betonats i den propo- sition som behandlade frågan om ansvarsområdet för SJ FR och inriktning- en av dess verksamhet. SJFR och SLU har också i detta bredare samman- hang kompetens och ansvar, men även andra forskningsprioriterande or- gan som DSF och Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) bör uppmärksamma och stimulera ökad forskning inom området. De nya rön som forskningen över sambandet mellan kost. näring och hälsa eller sjukdom har lett fram till pekar mot behovet av ökade forskningsin- satser inom detta fält. 1980-talets debatt och forskning inom livsmedelsom- rådet kommer att centrera kring området kost och cancer. Livsmedelsver- ket har i sina interna bedömningar givit detta område hög prioritet.

SLU har i sina planer även tagit upp forskningen inom djurhälsoområ- det. Jag vill understryka vikten av forskning inom detta område för att undvika de ansenliga produktionsförluster genom olika djursjukdomar som animalieproduktionen årligen får vidkännas. Denna forskning bör enligt min mening särskilt ägnas åt möjligheterna att förebygga hälsostörningar. Jag vill i detta sammanhang erinra om att utvecklingen inom den moderna djurhållningen inte varit problemfri sedd från djurhälsosynpunkt. Ett fier- tal negativa utvecklingstendenser beträffande djurens hållbarhet och mot- ståndskraft mot sjukdomar har kommit att reducera de positiva ekonomis- ka resultat som den nya produktionstekniken har skapat förutsättningar för. Jag har tidigare i andra sammanhang framhållit vikten av samordning mellan bl.a. olika forskningsverksamheter inom lantbruksuniversitetet. Det är därför med tillfredsställelse jag noterar att de ökade insatserna på djurhälsoområdet skall ske i samverkan med den husdjursvetenskapliga forskningen.

Jag vill särskilt betona vikten av en helhetssyn på forskningen. Jord- bruksforskningen har t. ex. traditionellt varit inriktad på att förbättra och effektivisera de metoder som jordbrukaren använder i växtodling, djurpro- duktion och teknik. Inom denna forskning har hänsyn successivt tagits till

Prop. 1981/82: 106 181

utveckling av produktionsmetoder som ger goda produkter på konsumen- tens bord. Forskningen i produktionsledet har emellertid varit betydligt mer omfattande än forskningen rörande vidarebearbetning och distribution av produkterna i livsmedelskedjan. Många forskningsfrågor griper över hela kedjan från råvaruproduktion via förädlingsindustrin till marknaden där en slutprodukt av hög kvalitet till rimlig kostnad kan erbjudas konsu- menterna. Detta gäller t. ex. kvalitetsfrågorna. det samlade produktions-. transport- och distributionssystemets teknik och ekonomi. Det gäller be- lysning av de ekonomiska frågor i ett system där producenter möter allt färre motparter inom handelns och distributionens område. Enligt min mening är det väsentligt att forsknings- och utvecklingsarbctet samt pro- blemformuleringar sker med utgångspunkt i hur hela produktionskedjan ser ut.

Forskningen betyder mycket för att hävda lantbrukets ställning som basnäring och för att stärka dess ställning mot lantbruket i andra länder. För vår livsmedelsproduktion har familjelantbruket en avgörande ställ- ning. De problem som behöver beaktas bör därför också hämtas från familjelantbruket och de lösningar som tas fram bör anpassas till denna företagsform. De kombinerade lantbruksföretagens problem bör även äg- nas ökad uppmärksamhet.

Jag vill i detta sammanhang även beröra viss annan forskning inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde, som av olika anledningar ännu inte fått en tillfredsställande ställning inom forskningsorganisationen.

Fiskresurserna i hav och sötvatten har under de-senaste årtiondena utnyttjats allt mer intensivt och utgör liksom ökade föroreningar av haven ett starkt hot mot fisket.

Exempel på aktuella och centrala forskningsbehov är frågan om vilka faktorer som inverkar på utvecklingen av fiskbestånden. Kunskap på detta område har särskild betydelse för resultatet av de årliga, internationella kvotförhandlingar som numera genomförs. Andra exempel är den minska- de ålyngelinvandringen till svenska kusten och frågor som rör det hotade laxbeståndet. Även den ökande fiskodlingsverksamheten kommer att inne- bära nya forskningsbehov. .

Liksom för andra areella näringar bör iiskeriforskningen kunna ligga inom SJ FR:s ansvarsområde. -J ag avser att senare föreslå regeringen att ge SJFR i uppdrag att gå igenom behovet av forskning inom området. an- svarsfördelningen mellan olika organ samt göra prioriteringar.

Jakt- och viltvårdsberedningen (Jo 1977: 04) har i uppdrag att bl. a. pröva möjligheterna att få till stånd en samordning av insatserna på viltforskning- ens område. De organisatoriska förhållandena och finansieringsformerna för viltforskningen är f. n. svåröverskådliga. Jakt- och viltvårdsberedning- ens huvudbetänkande skall enligt nuvarande planer läggas fram under hösten 1982. Jag räknar med att beredningen presenterar ett förslag röran- de viltforskningens organisation och finansiering.

Prop. 1981/82:106 182

För att underlätta den övergripande forskningsplaneringen erfordras att de ekonomiska ramar som bör gälla för forskningsverksamheten under planeringsperioden anges. Chefen för utbildningsdepartementet har tidi- gare denna dag anmält att han efter samråd med berörda statsråd räknar med en förstärkning av forskningsverksamheten med 100 milj. kr. för budgetåret 1983/84. Efter samråd med berörda statsråd räknar jag därför med att för forskningsverksamheten inom jordbruksdepartementets verk- samhetsområde i budgetpropositionen för budgetåret 1983/84 kunna föror- da en inte obetydlig resursförstärkning. Jag återkommer i nästa budgetpro- position till hur denna förstärkning skall knytas till de övergripande priori- teringar som jag tidigare angett. Jag vill emellertid redan nu betona att de angivna prioriteringarna i viss utsträckning måste förverkligas genom en omfördelning inom befintliga ramar.

Jag vill i detta sammanhang något beröra frågan om utvärdering av forskningen inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde. Svensk forskning inom de biologiska näringarna har länge haft ett internationellt gott rykte. Många svenska forskare har varit förgrundsgestalter inom sina resp. områden. Det är angeläget att svensk forskning kan fortsätta att svara mot högt ställda krav och förväntningar. Beslutsstrukturen när det gäller bl. a. forskning och forskarutbildning är starkt decentraliserad. Det är vid dessa beslut som kraver. på kvalitet i forskningsprocessen och i forskningsresultaten skall ställas. Ett viktigt underlag för sådana beslut och för statsmakternas övergripande beslut om forskning måste vara ut- värderingar av tidigare och pågående verksamhet. Det är enligt min me— ning lämpligt att en samlad utvärdering görs av den forskning som företa- gits inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde inför nästa forsk- ningsproposition. Formerna för hur en sådan samlad utvärdering skall genomföras har jag för avsikt att senare ta upp i regeringen.

3.3. Forskarutbildning

Chefen för utbildningsdepartementet har ingående behandlat frågor kring forskarrekrytering och forskarutbildning. Även jag vill, med hänsyn till lantbruksuniversitetets speciella ställning. något uppehålla mig vid dessa frågor. Under 1970-talet har i genomsnitt ca 20 doktorer examinerats per år vid SLU. Genomströmningen är låg och aktivitetsgraden är i genom- snitt ca 50%. Oberoende av hur antalet doktorander definieras är antalet examinerade för lågt för att ge ett tillräckligt rekryteringsunderlag för bl. a. framtida forskning.

Frågan har ägnats stor uppmärksamhet i långsiktsplanen. Den föränd- ring av den vetenskapliga verksamhetens inriktning mot mer grundläggan- de frågor som jag tidigare understrukit innebär ett behov av en ökad andel forskarutbildad personal inom flertalet ämnesområden. En sådan utveck- ling är också en väsentlig förutsättning för en fortsatt utveckling och

Prop. 1981/82:106 183

bibehållande av hög kompetens. Många av de högre tjänsterna vid SLU gäller ämnesområden som inte finns företrädda på andra lärosäten i Sveri- ge. SLU har därför ett stort ansvar för rekryteringen av kvalificerad personal inom universitetets ämnesområden.

Det är av stor vikt att en positiv och framtidsinriktad attityd till forskar- utbildning upprätthålls inom SLU bland personal och studerande. Brister i detta avseende upplevs i dag som hämmande. De möjligheter och förmåner som finns utnyttjas ej till fullo.

Uppläggningen av forskarutbildningen måste systematiseras så att den planeras in i institutionernas verksamhet med lika stor fasthet som grund- utbildning och programbunden forskning. Härvid måste handledarnas sto- ra betydelse och ansvar för forskarutbildningen betonas. Hinder som för- svårar kvinnors aktiva deltagande i forskarutbildningen bör undanröjas.

En fortsatt utveckling av det nordiska samarbetet. särskilt när det gäller ett regelbundet utbud av kvalificerade doktorandkurser. måste ges hög prioritet.

En väl fungerande och kvalitativt högtstående forskarutbildning är såle- des angelägen för lantbruksuniversitetet och de biologiska näringarna. Rekryteringen till forskarutbildningen utgör f.n. ett problem. Jag räknar därför med att den resursförstärkning jag tidigare förordat bl. a. bör kunna användas för att förbättra forskarrekryteringen och forskarutbildningen.

4 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att godkänna de allmänna riktlinjer för forskningsverksamheten m.m. inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde som jag har angett i det föregående.

Prop. l981/82:106 184 Bilaga C

Utdrag ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1982-02-18

Föredragande: statsrådet Eliasson såvitt avser punkterna 1-3 statsrådet Andersson såvitt avser punkterna 4 och 5

Anmälan till proposition om forskning m.m.

1 Inledning

Forsknings- och utvecklingsverksamheten inom arbetsmarknadsdepar- tementets ansvarsområde berör forskningsområdena arbetsmarknadspoli- tik, arbetsmiljö och arbetsliv. invandring (dvs. migrations- och etnicitets- frågor) samt jämställdhet. En rad organ knutna till departementet är verk- samma inom angivna områden. Den totala resursramen för dessa organ uppgick budgetåret 1981/82 till ca 21 1 milj. kr. och beräknas till ca 232 milj. kr. budgetåret 1982/83.

De aktuella forskningsområdena är tvärvetenskapliga till sin karaktär, dvs. de finns i varierande utsträckning företrädda inom flera vetenskapliga discipliner. Områdena överlappar varandra vilket ofta gör att gränserna mellan dem blir flytande. De FoU-uppgifter på jämställdhetsforskningens område som utförs av organ knutna till arbetsmarknadsdepartementet är nästan helt integrerade i övriga angivna forskningsområden. När det gäller arbetsmarknadspolitik samt arbetsmiljö- och arbetslivsfrågor samman- faller arbetsmarknadsdeparteme ntets allmänna ansvarsområde med ansva- ret för de viktigare planerings- och samordningsfunktionerna inom motsva- rande forskningsområden. Migrations- och etnicitetsforskningen har bety- delse för en rad fackdepartement, medan samordningsansvaret för detta forskningsområde vilar på ett organ som hör till arbetsmarknadsdeparte- mentet. Det interdepartementala samordningsansvar som åvilar arbets- marknadsdepartementet för jämställdhetspolitiken avspeglas dock inte i någon särskild organisation för jämställdhetsforskning.

Arbetsmiljö- och arbetslivsforskningens struktur och finansierings- former skiljer sig från dem som gäller för departementens övriga forsk- ningsområden. I det följande anges några exempel på detta. Till forskning om arbetsmarknadspolitik. migrations- och etnicitetsfrågor samt jämställd- het har anslagits ca 4 milj. kr. både budgetåret 1981/82 och 1982/83.

Prop. 1981/82:106 185

Merparten av de totala forskningsresurserna, 207 och 227 milj. kr. för respektive budgetår. har använts för att stödja arbetsmiljö- och arbetslivs- forskning. Ungefär tre fjärdedelar av detta stöd kanaliseras via arbetar- skyddsfonden, som i sin tur finansieras av arbetarskyddsavgifter. Reste- rande statliga medel till forskning på arbetslivsområdet kommer via stats- budgeten. Övriga nämnda forskningsområden erhåller medel enbart från statsbudgeten. I första hand anslås medel på anslaget Kommittéer m.m., anslagsposten Forskning och utveckling under tolfte huvudtiteln, men för det arbetsmarknadspolitiska forsknings- och utvecklingsarbetets del anslås även medel från samma huvudtitels anslag Yrkesinriktad rehabilitering. Den särställning arbetsmarknadens parter intar när det gäller inflytande över verksamheten på arbetslivsforskningens område återspeglas således i finansieringsstrukturen.

En stor del av forsknings- och utvecklingsarbetet inom hela arbetslivs- området som finansieras av organ under arbetsmarknadsdepartementet utförs av forskare utanför högskolan. Forskningen inom övriga områden är däremot till övervägande del högskoleanknuten. Antingen utförs den di- rekt inom högskolans ram eller av forskare med aktiv anknytning till sina forskningsinstitutioner men anställda av sektorsorganet.

Myndigheter knutna till andra departement och andra organ har också statligt finansierade FoU-uppgifter inom de nämnda områdena, t.ex. insti- tutet för social forskning, styrelsen för teknisk utveckling (STU), enskilda högskoleenheter, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), humanistisk- samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) och Riksbankens jubi- leumsfond.

Inom ramen för det nordiska samarbetet bedrivs forsknings- och utred- ningsverksamhet inom arbetsmarknadsdepartementets samtliga ansvars- områden. För prioriteringen av olika projekt svarar nordiska arbetsmark- nadsutskottet, nordiska ämbetsmannakommittén för utvecklingsfrågor samt jämställdhetsutskottet. Finansiering sker via nordiska ministerrådets budget.

De organ knutna till arbetsmarknadsdepartementet som är verksamma inom forskningsområdena arbetsmarknadspolitik resp. arbetsmiljö och ar- betsliv har funnit sina arbetsformer främst under 1970-talet. De är väl etablerade i det existerande forskningssystemet. Migrations- och etnici- tetsforskningens organisatoriska ram är emellertid ännu under utveckling. På jämställdhetsforskningens område finns inte någon särskild organisa- tion varken under arbetsmarknadsdepartementet eller något annat depar- tement för samordning m.m. av de totala insatserna.

Jag kommer i det följande under punkt 2 och 3 att kortfattat utveckla de synpunkter beträffande forskningens framtida roll och inriktning inom arbetsmarknadspolitikens område resp. arbetsmiljö- och arbetslivsområ- det, som tidigare har berörts i chefens för utbildningsdepartementet anfö- rande.

Prop. 1981/82: 106 186

Statsrådet Andersson kommer att i sitt anförande under punkt 4 presen- tera förslag som i första hand innebär en organisatorisk utveckling inom migrations- och etnicitetsforskningens område och under punkt 5 förslag som har samma syfte inom jämställdhetsforskningens område.

2 Den arbetsmarknadspolitiska forskningen

Delegationen (A 198201) för arbetsmarknadspolitisk forskning, EFA, är knuten till arbetsmarknadsdepazrtementet. Delegationen tillkom år 1981 som en efterföljare till den expertgrupp (In 1968:14) för utredningsverk- samhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA), som tillsattes år 1968. [ delegatio- nen ingår företrädare för departementet, myndigheter, arbetsmarknadens parter och forskningen. EFA har som främsta uppgift att initiera och samordna forskning på arbetsmarknadspolitikens område samt se till att forskningsresultaten blir kända och tillgängliga för beslutsfattare. planera- re och andra intressenter. Utgångspunkten för delegationens arbete är ett av regeringen godkänt forskningsprogram. Forskningen bedrivs företrä- desvis inom högskolans ram, dvs. universiteten fungerar som de centrala forskningsorganisationerna. Projektstöd kan erhållas från anslagsposten Forskning och utveckling under tolfte huvudtitelns kommittéanslag. EFA initierar själv sådana projekt och bereds i andra fall tillfälle att bedöma deras angelägenhetsgrad.

Min syn på den arbetsmarknadspolitiska forskningen har jag mer ingåen- de givit uttryck för i regeringens proposition om arbetsmarknadspolitikens framtida inriktning (prop. 1980/81:126, AU 1980/81:21, rskr. 1980/81:404). Jag fann därvid att EFA:s förslag till arbetsmarknadspolitiskt forsknings- program var en lämplig utgångspunkt för EFA:s fortsatta arbete. Ingående kunskaper om förhållanden och utvecklingen på arbetsmarknaden är en förutsättning såväl för att kunna bedöma behovet av arbetsmarknadspoli- tiska åtgärder och utforma åtgärderna på bästa sätt som för att kunna utvärdera effekterna av de insatta åtgärderna.

Av EFA:s forskningsprogram framgår att den fortsatta forskningen bör omfatta två huvudområden — grundläggande forskning kring arbetsmarknadens funktionssätt — utvärdering och uppföljning av arbetsmarknadspolitiken.

Det första huvudområdet omfattar forskning inom de två projektområ- dena — arbetskraftsutbudets bestämningsfaktorer — arbetskraftsefterfrågans bestämningsfaktorer.

Det andra huvudområdet omfattar forskning inom projektområdena — avvägningen mellan arbetsmarknadspolitik och andra politikgrenar — utvärdering och uppföljning av olika arbetsmarknadspolitiska ågärder.

Forskning om arbetskraftsutbudets bestämningsfaktorer bör enligt pro-

Prop. 1981/82: 106 187

grammet även omfatta studier om hur förändringar i rörligheten (såväl extern som intern rörlighet och yrkesmässig, geografisk och branschmäs- sig rörlighet) påverkar arbetsmarknadens funktionssätt. Vidare framhålls beträffande arbetskraftsefterfrågans bestämningsfaktorer att effekterna av tendenserna mot ökad betydelse för interna arbetsmarknader och mot ökad sortering av arbetskraften behöver belysas mer ingående.

Av forskningsprogrammet framgår vidare att det behövs studier kring avvägningen både mellan olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder och mel- lan arbetsmarknadspolitiken och övriga ekonomisk-politiska åtgärder för att kunna ange arbetsmarknadspolitikens stabiliseringspolitiska roll. Det framhålls också som angeläget att studera de konflikter mellan fördelnings- mål och effektivitetsmål som traditionellt anses vara förknippade med åtgärder som kompenserar för välfärdsförluster i samband med arbetslös- het.

Jag anser att EFA har funnit sin rätta form sedan regeringen den 1 1 juni 1981 enligt mitt förslag beslutat att ombilda den tidigare kommittén — expertgruppen för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor — till en delegation. Därigenom har verksamheten givits en mer permanent karak- tär. I likhet med vad jag framhöll i prop. 1980/81:126 är det enligt min mening en viktig uppgift för delegationen att vidareutveckla EFA:s forsk- ningsprogram.

I samband med frågan om framtida innehållsliga prioriteringar har i det föregående forskning om den offentliga verksamheten, dess styrning, eko- nomi och förändring hänförts till den grupp av prioriteringar som forsk- ningsrådsnämnden (FRN) har bedömt som mest angelägen. De skäl jag anför i det följande motiverar väl att den arbetsmarknadspolitiska forsk- ningen ges utrymme inom den angivna prioriteringspunkten.

Full sysselsättning är sedan länge ett av de centrala ekonomisk-politiska målen i vårt samhälle. Under 1980-talet kan vi räkna med att tillväxten i ekonomin blir låg samtidigt som det har visat sig allt svårare att föra en . framgångsrik stabiliseringspolitik. Läget på arbetsmarknaden är idag be- kymmersamt. Det finns i ett framtidsperspektiv risk för att aktuella ten- denser till växande trögrörlighet och minskande anpassningsbenägenhet på arbetsmarknaden. längre vakans- och arbetslöshetstider och ökad arbets— löshetsbörda för ny- och återinträdande på arbetsmarknaden kan komma att skapa problem som är ännu mer svårbemästrade. En lösning av pro- blemen på arbetsmarknaden utgör också en förutsättning för framgång i de regionalpolitiska strävandena.

Jag vill i detta sammanhang också nämna den utrednings- och forsk- ningsverksamhet som bedrivs rörande datateknikens effekter på syssel- sättning och arbetsmiljö. Min företrädare tillsatte år 1978 den s.k. dataef- fektutredningen (A l978:05). vilken har anlitat ett antal forskare för att studera datateknikens införande i vissa branscher rn. m.

Prop. 1981/82: 106 188

kanden: Industrins datorisering (SOU l981zl7), Bankdatorisering i 80-ta- lets perspektiv (DsA l98l : 13), D-atoriseringen i försäkringsbranschen (DsA 1981:l4), Kontorsautomation i statsförvaltningen (DsA l981:15) och Kon- torens datorisering (DsA l981:16). Genom arbetarskyddsfondens mcdver- kan har ett betydande antal forskningsprojekt kunnat genomföras på sena- re år i fråga om datateknikens effekter på arbetsmiljön i vid mening. Frågan om datateknikens effekter. som jag tillmäter stor betydelse. kom- merjag att ta upp särskilt i propositionen om en samordnad datapolitik.

Jag vill med hänvisning till arbetsmarknadspolitiken understryka bety- delsen av vad som tidigare anförts omjämställdhetsaspekter i forskningen. Ett av målen för arbetsmarknadspolitiken är att öka jämställdheten på arbetsmarknaden. Därför är också en viktig forskningsuppgift att studera de mekanismer som påverkar arbetskraftsutbud. yrkesval och karriärmöj- ligheter för kvinnor och män.

Det finns också starka skäl att utvärdera huruvida de arbetsmarknadspo- litiska åtgärderna svarar mot de behov som finns hos grupper med svag ställning på arbetsmarknaden t. ex. handikappade och invandrare. Utveck- lingsarbete med en sådan inriktning bedrivs också i viss utsträckning. Som ett exempel kan jag nämna det särskilda projekt för utveckling av metoder för vägledning och rehabilitering av arbetssökande invandrare med särskil- da svårigheter. som bedrivs av arbetsmarknadsverket med medverkan av expertgruppen (A l975:05) för invandringsforskning.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om den arbetsmarknadspolitiska forskningen.

