Beslut vid regeringssammanträde 1988-12-08

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Roine Carlsson, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en parlamentariskt sammansatt kommitté tillkallas för att bereda underlag dels för riksdagsbeslut om vissa planerings- och arméfrågor m. m. under 1989, dels för ett nytt samlat långsiktigt totalförsvarsbeslut år 1991.

Kommitténs arbete med underlag för riksdagsbeslut under 1989 bör bl. a. avse

• en granskning av totalförsvarets planeringssystem och förslag till åtgärder för att öka säkerheten och stabiliteten i planeringen,
• överväganden och förslag till inriktning och utveckling av armén, främst avseende förbandsomsättning, utbildningssystem och fredsorganisation samt krigsorganisationen i den omfattning som behövs för dessa överväganden samt
• vissa organisationsfrågor inom övriga huvudprogram.

Kommitténs förslag i dessa delar skall lämnas senast den 15 juni 1989.

Kommittén bör som underlag för 1991 års totalförsvarsbeslut inledningsvis granska de bedömningar som redovisades i 1987 års försvarsbeslut med underliggande kommittéarbete (SOU 1985:23) med avseende främst på

• den internationella säkerhetspolitiska miljön och den inhemska samhällsutvecklingen,
• konflikter och hot som kan beröra Sveriges säkerhet,
• utrikes- och försvarspolitikens roll inom säkerhetspolitiken,
• de olika totalförsvarsfunktionernas uppgifter inom den samlade försvarspolitiken.

Kommittén bör utifrån detta överväga och lämna förslag om grunderna för säkerhetspolitiken och försvarspolitikens inriktning i stort bl. a. som grund för myndigheternas programplanering. Kommitténs förslag i dessa delar skall lämnas senast den 1 december 1989.

Kommittén skall på denna grund granska myndigheternas slutliga planering inför totalförsvarsbeslutet och redovisa ett samlat förslag till totalförsvarets långsiktiga utveckling efter budgetåret 1990/91.

Kommittén skall vidare lämna förslag om inriktningen av svensk försvarsforskning och försvarsindustri i konsekvens med de förslag i övrigt som kommittén avger.

Kommitténs arbete, med bl. a. ett sammanfattande förslag till totalförsvarets och de olika totalförsvarsfunktionernas inriktning och utformning efter budgetåret 1990/91, skall vara slutfört senast den 1 december 1990.

Gällande inriktning

Inriktningen av Sveriges säkerhets- och försvarspolitik och totalförsvarets utveckling efter budgetåret 1986/87 behandlades ingående i 1987 års försvarsbeslut (prop 1986/87:87:95, FöU 11, rskr. 310) på grundval av förslag från 1984 års försvarskommitté.

Genom 1987 års försvarsbeslut och riksdagens kompletterande inriktning 1988 fastställdes bl. a. en långsiktig inriktning av säkerhets- och försvarspolitiken samt planeringsramar för perioden 1987/88 -- 1991/92 för totalförvaret och härutöver en ekonomisk planeringsram för det militära försvaret för perioden 1992 -- 1997.

Riksdagen har därefter (prop. 1987/88:150, bil. 8, FöU 13, rskr. 386) beslutat tillföra försvarsmakten 700 milj. kr. utöver tidigare tilldelade medel för förstärkningar av skyddet mot främmande undervattensverksamhet.

Regeringen gav i februari 1988 överbefälhavaren och överstyrelsen för civil beredskap anvisningar för arbetet inför nästa totalförsvarsbeslut.

Regeringen har dessutom uppdragit åt försvarets forskningsanstalt att översiktligt belysa försvarsforskningens framtida inriktning och att utarbeta en helhetssyn på totalförsvarets hänsynstagande till ABC-stridsmedel mot bakgrund av utvecklingen i omvärlden. Redovisning skall ske för regeringen preliminärt under första kvartalet 1990.

I anvisningarna för perspektivplaneringen har regeringen bl. a. angett vissa säkerhetspolitiska utgångspunkter och gjort en bedömning av den internationella säkerhetspolitiska utvecklingen samt av konflikter och hot som kan beröra Sveriges säkerhet. Dessutom har vissa mål angetts för totalförsvaret.

Genom försvarsdepartementets försorg har dessutom vissa exempel i form av angreppsfall och krisfall ställts till myndigheternas förfogande i november 1988.

