Dir. 1992:23

Utredning om trädgårdsnäringens utvecklingsmöjligheter

Dir. 1992:23

Beslut vid regeringssammanträde 1992-02-20

Chefen för Jordbruksdepartementet, statsrådet Olsson, anför.

Mitt förslag

Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas med uppgift att utreda den svenska trädgårdsnäringens utvecklingsmöjligheter. Utredningen skall göras mot bakgrund av riksdagens beslut med anledning av motioner om trädgårdsnäringen (1991/92:JoU6, rskr. 40).

Bakgrund

Den svenska trädgårdsnäringen omfattar odling av frukt, bär, köksväxter, prydnadsväxter och plantskoleväxter. Odlingen sker både i växthus och på friland. År 1990 bedrevs trädgårdsodling av ca 4600 företag i landet. Det kan jämföras med ca 11500 företag år 1971. Antalet sysselsatta i trädgårdsföretag var ca 30000 personer enligt den senaste trädgårdsräkningen år 1987. Därav var ca 70% deltidssysselsatta. Ungefär 35 % av trädgårdsföretagen räknas som deltidsföretag.

Växthusodling bedrevs år 1990 av ca 1500 företag på en sammanlagd yta av 3,3 milj. m2. Den genomsnittliga växthusytan per företag var ca 2000 m2. Krukväxtodlingen är värdemässigt störst och bedrivs av ca 700 företag medan odlingen av köksväxter är störst till ytan, ca 1,8 milj. m2 och bedrivs av ca 570 företag.

Frilandsodling bedrevs år 1990 vid drygt 80% av trädgårdsföretagen. Den odlade arealen var 13700 ha, varav nära hälften var belägen i Malmöhus och Kristanstads län. Denna odling dominerades av köksväxter, främst morötter, matlök och isbergssallat. När det gäller frukt och bär svarade odlingen av äpplen och jordgubbar för de största arealerna.

Frilandsodlingen av bär har ökat mätt i areal sedan år 1971 men minskat i antal företag. Frilandsodlingen av frukt och snittblommor har minskat mätt både i areal och i antal företag. Odlingen av köksväxter på friland har totalt sett ökat något fram till mitten av 1980-talet för att därefter minska och omfattar i dag ca 5600 ha. Arealen växthusodling minskade under 1970-talet men har i stort sett varit konstant den senaste femårsperioden.

Arealavkastningen har genomgående ökat i odlingen liksom arealutnyttjandet. T.ex. har skördenivån för tomat mer än fördubblats sedan mitten av 1970-talet. De totala skördekvantiteterna är därför för några kulturer desamma som på 1970-talet även om arealer och antal företag minskat.

Konsumtionen av köksväxter har ökat från 24 kg per person år 1960 till 44 kg per person år 1990. Ökningen avser främst tomater, morötter, vitkål, rödkål och djupfrysta köksväxter. Även konsumtionen av beredda köksväxter, såsom konserver, har ökat sedan år 1960. Konsumtionen av frukt och bär har ökat från 51 kg per person år 1960 till 68 kg per person år 1990.

Drygt 50% av konsumtionen av färska och djupfrysta köksväxter utgörs av importerade produkter. Motsvarande andel för år 1960 var 30 %. Säsongsvis kan svenska produkter utgöra huvuddelen av konsumtionen t.ex. för isbergssallat och växthusgurka. Större delen av konsumtionen av frukt och bär härrör från import. Av frukt och bär som går att odla i Sverige utgörs dock 50% av konsumtionen av svenska produkter. Importerade krukväxter utgör ca 50% av den totala försäljningen.

Trädgårdsodlingen i Sverige beräknades år 1990 omsätta drygt 3 miljarder kronor i producentledet.

Trädgårdsprodukter är inte prisreglerade i Sverige. Det statliga ekonomiska stöd som den svenska odlingen får är dels ett gränsskydd bestående av tullar, dels stöd till rådgivning, rationalisering och viss marknadsföring. Näringen får även nedsättning av skatten för energi som förbrukas vid växthusuppvärmning. Värdet av denna nedsättning kan uppskattas till ca 90 milj. kr. per år. Rationaliseringsstödet ges i form av lånegarantier och bidrag till energibesparande åtgärder och till införande av ny teknik. I budgetpropositionen 1992 föreslår regeringen att stödet såvitt gäller bidragen skall minskas för budgetåret 1992/93 och avvecklas helt fr.o.m. budgetåret 1993/94. Några ändringar vad gäller möjligheterna att få lånegarantier föreslås inte.