3 Arbetsmiljö- och arbetslivsforskning

Arbetsmiljö- och arbetslivsforskningen har främst under 1970-talet byggts ut mycket kraftigt. Någon helt samlad överblick över forskningen på området finns inte på grund av det stora antalet forsknings- och forsk- ningsf'rnansierande organ. Genom den dominerande ställning som arbetar- skyddsfonden fått kan dess bidragsgivning ändå ge en ungefärlig uppfatt- ning om forskningen inom området. Totalt har arbetarskyddsfonden under åren 1972 till 1981 fördelat sammanlagt 460 milj. kr. på ca 1000 projekt. Lägger man till detta de belopp som uppskattningsvis kan ha fördelats via andra forskningsfinansierande organ och över den statliga budgeten har under 1970-talet över 700 milj. kr. satsats på arbetsmiljöforskning och på arbetslivsforskning. Grovt uppskattat har knappt en tredjedel av arbetar- skyddsfondens stöd till forskning och utvecklingsarbete avsett fysikaliska frågor och ytterligare knappt en tredjedel kemiska frågor. Resten fördelas på olycksfallsforskning med ca '.7 %, på lokalt skyddsarbete och företags-

Prop. 1981/82:106 189

hälsovård ca 2 % och på medbestämmande, arbetsorganisation och psyko- sociala frågor ca 21 %. Till detta kommer ca 7 % som fördelas på forskning om arbetsmiljöproblem inom olika branscher.

Som nämnts intar arbetarskyddsfonden vid sidan av näringslivets direkt- finansierade arbetsmiljöforskning och utveckling i dag en helt domineran- de ställning som stödorgan för arbetsmiljöforskningen. Fonden har också av riksdagen ålagts programansvar för forskningen inom arbetsmiljö- och arbetslivsområdet. Härigenom har fonden i vad gäller stöd till forskning fått en ställning som i vissa avseenden påminner om den som forskningsrå- den har. I fondens uppgifter ingår. förutom att lämna bidrag till forsknings- och utvecklingsarbcte, att ge stöd till utbildning och information i syfte att förbättra arbetsmiljön i vid mening. Budgetåret l981/82 beräknas fonden förfoga över ca 350 milj. kr. i form av intäkter från den arbetarskyddsavgift som alla arbetsgivare betalar. Arbetarskyddsavgiften utgör l.55 promille av det totala löneunderlaget, varav arbetarskyddsfonden tillförs 83.5 %. Under budgetåret 1981/82 beräknas fondens ekonomiska resurser använ- das på följande sätt. Till forskning och utveckling går l48 milj. kr. eller 35%, varav 107 milj. kr. till projektverksamhet. Ca 11,4 milj. kr. beräknas enligt regeringens beslut utgå som bidrag till arbetarskyddsstyrelsen för särskilda arbetarskyddsprojekt. För finansiering av arbetslivscentrum be- räknas 22 milj. kr. och för de centrala arbetstagarorganisationernas verk- samhet med initierande forskning 5 milj. kr. Utbildningsverksamheten beräknas kosta 78 milj. kr. eller ca 20% av den totala omslutningen. För informationsverksamheten förutsätts en kostnad av ca 22 milj. kr. Till utbildning och information om medbestämmandelagen och därpå grundade avtal går 125 milj. kr. eller "30%. och till regionala skyddsombud 35 milj. kr. eller S%.

Arbetarskyddsfondens styrelse utses av regeringen efter förslag av bl. a. parterna på arbetsmarknaden. I styrelsen sitter representanter för LO. TCO. SACO/SR. SAF. de kommunala arbetsgivarna samt staten som arbetsgivare. Ordföranden utses av regeringen. Arbetarskyddsstyrelsen är representerad genom sin generaldirektör. Kansliet som leds av en direktör har ett 40-tal medarbetare som bereder inkomna ansökningar. tar fram beslutsunderlag för styrelsen och verkar för att beslut om åtgärder genom- förs samt information sprids om olika forskningsresultat m.m. Inom ett antal forskningsområden har fonden tillsatt arbetsgrupper med represen- tanter för bl.a. arbetsmarknadens parter och andra sakkunniga samt fors- kare. Gruppernas uppgifter är att planera och dra upp riktlinjer för den framtida forskningens utvecklingsverksamhet. I vissa fall följer grupperna också upp aktuella projekt och ger förslag till bl.a. uppföljning och infor- mationsspridning. I arbetarskyddsfondens instruktion sägs att fonden skall stödja sådan forskning vars resultat kan väntas få praktisk användning i arbetslivet och sådant utvecklingsarbete som behövs för att nya tekniska lösningar skall komma i praktisk tillämpning. Parterna har varit överens

Prop. 1981/82: 106 190

om att via den särskilda arbetarskyddsavgiften avsätta lönemedel för forskning med denna inriktning. En allmän målsättning från fondens sida är mot denna bakgrund också att avslutade projekt om möjligt skall redovi- sas med klara förslag till åtgärder. Tanken är att de som kommer i kontakt med problemen i sitt dagliga arbete också verkligen skall kunna dra nytta av de erfarenheter som vunnits inom forskningsprojektet.

Fondens verksamhetsplan, som baseras bl.a. på de underlagsmaterial som tas fram av de nyss nämnda expertgrupperna, omfattar tre budgetår. I den verksamhetsplan som sträcker sig fram t.o.m. budgetåret 1983/84 konstateras att fonden tidigare kunnat expandera till nya områden utan en mer allvarlig omprövning av tidigare beslutade insatser på andra fält. Fonden konstaterar emellertid att de ekonomiska förutsättningarna för fonden nu är starkt förändrade och att någon större expansion till nya områden utan motsvarande omprövning av stöd till andra områden i fort- sättningen knappast kan ske. I stället konstateras att fonden de närmaste åren måste ta i anspråk en betydande del av den kapitalreserv som byggts upp under 1970-talet.

I fråga om forskningens och utvecklingsarbetets inriktning för den ak- tuella perioden gör fonden följande konstaterande: ”Inom vissa områden finns alltjämt ett stort behov av ett utvidgat stöd. Delvis gäller det sådana fält som i och för sig redan tidigare uppmärksammats men där förutsätt- ningar för mera kraftfulla insatser förut inte har funnits. Det gäller exem- pelvis området ergonomi i vid bemärkelse, arbetslivsforskning särskilt arbetsorganisation. introduktion av ny teknik särskilt datateknik samt vissa insatsområden som rör kemiska hälsorisker i arbetslivet. Områden för praktiskt orienterade insatser, exempelvis vad rör arbetsplatsutform- ning. ges hög prioritet. I andra fall förutsätter vi relativt måttliga öknin- gar.”

För vissa områden. som fonden redan i dag ger ett betydande stöd, föreligger ett behov av att koncentrera och kraftsamla insatserna. Här är det närmast fråga om att summera resultat av hittillsvarande projektin- satser och samtidigt pröva nya stödformer för att garantera kunskapsupp- byggnad. kontinuitet och kvalitet i forskningen. Exempel på några sådana områden utgör området kemiska hälsorisker. det psykosociala forsknings- fältet och arbetslivs- och medbestämmandeforskningen. Här planeras en ingående prövning av strategier och former för fondens fortsatta stöd till forskning och utvecklingsarbcte, utan att någon väsentlig resursutbyggnad därmed förutsätts ske.

Behovet av uppföljning och utvärdering är uppenbart inom en rad andra områden. På vissa fält finns det i dag forskningsresultat i en sådan ut- sträckning att insatserna fortsättningsvis bör koncentreras på praktiskt. åtgärdsinriktat utvecklingsarbcte. Detta gäller kanske särskilt FoU för bättre arbetsmiljö inom vissa branschområden. som fonden stött i betydan-

Prop. 1981/82: 106 191

de utsträckning, men också enstaka forskningsområden som griper över flera branschers intressen.

Vid sidan av arbetarskyddsfonden är STU en av landets största finansi- ärer av arbetsmiljöforskning. T.o.m. budgetåret 1978/79 har bidrag bevil- jats för ca 150 forskningsprojekt inom arbetsmiljöområdet.

Eftersom arbetsmiljöforskning i ordets vidaste bemärkelse är en verkligt tvärvetenskaplig disciplin kommer forskningsprojekt inom snart sagt alla samhällssektorer att kunna innehålla arbetsmiljökomponenter varför stöd till arbetsmiljöforskning direkt eller indirekt också kan förekomma över en rad andra forskningsbeviljande organ som t.ex. delegationen för social forskning, forskningsråden, FRN m.fl.

Som tidigare nämnts bedrivs forskning som är särskilt inriktad på arbets- miljö- och arbetslivsproblem förutom vid en rad fristående forskningsinsti- tut också vid praktiskt taget alla högskoleenheter med forskningsresurser. Vid de flesta typerna av institutioner — således också hos de fristående — bedrivs p. g. a. arbetsmiljöforskningens natur ofta både grundläggande och tillämpad forskning.

Landets ledande institution för arbetsmiljöforskning i egentlig mening är arbetarskyddsstyrelsens forskningsavdelning som sedan 1972 ingår som en del i arbetarskyddsstyrelsen. Inom avdelningen sysselsätts ca 300 perso- ner, varav ett 25-tal professorer och laboratorer. Antalet projekt vid avdel- ningen uppgår till drygt 200. Verksamheten vid avdelningen bekostas förutom av budgetmedel också till viss del genom att statsmakterna varje år föreskriver att arbetarskyddsfonden skall avsätta medel till finansiering av särskilda forskningsprojekt samt under de senaste budgetåren för viss grundfrnansiering av avdelningen. Härutöver har forskarna vid forsknings- avdelningen möjlighet att söka medel direkt hos bl.a. arbetarskyddsfon- den.

Bland de större forskningsprojekt som bedrivits och bedrivs under sena— re år vid avdelningen märks studier av lösningsmedels verkningar. lång- tidsverkande effekter av bl.a. olika mineraldamm samt studier av skade- verkningar av olika slag på huden. studier av cancerframkallande ämnen och av effekter av svetsrök. Man har också ägnat stort intresse åt kemiska risker i gummi- och plastindustrin samt hälsorisker förenade med mögel. infraljud. optisk strålning. radiofrekvent strålning och vibrationer. Härtill kommer studier rörande belastningssjukdomar. ergonomisk arbets- utformning, påverkan av värme och kyla etc.

Högskolan har ansvaret för all forskarutbildning. även den på det arbets- vetenskapliga området. För att stimulera denna utbildning har regering och riksdag bestämt att professorerna och laboratorerna vid arbetarskyddssty- relsens forskningsavdelning är skyldiga att medverka vid forskarutbild- ningen vid högskolan. Professorerna och laboratorerna handleder och examinerar de studerande samt anordnar eller medverkar vid forskarut- bildningskurser vid universitet och högskolor. Huvuddelen av forskningen

Prop. 1981/82:106 192

vid arbetarskyddsstyrelsen bedrivs i Stockholm. Dessutom finns en filial i Umeå.

Arbetsmiljöforskning bedrivs förutom vid arbetarskyddsstyrelsens forskningsavdelning som tidigare nämnts vid en rad andra institutioner. Vid landstingens yrkesmedicinska kliniker, som har till uppgift att i första hand företa utredningar av arbetsmiljöbetingad ohälsa, bedrivs forskning och utvecklingsarbcte för att förebygga sådan ohälsa. Inom ramen för försvarets forskningsanstalt pågår också en rad forskningsprojekt med anknytning till arbetsmiljöområdet bl.a. avseende buller, personsäkerhet vid styr- och skyddssystem m.m.

En mycket betydande del av forskningen inom arbetsmiljöområdet be- drivs vid högskoleenheterna. Bland dessa kan nämnas tekniska högskolan i Stockholm som genom olika arbetsgrupper bedrivit särskilt inriktad ar- betsmiljöforskning. Verksamheten har genom avtal finansierats av arbetar- skyddsfonden, STU och i viss mån byggforskningsrådet. Vid högskolan i Luleå bedrivs arbetsmiljöforskning rörande bl.a. industriell design, robot- teknik, ergonomi och industriell organisation.

Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL) är ett fristående miljö- forskningsinstitut som till lika delar ägs av staten och industrin. IVL arbetar f.n. med ett antal FoU-projekt inom arbetsmiljöområdet. rörande bl. a. arbetsmiljön i mindre företag.

På ett stort antal branschområden har arbetsmarknadens parter gått samman i särskilda samarbetsorgan — branschkommittéer — inom arbets- miljöområdet. Flera av samarbetsorganen har också initierat och genom- fört forskning. Som exempel på organ som tagit upp forskningsprojekt kan nämnas forskningsstiftelsen Skogsarbetaren, Jordbrukstekniska institutet, Bygghälsan, Nordiskt institut för färgforskning, Grafiska forskningslabo- ratoriet, Sveriges plastförbund. Livsmedelsbranschemas arbetsmiljökom- mitté, Institutet för verkstadsteknisk forskning, Svenska giuteriföreningen samt Kooperationens arbetsmiljökommitté m.fl.

Även arbetslivsforskningen bedrivs till stora delar av fristående institu- tioner. Arbetslivscentrum är ett organ som år 1977 bildades av statsmak- terna för att genomföra forskning och utveckling inom bl.a. områdena demokrati i arbetsorganisatiorren, medbestämmande, strukturföränd- ringar, facklig kompetens och organisationsuppbyggnad. Verksamheten leds av en styrelse som är sammansatt på liknande sätt som arbetarskydds- fondens. Centrums verksamhet finansieras genom en särskild medelsram hos arbetarskyddsfonden. Forskning kring arbetslivsproblem bedrivs ock- så Vid företagsadministrativa rådet (f.d. PA-rådet) samt vid en rad univer- sitetsinstitutioner som Laboratoriet för klinisk stressforskning och psyko- logiska institutionerna vid universiteten i Stockholm och Göteborg.

Vid arbetslivscentrum är målsättningen att varje termin anordna en doktorandkurs inom området arbetslivsforskning med huvudinriktning på

Prop. 1981/82: 106 193

arbetsplatsens problem. Avsikten är också att alla professorer vid arbets- livscentrum skall ha anknytning till universitets- och högskoleväsendet.

Enligt min mening har den organisation som byggts upp för arbetsmiljö- och arbetslivsforskning visat sig fungera väl. Områdets vidd gör att forsknings- och utvecklingsarberet måste bedrivas i en rad olika former och genom skilda organ. Såväl arbetsmarknadens parter som statsmak- terna har varit överens om att forskningen inom området bör ha som främsta uppgift att åstadkomma resultat som kan väntas få praktisk an- vändning inom arbetslivet och sådant utvecklingsarbcte som behövs för att nya tekniska lösningar skall kunna komma i praktisk tillämpning. Denna målsättning har därför som tidigare nämnts återspeglats i arbetarskydds- fondens instruktion och verksamhet. till vilken arbetsmarknadsparterna via den särskilda arbetarskyddsavgiften avsatt lönemedel. Inte desto mind- re kanjag med tillfredsställelse konstatera att ca 40% av de forskningspro- jekt som finansieras av arbetarskyddsfonden utförs inom högskolan. Fon- den har också i ett antal fall slutit flerårsavtal med högskoleinstitutioner liksom med fristående forskningsinstitut i syfte att främja en långsiktig kunskapsuppbyggnad inom skilda sektorer av arbetsmiljö- och arbetslivs- forskningen. Det bör också påpekas att såväl arbetsmiljö- som arbetslivs- frågan rymmer väsentligajämställdhetsaspekter. Det gäller t. ex. kvinnors och mäns möjligheter till medinflytande, risker för genetiska skador och skador på foster vid olika typer av arbeten.

När det gäller den högre utbildningen inom arbetsmiljö- och arbetslivs- områdena kan konstateras att arbetarskyddsstyrelsen årligen anordnar längre kurser för bl.a. företagshälsovårdens personal. Även denna verk- samhet finansieras med medel från arbetarskyddsfonden. Det gäller då utbildning av främst företagsläkarc, företagssköterskor, företagsgymnas- ter och skyddsingcnjörer. Arbetarskyddsstyrelscns utbildningsverksamhet kan komma att beröras av företagshälsovårdsutredningen (A 1976:01) som väntas avsluta sitt arbete inom det närmaste året.

Självfallet har också högskoleenheternas utbildningsverksamhet påver- kats av den intensiva arbetsmiljödebattcn under 1960- och 1970-talen. Detta återspeglas i en snabb uppbyggnad av kompetens inte bara för forskning utan också för utbildning. Vid vissa tekniska högskolor ingår numera arbetsvetenskapliga kurser för samtliga studeranden. Även inom det beteendevetenskapliga området och inom bl. a. lärarutbildningen ingår ämnesutbildning i arbetsmiljöfrågor. Vid tekniska högskolan i Stockholm infördes år 1978 en linje med arbetsvetenskaplig inriktning. Liknande aktiviteter finns bl. a. vid universitetet i Linköping och högskolan i Luleå.

Utbildningsdelegationen för arbetarskyddsfrågor som är knuten till arbe- tarskyddsstyrelsen och i vilken bl. a. arbetsmarknadens parter medverkar är ett organ för samråd och frivillig samverkan i utbildningsfrågor inom arbetsmiljöområdet.

I debatten om arbetsmiljöforskningens organisation och inriktning har

13 Riksdagen l981/82. I saml. Nr [06

Prop. 1981/82: 106 194

under senare tid. bl. a. vid fackliga kongresser. diskuterats huruvida den nuvarande ordningen som innebär att landets ledande institution för ar- betsmiljöforskning ingår i arbetarskyddsstyrelsen är tillfredsställdande. Vad som främst diskuterats är om en obunden forskningsverksamhet kan upprätthållas inom ramen för samma myndighet som har till uppgift att utfärda de föreskrifter och gränsvärden som skall reglera arbetsmiljöför- hållandena på arbetsmarknaden. Jag anser. som jag tidigare nämnt att den nuvarande organisatoriska utformningen i huvudsak fungerat väl. Den har gett goda möjligheter att snabbt utnyttja forskningen i styrelsens arbete med bl. a. föreskrifter och gränsvärden. Yrkesinspektionen har också lät- tare kunnat få hjälp av forskare när det t. ex. gällt att kartlägga arbetsmiljö- problem på fältet. Dessutom innebär den nuvarande ordningen en rad ekonomiSkt-administrativa fördelar.

Jag har däremot viss förståelse för de synpunkter som har framförts om behovet av en tydligare uppdelning av styrelsens myndighetsutövning å ena sidan och dess forskningsverksamhet å den andra. Det är också ange- läget att bl.a. regering och riksdag och andra intressenter på ett bättre sätt kan se hur stor del av styrelsens resurser som tas i anspråk för myndighets- utövning resp. forskning. Det är bl.a. mot denna bakgrund regeringen är 1981 gett arbetarskyddsstyrelsen i uppdrag att utarbeta förslag till en klarare verksamhetsplanering och budgetering. Härutöver bör enligt min mening övervägas att ge forskningsavdelningen en friare ställning inom arbetarskyddsstyrelsens ram. Detta skulle kunna ske genom inrättande av en särskild forskningsdelegation. Genom ett sådant organ skulle man ock- så främja kontakterna med arbetsmarknadens parter- och med övrig arbets- miljöforskning i landet. På denna väg skulle även kunna tillgodose syftet med ett uttalande av företagshälsovårdsutredningen i betänkandet Utbygg- nad av yrkesmedicinen (SOU 1980:22 s. 176) om profilering av verksamhe- ten vid de yrkesmedicinska regionklinikerna. Enligt utredningen borde arbetarskyddsstyrelsen genom sin forskningsavdelning ta initiativ till sam- verkan med regionerna i syfte att resultatet av avdelningens och region- klinikernas samlade resurser bäst skall komma arbetsmiljöarbetet till godo.

Med hänsyn till vad jag har anfört avserjag vidta åtgärder för att inrätta en forskningsdelegation. I delegationen bör enligt min uppfattning ingå representanter för förutom arbetsmarknadsparterna även arbetarskydds- fonden. de medicinska och naturvetenskapliga forskningsråden. de yrkes- medicinska klinikerna. andra forskare inom området m.fl.

Jag övergår nu till att behandla frågan om statligt stöd till löntagarorgani- sationerna för forskningsinitierande verksamhet.

I enlighet med riksdagens beslut med anledning av proposition 1978/79:190 om vissa frågor rörande forskning och forskarutbildning (UbU 1978/79:44, rskr 1978/79:391) fördelade arbetarskyddsfonden 5 milj. kr. till löntagarorganisationerna för forskningsinitierande verksamhet under bud- getåret 1979/80. Medlen skulle enligt propositionen kunna användas för att

Prop. 1981/82: 106 195

utarbeta forskningsprogram, kunskapsöversikter, remissarbete inom om- råden som rör vetenskapliga frågor etc. Ingen begränsning i fråga om ämnesval och forskningsinriktning skulle gälla för den arbetstagarinitie— rade forskningen.

Riksdagens beslut har medfört att arbetarskyddsfonden har stött forsk- ningsinitierande verksamhet såväl inom som utom sitt programområde. Detta har dock mindre väl stämt med de riktlinjer som riksdagen gav vid inrättandet av arbetarskyddsfonden och som framgår av dess instruktion. Mot denna bakgrund anförde jag i 1981 års budgetproposition (prop. 1980/81:100 bil. 15) att det visserligen var viktigt att löntagarorganisatio- nerna gavs möjlighet att bygga upp kompetens och kunnande i sådan omfattning att de kunde påverka, medverka i och initiera forskning inom alla samhällsområden men att sådant stöd inte borde vara permanent. Om sådan forskningsinitierande verksamhet skall ingå i organisationernas ar- bete bör den också finansieras av dem själva. Jag förordade därför att medel skulle få utgå ytterligare en gång och att organisationerna därefter borde klara finansieringen på egen hand. Medlen borde som tidigare anvi- sas av arbetarskyddsfonden efter särskilt beslut av regeringen. Då riksda- gen (SoU 1980/81:24, rskr 1980/811263) inte hade något att erinra mot vad jag anförde har regeringen sedermera anvisat 5 milj. kr. till löntagarorgani- sationerna.