Överbefälhavaren lämnade i oktober 1988 till regeringen sin rapport, försvarsmaktsidé 2000 (FMI 2000), från perspektivplaneringens inledande fas.

Överstyrelsen för civil beredskap redovisade till regeringen i december 1988 en rapport efter inledande studier avseende den civila delen av totalförsvaret.

För att få en samlad översyn av totalförsvarets ledning under kris och i krig samt för att finna formerna för en effektivare och bättre samordnad ledning av totalförsvaret lämnade regeringen den 29 januari 1987 vissa uppdrag till överbefälhavaren och överstyrelsen för civil beredskap.

Efter myndigheternas redovisning i januari 1988 beslutade regeringen i mars 1988 att överbefälhavaren och överstyrelsen för civil beredskap gemensamt skall överväga och lämna förslag till principorganisation m. m. för ledningen av totalförsvaret på skilda nivåer. Uppdraget skall redovisas för regeringen senast den 30 juni 1989.

Frågan om den geografiska indelningen på högre regional nivå har på regeringens uppdrag utretts särskilt och förslag lämnats den 15 november 1988. Förslaget innebär en sammanslagning av militär- och civilområden från nuvarande sex till fem. Jag kommer senare att föreslå regeringen att förelägga riksdagen för slag till beslut i denna fråga under våren 1989.

I prop. 1986/87:95 anfördes bl. a. "att tillräckligt underlag rörande utvecklingen av arméns utbildning och fredsorganisation inte föreligger. Förbättringar i arméns utbildning är så angelägna att ställningstaganden till dessa frågor inte kan anstå till 1992 års försvarsbeslut. Kompletterande underlag beträffande utvecklingen av arméns krigsorganisation, förbandsomsättning, utbildningssystem och fredsorganisation bör tas fram redan till år 1988. Det är angeläget att detta underlag möjliggör att framförallt utbildningen i väsentliga avseenden kan förbättras och fredsorganisationen ges en stabil långsiktig inriktning så att erforderliga beslut i dessa frågor kan fattas av riksdagen år 1989".

Regeringen uppdrog därför den 12 mars 1987 åt överbefälhavaren att utreda och redovisa förslag till arméns långsiktiga utveckling, produktionsledningen inom försvarsmakten, organisationen inom huvudprogrammet 4 samt konsekvenserna härav för huvudprogrammen 2, 3 och 5.

Överbefälhavaren redovisade sitt uppdrag till regeringen den 30 september 1988.

Med anledning av de redovisade frågornas vikt fann regeringen det angeläget att säkerställa det parlamentariska inflytandet. Regeringen bemyndigade därför den 22 juni 1988 chefen för försvarsdepartementet att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté med uppdrag att lämna förslag i dessa delar (dir. 1988:43). Av skäl som jag redovisar i det följande har förutsättningarna för denna kommittés arbete, efter överbefälhavarens redovisning, förändrats i en sådan omfattning att jag inte bedömer det som meningsfullt att driva utredningsarbetet vidare i nuvarande form. Jag kommer därför senare denna dag att föreslå att kommittén avvecklas.

Regeringen beslutade den 5 mars 1987 att överbefälhavaren och överstyrelsen för civil beredskap gemensamt skulle se över de regionala mål- och riskanalyser som används i den nuvarande planeringen.

Överbefälhavaren och överstyrelsen för civil beredskap redovisade sitt uppdrag den 1 september 1988.

För att få en samlad syn på befolkningens behov av skydd i krig beslutade regeringen den 5 mars 1987 att uppdra åt statens räddningsverk att genomföra studier om befolkningens behov av skydd i krig.

Regeringen beslutade den 4 juni 1987 att uppdra åt statens räddningsverk att fortsätta studierna om de kommunala ledningsplatserna. Regeringen beslutade vidare den 10 december 1987 att statens räddningsverk, inom ramen för verkets studier om befolkningens behov av skydd i krig, skulle lämna förslag till olika skyddsnivåer, som är anpassade till grundsynens risknivåer.

Räddningsverket redovisade sina uppdrag den 1 september 1988.

Regeringen bemyndigade den 22 juni 1988 chefen för försvarsdepartementet att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté för att

• granska förslagen m. m. till grundsyn för mål- och riskanalyser och studierna om befolkningens behov av skydd i krig,
• avge förslag till grundsyn för de regionala mål- och riskanalyser som bör styra planeringen inom totalförsvaret samt
• därefter avge förslag till en samlad syn på befolkningens behov av skydd i krig.