Forskning och försöksverksamhet inom trädgårdssektorn bedrivs huvudsakligen vid Sveriges lantbruksuniversitet. Denna verksamhet finansieras huvudsakligen genom statliga anslag men till viss del även av forskningsråd och av näringen. Dessutom bedrivs forsknings- och försöksverksamhet vid ett par större växtförädlingsföretag.

Vid länsstyrelsernas lantbruksenheter finns ca 50 trädgårdsrådgivare. Rådgivningen finansieras huvudsakligen över statsbudgeten. Den är avgiftsbelagd och ca 20% av kostnaderna täcks av intäkter från verksamhet.

Kvalitetsregler avseende äpplen och päron har fastställts av Statens jordbruksverk. Dessa tillämpas frivilligt av producenternas försäljningsorganisationer och Fruktfrämjandet kontrollerar att de efterföljs. Det finns dock ingen skyldighet att ange kvalitetsklass i butik. För grönsaker finns inga statliga kvalitetsregler. Främjandeorganisationer finansieras huvudsakligen genom producentavgifter och visst statsbidrag. Projektmedel tillförs organisationerna av återförda prisregleringsavgifter på handelsgödsel och bekämpningsmedel. Statsbidraget till organisationerna försvinner fr.o.m. budgetåret 1992/93. Prisregleringsavgifterna skall avvecklas under de närmaste åren.

Beslut om nuvarande statliga riktlinjer för trädgårdsnäringspolitiken fattades av riksdagen år 1979 (prop. 1978/79:136, JoU29, rskr. 399). Beslutet grundade sig bl.a. på förslag från 1974 års trädgårdsnäringsutredning (Ds Jo 1978:13 och SOU 1978:51).

1979 års riksdagsbeslut om trädgårdsnäringen

I 1979 års riksdagsbeslut om trädgårdsnäringen behandlades förutom allmänna statliga riktlinjer det statliga finansiella stödet, stödet till energibesparande åtgärder samt den statliga rådgivningen på området. Vidare behandlades tullskyddet för trädgårdsprodukter.

I riksdagens beslut slogs fast att Sverige hade goda förutsättningar för en effektiv trädgårdsproduktion. Produktionens omfattning var beroende av dess internationella konkurrenskraft. Konsumtionen av trädgårdsprodukter förväntades öka i framtiden. Den ökade efter frågan borde till stor del kunna tillgodoses genom en ökad inhemsk produktion. Näringens konkurrenskraft borde därför stärkas genom ökad forskning, försök, rådgivning och finansiellt stöd. Som riktlinje skulle även gälla att de som arbetar inom trädgårdsnäringen skulle ha en ekonomisk och social standard som är likvärdig den som erbjöds i andra näringar. Samtidigt skulle konsumenterna tillförsäkras produkter av god kvalitet till rimliga priser.

Riksdagsbeslutet innebar vissa ändringar i finansieringsstödet till trädgårdsnäringens rationalisering. Bl.a. skulle stöd kunna lämnas i samband med nyetablering av företag och statsbidrag ges till investeringar i ny teknik och vid samverkan. Bidrag skulle vidare ges till investeringar i regioner där det från samhällets synpunkt är särskilt önskvärt att näringen utvecklas, i första hand i Norrland. För uppförande av växthus skulle statsbidrag till energibesparande åtgärder lämnas.

Vidare beslutades vissa ändringar i tullskyddet på trädgårdsområdet. Dessa innebar en övergång från vikttull till värdetull för vissa produkter, höjningar och sänkningar av tullen samt vissa justeringar av tullperioderna.

Under den dryga tioårsperiod som gått sedan nuvarande riktlinjer för trädgårdsnäringspolitiken lades fast har samhällsekonomin och villkoren för trädgårdsnäringen förändrats i åtskilliga avseenden. De av riksdagen våren 1990 antagna beslut om livsmedelspolitiken kommer såväl direkt som indirekt att få konsekvenser för trädgårdsnäringen. EES-avtalet syftar bl.a. till fri rörlighet för varor och kommer att få konsekvenser för den svenska trädgårdsnäringen. Avtalet innehåller bestämmelser som bl.a. bygger på Romfördragets principer om förbud mot olika typer av handelshinder. Till EES-avtalet har också kopplats ett antal bilaterala jordbruksavtal mellan EG och enskilda EFTA-länder. Sveriges bilaterala jordbruksavtal med EG innehåller ett antal koncessioner (i båda riktningarna) huvudsakligen inom ramen för tullkvoter. Koncessionerna omfattar bl.a. frukt och frysta grönsaker. Därutöver har Sverige medgivit tullättnader gentemot EG för ett antal trädgårdsprodukter som huvudsakligen anses ha intresse för de sydligare EG-länderna. Parterna har genom en utvecklingsklausul också uttalat sin föresats att gå vidare i liberaliserande riktning. Härutöver innehåller EES-avtalet gemensamma regler om t.ex. växtskydd. Avsikten är att avtalet skall träda i kraft den 1 januari 1993. Det kan även konstateras att resultatet av pågående GATT-förhandlingar kommer att få icke obetydliga konsekvenser för trädgårdsnäringen, liksom givetvis ett framtida medlemskap i EG.