Härefter har dock löntagarorganisationerna LO och TCO i december 1981 kommit in till regeringen med framställan om ytterligare medel ur arbetarskyddsfonden för forskningsinitierande verksamhet. Eftersom någ- ra nya omständigheter inte framkommit i denna fråga, förutom att arbetar- skyddsfondens ekonomisk; förutsättningar är starkt förändrade, sedan den senast prövades av regering och riksdag finner jag i dag ingen anled- ning att ompröva mitt tidigare ställningstagande. Jag har i dessa frågor samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om

dels forskningsverksamhet m.m. inom arbetsmiljö— och arbetslivsområ- det,

dels medel för forskningsinitierande verksamhet från arbetarskyddsfon- den. 4 Migrations- och etnicitetsforskning

Det forskningsområde som omfattar frågor rörande in- och utvandring och dess effekter har i Sverige utvecklats först från mitten av 1960- talet.

Prop. 1981/82: 106 196

när invandrarfrågorna började ägnas ökad uppmärksamhet i samhällsde- batten. De första större forskningsinsatserna inom området avsåg arbets- kraftsinvandringens nationalekonomiska och sysselsättningspolitiska ef- fekter. Från slutet av 1960-talet kom forskningen att i allt högre utsträck- ning inriktas på frågor av demografisk. sociologisk och psykologisk karak- tär. Under 1970-talet har forskningsområdet ytterligare vidgats till att omfatta studier inom språkvetenskap. socialantropologi. etnografi. kultur- geografi.juridik. kriminologi. statsvetenskap. internationell ekonomi, eko- nomisk historia och en rad andra ämnen.

Forskningsområdet i fråga kännetecknas sålunda av att det i hög grad är tvärvetenskapligt till sin karaktär och av att det befinner sig i en dynamisk utveckling. Gränserna för detta relativt nya forskningsområde vidgas fort- löpande i takt med att de långsiktiga effekterna av efterkrigstidens omfat- tande internationella flyttningsrörelser blir alltmer uppenbara i de berörda länderna. Från att från början i stor utsträckning ha varit inriktat på studier av invandrarnas omedelbara sociala anpassning till ett mottagarland om- spänner nu området studier av migrationens orsaker och långsiktiga effek- ter vad gäller såväl sändar- som mottagarländer. utvecklingen av relatio- nerna mellan dessa två grupper av länder, åtgärder i syfte att motverka sådana faktorer som ger upphov till ofrivillig emigration. återvandringen. prognoser av migrationsrörelser. den fortlöpande utvecklingen av invand- rarnas och deras barns socio-ekonomiska ställning i mottagarlandet, in- vandrarnas politiska roll, attityder till personer av annat etniskt ursprung. förhållandet mellan invandrare eller inhemska etniska minoriteter och majoritetsbefolkningen, frågor om tvåspråkighet och etnisk identitet. de olika etniska minoritetsgruppernas karaktäristika och utveckling. den lång- siktiga demografiska utvecklingen i länder med multietnisk befolknings- sammansättning och en rad andra frågeställningar. En adekvat benämning av detta forskningsområde bör mot denna bakgrund vara migrations- och etnicitetsforskning. Denna benämning svarar mot de begrepp som används internationellt.

Den organisatoriska ramen för främjande av migrations- och etnicitets- forskning i Sverige har vuxit fram efter hand. Den är 1966 tillsatta arbets- gruppen för invandrarfrågor inom dåvarande inrikcsdepartementet lät ut- arbeta ett förslag till femårigt forskningsprogram och förordade att det dåvarande institutet för arbetsmarknadsfrågor (föregångare till institutet för social forskning) skulle vara huvudman för en basorganisation för invandrarforskning. Förslaget kom emellertid inte att förverkligas med hänsyn till tillsättandet av 1968 års invandrarutredning. I sitt slutbetän- kande (SOU 1974z69) föreslog invandrarutredningen att en basorganisation för forskning om invandrarfrågor skulle inrättas men avstod från att ta ställning till vilken form denna basorganisation borde få.

Utredningens förslag behandlades i samband med regeringens förslag till riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken (prop. 197526. InU

Prop. 1981/82: 106 197

1975: 6. rskr 1975: 160). Förslaget om en basorganisation hade tillstyrkts av remissinstanserna men olika organisationsformer hade förordats. Föredra- gande statsrådet anförde för sin del att forskningen på detta område be- hövde förstärkas, eftersom insatserna dittills varit ganska ringa och split- trade med hänsyn till de omfattande resurser som samhället varje år anslår för åtgärder på invandrarpolitikens område. Forskningen borde ge vägled- ning för fortsatt reformarbete och nära kontakt skulle upprätthållas mellan forskningen och de administrativa instanserna så att resultaten kunde omsättas i praktiska reformer. Samtidigt skulle forskningen ge underlag för utvärdering och omprövning av redan pågående verksamhet. Den organi- satoriska ramen för forskningen på detta område borde tillgodose behovet av en sådan samordning och återföring av forskningsresultaten. Mot denna bakgrund anmäldes i propositionen att regeringen avsåg att knyta en ex- pertgrupp för invandringsforskning till arbetsmarknadsdepartementet. ! gruppen skulle ingå företrädare för forskningen, berörda myndigheter och arbetsmarknadens parter. Föredraganden anslöt sig emellertid samtidigt till vad dåvarande universitetskanslerämbetet och statens råd för samhälls- forskning hade uttalat i sina remissvar. nämligen att forskningen borde bedrivas och utvecklas inom ramen för universitetens och forskningsrå- dens verksamhet i stort. Härigenom skulle förutsättningarna att åstadkom- ma tvärvetenskaplig forskning förbättras. Anslag för utökade insatser på forskningsområdet skulle dock bl.a. kunna utgå inom ramen för arbets- marknadsdepartementets anslag för forskningsverksamhet.

Expertgruppen (A l975:05) för invandringsforskning ('ElFO) tillsattes av regeringen den 18 december 1975 med uppdrag "att fastställa forsknings- behov i frågor rörande in- och utvandring, invandrares situation i samhället m.m. samt att följa och ta initiativ till forskning i sådana frågor". EIFO:s roll som samordningsorgan har etablerats och utvidgats betydligt under senare år. EIFO bedriver en omfattande kontaktverksamhet med forskare och forskningsinstitutioner i Sverige och utomlands. liksom med myndig- heter och andra organ som önskar samråda i forskningsfrågor. Ett sam- rådsförfarande med andra forskningsfinansierande organ har utvecklats så att anslagsansökningar som gäller migrations- och etnicitetsforskning ofta remitteras till EIFO för synpunkter. EIFO har även initierat en rad egna projekt. Det största av dessa projekt avser invandringens långsiktseffekter (PlL-projektet). främst den andra generationen invandrares situation. Pro- jektet, som är tvärvetenskapligt. inleddes år 1979 och avslutas under senare delen av år 1982. Vidare genomför ElFO projekt om bl.a. invand- rarnas valdeltagande och partisympatier och om det ekonomiska och sys- selsättningspolitiska samarbetet mellan in- och utvandringsländer. Större projekt om bl.a. arbetslösheten bland invandrarungdom och om invand- ringen av assyrier/syrianer har nyligen avslutats.

EIFO:s egna projekt utförs av projektanställda forskare vid universite- ten eller av forskare knutna till EIFO:s sekretariat. F. n. utgörs sekretaria-

Prop. 1981/82: 106 198

tet av fem forskare, vartill kommer ett tiotal forskare vid universiteten som projektanställts för främst PIL--projektet. EIFO:s egna projekt finansieras främst via arbetsmarknadsdepartementets forskningsanslag. men relativt omfattande resurser har även ställts till förfogande av skolöverstyrelsen (SÖ).

Från arbetsmarknadsdepartementets forskningsanslag har stöd utgått med i genomsnitt 1 milj. kr. per år under senare år för migrations—oeh etnicitetsforskning. Under senare år har en betydande del av departemen- tets resurser för denna forskning koncentrerats till det projekt om invand- ringens långtidseffekter som ElFO genomför i samarbete med flera univer- sitetsinstitutioner. Härutöver finansieras enskilda projekt vid högskoleen- heterna av främst humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, Riksbankens jubileumsfond. SÖ samt delegationen för social forskning. Sammanlagt har under senare år anslag om drygt 2 milj. kr. per är totalt sett utgått för migrations- och etnicitetsforskning från dessa fyra forsk- ningsfinansierande organ. Därtill kommer vissa mindre anslag för under- sökningar av mer speciell karaktär från t. ex. arbetarskyddsfonden. statens råd för byggnadsforskning. brottsförebyggande rådet m.fl. De samman- lagda årliga statliga forskningsanslagen till migrations- och etnicitets- forskning från nu nämnda forskningsfinansierande organ uppgår således till ca 3 milj. kr. per år. vilket motsvarar 0,2% av kostnaderna i statsbudge- ten för invandrarpolitiken.

Sammanfattningsvis kan framhållas att även om de forskningsinsatser inom området som hittills förekommit inte har varit obetydliga, är det ändå de kvarstående forskningsbehoven som dominerar framtidsperspektivet. En rad enskilda forskare har kommit att ägna sig åt migrations— och etnicitetsforskning från skilda ämnesteoretiska utgångspunkter. Men ijäm- förelse med omfattningen av de invandrarpolitiska åtgärderna i samhället är forskningsinsatserna alltjämt begränsade och splittrade. Det som hittills har åstadkommits kan till övervägande del karakteriseras som kompetens- uppbyggnad.

Vid fiera universitet har försök gjorts att bilda tvärvetenskapliga forsk- ningsgruppcr. Tanken har också förts fram, särskilt i Stockholm och Upp- sala, att forskningssamarbetet efter hand skulle ges fastare form genom inrättandet av ett centrum för migrations- och etnicitetsforskning. UHÄ har i 1981 års anslagsframställning i samband med sin flerårsplanering omnämnt möjligheten av att inrätta dels ett centrum för tvåspråkighets- forskning i Stockholm, dels ett centrum för invandrings- och minoritets- forskning i Uppsala. Såväl universiteten som UHÄ har uttalat sig för att prioritera migrations- och etnicitetsforskning under den närmaste framti- den. Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet liksom också forskningsrådsnämnden har gjort upp planer och anslagit medel för sådana ändamål.

För egen del vill jag understryka vikten av att goda förutsättningar

Prop. 1981/82: 106 199

skapas för en fortsatt utveckling av migrations- och etnicitetsforskningen i Sverige. Invandrarfrågorna hör till våra stora framtidsfrågor, men det råder en bristande överensstämmelse mellan de relativt sett blygsamma forskningsinsatserna å den ena sidan och den vikt som dessa frågor under senare år har kommit att tillmätas av statsmakterna å den andra. EIFO:s roll är i detta sammanhang mycket viktig, i synnerhet när det gäller att samordna och initiera forskning om migrations- och etnicitetsfrågor. ElFO har också aktivt medverkat till att för invandrarpolitiken viktiga forsk- ningsresultat har kunnat utnyttjas vid utformningen av politiken. Jag är för min del övertygad om att den kontakt mellan forskningen, såväl inom som utom Sverige. och berörda administrativa organ som upprätthålls genom EIFO:s verksamhet är till gagn både för forskarna och dem som skall utvärdera och dra slutsatserna av forskningen i den politiska och admini- strativa planeringen.

Jag vill i detta sammanhang erinra om den betydelsefulla uppgift som EIFO har när det gäller att utvärdera, sammanställa och återföra sådana forskningsresultat som kan vara av värde för den översyn av invandrarpo- litiken som utförs av invandrarpolitiska kommittén (A 1980:04) och vid den fortsatta bedömningen av frågor rörande inriktningen av invandrarpoliti- ken. Jag vill vidare erinra om den särskilda roll i det internationella samar- betet inom migrations- och etnicitetsforskningen som ElFO har.

Jag anser att erfarenheterna av den verksamhet som EIFO har utfört under sex år nu kan ligga till grund för en utvärdering av frågan om vilken organisatorisk ram som i framtiden behövs för att bäst tillgodose behovet av att främja och samordna migrations- och etnicitetsforskning och för att återföra resultaten av denna forskning. Beroende på att forskningsinsat- serna trots sin mångfald har varit ganska splittrade har EIFO kommit att få ett övergripande ansvar för migrations- och etnicitetsforskningen i Sveri- ge, och en stor del av forskningen har kommit att utföras i omedelbar anknytning till EIFO eller inom ElFO:s sekretariat. På sikt anser jag emellenid det vara angeläget att universiteten ges ökade möjligheter att ta ansvar för forskningens utveckling på sådant sätt att EIFO:s uppgift i första hand blir att initiera. samordna och utvärdera forskningen. Denna uppgift bör som hittills fullgöras i nära samverkan med de institutioner som inom ramen för universitetens och forskningsrådens verksamhet i stort svarar för själva forskningen. Som jag redan har framhållit har intresset hos universiteten och forskningsråden för forskning inom detta område vuxit ochlplaner finns på bl.a. ett centrum för invandrarforskning vid Stockholms universitet. ] samband med att EIFO:s största egna forsk- ningsprojekt, PlL-projektet. avslutas och UHÄ:s arbete med att förverkli- ga planErna på en sådan centrumbildning har tagit fastare form bör EIFO:s roll och verksamhet klarare definieras i dess egenskap av forskningsinitie- rande organ. Jag har mot denna bakgrund tagit initiativ till en översyn inom

Prop. 1981/82: 106 200

regeringskansliet i syfte att föreslå en plan dels för utvecklingen av forsk- ningen inom detta område, dels för EIFO:s verksamhet på längre sikt.

Inom ramen för denna översyn övervägs vissa förändringar i EIFO:s organisation. EIFO har hittills verkat som en kommitté under arbetsmark- nadsdepartementet. Denna organisationsform har visat sig kunna ge förut- sättningar för flexibilitet i arbetets uppläggning och inriktning. ElFO har dock inte de tidsbegränsade utredande uppgifter som normalt gäller för en kommitté. Det kan därför finnas skäl att förändra EIFO:s organisations- form på liknande sätt som tidigare har skett vad gäller industridepartemen- tets expertgrupp för forskning om regional utveckling (ERU) och arbets- marknadsdepartementets tidigare expertgrupp för utredningsverksamhet i arbetsmarknadsfrågor (EFA). Även om EIFO:s organisationsform föränd- ras är det naturligtvis viktigt att behålla den flexibilitet som präglat EIFO:s hittillsvarande arbete.

Det framtida forskningsorganet skall liksom f. n. ElFO som viktigaste uppgift ha att initiera, stödja och samordna migrations- och etnicitets- forskning samt se till att forskningsresultaten blir kända och tillgängliga för beslutsfattare och andra intressenter. Vidare bör en viktig uppgift vara att kontinuerligt följa forskningsarbetet inom det aktuella området. Kontakter med forskare och forskningsorgan inom detta område och angränsande områden bör kontinuerligt hållas för utbyte av forskningsrön. Detta under- lättas av att forskningsorganets sekretariat består av aktiva forskare.

Det bör ankomma på regeringen att besluta om hur EIFO:s verksamhet skall bedrivas. Jag avser senare återkomma till regeringen med förslag rörande verksamhetens organisation.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om migrations- och etnicitetsforskningen.

5. Jämställdhetsforskning

När jämställdhetsforskningen och dess villkor diskuteras bör det enligt min mening ske från tre olika men inbördes relaterade utgångspunkter. Jämställdhetsaspekter i forskningen är den första utgångspunkten, dvs. då man i uppläggningen av forskningsprojekt medvetet försöker ta hänsyn till skillnader mellan könen. Den andra utgångspunkten är jämställdhets- forskning i egentlig bemärkelse. dvs. då jämställdhetsaspekterna eller kvinnoaspekterna — som det oftast är frågan om men inte nödvändigtvis behöver vara —- ställs i centrum för forskningen. Den tredje utgångspunk- ten rör jämställdheten i själva forskarsamhället. som i mycket hög ut- sträckning styr omfattningen av såväl inslag av jämställdhetsaspekter i forskningen rent allmänt som insatserna påjämställdhetsforskningens om- råde.

Prop. 1981/82: 106 201

Jag kommer i detta avsnitt främst att behandla jämställdhetsforskning i egentlig bemärkelse, dvs. den andra utgångspunkten. Jag betonar vikten av att detta forskningsområde prioriteras och lämnar förslag som syftar till att organisatoriskt m.m. stödja jämställdhetsforskningcn. Vidare kommer jag kortfattat att beröra den första utgångspunkten. nämligen nödvändighe- ten av en generell hög prioritering av jämställdhetsaspekter i all i samman- hanget aktuell forskning. Jag ger också min syn på frågan om de kvinnliga forskarnas situation. Som bakgrund härtill kommerjag att skissartat ange några av jämställdhetsforskningens karaktäristika samt kort redogöra för såväl den FoU-verksamhet inom området-som utförs av organ knutna till arbetsmarknadsdepartementet som den roll övriga intressenter inom jäm- ställdhetsforskningens område spelar. '

Begreppet jämställdhetsforskning brukar användas synonymt med ut- trycket kvinnoforskning. Utan att fördjupa mig i definitionsfrågan anser jag det naturligt att den hittillsvarande jämställdhetsforskningen haft en markerad kvinnoinriktning eftersom kvinnans ställning och kvinnoper- spektivet är det som hittills försummats i den manligt dominerade forsk- ningen. Det är min uppfattning att jämställdhetsforskningen en tid fram- över sannolikt kommer att vara kvinnoinriktad. Samtidigt synes det mig uppenbart att om jämställdhetsmålet skall nås behövs också forskning om sådana attityder, värderingar etc. hos män som utgör hinder för att uppnå reell jämställdhet.

Jämställdhetsforskning omfattar individerna, familjelivet. arbetslivet och samhället i övrigt. Den berör praktiskt taget alla sektorer, den bedrivs ofta i tvärvetenskapliga former och den finns företrädd inom de allra flesta vetenskapliga discipliner.

Jämställdhet mellan kvinnor och män har länge varit en aktuell fråga i den allmänna debatten och är numera ett politiskt mål om vilket bred enighet råder. Trots att fiera initiativ har tagits under senare år för att stimulera jämställdhetsforskning råder fortfarande brist på sådan forsk- ning. Inom vissa discipliner ärjämställdhetsforskning fortfarande inte fullt accepterad medan den inom andra områden blivit fast etablerad och t.o.m. bildat egna forskningsgrenar. t. ex. kvinnohistoria och kvinnorätt.

De uppgifter inom jämställdhetsforskningens område som utförs av or- gan knutna till arbetsmarknadsdepartementet är av förhållandevis liten omfattning. Jämställdhetskommittén (Ju l976:08). som har ett ansvar för frågor rörande jämställdhet mellan kvinnor och män på alla samhällsområ- den, har tagit initiativ till ett antal projekt i gränslandet mellan utredning och forskning. Sedan budgetåret 1980/81 finns ett särskilt jämställdhets- anslag under arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel. För jämställd- hetskommitténs verksamhet anslås ett belopp som också skall täcka kost- naderna för forsknings- och utvecklingsprojekt på jämställdhetsforsk- ningens område. Inom arbetslivscentrums ram har ett antaljämställdhets- projekt initierats. finansierats och bedrivits av såväl högskoleforskare som

Prop. 1981/82:106

lx) O 'N)

forskare knutna till centret. Även arbetarskyddsfonden stöder forsknings- projekt på detta område. I detta sammanhang vill jag också hänvisa till vad chefen för arbetsmarknadsdepartementet tidigare har anfört om vikten av att EFA och den arbetsmarknadspolitiska forskningen beaktar jämställd- hetsaspekter.

Initiativ på jämställdhetsforskningens område har under senare år tagits även av vissa andra statliga organ. Riksbankens jubileumsfond ger ett omfattande finansiellt stöd till jämställdhetsforskning och har en Särskild grupp för sådan forskning. Gruppens verksamhet syftar till att kartlägga forskningsbehov och stimulera forskning. information och kontakter inom området. Området har prioriterats under perioden 1979—1981 och priori- teringsperioden har utsträckts åtminstone t.o.m. år 1982.

UHÄ har en viktig samordnande planerings- och anslagsfördelande funktion för huvudparten av jämställdhetsforskningen, dvs. den del som bedrivs inom högskolan. Efter förslag av UHÄ förordas i årets budgetpro- position (prop. 1981/82:100 bil. 12) en ökning av medlen till jämställdhets- forskning under anslaget Samhällsvetenskapliga fakulteterna. Vidare före- slås i budgetpropositionen att en professur i kvinnohistoria inrättas vid universitetet i Göteborg. Vid universiteten har vidare fora för kvinnliga forskare bildats. HSFR finansierar forskning på jämställdhetsområdet och har nyligen inrättat en programkommitte' för kvinnoforskning. l samman- hanget kan även nämnas att en hel del statlig utredningsverksamhet på jämställdhetsområdet som innefattat viss forskning har bedrivits under 1970-talet.

I denna korta redogörelse för olika organ som är engagerade på detta forskningsområde har exempel givits på beslut och insatser som bidrar till en höjd ambitionsnivå och som kan ge jämställdhetsforskningen en fastare ställning. Enligt min mening finns det skäl som talar för vidgade insatser.

Jämställdheten mellan kvinnor och män har under 1970-talet givits en mer framskjuten position i samhällsarbetet. Strävandcna att åstadkomma jämställdhet omfattar nu de flesta samhällsområden. Politiska partier, or- ganisationerna på arbetsmarknaden, kvinnoorganisationer och andra intressegrupper är engagerade ijämställdhetsarbetet. Jämställdhetsarbetet har också fått fastare organisatoriska former. En ny statlig myndighet, jämställdhetsombudsmannen, har inrättats med ansvar för att lagen om jämställdhet i arbetslivet efterlevs. Statens arbetsmarknadsnämnd har en särskild enhet för jämställdhetsfrågor, och ämbetsverk som SÖ. AMS och UHÄ har antagit jämställdhetsprogram för den egna verksamheten.

Samtidigt kan man säga att jämställdhetsarbetet är på väg in i ett nytt skede. Arbetet med att åstadkomma formell jämställdhet har hittills stått i förgrunden. Reformer såsom sär-beskattningen år 1971. föräldraförsäkn'ng- en är 1974 och jämställdhetslagen år 1980 har varit milstolpar i denna utveckling. Allteftersom dessa och andra åtgärder genomförts har ambitio- nerna mcr och mer inriktats på reell jämställdhet. Framsteg har gjorts också härvidlag. Nya hinder dyker emellertid ständigt upp och i vissa

N C |.»