Kommitténs förslag skall enligt direktiven (dir. 1988:39) lämnas senast den 1 mars 1989.

1987 års försvarsbeslut innebar bl. a. att systemet för beredskapshöjning inom totalförsvaret borde effektiviseras (prop. 1986/87:95 s. 41). Efter en förberedande studie inom försvarsdepartementet har därför utredningen (Fö 1985:01) om översyn av civilförsvarslagstiftningen m. m. fått tilläggsuppdrag (dir. 1987:38) att

• se över lagen (1960:513) om beredskapstillstånd och de andra författningar som berörs därav samt
• överväga behovet av ytterligare lednings- och samordningsbestämmelser för totalförsvarets civila del.

I propositionen (1986/87:95) inför 1987 års förvarsbeslut anfördes bl. a. att den snabba förändring och internationalisering av vår ekonomi som pågår och som har viktiga effekter för vår försörjningsberedskap gör det nödvändigt att analysera tänkbara utrikeshandelsstörningar och granska vår beredskap att möta den. En utredning om svensk utrikeshandel i krislägen (dir. 1987:39) tillsattes i september 1987 och avses avge sitt betänkande hösten 1989.

1987 års försvarsbeslut innebar bl. a. att frågan om utnyttjande av närradions tekniska resurser skulle utredas ytterligare. Regeringen tillsatte (dir. 1988:22) den 19 maj 1988 en utredning med uppgift att till den 31 december 1989 bl. a. se över vissa frågor rörande rätten att sända närradio i krig eller vid krigsfara, behovet av att använda sändarutrustningen för andra ändamål i krig eller vid krigsfara samt möjligheterna att använda närradiosändare för inomhusalarmering.

Överstyrelsen för civil beredskap fick den 22 juni 1988 regeringens uppdrag att utreda formerna för styrning och prioritering av åtgärder för att förverkliga en samhällsövergripande beredskapsplanering för landets ADB-beroende vid krigsfara eller krig. Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 31 december 1990.

Regeringen uppdrog den 25 februari 1988 åt statens räddningsverk att påbörja studier avseende alarmering inom den kommunala och statliga räddningstjänsten samt systemen för varning av befolkningen i fred och i krig. I studierna skall även övervägas SOS-centralernas och övriga centralers utnyttjande och förutsättningar i olika avseenden under räddningsinsatser. Förslag till samordning i syfte att öka effektiviteten skall läggas fram. Förslagen skall redovisas i perspektivstudierna.

Regeringen konstaterade i budgetpropositionen 1988 (1987/88:100 bil. 6) att förutsättningarna för att genomföra 1987 års försvarsbeslut hade förändrats för det militära försvaret. Ekonomiska svårigheter hade uppstått. För att behålla balans i det militära försvaret mellan verksamhet och resurstilldelning var det nödvändigt att bl. a. reducera repetitionsutbildningen samt att senarelägga anskaffning av viss materiel.

Jag har vid analysen av redovisat underlag från överbefälhavaren, programplan 1989--92 avseende det militära försvaret och försvarsmaktsutredning 88, funnit att förutsättningarna för att genomföra 1987 års försvarsbeslut förändrats ytterligare och att det därför finns anledning att tidigarelägga nästa totalförsvarsbeslut till 1991. Det är emellertid angeläget att förslag till riksdagen i vissa frågor kan lämnas redan under år 1989. Med hänsyn till de redovisade frågornas vikt är det angeläget att tidigt säkerställa det parlamentariska inflytandet.

Jag förordar därför att en parlamentariskt sammansatt kommitté nu tillkallas.

Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att bevara vårt lands oberoende. Viktiga led i denna strävan är att bidra till fortsatt lugn och stabilitet i Norden och minska riskerna för att Sverige dras in i krig och konflikter, samt främja en fredlig internationell utveckling.

I våra strävanden att säkerställa dessa mål utformas Sveriges säkerhetspolitik väsentligen i ett samspel mellan utrikespolitiken och försvarspolitiken. Huvudlinjen i denna politik är neutralitetspolitiken: alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig.

En fast och konsekvent alliansfri utrikespolitik, som understryker vår beslutsamhet att stå obundna, är grundläggande för den svenska säkerhetspolitiken. Till denna hör också en aktiv internationell politik syftande till avspänning, internationell nedrustning och fredlig utveckling liksom till internationell solidaritet och rättvisa.