Fr.o.m. år 1990 har den tidigare tillämpade kvantitativa importregleringen för äpplen och päron ersatts av ett tullskydd.

Genom såväl nationella som internationella beslut på områden där trädgårdsnäringen i vissa fall utgör endast en mindre sektor skapas väsentligen ändrade förutsättningar för trädgårdsnäringens produktions- och konkurrensförhållanden. Mot denna bakgrund bör en särskild utredare tillkallas för att utreda den svenska trädgårdsnäringens utvecklingsmöjligheter. I uppdraget bör ingå att utvärdera konsekvenserna av 1979 års trädgårdspolitiska beslut och de politiska beslut som därefter har fattats.

Utgångspunkten för utredarens arbete bör vara den inriktning av näringspolitiken som lagts fast av riksdagen (prop. 1991/92:38, FiU: 10, rskr. 108). Det innebär att politiken inriktas på att genom generella åtgärder t.ex. skattesänkningar skapa goda förutsättningar för företagandet i Sverige och att konkurrenssnedvridande och selektiva företagsstöd avvecklas. Utifrån detta bör skapas förutsättningar för en trädgårdsnäring i Sverige som vid inträdet i EG är stark och konkurrenskraftig. Utredaren bör därför göra en analys av trädgårdsnäringens kostnads-, marknads-, och konkurrenssituation i jämförelse med Sveriges viktigaste konkurrentländer på trädgårdsområdet inkl. Norge och Finland.

Utredaren bör analysera och inventera forsknings-, försöks- och utvecklingsverksamhet mot bakgrund av bl.a. samhällets mål för miljö- och energipolitik och generellt mot bakgrund av målet om en rationell och konkurrenskraftig produktion. En redovisning bör göras av omfattningen av den forsknings-, försöks- och utvecklingsverksamhet som bedrivs i våra viktigaste konkurrentländer. Likaså bör utredaren redovisa behovet av sådana verksamheter i Sverige som bör prioriteras i ett internationellt perspektiv.

Utredaren bör även belysa behovet av en eventuell strukturanpassning och strukturrationalisering, såväl vad avser enskilda produktionsföretag som producentkooperativa försäljningsföretag och främjandeorganisationerna vid ett framtida svenskt EG-medlemskap. Vidare bör möjligheterna att med bibehållen konkurrenskraft och utan att utvecklingsmöjligheterna påverkas en minskad kemikalieanvändningen i trädgårdsnäringen analyseras.

I utredningsuppdraget bör också ingå att bedöma nuvarande regelsystem och eventuella förslag ur handelspolitisk synvinkel och då framför allt med hänsyn till GATT:s och EG:s regelsystem samt ett EES-avtal. Utredaren bör vidare, med beaktande av förslagen i betänkandet (SOU 1989:87) Skördeskadeskydd för trädgårdsnäringen, bedöma behovet i ett internationellt perspektiv av ett skördeskadeskydd för trädgårdsnäringen och hur ett sådant eventuellt bör finansieras. Utgångspunkten bör vara att näringen själv finansierar skördeskadeskyddet.

I arbetet bör samråd ske med Utredningen (Jo 1991:06) om den statliga rådgivningen till jordbruket och med Kommissionen (Jo 1991:07) för att förbereda en avstämning av jordbrukets omställning.

Till grund för arbetet bör bl.a. ligga den analys som gjorts av Statens jordbruksnämnd och Lantbruksstyrelsen om konsekvenserna av ett EG-medlemskap för den svenska trädgårdsnäringen -- Svensk trädgårdsnäring i EG.

Utredaren bör till regeringen redovisa förslag i de aktuella frågorna senast den 1 november 1992. Arbetet bör bedrivas i nära kontakt med berörda myndigheter, organisationer och utredningar.

Utredaren bör beakta regeringens direktiv (dir. 1984:5) till samtliga kommittéer och särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning och regeringens direktiv (dir. 1988:43) om EG-aspekter i utredningsverksamheten.

att tillkalla en särskild utredare -- omfattad av kommittéförordningen (1976:119) -- med uppdrag att utreda den svenska trädgårdsnäringens utvecklingsmöjligheter,

att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt utredaren.

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller hans hemställan.

(Jordbruksdepartementet)