Prop. 1981/82: 106

avseenden kan gamla problem få nya dimensioner. Den nuvarande fasen av jämställdhetsarbetet kräver en mer ingående analys av grundläggande samhällsfrågor och rådande värderingar och beteenden. Det behövs för- djupad kunskap om orsakerna till den bristande jämställdheten. om alter- nativa vägar att nå jämställdhet, om effekterna på kort och lång sikt av direkta jämställdhetsåtgärder samt om konsekvenserna för jämställdheten av nya reformer — t. ex. skatteomläggningar — och av dämpningcn av den offentliga sektorns expansion.

Som en konkretisen'ng av detta resonemang kan nämnas några företeel- ser som hänger samman med den ökande kvinnliga förvärvsfrekvensen. Kvinnornas inträde på arbetsmarknaden under det senaste decenniet inne- bär ett viktigt steg mot jämställdhet. Kvinnorna har emellertid i hög grad sökt och rekryterats till traditionella kvinnoyrken. Detta har lett till att könssegregationen på arbetsmarknaden nu omfattar fler kvinnor än någon- sin förr. Det helt övervägande antalet kvinnor i aktiv ålder befinner sig på ett fåtal lågavlönade yrkesområden i den offentliga sektorn. Denna köns- uppdelning har många negativa konsekvenser. som ofta påtalats. såväl för kvinnorna själva som för samhället i sin helhet. Frågan hur detta problem bäst skall kunna lösas kommer att bli en av de mest centrala under kommande år. Här behövs i hög grad forskningsinsatser. Olika aspekter av problematiken skulle kunna behandlas av historiker. pedagoger. socio- loger. tekniker och nationalekonomer.

Samtidigt med att kvinnornas förvärvsfrekvens ökat har deltidsarbetet stigit i omfattning. Detta beror till en del på det kärva arbetsmarknadsläget de senaste åren. Huvudskälet är emellertid att de deltidsarbetande framför allt har rekryterats från grupper som tidigare haft låg förvärvsfrekvens. dvs. småbarnsmödrar och äldre kvinnor. För många av dessa kvinnor är alternativet till deltidsarbete inte förvärvsarbete på heltid utan uteslutande hemarbete. 1 det perspektivet kan utvecklingen ses som positiv. Men samtidigt inger den betänkligheter. Deltidsarbete kan sällan ge det ekono- miska oberoende som är en grundförutsättning för jämställdhet. Deltidsar- betande har vanligen mindre möjligheter till fortbildning och utveckling i arbetet. De som söker deltidsarbete har vidare i regel ett begränsat antal yrkesområden att välja mellan och detta gör att könsuppdelningen på arbetsmarknaden förstärks. Ett utbrett deltidsarbete som nästan enbart utförs av kvinnor — idag ca 85% — kan konservera de traditionella köns- rollsmönstren och därmed motverka jämställdheten. Denna problematik ges ökad relief av det faktum att smäbarnsfäder har längre arbetstider än män i samma åldrar utan barn. Här finns uppenbarligen behov av mer forskning som belyser-olika möjligheter att lösa den konflikt det gäller. dvs. hur såväl kvinnor som män skall få möjlighet att på ett harmoniskt sätt förena familjeliv med förvärvsarbete utan att jämställdheten äventyras.

Forskning som gäller dessa frågor måste även leda till-fördjupade under- sökningar om mäns attityder till sin yrkesroll, ansvar för hem och barn

Prop. 1981/82: 106 204

osv. Jämställdlretskommittén har initierat en utredning med delvis sådan inriktning. Utredningar av typen Kvinnors arbete (SOU 1979:89) som behandlar de hemarbetande kvinnornas situation, kvinnors försörjning, barns omsorg och mäns delaktighet i det oavlönade hemarbetet bidrar också till förståelsen av problemen.

Fler exempel kunde nämnas på problem som återstår att lösa. Det gäller utbildningsområdet. barnomsorgen, samhällsplaneringen m.m. Det före- faller mig uppenbart att forskningen har en mycket viktig uppgift att fylla i sökandet efter effektiva åtgärder för att stimulera och möjliggöra en ut- veckling motjämställdhet på dessa och andra områden. En sådan utveck- ling främjar också ett ökat tillvaratagande av de mänskliga resurserna och bidrar till att göra samhället bättre i ett framtidsperspektiv där dyra re- former torde bli sällsynta. '

Jag vill som avslutning anknyta till vad jag inledningsvis sade om de tre utgångspunkter utifrån vilka forskning påjämställdhetsområdet bör disku- teras och till vad chefen för utbildningsdepartementet har anfört om vikten av att prioritera detta forskningsområde. Först skall konstateras att jäm- ställdhetsforskning uppfyller c'.e av FRN uppställda prioriteringskrite- rierna. Av de skäl somjag tidigare har nämnt är det av såväljämställdhets- som av andra samhällsskäl rimligt att prioritera jämställdhetsforskning i det totala forskningssystemet. En sådan prioritering förordas i det föregå- ende genom att jämställdhetsforskning förs till den av FRN definierade andra prioriteringsgruppen. Men det bör också ske genom att högskole- myndigheter och andra organ aktivt främjar att jämställdhetsaspekter be- aktas i all forskning som kan vara relevant i sammanhanget.

Som tidigare har nämnts finns särskilda organ knutna till arbetsmark- nadsdepartementet med samordningsansvar m.m. för såväl den arbets- marknadspolitiska forskningen som invandringsforskningen. Det saknas emellertid en särskild organisation som kan initiera och samordna insatser på jämställdhetsforskningens område. Jag har nyligen tillsatt en arbets- grupp inom arbetsmarknadsdepartementet med syfte att se över hur till- gängliga resurser för jämställdhetsarbetet inom departementets ansvars- område skall disponeras för att bäst svara mot de behov som är mest angelägna. Det är naturligt att man därvid kommer in på forskningsfrå- gorna och på behovet av en samordningsfunktion. Eventuella beslut i frågan bör självfallet föregås av särskilda studier och överväganden i vilka representanter för berörda organ bör medverka.

Jag har tidigare berört det faktum att andelen kvinnliga forskare är så liten. Medan hälften av de studerande inom grundutbildningen är kvinnor är endast var fjärde forskarstuderande kvinna. Jämställdhetskommittén planerar att under våren utreda frågan om forskning och jämställdhet samt möjligheterna att öka andelen kvinnliga forskare. Jag utgår från att denna möjlighet till ökad jämställdhet i forskarsamhället utreds av kommittén i samråd med bl. a. UHÄ. Detta är enligt min mening en synnerligen viktig

Prop. 1981/82: 106 205

utredning också av den anledning jag inledningsvis berört, nämligen att vissa aspekter av samhällsutvecklingen inte har blivit tillräckligt belysta i den nuvarande forskningen.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag har anfört om jämställdhetsforskningen.

Prop. 1981/82: 106 206

Bilaga [

Översikt över dFoU-systemen i Sverige och vissa andra länder

Inledning

I det följande ges en beskrivning av forsknings- och utvecklingsarbete (FoU) i Sverige. Svensk FoU belyses delvis i ett internationellt perspektiv. I framställningen förekommer ofta begreppen forskning. utvecklingsarbete och vissa andra begrepp. Inledningsvis anges den betydelse som dessa begrepp har givits i denna framställning.

Med forskning avses såväl grundforskning som tillämpad forskning. Grundforskning innebär ett systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer utan någon bestämd tillämpning i sikte. Med tilläm- pad forskning menas ett systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer med en bestämd tillämpning i sikte. Utvecklingsar- bete innebär ett systematiskt utnyttjande av forskningsresultat och nya idéer för att åstadkomma nya produkter. nya processer. nya system eller väsentliga förbättringar av redan existerande sådana.

Med sektorsforskning avses vanligen forskning vars kostnader bestrids från särskilda anslag eller anslagsposter. fonder. m.m. knutna till en viss samhällssektor och med ändamål att bekosta forskning och utvecklingsar- bete som främjar utvecklingen inom sektorn. Exempel är försvarsforsk- ning och energiforskning.

Sektorsforskning eller sektoriell FoU kan omfatta allt från kunskapsupp- byggande till ett mycket konkret utvecklingsarbete. Denna forskning syf- tar till att ge underlag för formulering av mål inom en samhällssektor. att identifiera och analysera alternativa vägar, metoder och redskap att nå målen samt att utreda teknik för att nå målen. Vidare kan sektorsforskning inriktas på att analysera effekter och konsekvenser av redan fattade beslut. t. ex. reformer inom olika samhällssektorer.

De mått på forsknings- och utvecklingsinsatserna som används i det följande är främst monetära. dvs. anges i antal kronor. I vissa fall anges insatserna i individer. t.ex. antalet forskarutbildade eller antalet profes- sorer. Det är självfallet en brist att mäta FoU-verksamheten enbart i dessa termer. Anslagen till FoU säger ingenting om t.ex. forskningens kvalitet. Svårigheterna att mäta FoU-insatserna på annat sätt är uppenbara och medför att man tills vidare får nöja sig med dessa mått.

En annan svårighet ligger i att våra kunskaper om olika typer av FoU varierar. Bl.a. täcker den nuvarande FoU-statistiken inte alla områden av samhället där FoU bedrivs. Statistik avseende forskningen vid universitet och högskolor saknas. Vidare avser den statistik som finns endast naturve- tenskaplig och teknisk FoU dvs. uppgifter saknas för samhällsvetenskaplig

Prop. 1981/82: 106 207

och humanistisk forskning. Detta förhållande präglar självfallet också framställningen.

Till en översikt av det svenska FoU-systemet hör en beskrivning av olika arbetsuppgifter och funktioner inom detta. De gäller bl. a. planering. initiering. finansiering och samordning av FoU samt utförande. En annan del är information om forskningen och tillvaratagande av resultaten. Ytter- ligare en del av vital betydelse är inflytande från olika intressenter.

I det följande ges först en översiktlig bild av FoU-systemets omfattning och inriktning. Därefter följer mer detaljerade beskrivningar av FoU vad gäller ovan nämnda uppgifter. Många FoU—organ har flera uppgifter inom FoU. De presenteras mest ingående under den rubrik där tyngdpunkten i deras verksamhet ligger.

Omfattning och inriktning

De resurser Sverige avsätter för forskning och utveckling är betydande. Totalt kan det för år 1981 beräknas röra sig om 11 a 12 miljarder kr. eller ca 10% av bruttonationalprodukten. BNP.

Den totala satsningen på teknisk och naturvetenskaplig FoU i Sverige uppgick år 1979 enligt statistiska centralbyrån (SCB) till ca 8.5 miljarder kr. Internationellt sett är detta belopp relativt stort i förhållande till brutto- nationalprodukten. Enligt OECD-statistik från år 1979 satsade USA. Schweiz. Västtyskland. England. Japan och Nederländerna relativt sett mer på FoU än Sverige i relation till resp. lands BNP. Eftersom humanis- tisk och samhällsvetenskaplig forskning inte ingår i den svenska statisti- ken, ärjämförelsen emellertid inte helt relevant.

Tabell 1. Kostnaderna per utförandesektor för naturvetenskaplig och teknisk FoU åren 1967—1981 i milj. kr. (löpande priser).

1967 1969 1971 1973 1975 1977 1979 1981 Genomsnittlig (prog- årlig volym- nos) tillväxti

fasta priser

1971 — 1979 Företagssektorn Industriföretag [ 119 1 121 1 579 2 100 3 060 4 153 5 33.9 6 559 Privata institut 165 177 208 260 387 539 564 702 5.5 Affärsverk 44 49 48 39 63 71 90 104 Universitet och högskolorl 270 360 630 885 1 202 1 392 1 856 -2 4,2 Övrig offentlig sektor 148 191 224 288 396 530 676 765 4.5 Totalt 1746 1898 2689 3 572 5 108 6685 8 525 8 130 5.1

' Uppskattade värden. 2 Uppgift saknas. Källa: SCB.

Prop. 1981/82: 106 208

Tabellen visar bl.a. att huvuddelen av den tekniska och naturvetenskap- liga forskningen och utvecklingsarbetet är förlagd till företagssektorn. som omfattar industriföretag. branschorganisationer och affärsverk. För år 1979 uppgick kostnaderna för FoU inom denna sektor till 5993 milj. kr. Större delen avser industriellt utvecklingsarbcte. För den offentliga sek- torn exkl. högskolan uppgick motsvarande kostnader till 676 milj. kr. De uppskattade kostnaderna för högskolesektorn uppgick till 1856 milj.kr. och avsåg huvudsakligen forskning.

Företagssektorn täcker större delen av sina utgifter för teknisk och naturvetenskaplig FoU med medel från den egna sektorn. Detta kan inne- bära såväl självfinansiering som finansiella bidrag av olika slag från andra håll. Endast för några få branscher är finansieringen med medel från den offentliga sektorn av betydelse. t.ex. elektroindrrstri. varvsindustri och övrig transportmedelsindustri. För de mindre företagen gäller dock mera generellt att den offentliga sektorns linansiering är av signifikant betydelse för FoU.

Statliga anslag till FoU

Budgetåret 1981/82 beräknas de statliga anslagen för all slags FoU uppgå till 6580 milj. kr. Det innebär en ökning från förra budgetåret med 560 milj. kr. eller 9% räknat i löpande priser. I 1975 års penningvärde har de

Tabell 2. FoU-anslagens fördelning på ändamål 1977/78 och 1981/82. Ändamål Milj. kr. %

1977/78 1981/82 1977/78 1981/82

1. Jordbruk. skogsbruk. jakt. fiske 98 131 2.2 2.0 2. Industriell verksamhet 177 317 3.9 4.8 3. Energi- och vatten- försörjning 319 696 7.1 10.6 4. Transport och kommunikationer 156 211 3.5 3.2 5. Boendemiljö. samhällsplanering 90 127 2.0 1.9 6. Fysisk miljö. naturvård 65 122 1.4 1.9 7. Hälso- och sjukvård 243 530 5.4 8.0 8. Socialvård. social miljö. trygghet 60 81 1.3 1.2 9. Kultur. massmedia. fritid 19 15 0.4 0.2 10. Undervisning 70 57 1.5 0.9 11. Arbetsmiljö. personalskydd 115 213 2.6 3.2 12. Offentlig förvaltning. samhällsservice 105 171 2 3 2.6 13. Utforskning avjorden och atmosfären 22 39 0.5 0.6 14. Allmän vetenskaplig utveckling 1738 2605 38.5 39.5 15. Rymdforskning 88 224 2.0 3.4 16. Försvar 1 143 1055 25.4 16.0 Samtliga ändamål 4 508 6 594 100.() [00.0

Anm. En smärrejustering av siffrorna har företagits vad avser områdena 11 och 12 i enlighet med senare uppgifter från arbetsmarknadsdepartmentet. Källa: SCB, Statliga anslag till forskning och utveckling 1981/82.

Prop. 1981/82: 106 209

statliga anslagen sedan budgetåret 1977/78 legat på en relativt oförändrad nivå.

Föregående tabell visar de statliga FoU-insatsernas storlek och fördel- ning på olika områden (sektorer) och denna fördelnings utveckling sedan 1977/78. Sifferuppgifterna bör tolkas med viss försiktighet med hänsyn till svårigheterna att få till stånd enhetliga normer om vad som skall inräknas i FoU.

Tabellen visar att anslaget till allmän vetenskaplig utveckling. är den största enskilda delposten. Näst störst är anslaget till försvarets FoU. vilket utgör 16% av de totala statliga FoU-utgifterna. Denna andel är emellertid mindre nu än vad den var för några år sedan. I detta avseende har utvecklingen i Sverige varit likartad utvecklingen i många andra OECD-länder. med undantag för Storbritannien och Frankrike.

Jordbruk. skogsbruk.jakt och fiske uppgår till 131 milj. kr., motsvaran- de 2% av de totala FoU-anslagen. Däri ingår inte verksamheten vid Sveri- ges lantbruksuniversitet. som hänförs till allmän vetenskaplig utveckling. Eftersom högskoleforskningen är av direkt betydelse för de aktuella nä- ringarna kan det vara belysande att lägga ihop de två posterna. Samman- lagt uppgår FoU-anslagen för lantbruk m.m. då till ca 410 milj. kr.. 6,2% av de totala FoU-anslagen.

Under forskning för industriella ändamål bör nämnas det indirekta stat- liga stöd som följer av de avdragsregler som gäller för vissa FoU-kostna- der. Riksrevisionsverket beräknar kostnaderna för staten till ca 190 milj.kr. för verksamhetsåret 1980. Detta belopp ingår inte i föregående tabell.

Anslag som klassificeras under andra ändamål kan ha stor betydelse för den industriella verksamheten. Dit hör bl.a. forskning vid högskolan samt utvecklingsuppdrag som av militära myndigheter läggs ut till industrin.

FoU—anslagen till transport och kommunikation uppgår till 211 milj. kr.. eller 3,29”?- av de statliga FoU-anslagen. Huvuddelen av detta belopp faller på de affärsdrivande verken under kommunikationsdepartementet (SJ. postverket och luftfartsverket).

FoU-anslagen för främjande av boendemiljö och samhällsplanering har haft en oförändrad andel av de statliga FoU-utgifterna under de senaste fem åren. Tar man däremot hänsyn också till byggnadsforskning inriktad på energiproblem blir det i stället fråga om en ökning. Mer än 100 milj. kr. av stödet till energiforskning är nämligen avsedda för forskning inom byggnadssektorn.

För hälso- och sjukvård noteras att anslagen till FoU vid universitetens medicinska fakulteter inte redovisas under detta ändamål utan under all- män vetenskaplig utveckling. Mycket talar för att dessa belopp skall be- traktas sammanslagna. De uppgår då till ca 1 100 milj. kr.. vilket motsvarar ca 17% av de totala anslagen. Det bör dock observeras att delar av de 530 milj. kr. som redovisas under delposten hälso- och sjukvård avser statens 14 Riksdagen 1981/82. ] saml. Nr 106

Prop. 1981/82: 106 210

ersättning till landstingen enligt läkarutbildningsavtalet (de s.k. LUA- pengarna).

Kultur. massmedier och fritid är den minsta ändamålsgruppen med sina 15 milj. kr. eller 0.2% av FoU-anslagen. Anslagen under denna ändamåls- grupp har stadigt minskat sedan 1975/76. Satsningen på kulturen som forskningsområde är emellertid större. eftersom en del av den forskning som bedrivs inom universitetens samhällsvetenskapliga och humanistiska fakulteter bör räknas hit.

Anslagen för forskning och utveckling inom arbetsmiljö och personal- skydd uppgår till 213 milj. kr.. vilket är 3,2 % av de statliga FoU-anslagen. Största delen av anslagen går till arbetarskyddsstyrelsen och arbetar- skyddsfonden. Vissa medel från styrelsen för teknisk utveckling (STU) och byggforskningen har inordnats under detta ändamål.

Mer än hälften av rymdforskningen avser europeiskt samarbete. En stor del av de statliga FoU-anslagen, 39.5% går till allmän veten- skaplig utveckling. Fördelning av anslagen över vetenskapsområden fram- går av tabell 3. Den största delen. drygt tre fjärdedelar. kommer från utbildningsdepartementet. I övrigt bidrar i första hand jordbruksdeparte- mentet (lantbruksvetenskaperna och veterinärmedicin) och industridepar- tementet (STU).

Tabell 3. Fördelning av FoU-anslag inom ändamålet allmän vetenskaplig utveckling.

Vetenskapsområde FoU-anslag Fördelning 1 milj. kr. 1981/82 %

Naturvetenskap 575 22.1 Medicin 575 22.1 Teknik 522 20.0 Lantbruk 280 10.8 Samhällsvetenskap 218 8,4 Humaniora 184 7.1 Ofördelat 251 9.5

[00.0

Totalt 2 605

Källa: SCB. Statliga anslag till forskning och utveckling 1981/82. Juni 1981.

Företagens FoU inom teknik och naturvetenskap

År 1979 uppgick drift- och kapitalkostnaderna för den tekniska och naturvetenskapliga FoU-verksamheten för gruv- och industriföretag till 5339 milj. kr.. jämfört med 4153 milj. kr. 1977. Elektroindustrin. trans- portmedelsindustrin, maskinindustrin och läkemedelsindustrin svarade för närmare 75 %, vilket framgår av följande tabell.

Det finns flera sätt att mäta företagens FoU-intensitet. Man brukar beräkna FoU-kostnadernas andel av förädlingsvärdet eller omsättningen eller FoU—årsverken i förhållande till sysselsättning. Höga värden på en variabel brukar som regel motsvaras av höga värden på de övriga. Ovan- stående tabell visar att FoU-intensiteten, mått som FoU-kostnader i pro-

Prop. 1981/82: 106 211

Tabell 4. Drift- och kapitalkostnader för teknisk och naturvetenskaplig FoU för företag år 1979 i relation till förädlingsvärde. Fördelning på bransch. Milj. kr. och procent.

Bransch FoU- % FoU-kostna- kostnader der i % av milj. kr. förädlings-

värde

Gruvor och mineralbrott 31 0.6 2.9 Livsmedels-. dryckesvaru-

och tobaksvaruindustri 104 2.0 1.4 Textil-. beklädnads- och

lädervaruindustri 24 0.5 0.8 Trävaruindustri 17 0.3 0.3 Massa-. pappers- och

pappersvaruindustri 232 4.3 2.0 Gralisk industri. förlag 12 0.2 .2 Kemikalie-. gödselmedels-, plastindustri samt annan kemisk industri utom läkemedelsindustri 168 3.2 4.8 Läkemedelsindustri 463 8.7 37.4 Petroleumrafiinaderier. smörj-

medels-. asfalt och kolprodukt- industri 11 0.2 1.8 Gummivaru- och plastvaruindustri 57 1.1 2.8 Porslins-. lergods-. glas- och

glasvaruindustri 15 0.3 1.6 Tegel-. cement- och annan

mineralvaruindustri 49 0.9 2.1 Järn-. stäl- och ferrolege-

ringsverk 254 4.8 4.4 Ickejämmetallverk 46 0.9 2.2 Metallvaruindustri 114 2.1 1.7 Maskinindustri 739 13,8 5.4 Elektroindustri 1380 25.8 15.5 Skeppsvarv. bätbyggerier 42 0.8 2.3 Transportmedelsindustri utom

skeppsvarv och bätbyggerier 1 352 25,3 15,4 Industri för instrument. foto-

och optikvaror. ur 225 4.2 17.9 Annan tillverkningsindustri 4 0,0 1,0 Samtliga branscher 5 339 1000 5.7

Källa: SCB.

cent av förädlingsvärdet, varierar kraftigt mellan olika branscher. Läkeme- delsindustrin ligger långt före övriga branscher i FoU-intensitet. Övriga FoU-intensiva branscher är industri för instrument m.m.. transportme- delsindustri och elektroindustn'.