Neutralitetspolitiken förutsätter vidare en långsiktig och fast försvarspolitik, som redan i fred skapar förtroende i omvärlden för vår vilja och förmåga att försvara oss. Ett starkt och allsidigt totalförsvar gör säkerhetspolitiken trovärdig.

Sveriges säkerhet är i hög grad beroende av den internationella utvecklingen, och då i synnerhet av förhållandena i vårt närområde och i övrigt mellan stormaktsblocken. Inför 1987 års försvarsbeslut genomfördes en inträngande analys av dessa förhållanden som i allt väsentligt kan antas vara giltig som underlag för nästa försvarsbeslut. Kommittén bör granska den tidigare analysen och med utgångspunkt i denna ta hänsyn till sådana förändringar i säkerhetspolitiskt, militärstrategiskt, försörjningsmässigt, tekniskt eller annat avseende som kan förutses få konsekvenser för vår framtida säkerhet.

Det politiska klimatet mellan stormakterna präglas av växlingar mellan perioder av spänning och avspänning. För närvarande är klimatet mellan stormakterna bättre än på länge, vilket bl. a. tagit sig uttryck i en mera konstruktiv anda vid nedrustningsförhandlingar om kärnvapen och konventionella stridsmedel. Samtidigt kännetecknas det svenska totalförsvaret av att förändringar i det strukturella och andra avseenden i allmänhet kan ske först i ett längre tidsperspektiv. Kommittén bör därför särskilt uppmärksamma sådana långsiktiga utvecklingstendenser som kan förutses med en rimligt hög grad av säkerhet.

Kommittén bör mot denna bakgrund analysera tänkbara framtida utvecklingstendenser i Sovjetunionen och Östeuropa, liksom inom Västalliansen, och konsekvenserna av dessa för säkerheten i Europa. Kommittén bör även analysera eventuella förändringar av maktblockens militära strategier och strukturer.

De internationella nedrustningsförhandlingarna har i ökande grad kommit att beröra frågor av direkt betydelse för vårt närområde. Denna tendens kan antas bestå. Kommittén bör mot denna bakgrund redovisa sådana prognoser som med rimlig säkerhet kan göras om resultat av framtida stabilitets- och nedrustningsförhandlingar, i synnerhet ESK-processen, liksom de konsekvenser detta enligt kommitténs mening bör få för svensk försvarsplanering. I anslutning till detta bör kommittén överväga vilka åtgärder för rustningskontroll och nedrustning som vid en säkerhetspolitisk helhetsbedömning ter sig särskilt betydelsefulla och angelägna för Sveriges del.

Kommittén bör vidare bedöma vilka konflikter och hot som kan beröra Sveriges säkerhet, och överväga i vilken utsträckning dessa bör läggas till grund för totalförsvarsplaneringen. Kommittén bör därvid utgå från att åtgärder mot problem som är av samhällsekonomisk, sysselsättningsmässig eller annan art och som uppträder inom ramen för en lugn och fredlig utveckling i omvärlden, övervägs i andra sammanhang.

Till de frågor som kommittén särskilt bör överväga hör den rimliga karaktären av framtida konfliktförlopp maktblocken emellan och dessas betydelse för Sveriges del. Kommittén bör på denna grund, som utgångspunkt för en enhetlig planering inom totalförsvaret, lämna förslag bl. a. om beredskapen mot snabba händelseutvecklingar respektive uthålligheten för mera utdragna kriser och konflikter.

Kommittén bör mot bakgrund av sina övergripan de säkerhets- och försvarspolitiska överväganden ta del av totalförsvarsmyndigheternas perspektivstudier, granska de operativa utgångspunkter för totalförsvarets verksamhet i kriser och krig som lades fast i 1987 års försvarsbeslut samt överväga totalförsvarets fortsatta utveckling och inriktning.

• -----------------------

Jag framhöll i 1987 års försvarsbeslutsproposition (prop. 1986/87:95, s. 56) att erfarenheterna från de senaste försvarsbeslutsperioderna hade visat på betydande osäkerheter i planeringen. Det är ofrånkomligt att i synnerhet långsiktiga planer innehåller ett visst mått av osäkerhet, men det är angeläget att säkerheten ökas väsentligt i det fortsatta arbetet med försvarsplaneringen.