Inriktningen av gruv- och industriföretagens forskningsverksamhet framgår av följande tabell.

Prop. 1981/82:106

lx) h)

Tabell 5. Driftkostnader för forskning (grundforskning och tillämpad forskning) med avseende på forskningsdisciplin. milj. kr.. åren 1977 och 1979.

Forskningsdisciplin 1977 1979

milj. kr. % milj. kr. %

Matematik. fysik. mekanik.

elektronik och astronomi 14 3.1 9 1.5 Kemi. fysikalisk kemi 53 1 1.6 59 10.1 Biologi. botanik. zoologi. biokemi __ och biofysik 52 11.4 91 15.6 Ovriga naturvetenskapliga områden 1 0.2 1 0.2 (Summa naturvetenskap) (120) (26.3) 161 (27.6) 'l'cknologi 251 54.9 306 52.5 Medicin. Odontologi. farmaci 74 16.2 105 18.0 Lantbruksvetenskap. skogsvetcnskap.

veterinär—vetenskap 12 2.6 12 2.1 Samtliga forskningsdiscipliner 457 100,0 583 100.0 Källa: SCB.

Tabellen visar bl.a. att över hälften av företagens forskning inriktas mot teknologi.

Finansiering, planering, initiering och samordning

Finansieringen av det svenska forsknings- och utvecklingsarbetet sker på flera olika sätt. Över statsbudgeten finansieras en stor del av de forsk- ningsutförande organen. främst högskolan. Vidare finansieras över stats- budgeten forskningsråd av olika slag liksom huvuddelen av den forskning som genomförs på uppdrag av sektorsorgan. Del av resurserna för FoU kommer från näringslivet. Vidare finansieras forskning och utveckling genom bidrag från stiftelser och fonder. Vissa av dessa får statliga bidrag.

Forskningsfinansiärerna skiljer sig åt vad gäller anslagens fördelning på forskning resp. utvecklingsarbcte. låt vara att gränserna dem emellan ibland är flytande. Forskningsanslagen från utbildningsdepartementets hu- vudtitel går så gott som uteslutande till forskningsändamål medan t.ex. näringslivets FoU-insatser till största delen avser utvecklingsarbcte.

Statliga finansiärer tillsammans med företagssektorn dominerar FoU- finansieringen på ett helt avgörande sätt. medan olika slag av privata stiftelser och fonder spelar en avsevärt mindre roll. totalt sett. Emellertid kan de senare vara av stor finansiell betydelse för en viss typ av forskning.

Riksdag och regering

Riksdagens behandling av FoU-frågor sker i huvudsak i anslutning till beslut om anvisning av medel under resp. huvudtitel i statsbudgeten. Som en följd härav bereds FoU-frågorna under varje huvudtitel i det eller de

Prop. 1981/82: 106 213

utskott som svarar för beredningen av övriga sakområden under resp. huvudtitel. Någon samlad beredning eller behandling av hela den statliga FoU-budgeten sker således inte. Önskemålet om att åstadkomma en mera sammanhållen riksdagsbehandling av FoU är ett av skälen till att en första forskningspolitisk proposition nu läggs fram.

Med undantag för att riksdagen beslutar om inrättande av tjänst som professor utövar den ingen detaljstyrning av FoU. Medel anvisas i allmän- het till breda forskningsområden men anvisningarna kan åtföljas av utta- landen om att särskild vikt bör läggas vid forskning inom delar av dessa.

Inom regeringen bereds FoU-frågor av de departement som har FoU inom sitt verksamhetsområde. Underlaget för regeringens beredning ut- görs av förslag från myndigheter. kommittéer. beredning inom regerings- kansliet etc. Alla fackdepartement har inom sitt ansvarsområde ett antal myndigheter eller andra organ med särskilda FoU-planerande eller FoU- utförande uppgifter. Ur storlekssynpunkt särskilt betydelsefulla FoU- departement är utbildningsdepartementet (högskolan, den allmänveten- skapliga forskningsrådsorganisationen). industridepartementet (energi- och rymdforskning). försvarsdepartementet (bl.a. försvarsforskning och omfattande utvecklingsuppdrag till svensk industri), jordbruksdeparte- mentet Uord- och skogsbruksforskning samt miljövårdsforskning) samt social- och bostadsdepartementen (byggnadsforskning).

Det finns också andra former för regeringens beredning av forsknings- frågor. där samordningsmotivet i vissa fall spelar en viktig roll. År 1962 inrättades forskningsberedningen för information om forskningsfrågor till regeringen. Beredningen tjänar framför allt som ett forum för informella diskussioner i forskningsfrågor.

För att främja kontakterna mellan regeringskansliet. industrin och den tekniska forskningen inrättades år 1981 ett industriellt och tekniskt råd. Rådet är knutet till industridepartementet och är ett diskussionsforum för tekniska forsknings- och utvecklingsfrågor med såväl utbildnings-, forsk- nings- som industriintressen representerade.

Universitets— och högskoleämbetet

Universitets- och högskoleämbetet (UHÄ) har främst samordnande pla- neringsuppgifter för den statliga högskoleutbildningen. forskningen och forskarutbildningen. UHÄ utarbetar underlag för riksdagens och regering- ens beslut ifråga om inriktningen och utvecklingen av utbildnings- och forskningsresurserna och avger varje år till regeringen anslagsframställ- ningar, vilka i sin tur bygger på anslagsframställningar från enskilda hög- skoleenheter och andra myndigheter som sorterar under UHÄ. % Den centrala planeringen av högskolans forskning och forskarutbildning som bedrivs inom olika fakulteter sker inom UHÄ:s fem planeringsbered- ningar, nämligen

Prop. 1981/82: 106 214

—- en för sektorn för utbildning för tekniska yrken samt för de matematisk- naturvetenskapliga och tekniska fakulteterna. —- en för sektorn för utbildning för administrativa. ekonomiska och sociala yrken samt för de juridiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna. —- en för sektorn för utbildning för vårdyrken samt för de medicinska. odontologiska och famaceutiska fakulteterna. — en för sektorn för utbildning för undervisningsyrken och —- en för sektorn för utbildning för kultur- och informationsyrken samt för de humanistiska och teologiska fakulteterna.

I anslagsframställningen för budgetåret 1982/83 har UHÄ lagt fram för- slag till femårsplaner för högskolans forskning och forskarutbildning. Rikt— linjer för utvecklingen inom de olika fakulteterna föreslås. och preciserade förslag ges för de tre första budgetåren. Planerna är baserade på redovis- ningar av forskningsbehov och problem. i första hand från fakultets/sek- tionsnämnder och högskolestyrelser men också från externa forsknings- intressenter.

Forskningsråden

Kostnaderna för den fasta forskningsorganisationen vid universitet och högskolor bestrids ur fakultetsanslagen under utbildningsdepartementets huvudtitel. Kostnaderna för byggenskap. inredning och utrustning för forskningsorganisationen bestrids ur särskilda kostnadsramar. Medel för driften av lokaler anvisas under ett särskilt anslag Lokalkostnaderna m. m. vid högskoleenheterna. Utöver de medel för den stadigvarande forsknings- verksamheten som på detta sätt anvisas till högskolan får den också medel för projektbunden grundläggande forskning. Dessa medel anvisas främst över anslagen till forskningsråden. Forskningsrådens uppgift är att främja forskningens utveckling inom såväl etablerade som nya områden.

Redan på 1940-talet inrättades de första forskningsråden i Sverige. Syf- tet var dels att öka de samlade forskningsresurserna för inomvetenskapligt betydelsefull forskning utan någon särskild anknytning till en viss sant- hällssektor. dels att skapa en rörlig resurs för forskning. Vid mitten av 1970-talet fanns inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde fem forskningsråd. nämligen statens humanistiska forskningsråd. statens na- turvetenskapliga forskningsråd. statens medicinska forskningsråd, statens råd för samhällsforskning samt statens råd för atomforskning. År 1977 ersattes de fem råden med tre:

— I-Iumanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet (HSFR) — Medicinska forskningsrådet (M FR) — Naturvetenskapliga forskningsrådet (N FR).

Prop. 1981/82: 106 215

Forskningsråden har elva ledamöter vardera. Ordföranden och tre leda- möter utses av regeringen. Övriga utses genom ett system med elektorsval av forskarna vid universitet och högskolor och vissa forskningsinstitut. Medel för rådens verksamhet anvisas under ett reservationsanslag för resp. råd.

Förutom uppgiften att främja och stödja vetenskapligt betydelsefull forskning skall råden uppmärksamma behov av forskning inom områden som är angelägna ur samhällets synpunkt samt verka för att information om forskning och forskningsresultat sprids. Rådens möjligheter att initiera och stödja angelägen forskning är till viss del begränsade. Kompetent personal måste finnas tillgänglig på de områden som råden vill prioritera. Dessutom är råden självfallet bundna av de resurser som regering och riksdag ställer till deras förfogande.

En stor del av rådens anslag går till löner. Inom ramen för t. ex. MFR:s anslag bestrids kostnaderna för tolv extra ordinarie tjänster som professor och 25 forskartjänster. Totalt finansierade MFR verksamhetsåret 1978/79 647 tjänster. varav 567 avsåg teknisk och administrativ personal och 79.5 personal med akademisk utbildning.

Råden stöder ofta ett stort antal projekt. Således ger t.ex. MFR bidrag till ca 650 forskningsprojekt som omfattar såväl grundforskning som tilläm- pad kliniskt inriktad forskning.

En ny myndighet. forskningsrådsnämnden (FRN) inrättades år 1977. Nämndens huvuduppgift är att initiera och stödja forskning av stor samhällelig betydelse i samverkan med forskningsråd och sektorsorgan. Därutöver har FRN ett särskilt ansvar för forskningsinformation. I nämn- dens ansvarsområde ingår fr.o.m. budgetåret 1980/81 även framtidsstu- dier och fördelning av medel ur en särskild kostnadsram för dyrbar veten- skaplig utrustning. nödvändig för genomförande av forskningsrådsftnan- sicrad forskning.

FRN:s styrelse består av 16 ledamöter. Regeringen utser ordföranden och 10 andra ledamöter, vilka utgörs av fyra riksdagsledamöter. en repre- sentant för vardera kommun- och iandstingsförbunden samt fyra represen- tanter för arbetsmarknadens parter. De övriga fem ledamöterna utses av de tre forskningsråden under utbildningsdepartementet. STU och skogs- ochjordbrukets forskningsråd (SJFR). Samhällets representanter har såle- des majoritet i FRN.

Anslaget till FRN uppgick budgetåret l981/82 till 37 milj. kr. Budgetåret 1977/78 var anslaget 12 milj. kr.

Tabell 6 visar anslagsfördelningen för forskningsråden och FRN. Totalt har anslagen ökat från 5,6 milj.kr. år 1950 till 435.5 milj.kr. år 1980 i löpande penningvärde.

Det finns även forskningsråd utanför utbildningsdepartementets verk- samhetsområde. t.ex. SJFR och statens råd för byggnadsforskning, (BFR). ljämförelse med HSFR. MFR och NFR har de förra ett betydligt

Prop. l981/82:106 216

Tabell 6. Statsanslagen till forskningsråden under utbildningsdepartementet budgetåren 1945/46—1980/81 (milj. kr.. löpande priser).

Råd 1945/46 1950/51 1955/56 1960/61 1965/66 1970/71 1975/70 1980/81 MFR 0,5 1.5 2.6 6.5 14.4 40.1 64.3 110.9 HFR 0.6 0.8 1.5 3.5 7.7 15.0 .. 8 SFR 0.3 0.5 1.3 3.2 8.3 15.7 --— NFR 1.3 2.2 5.8 18.2 41.9 78.5 AFR' 1.9 2.8 5.7 9.7 16.0 32.8 2383 AFR/CERN' 1.0 3.3 7.0 17.9 37.7 FRN 32.2

Summa 0.5 5.6 9.9 24.1 56.0 131,9 244.0 435.2

' AFR = statens råd för atomforskning. CERN = European Organization for Nuclear Research.

snävare verksamhetsområde och tillhör snarare den sektoriella FoU-orga- nisationen. STU fungerar både som ett forskningsråd och ett sektorsorgan.

STU bildades år 1968 och ersatte då tekniska forskningsrådet (TFR). upptinnarkontoret m.fl. organ. STU:s forskningsrådsfunktion inryms i STU:s program 2. Kunskapsutveckling och är inriktad på stöd till teknisk forskning främst vid universitet och högskolor. Den delen av STU:s verk- samhet har ökat från 52 milj. kr. budgetåret 1970/71 till 158 milj. kr. budget- året 1980/81 ilöpande priser. STU:s totala anslag för budgetåret 1980/81 var 490 milj. kr.

Den sektoriella FoU-arganisationen

Forskningsrådsutredningens (U 1972:02) betänkande (SOU 1977: 52) anger tre utvecklingsfaser i utvecklingen av statens satsningar på sektoriell FoU. Den första fasen omfattar perioden början av 1940-talet till 1950- talets början. Utmärkande för denna period var de statliga satsningarna på tillämpad forskning inom teknik och naturvetenskap samt på försvars- forskning. Den andra fasen. som sträcker sig över hela 1950-talet. karakte- riseras av satsningar på forskning för ekonomisk utveckling. Under den tredje perioden. från 1960-talets början och en bit in på 1970-talet. gjordes betydande satsningar på forskning för social utveckling.

Man kan möjligen också urskilja en fjärde fas. där förhållandevis stora satsningar gjorts och görs inom arbetsmiljöforskning. miljövårdsforskning och inte minst energiforskning.

Den svenska FoU-organisationen är förhållandevis sektoriserad. Det finns särskilda organ för planering, finansiering och ibland utförande inom en rad sektorer. Dessutom kan det inom varje sektor finnas flera organ med FoU-uppgifter. I en del fall finns särskilda organ för samordning av FOU inom en viss sektor: i andra fall samordnas verksamheten genom resp. departement.

Olikheterna i organisation m.m. förklaras av dels att verksamheten inom de olika sektorerna ställer särskilda krav. dels att en scktorsanknuten

Prop. 1981/82: 106

217

forskning växt fram vid olika tidpunkter inom de olika sektorerna och att valet av organisationsform därvid påverkats av tillkomstperiodens forsk— ningspolitiska synsätt och administrativa teorier.

Den komplicerade situationen när det gäller sektorsorganen och deras funktioner i det svenska FoU-systemet framgår av följande uppställning.

Exempel på sektorsorgan under olika departement samt sektorsorganens funktioner.

Dep.

Ju

UD

Fö

Sektors- organ

Kriminalvårdstyrelsen Statens kriminal— tekniska laboratorium

SIDA SAREC Utrikespolitiska institutet Stockholms inter- nationella freds- forskningsinstitut

Försvarets forsknings- anstalt Försvarets materielverk Fortifikationsför-

valtningen

Delegationen för militärhistorisk forskning Flygtekniska försöks- anstalten

Militärhögskolan

Delegationen för social forskning Riksförsäkringsverket Socialstyrelsen Statens rättskemiska laboratorium Statens bakteriologiska laboratorium (SBL) Statens miljömedicinska laboratorium (SML) Statens institut för psykosocial miljömedicin ('IPM) Sjukvårdens och social- vårdens planerings- och rationaliseringsinstitut Handikappinstitutet

Vägverket Tratiksäkerhets- verket Luftfartsverket Statens järnvägar TeleVerket Sjöfartsverket Statens väg- och trafikinstitut

Allmän plane- Anslags- fördel- ning ochi eller initiering

ring. sam- ordning och rådgivning

;o:

>€>€

"XXX

X

>!

xx

%>!

FoU-ut-

>=

>:

it;—(ZX

förande

Prop. 1981/82: 106 218

Dep. Sektors- Allmän plane- Anslags- FoU-ut- organ ring. sam- fördel— förande

ordning och ning och/ rådgivning eller initiering

'l'ransportforsk-

ningsdelegationen x )(

Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut x Statens geotekniska

institut )(

B Riksrevisionsverket x Statistiska central- byrån Statskontoret x Generaltullstyrelsen

"X

)(

XXX?!

E Konjunkturinstitutet

U Skolöverstyrelsen x )( Unive'rsitets- och högskoleämbetet , Statens kulturråd x Högskoleenheter x Delegationen för vetenskaplig och teknisk informations- försörjning x x Forskningsinstitut Bibliotek. muséer

>!

»! ;( >!

xxxx

Jo Statens naturvårdsverk x x Statens veterinär- medicinska anstalt Fiskeristyrelsen Livsmedelsverket Statensjordbruksnämnd Skogs- ochjordbrukets forskningsråd x x Nämnden för skogsteknisk forskning x Institutet för skogs- förbättring x Sveriges lantbruks- universitet x

XXX XXX

:l: Konsumentverket x

> Arbetarskyddsstyrelsen x Arbetsmarknadsstyrelsen Arbetarskyddsfonden Arbetslivscentrum Delegationen för arbetsmarknads- politisk forskning x x Expertgruppen för invandrarforskning X

>4 X>4>1X>€>1 X >!

Bo Bostadsstyrelsen Statens planverk Statens lantmäteri- verk x Statens råd för byggnadsforskning x x Statens institut för byggnadsforskning x

XX

Prop. l981/82:106 219

Dep. Sektors- Allmän plane- Anslags- FoU-ut— organ ring. sam- fördel- förande ordning och ning och/ rådgivning eller initiering

Expertgruppen för forsk- ning om fysisk planering och bebyggelse x [ Kärnkraftsinspektionen

Statens industriverk x Statens provningsanstalt )(

Sveriges geologiska

undersökning x Rymddelegationen x x Styrelsen för teknisk utveckling )( x Industrifonden x Norrlandsfonden x

Regionala utvecklings-

fonder x

Delegationen för energi-

forskning x )( Nämnden för energi- produktionsforskning x Marintekniska institutet x

Kollektivforsknings-

instituten x Delegationen för sam- ordning av havsresurs- verksamhet x

>!

Kn Statens brandnämnd x

De flesta sektorsorgan är relativt små i FoU-hänseende. Exempel på sektorsorgan med omfattande FoU-verksamhet är skolöverstyrelsen (SÖ) och försvarets forskningsanstalt (FOA).

Ett organ som har särskild betydelse för utvecklingen av den tekniska forskningen är STU. Som tidigare har framhållits svarar STU dels för kunskapsutvecklande och kompetensuppbyggande teknisk forskning. dels som ett sektorsorgan för industrin. STU har bl. a. till uppgift att följa den tekniska utvecklingen. att initiera samarbete, att ta initiativ till och stödja teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete, att ge råd och stöd åt uppfinnare samt att förmedla forsknings- och utvecklingsresultat till kom- mersiellt utnyttjande. STU:s anslag har vuxit från 2805 milj. kr. budget- året l977/78 till 539 milj. kr. budgetåret l981/82. Fr.o.m. budgetåret l981/ 82 planeras STU:s verksamhet i treårsprogram. varvid det första avser budgetåren l981/82— 1983/84 och omfattar I 774 milj. kr.

Statens delegation för rymdverksamhet (DFR) är den myndighet som har ansvar för den statligt finansierade rymdverksamheten i landet. ] DFR:s uppgifter ingår att ta initiativ till forskning och utvecklingsarbcte inom rymd- och ljärranalysområdet, att fördela statligt stöd till rymd- forskning, rymdtekniskt utvecklingsarbcte och fjärranalysverksamhet samt att stödja och initiera industriella utvecklingsprojekt inom rymdområ- det.

Prop. l981/82:106 220

I april 1979 beslutade regeringen om en väsentlig ökning av den statliga satsningen på svensk rymdverksamhet. Beslutet innebar bl.a. att de indu— stripolitiskt motiverade insatserna successivt ökar så att de i stort sett trefaldigas från 1979 års nivå.

Budgetåret l98l/82 var DFR:s totala budget ca 233 milj. kr. varav lZl milj.kr. utgör Sveriges bidrag till European Space Agency (ESA) och andra internationella samarbetsprojekt. Av de resterande ] |2 milj. kr. som utgör det nationella programmet används ca 20 milj. kr. för stöd till grund- forskning inom rymd- och tjärranalysverksamhcten.

För forskningen inom totalförsvaret finns försvarets forskningsanstalt (FOA) som gemensamt sektorsorgan med uppgift dels att planera och samordna forskningen, dels att genomföra huvuddelen av denna. För gemensam försvarsforskning anslogs budgetåret 1980/81 242 milj. kr. An- slaget ingår i den ekonomiska ram för det militära försvaret som årligen beslutas av riksdagen. Riktlinjer för utvecklingen på längre sikt beslutas genom de ungefär vart femte år återkommande försvarsbesluten. FOA får dessutom ett anslag på 7 milj. kr. under utrikesdepartcmentets huvudtitel för att ge underlag för rustningsbegränsning och kontroll. Försvaret har sedan länge bedrivit långsiktig planering. Det finns därför omfattande erfarenheter av anpassning av forskningen till skilda avnämares behov.

Finansieringen av sektorsforskningen sker till en övervägande del ge- nom statliga anslag som årligen anvisas över statsbudgeten. ] vissa fall förekommer dock avgiftsfinansiering. Det gäller Arbetarskyddsfonden som tillförs medel genom en särskild arbetarskyddsavgift och energiforsk- ningen som finansieras genom en särskild energiforskningsavgift på olje— produkter. De forskningsresurser som skapas genom avgiftsfmansiering blir delvis beroende av produkttonen/konsumtionen och kan därför också variera.

Kommunernas och landstingens engagemang i forskning är blygsamt i förhållande till statens. trots att dessa svarar för så viktiga samhällsområ- den som socialvård. barnomsorg, skolväsende m.m. resp. hälso- och sjukvård m.m. Det finns dock en klar strävan såväl hos landstingen som hos primärkommunerna att öka sitt engagemang i FoU. Den nya social- tjänstlagen och förslaget till ny hälso- och sjukvårdslag kan förväntas stimulera landstingen och kommunerna till vidgad FoU—aktivitet. De kom- munala insatserna när det gäller rent utvecklingsarbcte torde f.n. vara större än de rena forskningsinsatserna. Detta kommer i än högre grad att gälla fr. o. m. nästa budgetår då kommunerna får ett särskilt statsbidrag till lokal skolutveckling.

Stiftelser. fonder och akademier

Termen stiftelse används för att beteckna en rad olika företeelser med en gemensam juridisk organisationsform. En självständig stiftelse anses upp- komma genom att egendom ställs under särskild förvaltning. Begreppet

Prop. 1981/82: 106 221

fond används i detta sammanhang synonymt med stiftelse. Offentligrätts- liga stiftelser inbegrips inte.

Vissa formellt privata stiftelser har en närmast offentlig karaktär. Det gäller t. ex. Riksbankens jubileumsfond. vilken är riksdagens särskilda organ för stöd till forskning. Forskningsanslagen uppgick år 1981 till när- mare 40 milj. kr.

De totala belopp som de flesta fonder utdelar för forskningsändamål är ofta små. Anslagen till enskilda forskningsprojekt är också oftast små men viSSa stiftelser och fonder koncentrerar sin bidragsgivning till ett mindre antal projekt och anslagens storlek blir därigenom större. Antalet fonder är betydande och har uppskattats till ca 700. I många fall är forskning och utvecklingsarbcte bara en av de aktiviteter som stöds av en fond.

Det finns emellertid fonder som delar ut anslag av betydande storlek. Den största är Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. som årligen fördelar forskningsbidrag på ca 25 milj. kr. Andra betydande stiftelser vars bidrag uppgår till eller överstiger miljonen är Ragnar och Torsten Söderbergs stiftelse, Magnus Bergvalls stiftelse. Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse samt Stiftelsen Therese och Johan Anderssons minne.

En del av Stiftelserna fungerar som små forskningsråd. För att bedöma ansökningarna från vetenskaplig synpunkt anlitas vid behov experter från universitet och högskolor. Många av fonderna, i synnerhet mindre sådana. utgörs av donationer till universitet och högskolor och förvaltas av dessa.

Enligt SCB:s statistik för år 1979 utdelade privata fonder och stiftelser bidrag till teknisk och naturvetenskaplig forskning med ca 64 milj.kr. Härtill kommer ca ll milj. kr. från universitetsfonderna. Den övervägande delen avsåg medicinsk forskning. totalt för båda kategorierna ca 40 milj. kr.

De vetenskapliga akademierna är fristående organ i förhållande till den offentliga FoU-organisationen men har ofta en officiell prägel. Deras upp- gift är att främja forskningen inom sitt verksamhetsområde. underlätta forskningskontakterna nationellt och internationellt samt främja kontak- terna mellan forskning och samhälle.

Av intresse från FoU-synpunkt är främst Vetenskapsakademien (KVA). lngenjörsvetenskapsakademien (IVA). Vitterhets-. Historie- och Antikvi- tetsakademicn samt Skogs- och Lantbruksakademien.

KVA driver flera forskningsinstitutioner bl. a. Kristinebergs marinbiolo- giska station och Abiskos naturvetenskapliga station. För att stimulera forskningsarbete nationellt delar KVA ut stipendier och forskningsbidrag. Internationellt känd är akademien genom sin uppgift att årligen dela ut nobelprisen i fysik. kemi och ekonomipriset till Nobels minne. Förutom direkta statsanslag på ca 7,5 milj. kr. finansieras akademiens verksamhet genom bidrag från fonder och stiftelser och anslag från myndigheter.

Prop. 1981/82: 106

lx) I"») IJ

FoU inom företagen

Som tidigare har framhållits finansierar näringslivet en betydande del av de samlade svenska FoU-insatserna. Den allra största delen av FoU- resurserna inom industriföretagen används till FoU-verksamhet inom det egna företaget. En utförligare beskrivning av företagens egen FoU ges i det följande under Utförande av FoU.

Enligt statistik från SCB avseende industriföretagens kostnader för FoU-verksamhet som utförts utanför det egna företaget under år 1979 uppgick dessa till totalt 434 milj. kr.. varav 335 milj. kr. hänförde sig till forskningsuppdrag och 99 milj.kr. till avgifter och bidrag för FoU-verk- samhet utförd av annan.

Branschen elektroindustri svarade för 32% av kostnaderna för forsk- ningsuppdragen. Jämfört med år 1977 har den externa verksamheten ökat med 87 milj. kr. i löpande priser. Av de fördelade medlen har l55 milj. kr.. 36 %. gått till utländska mottagare. Dessa medel utgör till huvudsaklig del ersättning för FoU-uppdrag. som lagts ut på privata enheter utomlands. Detta innebär också att en allt större del av den externa FoU-verksamhe- ten förläggs utanför Sveriges gränser.

Utförande av FoU

Ungefär en fjärdedel av det totala forsknings- och utvecklingsarbetet bedrivs inom högskolan. Återstående tre fjärdedelar utförs inom industrin, inom vissa andra statliga myndigheter. inom statliga. privata och kollek- tiva forskningsinstitut samt av fristående konsulter. Det bör emellertid återigen framhållas att högskolan spelar en avsevärt större roll om man ser enbart tillforskningsdelen av FoU. Enligt SCB:s statistik avseende teknisk och naturvetenskaplig forskning kan andelen forskning inom industrin uppskattas till närmare l2%. llnom myndigheter. institut m.m. beräknas andelen forskning till närmare 50 %

Som tidigare framhållits täcker inte den löpande forskningsstatistiken alla ämnesområden och alla sektorer av samhället. Siffror som visar kopp- lingen mellan finansiering och utförande för all slags FoU kan därför inte presenteras. Följande tabell visar bidragskällor och mottagare av medel för teknisk och naturvetenskaplig FOU år 1979.

Prop. 1981/82: 106 223

Tabell 7. Totala utgifter för och finansiering av teknisk och naturvetenskaplig FoU år 1979, milj. kr.

Finansierings- FoU som utförs inom Sverige FoU som utförs Total källor utomlands svensk ___—_— FoU- Före- Privat Off. Univ. Totalt Totalt Därav flnan- tags- icke sek- och inter- siering sektorn vinst- tor högsk. nat. driv. org. sektor Företagssektorn 5 l55 — 23 20| 5 198 171 4 5 369 Privata fonder. stiftelser etc. 2 l 0 27[ 30 — — 30 Off. sektorn via — Sektorsorg. forsk-

ningsråd m. m. 767 3 699 591 ' 2 060 322 279 2 382 — Basanslag till

univ. o. högsk. ! 2071 1 207 1207 Univ. fonder m.m. ] 0 l lll l3 13 S:a svenska finan- sieringskällor 5 925 4 723 1 856' 8 508 493 283 9 001 Utlandet 77 — 12 101 99 Total FoU utförd inom Sverige 6 002 4 735. 1 866' 8 607

' Uppskattade värden

Anm. Siffermaterialet i tabellen är arrangerat främst för internationellajämförelser. Företagssektorn omfattar privata och statliga företag, affärsdrivande verk samt forskningsinstitut m. m. som betjänar företagen (såvida de inte är helt eller huvudsakligen både finansierade och kontrollerade av staten. i vilket fall de ingår i den offentliga sektorn). Offentliga sektorn omfattar myndigheter/sektorsorgan. statliga forskningsinstitut m.m. inte universitet och högskolor. vilka redovisas som en egen sektor. Källa. SCB. Rapport till OECD 'lnternational Survey of the Resources Devoted to Research and Experimen- tal Development in 1979". Stenciljuli 1981.

Högskolan

Högskolan svarar för en mycket stor del av den allmänna. kunskapsut— vecklande forskningen samtidigt som den har huvudansvaret för forskarut- bildningen. Högskoleenheter med fast forskningsorganisation finns på sju orter: Stockholm. Uppsala. Linköping. Lund, Göteborg. Umeå och Luleå.

Högskolans forsknings- Och forskarutbildningsverksamhet är indelad i fakulteter. För närvarande finns humanistiska. teologiska. juridiska. sam- hällsvetenskapliga, medicinska, odontologiska. farmaceutiska. matema- tisk-naturvetenskapliga och tekniska fakulteter. Vid Sveriges lantbruks- universitet (SLU) f'1nns lantbruksvetenskaplig. veterinärmedicinsk och skogsvetenskaplig fakultet.

Fakultetsnämnder/sektionsnämnder planerar forskarutbildningen inom sitt verksamhetsområde, handlägger övriga frågor om forskarutbildningens innehåll och organisation samt handlägger vissa frågor om planering av forskningen. Vidare avger fakultets/sektionsnämnd anslagsframställningen för forskningen och forskarutbildningen och lämnar högskolestyrelsen un- derlag för fördelning och användning av högskoleenhetens resurser.

Prop. 1981/82:106 224

Forskning och utbildning bedrivs vid institutioner som i princip är knutna till ämnen. Det torde finnas sammanlagt ca ! 000 institutioner inom det-svenska högskoleväsendet. Institutionerna varierar mycket i storlek: vissa har några få anställda. andra kan ha uppåt 100-talet anställda. Vissa fakulteter omfattar endast en institution vilken då blir förhållandevis stor. Så är fallet med teologisk ochjuridisk fakultet. Andra fakulteter har många institutioner. Som exempel kan nämnas att den medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala f. n. omfattar närmare 40 institutioner.

Forskningen. särskilt inom naturvetenskap, medicin och samhällsveten- skap. bedrivs vanligen av mer eller mindre fast organiserade forskargrup- per. Dessa är ofta specialiserade inom ett avgränsat forskningsområde. Det förekommer projekt också som omfattar forskare från flera ämnen.

Under efterkrigstiden har forskningen vid universitet och högskolor utvidgats förhållandevis kraftigt. Expansionen har tagit sig uttryck genom dels att antalet forskartjänster har ökat. från 559 år 1950 till I 407 år 1980, dels att antalet forskarstuderande har ökat.

Tillväxten av resurserna för forskning och forskarutbildning har bl. a. gjort det möjligt för högskolan att i ökande utsträckning kunna ta sig an forskningsuppdrag från näringsliv och sektorsorgan. Sådana uppdrag krä- ver ofta att forskningen organiseras över disciplingränserna. Därigenom har det tvärvetenskapliga samarbetet främjats.

Vid sidan av den ökade uppdragsverksamheten har inom högskolan också vuxit fram probleminriktad forskning under medverkan av forskare från olika ämnen. Exempel härpå är bl.a. det forskningspolitiska program- met vid universitetet i Lund och centrum för tvärvetenskap vid universite— tet i Göteborg. Det mest omfattande exemplet är den temainriktade forsk- ningsorganisationen vid universitetet i Linköping. Temaforskningen har av riksdagen fastställda teman som forskningsområden. För närvarande finns fyra teman. Som exempel kan nämnas temat Teknik och social förändring vilket omfattar underområdena transportteknik. energiteknik. telekom- munikationer samt datorteknik. Professurer har inrättats i resp. tema.

SLU. som tillgodoser utbildnings— och forskningsbehov inom skogs- och jordbrukssektorn, har en speciell ställning genom att det sorterar direkt under jordbruksdepartementet. Universitetets organisation skiljer sig emellertid inte nämnvärt från den organisation som gäller för andra univer- sitet.

Universitetets styrelse är en lekmannastyrelse med representanter för samhälle. näringsliv, personal och studerande. Styrelsen är också styrelse för statens veterinärmedicinska anstalt (SVA). som dock inte ingår i uni- versitetet men samarbetar nära med detta. Under styrelsen finns fyra beredningsorgan: planeringsberedning. utbildningsberedning. forskarut- bildningsnämnd och lokalnämnd. Linjenämnderna har hand om planering. innehåll och organisation av grundutbildningen. Universitetet har tre fa- kulteter för forskning. forskarutbildning och grundutbildning. nämligen

Prop. 1981/82: 106 225

lantbruksvetenskaplig. skogsvetenskaplig och veterinärmedicinsk fakul- tet.

SLU har en omfattande verksamhet vad gäller forskningsinformation. Den ombesörjs till stor del av konsulentavdelningen vars uppgift är att samla in och samordna forskningsresultat från i första hand universitetets forskning men även från andra svenska och utländska institutioner och presentera resultaten så att de snabbt kan omsättas i praktisk tillämpning. Vid lantbruksuniversitetet bekostar Styrelsen för internationell utveckling (SIDA) en särskild u-landsavdelning med uppgift att bistå SIDA och andra intressenter med rekrytering. utbildning. information och dokumentation. utredningar, fältstttdieverksamhet samt forskning.

Styrelsen för SLU antog ijuni 1981 en långsiktsplan för verksamheten inom universitetets ansvarsområde. Planen är främst en ide'skiss avseende mål. inriktning och bedrivande av universitetets olika verksamhetsgrenar. I planen framhålls bl.a. att forskningen bör koncentreras kring frågor som medför kostnadssänkningar, produktivitetshöjningar och exportökningar inom berörda näringar. Kunskaper om långsiktig resurs- och miljövård ges fortsatt prioritet. varvid bl.a. negativa konsekvenser av en fortsatt hög produktivitet måste uppmärksammas ytterligare. Vidare framhålls att fors- karutbildningen bör ges en ökad vikt, varvid bl.a förutsätts vidgade nor- diska och internationella kontakter. Ätgärder föreslås för att förbättra grundutbildning. rekryterings- och personalplanering samt utvärdering. En mera ändamålsenlig profilering för de olika orter som omfattas av SLU:s verksamhet förordas.

Institut

Staten har successivt inrättat ett betydande antal från högskolan fristå- ende myndigheter och institut för forskning och utveckling inom avgränsa- de områden. Motiven för detta har i allmänhet varit att få till stånd en tvärvetenskaplig forskning utan institutionella hinder och nära anpassning av forskningens inriktning till en huvudavnämares behov. Andra motiv har varit behov av särskild utrustning. uppgifter av speciell natur eller behov av särskild lokalisering.

Ett exempel på ett fristående institut med omfattande FoU-verksamhet är FOA. som bedriver forskning för försvarsändamål, främst inom de naturvetenskapliga. tekniskt-vetenskapliga, beteendevetenskapliga och medicinska forskningsområdena. Antalet anställda uppgår till | 350, varav ca 800 är engagerade i FoU-verksamhet.

Särskilda institut för tillämpningsinriktad forskning har inrättats .bl. a. i syfte att säkra ett inflytande från olika intressenter. Det gäller t. ex. arbets- livscentrum som bedriver forskning och utvecklingsarbcte rörande olika aspekter av arbetslivet. Ett annat exempel är statens väg- och trafikinsti- tut. Det gäller också i hög grad de s.k. kollektiva forskningsinstituten som har inrättats gemensamt av industriföretagen och staten. Instituten arbetar

15 Riksdagen 1981/82. [ saml. Nr 106

Prop. 1981/82: 106 226 helt inom en viss bransch, t.ex. Svenska träforskningsinstitutet och Svenska textilforskningsinstitutet eller mellan branscher. såsom Korro- sionsinstitutet och Institutet för tillämpad matematik.

Som exempel på högskoleanknutna institut kan nämnas Institutet för internationell ekonomi. Kiruna geofysiska institut och forskningsinstitutet för atomfysik. Universitetsanknytningen består bl.a. i viss undervisnings- skyldighet för institutets personal och/eller lokalmässig samordning.

Staten har i vissa fall bildat särskilda bolag för bedrivande av forsknings- och utvecklingsarbcte. Exempel härpå är Svenska Utvecklings AB. som numera ägs genom Statsföretag AB. och Studsvik Energiteknik AB. som är statens största samlade resurs för energitekniskt utvecklingsarbcte. En redovisning rörande Studsviks verksamhet återfinns i bl.a. prop. 1980/ 81:90 (bil. 1 s. 521 ff).

På senare år har statsmakterna varit mer restriktiva med att inrätta från universiteten fristående forskningsinstitut. Målsättningen har varit att inte i onödan splittra forskningsresurserna. vilket riskeras om institutsbild- ningar etableras i stor omfattning.

F ()rsknings- och utvecklingsarbett) inom näringslivet

De bäst kartlagda FoU-insatserna inom näringslivet avser industrin och då främst tillverkningsindustrin. Det finns anledning att förmoda att dessa insatser också är de mest betydande inom näringslivet. Inom andra nä- ringsgrenar är uppgifter om FOU svårtillgängliga. bl.a. saknas offentlig statistik. Det är därför omöjligt att ge en heltäckande bild av det FoU som utförs inom svenskt näringsliv.

SCB startade år 1964 sin första undersökning av teknisk och naturveten- skaplig FoU inom industrin. Därefter har vartannat år undersökningar genomförts för industrin. Sedan år 1967 genomförs undersökningen även för myndigheter. institut. organisationer och fonder. Den senaste under- sökningen avser forskningsstatistik för år 1979.

Tidigare har framhållits att fozrskningsandclen i de totala FoU-insatserna inom industrin är relativt liten. c:a 12 %. Inom vissa branscher är emellertid forskningsandelen stor. Det gäller främst läkemedelsindustrin. där närma- re 60% av driftkostnaderna för FoU år 1979 hänför sig till forskning. Bland övriga branscher med relativt hög andel forskning märks gruvor och mine- ralbrott (38 %) samt livsmedelsindustrin (26%). De två största FoU-bran- scherna. elektroindustri och transportmedelsindustri. har en utvecklings- andel om 95 %.

Prop. 1981/82: 106

ro 10 &I

Tabell 9. Driftkostnader för forskning resp. utvecklingsarbcte år 1979. Fördelning på bransch.

Företagens huvudbranscher (SNI) Driftkostnader Forskning Utvecklings— arbete milj. kr. % milj. kr.

Gruvor och mineralbrott (2) 11 37.9 18 Livsmedels-. dryckesvau- och

tobaksvaruindustri (31) 24 25.2 69 Textil-. bcklädnads-. läder-

och lädervaruindustri (32) 1 4.3 22 Trävaruindustri (33) 2 11.8 15 Massa-. pappers- och pappers-

varuindustri (341) 8 3.7 206 Grafisk industri. förlag (342) 1 3 11 Kemikalie-. gödselmedels-. (351 +

plastindustri samt annat kemisk 352 /. industri utom läkedmedelsindustri 3522) 21 13.4 136 Läkemedelsindustri (3522) 224 57.7 164 Petroleumraftinaderier. smörj- (353 +

medels-. asfalt- och kolpro- 354) duktiOnsindustri 2 20.0 8 GummiVaru- och plastvaru- (355 +

industri 356) 3 5.6 51 Porslins—. lergods-. glas— (361 +

och glasvaruindustri 362) 0 — 14 Tegel-. cement- och annan (369)

mineralvaruindustri 6 13.3 39 Järn-. stål- och ferrolege- (371)

ringsverk 31 13.0 208 Ickejärnmetallverk (372) 13 30.2 30 Mctallvaruindustri (381) 12 10.9 98 Massaindustri (382) 75 10.7 627 Elektroindustri (383) 68 5.4 1 195 Skeppsvarv, båtbyggerier (3841) 0 — 40 Transportmedelsindustri utom (384./. .

skeppsvarv och båtbyggerier 3841) 63 5.1 1 165 Industri för instrument. foto-

och optikvaror. ur (385) 18 8.2 202 Annan tillverkningsindustri (39) — — 4 Samtliga branscher (2+3) 583 11.9 4 322

Anm. Branschklassificering enligt SNI. svensk standard för näringsindelning.

Det primära syftet för den övervägande delen av industriföretagens FoU inom teknik och naturvetenskap är att öka företagens konkurrenskraft. lönsamhet etc. eller att anpassa produktionen med hänsyn till lagar och förordningar. Detta innebär att syftet "främjande av industriell verksam- het" kommer att dominera vid en ändamålsfördeining. Av industriföreta- gens totala FoU-driftkostnader om 4905 milj. kr. faller 4 187 milj. kr., eller 85%. på främjande av industriell verksamhet. Den största delen. 3323 milj. kr.. eller 79 %. är produktinriktad. Den processinriktade delen uppgår till 665 milj.kr. eller 16%. 199 milj.kr. eller 5% hänför sig till allmän kunskapsuppbyggnad.

Jämfört med föregående undersökning är 1977 betyder detta att ”främ- jande av industriell verksamhet" ytterligare har ökat sin andel av driftkost-

Summa % milj. kr. 62,1 29 74,2 93 95,7 23 88.2 17 96.3 314 91,7 12 86,6 157 42.3 388 80.0 10 94.4 54 100.0 14 86.7 45 87.0 239 69.8 43 89.1 110 89.3 702 94.6 1 263 [00.0 40 94.9 1 228 91.8 220 100.0 4 88.1 4905

(”i .' 0

100.0

Prop. 1981/82: "106 228

naderna. Såväl produktforskningen som processforskningen har ökat sina andelar. på bekostnad av allmän kunskapsuppbyggnad.

Företag med 1000 eller fler anställda svarade för 86% av de totala kostnaderna för teknisk och naturvetenskaplig FoU. Motsvarande pro- centtal för företag med mer än 200 anställda var 97 %. Koncentrationen av FoU till stora företag har stadigt ökat sedan år 1975.

Totalt var 28410 personer sysselsatta med FoU inom gruv- och industri- företag år 1979. Drygt 70% av dessa återfanns inom verkstadsindustrin. Läkemedelsindustrin sysselsatte både totalt och relativt sett största ande- len forskarutbildade. Av antalet årsverkcn inom läkemedelsindustrin ut- fördes I % av personer med forskarutbildning. För samtliga undersökta branscher var motsvarande andel 3 %.

Som tidigare framhållits täcks den största delen (89%) av industriföreta- gens FoU-kostnader med egna medel. Likaså utförs den övervägande - delen av FoU inom företagen själva. "Detta beror på att FoU syftar till att utveckla produkter och processer av betydelse för den affärsmässiga verk- samheten.

FoU-insatserna inom industriföretagen har ökat under hela 1970-talet. FoU-kostnadernas andel av industrins totala omsättning ökade från 1.20% är 1969 till 1.93 % år1979.