Kommittén bör därför tidigt i sitt arbete granska totalförsvares planeringssystem och därvid särskilt belysa de mekanismer som medförde att det underlag som ställdes till 1984 års försvarskommittés förfogande var så bristfälligt, främst beträffande det militära försvaret. Kommittén bör utifrån sin analys lämna förslag till förändringar i planeringssystemets utformning och även föreslå åtgärder utöver förändringar i planeringssystemet som behövs för att öka säkerheten och stabiliteten i planeringen.

Kommitténs förslag i dessa delar bör lämnas senast den 15 juni 1989.

Kommittén bör lämna förslag om såväl säkerhets- och försvarspolitiken som inriktningen i stort av totalförsvaret som grund för myndigheternas planering. Dessa förslag bör lämnas senast 1 december 1989 för att efter en bred remissbehandling kunna ligga till grund bl. a. för regeringens anvisningar för myndigheternas programplanering.

Kommittén bör därefter granska myndigheternas slutliga planering inför totalförsvarsbeslutet och lämna sammanfattande förslag till totalförsvarets och de olika totalförsvarsfunktionernas inriktning och utformning efter budgetåret 1990/91. Dessa förslag bör lämnas senast den 1 december 1990.

Kommittén bör i anslutning härtill överväga hur totalförsvarets personalförsörjning skall tillgodoses. Vad avser det militära försvaret bör särskilt beaktas möjligheterna till alternativa sysselsättningar för äldre yrkesofficerare samt möjligheterna att genom tjänsteplikt bemanna krigsorganisationen med vissa personalkategorier med särskilt yrkeskompetens.

Förslag om ovanstående bör också redovisas senast den 1 december 1990.

Kommittén kan senare komma att ges i uppdrag att granska och överväga de förslag om totalförsvarets ledningsorganisation i fred och krig på central och regional nivå som överbefälhavaren och överstyrelsen för civil beredskap kommer att överlämna till regeringen i juni 1989.

Kommittén bör granska de förslag som överbefälhavaren redovisade den 30 september 1988. Kommittén bör därvid överväga och lämna förslag

• till inriktning och utveckling av armén främst avseende förbandsomsättning, utbildningssystem och fredsorganisation samt krigsorganisationen i den omfattning som behövs för dessa överväganden samt
• i vissa organisationsfrågor inom övriga huvudprogram.

Kommittén bör i anslutning till sina förslag till utformning av fredsorganisationen inom det militära försvaret ange de åtgärder som behövs för att myndigheternas behov av personal skall kunna tillgodoses.

Kommitténs förslag i dessa delar bör lämnas senast den 15 juni 1989.

Utgående från grundinriktningen i 1987 års försvarsbeslut har regeringen i anvisningarna till myndigheterna för perspektivplaneringen angett följande områden som särskilt viktiga att klarlägga inför nästa försvarsbeslut

• arméns materiella förnyelse, bl. a. behovet av nya stridsvagnar,
• utvecklingen av arméns krigsorganisation på längre sikt,
• utvecklingen av marina ytstridsförband,
• luftförsvarets framtida utformning,
• ev. utökning av antalet flygförband,
• förutsättningarna för utveckling av en framtida svensk radarjaktrobot samt
• våra åtgärder inom telekrigföringsområdet.

Kommittén bör beakta detta då förslag lämnas om mål och inriktning av det militära försvarets olika delar för perioden efter budgetåret 1990/91.

Enligt målsättningen för totalförsvaret är uppgifterna i krig för den civila delen av totalförsvaret dels att stödja de samlade försvarsansträngningarna, dels att säkerställa befolkningens och samhällsverksamhetens överlevnad. I kriser skall den nödvändiga försörjningen tryggas. För att nå dessa mål vidtas inom den civila delen av totalförsvaret i fred en rad skilda beredskapsåtgärder avseende fysiskt skydd, försörjning, räddningstjänst, psykologiskt försvar, hälso- och sjukvård m. m.

Kommittén bör när det gäller uppgifterna inom den civila delen av totalförsvaret ange planeringsmål för den civila beredskapen och de olika funktionerna.