Information om FoU

Information om forskning och forskningsresultat har flera syften. För att föra utvecklingen framåt på c-lika vetenskapsområden måste forskarna kunna ta del av varandras forskningsresultat. Ett annat syfte är att öka kunskaperna om forskningen och dess villkor för att kunna rekrytera människor till forskarutbildning och forskning. Forskningsinformationen syftar också till att få fram aktuella forskningsbehov genom att utveckla kontakterna mellan forskningen och samhället i övrigt. Vidare skall forsk- ningsinformationen möjliggöra ett ökat inflytande över forskningens inrikt- ning från olika grupper i samhället.

Information om FoU är av betydande omfattning och förekommer i en mängd skilda former. För FoU-information utnyttjas i stort sett samma medier som samhällets övriga information. Man använder sig således av böcker, enklare trycksaker. tidskrifter. dagspress och populärpress. radio och TV. film och videogram. utställningar. bibliotek och direkta kontakter i form av bl. a. konferenser, symposier och seminarier.

Den populärvetenskapliga boken har under hela 1900-talet varit en viktig förmedlare av kunskap och information om forskning. Den inhemska po- pulärvetenskapliga bokproduktionen har hittills haft ett mycket begränsat statligt stöd. FRN fick ijuni 1979 regeringens uppdrag att utreda vissa frågor rörande utgivning av populärvetenskaplig litteratur. FRN har inlett

PJ h) ND

Prop. l981/82:106

en försöksverksamhet. Under våren 1980 utlystes arbetsstipendier om ca 25000 kr. vardera att stimulera forskare att författa manus för populärve- tenskaplig utgivning. Sveriges författarfond delar också ut arbetsstipendier för populärvetenskaplig produktion.

Läroböcker är i detta perspektiv också intressanta eftersom de inte sällan innehåller kunskap som är framtagen genom aktuell forskning. För läroböckerna finns olika stödfonder som kanaliseras genom bl. a. SÖ och UHÄ. Vidare kan årsböcker spela en betydelsefull roll som förmedlare av forskningsinformation. Som exempel kan nämnas lVA:s årsbok, Framsteg inom forskning och teknik. delegationens för social forskning (DSF) årliga verksamhetsberättelse samt NFR:s Svensk naturvetenskap.

Antalet tidskrifter som i större eller mindre omfattning sysslar med FoU- information är stort. Informationen ingår ofta som en naturlig del av ett vidare bevakningsområde. De vetenskapliga facktidskrifterna och mono- grafierna har däremot till enda uppgift att sprida kunskap om forskningsre- sultat. Vissa facktidskrifter med anknytning till FoU-området. sysslar inte med vetenskaplig publicering i ordets strikta bemärkelse. Syftet med dem är att informera om. analysera och debattera forskningsresultaten i ett övergripande perspektiv. Några exempel är Sociologisk forskning. Forsk- ning och utbildning. Humanistisk forskning. Kemisk tidskrift och Ny tek- nik. Även företag utger tidskrifter som innehåller FoU-information. Ett exempel är datorföretaget IBM:s tidskrift.

Forskningsaspekter vävs ofta in i samhällsdebatten genom den behand- ling de får i kulturtidskrifterna. Hit hör de två allmänt forskningsoriente- rande tidskrifterna Värld och Vetande samt Forskning och Framsteg. Forskningsinformation ingår även i specialtidskrifter och organisations- tidskrifter.

När det gäller FoU-information i dagspressen är det framför allt de stora morgontidningarna som bevakar forskningsutvecklingen. De har ofta jour- nalister som är specialiserade inom vissa områden. t. ex. miljövårdsfrägor, energi och medicin.

Radio- och TV—utbudet omfattar även program med forskningsanknyt- ning. Radion har bl. a. programmen Vetandets värld. Forskning pågår samt Värt att veta. TV sänder programmen Vetenskap för vem. Världens va- pen. Vetenskapens värld. osv. De program som utbildningsradion produ- cerar kan vara av betydelse i förmedlingen av kunskap om forskning och utveckling.

Delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsö|jning (DFI). vilket inrättades år 1979. är central myndighet för frågor om över- gripande planering och samordning av informationsförsörjningen för forsk- ning och utveeklingsarbete. DFI har gjort vissa satsningar på att informera om forskning och utvecklingsarbete för en bred publik.

Det är en naturlig och ofta självklar uppgift för de olika organen inom FoU-systemet att bedriva information om sin FoU. Många av dem har

Prop. 1981/82: 106 230

också en skyldighet att sprida kunskap om forsknings- och utvecklingsar- bete. Genom högskolereformen år 1977 fick högskolan ett lagstadgat an— svar för att sprida information om FoU. Forskningsråden har ett liknande ansvar. För att stimulera högskolans och forskningsrådsorganisationens insatser på detta område anvisas fr.o.m. budgetåret 1979/80 medel till FRN att användas för forskningsinformation. Den riktar sig särskilt till politiker. administratörer. lärare. folkbildningsorganisationer. journalister m.fl. och inte minst till allmänheten. Under budgetåren l979/80 och 1980/ 81 anslog FRN 9540000 kr. för forskningsinformation. För högskolans arbete med forskningsinformation beviljades 4250000 kr.. dvs. knappt hälften av det totala anslaget.

De större informationsprojekt som FRN genomförde före budgetåret 1979/80 var dels utgivningen av skriftserien Källa inför kärnkraftsomröst- ningen. dels igångsättandet av projektet Datakraften i samhället. ett pro- jekt som redan från början hade STU som medfinansiär. Relativt stort var också ett projekt som avsåg stöd till de fackliga organisationerna för anordnande av kurser för förtroendemän och funktionärer i forskningsfrå- gor.

Högskoleenheterna hade redan gjort vissa större satsningar på forsk- ningsinformation. innan de särskilda medlen för forskningsinformation anvisades. Hit hör bl.a. den information om barnforskning som högsko- leenheterna initierade med anledning av FN:s barnår. Ett annat exempel är den s. k. "öppet hus”-verksamheten. som flera högskoleenheter anordnat.

En viktig uppgift för de vetenskapliga akademierna och samfunden är att främja kontakterna mellan forskningen och samhället. Framför allt har KVA och IVA gjort betydande insatser när det gäller FoU-information i form av konferenser och symposier. utgivning av facktidskrifter och andra ' publikationer m.m.

Sektorsorganens informationsverksamhet inriktar sig naturligt nog ofta på avnämarintresset. Sektorsorganens insatser för att sprida allmän och övergripande samhällsinriktad FoU-information varierar mycket. För vis- sa sektorsorgan är det nödvändigt att genom särskilda åtgärder informera samtliga medborgare. Det gäller t. ex. riksrevisionsverket. socialstyrelsen, konsumentverket och trafiksäkerhetsverket. För budgetåret l981/82 har traftksäkcrhetsverket ett anslag på 16.3 milj. kr. för sin informationsverk- samhet. För samma budgetår får Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande ett statsbidrag på 5.8 milj. kr. FOA sprider vid sidan av öppet tillgängliga forskningsrapporter. information om FoU via böcker. en egen tidning samt kursverksamhet. Andra sektorsorgan förmedlar FoU-infor— mation främst genom massmedierna. Flera sektorsorgan har egna rapport- serier i vilka FoU-resultat presenteras. Detta gäller bl.a. Brottsförebyg- gande rådet, statens råd för byggnadsforskning samt DSF .

Näringslivets information om sin FoU utgör i allmänhet en del av företa-

h) '4—1 _.

Prop. 1981/82: 106

gens marknadsföringsåtgärder men i många fall sprider de information om forskning som har allmänt intresse. Inte minst läkemedelsföretag. försäk- ringsbolag och företag inom energisektorn har varit producenter av popu- lärvetenskaplig FoU—information.

Inflytande över F oU

Inflytande över FoU utövas på olika sätt beroende på arten av FoU. Grundforskningen inom högskolan påverkas främst genom anslagstilldel- ning, allmänna riktlinjer och inrättande av professurer. m.m. Tonvikten ligger på inomvetenskaplig styrning. Sektorsforskningen styrs genom an- slagstilldelning samt mera precisa anvisningar och starkare inflytande från intressenter inom sektorerna vid val av forskningsområden och forsknings- projekt. Inom industrins FoU finns den starkaste kopplingen mellan finan- siering och inriktning av FoU.

I det följande görs en genomgång av vilka grupper som är representerade när beslut fattas om finansiering. initiering och inriktning av FoU.

De mest övergripande besluten fattas av politiskt valda organ. Riksda- gen beslutar efter förslag från regeringen om anslagen till breda forsknings- områden. Riksdagen har vidare ett direkt inflytande i Riksbankens jubi- leumsfond och i FRN.

Forskningsråden har möjlighet att påverka forskningens inriktning på två sätt. Dels finansierar de forskningsprojekt. dels tar råden initiativ när det gäller inrättandet av de professurer som finns vid råden. I forskningsrå- den finns företrädare för olika samhällsintressen samt för forskarsamhäl- let. Forskarna äri majoritet. I FRN finns parlamentariker och företrädare för arbetsmarknadens parter, representanter för de tre forskningsråden under utbildningsdepartementet. samt för SJFR och STU.

De sektorsanknutna forskningsorganen har även de främst rollen som finansieringsorgan men initierar också FoU genom att lägga ut forsknings- uppdrag. Vissa sektorsorgan är representerade i stiftelser och fonder. Sammansättningen av sektorsorganens styrelser beror av vilken uppgift organen främst har.

Vissa sektorsorgan bedriver eget FoU. Bland dem kan nämnas FOA. Inflytande över dess forskning har i första hand avnämarna och forskarna själva. En formell dialog mellan dessa utmynnar i ett förslag till långsikts- plan, som behandlas i en konferens mellan FOA: s ledning och avnämar- myndigheter. Därvid anpassas uppgifter och resurser till varandra och ställning tas till nya satsningar. förändrade inriktningar och nedläggningar inom forskningen. I sista hand beslutar regering och riksdag om långsikts- planen. '

Företagen planerar. initierar och finansierar sin egen FoU-verksamhet.

Prop. 1981/82: 106 232

De kan också via uppdragsforskning och via styrelsereprescntanter i t. ex. de kollektiva forskningsinstitut-ens styrelser initiera forskning. Genom medlemskap i arbetsgivarorganisationer är företagen representerade i vis- sa sektorsorgan. '

Arbetstagarorganisationerna är representerade i ett stort antal. men långt ifrån alla, myndigheter och organ inom FoU-omrädet. Vidare ingår företrädare för arbetstagarorganisationerna liksom för arbetsgivarorgani- sationerna i vissa organ inom högskolan. t. ex. UHÄ: s styrelse och plane- ringsberedningar och i högskolestyrelserna. Arbetstagarrepresentanter är vidare representerade i vissa kollektiva forskningsinstitut samt i STU. Arbetslivscentrum. som bedriver forskning kring arbetslivsfrågor. är till- kommet i samarbete mellan arbetstagar- och arbetsgivarorganisationerna.

De organ inom högskolan som utövar inflytande i forskningsfrågor är UHÄ:s styrelse och planeringsberedningar, högskolestyrelserna. fakul- tets/sektionskollegier och -nämnder samt institutionsstyrelserna.

UHÄ:s styrelse består förutom av universitetskanslern och planerings- chefen av ordförandena i de fem planeringsberedningarna samt sex andra ledamöter. Arbetsmarknadens parter är representerade i styrelsen. Plane- ringsberedningarna består av vardera högst 18 ledamöter utöver ordföran- de. I beredningarna skall ingå företrädare för de delar av samhällslivet som har anknytning till beredningarnas ansvarsområde samt för lärare. andra anställda och studerande inom ansvarsområdet.

l högskolestyrelserna ingår dels företrädare för allmänna intressen. dels företrädare för verksamheten. De anställda och de studerande inom styrel- sens verksamhetsområde har rätt att ingå i styrelsen. Företrädare för allmänintressen skall utgöra l/3 av resp. styrelse. De utses av kommuner och landstingskommuner inom vilka högskoleenheten bedriver sin verk- samhet. ] praktiken innebär detta att allmänintresset i högskolestyrelserna representeras av politiker. varav någon eller några kan ha anknytning till arbetsgivare— och arbetstagarorganisationerna.

De organ som närmast ovanför institutionsnivån har inflytande på forsk- ning och forskarutbildning är fakultets/sektionskollegier och fakultets/sek- tionsnämnder. Kollegiernas uppgift är att vara samrådsorgan och att utse ledamöter i vissa organ inom högskolan. Nämnderna skall inom sina resp. områden bl. a. avge anslagsframställningar i fråga om forskning och fors- karutbildning. besluta om forskarutbildningens innehåll och organisation samt lämna underlag för högskolestyrelsens beslut om fördelningen och användningen av resurser för forskning och forskarutbildning. I kolle- gierna och nämnderna ingår främst lärare.

Institutionsstyrelsen skall bestå av företrädare för verksamheten. de anställda och de studerande inom institutionen resp. arbetsenheten.

Forskarna har flera möjligheter att påverka forskningens inriktning. Inom ramen för de direkta anslagen till högskoleenheterna som riksdagen ställt till förfogande kan forskarna tämligen fritt välja inriktning inom sina

Prop. 1981/82:106 233

resp. forskningsområden. Forskarna tar också initiativ genom de ansök- ningar om forskningsanslag som lämnas till forskningsråden och andra medelsbeviljande organ. En majoritet av forskningsrådens ledamöter ut- görs av representanter för forskarna vid universitet och högskolor. Fors- karna utgör också en majoritet av ledamöterna i fakultetsnämnderna. De är vidare representerade i andra FoU-organ.

Forskarutbildning

Den ökade satsningen på FoU under efterkrigstiden motsvaras av en ökning av antalet forskarutbildade. Forskarutbildningens volym och inrikt— ning regleras emellertid inte direkt genom beslut av statsmakterna men påverkas indirekt av resurstilldelningen till FoU.

Forskarutbildningen fyller flera funktioner. För det första skall den tillgodose individens önskemål om fördjupade ämneskunskaper och insik— ter om vetenskaplig verksamhet. Efter avlagd doktorsexamen skall forska— ren ha teoretiska kunskaper och metodiska färdigheter så att han kan utföra självständigt vetenskapligt arbete inom och utom högskolan.

För det andra skall forskarutbildningen tillgodose samhällets behov av kvalificerad arbetskraft i form av välutbildade forskare med djupa och breda kunskaper och metodologisk säkerhet. Forskarutbildad personal behövs för forskningen och undervisningen inom högskolan liksom inom övriga sektorer i samhället.

För det tredje skall den under utbildningen producerade forskningen i första hand ge bidrag till den inomvetenskapliga utvecklingen inom de olika disciplinerna. Utbildningen skall resultera i en avhandling som skall vara ett självständigt arbete av en sådan kvalitet att det för forskningen inom ämnet framåt.

Slutligen och för det fjärde är det väsentligt att inom forskarutbild- ningens ram stimulera internationella vetenskapliga kontakter. Därför skall forskarutbildningen bedrivas på sådan nivå och med sådana utblickar att en hög internationell standard vidmakthålls.

På förslag från forskarutbildningsutredningen ändrades behörighetsreg- lerna för forskarutbildningen den 1 juli 1980. Liksom tidigare för den grundläggande högskoleutbildningen infördes vid nämnda datum ett sy- stem med allmän och särskild behörighet för tillträde till forskarutbild- ningen. För allmän behörighet till forskarutbildning fordras nu linjestudier inom högskolan om minst 80 poäng. Omfattningen av den särskilda behö- righeten skall anges i studieplanen för forskarutbildningen i varje ämne. Denna studieplan utformas och fastställs lokalt efter vissa centrala "rikt- linjer.

Enligt de normer som gäller skall studierna i genomsnitt ta fyra år. Enligt UHÄ: s riktlinjer skall omkring tre år ägnas åt en forskningsuppgift och ett år åt kursbundna högre studier. Den forskarstuderandes arbete övervakas

Prop. l981/82: 106 234

och underlättas av en handledare. Ibland kan handledarfunktionen utövas kollektivt inom en forskargrupp. Handledningens omfattning avgörs lo- kalt.

Institutionerna ger forskarutbildningskurser men doktorander kan också välja kurser inom andra områden beroende på inriktningen av forskarupp- giften. Arbetet avslutas med att den forskarstuderande skriver en veten- skaplig avhandling som diskuteras offentligt vid en disputation. Avhand- lingen skall tryckas. Efter godkända kurser och godkänt avhandlingsarbete får doktoranden ut sin doktorsexamen.

Studerande som uppfyller kraven på allmän och särskild behörighet antas inte automatiskt till forskarutbildning. Institutionerna har möjlighet att avvisa sökande med hänsyn till de handledningsresurser som står till förfogande vid resp. institution.

Samtidigt som behörighetsreglerna reformerades anslogs särskilda me- del för att utveckla och genomföra överbryggande kurser för dem som har allmän men inte särskild behörighet till forskarutbildning samt för att utöka utbudet av s.k. påbyggnadsutbildningar. dvs. utbildningar som bygger på grundläggande högskoleutbildning utan att vara forskarutbildning.

Rekryteringen till forskarutbildningen ökade kraftigt under senare hälf- ten av 1960-talet. Under 1970-talet har rekryteringen varit förhållandevis jämn. Enligt reviderade uppgifter från SCB har antalet nybörjare legat strax över 2000 årligen. vilket framgår av följande tabell.

Tabell 8. Antal nybörjare i forskarutbildningen inom olika fakulteter för läsåren 1972/73—1978/79.

Studieinriktning Läsår

1972/"73 1973/74 1974/75 1975/76 1976/77

Teologisk fakultet 31 31 33 25 21 Juridisk fakultet 14 39 26 36 24 Medicinsk fakultet 354 490 441 354 411 (_)dontologisk fakultet 49 27 21 36 39 Humanistisk fakultet 461 433 406 383 292 Samhällsvetenskaplig fakultet 482 479 419 404 407 Matematisk-naturvetenskaplig

fakultet 401 384 373 318 323 Teknisk fakultet 393 345 349 412 363 Handelshögskolan 19 25 15 11 36 Skogshögskolan 9 7 15 11 14 V eterinärhögskolan 1 I 20 20 15 21 Lantbrukshögskolan 32 26 42 39 40 Farmaceutisk fakultet 35 22 20 19 17 Totalt 2 281 2 388 2 180 2 063 2 008

Källa: Statistiska Centralbyrån. reviderade uppgifter (nya nettoberäkningar)

Tabellen visar att antalet nybörjare varierar kraftigt mellan olika fakul- teter. Teologisk och juridisk fakultet har ijämförelse med t. ex. samhälls- vetenskaplig fakultet ett mycket litet antal nybörjare. Så har varit fallet sedan läsåret 1972/73. En förhållandevis stark nedgång i tillströmningen till

1977/78

50 45 416 29 335 453

352 373 6 11 16 25

,, 1.

2138

1978/79

42 50 395 20 325 430

283 350 20 19 19 36 25

Prop. 1981/82: 106 235 matematisk-naturvetenskaplig fakultet har ägt rum under perioden. från 401 studerande 1972/73 till 283 1978/79.

Antalet nybörjare och närvarande i forskarutbildning inom en viss fakul- tet och inom vissa ämnen beror bl. a. på omfattningen av antalet studeran- de på grundutbildningsnivå. samt andelen som deltar i sådana kurser som ger behörighet till forskarutbildning. Forskningsstatistiken innehåller inte längre uppgifter om andelen studerande inom olika fakulteter som går vidare till forskarutbildning. De senaste uppgifterna avser vårterminen 1977. Antalet studerande i forskarutbildningi relation till det totala antalet närvarande inom en viss fakultet var högst inorn skogsvetenskaplig fakul— tet (29%) och inom matematisk—naturvetenskaplig fakultet (25%) samt inom medicinsk fakultet (23 %). Andelen var lägst inom juridisk fakultet (_2 %).

Antalet närvarande forskarstuderande ökade kraftigt under 1960-talet. Sedan 1971 har en mindre ökning inträffat från ungefär 11000 till 12700 1979. Emellertid föreligger skillnader mellan olika fakulteter. Antalet när- varande forskarstuderande inom medicinsk fakultet har ökat från ca 1 300 1971 till ca 2100 1979 och vid tekniska högskolor från ca 550 till drygt 2000 under samma period. lnom matematisk-naturve'tenskaplig fakultet har an- talet varit relativt konstant. inom humanistisk fakultet har en viss ökning ägt rum och inom samhällsvetenskaplig fakultet en viss minskning.

Tabell 9. Antal närvarande studerande i forskarutbildningen höstterminerna 1960, 1963, 1966. 1969, 1971. 1973, 1975, 1976, 1977. 1978 och 1979 exkl. studerande för psykologexamen.

Fakultet Ht Ht Ht Ht Ht Ht Ht Ht 1960 1963 1966 1969 1971 1973 1975 1976

Teologisk fakultet 108 127 86 83 103 135 143 150 Juridisk fakultet 20 32 48 '.'5 75 94 114 123 Medicinsk fakultet 416 638 683 988 1 306 1 509 1 701 1 807 Odontologisk fakultet 17 35 45 '.'7 153 191 181 195 Humanistisk fakultet 1 205 1 812 1 284 1 642 2 040 2 116 2 260 2 301 Samhällsvetenskaplig

fakultet 1 119 2 261 2 799 2 344 2 414 2 445 Matematisk-naturveten-

skaplig fakultet 842 1 237 1 778 2 285 2 356 2 571 2 505 2 470 Teknisk fakultet 429 640 847 1 288 1 554 1 641 1 782 1 858 Handelshögskolan 43 72 98 122 97 94 78 84 Skogshögskolan 7 14 32 67 85 65 68 68 Veterinärhögskolan 17 24 30 47 62 53 46 58 Lantbrukshögskolan 62 84 88 1:51 187 179 208 232 Farmaceutisk fakultet 11 23 31 71 96 118 109 11 1 Samtliga 3177 4738 6169 9139 10913 11110 11609 11902

Källor: Statistiska meddelande, SCB, U 197212. 1973136. 197534.) 1976: 17 Statistiska centralbyrån. opublicerade tabeller, Utbildningsstatistisk Arsbok. SCB. 1978.

Ht 1977

141 147 1926 193 2 326

2 554

2401 1 950 83 71 66 231 108

Ht 1978

175 161 2030 193 2 294

2330 1992 72 78 75 225 124

Ht 1979

197 178 2 093 184 2262 2414

2234 2031 50 .82 84 228 114 12705

. 1976z33, 1977:33. 1978:25.

Prop. 1981/82: 106 236

Antalet avlagda forskarexamina har stadigt sjunkit fr.o.m. läsåret 1970/ 71 t.o.m. läsåret 1975/76 för att därefter vara relativt konstant om ca 750 forskarexamina per år.

Tabell 10. Antal avlagda forskarexamina inom samtliga fakulteter under perioden 1968/69 t. o. m. 1979/80.

Fakultet Läsår

___—___—

1968/ 1969/ 1970/ 1971/' 1972/ 1973/ 1974/ l975/ 1976/ 1977/' 1978/ 1979/ 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78' 79| 80l

Teologisk fakultet 20 19 30 21 13 17 7 7 17 14 7 12 Juridisk fakultet 9 15 9 10 8 15 4 6 4 4 10 6 Medicinsk fakultet 117 133 139 172 174 318 165 189 183 155 185 197 Odontologisk fakultet 9 6 7 2 11 25 1 1 10 24 12 12 15 Humanistisk fakultet 150 158 201 193 154 130 108 74 87 79 83 93 Samliällsvetenskaplig

fakultet 128 142 239 294 233 164 138 1 18 108 95 79 88 Matematisk-naturveten-

skaplig fakultet 324 355 461 365 285 263 200 163 192 203 197 215 Teknisk fakultet 164 177 239 196 202 218 116 145 108 124 115 108 Handelshögskolan 19 11 8 10 14 11 13 8 10 10 13 13 Skogshögskolan 9 5 7 10 9 3 11 6 7 6 3 3 Veterinärhögskolan 6 7 7 4 10 12 14 7 1 4 2 7 Lantbrukshögskolan 15 22 31 19 19 13 18 15 1 1 7 8 7 Farmaceutisk fakultet 14 8 32 13 10 4 13 12 10 12 12 5 Totalt 984 1 058 1 410 1309 1 142 1 193 818 760 762 725 726 769 Licentiatexamen 707 653 900 715 427 221 79 14 6 2 0 0 Doktorsgrad 277 309 296 289 272 443 47 5 3 0 0 0 Doktorsexamen — 96 214 305 443 529 692 741 753 723 726 769

' Preliminära uppgifter. Källor: Statistiska meddelanden U 1975: 31, 1976: 11. 1977: 10. 1977: 38. Statistiska Centralbyrån. opublice- rade tabeller.

En förhållandevis konstant rekrytering till forskarutbildning och ett rela- tivt stabilt antal närvarande i kombination med en minskande andel for- skarexamina tyder på att studietiderna ökat. alternativt att andelen deltids- aktiva och s.k. nollaktiva ökat på bekostnad av andelen heltidsaktiva. Båda förklaringarna äger giltighet. Visserligen har andelen deltidsaktiva varit relativt oförändrad under 1970-talet (ca 57 %) men andelen heltids- aktiva har minskat från 24 till 17%. Tabell 1 1 visar brutto- och nettostudie- tider för forskarexamina inom olika fakulteter.

Bruttostudietiden utgörs av antalet terminer fr.o.m. terminen för första antagning t.o.m. examensterminen; nettostudietiden är studietiden om- räknad i helterminsekvivalenter.

Tabellen visar att bruttostudictiden har ökat från 11.0 terminer läsåret 1974/75 till 14,0 terminer läsåret 1977/78. Däremot har inte nettostudietiden ökat nämnvärt (från 8,7 terminer 1974/75 till 9.5 1977/78). Även om den tid de forskarstuderande faktiskt ägnar åt sina studier således inte är mycket längre sträcker man ut studierna under en längre period. Det finns relativt stora skillnader i studietiderna mellan fakulteterna. Forskarutbildning inom lantbrukshögskolan och inom juridisk fakultet har ovanligt länga

Prop. 1981/82:106 237

Tabell 11. Genomsnittliga brutto- och nettostudietider avseende antal terminer för dem som avlagt doktorsexa- men inom olika fakulteter perioden 1974/75 t. o. m. l977/78.

Fakultet Läsår

1974/75 1 975/ 76 1976/77 1977/78 Brutto Netto Brutto Netto Brutto Netto Brutto Netto Teologisk fakultet 9.0 7.4 10.0 8.6 13.0 8.1 14.5 10.7 Juridisk fakultet 11.0 9.1 11.0 9.5 14.5 14.5 17.5 12.8 Medicinsk fakultet 8.0 6.0 9.0 6.6 9.0 6.7 10.0 7.0 Odontologisk fakultet 9.0 7.7 11.0 8.0 12.5 9.3 15.5 9.3 Humanistisk fakultet 14.0 11.2 14.5 10.3 15.0 11.9 16.0 12.4 Samhällsvetenskaplig fakultet 12.0 9.0 13.0 9.3 14.0 10.2 15.0 11.0 Pedagogik och psykologi 14.0 9.6 13.0 9.3 17.0 12.7 15.0 10.3 Matematisk-naturvetcnskaplig fakultet 12.0 10.5 14.0 10.9 14.0 11.2 15.0 11.4 Teknisk fakultet 10.0 7.6 11.0 8.0 11.0 8.4 13.0 9.1 Handelshögskolan 13.0 10.5 13.5 9.8 14 0 10.8 11.0 6.3 Skogshögskolan 10.5 4.7 12.0 8.0 19 0 8.8 17.0 8.9 Veterinärhögskolan 9.0 6.8 10.0 8.7 9.0 7.6 9.0 5.0 Lantbrukshögskolan 9.0 8.0 14.0 10.0 12.0 10.4 19.0 13,0 Farmaceutisk fakultet 12.0 8.9 13.0 10.5 12.5 9.5 12.0 9.4 Samtliga 11.0 8.7 12.0 9.6 13.0 9.5 14.0 9.5

Källa: Högskolestatistik. SCB.

brutto- och nettostudietider. lnom skogshögskolan är bruttostudietiden lång men nettostudietiden förhållandevis kort. Inom veterinärhögskolan och inom medicinsk fakultet är såväl brutto- som nettostudietidernajämfö- relsevis korta.

De forsk'arstuderandes genomsnittsålder har stadigt ökat under 1970- talct. Vårterminen 1974 var genomsnittsåldern för män 32.8 och för kvin- nor 33.3 jämfört med 35,0 och 37.1 vårterminen 1980. Dels är kvinnorna således genomsnittligt något äldre än männen. dels har denna skillnad ökat något under 1970-talet. inom vissa fakulteter. t.ex. odontologisk. farma- ceutisk och veterinärmedicinsk. är genomsnittsåldern lägre för kvinnorna än för männen.

Av dagens forskarstuderande i vårt land är endast omkring var fjärde kvinna. Sverige intar i ett internationellt perspektiv en mittenposition beträffande det relativa antalet kvinnor. Flera länder som t. ex. Frankrike och Sovjetunionen har dock en betydligt högre andel. Det absoluta antalet kvinnor i forskarutbildningen i Sverige har ökat ganska kraftigt under 1970- talet. men kvinnornas andel har endast ökat från 22% till 26% sedan 1970- talets början.

Kvinnornas andel bland nyinskrivna i grundutbildningen var 1978/79 ca 50% vad gäller de utbildningar som högskolan omfattade före högskolere- formen. Motsvarande siffra bland nyinskrivna i den utvidgade högskolan är så hög som 58% (SCB, Utbildningsstatistisk årsbok 1979). Fördelningen är emellertid mycket ojämn mellan olika sektorer med klar dominans för kvinnorna inom vård- och undervisningssektorn och klar dominans för männen inom den tekniska sektorn. Det är vid övergången mellan grund-

Prop. 1981/82: 106 238

examen och forskarutbildning som kvinnornas andel sjunker markant inom samtliga sektorer. Däremot håller de i stort sett sin andel mellan inskriv- ning och examination både på grundutbildnings- och forskarutbildnings- nivå.

Gapet mellan kvinnornas procentandel i grundutbildningen och deras procentandel i forskarutbildningen gäller — om man ser till de fem största fakulteterna — samtliga utom ".eknisk fakultet där avvikelsen är liten. En förklaring kan vara att kvinnor som väljer ett traditionellt manligt yrkes- område är mer studiemotiverade och därför fortsätter att studera efter grundexamen än kvinnor som väljer enligt traditionellt mönster.

Av betydelse för rekryteringen till forskarutbildning är också möjlighe— terna till studiefmansiering sarnt efterfrågan på forskarutbildning från ar- betsmarknaden i stort.

Möjligheter till linansiering av forskarutbildning ges idag främst genom utbildningsbidrag för doktorander. assistent- och amanuenstjänster. delta- gande i forskningsprojekt samt studiemedel.

År 1976 omvandlades, efter förslag från forskarutbildningsutredningen (U 1974: 06). de tidigare doktorandstipendierna till beskattade utbildnings- bidrag. Dessa har anknutits till utbildningsbidragen inom arbetsmarknads- utbildningen och ligger beloppsmässigt i mitten av den intervall som gäller för dessa bidrag. Utbildningsbzzdragen utgår under tolv månader. För när- varande utgår utbildningsbidrag med 48 840 kr./år.

Budgetåret 1980/81 var antalet utbildningsbidrag 1600. Utbildningsbi- dragen får kombineras med förvärvsarbete av begränsad omfattning. En- dast om särskilda skäl föreligger får dock den som har helt utbildningsbi— drag under ett läsår fullgöra mer än 100 tirnmmar undervisning eller 200 timmar annat arbete.

Fr.o.m. budgetåret 1979/80 finns möjlighet att inneha utbildningsbidrag på deltid. Utbildningsbidrag får innehas under längst åtta år. Den samman- lagda effektiva tiden får dock uppgå till högst fyra är. Utbildningsbidragen är pensionsgrundande. Utbildningsbidrag utgår för sjukperiod som infaller under studietiden under ett kalenderhalvår förutsatt att den studerande under någon del av kalenderhalvåret bedriver sina studier. Fr.o.m. bud- getåret 1979/80 kan utbildningsbidrag för doktorander utgå under föräldra- ledighet i samband med barns födelse m.m. Tiden för innehav av utbild- ningsbidrag får förlängas i motsvarande mån. dock längst ett år.

Medel för utbildningsbidrag för doktorander anvisas under ett särskilt anslag. Utbildningsbidragen fördelas på fakultetsområden av regeringen. För den vidare fördelningen på högskoleenheter svarar UHÄ. Tilldel- ningen till de enskilda doktoranderna görs av resp. fakultets- eller sek- tionsnämnd. Urvalet mellan doktorander som ansökt om utbildningsbidrag skall göras på grundval av bedömningar av de sökandes förmåga att tillgo- dogöra sig forskarutbildning. Endast när två sökande bedöms ha lika förutsättningar skall hänsyn tas till deras behov av ekonomiskt stöd. Bes-

Prop. 1981/82: 106 239

värsrätt föreligger inte i fråga om beslut om utdelning av utbildningsbidrag.

Vid högskoleenheter med fasta resurser för forskning och forskarut- bildning f1nns tjänster som assistent och amanuens. Dessa tjänster är avsedda för studerande som bedriver forskarutbildning. En del av tjänstgö- ringsskyldigheten skall tas ut i form av undervisning eller annat institu- tionsarbete medan återstående tid skall ägnas åt assistentens/amanuensens egen utbildning och forskning. Tjänstgöringen för assistenter och amanu- enser skall läggas upp så att doktorsexamen kan avläggas inom fem år. Assistenttjänsten är en heltidsstjänst och innehavaren har en tjänstgörings- skyldighet på 1000 tim./år. Av förste amanuens krävs 600 timmar per år — tjänsten betraktas som halvtidstjänst. För andra och tredje amanuens är tjänstgöringsskyldigheten 400 timmar per år. Dessa tjänster är deltidstjäns- ter (tredjedels- resp. fjärdedelstjänst). Om institutionstjänstgöringen helt avser undervisning får denna avse högst 500 timmar för assistent med heltidstjänstgöring. Motsvarande evalveringsregel gäller för deltidstjäns- ter.

Om den normala totalarbetstiden per år uppgår till 1 760 timmar innebär detta att det inom assistenttjänsten ligger en stipendieringsvolym på 760 timmar per år medan motsvarande för förste. andre och tredje amanuens- tjänsterna är resp. 280. 186 och 40 timmar per år.

Enligt beräkningar av UHÄ innehade ca 2500 personer tjänst som assi- stent eller amanuens under budgetåret 1980/81. Hela volymen tjänster omräknad till heltidstjänster motsvarar ca 2 100.

För att markera tjänsternas karaktär av studiefinansieringstillfälle ges förordnande på tjänst för begränsad tid. Huvudregeln är 1+5 år med möjlighet till ytterligare 1 års tjänstgöring om synnerliga skäl föreligger. Tjänst som assistent eller amanuens tillsätts i regel tttan ledigkungörande.

Assistent- och amanuenstjänster är placerade i lönegrad L 10. Tjänster- na bekostas i huvudsak från anslagen till forskning och forskarutbildning.

Forskarstuderande som fullgör sitt avhandlingsarbete inom ramen för projekt som finansieras av forskningsråd eller annat organ utanför högsko- lan är ofta anställda inom projektet som forskningsassistent. Denna tjänst ligger ungefär på samma lönenivå som assistenttjänsten. Tjänstgörings- skyldigheten fullgörs i sin helhet inom projektet. Förordnandet på tjänsten meddelas av högskolestyrelsen som också är arbetsgivare och förvaltare av de medel, med vilka tjänsten bekostas. Förordnande på tjänst som forskningsassistent skall meddelas för begränsad tid (högst 3+3 år) i de fall vederbörande är antagen till forskarutbildning.

Forskarutbildningsutredningen gjorde år 1977 vissa uppskattningar av omfattningen av denna studiefinansieringsform. Utredningen bedömde att ca 1 100 forskarstuderande finansierade sin forskarutbildning genom an- ställning inom externfinansierade projekt. Ca två tredjedelar av dessa var verksamma inom de matematisk-naturvetenskapliga och tekniska fakulte- terna.

Prop. 1981/82: 106 240

Forskarstttderande kan också i likhet med andra studerande inom hög- skolan erhålla studiemedel. Dessa består till övervägande del av ett lån som skall återbetalas med början tre år efter studiernas avslutande. Dess- utom linns ett mindre återbetalningsfritt bidrag inbyggt i studiemedlert. Forskarutbildningsutrcdningen undersökte också hur många av de forskar- studerande som utnyttjar återbetalningspliktiga studiemedel. Dessa upp- skattades till ca 350 personer.

Den länge helt dominerande arbetsmarknaden för forskarutbildade läg inom högskolans och skolans område. Från dimensioneringssynpunkt ut- gjorde högskolan och gymnasierna en relativt lättöverskådlig arbetsmark- nad -— åtminstone fram till den kraftiga expansionen under 1960-talet. De enskilda individerna kunde relativt väl bedöma tillgången på lärartjänster inom sitt område. Lektorstjänsterna vid gymnasierna var ett vanligt alter- nativ för dem som inte fann utkomstmöjligheter inom högskolan. De ex- terna FoU—medlens omfattning var begränsad och FoU utanför högskolan lokaliserad till ett fåtal institut. företag och myndigheter.

Arbetsmarknaden för de forskarutbildade har under 1960— och 1970- talen ändrat karaktär. Högskolans expansion innebar att antalet tjänster för forskarutbildade inom högskolan ökade väsentligt — i vissa fall så mycket att formellt behöriga sökande inte alltid fanns till de ledigförklara- de tjänsterna. Företag. myndigheter och organisationer har i växande utsträckning utnyttjat FoU som stöd för och för utveckling av sin verksam- het. Härigenom har ett betydande antal forskare och forskarstuderande kunnat beredas utkomstmöjligheter såväl inom som utom högskolan i direkt FoU.

Folk— och bostadsräkningen 1970 (FoB 70) innehöll uppgifter om utbild- ning medan sådana uppgifter saknas i senare FoB-material. Enligt FoB 70 var totalt sett ca en tredjedel av de forskarutbildade verksamma som högskolelärare. Högskolan som verksamhetsområde var vanligast bland forskarutbildade inom samhällsvetenskaplig och matematisk-naturveten- skaplig fakultet (ca 40%) och minst vanlig bland utbildade vid medicinsk fakultet (23 %). Skolan var totalt sett det näst största verksamhetsområdet för forskarutbildade (ca 15%). Bland forskarutbildade vid humanistisk fakultet var sysselsättning inom skolan lika vanlig som sysselsättning inom högskolan (ca 30 %).

Den senare utvecklingen av de forskarutbildades sysselsättning kan studeras med hjälp av olika lönestatistiska material som då måste kombi- neras med uppgifter om nyutexaminerade från forskarutbildningen ur SCB:s forskarutbildningsregister. Hittills har uppgifter om forskarutbil- dade i statlig tjänst samt på lärarbefattningar tagits fram. Uppgifterna har redovisats i UHÄ:s rapport över uppdraget om forskarutbildningens di- mensionering.

De forskarutbildade fördelade sig år 1980 enligt statstjänstemannaregis- tret på ett mycket stort antal befattningsbenämningar. Av statsanställda

Prop. 1981/82: 106 241

forskarutbildade och lärare med forskarutbildning innehade ca hälften befattningar som normalt är förknippade med krav på forskarutbildning. dvs. befattningar som professor. docent. universitetslektor. forskarassis- tent. forskare. forskningschef etc. Sådana befattningar var vanligast bland statsanställda som avlagt forskarexamen vid teknisk fakultet och minst vanliga bland dem som avlagt forskarexamen vid samhällsvetenskaplig fakultet.

Den största andelen innehavare av professorsbefattningar av totalantalet forskarutbildade i statstjänst och lärartjänst fanns bland personer med forskarutbildning vid teknisk fakultet (ca 16 %). medicinsk och veterinär- medicinsk fakultet (ca 19 %), samt bland examinerade från "de små fakul- teterna" (teologisk. juridisk etc. fakultet: 20%). Bland statsanställda och lärare med forskarutbildning vid humanistisk. samhällsvetenskaplig och matematisk-naturvetenskaplig fakultet innehade endast ca 5—7% profes- sorsbefattning.

Det totala antalet forskarutbildade i statlig tjänst eller på lärarbefatt- ningar ökade under 1970-talet från ca 6700 till 9500 dvs. med drygt 40%.

Den mest betydande ökningen gäller befattningar som forskningsassis- tent. dvs. befattningar inom högskolan som inrättats på forskningsråds- eller sektorsmedel. Antalet innehavare med forskarexamen av sådana .befattningar tredubblades under perioden 1970—1980. Relativt stora ök- ningar av antalet forskarutbildade kan också noteras beträffande kategorin övriga forskarbefattningar. varav flertalet har benämningar som anger mer självständiga forskaruppgifter snarare än uppgifter som forskningsassis- tent.

Antalet forskarutbildade på adjunktsbefattningar. liksom på befattningar inom den statliga ”handläggarkarriären" (byråsekreterare. byrådirektör. avdelningsdirektör etc.) ökade också relativt sett mer än genomsnittet för samtliga befattningskategorier.

Antalet forskarutbildade på professorsbefattningar steg under perioden med ca 18 %. således betydligt mindre än vad som gäller för flertalet övriga befattningar. Andelen statsanställda och lärare med forskarutbildning på befattningar som normalt inte kräver forskarutbildning ökade något under åren 1970—1980.

Det kan således konstateras att den under den senaste tioårsperioden ökade sysselsättningen av forskarutbildade i statlig verksamhet och inom skolan inneburit såväl att fler sysselsatts i forskningsarbete. men då i stor utsträckning på assistentbefattningar. som att fler sysselsatts i befattningar vars benämningar vanligen inte förknippas med forskningsuppgifter.'For- skarutbildade på t. ex. avdelningsdirektörsbefattningar kan självfallet ar- beta med forskningsfrågor. bl. a. inom centrala myndigheter som förfogar över medel för FoU. Av tillgängliga data framgår emellertid inte de fors- karutbildades arbetsuppgifter i sådana fall. .

Svensk industri sysselsätter färre forskarutbildade än motsvarande före- 16 Riksdagen 1981/82. [ saml. Nr 106

Prop. 1981/82: 106 242 tag i andra länder. Enligt SCB:s statistik ökade antalet högskoleutbildade inom industriföretagens FoU från 6300 år 1975 till närmare 7300 år 1979. Antalet årsverken inom industriföretagens FoU var 21365 år 1977 och 21770 är 1979. Antalet årsverken som utfördes av forskarutbildade steg från 717 till 743 under samma period.

Högskoleenheternas tjänsteorganisation

Vid högskoleenheterna finns följande slag av tjänster. vilka är avsedda för forskning eller forskning och utbildning. nämligen tjänster som profes- sor. docent. forskarassistent. adjungerad professor. forskare och forsk- ningsassistent. Vid högskoleenheterna kan även finnas oavlönade docen- ter. Vid Sveriges lantbruksuniversitet finns härutöver följande slag av tjänster avsedda för forskning och utbildning m.m.. nämligen statsagro- nom. statsveterinär. biträdandejägmästare. klinikchef m.fl. tjänster. vilka anges i förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet.

Tjänsterna som docent. forskarassistent. professor och adjungerad pro— fessor är avsedda för utbildning och forskning eller. i fråga om tjänst som professor med vilken är förenat konstnärligt utvecklingsarbete. för utbild— ning och utvecklingsarbete. Enligt högskoleförordningen bör oavlönad docent forska. Han eller hon har rätt att undervisa.

Inom högskolan förekommer också i betydande omfattning tjänster som finansieras av externa anslagsgivare. bl. a. forskningsråden. Dessa tjänster kan indelas i dels en grupp för vilken högskolan inte bär arbetsgivaran- svaret. dels en grupp som högskolan ansvarar för.

Tjänster med annan arbetsgivare än högskolan omfattar ett antal tjänster som professor. knutna till forskningen. Dessa tjänster är i regel personliga och inrättas och tillsätts av regeringen. Tjänster på docentnivå med be- nämningen forskare inrättas av regeringen och tillsätts av forskningsråden. Utöver de tjänster som inrättas