Kommittén bör vidare analysera samhällsutvecklingens betydelse från beredskapssynpunkt och därvid överväga behovet av ökad beredskapshänsyn i samhällsutvecklingen. De områden som därvid särskilt bör studeras är

• energiförsörjningen, särskilt elförsörjningen
• livsmedelsförsörjningen
• försörjningen med industrivaror
• konsekvenserna av utvecklingstendenser inom telekommunikationsområdet och transportområdet
• konsekvenserna av svensk industris anpassning till en ökande internationalisering
• hälso- och sjukvårdens uthållighet och säkerhet.

Kommittén bör därefter överväga och lämna förslag till kompletterande beredskapsåtgärder, i vad avser bl. a. lagringsskyldighet för företag men också andra kompletterande åtgärder.

Kommittén bör överväga behovet av åtgärder för att effektivisera befolkningsskyddet och räddningstjänsten. Kommittén bör därvid uppmärksamma frågor som gäller kommunernas nya roll och uppgifter inom civilförsvarsverksamheten. Bl. a. bör kommittén lämna förslag om alarmering och varning samt fredsutnyttjande och förrådshållning av civilförsvarsmaterielen liksom omsättningsbehovet av äldre sådan materiel.

1988 års befolkningsskyddskommitté kommer att lämna sina förslag under våren 1989. Jag har för avsikt att återkomma med förslag till vidare behandling av befolkningsskyddskommitténs kommande förslag.

Kommittén bör inte behandla de frågor som för närvarande behandlas av utredningen om översyn av civilförsvarslagstiftningen.

I 1987 års försvarsbeslut lades finansieringsprinciper fast för den civila delen av totalförsvaret, innebärande att den som skall upprätthålla en verksamhet under kriser och i krig själv skall svara för de administrativa kostnaderna, medan staten enligt huvudregeln skall svara för kostnaderna för beredskapsinvesteringar. På hälso- och sjukvårdsområdena gäller dock att sjukvårdshuvudmännen skall svara för kostnaderna för den fredsmässiga hälso- och sjukvården under ett förkrigsskede och under neutralitet eller i krig, medan staten skall svara för i krig tillkommande behov av åtgärder för att bemästra behovet av sjukvård till följd av krigsskador. Kommittén bör studera om denna uppdelning av ansvaret är det mest ändamålsenliga sättet att nå en god sammantagen beredskap till lägsta kostnad. Kommittén bör härvid utgå ifrån att delat ansvar vad gäller finansiering bör gälla även framledes.

Kommitténs förslag avseende den fortsatta utvecklingen av totalförsvarets civila del bör redovisas senast 1 december 1990.

Den svenska alliansfria utrikespolitiken förutsätter att vi kan successivt utveckla och förändra totalförsvaret så att det kan anpassas till ändrade tekniska och politiska villkor i omvärlden. Försvarsforskning och industriell kapacitet är viktiga instrument för detta. En hög teknisk och industriell kompetens i den svenska försvarsindustrin är en förutsättning för ett effektivt fredstida samarbete med utländsk industri. Jag vill i detta sammanhang också erinra om den pågående utredningen om svensk försvarsindustris behov av export, 1988 års utredning om krigsmaterielexporten.

På grund av kostnadsutvecklingen är det emellertid av stor vikt att noggrant prioritera de kompetenser och produktionsresurser som på sikt skall upprätthållas inom landet. Överbefälhavaren har i programplanen redovisat mycket begränsade medel för utveckling av ny materiel till försvaret. Detta kan komma att innebära en kraftig minskning av kompetensen och kapaciteten inom industriområden som är viktiga för försvaret.

Kommittén bör överväga och lämna förslag beträffande ambitionsnivån för framtida tillgång till inhemsk kapacitet för forskning, utveckling och produktion för totalförsvarets räkning. Kommittén bör härvid beakta konsekvenserna för försvarsindustrin av krigsmaterielexportutredningens förslag. Kommitténs förslag i dessa avseenden bör lämnas senast 1 december 1990.

Kommittén bör genmföra en kostnadsberäkning av sina förslag. Härvid bör eftersträvas att inte endast inbegripa direkta, utan även olika former av indirekta kostnader. Kommittén bör vidare lämna förslag till hur eventuella kostnadsökningar skall finansieras.

att tillkalla en kommitté -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med högst 17 ledamöter med uppdrag att granska, överväga och lämna förslag om totalförsvarets fortsatta utveckling m. m.,

att utse en av ledamöterna att vara ordförande,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt kommittén.

att kostnaderna skall belasta fjärde huvudtitelns anslag Utredningar m. m.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Försvarsdepartementet)